Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1877:LU4 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

IV:o 4.

Ant till Eiksd. Kansli den 9 Febr. 1877, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner, dels om ändring af
20 kap. 18 § Strafflagen, dels om tillägg till 5 kap. 3
§ samma lag, dels ock angående inrättande af särskilda
fängelser för minderåriga straffångar.

Dessa motioner hafva väckts inom Andra Kammaren af Herrar 1.
Asklöf och H. L. Rydin; och har till en början, Herr Asklöf (motion
N.o 16) föreslagit: »att Riksdagen för sin del bifaller den förändring i
18 § af 20 kap. Strafflagen, att den hänvisning om förlust af medborgerligt
förtroende för brott enligt 1 § af samma kapitel, hvilken i samma
18 § är föreskrifven, uteslutes.»

Det brott, hvarom 20 kap. 1 § Strafflagen handlar, är första resan
stöld, begången under sådana omständigheter att den ej kan hänföras
till de så kallade qvalificerade stölderna.

Under medgifvande att afsevärda skäl kunna anföras för upphäfvande
af stadgandet om förlust af medborgerligt förtroende för dylikt
brott, tvekar likväl Utskottet att under nuvarande förhållanden tillstyrka
bifall till motionärens förslag.

Strafflagstiftningen rörande stöld har under senare årtionden blifvit
i flera afseenden mildrad, och det torde vara betänkligt att, åtminstone
för närvarande, derutinnan gå längre. I allmänna omdömet, på hvilket
lagstiftaren alltid måste fästa behörigt afseende, är otvifvelaktigt stöld
ett särdeles vanfrejdande brott; och då för denna förbrytelse enligt gällande
lag kan ådömas förlust af medborgerligt förtroende på så kort tid
som ett år, synes lagstiftaren, i bemödandet att åt samhället så snart
som möjligt återgifva brottslingen rehabiliterad, redan hafva gått så långt,
som med det allmänna folkmedvetandet är förenligt.

Bill. till Riksd. Prot. 1877. 7 Sami. 3 Hälft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

Lika vigtigt, som det för samhället är att underlätta eu frigifven
brottslings sträfvan att erhålla ärligt förvärf och dymedelst ej blott minska
faran för ett upprepande af hans förbrytelse, utan äfven till nyttigt
arbete återvinna eu på afvägar kommen samhällsmedlem, måste det också
vara, att ej samhällets Ofri ga medlemmar och i främsta rummet arbetsgivare
genom lagstiftningen utsättas för olägenheten att, utan kännedom
om förhållandet, i sina hem och i sitt arbete emottaga personer, som nyss
begått vanfrejdande brott, utan att ens någon tid hafva visat prof på
sin förbättring; och är en stöld begången under synnerligt förmildrande
omständigheter, torde i de flesta fall inga svårigheter möta för den, som
dertill gjort sig skyldig, att i sin hemort erhålla arbetsförtjenst, äfven
om han på någon kortare tid är dömd medborgerligt förtroende förlustig.
Högst olämpligt synes det äfven Utskottet att medgifva en från
fängelset nyss utkommen, för stöld straffad brottsling alla medborgerliga
rättigheter. Vore han ej ådömd förlust af medborgerligt förtroende,
kunde deltagande i t. ex. riksdagsmannaval och alla kommunala angelägenheter
honom ej förvägras, om han eljest vore dertill berättigad. I
sådant fall skulle ej heller kunna förmenas honom att med laga verkan
aflägga vittnesmål; men att tillerkänna tjufvens intyg egenskap af laga
bevis, innan han genom någon tids oklanderligt uppförande kan anses
hafva återvunnit det förtroende, han förverkat, synes Utskottet ingalunda
vara välbetänkt, särdeles vid det förhållande, att vår lag gifver två vittnens
sammanstämmande intyg egenskap af fullt bevis, utan att åt domaren
inrymma den omfattande pröfning af vittnesmålens verkan, som andra
länders lagstiftning medgifver.

Slutligen anser sig Utskottet böra påpeka att, äfven om öfvervägande
skäl skulle anses tala för en förändring i den syftning motionen
angifver, bifall till det framstälda förslaget likväl icke torde höra ifrågakomma
i den ringa utsträckning, som det erhållit. Förlust af medborgerligt
förtroende är nemligen stadgad för flera brott, som ingalunda
äro af mera vanfrejdande beskaffenhet, än första resan stöld, och särskildt
skulle genom bifall till motionärens förslag den oformlighet uppkomma,
att, då stöld enligt 20 kap. 1 § Strafflagen ej skulle medföra förlust af
medborgerligt förtroende, eu dylik påföljd likväl qvarstode för alla s. k.
qvalificerade stölder, ehuru vid dessa senare brott ofta kunna förekomma
så mildrande omständigheter, att de ej mera än flertalet förbrytelser mot
förstnämnda paragraf torde böra drabbas af ifrågavarande påföljd. Sammanhanget
mellan lagens olika straffbestämmelser skulle sålunda i väsentlig
mån rubbas genom den af motionären föreslagna förändring.

La (/-Utskottets Utlåtande N:o 4.

