Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43 (Utlåtande 1883:LU43 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

N:o 43.

Ank. till Eiksd. Kansli den 9 Maj 1883, kl, 8 e. m.

Lag-Utshottets Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj ds proposition
med förslag till Förordning angående förändrad lydelse
af SO och. 148 §§ i Strafflagen för krigsmakten den
7 Oktober 1881, dels och enskild motion om ändring i
punkterna 20 och 21 i 148 § af nämnda lag.

Kongl. Maj:t liar under den 13 sistlidne April till Riksdagen aflåtit
en proposition af följande lydelse:

»Med öfverlemnande af de i Statsrådet och Högsta Domstolen i ämnet
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § Regeringsformen, i nåder
föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

Förordning angående förändrad lydelse af 30 och 148 §§ Strafflagen
för krigsmakten den 7 Oktober 1881.

Härigenom förordnas, att 30 och 148 §§ Strafflagen för krigsmakten
den 7 Oktober 1881 skola erhålla följande förändrade lydelse:

30 §.

Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om sammanträffande
af brott, om förening eller förändring af straff, om återfall i brott
och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva straffbarhet,
lände till efterrättelse vid tillämpning af denna lag, likväl med iakttagande
af de ytterligare eller skiljaktiga stadgande!!, som deri förekomma.

Bill. till Biksd. Prof. 1883. 7 Samt. 32 Höft.

2 Lag-V t skottets Utlåtande N:o 43.

I fråga om skadestånd galle ock allmän lag. Har krigsman, som
under utöfvande af befäl å kronans fartyg är ansvarig för dess säkerhet,
vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 144
sägs, vare dock, der lian ej varder dömd till svårare straff än disciplinstraff,
icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats
kronan.

148 §.

Till disciplinmål räknas de mål, som angå öfverträdelser af denna lag,
då de efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med disciplinstraff,
nemligen:

1) gemenskap med fienden, efter 56 §;

2) rymningsbrott, delaktighet deri eller stämpling dertill, efter 62, 64,
66, 67 och 69 §§;

3) olofligt undanhållande från krigstjensten, efter 68 §;

4) underlåtenhet att uppenbara stämpling till uppror, efter 78 §;

5) sådana i 80 § omförmälda handlingar, hvaraf uppror eller upplopp
lätt kan föranledas, efter samma lagrum;

6) otillåtna sammankomster, efter 81, 82 och 83 §§;

7) vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning, efter
84, 85 och 87 §§;

8) underlåtenhet att efterkomma öfverordnad krigsmans föreskrifter,
efter 86 §;

9) våld, hot eller förolämpning, hvarom förmäles i 90, 91, 97, 98
och 100 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades uttryckliga medgifvande
behandlas såsom disciplinmål;

10) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skildtvakt, annan vakt, patrull
eller annan för bevakning eller ordningens upprätthållande utstäld eller
utsänd truppafdelning, efter 94 och 95 §§;

11) oljud, oväsende eller annan förargelse, fylleri, opålitlighet och
oanständigt uppförande samt vanvård af den aktning, som krigsman bör af
annan ega, efter 102 §;

12) krigsbytes tagande utan lof, efter 103 §;

13) oförsigtigt omgående med eld, efter 109 och Ilo §§;

14) obehörigt nyttjande af kronans egendom, efter 111 §;

15) oloflig försäljning, pantsättning eller annan förskingring, förstörande
eller skadande af bevärings- eller beklädnadspersedlar, ammunition, tjensteliäst
eller dess mundering eller foder, eller hvad annat som till utrustning

''c/y?

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

hörer, samt de flera förbrytelser, som omförmälas i 112 §, efter" samma

lagrum; .

16) åtgärd af förman, som hörer till manskapet, hvarigenom underlydande
förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, efter
125 §; så ock emottagande af sådant utaf underlydande då det bjudes såsom
af fri vilja, efter samma lagrum;

17) befälhafvares försök att vid mönstring dölja befintlig brist i vapen
eller annat, som hörer till rustning eller mundering, efter 129

18) obehörigt öfvergifvande åt eller försummelse på post, efter 140

och 141 §§; _

19) dubbel legotagning eller delaktighet deri, efter 142 k;

20) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjensten,
efter 144 g, der ej genom förseelsen uppkommit skada eller kostnad, från
hvars ersättande befrielse kan, enligt hvad i 30 § sägs, ega ruin; samt

21) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i embetet af
den, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, efter 146 g.»

Denna proposition har åt Kamrarne blitvit hänvisad till handläggning
af Lag-Utskottet, som derjemte från Första Kammaren fått emottaga eu med
anledning af den Kong!, propositionen inom Kammaren af Herr W. Linclalil
afgifven motion, N:o 33.

