Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49 (Utlåtande 1884:LU49 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

N:o 49.

Ank. till Eiksd. Kansli den 18 April 1884, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af särskilda motioner, åsyftande
att genom ändringar i gällande lagstiftning angående
äkta makars inbördes egendomsförhållanden bättre,
än genom samma lagstiftning skett, tillgodose hustruns rätt.

I ofvan angifna syfte afgafs vid sistlidne års riksdag inom Andra
Kammaren af Herr Friherre O. Stackelberg, med hvilken flere af Kammarens
ledamöter instämde, en motion, N:o 42, hvilken af Lag-Utskottet
afstyrktes i Utlåtande N:o 42. Utskottets hemställan bifölls af
Första Kammaren med 48 röster mot 22 samt af Andra Kammaren
med 71 röster mot 41.

Under erinran om de skal, hvilka anfördes i nämnda motion,
och om de uttalanden, som förekommo i Lag-Utskottets öfver motionen
afgifna utlåtande, har vid innevarande riksdag Herr Friherre Stackelberg
uti en inom Andra Kammaren afgifven samt till Lag-Utskottet hänvisad
motion, N:o 64, förklarat, att, ehuru han icke erkände, att det lagförslag,
han i fjor framlade, gjorde sig skyldigt till vare sig öfverdrift
eller ovarsamt brådstörtande, utan han tvärtom vore öfvertygad att
inom en icke aflägsen framtid samma förslag skulle i allt väsentligt
komma till heder, han likväl ansåge sig, i afvaktan af bättre tider,
böra för det närvarande inskränka sitt försök att närma oss en god
äktenskapslagstiftning till yrkandet på ett framsteg, hvilket väl ingen,
som verkligen ville framåt, rimligtvis kunde anse vara för långt. Då
vår gällande Giftermålsbalk redan medgåfve äktenskapsförord, kunde
väl icke gerna någon förebrå motionären att vilja inleda vår lagstiftning
på främmande osvensk mark genom den frihet, han toge sig att
föreslå Riksdagen

Bill. till Rilcsd. Frat. 1884. 7 Sami. 32 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

»att i vördsam skrifvelse begära, det Konungen täcktes till en
kommande Riksdag aflåta förslag till sådan ändring af Giftermålsbalken
med hithörande lagrum, att, utan äktenskapsförord, man och hustru
komme till all den rätt, som nu genom sådant kan dem beredas, att
råda hvar öfver sin före eller efter äktenskapet ärfda eller förvärfda
egendom.»

Med Herr Friherre Stackelberg hafva instämt Herrar Adolf Hedin,
Axel Key, J. Andersson från Östergötland samt Friherre A. E. Nordenskiöld.

Herr Victor Ekenman har åter uti en inom Andra Kammaren afgifven
samt till Lag-Utskottet öfverlemnad motion, N:o 80, sökt nå
målet på en annan väg.

Han andrager: »Vår tid, som erkänt den ogifta qvinnans myndighet
och i väsentlig mån sökt göra hennes rättigheter i öfrigt lika
med mannens, bör väl ej kunna längre fördraga, att den gifta qvinnans
omyndighetstillstånd bibehålies. Man anser ju redan, att vid qvinnans
uppfostran i väsentlig mån bör afses att bilda henne för sjelfständig
verksamhet, och erfarenheten har äfven visat, att i de fall, hon fått sig
anvisad slik verksamhet, hon skött sitt kall lika väl som mannen; men
ehuru således forna tiders fördom, att qvinnan ej skulle förmå att sköta
andra ekonomiska angelägenheter än hemmets hushållsaffärer, är borta,
så qvarstå" dock lagens bud, som förhindrar den gifta qvinnan att på
ett skäligt och lämpligt sätt deltaga i skötandet af det gemensamma
boets angelägenheter.

»Väl vet jag, att hvarje lagbud å detta område skall lättare än
eljest är förhållandet till sin verkan upphäfvas genom öfverenskommelser
kontrahenterna emellan, men detta lär väl ej få anses såsom skäl
att bibehålla stadgande!!, hvilka äro nedsättande för qvinnans menniskovärde
och göra det möjligt för mannen att med lagens hjelp sköfla det
gemensamma boet och tfllintetgöra vex''kan af de bemödanden qvinnan ej
sällan gör att genom egen ordning och idoghet uppehålla detsamma.»

