Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48 (Utlåtande 1870:LU48 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

tf:© 48.

Ank. till Riksd, Kansli den 3 Maj 1870, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring i Kongl. Förordningen
den 28 Juni 1798, i hvad den innefattar föreskrifter om sättet
huru skuldebref och borgensförbindelser skola upprättas.

I 1 § af omförmälda Kongl. Förordning stadgas, att ”alla skuldebref samt
löflesskrifter böra, om de för gällande skola antagas, antingen egenhändigt skrifvas
och undertecknas af den sådana utgifver, eller af endera, då flere skrifva dem under,
eller ock bestyrkas af tvänne vittnen, hvilka på en gång varit tillstädes, och af hvilka
den ena skall hafva skuldebrefvet eller löftesskriften skrifvit; härifrån dock undantaget
hvad i afseende på banken och de allmänna diskontverken, såsom af annor beskaffenhet,
genom reglementen och författningar särskild! kan vara förordnadt och
antaget vid de reversaler eller förbindelser der utgifvas.”

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad motion,
N:o 465, har Herr Olof Larsson från Örebro län anfört, “att stadgandet, qvarstående
från privilegii-väsendels tid, syntes hafva sin grund i benägenheten att omgärda bankväsendet
med företräden, som utestängde ali täflan från andra i fråga om diskontering.
''’ Det för Riksbanken och privatbankerna medgifna undanlag gällde derföre ej
sparbanker och folkbanker samt de genom allmänna sammanskott och enskilda donationer
uppkomna kassor, såsom kyrko- och skolkassor, byggnads- och fattigkassor,
hvilka dock stundom drefvo en ganska vidsträckt lånerörelse. I afsigt alt uti lörevarande
hänseende bereda likställighet och afskaffa för aflärslifvet fcelungandé och
gagnlösa former, har motionären hemställt, ”att Riksdagen må för sin del besluta
sådan ändring i Kongl. Förordningen den 28 Juni 4 798, att tryckta eller graverade
skuldebref eller löftesskriften må såsom gällande anses, då de äro egenhändigt underskrifna
och al vittnen bestyrkta.”

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

Utan att kunna dela motionärens uttalade åsigter om grunden för ifrågavarande
stadgande, är Utskottet likväl ense med honom derom att stadgandet icke är
lämpligt. Denna mening gjorde sig ock gällande hos lagkomitéen, som i afseende
på samma stadgande yttrade: “Om man, å ena sidan, sökt tillsluta dörren för bedrägerier,
genom falska eller förut guldna fordringars utkräfvande, har man, å den
andra, ma hända, öppnat den för en annan ej mindre skadlig och straffbar art af
bedrägeri, hvarigenom en gäldenär, för del försträckningsgifvaren underlåtit att af
honom taga skuldebref, eller att tillse, det skuldebrefvet vore med lagens föreskrifter
i allo instämmande, kunde vinna befrielse från sin förbindelse.“

DS åberopade stadgandet föreskrifver eu viss form såsom vilkor för alt skuldebref
och löftesskrifter skola för gällande anses, så hetyder detta endast, att sjelfva
handlingen, när den på annat sätt är inrättad, icke må i och för sig tillerkännas
någon verkan såsom hevisningsmedel. Därigenom är ingalunda upp häfd rättigheten
för fordringsägare!] att med vittnen eller annorledes lagligen styrka fordringsanspråkets
rättmätighet. Men äfven om den föreskrifna formen är iakttagen, så erfordras
ändock nvssberörda bevisning, i fall gäldenären antingen förnekar att han utgifvil
skuldebrefvet eller, på sätt i 4 Kap. 5 § Utsöknings-balken förmäles, påstår, att han
dertill blifvit tvungen, eller trugad, lockad, eller förledd. Skilnaden emellan ett i
öfverensstämmelse med 1798 års förordning upprättadt skuldebref och ett i annan
form tillkommet synes således, i hänseende till rättsföljden, bestå deruti, att, beträffande
det sednare, gäldenärens blotta bestridande af krafvel är nog för att göra särskild
bevisning å fordringsegarens sida behöflig, då deremot, för åstadkommande af
en sådan effekt, i fråga om ett i den lag bestämda formen upprättadt skuldebref,
tillika erfordras .någondera af förutnämnda invändningar.

Men det är icke förenligt med eu sund lagstiftnings grundsatser att föreskrifva
någon viss form i ifrågavarande hänseende. Det är föga rimligt alt den, som utgifvil
eu skuldsedel, skall kunna, ulan att förneka densammas riktiga tillkomst, undandraga
sig betalningsskyldighet blott på den grund att en sådan form ej blifvit
iakttagen. Vid försträckning af penningar eller varor bör det få ankomma på kontrahenterna
sjelfva att åt aftalet gifva den form, som de finna lämplig, och fordringsbeviset
må sedan gälla hvad det kan.

Något förbud emot tryckta eller graverade skuldebrefs och löftesskrifters utgifvande
finnes icke i lag stadgadt. För vinnande af motionärens syftemål erfordras
således icke något positivt stadgande, såsom han föreslagit, utan endast ett upphäfvande
af föreskriften i 1 798 års förordning, då det blir en hvar försträckningsgifvares
ensak att tillse, det fordringsbeviset så upprättas, att detsamma må kunna
motsvara sitt ändamål.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet, i anledning af ifrågavarande
motion, vördsamt hemställa,

Bih. till Riksd. Prof. 1870. 7 Sami. 20 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

l:o) att Riksdagen må för sin dei besluta upphäfvande af föreskrifterna
i 1 § af Kong!. Förordningen den 28 Juni i 798 angående
sättet huru skuldebref och löftesskrifter skola upprättas,
för alt såsom gällande antagas.

1 sammanhang härmed och då, enligt Kongl. Kungörelsen den 20 Maj
1855, “handskrifven invisning bör, för att såsom gällande anses, i enlighet med
hvad om skuldebref forordnadt är, antingen egenhändigt skrifvas och undertecknas al
utgifvaren, eller af endera, då flera skrifva den under, eller ock bestyrkas af två
vittnen, Indika på en gång varit tillstädes och af Indika det ena vittnet skall hafva
invisningen skrifvit,“ torde Riksdagen, på de i föregående punkt framställda grunder,
finna skäligt,

2:o) att för sin del jemväl upphäfva hvad sålunda i omförmälda
Kongl. Kungörelse finnes stadgadt.

Stockholm den 2 Maj 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve Mörner och Herr Bergström.

Herrar ron Möller och Kölmodin hafva begärt få anteeknadl, att de ej öfver
varit ärendets behandling hos Utskottet.

Stockholm. Alb. Bonniers boktryckeri 1870.