Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1868:LU4 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

N:o 4.

Ank. till Riksil. Kansli den 18 Febr. 1868, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta förslag, dels om dödsstraffets afskaffande
och dels om sådan ändring af 2 Kap. 2 §
Strafflagen, att detta straff ej finge offentligen verkställas.

Angående dödsstraffets afskaffande äro motioner väckta, inom Första
Kammaren af Herr C. Hasselrot (motionen N:o 19) och inom Andra Kammaren
af Herr J. A. Bovin (motionen N:o 60), Indika föreslagit, den förre,
»att Riksdagen i underdånig skrifvelse, med uttalande af den åsigt att dödsstraffet
bör såsom straffart ur nu gällande Strafflag borttagas, måtte i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till en blifvande
Riksdag framlägga förslag till de ändringar i Strafflagen, som till följd
af dödsstraffets afskaffande blifva erforderliga»; och Herr Bovin, »att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att dödsstraffet skall såsom straffart ur
nu gällande Strafflag utgå samt i sammanhang dermed föreslå de förändringar
i nämnda lag, som af dödsstraffets borttagande kunna anses blifva
en följd ; hvarjemte inom Första Kammaren Herr R. Adlersparre (motionen
N:o 69), under förutsättning att frågan om dödsstraffets afskaffande
ej komme att vinna framgång, hemställt, »att Riksdagen måtte för sin del
besluta om sådan ändring i 2 Kap. 2 § Strafflagen, att dödsstraff ej må
vidare offentligen verkställas».

Lag-Utskottet, hvars utlåtande öfver dessa förslag infordrats, har
tillika erhållit del af Hans Exc. Friherre De Geers anförande i Första Kammaren
vid remissen af Herr Hasselrots motion; och enär denna motion
och Herr Bovins hafva samma hufvudsyfte, dödsstraffets borttagande ur
Bil), till Riksd. Prot. 1868. 7 Sami. 4 Haft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

Strafflagen, samt behandlingen af Herr Adlersparres är beroende af det
resultat, hvartill Utskottet kommit i afseende på de förra, har Utskottet
ansett sig böra sammanföra alla tre motionerna i ett Utlåtande, som härmed
afgifves.

Icke mer än ett år har förflutit, sedan frågan om dödsstraffets afskaffande
sednast var föremål för Riksdagens öfverläggningar och beslut.
Det derom då väckta förslag lyckades icke tillvinna sig bifall hvarken af
Lag-Utskottet eller Riksdagen. Meningarne voro dock mycket delade.
Utskottets afstyrkande Utlåtande bestämdes med en pluralitet af 8 röster
mot 7. Med en röstöfvervigt af 103 röster mot 53 beslöt Andra Kammaren
för sin del, att dödsstraffet borde såsom straffart ur nu gällande
Strafflag borttagas, samt att Riksdagen skulle till Kongl. Maj:t aflåta underdånig
skrifvelse, med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes till en blifvande
Riksdag framlägga förslag till de ändringar i Strafflagen, som i följd af berörda
beslut kunde erfordras. Men deremot blef Utskottets Utlåtande
godkändt af Första Kammaren med 39 röster mot 38, hvilka sednare
afsågo bifall till förslaget- Denna frågas historia sträcker sig dock längre
tillbaka i tiden. Hon har genomlefvat ett helt sekel, derunder hon, i mån
af upplysningens och humanitetens framåtskridande, allt mer och mer vunnit
framgång i kriminal-lagstiftningen hos de civiliserade folken, så att i
en del stater dödsstraffet helt och hållet afskaffats och i andra använda!!-det deraf blifvit betydligt inskränkt; och hvad särskildt angår förhållandet
hos oss, finnes i gällande Strafflag af den 16 Februari 1864 dödsstraffet
icke stadgadt såsom ovilkorlig påföljd i något enda fall.

Redan för mer än 30 år sedan, då Lagkomitéen utarbetade förslag
till Strafflag, hade åsigten om dödsstraffets olämplighet vunnit den styrka
och utbredning, att Komitéen ansåg sig böra framlägga tvänne förslag, det
ena med bibehållande af nämnda straff’ och det andra med antagande af
frihetsstraff på lifstid i dess ställe.

Den vetenskapliga strid, som ämnets djupa, allvarliga betydelse framkallat,
har, äfven om frågan angående dödsstraffets rättmätighet i och för
sig icke blifvit fullkomligt löst, åtminstone ledt till ett i praktiskt hänseende
ganska tillfredsställande resultat, då förfäktarne af de olika meningarne
i allmänhet kommit sammanstämmande till den åsigt, att inom den
positiva rättens område dödsstraffet endast af nödvändigheten kan berättigas.

Hvar och en som betänker menniskolifvets betydelse torde erkänna
rigtigheten af denna sats, huru högt han än ställer samhället öfver individen.

Då således den frågan framställer sig, om dödsstraffet är oundgängligen
nödvändigt för samhällsordningens bestånd och ändamål, blir det nödigt,
för densammas besvarande, att tillse, huruvida något annat lindrigare

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

straffmedel är att tillgå, som med hänseende till de aldra gröfsta brotten
uppfyller de med straff i allmänhet åsyftade ändamål, nemligen i främsta
rummet: samhällsordningens upprätthållande till betryggande- af allmänna
rättssäkerheten, och dernäst: brottsling etts förbättring. '' Med blicken oaflåtlig4
fästad härpå bör lagstiftaren sorgfälligt tillse, att han icke väljer strängare
straffmedel, än som för sagda ändamål erfordras: ty för stränga straff
förfela sitt mål, i det de uppegga folkets lidelser samt alstra hårdhet i sinnet
och ovilja emot lagen. Och i fråga om straffets förhållande till brottet
gäller den grundsats, att det lidande, som straffets utstående medför,
måste vara större än den fördel, som genom brottet kan vinnas, så att det
förra verkar afskräckande på brottsligt sinnade personer.

