Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49 (Utlåtande 1886:LU49 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

N:o 49.

Ank. till Riksd. Kansli den 27 Mars 1886, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om stadgande
angående behandling af ärenden, som angå endast
byar eller mindre samfälligheter å landet.

Uti en inom Första Kammaren afgifven motion, N:o 17, som blifvit
till Lag-Utskottet hänvisad, anför Herr P. Pettersson:

»Till kyrko- och kommunalstämmornas behandling höra de ärenden,
hvilka äro gemensamma för hela socknen. Inom små socknar
med ett invånareantal af några få hundraden kunna der möjligtvis alla
de ärenden behandlas, hvilka fordra en allmännare behandling. Men
sådant är icke förhållandet inom folkrika och vidsträckta socknar, der
enstaka byar finnas med en större befolkning, än på andra ställen
hela socknar, och hvilka byar eller mindre områden af socknen kunna
hafva ganska vigtiga för sig gemensamma intressen och frågor att behandla,
utan att de äro för socknen gemensamma, för att kunna behandlas
å kyrko- eller kommunalstämma, till exempel användning af
bymagasin, anläggning och underhåll af väg utom de allmänna samt
broar, hämmande af vattenskärning eller utbredning af flygsandsfält,
byggande och underhåll af skolhus, hvari socknen i dess helhet ej deltager,
och så vidare. Af ålder hafva inom den landsort, jag tillhör,
sådana frågor behandlats å efter deras olika beskaffenhet med olika
namn betecknade sammanträden: bystämmor, fäbodestämmor med mera,
och någon för året fått sig uppdraget att vara så kallad by- eller uppsyningsman,
som haft sig uppdraget att vid behof utlysa eller kalla
till sammanträde. De beslut, som blifvit fattade, hafva ock i allmänhet
ansetts vara för alla bindande. Derpå finnes mig veterligen dock ingen
lag, hvaraf åtskilliga inom sådana mindre områden stundom nu
af egennytta eller tredska begagna sig till att omintetgöra eller åtmin -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49. ■

stone försvåra vigtiga besluts utförande, då de andra komma i den
ställningen, att de antingen måste bestrida de omkostnader, som skulle
komma på den eller de tredskande, hvilket ej heller med de följder,
som kunna derur framgå, alltid kan anses rådlig!, eller låta saken
falla. Här synes mig vara i lagstiftningen en lucka, som påkallar utfyllande,
i följd hvaraf jag tager mig friheten föreslå, det lagstiftas
måtte, att hvad som i kommunallagarne är föreskrifvet för behandling
och besluts fattande med mera i angelägenheter, som röra hel socken,
äfven måtte i tillämpliga delar tillerkännas bindande kraft för mindre
områden, såsom en eller flera byar i angelägenheter, angående blott eu
sådan mindre samfällighet.»

Såsom motionären rigtigt anmärker, kunna på landsbygden förekomma
ärenden af åtskilliga slag, hvilka endast röra en större eller
mindre del af en kommun, men för denna del äro gemensamma och
hafva lika stor vigt och betydenhet som de för hela kommunen gemensamma
angelägenheter, om hvilka kommunalstämman har att sig
vårda. Motionären har anfört, åtskilliga exempel på sådana för eu mindre
samfällighet än kommunen gemensamma angelägenheter, och till
dessa skulle utan tvifvel ytterligare andra kunna läggas. Utskottet
vill här endast erinra om de förhållanden, som uppstå genom de tid
efter annan af vederbörande myndigheter meddelade beslut, att helsovårdsstadgan
samt byggnads-, brand- och ordningsstadgarne för rikets
städer skola i tillämpliga delar gälla för köping, hamn, fiskeläge eller
annat ställe med större sammanträngd befolkning.

Utskottet kan emellertid icke medgifva rigtigheten af motionärens
mening, att i vår lagstiftning skulle saknas alla bestämmelser om den
form, hvari sådana angelägenheter böra handläggas och hvarigenom
fattade beslut kunna blifva för vederbörande fullt bindande.

I resolutionen på allmogens besvär den 1 September 1741, punkt
13, förklarades: »Kongl. Maj:t samtycker, det ej allenast de på åtskillige
orter redan författade By-ordningar, utan ock de, hvilka hädanefter
inrättas kunna, inäga af vederbörande domare stadfästas, samt för
Lag uti bye-skrån vara gällande: Låtandes Kongl. Maj:t igenom trycket
nu utfärda en allmän by-ordning, hvaraf hvarje socken ett exemplar
skall tillställas, hvilken by-ordning dock, efter orternes särskilte
beskaffenhet, förbättras må.»

