Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49 (Utlåtande 1881:LU49 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

N:o 49.

Ant. till Riksd. Kansli den 6 April 1881, kl. 11 f. ra.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner dels om
upphäfvande af, dels ock om ändringar uti förordningen
angående särskilda sammankomster för andaktsöfning
den 11 December 1868.

Innan Lag-Utskottet går att redogöra för och afgifva yttrande öfver
de förslag, sona, i fråga om lagstiftningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning, blifvit vid innevarande riksdag väckta och till
Utskottet remitterade, anser Utskottet sig böra lemna en kortfattad framställning
af ifrågavarande lagstiftnings historia.

Såsom en fortsättning och vidare utveckling af förut angående olofliga
religiösa sammankomster utgångna förordningar, bland hvilka de af
den 1 December 1713 och af den 8 December 1721 i synnerhet förtjena
att anmärkas, förklarades genom »Kongl. Maj:ts förnyade Placat och
Förbud, angående de olofliga Sammankomster, hvilka uti enskilde Hus
til eu särskild och enkannerlig Gudstjenst^ förrättande anställes; samt
deras straff, som dermed beträdes» af den 12 Januari 1726 hufvudsakligen
följande:

»Åt uti private och enskildte Hus, Man- och Qwinkön, gamla och
unga, kände och okände, få eller flere, skola hafwa frihet sig åt samla
och tilhopakomma, alt under förewändning åt bruka sin andakt och
enkannerliga Gudstjenst, den der med de wanliga Sön- och Helgedagars
Texters predikande och utläggande, Böners och nya Bönesätts förklarande,
finnes på åtskilliga ställen wara förrättad; Det anse Wi hvarken

Bih. till Riksd. Prot. 1881. 7 Sami. 23 Haft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

för nyttigt eller oumgängeligt, utan mera såsom eu skadelig nyhet, som

Församlingar förstörer; hvilket i

en god ordning i wära

längden til sjelfsvåld,
och anledning gifwa,
stånd och
dane irrige
geliska läran ej woro
Sammankomster desto
domens utöfning nödige
åt Guds Ord hos

Christeliga

missbruk och många farliga

okunnighet
meningar

ager,

hwar och

oredor skulle tilfälle
utom det til befruktandes är, åt mången af oföri
sin Christendom, lätteligen kunde blifwa til såoch
Lärosatser anförd, som med den rena Evanöfwerenskommande.
Alt derföre, emedan sådane
mindre kunna pröfwas til den sanna Christensom
Wårt Rike, Gudi lof! de stora fördelar
oss idkeligen warder lärdt och predikadt, och
dessutan är frihet lemnad, i sine Hus åt bruka sin andakt;

Ty finne Wi rådsamt, åt afskaffa och aldeles förbjuda slike oloflige Sam -

mankomster, så åt den, som sig understår dem åt hålla och tillåta, skal

Ttvåhundrade Daler Sunt, andra gången Fyrahunböter,
plikta första gången med
bröd och andra gången med Tre
men kommer han tredje gången
förvisas. I lika måtto skola

första gången bota
drade Daler Sunt, eller i mangel af
Fjorton dagars Fängelse på watten och
weckors fängelse på watten och bröd:

de,

första gängen

fyra -

igen, skal han på Twänne år Riket
sovn sig til sådane Sammankomster inställa, hwar för sig
höta Fyratio Mark Sunt, andra gången dubbelt och tredje
dubbelt.»

Sedan efterlefnaden af dessa stadganden yttermera blifvit inskärpt
genom 8:de punkten uti Kongl. Maj:ts bref till samtliga konsistorierna,
angående villfarelsers förekommande, af den 2 Maj 1751, förklarades
emellertid, uti Kongl. brefvet den 15 December 1762, på förekommen
anledning, att lands- och stadsfiskaler uti slika mål ej finge börja någon
lagsökning, innan de af kyrkoherden i församlingen inhemtat skriftlig
berättelse om saken och dess sammanhang, och sådant med alla dertill
hörande omständigheter hos Justitiekansleren anmält, samt derpå erhållit
hans svar och utlåtande; och enligt Kongl. cirkuläret till hofrätterna
den 20 Januari 1837 skulle vederbörande domare förständigas,
att mål af förenämnda beskaffenhet icke finge till handläggning upptagas,
innan åklagaren visat, att fullgjordt blifvit hvad 1762 års bref
stadgade.