Genom brottslig gerning kan icke någon så stor fördel vinnas, som
motväger lidandet af den personliga frihetens förlust för lifstiden. Straffarbete
_ på lifstid är följaktligen tillräckligt strängt för att verka afskräckande
äfven i afseende på de aldra gröfsta brott, såvida förbrytaren, då han står
i begrepp att begå gerningen, verkligen reflekterar öfver och beräknar straffpåföljden.
Sker detta, och eger då icke lifstidsfängelse förmåga att afhålla
från brottet, så skall hotet med dödsstraff otvifvelaktigt icke heller förmå
det. Men i de ojemförligt flesta fall, särdeles i fråga om de svåraste brotten,
hängifver sig förbrytaren åt hoppet att kunna undgå rättvisans straffande
arm. För öfrigt synes dödsstraffet, sådant det uteslutande blott alternativt
förekommer i gällande Strafflag, och i anseende till det vidsträcktare
begagnande af benådningsrätten, som i fråga om tillämpningen af detta
straff är att emotse äfven för framtiden, i fäll lagen bibehålies oförändrad,
vala af föga afskräckande beskaffenhet, ty eu lags verkan i detta
hänseende beror väsendtligen på bestämheten af dess -tillämpning.

Rätt tillämpadt är straffarbete på lifstiden tillfyllestgörande jemväl
derutinnan, att det värjer samhället för vidare rättskränkning från brottslingens
sida, på samma gång denne Finnas tillfälle att genom bättring och
ett fortgående förändradt sinnelag försona sig med Honom som råder öfver
lif och död, med samhället och med sitt eget samvete. Af dödsstraffets
försvarare invändes visserligen, att en lifstidsfånge kan strafflöst begå mord
eller hvilken annan missgerning som helst, i fall dödsstraffet afskaffas. Denna
invändning lärer likväl icke kunna tillerkännas någon synnerlig bevisningskraft
till förmån för dödsstraffets bibehållande, då man betänker, att äfven
en lifdömd möjligen kan under tiden emellan domens afkunnande och dess
verkställande föröfva enahanda brott, utan att något särskildt straff derå
följer. Det äi samhällets sak att tillse, det fängelset uppfyller sin bestämmelse
att göra fången oskadlig för allmänna säkerheten. Dessutom går

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

lifstidsfånge!! icke helt och hållet fri från allt straff för det nya brottet,
emedan han genom detta förverkar den utsigt att i nådeväg återfå friheten,
som ett godt uppförande kunnat gifva, eu utsigt hvilken säkerligen i de
flesta fall utöfvar ett välgörande inflytande på fångens moraliska förbättring;
hvartill kommer, att fängelsestraffet kan genom periodiskt användande af
ensamhetsfängelse, eller på annat sätt, göras mer och mindre svårt och
sålunda i någon mån lämpas efter omständigheterna. Det finnes vansinniga,
livilka med den mest beräknande list förena ett vildt, blodtörstigt sinnelag,
och som, ehuru icke tillräkneliga för sina gerningar, likväl kunna vara för
allmänna säkerheten lika vådliga som den gröfsta brottsling. För att
skydda sig mot en sådan vansinnig har samhället funnit lämpligt att använda
fängelse och bojor; men aldrig har det sökt vindicera sig rättighet
att afdagataga den olycklige, icke ens då allt hopp om hans vederfående
varit ute. Och hvarföre? Otvifvelaktigt af den orsak, att samhället varit
tillräckligt skyddadt genom fängelset och bojorna, och emedan, vid detta
förhållande, det ansetts omenskligt och grymt att taga hans lif, så ringa
värde detta än haft i förhållande till den förnuftiga menniskans. Här har
rättskänslan gjort sig gällande, oförvillad af de på dugtigt begrepp om
straffets ändamål grundade så kallade vedergällningstheorierna, hvilka predika
hämnd, eller fordra lif för lif, eller göra straffet till ett medel att
blidka en vredgad Gud. Efter Utskottets sätt att se, kan, då fråga är om
lif och död, samhällets behof af nödvärnsrätt, eller dess befogenhet att
afklippa lifstråden, icke vara större mot den tillräknelige än mot den
otillräknelige brottslingen, när desse eljest äro för allmänna rättsordningen
lika vådliga.

Fängelset, ej sällan den första bildningsanstalt som statt ett i brott
uppfostradt »samhällets olycksbarn» till buds, har genom erfarenheten, sedan
fångvården blifvit ändamålsenligt ordnad, visat sig särdeles verksamt till
främjande af brottslingens sedliga förbättring. Det ensliga lifvet inom de
dystra murarne i förening med den andliga omvårdnad, som der åtnjutes,
är egnadt att vända äfven den mest förhärdades blick inåt, till dess han
med ångerfullt hjerta afskyr och öfvergifver den ondska i viljan, som,
alstrande brottet, försatt honom i hans olyckliga belägenhet. Det saknas
måhända icke exempel på menniskor med så förderfvadt och hårdt sinne,
att de i det längsta motstå inflytandet af sådan väckelse; men då icke
något menniskohjerta lärer finnas af absolut ond beskaffenhet, bör själasörjaren,
om han med tillbörligt nit fullgör sitt ansvarsfulla kall, förr eller
sednare finna väg till fångens bättre känslor. I hvad fall som helst är fängelset,
såsom straffmedel, med hänseende till förbättringstheorien, i syn -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

nerhet att föredraga framför dödsstraffet, hvilket beröfva!- brottslingen den
beredelsetid, som eljest för honom återstått och som tilläfventyrs varit
behöflig för hans eviga väl. Väl är det sagdt, att dödsstraffet genom sin
förkrossande kraft förmår att hastigare och säkrare än fängelsestraffet
böja det förhärdade sinnet; men det är föga kristligt att med svärd och
bila befordra syndares omvändelse — och det torde kunna ifrågasättas huruvida
den ånger, som sålunda framtvingas, hvilar på sannt kristlig grund.