I sammanhang med Kongl. brefvet till landshöfdingarne angående
landskulturen den 20 Februari 1742 utfärdades ock ett sådant

12 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

projekt till byordning, hvilket finnes aftryckt såsom bilaga till detta
utlåtande.

På sätt i ofvananförda resolution är antydt, funnos redan före
densammas utfärdande byordningar upprättade, och sedermera torde
väl ock sådana hafva blifvit i större eller mindre öfverensstämmelse
med det af Kongl. Maj:t utfärdade förslaget på åtskilliga orter antagna
och, i enlighet med den dertill gifna tillåtelse, genom uppläsande vid
härad stinget stadfästa.

På de orter, der sådana byordningar blifvit vederbörligen antagna,
torde de böra anses fortfarande gälla. Det har visserligen
blifvit ifrågasatt, om ej samtliga dessa byordningar borde anses upphäfda
genom förordningen om kommunalstyrelse å landet den 21 Mars
1862. En sådan mening har blifvit framstäld i ett mål, som finnes
refereradt i Nytt Juridiskt Arkiv, årg. 1885, afd. I sid. 112. Åldermannen
för Mölndals qvarnby hade till Rådstufvurätten i Göteborg instämt
en grosshandelsfirma med yrkande att firman såsom vattenverksegare
inom byn, måtte förpligtas att utgifva den å firman belöpande
andel af ett å bystämma till uttaxering faststäldt belopp, i enlighet
med en år 1857 af vederbörande Häradsrätt faststäld »byordning i
Mölndal». Firman invände, att den åberopade byordningen skulle förlorat
sin kraft och verkan genom förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 Mars 1862. Rådstufvurätten ålade, på anförda skäl,
firman att utgifva omstämda beloppet, dock under förklaring, att det
ej tillkomme Rådstufvurätten att pröfva, huruvida byordningen, på sätt
firman påstått, upphört att vara gällande; hvaremot Göta Hofrätt, der
firman sökt ändring, uttryckligen förklarade, att som den i saken åberopade
byordning måste anses vara uti ifrågakomma hänseende fortfarande
gällande, alltså och på de i öfrigt af Rådstufvurätten anförda
skäl, faststäldes Rådstufvurättens dom. Denna Hofrättens utan meningsskiljaktighet
beslutade dom blef ock, på Nedre Revisionens enhälliga
tillstyrkande, af Högsta Domstolen faststäld, jemväl utan meningsskiljaktighet.

I detta fall hafva således domstolarne samstämmigt förklarat den
åberopade byordningen gällande; och finner Utskottet deri ett synnerligen
kraftigt stöd för sin åsigt, att samtliga de byordningar, som blifvit
i behörig ordning antagna, fortfarande kunna och böra tillämpas,
nemligen såvidt de ej stå i strid med gällande lag eller författning
eller blifvit genom vederbörandes öfverenskommelse upphäfda.

Men äfven på sådana orter, der byordningar icke finnas antagna,
torde det icke vara omöjligt att med stöd af gällande lagbestämmelser
finna en form för handhafvandet af sådana angelägenheter, som äro

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

för by eller annan dylik mindre samfällighet gemensamma. I detta
afseende synas bestämmelserna i § 60 af förordningen om kommunalstyrelse
på landet erbjuda eu synnerligen lämplig utgångspunkt. Det
stadgas i denna paragraf, sådan den lyder enligt förordningen den 22
Juni 1883:

»Der i lag eller allmän författning stadgadt är, att kommunalutskyld
endast från vissa af de i § 57 omförmälda beskattningsföremål
skall utgå, eller att för deltagande i sådan utskyld andra grunder skola
följas, eller att vissa från skattskyldighet till kommunen eljest befriade
medlemmar skola till fyllande af särskilda behof bidraga, gäller till
efterrättelse hvad sålunda förordnadt är. I öfrigt eger kommunalstämma
ej besluta afvikelse från de i §§ 57 och 58 för kommunalutskylders
utgörande stadgade grunder.»

