Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48 (Utlåtande 1873:LU48 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

N:o 48.

Ank. till Riksd. Kansli den 14 Maj 1873, kl. 11 f. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphörande af
klockares brefbäringsskyldighet.

I 24 kap. 32 § kyrkolagen, som handlar om klockares skyldigheter,
stadgas bland annat: »Han skall ock bära kapitlets, prostens och kyrkoherdens
bref till posten, när de honom tillhandakomma, till nästa klockare,
och, der sådant försummas, till skadan, som deraf timar, svara».

Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottets behandling
öfverlemnad motion (Nfo 158) har Herr A. P. Danielsson föreslagit, att
Riksdagen måtte för sin del besluta:

»l:o) att förberörda stadgande i 24 kap. 32 § af 1686 års kyrkolag
måtte till kraft och verkan upphäfvas; och

2:o) att prostens och kyrkoherdens embetsskrifvelser i tjensteärenden
måtte ordnas på samma sätt som Riksdagen möjligen kommer att besluta
om kronobrefbäringsskyldighetens ordnande».

I afseende härå far Utskottet erinra, dels att Rikets Ständer uti
underdånig skrifvelse den 21 November 1863 — under förmälan att ett
upphäfvande helt och hållet af klockares brefbäringsskyldighet icke borde
ifrågakomma, innan densamma kunde af andra befordringsmedel ersättas,
enär, derest presterskapet beröfvades tillfället att få sina embetsskrifvelser
befordrade, deraf kunde vållas en isolering, som gjorde stiftsstyrelsen hardt
nära omöjlig, eller ock presterskapet betungades med den ofta till utgifter
föranledande postbefordringsskyldighet, hvilken för närvarande såsom ett
tjensteåliggande tillhörde klockarne, samt att det syntes icke vara med
rättvisa och billighet förenligt att sålunda befria en klass af tjensteman
från dess göromål, för att utan ersättning lägga desamma på en annan
klass — anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes tillse, huruvida och i hvad
mån fribrefsrätt kunde pastorsembetena i riket för deras embetsskrifvelser
tilläggas; dels ock att innevarande Riksdag bifallit Kongl. Maj:ts nådiga
proposition derom, att den skyldighet till ombesörjande af allmänna kungörelsers,
tjenstebrefs o. s. v. fortskaffande, som nu under benämning af
kronobrefbäring åligger krono-, skatte- och allmänna frälsehemman, ma
Bill. till Riksd. Prof. 1873. 7 Sami. 20 Haft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

med utgången af innevarande år upphöra och bestyret med den så kallade
ordinarie kronobrefbäringen i stället öfvertagas af Postverket, hvilket
i sådant afseende skulle hafva dels att i de särskilda orterna i samband
med förut varande postvägar inrätta nya postgångar å de linier, som
efter vederbörande Länsstyrelsers hörande pröfvas såväl för kronobrefvens
behöriga fortskaffande som för den enskilda brefvexlingen mest ändamålsenliga,
och dels att å lämpliga punkter, — om så skulle erfordras en
inom hvarje socken, — öppna poststationer eller brefbäringsstationer, der
de, indika för närvarande ega begagna sig af kronobrefbäringen, skulle
vara skyldiga att i eller utan lösväska aflemna och afhemta sina ifrågavarande
försändelser; — allt emot det att, till beredande af tillgång för
bestridande af härmed förenade kostnader, ett förslagsanslag anvisades
för att, efter upphäfvande af fribrefsrätten och enligt de närmare föreskrifter,
som Kongl. Maj:t kan finna godt att meddela, användas till betalande
af belöpande vanliga postafgifter ej mindre för kronobrefven än
äfven för alla andra till postbefordran aflemnade tjenstebref och öfriga
sådana försändelser, som på grund af sin likhet med tjenstebrefven hittills
varit portofria.

Enär Rikets Ständers ofvanberörda underdåniga skrifvelse den 21
November 1863, som, enligt hvad Justitie-oinbudsmannens embetsberättelse
utvisar, fortfarande är beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning,
afser att bereda klockarne befrielse från eller åtminstone lindring i deras
brefbäringsskyldighet, torde Riksdagens åsigter härom få anses såsom
redan gifna. Men beträffande sättet för sakens genomförande synes frågan
hafva kommit i en förändrad ställning till följd af ofvanberörda
beslut i fråga om kronobrefbäringen. Lika väl som denna torde klockarnes
brefbäringsskyldighet lämpligen kunna öfvertagas af Postverket.
Och Utskottet får alltså vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kong]. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida,
i likhet med hvad redan blifvit beslutadt i fråga om
kronobrefbäringen, den brefbäringsskyldighet, som enligt
24 kap. 32 § kyrkolagen åligger klockare, må kunna
öfverfiyttas på Postverket, samt derefter hos Riksdagen
göra den framställning i ämnet, som för ändamålets
vinnande kan finnas erforderlig.

Stockholm den 13 Maj 1873.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. Gegerfelt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49. 11

Herr Grefve Alörner har begärt fa antecknadt, att han vid ärendets
behandling inom Utskottet icke närvarit.

N:o 49.

Ank. till Riksd. Kansli den 14 Maj 1873, kl. 11 f.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående användandet
af inkomster af ledigt pastorat.

Andra Kammaren har till Lag-Utskottet, hänvisat en af Herr Nils
Nilsson från Malmöhus län väckt motion (N:o ,67), hvari föreslås, att
Riksdagen matte för sin del besluta, »att de inkomster af ett ledigt
pastorat, som enka eller oförsörjda barn efter afliden prest icke berättigas
uppbära och icke erfordras till lön för den prestman som förrättar
embetet under ledigheten, eller böra utgå för onera och andra lägenheten
vidlådande utgifter, skola tillfalla pastoratets skolväsende, att, der flera
skoldistrikt finnas inom pastoratet, fördelas dem emellan, efter antalet i
skolåldern varande barn».

Enligt gällande stadga för rikets elementarläroverk, hvilken i detta
afseende öfverensstämmer med äldre föreskrifter i ämnet, ingå ifrågavarande
medel till vederbörande stifts bjggnadskassa, som är afsedd för
elementarläroverkens behof. Något giltigt skäl, hvarför dessa medel
blifvit anvisade till ett sådant ändamål, torde ej kunna anföras. Då
presterskapets aflöning i väsendtlig mån bekostas af församlingarne sjelfva,
synes billigheten fordra, att de besparingar, hvarom här är fråga, komma
församlingarne till godo, för att, såsom motionären ifrågasatt, användas
till folkskoleväsendets befordrande.

I öfverensstämmelse med motionärens förslag får Utskottet alltså
vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att de inkomster
af ledigt pastorat, som enka eller oförsörjda
barn efter afliden prest icke berättigas uppbära cell
icke erfordras till lön för den prestman, som förrättar