För dödsstraffets borttagande ur allmänna lagen torde jemväl kunna
åberopas, att detsamma, med den ofullkomlighet, som vidlåder allt menskligt
och således äfven den menskliga rättvisan, kan drabba oskyldiga personer.
Huru noggrann och skarpsinnig den granskning och pröfning än
må vara, som våra underdomstolars ransakningar och utslag angående lifdömde
undergå först i Hofrätt och sedan i Högsta Domstolen, lärer väl ändå
icke kunna med befogenhet bestridas, att — då inom andra länder, hvilkas
rättegångsväsende åtminstone derstädes anses fullt jemngodt med vårt lands,
på sednare tider inträffat att oskyldiga personer blifvit afrättade — enahanda
förhållande äfven inom vårt land kunnat ega rum och möjligtvis
någon gång, om dödsstraffet fortfarande tillämpas, kan komma att inträffa,
hvarigenom all upprättelse omöjliggöres, på samma gång rättvisan af Staten
sjelf på det djupaste blifver kränkt. Det kan visserligen anmärkas, att om
någon oskyldigt undergår ådömdt frihetsstraff, den tid, som för en sådan
sakfälld i fängelset förspilles, icke kan honom återskänkas, samt att samhället
således icke heller i detta fall eger i sin magt att gifva fullständig
upprättelse; men då kan åtminstone i viss män denna upprättelse gifvas,
hvilket deremot är otänkbart, när dödsstraffet blifvit tillämpad^

Utskottet, som hyser den öfvertygelse, att den ifrågavarande lagförändringen
eger stöd i allmänna rättsmedvetandet inom landet, grundar
denna sin öfvertygelse dels i någon mån på egen kännedom om förhållandet,
dels på betydelsen af den öfvervägande majoritet inom Andra Kammaren
och den starka minoritet inom Första Kammaren, som vid förra riksdagen
uttalade sig för reformens genomförande; och öfvertygelse!! vinner yttermera
i styrka deraf, att Bondeståndet vid 1862—1863 årens riksdag, då förslaget
till nu gällande Strafflag förehades till granskning, för sin del beslöt dödsstraffets
upphäfvande. Och sådana företeelser torde ej böra frånkännas
vigt, då fråga är om utrönande af den i landet rådande allmänna meningen
i ett ämne så beskaffad! som det förevarande, synnerligast vid det kända
förhållande, att äfven en del af de framstående tänkare och rättslärde,
hvilka behandlat frågan på den vetenskapliga forskningens väg, kommit till
ett för sakens framgång gynnsamt resultat.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

Genom en ordnad och förbättrad folkundervisning har Svenska folket
under de sednast förflutna 25 åren gått framåt på upplysningens och humanitetens
väg, så att vi i detta afseende torde kunna mäta oss med de
mest odlade nationer. Följden har blifvit en märkbar förmildring i seder.
Och i betraktande häraf vågar Utskottet utan tvekan påstå, att vi numera
befinna oss på den grad af kultur, som medgifver dödsstraffets utplånande
ur Strafflagen, utan äfventyr för rättsordningens upprätthållande. Detta
bekräftas också i viss mån af den erfarenhet, som, enligt statistiska fakta,
lemnar vid handen, att de tid efter annan i vår lagstiftning vidtagna inskränkningar
i användandet af dödsstraffet icke föranledt någon tillökning,
utan fast heldre varit förenade med minskning i de brott, hvilka, ifrån att
hafva varit med dödsstraff belagda, blifvit under annan lindrigare bestraffning
hänförda. Så ock åtminstone i de flesta andra länder, der dödsstraffet
blifvit helt och hållet borttaget eller användningen deraf inskränkts. Visserligen
har äfven under sednare tider i vårt land inträffat, att brott af
särdeles grof och upprörande beskaffenhet blifvit begångna. Men det är
icke rigtigt att efter dessa enstaka företeelser mäta folkets bildningsgrad
i allmänhet. De hafva måhända ofta nog sin yttersta grund i något psykologiskt
missförhållande, som den högre bildningen lika litet som det
strängare straffhotet förmår korrigera.

Utskottet anser således dödsstraffet nu kunna och böra ur allmänna
Strafflagen borttagas; men då särdeles stor svårighet möter för Utskottet
och Riksdagen att utarbeta fullständigt förslag till de i följd deraf nödiga
förändringar i straffbestämmelserna för de gröfre brotten eller i straffskalan

1 allmänhet, så att de må kunna af Kong], Maj:t i deras helhet godkännas,
har Utskottet trott sig icke böra, såsom Herr Bovins motion innehåller,
uppgöra något förslag till sådana förändringar, utan i stället följa den af
Herr Hasselrot angifna utväg; och får Utskottet alltså vördsamt tillstyrka,

att Riksdagen måtte, i underdånig skrifvelse till Kongl
Maj:t, med uttalande af den åsigt att dödsstraffet bör
såsom straffart ur nu gällande Strafflag borttagas, anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till en
blifvande Riksdag framlägga förslag till de ändringar i
Strafflagen, som till följd af dödsstraffets afskaffande
blifva erforderliga.

Beträffande Herr Adlersparres motion, som åsyftar sådan ändring i

2 Kap. 2 § Strafflagen, att dödsstraff ej vidare må offentligen verkställas,
får Utskottet, under förutsättning att dess här ofvan uttalade mening angående
dödsstraffets afskaffande vinner Riksdagens godkännande, hemställa,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

att Herr Adlersparres motion ej må till någon vidare
åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 17 Februari 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve E. Sparre: »Fn reservation emot ett aktstycke, som

förordar dödsstraffets afskaffande, kan icke undgå att hos läsare, som fatta
vår tids ädlaste sträfvanden, mötas med en viss vedervilja, som möjligen
kan tillsluta en och annans öra för de skäl, Indika deri kunde anföras,
och det är derföre icke utan tvekan som jag antecknar min från Utskottet
afvikande mening.

Men om ett flerårigt arbete i detta Utskotts tjenst, egnadt att inskränka
användandet, att möjligen i framtiden förbereda afskaffande! af detta
för mig särdeles fasaväckande straff, stadfästat denna mening, så torde häri
ligga en ursäkt för dess uttalande, helst min plats såsom ordförande i
Utskottet i viss mån utgjort ett hinder för att der förfäkta densamma.