I de här ofvan antydda fall, der förordnande meddelats att helsovårdsstadgan
eller byggnads-, brand- eller ordningsstadgan för rikets
städer skall i tillämpliga delar gälla för område å landsbygden med
större sammanträngd befolkning, lära ock Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
uti de i anledning deraf utfärdade särskilda ordningsföreskrifter
hafva för uttaxering af erforderliga skattebidrag hänvisat till
nämnda lagrum. Detta är visserligen närmast tillämpligt å de ärenden,
som omedelbart föranleda utgifter; men, med något tillmötesgående från
vederbörande kommunalstämmo-ordförandes sida, torde det icke möta
hinder att få äfven andra ärenden handlagda å särskild stämma, i
hvilken endast de personer, som tillhöra det mindre samhälle, för hvilket
ärendet har gemensam betydelse, deltaga och dervid utöfva rösträtt
efter de för rösträtt å kommunalstämma stadgade grunder.

Då Utskottet sålunda icke finner någon lagstiftningsåtgärd uti
ifrågavarande ämne vara af behofvet påkallad, får Utskottet hemställa,

att motionen icke må till vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herr J. A. Johansson från Kalmar har begärt få här antecknad t,
att han icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Bilaga till Lag- Utskottets Utlåtande N:o 49.

By-ordning.

1. ) På det så mycket bättre ordning må uti Byelag kunna hållas,
så skal i livar by en Ålderman tillsättas, på et eller flere år, alt som
Byemännen sig därom förena, och bör den, som de fläste rösterne
fallit på, sig därifrån ej undandraga. Åldermannen äger mackt, när
han antingen sielf pröfvar nödigt, eller varder af någon annan tilsagd
och påmint, åt sammankalla Grannarne och Byemännen, til åt gemensamt
med hvarandra öfverlägga om det arbete, de då vilja företaga,
eller hvad hälst det vara må, som til Hemmanens bättre bruk, häfdande
och förmån, lända kan. Detta sammankallande sker genom en
Budkafle, hvilken hos Åldermannen förvares: Men när Byemännen skola
komma tillsammans, bör den af Åldermannen skickas omkring Byelaget,
då den, som en sådan Budkafle, efter ordningen, emottaga bör,
är forplicktad den samma straxt, och utan ringaste uppehåll, til sin
Granne fortskaffa: Försummar någon detta, eller visar härvid någon
motvilja, plickte första gången — — öre Silfvermynt, och andra gången
dubbelt. Byemännens sammankallande kan ock ske genom blåsning
utur eu Lur eller Horn, eller ock med trumslag af en pinna, alt
som de sielfve beqvämligast finna, och sig förena kunna. Här Budkaflen
således omlupit, eller tecken på förenämde sätt till Grannarnes
sammankomst är gifvit, bör åboen sjelf, ifrån hvarje hushåll, på den
därtil utsatte sammelplatsen sig straxt inställa och afhöra, hvad som
af Åldermannen kan blifva förestält: Blifver någon utan laga förfall
borta, och sig då icke infinner, böte, den det giör — — öre Silfvermynt:
Sker det oftare, af tredsko eller vårdslöshet, böte hvarje gång
dubbelt. År Byelaget stort-, böra tvenne Bisittare af Åldermannen tilsättias,
hvilka äga åt afgiöra de förefallande Disputer, samt ut-exequera
böterne, hvartil de tröge och motvillige, efter denna By-ordning, gjordt
sig förfallne. Skulle någon af Byemännen vara så obetänckt, åt vid
sammankomsten med oanständiga ord öfverfalla Åldermannen, eller
någon annan af Grannarne, eller ock utbrista i eder och svordom,
böte — — Daler Snut eller mera, efter omständigheterna, som bråttet
är til.

2. ) På det hvar och en må niuta fred och hägn, böra alla Gärdesgårdar,
de vare sig af sten eller gärdsle, så väl, som Jordvallar omkring
gården, ängar och hagar, hållas i fullkomligit godt stånd; Til
hvilken ända nödigt är, det Gärdesgårds Syn varder Höst och Får,
eller ock flere gånger om året, där så nödigt pröfves, af samtelige

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

Grannarne förrättad, hvarvid noga bör efterses alla felaktigheter, och
det som då finnes ogilt, skal sedan sättas i fullkomligt stånd, innom
en viss förelagd tid, eller plickte den sådant försummar — — öre Snut
för hvar famn, och gälde desutan skadan dubbelt åter, som därutaf
timat. Åldermannen bör ock noga tilse, det ingen sker förnär, utan
åt hvar håller Gärdesgård, efter Hemmantal och stångfall.

