Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48 (Utlåtande 1881:LU48 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

Ä:0 48.

Ånk. till Riksd. Kansli den i April 1881, kl. 3 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående
dels omarbetning af, dels ock ändringar i gällande Skiftesstadga.

Lag-Utskottet afgifver härmed utlåtande öfver de till Utskottet
remitterade motioner angående förändringar i gällande skiftesstadga.

En revision af denna stadga i dess helhet jemte dertill hörande
föreskrifter påyrkar Herr A. F. O. Cederberg uti en inom Andra Kammaren
afgifven motion, N:o 47.

Landtmäteriets tj en ster, säges uti denna motion, måste så högt
betalas, att omkostnaderna på många ställen hindrade tillgodogörandet
af de fördelar, som genom laga skiften stode att vinna. Under de sista
10 år, för hvilka uppgifter funnes i tryck tillgängliga, 1870—1879, hade
sålunda inom riket utgifter för »egentliga laga skiften» uppgått till en
summa af 7,902,559 kronor 53 öre, för hvilka blifvit skiftade 3,578,679
mantal, tillhörande 19,678 skiftesdelegare. Af förenämnda summa belöpte
nära 27 procent (2,127,983 kronor 57 öre) på ensamt rikets fyra
nordligaste län, der samtidigt 471,392 mantal, tillhörande 4,642 delegare,
blifvit skiftade. Inom hela riket uppginge således medelkostnaden under
nämnda period pr skiftadt mantal till 2,280 kronor, samt medelutgiften
Bill. till Riksd. Prat. 1881. 7 Sami. 22 Ilåft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

för hvarje delegare till 400 kronor, under det att motsvarande poster
inom de fyra nordligaste länen utgjorde 4,515 kronor pr skiftadt mantal
eller 480 kronor för hvarje delegare. Men utom dessa utgifter hade
skifteslagen fått vidkännas ej obetydliga kostnader för handtlangning
m. m., hvilka ej kunde här närmare specificeras. Häraf vore tydligt,
huru önskvärd eu nedsättning i skifteskostnader måste vara för landets
jordbrukare, särdeles inom rikets nordligare län.

En utväg härtill, som syntes ligga nära till hands, vore nedsättning
af landtmäteritaxan, men om ock denna utväg skulle vara i viss
mån användbar vid skiften å egendomar med stora vidder af mindre
värdefull mark, torde dock någon allmännare minskning ej kunna på
denna väg åstadkommas, så länge landtmätaren vore så bunden af strängt
reglementerade föreskrifter, som nu vore händelsen, och hvarigenom
han ofta tvingades att använda dyrbarare biträden och sjelf offra en
lång, dyrbar tid å göromål, som kunde vida billigare uträttas. En nedsättning
af landtmäteritaxan borde således enligt motionärens tanke åtföljas
af en åt landtmätaren lemnad större frihet i sitt arbete. Att
detta ock utan skada kunde ske, bestyrktes till en del af nu gällande bestämmelser,
hvarpå motionären anför några exempel. — En annan utväg,
som enligt motionärens tanke skulle medföra minskning i skifteskostnader,
vore beredandet af möjlighet att fastställa sämjedelningar. Knappast
inom något område vore det fria aftalets bindande kraft så litet
erkänd som just vid jorddelningar; ty med undantag af några fall, der
»föreningar» finge inför landtmätare ingås, vore aftalets rätt här okänd.
Det skäl, som vanligast plägar anföras mot att i förevarande afseende
lemna fri aftalsrätt, vore behofvet att tillse det utbrutna hemmansdelars
värde i förhållande till mantalet blefve sådant, att utgörandet af grundskatter
och andra efter skattetalet utgående onera och besvär ej äfventyrades.
Dertill komme det för fastighetskreditens uppehållande oundgängliga
behofvet att tillse, det ej intecknad egendoms värde lemnades
beroende af en helt och hållet utan kontroll träffad öfverenskommelse.
Men dessa och flera behof af kontroll syntes icke utestänga möjligheten
att åt aftalet, inrymma någon rätt, endast kontroll möjliggjordes. Särskild!
torde denna redan nu kunna med tillbörlig noggrannhet utöfvas vid
klyfning af hemmani sådana b}mr, der laga skiften förut egt rum. Som
emellertid för genomförande af de utvägar att minska skilteskostnaderna,
motionären sålunda påpekat, fordrades en vidlyftigare omarbetning
af gällande stadgar, än som lämpligen borde vid riksdag verkställas,
föreslår han, »det Riksdagen ville besluta att till Kongl. Maj:t
ingå med underdånig anhållan om revision af Skiftesstadgan och dertill

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

hörande föreskrifter i syfte att genom större frihet vid skiftesförrättningar
möjliggöra nedsättning i landtmäteritaxan, samt att bereda tillfälle
för fastställande af sådana sämjedelningar, som pröfvas vara deraf
förtjent a.»