Frågan är, oafsedt dess genomgripande vigt, för närvarande särdeles
grannlaga. På den ena sidan stå förfäktarne af humanitetens och civilisationens
anspråk, ifrande med öfvertygelsens värme för uttagande af sista
steget pa en bana — straffmildringens — som brottsmålslagstiftninoens
historia ovedersägligen anvisar, som mildare seder sedan århundraden tillbaka
förmått Statsmagterna att beträda, och som, medgifvom det, för så
vidt den hittills blifvit i de flesta länder beträdd, enligt brottmålsstatistikens
vitsord icke visat sig vara för samhället vådlig. På den andra sidan
står, efter min erfarenhet och uppfattning, folket, den utan all jemförelse
stolle allmänheten, till en viss grad uppskakad af sednaste tiders ohyggliga
tilldragelser, med lifligt minne af — förgiftningarna i Silbodahl, och de° i
hufvudstaden, sednast af en qvinna, med vilddjurslik grymhet föröfvade mord
— denna allmänhet, som med den rotfästade föreställning att dödsstraffet
är det mest afskräckande, och hvarmed samhället således bör försöka värna
sina medlemmar mot dessa gräsligheter, i detta straff ser ett skydd och
fördenskull icke utan oro afbida!- Representationens beslut i frågan.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

Jag vill med Utskottet erkänna, att dessa ohyggligheter äro psycliologiska
företeelser, men med afseende å sednaste tiders erfarenhet tvekar
jag, huruvida de i vårt land ännu må kallas enstaka; eller om icke, dess
värre, just denna sednaste tid visat en ovanlig mängd gröfre brott. Det
är af dessa psychologiska företeelser, då de icke äro enstaka, som man
slutar till den större eller mindre grad af mildhet i seder, som i alla tider
erkänts böra bestämma strafflagstiftningen. Ehuru jag således icke vill tillerkänna
dessa sammanträffande omständigheter någon öfvervägande vigt i
fråga om bedömandet af vårt folks sedlighet i allmänhet, den jag anser
fullt jemförlig med andra nationers; ehuru jag, med afseende å den rigtning,
brottmålslagstiftningen sedan lång tid tillbaka tagit, med glädje uttalar den
förhoppning att dödsstraffets afskaffande i en icke aflägsen framtid förestår;
och ehuru jag i humanitetens intresse och, med afseende på vårt lands
ställning och anseende bland de civiliserade nationerna, icke vill stadna ett
steg efter dem; så ambitionerar jag likväl ej att vi gå före dem, varskodd
i detta afseende af det mindre lands erfarenhet, som förnyade gånger försökt
dödsstraffets afskaffande, men till sin och mensklighetens harm nödgats
återtaga detsamma. Den största betänksamhet är sålunda i detta afseende
erforderlig.

Utan att förbise att utrymmet af en reservation icke i någon mån
medgifver ens en ytlig utredning eller en någorlunda tillfredsställande jemförelse
af förhållandena här med andra länder, kan man likväl icke lemna
dessa helt och hållet ovidrörda.

Auktoriteten af nationernas sammanstämmande åsigter i en för dem
gemensam fråga kan nemligen icke frånkännas all vigt. Oaktadt den mildare
anda, som dikterat sednare tiders reformer i kriminallagstiftningen, oaktadt
den reaktion som från olika håll rigtats mot dödsstraffet, qvarstå!- det dock
med högst få undantag i strafflagarne för de aldra gröfsta brott. Ett ständigt
föremål för djupsinniga vetenskapliga undersökningar, för debatterna
inom national-representationerna, för den offentliga diskussionen, är ämnet
likväl ännu icke uttömdt eller striden utkämpad.

Vetenskapens störste män äro i denna fråga fortfarande delade i tvänne
läger, och om ifrarne för dödsstraffets afskaffande på sin sida kunna åberopa
Beccaria, Livingstone, Mittermaier m. fl., så söka försvararne deraf sitt
stöd i sådana namn som Montesquieu, Rousseau, Voltaire, Filanghieri, Bentham,
Benjamin (konstant, Franklin, Blackstone. Då dödsstraffets rättmätighet
blifvit ifrågasatt, och der denna tvekan vore grundad, all betänklighet
emot dess afskaffande naturligtvis måste försvinna, så är detta hufvudfrågan
som således måste vidröras; men här framstår klarast omöjligheten att annorledes -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4. 9

lecles än genom en antydan flyktigt nämna ett af de skäl, som af straffets
försvarare anföras.

Samhället, hvars ändamål är att, ehuru ofullständigt, på jorden försöka
realisera Försynens afsigter, kan icke vara inskränkt i användandet af de
medel, som, grundade på rättvisa, tillika visat sig vara oeftergifligen nödvändiga.
Individens lif, ehuru högt det med skäl må skattas, kan således
icke sättas högre än samhällets ändamål, då detta sednare fordrar uppoffrande
af det förra. Af detta skäl offras ett lands bästa, dess mest oförvitlige
söners blod för dess försvar; och det vore en fetisch-dyrkan att skona
endast mördarens. Denne, som hos sitt offer icke respekterar lifvets, af
Gud sjelf förlänade gåfva, kan icke af samhället fordra, att det skall uppoffra
sitt mål, för att skona hans. Frågan om dödsstraffets rättmätighet
sammanfaller således med den om dess nödvändighet. Då ändamålet med
allt straff är samhällsordningens upprätthållande, så måste, alltid med iakttagande
af rättvisans fordringar, hvilket är första vilkoret för samhällsordningen,
de straff användas, som verka till detta mål. De råare naturer, som,
efter att hafva äfventyrat allt, icke hafva något annat att förlora än lifvet,
hvilket de också med brottslingens feghet hålla öfvermåttan kärt, måste
veta, att de för den yttersta grad af grymhet icke kunna påräkna strafffrihet.
Lagens svärd måste, till ett värn mot dessa våldsamma, medmenniskors
lif ringaktande, naturer, hänga öfver deras hufvuden. En mild, men
rättvis, efter brotten och den allmänna rättskänslans fordringar lämpad straffbehandling
är vilkoret för samhällets bestånd. Hvilka invändningar man
än må framställa emot dödsstraffet, säger eu känd statsman, så är dess
verkan att förekomma iteration och att injaga skräck hos förbrytaren oemotsäglig.
Må således dödsstraffets användande i möjligaste måtto inskränkas,
må afrättningar blott i högst sällsynta fall ega rum; låtom oss hoppas att
dessa fall endast med långa mellantider skola inträffa; men må straffet qvarstå
såsom en ultima ratio, af rättskänslan och nödvändigheten utkräfd, vittnande
om samhällets magt i de fall, der icke ens nåden bör kunna mellankomma.