3. ) Enär någon Gärdesgård omkring åker, äng, hagar eller betesmark
blåser neder, eller eljest finnes oduglig, bör den strax utan
dröjsmål försvars god upsättias; försummar någon det, sedan han antingen
sielf fådt derom kunskap, eller blifvit af Åldermannen, eller
ock någon annan af Grannarne härom tilsagd, böte — — öre Snut
för hvart Creatur, som därigenom inkommer, och fylle derjämte skadan,
efter Byelagets bepröfvande.

4. ) Likaledes böra alla grindar, hvarest de behöfvas, hållas i godt
stånd, så åt därigenom inga Creatur inkomma. Varder det försummadt,
plickte — — öre Snut och ersättie skadan. Vid samma plickt
böra äfven alla led och öpningar på vintervägar, strax om Våren, upfredas:
Och på det Byemännen inäga så mycket bättre härvid kunna
taga deras skyldighet i akt; Ty komma hädanefter alla grindar dem
emellan så åt fördelas, som det för hvar och en kan falla beqvämligast.

5. ) På det Diken, der ortens belägenhet sådant fordrar, må med
desto större nytta anläggas och vid mackt hållas, är nödigt, det Dikessyn
hålles, åtminstone tvenne gånger om året; Den första om Vårtiden,
när kälen går utur Jorden, på det man bäst och säkrast må se,
hvarest vattnet på åkrarne stadnar, och hvarest det beqvämligast låter
sig afleda; Och den andra om Plösten, då noga efterses bör, huru hvar
och eu, så til sin egen, som sine Grannars nytta och fördel, fullgjordt
det honom ålegat.

6. ) De aflåpps- och flod-diken, Indika Dikessynen finner nödige,
böra ständigt hållas vid mackt, på det vattnet må därutur få sitt fria
och obehindrade aflåpp; Men der så hända skulle, åt Rågrannars ägor
möta och dämma samma vatten, äro de förpligtade, åt det igenom
sine ägor, utan dröjsmål, genomgräfva och utsläppa; Försummar eller
eftersätter någon det, sedan han därom blifvit tilsagd, plickte — —
öre Snut för hvarje famn, och betale dessutom Dikare-lön särskilt.

7. ) På det åkerbruket må så mycket förr och säkrare komma i
fullkomligt godt stånd, är nödigt, åt en viss Tract af åker årligen til
Om~ansning och Dikning företages; Plvar förutan Skår-diken, som finnas
nödige emellan åkrarne, böra af Grannarne så goda och fullkomliga
updikas, som nödvändigheten fordrar, samt Diken på de ställen, som
Dikessynen förordna!,, tilbörligen upränsas och vid mackt hållas, järn -

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

väl ock alla höga Dikes renar upgräfvas; Åliggandes Åldermannen åt
noga tilse, det tårfven af renarne, så väl som Dikes-mullen, blifver på
åkrarne utförd på de ställen, där det bäst behöfves. Skulle någon
härutinnan visa tredsko och motvilja, hafva Grannarne frihet åt taga

Dikare, och sedan låta af den tredsko utmäta Dikare-lön, jämte--

öre Sm:ts böter för hvarje famn, de således för honom updika låtit.

8. ) Til förekommande af den skada och olägenhet, som ofta
deraf förorsakas, åt den ene Grannen, uppå den andras sådde åkrar,
fördärfvar och nedtrampar hans säd, böra samtlige Grannarne, efter
giörligheten, göda sina åkrar på en Tract och skifte, så åt de där
kunna utså enahanda säd om Höst och Vår; Och emedan rågsädet
bäst och säkrast utöder den skadliga Lan dt- eller flyg-hafran; Ty är
högst angeläget, åt detta sädet mäst idkas, på de orter, där den samma
sig inrot t.

9. ) Enär Byemännen således om Våren kommit öfverens, hvarest

de vilja så sin vinter-säd, böra alla gärdesgårdar, i rättan tid, upfredas,
så åt, när sädestiden om Hösten infaller, och Grannarne varda af Åldermannen
därom tilsagde, bör Sädes-giärdet innom ett dygn vid — —
Dal. Sm:ts pkckt, vara upfredadt. Skulle någon, sedan sådt är, insläppa
sine ( rea tur, böte för hvardera jämte skadans ersättiande--

öre Snut, och vare vid samma straff förbudit, att uppgifva sin Gärdesgård
omkring trädes-gården, så framt icke alle Grannarne därom öfverenskomma.