»Uti vår gällande lag finnes ett stadgande, som, behörigen utveckladt,
skulle efter min mening i ej ringa mån kunna vara till gagn
uti här ifrågavarande hänseende. Jag menar stadgandet om äktenskapsförord.
Emot denna min åsigt har man invändt, att, om ock rättigheten
att ingå äktenskapsförord medför möjlighet att bereda qvinnan
en sjelfständigare ekonomisk ställning inom äktenskapet, denna möjlighet
dock af åtskilliga förhållanden utom lagen reduceras till eu obetydlighet.
Man säger sålunda, att det ej är brukligt att inskränka man -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

nens förfoganderätt öfver hustruns egendom, utan anses ogrannlaga
mot mannen och så vidare, samt att derföre qvinnan eller hennes målsman
ej gerna ifrågasätter upprättande af förord.

»Men denna invändning undanröjdes, efter min mening, fullständigt,
om föreskrift lemnades, att förordet skulle vara obligatoriskt, sålunda
att, innan lysning till äktenskap finge utfärdas, förord måste vara
upprättadt. Detta förord kunde allt efter kontrahenternas bestämmande
innehålla, att makarne ville lefva i gemensamt bo, eller att förfoganderätten
öfver viss egendom skulle i ett eller annat hänseende för den
ena eller andra annorlunda bestämmas. Om staten sedermera afstode
från nu föreskrifven stämpelafgift å förord shandlingen, och inregistreringen
vid domstol skedde i ungefär samma ordning, som nu iakttages
vid häradsrätterna med bouppteckningar, blefve kostnaden så obetydlig,
att densamma ej skäligen borde kunna anses hinderlig för sakens genomförande.

»Vidare har jag ansett, att en inskränkning i mannens rätt att
genom försäljning, förpantning eller skifte förfoga öfver makarnes gemensamma
fasta egendom under alla förhållanden borde ske, så att för
dessa åtgärders giltighet fordrades hustruns samtycke.

»Som dessa föreslagna förändringar emellertid äro af den väsentliga
och omfattande beskaffenhet, att jag ej tilltror mig att derom formulera
särskilda förslag, samt Lag-Utskottets hardt, anlitade tid ej torde
medgifva utförande af sådant arbete, vill jag vördsammast föreslå,

att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhölle, att Kong! Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana
förändringar i nu gällande lag, att det bestämdes, dels att förord skulle
upprättas emellan man och qvinna, innan lysning till äktenskap för dem
finge utfärdas; och dels att mannen ej utan hustruns samtycke skulle
ega att makarnes gemensamma fasta egendom å landet eller hus och
jord i staden bortskifta, förpanta eller sälja.»

Slutligen föreslår uti en från Andra Kammaren till Utskottet
öfverlemnad motion, N:o 108, Herr J. Smedberg några särskilda ändringar
i nu gällande lagstiftning om äkta makars egendomsförhållanden:

Motionen lyder sålunda: »Uti 11 kap. 1 § Giftermålsbalken stadgas
väl förbud för mannen att hustruns fasta gods å landet samt jord och hus
i staden bortskifta, förpanta eller sälja, utan att han dertill häfver hennes
frivilliga ja och underskrift, i tvenne goda mäns närvaro, eller hon
för rätten det muntligen tillstår. Men enligt Kongl. förklaringen den
23 Mars 1807, punkt 2, gäller detta förbud ej hustruns giftorätt uti den

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

fastighet, som mannen såsom målsman förvärfvat i äktenskapet med
hustrun, utan endast sådan jord, hvari mannen ej kan få någon giftorätt
och hvilken således är hustrun enskildt tillhörig. Då likväl förvärfvande
af fast egendom kan ske lika väl genom hustruns som mannens
flit och sparsamhet och ofta nog med de lösören eller penningar,
som hustrun infört i boet — må hända äfven genom försäljning af
hustruns enskilda fastighet, i hvilket senare fall hon ej är berättigad till
vederlag i den inköpta fastigheten, derest mannen eger någon sådan
— så synes det mig vara lika billigt som rättvist, att sådan fast egendom,
som under äktenskapet förvärfvats, icke må af mannen bortskiftas,
förpantas eller försäljas utan hustruns frivilliga samtycke och underskrift.
Ett sådant stadgande är desto mera nödvändigt, som det ofta
händt, att mannen utan hustruns vetskap upptagit lån mot inteckning
i den gemensamma fastigheten eller rent af försålt densamma och med
lånesumman eller köpeskillingen begifvit sig till Amerika eller annat
främmande land och derigenom beröfvat sin hustru det hufvudsakligaste
af sin rätt i boet.