Den sociala rättens målsmän stadna vid dessa här så högst ofullständigt
angifna argumenter tveksamme i lösningen af detta smärtsamma problem;
och, ännu icke vägledda af tillräcklig erfarenhet, våga de icke uttaga
det steg, hvartill känslan manar dem. Vid slutet af förra århundradet försökte
i Toscana en mild furste att afskaffa dödsstraffet; det måste inom
få år återtagas. För andra gången afskaffadt år 1849, återinfördes det 1853
och har i sednaste tider ånyo afskaffa!^. Under den Fransyska revolutionen
upptogs frågan i konstituerande församlingen, men föll, ehuru förordad af
samme Robespierre, som, två år derefter kommen till magten, vadade i
Bill. till Iiiksd. Prot. 1868. 7 Sami. 4 Häft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

afrättades blod, — ett bevis på det falska ljudet af frasernas klingande bjellror.
Efter Juli-revolutionen upptogs frågan ånyo och föranledde eu opinionsyttring
af deputerade kammaren för dödsstraffets afskaffande, hvilken framkallade
lagen af 1832. Genom denna inskränktes användandet af detta
straff och vid mildrande omständigheter ersattes det af fängelsestraff. Genom
en lag af 1853 inskränktes användandet ytterligare för politiska förbrytelser.
Ofta framställd, har frågan om dess fullkomliga afskaffande likväl fallit,
sednast vid slutet af sistlidna år.

Äfven i England har frågan om dödsstraffets afskaffande förevarit, men
efter grundliga undersökningar fallit. I den kommission af sexton medlemmar,
som för frågans utredande der nedsattes, yttrade sig tolf för dödsstraffets
bibehållande. Användandet deraf har likväl i högst betydlig mån inskränkts.

I Österrike, der samtidigt med i Toscana dödsstraffet afskaffades, men
efter fyra år återtogs, i Preussen, Wurtemberg, Baijern och de flesta öfriga
Tyska stater har likaledes detta straffs användande alltmera inskränkts, men
det qvarstår dock för de gröfsta förbrytelser. Likaså i Holland.

Icke heller i Italien har, oaktadt Toscanas föredöme, dödsstraffets afskaffande
kunnat genomdrifvas.

I Ryssland använder man det ej, men i dess ställe knutpiska och Siberien.

I Belgien och Danmark har, på sätt vid remissen af motionen blifvit
upplyst, vid de under nästlidna och föregående år der genomgångna reformer
af straff-lagstiftningen dödsstraffet bibehållits.

Endast i Portugal, två af Schweitz’ kantoner, tre af Tysklands furstendömen
och tre af Amerikas förenade stater har, så vidt jag erfarit, dödsstraffet
nyligen blifvit afskaffadt och till en del under säregna förhållanden.
Om den erfarenhet, som deraf vunnits, äro meningarne ännu delade.

Efter denna hastiga sidoblick ber jag att få öfvergå till frågans behandling
i vårt eget land. 1734 års strafflag, hos oss gällande ända till för
sju år sedan, bibehöll dödsstraffet för icke mindre än åttatio olika slags brott.
Allt sedan 1788 hade likväl en mildare anda inträdt i lagskipningen och
nåden trädde förmedlande emellan. Den komité, som började utarbetandet
af vår nya strafflag, hade, det är sannt, hänförd af det ädla i ideell, ifrågasatt
dödsstraffets borttagande; men den deremot, som fortsatte arbetet, fullföljde
icke förslaget, och sjelfva den man, som, själen i dessa komiteer, till
en början omfattade idéen, förklarade vid slutet af sin bana, att han icke
ansåg tiden ännu vara inne att gå längre än som i vår nya strafflag skeft,
d. v. s. att sätta det alternativt med lifstidsfängelse. Månne vår sednaste
brottmålshistoria kan sägas jäfva detta omdöme? \ id den reform af strafflagen
för förbrytelser mot person, som å riksdagen 1859 1860 genomfördes,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

inskränktes användandet deraf till mord och dermed jemförliga gröfre brott;
och Lag-Utskottet, som gick längre i mildhet än det af komiterade utarbetade
förslag äfvensom den Kongl. Propositionen, som gaf initiativet till denna
reform, föreslog att vid synnerligen mildrande omständigheter det måtte
utbytas mot lifstidsfånge^. Detta förslag vann, efter långvarig diskussion,
men först genom votering i förstärkt Lag-Utskott, Representationens godkännande.
Vid den kodifikation af strafflagen, som nästpåföljde riksdaggenomfördes,
föreslog Lag-Utskottet ytterligare väsendtliga nedsättningar i
straffen och bibehöll dödsstraffet endast alternativt med lifstidsfånge^. I
denna form qvarstår det i nu gällande Strafflag af den 16 Februari 1864
för följande brott:

uppror i landsförrädiskt uppsåt, eller annat förräderi eller spejeri i
krigstid;

våld eller annan misshandel å Konungens person;

uppsåtligt dråp å andra Kongl. personer, främmande stats regent *
eller sändebud, någon af Riksstyrelsens medlemmar, eller den som vill
stilla uppror;

mord och förgiftning, deraf död följer;

uppsåtligt dråp, begånget af lifstidsfånge;

fördrifning af foster, utan modrens vilja, deraf hennes död följer;

svikligt förfarande vid envig, deraf död följer;

våldsamt bortförande och utsättande af annan å öde ort eller annat
lifsfarligt ställe, deraf död följer;

våldtägt med användande af döfvande medel, eller då qvinnans död
deraf följer;

mordbrand, eller uppsåtligt sänkande af fartyg, eller förorsakande af
skeppsbrott, eller skadande af kommunikationsled, detta allt då död deraf
följer; samt

rån, då våldförandet medför döden.