10. ) Ej må någon om Höst eller Vinter insläppa lösa Creatur på
rågen att beta, innan Åldermannen sammankallat Grannarne, och de
då pröfva, åt det utan skada ske må, giör det någon eljest, plickte
hvarje gång — -—- öre Silfvermynt för hvart Creatur, han således
insläpt.

11. ) Såsom det ej ringa skada förorsakar, åt Hästar och andra
Creatur varda om Våren, sedan kälen är ur jorden, insläpte uti ängarne
til bete; Altså varder det, utan högsta nöden och öfverenskommelse,

aldeles förbudit; Bryter någon häremot, plickte för hvart Creatur--

öre Silfvermynt.

12. ) På det ängarne ej inäga varda alt för mycket utgnagne
och nedtrampade, hvaraf ganska stor skada och afsaknad, på nästa
års gröda, förorsakas; Fördenskull är liögstnödigt, åt de om Hösten,
sedan de blifvit lagom betade, varda, på de orter, där det sig giöra
låter, straxt upfreclade. Gjör någon häremot, sedan Grannarne om
ängarnes hägn sig förenat, plickte — — öre Snut, och vare ändå förbunden
Creaturen straxt uttaga.

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

13. ) Enär Åldermannen antingen sielf pröfvar nödigt, eller blifver
af någon annan påmint, åt låta ifrån åkrarne, och isynnerhet sädesgården,
utsläppa det öfverflödiga vatnet, bör en karl ifrån hvart matlag,
på föresattan stund och tid, sig infinna, samma arbete åt förrätta:

Försummar någon det, eller går bort innan alt är fullgiordt, böte--

öre Silfvermynt, och betale dessutan, efter Byemännens bepröfvande,
dem, som arbetet för honom förrättat.

14. ) Vid den uti nästföregående § utsatta plickt böra Byemännen
om Vår och Höst, så snart tilsådt är, uppå Åldermannens kallelse
sig inställa, åt emellan åkrarne upkiöra och rätta fårorne, samt flere
vattufåror anlägga, där så nödigt pröfvas. Vid hvilket tillfälle Åldermannen,
med samtelige Grannarne, hafva noga åt tilse, det alle skiften
blifva rätt hållne efter stångfall och upsatte råmärken, hvilka nödvändigt
böra vara af sten, emedan pålar både ruttna, och kunna af
vårdslöst folk snarare bortkiöras.

15. ) Någre dagar innan slåtter-tiden om sommaren infaller, skal

Åldermannen kalla Grannarne tilsammans, åt med dem öfverlägga, närde
vilja begynna att slå sine samfälte ängar, börande nödvändigt
skiften och tegarne, en eller flere dagar förut, utstakas och utvadas:
Försummar någon detta, plickte--öre Smit första, och andra gån gen

dubbelt. Och skal det åligga Åldermannen, med de öfrige Byemännen,
åt noga tilse, det ingen härvid sker förnär, utan åt en ricktig
och rätt utvadning blifver skiften emellan förrättad, och sten i stället
för pålar til råmärken uti ängarne nedsatt, hvarefter alle böra på en
gång begynna åt slå, så åt den ene icke trampar och nedkiörer den
andras gräs; Slår någon, sedan sålunda skift är, öfver rätta Linien,
uppå sin gi-annes äng, betale höet eller gräset dubbelt tillbaka, och
plickte des utan — — Daler Silfvermynt.

16. ) Ingen må afslå sine åker-renar i sädes-gärdet, innan samtelige
Grannarne sig därom förenat, och bytes renarne först blifvit delte,
vid — — Daler silfvermynts böter, och gälde dessutan skadan för det
gräs, han, för sine Grannar, nedtrampat.

17. ) Alla nödiga vägar inom ägorne, samt til och ifrån By, böra
Grannarne emellan fördelas; Sedan hålle hvar sitt väge-stycke försvarligen
vid mackt; Försummar någon, åt bättra den bro eller väge-stycke,
som honom tilldelt är, sedan honom är vitterligit-, åt den är ogild, eller
han af Åldermannen därom tilsagd blifver, böte — — Daler silfvermynt;
Skulle han ändå vidare tredskas, hafve Åldermannen, med Bisittiarena,
mackt, åt för lego låta taga det som ogildt är, och sedan
af den tredsko, efter godtfinnande, legan, jämte böterna, uttaga. Och