»En annan omständighet, som ofta visat sig förnärma den gifta
qvinnans eganderätt, är den, att mannen under äktenskapet förbättrat
sin enskilda fastighet på boets gemensamma bekostnad och i flere fall
tagit byggnadsmaterial å den skog, som tillhört hustruns enskilda egendom
samt dermed uppbyggt sin (mannens) enskilda fastighet, hvilken
senare vid hans frånfälle tillfallit hans arfvingar, utan att hustrun deri
fått någon del eller ersättning för hvad af hennes lott åtgått. För att
äfven i detta hänseende bereda hustrun en mera tryggad ställning torde
vara nödvändigt att lagen, som i dylikt fall icke innehåller någon bestämd
föreskrift, kompletterades med ett sådant stadgande, hvarigenom
hustrun berättigades till ersättning för hvad af hennes lott i boet utgått
till dylika omkostnader, hvilket stadgande lämpligen kunde få plats i
§ af samma kapitel och balk.

»På anförda skäl får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte
för sin del besluta,

att, med upphäfvande af 2:dra punkten i Kongl. förklaringen den
23 Mars 1807, skola första och femte §§:na af elfte kapitlet Giftermålsbalken
erhålla följande förändrade lydelse:

1 §. Mannen hafve ej makt hustruns fasta gods å landet eller
jord och hus i staden att bortskifta, förpanta eller sälja,
ehvad de hafva barn samman eller ej, utan han dertill häfver
hennes frivilliga ja och underskrift, i tvenne gode mäns

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

närvaro, eller hon för rätten det muntligen tillstår. Lag
samma vare angående den fasta egendom, som blifvit under
äktenskapet förvärfvad och hvari giftorätt kan ega rum.

5 §. Häfver endera, under äktenskapet, guldit sin enskilda gäld
eller förbättrat sin enskilda egendom med begge deras del
i boet; då skall det vid arfskifte eller delning å dess egen
lott räknas.»

Alla tre nu anförda motioner hafva till syfte hvad Lag-Utskottet vid
sistlidne riksdag förklarade böra såsom önskvärdt eftersträfvas eller att
»åt den gifta qvinnan inrymma större sjelfständighet, befogenhet och
trygghet i förmögenhetsrättsligt afseende».

Motionärerne gå emellertid för detta ändamål olika vägar, ej
mindre i formelt än i materielt hänseende.

I förra hänseendet förorda Herrar Friherre Stackelberg och Ekenman
skrifvelse till Konungen i ämnet, hvaremot Herr Smedberg framlagt
förslag till lagändring att af Riksdagen för dess del beslutas.

I senare afseendet vill Herr Friherre Stackelberg, att man och
hustru må, utan äktenskapsförord, komma till all den rätt, som nu genom
sådant kan dem beredas, Herr Ekenman åter, att äktenskapsförord
skall vid ingående af äktenskap blifva obligatoriskt; och instämma Herrar
Ekenman och Smedberg med hvarannan deruti, att mannen ej utan
hustruns samtycke skulle ega att makarnes gemensamma fasta egendom
å landet eller hus och jord i staden bortskifta, förpanta eller sälja, hvarjemte
Herr Smedberg påyrkar, att, om endera under äktenskapet förbättrat
sin enskilda egendom med begge deras del i boet, sådant skall
vid arfskifte eller delning å dess egen lott räknas.

Hvad nu först angår Herr Ekenmans motion, så vidt den afser
att den ifrågasatta skrifvelsen skulle innefatta begäran om framläggande
af förslag till sådana förändringar i nu gällande lag, att det bestämdes,
att förord skulle upprättas emellan man och qvinna, innan lysning till
äktenskap för dem finge utfärdas, så kan Utskottet härtill icke tillstyrka
bifall.

Väl blefve enligt Herr Ekenmans förslag sjelfva upprättandet
af äktenskapskontrakt obligatoriskt; men då kontraktet i hvarje fall
kunde och väl oftast komrae att innefatta endast den bestämmelse, att
med makarnes egendom borde förhållas enligt lag, skulle otvifvelaktigt
samma skäl och grunder, som för närvarande kunna anses vanligen af -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

hålla qvinnan, som ämnar ingå äktenskap, eller hennes giftoman från
anlitande af den lagliga utvägen att genom äktenskapsförord tillgodose
och trygga qvinnans rätt och bästa, jemväl framgent, om ock icke i
fullt samma grad som nu, afhålla från afvikelser uti kontraktet från
den allmänvordna formeln; hvadan ock upprättandet af sådant kontrakt
synnerligen i de långt öfvervägande fall, då de blifvande makarne icke
hade eller kunde vänta att få någon afsevärd egendom, hvarom kontrakt
kunde upprättas, endast blefve en tyngande formalitet utan ändamål.
Utskottet får således hemställa,