Häraf inses att de brott, för hvilka dödsstraffet ännu hos oss qvarstar,
äro, oafsedt våld å Konungens helig ansedda person, endast sådana,
som innebära antingen ett öfverlagdt angrepp emot hela samhällets lif, eller
ett efter öfverläggning verkstäldt beröfvande af annans lif, vare sig att detta
beröfvande såsom fullt bestämdt ingått i uppsåtet: mord, eller att af sjelfva
geni in gens allmänt vådliga beskaffenhet framgår, att det såsom en mer eller
mindre sannolik följd af densamma måste hafva åtminstone föresväfvat gerningsmannen,
som varit likgiltig för denna utgång. Såvida man i allmänhet
medgifver dödsstraffets rättmätighet, måste således erkännas, att det
icke kan anses vara af lagstiftaren missbrukadl. En jemförelse med andra
civiliserade länders strafflagar utfaller icke heller till nackdel för vår. Vid

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

sådant förhållande måste man fråga: I hvad mån kräfver behofvet för närvarande
någon vidare åtgärd från Representationens sida? Då vår, efter
nära femtioåriga förarbeten, helt nyss antagna strafflag, i mildhet fullt jemförlig
med andra civiliserade länders, icke kan anses öfverflöda af dödsstraff,
eller missbruka detta straff hot; då den tvärtom i den domaren medgifva
latitud lemnat honom en anvisning att vid hvarje förekommande fall välja
emellan detta och frihetsstraffet, och såmedelst lemnar rum för den mildare
retning, som otvifvelaktigt blir en följd af civilisationens och humanitetens
utbredning; kunna domrarne anses hafva förbisett denna anvisning? Och, om så
icke är, kan Regeringen, då dödsdomar blifvit fällda, genom verkställande af
alltför många afrättningar, anses hafva framkallat eu åtgärd från Representationens
sida till omarbetning af en ny strafflag, som icke mer än tre år
vant tillämpad? Slutligen: bör Representationen, som visserligen icke bör
lyssna till fördomar, men icke heller tillsluta ögonen för den råhet, hvar*
om sednaste tiders brottmålsannaler beklagligen bära vittne, just välja detta
ögonblick för uttagande af ett steg, som man i allmänhet icke vågat? Då
domrarnes tillämpning af den nya strafflagen på det hela måste anses tillfredsställande;
då, under de tre år denna tillämpning egt rum, Regeringen icke
sett sig nödsakad att mer än tvänne gånger tillämpa dödsstraffet; månne icke
någon erfarenhet bör afbidas af verkningarne af den mildare straffbehandling,
som först nyligen börjat? Det är att hoppas, att denna mildare anda, i förening
med ett fängelsesystem, som till Sveriges heder vi genomfört, skall göra
dödsstraffets användande alltmera obehöfligt. Vägen till detta eftersträfvansvärda
mål är att utrota råheten, att sprida upplysningen, att genom höjande
af moraliteten medverka till passionernas tämjande, med ett ord, att undanrödja
anledningarne till dödsstraffet och genom ökad sedlighet och trygghet
i samhällslifvet åstadkomma den rättssäkerhet, som utan oro kan se afskaffadt
detta, för närvarande såsom ett oeftergifligt värn mot våldet betraktade,
ohyggliga straff.

Det är på dessa skäl och med förtröstan till framtiden jag för närvarande
finner mig nödsakad att hemställa, att Herrar Bovins och Hasselrots
motioner icke må till något åtgärd föranleda.»

af Herr A. Faxe: ''Utskottet har tillstyrkt, att Riksdagen måtte, med
uttalande af den åsigt, att dödsstraffet bör såsom straffart ur nu gällande
strafflag borttagas, anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till
en blifvande riksdag framlägga förslag till de ändringar i strafflagen, som,
till följd af dödsstraffets afskaffande, blifva erforderliga; och i ett sådant
tillstyrkande skulle jag visserligen kunna instämma, emedan jag äfven för
min del hoppas, att nämnda straff i en icke alltför aflägsen framtid må

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4

kunna afskaffa^; men då detta tillstyrkande jemföres med de i Utlåtandet
upptagna motiver, och enär Utskottet der tillika, kort före formuleringen
af tillstyrkandet, yttrar, att Utskottet anser tiden nu vara inne för lagförändring
uti ifrågavarande syfte, samt jag, på grund deraf, bör antaga,
att Utskottet med sitt förslag åsyftar, att dödsstraffet redan i närvarande
stund skall såsom straffart ur lagen uteslutas, utan annan tidsutdrägt, än
den, som erfordras för de derigenom nödiga förändringar i lagtexten, måste
jag anmäla min reservation emot Utlåtandet, både i formelt afseende och
derför att jag icke delar de åsigter, som ligga till grund för tillstyrkandet.