Förslaget innefattar väsentliga ändringar uti gällande Skiftesstadgas
grunder. Det torde då vara nödigt att tillse antalet ännu återstående
laga skiften, å hvilka dessa förändrade anordningar, derest de vidtoges,
skulle tillämpas. Allmänna skiftesverkets i riket ställning den 31 December
1879 framgår af följande ur Landtmäteristyrelsens underdåniga
berättelse för nämnda år hemtade uppgifter å

			Mantal	, hvilka
	undergått faststäldt enskifte eller laga skifte, eller oclc storskifte, som tro-ligen icke rubbas, på	voro föremål för laga skifte den 31 De-cember 1879 på	troligen komma att undergå laga skifte på	troligen icke komma att undergå laga skifte på
	alla egorna	endast inegorna.	endast utegorna.	alla egorna.	1 endast inegorna.	endast utegorna.	a> Oq ^ 3 » P	endast inegorna.	endast utegorna,	alla egorna.	endast inegorna.	endast utegorna.
Summa	42,434	1,359	994	1,104	86	171	4,398	361	422	16,451	197	264
	44,787			1.361			5,181			16,912
			46,148

Utskottet tror icke lämpligt vara att, sedan sålunda 46,148 mantal
undergått skifte eller äro föremål för laga skifte, göra andra grunder
gällande för återstående 5,181 mantal, som troligen komma att undergå
laga skifte. Ej heller torde skifteskostnaderna ställa sig så höga, som
synes framgå af motionärens uppgifter, hvilka utgå från det till sin
betydelse och storlek i skilda orter så skiftande mantalet som enhet.
Med utgångspunkt från skiftade qvadratrot finner man, att då under
åren 1870—1879 genom »egentliga laga skiften» 17,419,512 qvadratrot

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

skiftades, samt skifteskostnaderna uppgingo till 7,902^559 kr. 53 öre,
följaktligen skifteskostnaden per qvadratref utgjorde 45,-t öre.

Då vidare den större frihet i skiftesverksamheten, som motionären
vill lemna åt skiftesförrättaren, och det upphäfvande af en del, denna
verksamhet nu reglerande bestämmelser, som han förordar, äfvensom
den af honom likaledes påyrkade större friheten att afsluta sämjedelningar
lätteligen skulle kunna föranleda till hvarjehanda missbruk, och
friare anordningar i sådan utsträckning skulle, särskild! med afseende
å den då i så hög grad nödiga kontroll, i tillämpningen komma att
förete mångfaldiga vanskligheter, samt då på rent administrativ väg
åtskilliga förenklingar torde kunna vidtagas i fråga om landtmätares
verksamhet vid laga skifte, äfvensom beträffande det honom tillkommande
arfvode, hemställer Utskottet,

1) att Herr Cederbergs motion icke måtte föranleda
någon åtgärd från Riksdagens sida.

Uti en inom Första Kammaren afgifna motion, N:o 24, hemställer
Herr E. Nyström om ändring af 105 och 129 §§ i Skiftesstadgan.

Enligt 105 § Skiftesstadgan vore landtmätare skyldig, vid ansvar
såsom för tjenstefel, att, när han på marken utstakat och rörlagt skiftet
samt anvisat delegarne deras egolotter, meddela delegarne alla under
förrättningen förda protokoll och afskräde föreningar jemte ego-, liäfdeoch
delningsbeskrifningar. Då detta stadgande, synnerligast hvad anginge
afslutningsprotokollet och delningsbeskrifningen, som ibland upptoge
mer än femtio ark, innefattade en i hög grad sträng fordran, för
hvars fullgörande ofta stora, om ej rent af oöfverstigliga hinder mötte,
för så vidt ej landtmätaren skulle tvingas att antingen uppehålla sig
med godemän på förrättningsstället vida längre tid än som erfordrades
eller ock uppskjuta förrättningen och hålla nytt sammanträde för handlingarnes
aflemnande samt i båda fallen förorsaka sig sjelf och delegarne
betydligt förökade kostnader; och då denna stränga fordran
icke syntes vara mera erforderlig i detta fall än vid förrättning, som
äfven Ange verkställas af landtmätare, angående tillämpning af lagen om
dikning och annan vattenafledning af den 20 Juni 1879, i hvars 50 §
blifvit bestämdt, att afskrift af förrättningshandlingarne skulle af för -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