1) att Herr Ekenmans motion i denna del icke må föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

Utskottet, som med anledning af de i ämnet afgifna och till
Utskottet öfvérlemnade motioner, i synnerhet den af Herr Friherre Stackelberg
väckta, funnit sig befogadt att i vidsträcktaste mån taga i öfvervägande
frågan, huruvida och i hvilka afseenden ändringar i lagens
stadganden om mannens målsmansrätt för hustrun, om bådas rätt i bo,
huru deras gäld skall betalas m. m. d. lämpligen kunna och böra
vidtagas i syfte att bättre än hittills skett tillgodose den gifta qvinnans
rätt och bästa, har dervid, efter sorgfällig pröfning af hit hörande förhållanden,
kommit till den åsigt, att nu gällande lagstiftning i ämnet
bör ändras i nedannämnda afseenden.

I. I den fasta egendom i stad, eller å stadens mark, som hustru
före eller under äktenskapet ärft, eller förut förvärft, må mannen ej ega
giftorätt, hvadan sådan rätt icke heller bör tillkomma hustrun i mannens
lika beskaffade egendom, dock att all årlig ränta och afrad af dylik egendom
varder under lösören räknad.

Fn sådan bestämmelse upptogs så väl af Lagkomitén som af Lagberedningen
uti de af dem afgifna förslag till Giftermålsbalk (7 kap.);
och åberopar Utskottet den motivering, som Lagkomitén lemnade för sitt
förslag härutinnan, och hvilken var så lydande:

»Ehuru lagen förordnat, att giftorätt icke skall ega rum i ärfd jord
å landet, eller i den som endera maken före giftermålet der förvärfvat,
har den likväl medgifvit giftorätt i all både ärfd och förvärfd fastighet
i stad, utan åtskilnad om förvärfvandet skett före eller efter giftermålet.
Lagstiftaren har utan tvifvel utgått från den synpunkt, att hus och
tomt i städerna icke i allmänhet utgjorde borgarens redbaraste förmögenhet,
men att deremot å landet, der näringssättet egentligen bestode

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

i jordbruk, fastigheten eller jorden vore brukarens förnämsta egendom,
som således åt honom eller hans slägt borde förvaras. I fråga om
giftorätt emellan makar har dock komitén, vid ämnets närmare granskning,
icke kunnat godkänna denna skilnad. När bolaget emellan makarne
uppkommer, är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga insatserna,
som böra sammanblandas, utan det är förkofringen eller hvad
under äktenskapet förvärfvas, som skall utgöra det samfälda boet. Man
skulle kunna lämpa detta förhållande äfven till penningar eller annan
lös egendom, som hvardera sidan vid äktenskapets början medförde,
om det gåfves en möjlighet att med säkerhet urskilja beloppet deraf;
men hvad angår fast egendom, vare sig å landet eller i stad, så kan
för detta urskiljande ingen svårighet möta. Då man följaktligen måste
låta ankomma på de bestämda formaliteter, under hvilka förord ega
rum, huruvida hvad af hvardera maken enskildt i lös egendom införes
må kunna från samfälligheten afsöndras, är man deremot oförhindrad
att bibehålla det ursprungliga förhållandet makarne emellan i afseende
på fastighet. Genom det, att man undantager viss egendom från samfälligheten,
afskär man alla anspråk af ena makens skyldemän på sådan
egendom, tillhörig den andra. Utan att misskänna makarnas egen
böjelse att med hvarandra dela sin förmögenhet eller att gemensamt
bibehålla den åt sina barn, bör man likväl betänka, att de svårligen
med likgiltighet skulle kunna föreställa sig möjligheten, att deras egendom
kunde omedelbarligen frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas till
personer i en annan slägt.

»Då de nu anförde skäl gälla lika för fast egendom i stad och
på landet, har komitén med afseende derå stadgat ett lika förhållande
samt ansett tillräckligt utrymme vara lemnadt åt makarnas inbördes
välvilja, när dem blifvit tillåtet att, efter eget behag, medelst förord
eller testamente, gifva hvarannan del i all deras egendom, och att för
åtnjutande deraf sjelfve utstaka vikoren».