Motionären anför, hurusom enligt allmän praxis militärbefalhafvare
icke brukade begagna sin disciplinära bestraffningsrätt, då genom krigsmans
vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjensten uppkommit
skada eller kostnad, om hvars ersättning fråga kunde uppstå, utan Afvel -lemnades saken i sin helhet till krigsdomstols bedömande, äfven om förseelsen
eller försummelsen vore åt obetydligaste beskaffenhet. Med denna piaxis
stode i full öfverensstämmelse den förändring i lydelsen af punkten 20 i
148 g Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881, hvarom Kongl.
Maj:t gjort proposition till Riksdagen. Men en sådan förändring syntes
motionären icke böra inskränkas blott till de fall, som i propositionen omförmäldes,
utan erhålla eu större omfattning, sä att ifrån befälhafvares
disciplinära bestraffningsrätt uttryckligen undantoges alla de fall, då genom
krigsmans eller under krigslag lydande persons tjenstefel skada ellei kostnad
för kronan uppkommit.

På grund af det anförda föreslår motionären, »att Riksdagen ville
för sin del besluta, att punkterna 20 och 21. i 148 g af Strafflagen för
krigsmakten den 7 Oktober 1881 må erhålla följande förändrade lydelse.

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

»20) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjensten
»efter 144 §, der icke genom förseelsen uppkommit skada eller kostnad;

»21) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i embetet
»åt den, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, efter 146 §,
»der icke genom förseelsen skada eller kostnad uppkommit.»

144 § i Strafflag för krigsmakten den 7 Oktober 1881 lyder som

följer:

» Visar krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i fullgörande af de tjenstepligter, som honom, efter reglementen eller andra
allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter, åligga eller
af förhållandenas beskaffenhet påkallas, och är ej i denna eller annan lag å
förseelsen särskild! ansvar satt; belägges den brottslige med disciplinstraff,
h innes förbrytelsen vara åt svårare beskaffenhet, än att den kan anses vara
med disciplinstraff försonad; då skall den brottslige dömas till fängelse i högst
sex månader eller mistning af embete eller tjenst på viss tid. Förekomma
synnerligen försvårande omständigheter; må, om den brottslige är officer eller
underofficer, dömas till afsättning, och, om han hörer till manskapet, tiden
för fängelsestraffet höjas till två år.»;

och den af Herr Lindahl, jemte förut intagna §, till ändring föreslagna
146 § i samma lag har följande lydelse:

»Der någon, som utan att vara krigsman under denna lag lyder, beträdes
med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sin tjenstebefattning
och ej i denna eller annan lag särskildt ansvar är ä förseelsen
satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 § allmänna strafflagen;
må den försumlige beläggas med disciplinstraff, så framt förseelsen var ringa
och ej innefattade tel i domare- eller prestembetet eller hvad dermed har
gemenskap, eller i annat, för hvars utöfning insigt i särskild vetenskap erfordras.
»

Vidare säges i 30 i; af samma lag:

»Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om sammanträffande
af brott, om förening eller förändring af straff, om återfall i
brott, om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva straffbarhet,
samt om skadestånd, lände till efterrättelse vid tillämpning af denna lag,
likväl med iakttagande åt de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som
deri förekomma.»

Lag-Utsliottets Utlåtande N:o 43.

I allmänna Strafflagen den 16 Februari 1864 stadgas i 6 kap., Om
skadestånd, hufvudsakligen,

att skada, som någon genom brott annan tillfogar, skall af den brottslige
gäldas, ehvad brottet skett med uppsåt eller af vållande, samt att, om
den, som skadan led, genom eget vållande dertill medverkat, skadeståndet
skall jemkas, efter ty som skäligt pröfvas (1 §);

att, om flere i brott tagit sådan del, som i 3 kap. 1, 3, 4, 5, 6 eller

7 § samma lag sägs, de skola, en för alla och alla för en, svara till skade stånd

(5 §);

att, om straff förfallit eller tid till afbrutet åtals fullföljd blifvit försliten,
det dock ej derigenom är målsegande betaget att det skadestånd söka,
hvartill han eljest kan vara berättigad (7 §); samt

att målsegande är den, emot hvilken brott begånget är, eller som

deraf förnärmad blifvit eller skada lidit; så ock den, som för den för närmade

eller skadade målsmannarätt eger eller eljest är satt att talan
föra (8 §).

Af dessa lagbestämmelser framgår, att, sä snart skada uppstått genom
krigsmans vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande
af sina tjenstepligter, han kan kännas skyldig icke allenast till straff'' enligt
lag, utan ock till utgifvande af skadestånd.

