Lag-Utskottets Utlåtande N:o 45 (Utlåtande 1870:LU45 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 45.

]V:o 45.

Ank. till Eiksd. Kansli den 3 Maj 1870, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta'' motioner, åsyftande ändring i gällande
föreskrifter angående dels utfärdande och delgifning af stämning,
dels kommunicering af bevakadt testamente och dels vilkoren för
fullföljd af talan emot underrätts dom.

Ifrågavarande, till Lag-Utskottet remitterade motioner äro väckta inom Andra
kammaren af Herrar A. Johansson (motionen N:o 76), Sven Andreasson (motionen
N:o 77) och J. Borg (motionen N:o 245); Och hafva dessa motionärer föreslagit,

Herr A. Johansson, ”det Riksdagen ville för sin del besluta samt hos Kong!.
Maj:t anhålla:

t:o) att, med upphäfvande af Kong!. Resolutionen den 17 September 1823,
\\ Kap. \ och 4 §§ Rättegångs-balken måtte så förändras, att stämning till
häradsrätt må af domare, eller den han i sitt ställe förordnar, jemväl till annan
rättegångsdag af tinget än den första utfärdas och före • den uti stämningen bestämda
rättegångsdag delgilva svaranden inom häiflen af den tid 4 § nu bestämmer, samt
att för det fall alt svarandepart är vid rätten tillstädes, dä mål med anledning af
å honom utverkad stämning skal! handläggas, denne då skall vara skyldig att svara
å stämningen, utan afseende på om lian åtnjutit kortare stämningslid;

2:o) att 26 Kap. 1 § Rättegångs-balken så förändras, alt den, som från
underrätt vädjar, icke allenast skall ställa borgen för kostnad och skada, utan jemväl
för det belopp, som underrätt dömt den vädjande alt betala, derest fattigdomsbevis
ifrån vederbörande kronobetjening eller kommunalnämnd ej kan företes, vid
påföljd att hafva sitt vad och talan emot underrätts dom förlorat.”

Bill. till Riksd. Prot. 1870. 7 Sami. 20 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 45.

Herr Sven Andreasson, att följande tillägg måtte göras dels i it Kap. 7 §
Rättegångs-baiken: “År den, som stämmas skall, ur riket faren, eller är ej veterligt,
hvar ban inom riket sig uppehåller, varder stämningen, sedan han i sitt hemvist
sökt blifvit, anslagen å Rättens dörr och i allmänna tidningarne tre gånger
kungjord";

dels i 4 § af nämnda Hålk: “Om stämning å den, som är ur riket faren,

eller ej velerdigt är, hvar han inom riket sig uppehåller, förfares såsom sägs i 7
§ af delta kapitel";

dels ock i 18 Kapitlet 1 § Ärfda-halken efter orden “arfvingarne tillställas
skall", på sätt som om stämning sägs i 11 Kap. 7 § Rättegångs-baiken"; samt

Herr J. Borg, att sistnämnda lagrum måtte erhålla ett så lydande tillägg:

“Nu vet den som testamente lått häfver de inländska arfvingarne, men ej hvar de
finnas; läte då genom domaren i allmänna tidningarne tre gånger, minst en månad
emellan hvarje gäng, och första gången sist inom tre månader eller det testamentet
inför domaren uppvisadt blifvit, kungöra att testamente till honom gjordt är.“

Hvad nu först angår herr A. Johanssons motion i hvad den afser ändring af

hvad stadgadt är, all alla stämningar till häradsrätt skola ställas å första rältegångsdagen
af tinget, så må erinras, att denna fråga står i samband med den om förändrad
organisation af allmänna underdomslolarne på landet och att vederbörande
komiterade, livilka till Kongl. Majli redan afgifvit förslag till stadga angående en
sådan omorganisation, i sammanhang dermed föreslagit ett tillägg till 11 Kap.

1 § Rättegångs-baiken i enahanda sylte, som motionärens förslag innehåller; och då
förevarande frågas lösning således är beroende på åtgärd af Kongl. Maj:t, får Utskottet
vördsamt hemställa,

l:o) att Herr A. Johanssons motion i denna del ej må till
någon vidare åtgärd föranleda.

Vidkommande dernäst Herr A. Johanssons förslag om inskränkning af tiden,
inom hvilken stämning bör svarande part delgifvas, så synes motionären hafva uteslutande
haft kärandens intresse för ögonen. Men lagstiftningen har till uppgift alt
tillgodose äfven svarandens billiga anspråk i ifrågavarande hänseende. Gällande föreskrifter
om stämningstid afse icke blott den lid, som svaranden behöfver för att
inställa sig vid tinget, utan äfven beholvet af tillräckligt rådrum för honom att bereda
sig till svaromåls afgifvande, att anskaffa de handlingar, som för sådant ändamål
kunna erfordras, att instämma vittnen o. s. v.