rättningsmarmén inom 30 dagar efter synens afslutande utgifvas, föreslår
motionären, »att, i likhet med hvad dikningslagen stadgar, landtmätare
ansvarsfritt måtte ega att fördröja skifteshandlingarnes utgifvande
till högst 30 dagar efter förrättningens afslutande, samt att 105 och
129 §§ i Skiftesstadgan i öfverensstämmelse dermed ändras.»

T underdånigt memorial den 14 Juni 1880 har Landtmäteristyrelsen
hos Kongl. Maj:t. gjort en alldeles liknande framställning, som motionären
nu hos Riksdagen; och

dä Kongl. Maj:t, enligt nådig skrifvelse af den 20 derpå följande
Augusti, ansett samma framställning icke förtjena afseende;

dä all ovisshet i afseende å rätta dagen, från hvilken besvärstiden
beträffande skiftesförrättningar skall räknas, torde böra förebyggas; men
sådan ovisshet lättare kan uppstå, då denna tid räknas, icke som nu,
från ett sammanträde under skiftesförrättningen, utan från den dag,
efter skiftets afslutande, då handlingarne af skiftesförrättaren utlemnas
till vederbörande; och

då slutligen ändring jemväl i 104 § Skiftesstadgan synes vara nödvändig,
för att ändamålet med de föreslagna ändringarne i 105 och 129
§§ skall uppnås, men förslag om ändring i 104 § nu ej föreligger,
får Utskottet hemställa,

2) att Herr Nyströms motion icke måtte föranleda
till någon Riksdagens åtgärd.

Under förnyande af sitt vid förra riksdagen afgifna men då fallna
förslag, hemställer uti motion inom Andra Kammaren, N:o 147, Herr
Victor Ekenman, med hvilken fem andre ledamöter af Kammaren sig
förenat, om ett tillägg till 3 § 1 mom. i Skiftesstadgan.

Efter det att under senare åren likartade domslut rörande rätta förståndet
af nämnda lagrum af Högsta Domstolen meddelats, kunde antagas
att våra domstolar ej vidare skulle extendera tolkningen af denna paragraf
så, att vid skiftesförrättning för grustagt eller annat ändamål afsatt
jord, sedan sådan förrättning vunnit fastställelse, Unge delas, med mindre
än att alla jordegare inom skifteslaget om sådan delning vore ense,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

Dessa vid skiften — icke allenast laga skiften utan äfven enskiften
äfvensom sådana storskiften, som i sammanhang med laga skifte vunnit
fastställelse — afsätta samfälligheter hade emellertid en vida större betydelse,
än man i allmänhet förestälde sig. Vid ifrågavarande förrättningar
hade nemligen icke sällan lemnats oskiftade ganska betydliga
jordområden ej allenast för något gemensamt behof, såsom t. ex. grustägt,
utan äfven understundom af icke någon som helst uppgifven anledning,
hvadan återstöde att antaga, det besparing i skifteskostnaden
varit enda syftet. Man hade sålunda för enskilda behof afsatt vida mer
jord än som erfordrades, och icke sällan förekomme, att skogs- eller
betesmark af hundratals tunnlands vidd lemnats såsom skifteslags samfällighet.
Med befolkningens tillväxt och jordens ökade värde instälde
sig nödvändigheten att dessa samfälligheter, då de vore större än behofvet
kräfde eller alldeles obehöfliga, finge delas. Som emellertid
en enda delegare, enligt angifna lagtolkning, kunde hindra sådant, samt
den fråga, som här förelåge, vore för jordbrukets utveckling af stor betydelse,
ville motionären i öfverensstämmelse med andemeningen i Skiftesstadgan,
genom hvilken lagstiftaren oförtydbart åsyftat, ej blott att meddelad
fastställelse å förättad delning skulle betrygga eganderätten för
framtiden, utan äfven såsom regel, att all inom skifteslaget befintlig
jord skulle delas, föreslå, »att Riksdagen ville för sin del besluta, att
till 3 § 1 mom. Skiftesstadgan göres följande tillägg: delegare dock obetaget
att i laga ordning söka och erhålla sin egolott ur skifteslags samfällighet
utbruten, vare sig ur hela, i fall den såsom sådan är obehöflig, eller
den del deraf, som öfver skjuter verkliga behofvet.»