Genom vårdslöshet, försummelse, oförstånd'' eller oskicklighet af sjöofficer
eller underofficer, kommenderad till tjenst på kronofartyg, kan nu
skada uppstå antingen å det kronans fartyg, som han sjelf förer eller å
hvilket han är tjenstgörande, eller och — genom sammanstötning eller påstötning
— å främmande fartyg, sluss, kaj o. s. v. I förra fallet blifver
vederbörande officer eller underofficer ersättningsskyldig till sin redare, kronan,
såsom målsegande, i det senare åter antingen kan kronan, såsom det
skadande fartygets redare, vare sig på grund af laglig förpligtelse eller godvilligt,
i första hand ersätta målseganden den uppkomna skadan, i hvilken
händelse kronan har rätt att söka sitt åter af den, som vållat skadan —
hvarvid likväl, i händelse skadeersättning af kronan till tredje person godvilligt
utgifvits, sådant icke ovilkorligen grundlägger ersättningsskyldighet för
vederbörande sjöofficer eller underofficer — eller och kan anspråket å skadeersättning
af målseganden göras gällande omedelbarligen mot vederbörande
officer eller underofficer.

Då sjöofficeren eller underofficeren i sin egenskap af embets- eller
tjensteman uttryckligen är underkastad kriminelt ansvar äfven för oförstånd
och oskicklighet vid förande af fartyg; men, hvad angår befälhafvare å kofferdifartyg,
§ 49 i Sjölagen den 23 Februari 1864, hvilken § innefattar hufvudstadgandet
om sådan befälhafvares ersättningsskyldighet, för inträdande af

Lag-Utskottets Utlåtande N.-o 43.

berörda skyldighet förutsätter »skada, som åkommer genom befälhafvare^
försummelse vid bevakande af redares rätt och bästa», och »skada, som
genom befälhafvarens fel eller försummelse i tjensten annan tillskyndas kan»,
så torde, redan till följd häraf, kunna ifrågasättas, huruvida icke sjöofficer
eller underofficer i förhållande till sin redare, kronan, rättsligen är i fråga
om ersättningsskyldighet strängare förpligtad än kofferdiskeppare i förhållande
till sitt rederi. Men att så faktiskt är förhållandet, framgår tydligen, när
man besinnar, att, så snart, med anledning af sjöofficer eller underofficer till
last liggande, om äfven helt obetydlig felaktighet, vederbörande allmän åklagare
finner sig föranlåten att påyrka något, om äfven det ringaste, ansvar, han,
derest genom nämnda felaktiga förhållande skada och kostnad för kronan
uppstått, måste såsom embetsman, för att skydda sig sjelf mot efterräkning,
påyrka utgifvande af skadestånd till högsta möjliga belopp; under det att,
beträffande kofferdiskeppare, dylik skada och kostnad nästan utan undantag,
äfven der skadeståndsanspråk lagligen skulle kunna mot skepparen göras
gällande, bäres i de flesta fall af assuradören och, der försäkring icke tagits,
af redaren.

Den sålunda befintliga skilnaden i verklig ansvarsskyldighet mellan sjöofficer
och kofferdiskeppare har Utskottet tillförene, såsom framgår af det utlåtande,
.N:o 49, Utskottet vid förra riksdagen afgaf med anledning af då väckt
enskild motion i ämnet, funnit innebära en oegentlighet; och om Utskottet dä
icke tillstyrkte någon Riksdagens åtgärd i frågan, berodde detta, såsom af samma
utlåtande framgår, af formella betänkligheter vid de då framlagda förslag
och särskildt derpå, att ärendet syntes Utskottet vara af den beskaffenhet,
att initiativet i detsamma borde tagas af Kongl. Maj:t.

Så har nu skett; och då Utskottet efter granskning anser det sätt,
hvarpå frågan är i den Kongl. propositionen föreslagen att lösas, vara lyckligt
funnet, vill Utskottet förorda bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Det förslag, Herr I nndahl framstält i sin med anledning af den Kongl.
propositionen afgifna motion, kan Utskottet deremot, huru tilltalande förslaget
än i förstone synes, icke tillstyrka.

Det kan visserligen förefalla, som vore det under inga förhållanden
lämpligt att, der genom sådan förseelse af krigsman, som skall bedömas
efter strafflagen för krigsmakten, skada eller kostnad, vare sig för kronan
eller annan, uppstått, förseelsen behandlas såsom disciplinmål; men man må
dock härvid taga i betraktande, dels hurusom, särskildt under sjötåg, fall kunna
inträffa, då, äfven beträffande sådana förseelser, som kunna med disciplinstraff
försonas, det för krigstuktens upprätthållande kan vara af största vigt, att
straffet följer omedelbart pa förseelsen utan den omgång och den tidsutdrägt,
Indika äro förenade med målets bedömande af krigsdomstol, som i de flesta