Bill. till Biksd. Prof. 1886. 7 Sami. 21 llåft. 3

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

på det Byemännen måga så mycket beqvämligare kunna kiöra öfver
diken, hvarest de hälst åstunda, samt slippa åt hålla renar och bivägar
på''åtskilliga ställen; Altså skola, til dikens Conservation, som de eljest
nedkiöra och igentrampa, lösa flyttiebroar i hvarje By hållas; Och kunna
2 eller flere åboar sättia sig tilsammans, och sig om broens byggande
och vid mackt hållande förena. Hvilken en sådan bro af vårdslöshet
sönderkiörer, eller eljest fördärfvar, vare plicktig densamma straxt laga
och i sitt förra stånd sättia. Den som af samma Bro, sidst om Hösten,
vid sädens inbärgande sig betiänt, skal ock vara skyldig den åt hemföra,
och öfver vin tre n i. förvar hålla. Hvilken som häremot bryter,
plickte, efter omständigheterna, som Byemännen skiäligt pröfva.

18. ) Ingen vare efterlåtit, åt, utom samtelige Grannarnes öfverenskommelse,
beta eller tindra sine Creatur uti äng eller sädesgärdet,
änskönt det skedde på hans egna ägor; Giör någon det, plickte hvarje
gång för hvart Creatur — — öre Snut.

19. ) Sedan ängarne äro afbärgade, böra om Hösten inga Creatur
däruti insläppas, innan Åldermannen sammankallat Grannarne, och de
sig förenat, så väl om tiden när sådant ske må, som ock om antalet,
och hvad slags Creatur de vilja der insläppa. Likaledes bör clet förhållas,
när sädesgärdet om Hösten blifvit ledigt, och säden inbärgad.
Hvar som häremot bryter, plickte — — öre Silfver mynt.

20. ) På det ängsvallen ej må för mycket uptrampas och skadas,
skal, uti de ängar, där ej allmän farväg är, ingen vara tillåtit, att köra
Vår eller Höst, när kälen är utur Jorden; Och så framt Gärdesgårdarne,
omkring sådane ängar, höra lagas och omgärdas, bör gärdslet därtil
utkiöras, medan kälen är i Jorden. Ej heller må någon uti de ängar,
der farväg är, köra utom rätta vägen. Giör någon annorlunda, plickte
hvarje gång — — Dal. Snut.

21. ) Uppå de orter, hvarest det brukeligt är, åt Grannarne sam fält,

uppå en viss Tran t, eller Intaga, så sine ärter''eller rofvor, bör ingen
tillåta sine barn eller andra gå, åt plocka ärter eller upptaga rofvor
til kokning, utan, om sådant må tillåtas, böra samtelige Grannarne
därom tillsägas, på det ingen må dervid giöra den andra förnär, eller
sine Grannars åkrar nedtrampa, eller böte hvarje gång--öre Snut.

22. ) Skulle eu eller flere af åboerne i Byen, hälst der samfält
Skog är, vilja uppsätta Stengårdar eller Jordvallar, där det lägeligit
är, och sten finnes åt tilgå, böra de öfrige Grannarne därifrån sig icke
undandraga, utan vare de alle, efter Hemmantal och stångfall, plicktige,
det samma äfven att efterkomma och fullgöra; Giöra de det ej, bör
Byemarken straxt skiftas och delas, på det den flitigas och villigas

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49. 19

skog-, ej må, igenom den trögas motvilja och lättia, blifva uthuggen
och ruinerad.

23. ) På de orter, der vallgång hålles, böra samtelige Byemännen
sig därom förena, som de för sig drägeligast och bäst finna; Och bör
ingen, som häfver Creatur på samma mark och bete, sig därifrån undandraga,
vid den plickt, som Grannarne åsämjas.

24. ) Til skogens och Utmarkens desto bättre skötsel och Conservation,
böra Grannarne och Byemännen, hälst på de orter, der ej
tillräckelig och öfverflödig Skog är, hvart år komma öfverens om deras
hyggen, som ske på samfält Byemark, såsom, på hvilken plats eller
ställe sådant ske må, samt huru mycket hvar och en må tillåtas åt
hugga. År skogen så tillräckelig, åt svedjande kan tålas, bör en viss
Tract clärtil, för hvar åboe, utmärkas, på det den ena ej, må den andra
på något sätt förfördela. På det ris och qvistar ej må kastas omkring
i Skogen, betet til stort hinder och mehn, så höra, på de platser, der
timmer, ved, stör och gärdsel fälles, alla toppar qvistas, och riset til
eu, af Byemännen utsed tjenlig plats, sammanföras, til åt där til någon
nytta förbrännas. För öfrig! måga Byemännen om skogens redning,
skiötsei samt Conservation för framtiden, sielfve förordna, som de efter
hvarje orts. beskaffenhet finna bäst och tienligast vara.