Vid 1856—1858 års riksmöte föreslog Kongl. Maj:t en »författning
angående utvidgad religionsfrihet och vissa dermed gemenskap egande
ämnen», afsedd att upphäfva, bland annat, 1726 års plakat, hvilken författnings
§ 6 lydde sålunda:

»Rättigheten för svenska kyrkans medlemmar, att äfven utom den allmänna
gudstjenst^! sammankomma till gemensamma andaktsöfningar,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

skall vara fri ocli obehindrad, så vidt ej vid sådan sammankomst företages
något, som mot lag eller sedlighet stridande är, eller eljest allmän
ordning störer. Ej må dock vid religionsöfning, som sker under
annan, än vederbörande presterskaps omedelbara ledning, och icke är att
hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras presterskapet i församlingen,
eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnde
myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att,
der så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Icke heller må så beskaffad
sammankomst, hvarom nu sagdt är, utan särskildt tillstånd hållas
å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas, vid påföljd af böter
från och med Femtio till och med Ett hundra Riksdaler för den eller
dem, som föranstaltat sammankomsten eller dertill upplåtit hus, och till
högst Tio Riksdaler för annan deltagare.»

Med hemställan, att den Kongl. propositionen, så vidt den afsåge
eu utvidgad religionsfrihet, icke skulle bifallas, föreslog Utskottet
Rikets Ständer att för .sin del besluta, bland annat, »en författning,
hvarigenom Kongl. plakatet den 12 Januari 1726 emot särskilda religionssammankomster,
jemte öfriga i samma ämne meddelade föreskrifter, varda
till all kraft och verkan upphäfna».

Denna fråga, sade Utskottet, vore ingen nyhet för representationen.
Sist förflutna riksmötens förhandlingar vore derom det ojäfaktigaste
vittnesbörd. Men ju längre frågans lösning blifvit fördröjd,
desto mera hade nödvändigheten af en lösning tilltagit. — Förbudet
i 1726 års plakat innefattade en inskränkning af den andliga friheten,
hvilken desto mindre syntes kunna försvaras, som eu full frihet till
sammankomsters hållande för öfverläggning om verldslig angelägenheter
blifvit genom lag faststäld. — Fråga kunde derför ej vidare
blifva om förbudets bibehållande, utan endast om sättet för dess upphäfvande.
Derom syntes ock åsigterna blott vara stridiga; och denna
stridighet hade äfven gjort sig gällande i de framställningar, som i ämnet
blifvit gjorda, dels af Kongl. Maj: t, dels ock af enskilde motionärer.
Vid granskning deraf möttes man af två hufvudsakliga meningsbrytningar.
'' Då, å ena sidan, allenast yrkades, att förbudet eller konventikelplakatet
måtte upphäfvas, hade man, å den andra, ansett nödigt att förhållandena
blefve i stället ordnade genom en ny lag, om hvars innehåll
de framlagda förslagen äfven vittnade om olikhet i åsigtcr. — Angående
lämpligheten af hvad i sådant hänseende blifvit föreslaget hyste emellertid
Utskottet tvifvelsmål. Om det förbud, som hindrade enskilda att
sammankomma för religionsöfning, borttoges, följde af sig sjelft att denna
frihet inträdde, utan vidare medgifvande, samt underordnades de lagar,

Tj<xg- Utskottets Utlåtande N:o 49.

som för bruket af medborgares frihet att sammankomma i allmänhet
voro gifna. — Vanligen visade sig ock, att ett reglementerande i frågor
af förevarande art snarare skadade än gagnade. Ju ömtåligare ett ämne
till sin natur vore, desto mindre tålde det att vidröras. Derföre hade
ock kyrkolagskoraitén, sedan dess underdåniga yttrande i ämnet blifvit
infordradt, föreslagit konventikelplakatets upphäfvande, utan att några
nya bestämmelser sattes i stället; och dessa åsigter hade, efter eu långvarig
strid, jemväl segrat i Norge.