På grund af hvad sålunda blifvit anförd t, anser sig Utskottet böra
vördsamt hemställa,

att Herr Asklöfs ifrågavarande motion ej måtte af
Riksdagen bifallas.

Herr Eydins motion (N:o 18) åter afser dels ett tillägg till 5 kap.
3 § Strafflagen och dels aflåtande af en underdånig skrifvelse angående
inrättande åt särskilda fängelser för minderåriga straffångar, som ej fylt
aderton år.

3 § i 5 kap. Strafflagen är nu af följande innehåll:

»Begär den brott, som fyllt femton, men ej aderton år, då skall dödsstraff
eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med sex till
och med tio år nedsättas.»

Och är det tillägg, Herr Rydin till denna § ifrågasatt, så lydande:

»Dömes brottsling af den ålder, nu säges, till straff, som i allmänhet
medför förlust af medborgerligt förtroende, då skall han ej till sådan
påföljd dömas, vare dock oskicklig att, intill dess den ådömda strafftiden
utlupen är, vittnesmål aflägga».

Hvad nu denna del af motionen angår, anser sig Utskottet böra fästa
uppmärksamheten derå, att hvad i ofvannämnda hänseenden anförts
om första resan stöld måste gälla i ännu högre grad, då fråga är äfven
om de allra gröfsta förbrytelser, samt särskildt på olämpligheten deraf
att medgifva en person, som gjort sig skyldig till ett i allmänhet vanfrejdande
brott, rått att omedelbart efter undergånget straff med laga
verkan aflägga vittnesmål.

Oanmärkt bör ej heller lemnas det mindre lämpliga, att i Strafflagen
införa ett till rättegångsordningen så uppenbart hörande stadgande,
som det om behörighet att aflägga vittnesmål; och får Utskottet alltså
vördsamt hemställa,

att Herr Rydins förslag om tillägg till 5 kap. 3
§ Strafflagen ej måtte vinna Riksdagens bifall.

Beträffande senare delen af sin motion har Herr Rydin anfört, att
sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 24 Maj 1873 hos Kongl.
Maj:t anhållit, bland annat, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande
huruvida ej lagen borde undergå förändring i den syftning, att förbrytare
under 18 år måtte kunna, i stället att för undergående af ådömdt
straff hållas i de vanliga straffanstalterna, insättas i särskilda af staten
eller med Konungens tillstånd af enskilde inrättade förbättringsanstalter,
der en för deras sedliga upptuktelse och fysiska utveckling mera ändamålsenlig
behandling kunde dem egnas, samt till näst derpå följde Riksdag
framlägga de förslag i ärendet, som påkallade Riksdagens medver -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

kan eller godkännande, så hade för unga förbrytare och andre, som ej
ännu gått långt på brottets bana, vid Nya Varfvet i närheten af Göteborg
blifvit iordningstäldt ett fängelse, som upptoge vissa personer,
hvifka, dömde till straffarbete på viss tid utöfver två år, vid strafftidens
början icke uppnått aderton år eller ock efter fylda aderton år blifvit
dömde för brott, som icke medfört medborgerligt förtroendes förlust och
icke heller varit för sådant brott straffade. Någon särskild uppmärksamhet
hade likväl icke blifvit egnad åt de unga förbrytare, som, befinnande
sig i åldern af 15—18 år, ej gjort sig skyldige till så groft
brott att de kunde få sig ådömdt straffarbete utöfver två år, men likväl
begått mindre förbrytelse, som medfört förlust af medborgerligt förtroende;
och har Herr Rydin af sådan anledning föreslagit: «att Riksdagen
aflåter underdånig skrifvelse med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes5
tacra i öfvervägande, huruvida icke för minderåriga straffångar, som
ej fyllt 18 år, men icke begått förbrytelser, som medföra straffets undergående
vid Nya Varfvet vid Göteborg, särskilda fängelser må kunna
bestämmas och deras bestraffningar derstädes förenas med särskilda åtgärder
för straffångars undervisning och sedliga förbättring.»

& I sin motion har emellertid Herr Rydin omförmält, hvad äfven Justitieombudsmannens
embetsberättelse till innevarande Riksdag utvisar,
att ehuru åtskilliga åtgärder i det af Riksdagen angifna syfte redan vidtagits
de i Riksdagens berörda skrifvelse gjorda framställningar likväl
ännu ''icke blifvit af Kongl. Maj:t slutligen pröfvade, utan har skrifvelsen
öfverlemnats till Kongl. Fångvårdsstyrelsen för afgifvande af utlåtande,
hvithet dock ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit; och enär, enligt hvad
Herr Rydin jemväl upplyst, Kongl. Fångvårdsstyrelsens utlåtande inom
kort tid lärer vara att förvänta, synes det Utskottet lämpligt att man
afvaktan de åtgärder, hvartill Riksdagens redan aflåtna skrifvelse vidare
kan föranleda, innan Riksdagen i samma ämne, som denna afsett, gör
någon ny framställning, hvadan Utskottet, på samma gång det erkänner
vigten och behofvet af de ifrågasatta bestämmelserna, likväl anser sig
böra hemställa,

att Herr Rydins motion, så vidt den atser aflåtande
af eu underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 Februari 1877.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Stockholm, Ivar Hoeggströms Boktryckeri, 1877.