I betraktande häraf synes den stämningstid, som i nuvarande lag blifvit svarande
part tillförsäkrad, ej vara rymligare än skäligt är; hvarföre Utskottet hemställer,

2:o) att Herr A. Johanssons nyssberörda förslag ej må af
Riksdagen bifallas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 45.

Vidare har samma mationär föreslagit en ändring i 26 Kap. 1 § Rättegångs-balken,
hvarigenom den, som från underrätt vädjar, skulle tillförbindas, att ställa
borgen icke blott, för kostnad och skada, såsom redan är föreskrifvet, men äfven för
det honom i underrätten ådömda belopp, såvida han ej kunde förete fattigdomsbevis.
Att sålunda göra eu i första instansen lappande parts rätt all få sin sak i hofrätt
pröfvad ovillkorligen beroende al hans förmåga alt för det dömda ställa borgen, då
han ej kan förete fattigdomsbevis, synes föga lämpligt; ty äfven om han egen tillgång
till domens fullgörande, så kan det ändock vara omöjligt för honom att ställa
sådan borgen. Dessutom torde lagen hafva tillräckligt sörjt för den vinnande partens
säkerhet i detta afseende, då, enligt 2 § i 26 Kap. Rättegångs-balken, sådan
den lyder i Kong!. Förordningen den -18 April 1849, underrätts dom, deremot
vädjadt är, skall gå i verkställighet efter ty, som i 5 Kap. 5 § Utsökniugs-balken
sägs, der den, som vunnit, det äskar och vadet ej derigenom onyttigt blefve.

Utskottet hemställer derföre,

3:o) att Herr A. Johanssons motion ej heller i denna del
må till någon åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Beträffande Herr Sven Andreassons motion i hvad den afser förändrade föreskrifter
om sättet huru stämning skall delgifvas den, som är utrikes faren eller
eljest ej kan träffas i sitt hemvist, så kan ej förnekas, att gällande lag härutinnan
är otillfredsställande. Enligt 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken skall stämningen svaranden
i händer ställas. Undantag från delta allmänna stadgande göres endast i
det fall, att ingen håller sig undan, förty att han stämningen väntar, och veterligt
är alt han i häradet eller staden vistas, i hvilket fall stämningen anses lagligen
delgifven derigenom att den fästes å svarandens husdörr. Den bevisning, som här
förutsälles derom, att svaranden håller sig undan af den orsak att han väntar stämning,
är i de flesta fall omöjlig att åstadkomma, och han kan dessutom fria sig
från stämningen blott dermed, att han begifvcr sig öfver häradsgränsen eller ur
staden, då likasom när han är utrikes faren lagens allmänna stadgande, att stämningen
skall svaranden i händer ställas, länder till efterrättelse. Det är dock icke
möjligt att iakttaga denna föreskrift, när svarandens vistelseort är okänd, och förhållandet
blir nära nog detsamma, då han rest ur landet, äfven om upplysning kan
erhållas om den ort, dit han begilvit sig.

1 dessa fall är genom gällande lag föga sörjdl för kärandens rätt, och beholvet
af en förändring i den af motionären föreslagna syftning har under sednare
lider, särdeles med afseende å den betydliga emigrationen från vårt land till Amerika,
framträdt såsom en befallande nödvändighet.

Bruket att delgifva stämning genom dess kungörande i tidningarne är icke
alldeles främmande för vår lagstiftning. Sålunda medgifver konkurslagen dylikt
stämningssält för vissa fall, och enligt 8 Kap. 14 § Utsöknings-balken kan, under

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 45.

de i detta lagrum stadgade förutsättningar, lagsökning på enahanda sätt delgifvas
den lagsökte. Utskottet finner derföre ej betänkligt att tillstyrka införande af detta
slämningssätt för ifrågavarande händelser, i hvilka någon tjenligare utväg att få stämning
kungjord ej lärer gifvas. Till förebyggande af missbruk torde det höra ankomma
på domstolen alt i hvarje särskilt fall på förhand pröfva, huruvida sådana
omständigheter äro för hand, som betinga rättigheten att begagna nämnda utväg.
Men att tillika, såsom motionären föreslagit, föreskrifva, att stämningen skal! anslås
å rättens dörr, anser Utskottet föga ändamålsenligt.