Vid behandling inom riksstånden af Utskottets förslag, blef detsamma
af Ridderskapet och Adeln, Preste- och Bondestånden till Utskottet
återförvisadt; men Borgareståndet biföll Kongl. Maj:ts förslag.
Inom stånden voro meningarne visserligen icke skiljaktiga i fråga om
olämpligheten af 1726 års plakat, så vida det innefattade förbud mot
ifrågavarande sammankomster; men man anmärkte hufvudsakligen mot
Utskottets förslag, så väl som mot hvad Kongl. Maj:ts proposition innehöll
i denna del, saknaden af kontroller på den lärareverksamhet, som,
oansedt det i plakatet innefattade förbud, redan utöfvades af lekmän,
särdeles kringresande kolportörer af andliga skrifter, och som, derest
förbudet undanröjdes, ostridigt skulle i betydlig grad tillväxa. I följd
af dessa anmärkningar och med anledning af ett inom Bondeståndet
framstäldt och der i allmänhet godkändt förslag, att öfverlemna åt församlingarnes
kyrkoråd att hvar inom sin krets vaka deröfver, att den
lekmannaverksamhet, som vid förefallande konventiklar utöfvades, ej
blefve skadlig, framlade Utskottet ett förslag till författning, som uti
underdånig skrifvelse den 26 Februari 1858 anmäldes hos Kongl. Maj:t
och den 26 Oktober 1858 utfärdades såsom Kongl. Maj:ts nådiga förordning,
angående särskilda sammankomster för andaktsöfning, af samma
datum, så lydande:

»Medlemmar af den Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment
att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande
presterskaps omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst ej, utan
särskildt tillstånd, ega rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen
förrättas. Ej eller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till
enskild husandakt, tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af
dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda
myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning,
eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon,
som ej är prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen
predika, vid dylik sammankomst såsom lärare med andliga föredrag, som
anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den all -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

manna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd,
ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap
inom församlingen vidare uppträda.

Hvar som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom nu sagdt
är, å tid, då den ej hållas må, eller å sådan tid dertill upplåter hus
eller underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande
af lärareverksamhet, böte tran och med Femtio till och med
Tre hundra Riksdaler Riksmynt, till tväskiftes emellan åklagaren och
församlingens fattiga. Saknar den bötfälde tillgång till böterne, skola
de förvandlas till fängelse efter samma grunder, som gälla för förvandling
af böter enligt Utsöknings-Balken.»

Denna författning blef emellertid icke beståndande längre än tio ar.
Redan vid 1867 års riksdag framlade Utskottet, med . anledning af väckt
motion i ämnet förslag om den ändring i författningen, att, i stället
för det absoluta förbudet mot andaktsöfningar, utan särskilt tillstånd,
å tid då allmän gudstjenst i församlingen förrättades, förbud
endast skulle meddelas mot sådan andaktsöfning å nämnda tid, så nära
det ställe, der gudstjensten hölles, att denna eller ordningen dervid
stördes. Förslaget bifölls af Första Kammaren, utan votering, men Andra
Kammaren fattade för sin del med 85 röster mot 42, hvilka senare voro
för återreiniss, det beslut, »att den författning, om hvars antagande Utskottet
hemstält, borde, i stället tör den af Utskottet föreslagna, erhålla
följande lydelse: »Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej

förment på hvilka tider, de sjelfva finna lämpligt, att sammankomma till
gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps omedelbara
ledning». Sedan emellertid, på Utskottets hemställan, Andra Kammaren
frångått sitt förut fattade beslut samt utan votering antagit Utskottets
förslag, samt Riksdagens sålunda fattade beslut i underdånig
skrifvelse den 6 Maj 1867 blifvit anmäldt hos Kongl. Maj:t, så förklarade
Kongl. Maj:t, jemlik! nådig skrifvelse den 31 December 1867, att, enär
för detta förslags upphöjande till lag erfordrades kyrkomötes samtycke,
men Kongl. Maj:t icke för andra ärenden beslutat sammankallande åt
sådant möte före nästa riksdag, samt gällande lag medgåfve att särskild!
tillstånd kunde lernnas till hållande åt sådana sammankomster, som Riksdagens
förslag afsåge att tillåta, så hade Kongl. Maj:t, som ansett samma
förslags antagande ej vara af den angelägenhet, att kyrkomöte ensamt
för denna fråga borde sammankallas, funnit skäligt låta Riksdagens förslag
förfalla.

Vid 1868 års riksdag förnyade Riksdagen i allt hufvudsakligt sitt förra
beslut, och, sedan äfven 1868 års kyrkomöte lemnat sitt samtycke, utfär -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

dades den nu gällande förordningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning, den 11 December 1868, så lydande:

»Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma
till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps
omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då allmän
gudstjenst i församlingen förrättas, ej ega rum så nära det ställe, der
gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes. Ej eller
må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde
vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd eller
deri offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i
händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt
anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är prest eller
enligt Kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst
såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrkligt
hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten, eller eljest till
undergräfvande af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet att honom
förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare uppträda.

Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkorådets förbud
mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från och med femtio till
och med trehundra riksdaler.»

Angående bestämmelserna uti denna förordning hafva vid innevarande
riksdag inom Andra Kammaren framställa samt blifvit till LagUtskottets
handläggning öfverlemnade tre .särskilda förslag.

Uti motion, N:o 107, yrkar Herr S. A. Hedlund »det Riksdagen måtte
för sin del besluta att, med upphäfvande af Kongl. förordningen af den
11 December 1868, sammankomster för andaktsöfning må i borgerligt
afseende göras likställiga med alla andra slag af sammankomster».

Motionären anför hufvudsakligen följande. Genom förordningens
bestämmelser sammanblandades det andliga och verldsliga regementet,
och förordningen hade äfven i tillämpningen visat sig särdeles menlig.
Under de sista åren hade många fall inträffat af så kallade »brott» mot
densamma med ty åtföljande bestraffningar, och man kunde med trygghet
säga, det hvarje sådan bestraffning varit eu å samhällets sida, genom
dess lagstiftning, begången orättfärdighet. Att ställa religiösa sammanträden
under vare sig kyrklig eller verldslig polisuppsigt vore dessutom
— derom vittnade all historisk erfarenhet — fåfäng möda för vinnande
af det afsedda ändamålet, äfven om detta vore godt, eller afsåge endast
att återhålla de skadliga öfverdrifterna. Det funnes inga sammankomster,
hvilka icke kunde vara förenade med allehanda ofog. Det vore då följdrigtigt
af lagstiftningen att, då man ej ville längre rent af förbjuda dem