25.) Om Fiske och Fiskevatten, kunna Grannarne och Byemännen
sig sielfve förena, att som de, efter omständigheterna, i hvar by, pröfva
bäst och nyttigast vara.

26. ) Skulle någon af Byemännen npfinna något, som ej allenast
vore ti enligt, utan ock nödvändigt, til Byens och hemmanens förbättring,
bör Åldermannen sammankalla samtelige Grannarne och därom öfverlägga.
Men der så hända skulle, åt de andre då stadnade i det slut,
åt de icke vilja denna förbättring sig åtaga, hvarigenom den rättsintes
och välmenandes goda upsåt blefvo hindradt, hafre han frihet, åt af
Utbya-män och Grannar, som äro förståndige, och gode Hushållare,
jämte någon Lands-betiänt, om så nödigt pröfvas, kalla syn och besiktning;
Och därest då befinnes, åt Grannarne i Byen oskiäligen satt sig
emot det, som värkeligen varit til Byens nytta och förbättring, plickte
då hvardera, som det gjordt — — Dal. Snut, och vare dessutan skyldig
åt betala dem, som synen och besicktningen förrättat, samt fortsättie
ändå straxt, och så snart giörligit är det arbete, som den välmenande
föreslagit.

Ö Q

27. ) Skulle, sedan Åldermannen sammankallat Grannarne, och
de sig förenat om det arbete de då vilja begynna, det vare sig antingen
slåtter, sädesbärgning, eller hvad hälst det vara må, någon i Byelaget
däruti finnas efterlåten, tredsk och försumlig, hvarigenom de öf -

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

rige i sitt giöromål blefvo hindrade, vare de då icke skyldige åt vänta
på den tröge, utan hafve frihet sitt arbete fullända, och han skylle sig
sielf för den skada han därigenom lider; Men där någon, för åkommen
nöd och fattigdom, eller annan oförmögenhet, ej hunne med åt fullborda
sitt arbete, som Byens nytta och angelägenhet fordrar, niute han
då i sädes- och bergningstiden, med mera, hiälp af Grannarne; Hvaremot
han, antingen med annat arbete, eller skiälig betalning, efter Åldermannens
och Bisittiarnes bepröfvande, bör dem deras besvär ersätta.
Vägrar han det, böte då efter Byelagets godtfinnande.

28.) Uti de Byar, der Boställen belägne äro, skal Innehafvare!!
eller Åboen däruppå vara förplicktad, åt giöra alt samfält arbete med
sina Grannar, uti alt det, som kan lända Byen och Hemmanen till fördel
och nytta, och må han på intet sätt sig derifrån undandraga. Sätter
han sig deremot, äge Åldermannen och Grannarne mackt, att leja
för hans arbete, och sedan af honom uttaga iegan för arbetet, jämte
böterne, efter omständigheterne, och Byemännens bepröfvande. o

29.) Skulle någon af Byemännen vara borto, när de af Åldermannen
varda sammankallade, bör den samma, vid sin hemkomst,
hos Åldermannen sig underrätta, om hvad då beslutit, blifvit, eller eljest
kan vara befalt, och vare han sedan skyldig, detsamma i alla delar
åt efterlefva, lika som han sjelf varit vid sammankomsten närvarande.

30. ) Ingen må Inhyses-liion, eller annat folk, af mindre frägd,

på sina egor intaga, innan Grannarne gifvit därtil sitt bifall; Giör det
någon, plickte--Dal. Snut, och vare ändå förbunden slike, perso ner

straxt, bortskaffa, der Byemännen sådant begiära och påstå.

31. ) Alt ifrån kälen går utur Jorden, til des hon åter kälad varder,
böra svinen vara ringade, och skola de ändå, när säden inköres,

vara instängde eller ur vägen; Hvar som häremot bryter, plickte för

hvart svin.

32. ) Bar eld må ej bäras Hemmanen emellan, ej heller i Stall,

Fähus, Lada eller annat Uthus, och skal jämväl i desse rum alt tobaksrökande
vara förbudit: Ej må eld lämnas osläckt eller ovårdad i

kölna, porten, badstuga eller o smedia, eller plickte den annorlunda
härmed förfar — — — Snut. Åldermannen med Bisittiarne böra tvenne
gånger om året, nemligen Höst och Vår, besicktiga alla Eldstäder i
hela Byelaget, och de, som då finnas så bofällige, åt eldsvåda derigenom
tima kan, böra Besicktningsmännerne låta nedslå, och ägaren böte.