Förmånen af ifrågavarande slämningssätt synes dock ej lämpligen kunna käranden
medgifvas i händelse svaranden vistas utrikes i Konungens eller rikets ärende.

På grund af hvad anfördt blifvit får Utskottet, i anledning af förevarande
förslag, hemställa,

4:o) alt Riksdagen må för sin del besluta ett tillägg till 11
Kap. 7 § Rättegångs-balken *j) af följande innehåll:

Är det ej kunnigt, hvar han sig uppehåller, eller vistas han utrikes
utan att vara stadd i Konungens och rikets ärende, och
finnes ej för honom ombud, som stämningen tillställas kan, då
må rätten förordna att stämningen genom allmänna tidningarne
honom kungöras skall, och läte käranden den kungörelse i tidningarne
införas tre gånger, minst fjorton dagar emellan hvarje
gång och sista gången minst sex månader före den tid, som i
stämningen svaranden förelagd är.

Slutligen har Utskottet att besvara sista punkten i Herr Sven Andreassons
motion, angående sättet för delgifning af testamente, äfvensom Herr Rorgs gjorda
framställning i samma ämne. Begge dessa förslag gå i hufvudsakligen enahanda
riktning, såsom åsyftande utväg för testamentstagare att laggildt gifva testalors arfvinge
del af testamentet medelst införande af kungörelse derom i allmänna tidningarne,
i fall, såsom begge motionärerne förutsatt, arfvingens vistelseort är okänd,
eller, såsom Sven Andreassons förslag tillika afser, arfvingen är utrikes faren.

Enligt gällande lag, 18 Kap. 1 § Ärfda-balken, åligger det testamentstagare
att, sedan testamentet blifvit vid vederbörlig domstol bevakadt, tillställa arfvingarne
en afskrift deraf, hvarefter desse, likmätigt 5 §, ega att inom natt och år
detsamma klandra. 1 fall detta försummas, vinner testamentet laga kraft, äfven om
detsamma icke är med lag öfverensstämmande. Testamentets delgifvande är följakt *)

Enligt Kong! Kungörelsen den 7 Januari 1830 är detta lagrum så lydande: ”Skriftlig
stämning bör svaranden i händer ställas af två trovärdiga män, eller af en, der han svarandens
skriftliga bevis derå få kan. År den som stämmas skall, ej hemma i sitt hus; då må
han stämmas ehvar han finnes. I kyrka må man ej stämmas, men väl å kyrkovali. Håller
någon sig undan, för ty att han väntar stämning, och är det Ytterligt, att han i häradet
eller staden vistas; varde då stämning fästad å husdörr hans”.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 45.

ligen eu akt af synnerlig betydelse med hänseende till sina rätlsföljder. Det vore
derföre föga välbetänkt att, på sätt motionärerne ifrågasatt, till förmån för en testamentstagare,
hvars anspråk möjligen grundar sig på en olaglig handling, göra arfvinges
lagbestämda rätt väsendtligen beroende derpå, om han tillfälligtvis får kännedom
om ett i allmänna tidningarne införd! kungörande. Obilligheten häraf blir
ännu större, då man lagar i betraktande, dels att lagen icke föreskrifver någon viss
tid, inom hvilken testamentet skall arfvingen delgifvas, och dels att testamentstagare
emellertid eget’ alt sälta sig i besittning af den testamenterade egendomen. Testamentstagare
är alltid den lyckligare lottade. Han bör derföre utan missnöje underkasta
sig de olägenheter, som kunna föranledas af svårigheten att gifva arfvingen
'' del af testamentet.

Det må bemärkas, att här eger ett helt annat förhållande rum, än då fråga
är om stämnings delgifvande. I allmänhet ligger det i svarandepartens intresse att
undersöka stämningen, dä deremot eu arfvinges egen fördel fordrar, att lian gifver
sig tillkänna för att göra sin arfsrätt gällande; och han inlager dervid ställningen
af kärandepart gentemot testamentstagare!! såsom svarande.

På dessa skäl hemställer Utskottet,

5:o) att Herrar Sven Andreassons och J. Borgs nu omhandlade
förslag ej må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 Maj 18 70.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

ST:o 46.

Ank. till ttiksd. Kansli den 3 Maj 1870, kl. 12 Budd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rättighet för husbonde att i
sparbank insätta en del af tjenstehjons lön.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 209, som hlifvit till Lagutskottet
remitterad, har Herr Åke Andersson, i afsigt alt befordra sparsamhet hos