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

fall först efter hemkomsten kan sättas; dels ock hurusom motionären, vid
uppställandet af sin allmänna regel, icke tillräckligt beaktat det fall, att beloppet
å skadan eller kostnaden är ostridigt och af den skyldige frivilligt
gäldas, i hvilket fall vederbörande befälhafvare för närvarande både eger och
enligt vedertagen praxis utöfvar befogenhet att belägga den felande med
disciplinstraff, med den verkan, att sålunda rätt ofta sättande af krigsrätt,
som endast skulle hafva att handlägga obetydliga mål, göres öfverflödigt.
Bifall till motionen skulle deremot komma detta förhållande att upphöra;
hvarigenom åter kostnader någon gång onödigtvis skulle tillskyndas statsverket.

Med anledning af hvad Utskottet nu andraga får Utskottet hemställa;

1) att Kongl. Maj:ts föreliggande proposition må af
Riksdagen antagas; men

2) att Riksdagen icke må bifalla Herr Lindahls i ämnet
afgifna motion.

Stockholm den 5 Maj 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herr Forssell: »Det är en allmän grundsats så väl i enskilda lifvet,
som i lag, att ingen har rätt att på annans bekostnad vara vårdslös
och försumlig i utöfvandet af sitt kall. Svårligen lärer ock någon kunna
förneka giltigheten af denna grundsats, och endast ytterst trängande omständigheter
kunna förmå lagstiftaren att åsidosätta den. Huruvida sådana omständigheter
i förevarande fall finnas, har jag svårt att fatta. Men om jag

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

det oaktadt böjer mig för det allmänna ropet på eu lagförändring i det syfte
lagförslaget innehåller, så kan jag dock ej gilla, att befrielsen från ersättning
går så vida, som förslaget innehåller. Der säges nemligen, att befälhafvare
skall i angifvet fall vara fri från ersättning icke blott i krig utan
äfven i fredstid, ej allenast fri från ersättning för skada å kronans fartyg
och gods, utan äfven för den skada, som han vållat å annans fartyg och
gods.

Då fråga är att bryta med en allmängiltig grundsats i lagstiftningen,
tror jag, att man bör gå ytterst varsamt till väga, och icke såsom nu skett
taga steget fullt ut på en gång. Jag föreställer mig derföre, att man för
närvarande bort inskränka befrielsen från ersättning till skadan å kronans
fartyg och gods. Jag hemtar ett ytterligare stöd för denna åsigt deraf, att,
då sammanstötning nästan alltid vållar skada å båda fartygen, och då krigsdomstol,
som pröfvar frågan om ersättning för skada å kronans fartyg, må
hända befriar befälhafvaren derå från ersättning, medan allmän domstol någon
tid derefter dömer kronan att betala dryg ersättning till följd af uppenbar
vårdslöshet eller försummelse, begången af befälhafvande officeren å kronans
fartyg, eu betänklig konflikt mellan domstolarnes beslut derigenom
skulle uppstå.

På sådan grund föreslår jag, att sista momentet i 30 § måtte erhålla
följande lydelse:

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman,
som under utöfvande af befäl å kronans fartyg är ansvarig för
dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått
förseelse som i 144 § sägs, vare ock, der han ej varder dömd till
svårare straff än disciplinstraff, icke skyldig att gälda skada eller
kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronans fartyg eller gods.

Skulle erfarenheten visa, att genom detta mitt förslag gränserna blefve
för trånga för befälhafvåres rätt att utan större olägenhet begå förseelse af
dylik beskaffenhet under utöfning af sin tjenst, så är det ju lätt att i en
framtid vidga dessa gränser;»

af Herr Grefve Mörner: »Enligt hvad Kongl. Maj:ts Proposition utvisar,
har ändring i 148 § af Strafflagen för krigsmakten blifvit af Kongl.
Maj:t föreslagen, utan att ändring i denna § varit ifrågasatt, då Högsta
Domstolens utlåtande infordrades angående ändring af 30 § uti nämnda lag.
Då således Högsta Domstolen icke blifvit hörd i anseende till 148 §, har

Lag- Utsliottets Utlåtande N:o 43.

jag icke ansett ärendet hafva blifvit i grundlagsenlig'' ordning behandladt.
Med afseende likväl att uti den åt Herr Lindahl afgifna motion ändring uti
omförmälde 148 £ blifvit, för vinnande af enahanda mål, påyrkad, har jag
funnit lagfrågan kunna af Utskottet behandlas;»

af Herr Magnus Jonsson.

Herr Grefve Strömfelt har begärt fä här anteckadt, att han, på
grund af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets
behandling inom Utskottet.

Bil. till EU;sd. Prof. 18S3. 7 Sami 32 Käft.