Med anledning af en vid 1879 års riksdag väckt motion, att samfäld
mark af huru litet omfång som helst inom ett eller flera skifteslag,
då den icke till gemensam nytta för delegarne kunde begagnas, måtte
få genom delning eller egoutbyte skiftas, der minst 1/3 af delegarne sådant
önskade, anförde Utskottet, att genom 3 § i Kong]. Maj:ts förnyade
nådiga Stadga om skiftesverket i riket den 9 November 1866 — af innehåll,
att ej må redan verkstäld enskiftesdelning, som vunnit laga kraft,
eller skifte, hvilket enligt Kongl. kungörelsen den 20 Februari 1821
blifvit såsom enskifte ansedt och faststäldt, eller laga skifte, hvarå fastställelse
meddelats, genom nytt skifte rubbas, utan så är, att alla, hvilkas
rätt är af frågan beroende, derom åsämjas — hade omförmälda skiften
blifvit likstälda med laga kraft vunna domar, och att Utskottet icke ville

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

bidraga att rubba den ohygglighet, som vore och måste vara sådana
tillerkänd, hvadan Utskottet icke kunde tillstyrka bifall till motionen,
utan ansåge att, om, på grund af 10 kap. i Skiftesstadgan eller förut
gällande skiftesförfattningar, mark blifvit för delegarnes allmänna behof
undantagen, denna åtgärd borde vara lika förbindande, som hvarje annan
bestämmelse beträffande det verkstälda skiftet, och att det sålunda vore
i sin ordning, att för sådan undantagen marks skiftande erfordrades samtlige
delegares medgifvande. Utskottets afstyrkande hemställan bifölls i
båda Kamrarne utan votering. Vid 1880 års riksdag väcktes uti frågan
tre särskilda förslag, af Indika det ena — af nuvarande motionär —
lemnade delegare rätt att i laga ordning söka och erhålla sin egolott
ur skifteslags samfällighet utbruten, det andra för delning af samfäld
mark, då den icke för gemensamt behof till fördel kunde begagnas,
fordrade hälften af delegarnes medgifvande, och det tredje gaf vitsord
åt den, som skifta ville. Då Utskottet faun, hvad Utskottet 1879 i ämnet
anfört, vara tillämpligt å alla dessa förslag, afstyrktes de samtliga;
och utan votering bifölls detta afstyrkande af båda Kamrarne.

Några nya upplysningar eller nya skäl, hvilka skulle kunna föranleda
till vidtagande af en dylik, hela riket omfattande lagstiftningsåtgärd,
äro icke nu anförda; och då, om uti vissa orter särskilda förhållanden
möjligen skulle kunna påkalla undantag i förevarande afseende från
de allmänna bestämmelserna i ämnet, den lämpligaste utvägen för
vinnande häraf torde vara, att, efter närmare utredning af dessa särskilda
förhållanden, framställning i frågan göres hos Kongl. Maj:t, som
då blir i tillfälle att, efter pröfning af alla på saken inverkande omständigheter,
bedöma, huruvida skäl förefinnas för medgifvande af sådant
undantag, samt att, derest så finnes, vidtaga de vidare åtgärder, som
häraf kunna föranledas, får Utskottet hemställa,

3) att Herr Ekenmans motion icke måtte vinna
Riksdagens bifall.

Stockholm den 4 April 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

E. Thomasson.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

Reservationer

mot Utskottets hemställan i 3:dje punkten:
af Herr Anders Persson;

af Herr Ekenman, med hvilken Herrar Magnus Jonsson och Smedberg
instämt:

»På de i motionen angifna skäl och enär det under ärendets beredning
blifvit påvisadt, att i flera delar af landet, vid här ifrågavarande
skiftesförrättningar, mark afsätta till samfälligheter vida öfver behofvet
samt till och med utan uppgifvet sådant, anser jag att Lag-Utskottet bort
tillstyrka sådan förändring i Skiftesstadgan, att delning af samfäld mark
finge på någon delegares begäran ega rum i det fall att Egodelningsrätt
pröfvade den samfälda marken såsom sådan icke vara behöflig.»

Herr Asplund har icke inom Utskottet deltagit i behandlingen af
Herr Ekenmans motion.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1881.