33. ) Alla Byar böra med vatten väl försedde vara, och skola til

den ändan alla Brunnar, källor eller andra samfälta Vattuställen för
Creaturen, ständigt hållas vid mackt, och när nödigt är, att de böra

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

ränsas eller uppgräfva», får ingen sig därifrån undandraga, vid--

Dal. S:mts plickt, giör det någon, hafve Åldermannen och Byemännen
mackt, åt låta för den motvillige leja arbetare, samt sedan arbets-lönen,
jämte böterne, af honom uttaga.

34. ) På det denna By-ordning, som åtminstone en gång om året,
för samtlige Grannarne, bör upläsas, må til alla delar så mycket strängare
blifva efterlefvad, ty skal ingen til ursäckt tiena, åt hans barn,
legofolk eller Tårpare, honom ovetande, sig emot Byordningen förgripit,
utan vare han, som i gården Husbonde är, plicktig, åt svara til
alt det, som hans husfolk^ häremot bryta: Til följe hvaraf Husbonden
är förbunden, åt, efter Åldermannens och Byemännens bepröfvande,
böterna straxt utlägga, och må han derföre taga sin ei''sättning igen af
Tjäustehionets lön, och arbete eller penningar af sina Husmän och
Tårpare.

35. ) Där flere Byar gräntsa tillsammans i åker, äng och betesmarck,
antingen de mötas i öpet fält, eller hafva åker- och tege-skifte
med hvarannan, eller ock äro med Gärdesgård och stängsel skilde, böra
de i alla delar vara förplicktade, att hålla den ordning och fred emot
sina Grannar, som Byordningarne innehålla och stadga vid samma böter.

36. ) Alla böter, som efter denna Byordning blifva utsatte, äga
Bisittiarne, efter Åldermannens och Byemännens godtfinnande, af den
bråtslige åt uttaga. Och där den, som til böter förfallen är, skulle vägra,
åt dem straxt betala, hafve de då mackt, åt af den gensträfvige
taga pant, och lägge honom sedan viss tid före, inom hvilken han den
inlösa må, försummar han det, varde panten till den mästbiudande
försåld, och öfverskåttet, sedan böterne guldne äro, honom återstod.
Skulle någon vara så obetänckt, åt under en sådan förrättning, med
hugg och slag, eller oanständiga ord öfverfalla dem, som denne Utmätning
förrätta, plickte då han, efter Åldermannens och Byemännens
godtfinnande.

37. ) Huru de uti Byordningen utsatte böter inäga fördelas, lämnas
til hvar och en Bys egit godtfinnande; Dock på det Åldermannen
må kunna hålla så mycket bättre hand och upseende däröfver, åt Byordningen
till alla delar noga efterlefves, ty är billigt, åt han, för sitt
omak och besvär, niuter en del deraf, och att eu del lemnas till socknens
fattige, eller ock användes till något nyttigt samfält arbete för
hela Byen: Men åt använda dem til dricka och brännevin, eller vid utsatte
samqväm dem gemensamt förtära, vare aldeles förbudit. På hvad
sätt dessa penningar må bäst och säkrast förvaras, samt huru för dem
redo och räkning giöras bör, inäga Byemännen sig sielfva förena.

Bih. till Riksd. Prof. 1886. 7 Sami. 21 Käft. 4

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

För öfrigt, och som det icke är giörligit, åt projectera alt det,
som till hvarje ort lämpeligit är; Så förmodas, åt Byemännen, uti hvar
och en By, lära sjelfve, efter hvarje orts särskilte beskaffenhet, så inrätta
sin Byordning, som de, til Byens och Hemmanens nytta och förmån,
finna bäst och lämpligast vara. Dock så, åt det som uti denna
Byordning stadgas, och till samma ort lämpeligit är, icke må däruti utslutas,
utan fast häldre tilläggas det, som deruti icke omrört är och
likväl til den Byens förmån tiänar. Och på det samma byordning må
sedan komma till så mycken bättre och kraftigare efterlefnad, ty skal
hvar By, om så åstundas, äga frihet, åt låta sin Byordning vid Häradstinget
upläsas och stadfästas.

STOCKHOLM, ISAAO MARCUS’ BOKTRYCKERr-AKTIFBOLAG, 1886,