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

— såsom man under lång tid på kyrkans tillskyndelse, men icke till
hennes heder, gjort i fråga om vissa religiösa sammankomster — föreskrifva
det deri verldsliga polismakten skulle ega fritt tillträde till alla
möjliga sammankomster mellan menniskor, vare sig för politiska debatter
eller dryckeslag, inom det ena eller andra sällskapet, ordnar och ickeordnar,
jemte rättighet att upplösa dem. Men ett sådant ingrepp i den
fria församlingsrätten skulle väl ej ens den ifrigaste så kallade »ordningsvän»
i vårt land vilja förorda. På det religiösa området — det ömtåligaste
af alla — läte man likväl ett sådant ingrepp i den borgerliga
friheten ega bestånd, och detta äfven då maktmissbruken trädt öppet
i dagen. Men godtycket inskränkte sig icke härtill, det kunde inträda
redan innan någon sammankomst kommit till stånd, således innan någon
som helst »olaglighet eller oordning» kunnat inträda, nemligen för det
fall, att det vore fråga om att vid sammankomsten någon ville uppträda,''
hvilken, varande »ej prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen
predika», gjort sig misstänkt för, att hans föredrag kunde »anses»
leda till söndring i kyrkligt hänseende o. s. v. Kyrkorådet kunde på förhand
förbjuda en sålunda »ansedd» man »att inom församlingen vidare
uppträda». Dermed vore naturligtvis sammankomster, afsedda att fortfarande
åhöra en sådan man, på förhand förbjudna, och stälde mannen
sig icke det godtyckliga förbudet till efterrättelse, så straffades hans
trotsighet eller nitälskan med dryga böter, allt under det ingen bevisningsskyldighet
ålåge kyrkorådet och intet ansvar drabbade detsamma
för äfven den mest godtyckliga utöfning af den omnämnda rättigheten.
Motionären tvekade ej att uttala, det den verldsliga maktens ingripande
i sådana mål, för att understödja den kyrkliga skuggrädslan eller den
trångbröstade ofördragsamheten, vore oberättigadt. Den verldsliga lagen
hade att straffa verkliga oordningar, och om derom ej stadgats tillräckligt
i strafflagen, så borde denna brist afhjelpas, utan att undantagslag
stiftades för sammanträden till gemensamma andaktsöfningar. Detsamma
gälde om sammankomster, som kunde störa den allmänna gudstjensten.
Hvarje gudstjenst — vare sig under ledning af vederbörande presterskap
eller utan sådan ledning — borde kunna påräkna den borgerliga lagens
och ordningsmaktens skydd mot fridstörarne.

På hufvudsakligen enahanda grunder, som de nu i hufvudsak anförda,
föreslås uti den andra, af Herr H. Halldin afgifna motionen, N:o
24, att, med upphäfvande af 1868 års förordning i öfriga delar, endast
dess nuvarande första punkt skulle bibehållas samt följaktligen, »att Kongl.
Förordningen af 11 December 1868 måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

— — — — — — —--- — — — — — — — — _ störes.»

Den tredje motionären, Herr Sigfrid Wieselgren (motion N:o 70), vill
bibehålla första och andra punkterna uti förordningen, men önskar deremot,
»att Riksdagen måtte för sin del besluta, det tredje och fjerde momenten
af Kongl. förordningen den 11 December 1868, angående särskilda
sammankomster för andaktsöfning, eller punkterna: »Uppträder
någon etc. —--vidare uppträda» och »Hvar som etc.---tre hundra

riksdaler», icke vidare skola gälla.»

Det vore väl att anse såsom synnerligen oegentligt, att, då Kongl.
förordningen om kyrkostämma in. m. den 21 Mars 1862, som i sin 22 §
faststälde kyrkorådets befogenhet med hänsyn till församlingens religiösa,
sedliga och kyrkliga Rf, genom stadgandet i 28 § förständigade kyrkorådet
att i frågor, som rörde religionens och sedernas helgd, »ej annorledes
än genom allvarliga föreställningar och varningar söka förmå den
felande till bättring», ofvannämnda 3:dje mom. af Kongl. förordningen
den 11 December 1868 deremot medgåfve samma kyrkliga myndighet
att, utan hvarje föreställning och varning samt, efter ordalagen att
döma, utan undersökning, ja, till och med utan någon på verklig erfarenhet
grundad åsigt, meddela förbud för en verksamhet-, om hvars
skadliga beskaffenhet möjligen alldeles inga bevis skulle kunna förebringas.
Nog många bevis förefunnos deremot med hänsyn till det föga
tillfredsställande sätt, på hvilket ej mindre den kyrkliga polistillsyn,
som anförtrotts kyrkoråden, af dessa handhades, än äfven sjelfva lagen
blifvit förstådd. Förbud hade meddelats predikanter, innan de någonsin
uppträdt i församlingen; allt lekmannapredikande förbjudits, ehuru lagen
icke berättigade dertill; viten hade utfästs för upplåtelse af lokal för
lekmannapredikant, och man hade till och med sett uppgifvas, att kyrkoråd
sjelf dömt predikant att bota högsta bötesbeloppet för åsidosatt
predikoförbud. Allt sammanlagdt torde nog tydligt vitsorda olämpligheten
af att i sagda myndighets hand lägga en mera utsträckt makt än
den i Kongl. kyrkostämmoförordningen medgifna. Komme så härtill, att
fjerde momentet af ifrågavarande förordning erbjöde kyrkan den verldsliga
lagens arm för upprätthållande af hennes auktoritet. När så skedde
i till exempel den romerskt-katolska kyrkan, och det verldsliga straffet
drabbade protestanten, funne vi alla det förkastliga i t-illvägagåendet;
att vår egen kyrka handlade på samma sätt, torde då lika litet eller än
mindre kunna försvaras. Med »likheten inför lagen» vore ej heller särdeles
väl bestäldt, så länge väl måste vidgås, att kyrkorådsförbud aldrig
ifrågakomma emot de sammankomster, som af olika slags »sannings -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