Utskottet vill endast härtill lägga, att, om det redan i och för
sig måste vara önskligt, att all fastighet, vare sig å landet eller i
stad, i civilrättsligt hänseende, varder likstäld, det nu torde vara desto
mera påkalladt att låta den enda i nämnda hänseende ännu qvarstående
skilnad falla, som inga skäl längre torde kunna anföras för dess bibehållande.

II. Gift qvinna bör berättigas att sjelf förvalta den egendom, som
är henne enskildt tillhörig, utan att behöfva genom äktenskapsförord förbehålla
sig sådan rätt.

Denna fordran synes Utskottet verkligen vara af billighet påkallad.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

Enligt 8 kap. 1 § i 1734 års lag kunde förord endast göras om makarnes
giftorätt; så var ock fallet enligt förordningen den 13 Juli 1818,
och först genom förordningen den 11 December 1874 utsträcktes förord
att kunna omfatta äfven »förvaltningen af hustruns enskilda egendom».
Härigenom uppstår emellertid det oegentliga förhållande, att, ehuru
qvinna icke genom ingående af äktenskap försättes i omyndighetstillstånd,
utan snarare, derest hon icke redan då uppnått myndighetsåldern,
blir myndig, den mannen tillagda förvaltning likväl utsträckes så långt,
att, der hustrun har egendom, hvari mannen icke enligt lag njuter
giftorätt, eller hvilken genom förord är förklarad för hustruns enskilda,
eller som genom gåfva eller testamente är henne gifven med vilkor,
att den henne enskildt tillhöra skall, hustrun icke eger att öfver den
egendom och afkomsten deraf råda, der icke sådant är uttryckligen vare
sig i förordet aftaladt eller af gifvaren eller testator föreskrifvet. Utskottet
finner som sagdt detta innebära en oegentlighet. Anser man
hustrun öfver hufvud kunna få råda öfver egendom, så synes det naturligaste
vara, att hon utan särskildt aftal eller föreskrift om hennes befogenhet
i ifrågavarande afseende får förvalta den egendom, som är
henne enskildt tillhörig.

III. Mannen må icke hafva makt att utan hustruns samtycke b ortskifta,
förpanta eller sälja höets fasta egendom å landet eller jord och hus
i staden.

En sådan föreskrift skulle, i Utskottets tanke, vara egnad att i
många fall förekomma lättsinniga köpe-, förpantnings- eller bytesaftal om
fast egendom, som samfäldt tillhörde båda makarne, och dymedelst åt
boet och barnen rädda sådan egendom. Då derjemte makarne, åtminstone
i allmänhet, hafva lika lott i fast egendom, hvari giftorätt eger
rum, synes det ock vara af billighet och rättvisa mot hustrun påkalladt,
det äfven hon får hafva sitt ord med vid sådana aftal om samfäld fast
egendom, som här ofvan nämnts. I allmänhet lärer ej heller vid ingåendet
af dylika aftal någon svårighet möta att inhemta hustruns samtycke
och åtminstone torde en sådan svårighet ytterst sällan vara
oöfvervinnelig.

IV. Hustrun hör ej vara skyldig att med sin enskilda egendom
svara för gäld, som mannen under äktenskapet åsamkat boet, derest hon
icke sig dertill uttryckligen förbundit.

En dylik föreskrift återfinnes i Lagkomiténs förslag till Giftermålsbalk
10 kap. 3 §, likasom i motsvarande § af Lagberedningens
förslag; och motiverar Lagkomitén förslaget sålunda:

»Att mannen, som under äktenskapet råder öfver boets samfäl -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

lighet, kan, utan inskränkning, belasta den med gäld, har man ansett
otvifvelaktigt. När han är oförhindrad att alldeles förstöra hela samfälligheten,
så länge hans målsmanskap icke är honom fråntaget, måste
han ock kunna med samfälligheten betala den skuld, han gör under
denna sin egenskap af boets representant. Om det bevises, att han
dertill är oskicklig, och om han af sådant skäl ställes under annans
förmynderskap, då först upphör hans rätt att råda öfver samfälligheten;
men dessförinnan vore det för allmänna förtroendet af mycken våda,
om en borgenärs betalningsrätt skulle bedömas efter den större eller
mindre fördel, ett bo kunde hafva haft af den försträckning han till
målsmannen gifvit.