Ett Riksdagens bifall till ifrågavarande Utlåtande skulle nemligen
innefatta, att Riksdagen, för sin del, beslutar att dödsstraffet skall afskaffas,
utan att likväl på samma gång fastställa de lagförändringar, som deraf
måste föranledas; och ett sådant beslut anser jag icke vara förenligt med
grundlagens föreskrifter. Enligt 53 och 87 §§ i Regeringsformen och 42
§ Riksdagsordningen, är det Lag-Utskottets åliggande, att utarbeta de från
Kamrarne remitterade förslag till civil-, kriminal- och kvrkolagarnes förbättring,
och sedan ett sålunda utarbetadt förslag blifvit af Riksdagen, med
eller utan förändring, antaget, skall detta Riksdagens förslag aflemna^ till
Konungen, som i vidare stadgad ordning fattar och meddelar sitt beslut i
ämnet. Häraf måste, efter mitt omdöme, ostridigt följa, att det är ett
fullständigt, behörigen formuleradt förslag till lagtext, som skall göras till
föremål, i första rummet för Riksdagens, och derefter för Konungens pröfning.
Att så bör tillgå, visar sig ock af bestämmelsen i 87 § Regerings formen,

att Konungen icke egen annorledes än ordagrannt bifalla ett af
Riksdagen anmäldt förslag, vare sig till ny lag eller till gammal lags upphäfvande
eller förändring, äfvensom att, då sådant bifall lemnas, kungörelse
derom skall af Konungen utfärdas före näst sammanträdande Riksdag, med
den följd, om det ej sker, att förslaget anses hafva förfallit. Jag frågar
nu, om dessa föreskrifter kunna iakttagas vid behandlingen af det förslag,
som Ijag-Utskottet beslutat framlägga i fråga om dödsstraffet. Det
innefattar intet förslag till lagtext — angifver icke ens de lagställen,
som böra ändras, utan tillstyrker blott fastställande af en naken grundsats;
och om än Kongl. Maj:t låter i öfverensstämmelse dermed utarbeta

förslag till ändringar i den bestående lagen, måste likväl, i sammanhang
med ett sådant förslag, jemväl sjelfva grundsatsen ånyo blifva föremål för
Riksdagens pröfning, då ingenting lagligen hindrar, att beslutet kan utfalla
i motsatt rigtning. Det är mig visserligen icke obekant, att, någon gång
tillförene, s. k. principbetänkanden blifvit af Lag-Utskottet afgifna och af
Representationen godkända, samt att den sednare derefter hos Kongl. Maj:t
begärt förslag till derpå grundade lagförändringar; men ett förfarande, stri -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

dande mot grundlagens bud, lärer väl icke genom bruket vinna laglighet,
eller ett missbruk böra förnyas derför, att det förut fått passera. Dessutom
äro grundlagens omförmälda bestämmelser icke blotta former, från hvilka
utan skada kan afvikas. Jag tror tvärtom, att de blifvit i lagen inlagda
såsom ett memento till Representationen, att väl förese sig, innan den
beslutar förändring af bestående lag; och just derigenom, att en ny lagtext
skall uppställas, tvingas Representationen, att noga öfverväga alla konseqvenserna
af förändringen och afhålles från förhastade beslut. Anser man
sig icke ega tid eller förmåga att utarbeta och framställa ett fullständigt
lagförslag, må man då öfvergå från lagstiftningens till petitionens väg och,
med uttryckande af en önskan och förhoppning, begära att Konungen, som,
från sin ståndpunkt, bäst är i tillfälle att öfverse och bedöma alla förhållanden,
— att följa lagskipning^! i hela dess omfattning, — ville taga under
öfvervägande om och när eu ifrågaställd förändring af lagen lämpligen
kunde ega rum, samt då afgifva förslag dertill. Emot ett dylikt förfarande
skulle jag, äfven i fråga om dödsstraffet, icke hafva något att anmärka.

Jag har redan antydt, att jag icke heller i sjelfva saken delar de i Utlåtandet
uttalade åsigter. För mig synes Statens rätt, att använda dödsstraffet
till eget och medborgares skydd, vara alldeles ostridig och hafva
samma grund, som den enskildes rätt till nödvärn, och jag antager således
utan tvekan att, om detta straff är för angifna ändamålet nödvändigt, så är
det äfven rättmätigt, men också blott i detta fall. Hvad jag, i följd häraf,
har att tillse är, huruvida en sådan nödvändighet är för hand. I theorien
har man visserligen öfvergifvit åsigten om jus talionis — straffet skall
icke vara hämnd å förbrytaren — det skall blott vara afskräckande och,
om möjligt, äfven leda till den brottsliges förbättring, men jag befarar, att
just i de olika gradationerna af straff för olika brott, dess afmätande efter
brottets mer eller mindre svåra beskaffenhet, ligger en reminiscens från
hämndsystemet, helst som det stadgade straffet icke alltid derjemte står i
ett rätt afpassadt förhållande till brottets orsak, eller till den större eller
mindre vinst, som förbrytaren vid brottets begående deraf påräknat. Jag
befarar till och med att det så ofta åberopade allmänna rättsmedvetandet
icke alltid kan hålla sig fritt från en viss hämndkänsla — den, att en
grym gerning förtjenar ett strängt straff; dock, jag antager, att afsigten
med dödsstraffet allenast är, att afskräcka och sålunda afhålla från de
brott, som dermed beläggas; och då tror jag, för min de], att intet annat
straff är lika afskräckande. Man anför visserligen exempel derpå, att den,
som öfvervarit eu afrättning, omedelbart derefter begått brott, likartadt med
det, hvars bestraffande han åsett; men svårligen kan man bestrida möjligheten,
ja sannolikheten deraf, att mången, genom fruktan för dödsstraffet,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

afhållits från dylikt brott; och om det så förhåller sig och samma verkan
icke kan på annat sätt åstadkommas, då måste den enskildes rätt till skydd,
hela samhällets fullt berättigade anspråk på ordningens och allmänna säkerhetens
upprätthållande utgöra tillräcklig grund för dödsstraffets bibehållande.
Väl må det medgifvas, att då brottet är en följd af tillfälligt väckta
passioners ytterlighet, blir hotet om dödsstraff oftast utan verkan; men der
det brottsliga uppsåtet har sin grund uti med kallt blod uppgjorda beräkningar,
der skall fruktan för nämnda straff säkerligen icke så sällan afhålla
från brottets fullbordande. Dödsstraffet är samhällets nödvärn; det må
användas så länge allmän och enskild säkerhet det krafvel- — ej längre.
Att göra en, till den näst dödsstraffet svåraste straffarten, lifstidsfängelse,
dömd förbrytare absolut oskadlig, d. v. s. göra det för honom omöjligt, att
begå ytterligare brott, är icke verkställbart. Samhället måste erkänna sin
oförmåga i detta afseende — åtminstone skulle den brottslige då försättas
i en belägenhet, framför hvilken dödsstraffet vore att föredraga såsom en
välgerning: att skärpa fängelsestraffet under vissa tider blefve sannolikt af
föga verkan, och min öfvertygelse är, att på den onda viljan hos den, som
gjort sig förfallen till högsta graden af frihetsstraff, finnes intet annat verksamt
band, än det, som fruktan för dödsstraffet innebär.