sökare» af högre bildning anordnas, om än »kyrklig söndring» deraf följt
i vida högre grad än af de ringare lekmannapredikanternas andliga föredrag.
Utan att vara blind för de fel, till hvilka den predikande lekmannaverksamheten
mångenstädes gjort sig skyldig, ansåge motionären
dock hvarken kyrkoråden vara lämpliga domstolar i frågor rörande kyrkolärans
rätta uppfattande, verkliga anledningen till uppstående söndring
eller andra hithörande företeelser, ej heller ett fortsatt anlitande af
borgerlig lag anstå svenska kyrkan, der det för henne gälde att bekämpa
afvikelser från en lära, som torde vara i stånd att segra genom sin egen
sannings kraft. På samma gång som han icke i den minsta mån ville
bestrida hennes bestämda befogenhet att genom påföljder af kyrklig art
skydda sig mot inre söndring, hölle han dock före, att staten ej borde
söka qväfva lärotvister eller olika uppfattning af andligt lif och religiösa
frågor genom verldsliga straff.

Vid bedömande af den ifrågavarande förordningens innehåll och
betydelse har till en början fråga uppstått, huruvida densamma vore af
kyrkolags natur eller borde betraktas såsom borgerlig lag. 1873 års
kyrkolagskomité, som föreslog förordningens bibehållande såsom en särskild,
till kyrkolag icke hörande författning, ansåg förordningen visserligen
hafva beröringspunkter med kyrkolagen, men till sitt hufvudsakliga
innehåll icke kunna annorlunda betraktas än såsom en borgerlig ordningsstadga.
Detta yttrande innefattar dock ett medgifvande, att förordningen,
ehuru ej till sitt hufvudsakliga innehåll, likväl i visst afseende
innefattar bestämmelser af kyrkolags natur. Faktiskt är, att författningen
tillkommit i den för kyrkolag stadgade ordning.

Beträffande nu de delar af förordningen, som efter Utskottets åsigt
äro att anse såsom borgerliga ordningsstadgar, eller bestämmelserna dels
att sammankomster till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande
presterskaps omedelbara ledning ej må å tid, då allmän gudstjenst i
församlingen förrättas, ega rum så nära det ställe, der gudstjensten
hålles, att denna eller ordningen dervid störes, dels att tillträde till sådana
sammankomster ej må förvägras församlings presterskap, kyrkoråd
eller offentlig myndighet i orten, dels att sistnämnda myndighet, i händelse
af inträffad olaglighet eller oordning, egen att, der så nödigt anses,
sammankomsten upplösa, anser Utskottet sig icke böra framställa
förslag till upphäfvande eller väsentlig förändring af dessa bestäm Bih.