»Man har derföre antagit, att den gäld, som af mannen under äktenskapet
göres, skall betalas af samfäld egendom, utan att någon utredning
må komma i fråga, huruvida boet deraf haft nytta eller icke.
Men i samma mån mannens makt i allmänhet att råda öfver boet är
inskränkt, måste äfven rättigheten att använda boets egendom till skulds
betalning vara det. Hvad som enskildt tillhörer hustrun, bör ej kunna,
för de skulder mannen gjort, tagas i mät. Det synes innebära en icke
fullkomlig öfverensstämmelse i lagen, att sedan 1 § i 11 kap. Giftermålsbalken
ovilkorligen förbudit mannen att, utan hustruns formliga
samtycke, sälja eller förpanta hennes jord, 3 § i samma kapitel likväl
stadgar, att äfven denna jord skall häfta för en del af den gäld, mannen
gjort. Han eger icke att godvilligt bortlåta sådan egendom, ehvad
det sker till boets nytta eller icke; men han kan, genom åsamkande
af skulder, bringa den under en tvungen försäljning.

Man har trott sig böra, med hvad förslaget till 9 kap. 3 § *)
innehåller, på det sätt sammanbinda det stadgande, som i förevarande
kapitel skulle införas, att man utstakat, det hustruns enskilda egendom,
hvarken hel och hållen, eller till någon del, kunde för gäld tillgripas,
der hon ej sjelf till ansvarighet sig bundit.»

Y. Derest under äktenskapet mannen i andra fall, än det i 11
kap. 5 § Giftermålsbalken omförmälda, till nytta ensamt för sig sjelf användt
makarnes gemensamma egendom i boet, skall jemväl sådant vid delning
eller arfskifte å hans lott räknas; börande motsvarande lagbestämmelse
gälla för hustru som under äktenskapet med dylik egendom giddit
sin enskilda gäld eller eljest obehörigen beredt sig enskild fördel.

*) Åberopade 3 § i 9 kap. af Lagkomité^ förelag lyder sålunda: »Mannen ege
öfver boet råda. Ej må han dock för gäld låta inteckna hustruns enskilda fasta egendom
eller henne den afhända, ej heller den bortförläna, der hon ej, genom sin underskrift
i vittnens närvaro, dertill samtycker eller inför Rätten sitt bifall gifver.»

Bih till Riksd. Prot. 1884. 7 Sami. 32 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

Detta synes vara af all rättvisa påkalladt, på det att icke endera
maken — i de flesta fall antagligen mannen — må kunna genom sina
åtgärder på ett eller annat sätt förbättra sin ställning i boet. Några sätt,
hvarigenom sådant kan ske, äro af Herr Smedberg anförda, och mångfaldiga
andra skulle kunna uppgifvas. Någon synnerlig svårighet vid
stadgandets tillämpning synes icke böra uppstå, då det naturligtvis blir
dens sak, som på omförmälda grund yrkar afdrag å andra makans lott,
att lagligen styrka det till stöd för yrkandet andragna förhållande. Det
må nu visserligen vara sant, att sådan bevisning i många fall, särskildt
efter lång tids förlopp, icke blifver lätt, stundom omöjlig att förebringa,
men häraf synes icke kunna eller böra följa, att i de fall, der förhållandet
erkännes eller tillräcklig bevisning derom är tillgänglig, den af
rättvisa påkallade afräkningen vid bodelningen eller arfskiftet icke bör
ega rum.

Utskottet är öfvertygadt, att, derest i förevarande del af vår lagstiftning
bestämmelser i nu angifna syften infördes, åt den svenska gifta
qvinnan vore i afseende å hennes egendomsförhållanden inrymd en
sjelfständighet, befogenhet och trygghet, som på en gång vore större
än den hon för närvarande eger, och ändock läte sig väl förena med
svensk sed, svensk rättsåskådning och en i dylika fall särdeles önskvärd,
att icke säga nödvändig historisk utveckling.

Enär emellertid de lagbestämmelser, hvilka för uppnående af
ofvan angifna syften kunna finnas erforderliga, bäst torde utarbetas
genom åtgärd från Kongl. Maj:ts sida, får Utskottet, med anledning af
föreliggande motioner och på grund af det anförda, hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta samt för Riksdagen framlägga
förslag till sådana ändringar och tillägg i den
angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden
gällande lagstiftning, som Utskottet här ofvan förklarat
sig för sin del anse böra tillvägabringas i syfte att
bättre än i samma lagstiftning skett tillgodose gift
qvirmas rätt och bästa.

Stockholm den 18 April 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

Reservation:

af Herr Hasselrot, hvilken ansett, att Utskottet bort inskränka sig
till att förorda den i utlåtandet under II upptagna ändring i nuvarande
lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden.

Herr Grefve Strömfelt har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.