Man har såsom skäl för dödsstraffets afskaffande äfven åberopat det
allmänna rättsmedvetandet, som skall hafva utdömt detsamma såsom orättmätigt
eller obehöfligt. Men, jemte det att med fog kan ifrågasättas, huruvida
detta s. k. medvetande grundar sig på en efter noggrann undersökning
och moget betänkande fattad öfvertygelse, eller om det ej fast mera
är en produkt af yttre inflytande, af väckt känslosamhet, anser jag lagstiftaren
i främsta rummet vara pligtig att sjelf öfverväga och tillse hvad
som är för samhället nyttigt; och exempel saknas icke på brott, äfven under
sednare tiden begångna, af så afskyvärd beskaffenhet både till anläggning
och utförande, att allmänheten, just till följd af sin uppfattning af
hvad som är rätt, högt påkallat dödsstraffets användande mot förbrytaren.

Jag vill icke bestrida att Svenska nationen gjort ganska stora framsteg
på humanitetens väg; men de nyss antydda exemplen visa, att mycket
i detta afseende ännu återstår att önska; och icke må ogenkärleken förleda
oss att tro, det vi härutinnan stå framför de öfriga upplysta nationer,
som efter mogen öfverläggning beslutat att bibehålla ifrågavarande straff.
Vi hafva redan tagit ett stort steg mot det åsyftade målet, dödsstraffets
fullkomliga afskaffande, då detsamma i nu gällande lag icke är bibehållet
såsom absolut straff för något brott och, såsom alternativ med straffarbete
på lifstid, qvar står blott för brott, som medföra synnerlig våda för samhället
eller der gerningen, både i och för sig eller i anseende till följderna

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

innefattar den högsta grad af brottslighet. Erfarenheten visar ock atttilllämpningen
af dödsstraff blir allt mer och mer sällsynt; och äfven jag hyser
den förhoppning att detta straff sålunda inom en icke allför aflägsen
tid skall af sig sjelf bortfalla. Detta synes mig ock vida bättre, än att,
till vinnande af ett bifall för ögonblicket och skenet af mera framstående
upplysning och humanitet, genom en lagförändring, på en gång afskaffa
oftanämnda straff, med äfventyr, att, såsom annorstädes skett, kanske af
det allmänna rättsmedvetandet nödgas, att åter i lagen upptaga samma straff».

af Herr G. H. von G eg er felt, som i sjelfva saken instämde med
Herr Faxe;

af Herr Grefve //. Wachtmeister och Herr S. Ribbing, som i hufvudsaken
instämde med Herr Grefve Sparre;

af Herr A. F. Beckman;

af Herr P. A. Bergström: »Då frågan om dödsttraffets afskaffande
sistlidna riksdag förevar i Andra Kammaren, inskränkte jag mitt yttrande
i samma fråga till uttalande af öfvertygelsen, att dödsstraffet numera kunde
och derföre borde såsom straffart borttagas ur allmänna strafflagen.
Dermed ville jag utmärka å ena sidan att jag icke hörde till dem, hvilka
på rent theoretiska, vare sig religiösa eller filosofiska grunder, absolut förkastade
dödsstraffet; men å andra sidan, att jag ansåge vårt folk hafva
på den sannt menskliga odlingens bana hunnit så långt och samfundsmagtens
förmåga att betrygga rättstillståndet vunnit den utveckling, att, äfven
om ett eller annat, om utomordentlig grymhet vittnande brott ännu någon
gång föröfvades, dödsstraffet likväl kunde afskaffas. Fastän jag icke. förbiser
den egendomliga beskaffenheten af dödsstraffet, att dess verkställighet
tillintetgör den menskliga personlighetens tillvaro här på jorden samt afskär
utsigten till förbättring här nere, då deremot hvarje annat straff låter
»menniskan9 med alla de möjligheter, som knyta sig till detta namn, blifva
qvar, finner jag dock icke skäl att vid detta tillfälle uttala mig annorlunda,
än jag gjorde i Kammaren. Men deraf följer ock, att jag icke mera nu
än då uttalar min åsigt med anspråk att den må betraktas såsom ofelbar;
helst jag vördar de betänkligheter, hvilka föranleda en motsatt åsigts anhängare,
särdeles dem, hvilka bäst äro i tillfälle att öfverskåda verkningarne
af gällande strafflagstiftning, att påyrka, det dödsstraffet tillsvidare må
bibehållas i Strafflagen.

Till

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

Till följd deraf anser jag mig icke böra tillstyrka bifall till Herr
Hasselrots motion i vidsträcktare mån, än att jag föreslår,

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke tiden må anses vara inne att ur allmänna
strafflagen borttaga dödsstraffet såsom straffart, och, i
händelse Kongl. Maj:t dervid finner nämnda straff kunna
och förty böra afskaffas, låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till de ändringar i strafflagen,
som blifva nödiga.»

af Herr B. W. Hessle, som förklarade, att han ansåge tiden till dödsstraffets
afskaffande ännu ej vara inne, hvadan han för sin del yrkade afslag
å Herrar Hasselrots och Bovins motioner samt ville taga Herr Åcllersparres
motion under öfvervägande.

Derjemte har Herr P. von Möller begärt att få anmärkt, det han ej
öfvervarit ärendets behandling hos Utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1868.

7 Sami. 4 Häft.