till Riksd. Prot. 1881. 7 Sami. 23 Häft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

meker. Strafflagen har, i den borgerliga ordningens intresse, i 7 och
11 kapitlen inrymt stadganden om ansvar å vissa handlingar, som
äro af beskaffenhet att såra medborgarnes religiösa känsla eller störa
sabbatsfriden eller gudstjensten. Förbudet mot andliga sammankomster
i kyrkans närhet under pågående gudstjenst innefattar allenast en förklaring,
att dylik sammankomst å sådan tid och ort är att hänföra till
åtgärd, som åstadkommer förargelse vid den allmänna gudstjensten och
således enligt 11 kap. 2 § Strafflagen är med ansvar belagd. Förbehållet
om rätt för presterskap och kyrkoråd att vid sammankomst för religionsöfning
närvara är afsedd att bereda dem tillfälle att med sin uppmärksamhet
följa de andliga rörelserna och sätta dem i stånd att, i hvad på
dem ankommer, verka för religionens och sedernas helgd. Genom stadgandet
om skyldighet att till sammankomsten lemna tillträde åt offentlig
myndighet i orten och om rätt för denna att upplösa sammanträdet,
hafva sammankomster för andaktsöfning icke blifvit stälda under strängare
kontroll än andra möten, utan står detta stadgande tvärtom i full öfverensstämmelse
med 10 kap. 14 § Strafflagen, hvilket lagrum innehåller
enahanda föreskrifter rörande sammankomster för öfverläggning om allmänt
eller viss menighet särskildt rörande ärende.

Den senare delen af 1868 års förordning afser åter, efter Utskottets
uppfattning, rent kyrkliga syftemål, nemligen förekommande af söndring
i kyrkligt hänseende, bibehållande af aktningen för den allmänna gudstjensten
och värnande af religionens helgd. Vid sträfvande! för dessa
höga syften bör kyrkan, för att handla i dess stiftares anda och med
ledning af hans efterdöme, strida med andliga vapen, med ordets och
den gudomliga sanning’ens makt. Att med verldsligt straff belägga, den,
som, efter kyrkorådets uppfattning, motverkar kyrkans omförmälda syften,
innebär på eu gång ett vanmäktigt försök och ett missbruk af den
verldsliga makten. På samma gång det icke kan bidraga till höjande
af kyrkans anseende, att hon erkänner sig vara i behof af yttre tvångsmedel
för sitt bestånd, måste den verldsliga maktens anseende lida deraf,
att densamma, utan att få tillfälle att pröfva, huruvida den tilltalade
verkligen gjort sig skyldig till åstadkommande af söndring i kyrkligt
hänseende eller utspridande af läror, som leda till förakt för den allmänna
gudstjensten eller undergräfvande af religionens helgd, endast har
att på honom tillämpa af kyrklig myndighet utfärdadt förbud.

Utskottet, som, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser senare
delen af 1868 års förordning icke vidare böra bibehållas, får med
anledning af föreliggande motioner vördsamt tillstyrka,

Lag-Utskottets Utlåtande N:u 49.

att Riksdagen ville för sin del besluta följande

Förordning, angående särskilda sammankomster för
andaktsöfning.

Med upphäfvande af förordningen angående särskilda
sammankomster för andaktsöfning den 11 December
1868 stadgas som följer:

Medlemmar af evangeliskt-lutherska kyrkan vare
ej förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar
utan vederbörande presterskaps omedelbara
ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då allmän
gudstjenst i församlingen förrättas, ej ega rum så
nära det ställe, der gudstjensten hålles, att denna eller
ordningen dervid störes. Ej heller må vid religionsöfning,
som ej är att hänföra till enskild husandakt,
tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af
dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten,
hvilken sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad
olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt anses,
sammankomsten upplösa.

Stockholm den 6 April 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

E. THOMASSON.

Reservationer:

af Herrar Thomasson, Lotliigius, Asplund, C. O. Widmark och Fröberg,
hvilka ansett samtliga motionerna hafva bort af Utskottet afstyrkas;

af Herr Samzelius: »Vid 1877 års riksdag väcktes af enskild motionär
framställning derom, att Riksdagen måtte för sin del besluta upphäfvande
af Kongl. förordningen den 11 December 1868, eller åtminstone senare
delen deraf. I anledning af samma motion anförde dåvarande Lagutskottet
(se Utlåtandet N:o 16) bland annat följande:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

Så länge statskyrkan förefinnes såsom en institution med verldsliga
former, tillkommer det staten att tillse, det ordning och skick i yttre
afseende inom församlingen upprätthålles.

Detta är också ändamålet med ifrågavarande förordning, hvilken till
sitt hufvudsakliga innehåll icke torde kunna betraktas annorlunda än
såsom en borgerlig ordningsstadga.

Att emot en församlings beslut, uttaladt af kyrkorådet såsom dess
lagliga representant i kyrkliga angelägenheter, påtruga församlingen
läror, som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende och förakt för
den allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens
helgd, kan ej vara tillbörligt. Äfven om man skulle anse, att hvarken
kyrkan, gudstjensten eller religionen genom ett sådant förfarande i ringaste
mån skadades — hvilket Utskottet dock icke kunde medgifva — måste
likväl ett dylikt uppträdande i ordningens intresse vara förbjudet. Bet
är icke utspridandet af de såsom skadliga ansedda lärorna, som är med
straff belagdt, utan det är trotset, att emot meddeladt förbud dermed fortfara,
som straffas.

På dessa och flera skäl hemstälde Utskottet, att motionen måtte
lemnas utan afseende, och blef denna hemställan af Riksdagens begge
Kamrar bifallen.

Samma öde rönte en vid förra riksdagen väckt motion, hvilken endast
afsåg en mindre förändring uti ofvan omförmälda förordning. Det
föreslogs nemligen, att orden »söndring i kyrkligt hänseende» skulle ur
förordningen uteslutas, samt att orden »anses leda till förakt för den
allmänna gudstjensten» skulle utbytas mot orden: »bevisligen leda till
förakt» etc.

Då Riksdagen så nyligen genom sammanstämmande beslut i båda
Ivamrarne icke visat sig vara benägen att ens medgifva en jemförelsevis
mindre ändring i nämnda förordning, måste jag uppkasta den frågan:
har under den korta tid, som derefter förflutit, något förhållande inträffat,
som kan berättiga Utskottet antaga, att Riksdagen i en angelägenhet
af så grannlaga och vigtig beskaffenhet skulle helt och hållet
förändrat åsigt? För min del tror jag det icke. Dermed må för öfrigt
förhålla sig huru som helst, vet jag för visso, att jag sjelf, som biträdt de
förut fattade besluten, icke förändrat åsigt i frågan och att det derför är
min skyldighet att emot Lag-Utskottets nu framstälda förslag reservera mig.
Jag gör det så m37cket hellre, som om någon förändring i nämnda förordning
skulle visa sig erforderlig, hvilket jag, så vida förordningen rigtigt tillämpas,
icke kan medgifva, det med vidtagandet deraf icke kan vara så brådskande,
att extra kyrkomöte må behöfva att under innevarande år inkallas.»

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4,9.

af Herr Sundeil: »Den genom Kongl. förordningen den 11 December
1868 kyrkorådet gifna makt att förbjuda vidare uppträdande i församlingen
af lekmannapredikant, hvilkens andliga föredrag, till följd af deras
innehåll, kunna leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för
den allmänna gudstjensten, eller eljest till undergräfvande af religionens
helgd, samt den i samma Kongl. förordning stadgade bötespåföljd för
underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse ett sådant förbud, anser jag
böra bibehållas, om icke för svenska kyrkans skull, hvilken af ett slikt
skydd icke lärer vara i behof, så dock för de i »trona enfaldiges» och
på det att den »eld», som genom detta predikande kan blifva »upptänd»,
och skulle vara »fromhetens och kärlekens», icke må vara »fanatismens
och vansinnets». Skyddet är i allt fall icke stort och borde kanske göras
större. — Jag håller på dessa skäl före, att bifall till den af Herr
Wieselgren väckta, i utlåtandet omordade motion, likasom — derom
Utskottet varit enigt — till den af Herr Halldin och till den af Herr
Hedlund ingifna och i betänkandet omförmälda, bort alldeles afstyrkas.
Detta är åtminstone min åsigt i saken.»

Bill. till Rilcsd. Prof. 1881. 7 Sami. 23 Haft.