Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43 (Utlåtande 1870:LU43 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

mo 43.

Ank. till Riksd. Kansli d. 30 April 1870, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner åsyftande ändringar i gällande
Strafflag.

I detta ämne hafva motioner blifvit väckta inom Andra Kammaren af Herrar
A. Hedin (motionen N:o 137), C. Wennérus (motionen N:o 218), L. Kinmanson
(motionen N:o 16), P. Engman (motionen N:o 116) och ./. Wedberg (motionen N-.o
44); och åligger det Lag-Utskottet, enligt erhållna remisser, att öfver dessa motioner
sig yttra.

Dervid vill Utskottet i främsta rummet fästa uppmärksamheten vid Herrar
Hedins och Wennéri framställningar, såsom åsyftande en mera genomgående förändring
i Strafflagen. Desse motionärer hafva nemligen sammanstämmande föreslagit, att
Riksdagen måtte genom underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
verkställa revision af nämnda lag i syfte af straffens nedsättning och strafflatitudens
minskning samt derefter för Riksdagen framlägga förslag till de förändringar i Strafflagen,
som deraf kunde föranledas.

Såsom skäl härför hafva motionärerne anfört, att gällande Strafflag innehölle
alltför stränga straffbestämmelser. Mångfaldiga exempel härpå kunde framläggas, men
det syntes nog att påpeka endast ett enda bland de oftast förekommande fallen, nemligen
straffen å tjufnad. Den, som tredje gången dermed förbrutit sig måste, äfven
om brottet föröfvats under de mest mildrande omständigheter, derför dömmas till
straffarbete i minst två år och två månader, och komme lian fjerde gångenåter och
tillgrepe, om ock endast några öre för att stilla sin hunger, kunde hans brott ej försonas
med mindre än sex års straffarbete, under det att deremot uppsåtligt spillande
af menniskolif kunde försonas med straffarbete i endast två år. Men det vore icke
endast i detta hänseende som Strafflagen behöfde revideras. Det i densamma anBih.
till Biksd. Prot. 1870. 7 Samt. 19 Haft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

tågna latitud systern, till principen riktigt, vore dock fördt till eu sådan utsträckning
i tillämpningen, att domaren i många fall kunde anses så godt som obunden af annat
än sin individuel uppfattning, såsom då lagen tilläte honom att för samma brott
bestämma straffet till straffarbete från och med två månader till och med tio år, eller
från och med två år till och med på lifstiden eller från och med fem Riksdalers
vöter till och med flera års straffarbete med mellanliggande fängelse å kortare eller
/ångre tid. Svårt vore ej att inse, huruledes denna nästan obegränsade makt hos
domaren skulle ej endast kännas för honom ytterst betungande, utan äfven bidraga
att undergräfva aktningen för 1 a g sk i p ningen, enär både den sakfällde och allmänheten,
ehvad straffet blefve lågt eller högt, ofta nog svårligen kunde föreställa sig annat än
att straffets fixerande på ena eller andra punkten af straffskalan berodde på domarens
godtycke.

Vid en återblick på utvecklingen af vår brottmålslagstiftning visar sig, att
1734 års lag i denna del ej undergick någon vigtigare förändring förr än med Kong!.
Förordningen den 20 Januari 1 779. Genom denna förordning upphäfdes straffet för
trolldom, — dödsstraffen inskränktes, — den juridiska presumtionen om barnamord
mot qvinno,, som födt oäkta barn och lagt det å lön, borttogs, — påföljden af
ärans förlust afskaffades- för vissa brott, — och frihetsstraffet, högst sparsamt användt
af 1734 års lagstiftare, vann en utsträckt tillämpning.

Underden derpåföljande- tiden intill statshvälfningen 1809 synes lagstiftningen
ej hafva varit föremål för någon större uppmärksamhet. Men i sammanhang med
det nya statsskickets införande framställde sig behofvet af förändring i allmänna lagen,
och 1809 års Ständer anhöllo hos Kongl. Maj:t om nedsättande af en komité
för ändamålet. Eu sådan komité blef ock af Kongl. Magt år 1811 förordnad. Sedan
denna komité, Lag-komitéen kallad, först utarbetat förslag till ny Civillag, förekom
till behandling brottmålslagen, i afseende å grunderna för hvars utarbetande
komiterade i underdånigt betänkande hemställde, om ej flera af då gällande straffarter,
synnerligast spö och ris, borde såsom ändamålsvidriga försvinna och kroppsstraff^
i allmänhet utbytas emot fängelse, arbets- och korrektionsstraff, hvilka voro
använda hos Europas mest upplysta folk. Kongl. Maj:t godkände detta förslag och
öfverlemnade det till Rikets år 1815 församlade Ständer, hvilka jemväl gillade detsamma.
Komitéen fortsatte derefter sitt arbete, och år 1829 utkom från trycket
dess förslag till Kriminallag.

Detta förslag underkastades flera ytterligare bearbetningar, sednast af Lagberedningen,
som år 1844 afgaf nytt förslag till Strafflag. Sistnämnda förslag blef,
efter åtskilliga smärre af Kongl. Maj:t deri beslutade afvikelse!'', genom Kongl. Proposition
framlagdt för Rikets Ständer vid riksmötet 1844—1845, då Lag-Utskottet
i afgifvet betänkande redogjorde för de principer, hvarpå förslaget var bygdt, och
dessa godkändes väl af Rikets Ständer, men tiden medgaf icke eu vidare pröfning af
förslaget. Bland omförmälda principer''var icke allenast sjelfva straffsystemet nytt:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

många andra grundsatser voro det äfven och deribland det så kallade latitudsystemet,
hvilket innebär rätt och skyldighet för domaren att inom vissa af lagen bestämda
gränser, ett maximum och ett minimum, bestämma straffet efter de mildrande eller
försvårande omständigheterna vid brottet.

I nämnda godkännande af principerna fann Kongl. Maj:t emedlertid anledning
att för 1847 års Ständer ånyo framlägga samma förslag. Då varande Lag-Utskott
ansåg sig likväl icke kunna tillstyrka förslagets antagande i oförändradt skick, utan
uppgjorde ett nytt. Emedlertid förföll så väl det Kong], förslaget som det af Utskottet
uppgjorda. Två Riks-Stånd medhunno nemligen icke granskningen och de öfriga
två afslogo begge förslagen, dock med erkännande af det trängande behofvet af
brottmålslagens förbättring och med uttryckande af den åsigt, att denna förbättring
borde ske partiel och att början lämpligast kunde ske med lagstiftningen om stöld
och rån samt bedrägeri och förfalskning, äfvensom, och förnämligast, med ordnande
af straffsystemet, isynnerhet hvad anginge frihetsstraffen.

Denna utgång innebar en tillräcklig antydan derom, att den partiela lagstiftningens
väg var den enda, som med säkerhet kunde beträdas till uppnående af det
utaf alla efterlängtade målet. Vid 1853 års riksdag företog sig derföre Lag-Utskottet
att utarbeta förslag till författning om stöld och snatteri samt rån, dervid Utskottet
val egde ledning af Lagberedningens förslag, men ej kunde uteslutande derpå
bygga, enär, såsom Utskottet ock anmärkte, det icke kunde blifva fråga om antagande
af ett helt nytt straffsystem, utan endast om öfvergång från ett system till
ett annat. Emedlertid var genom Utskottets förslag en vidt utsträckt tillämpning
gifven åt frihetsstraffet, äfvensom latitudsystemet antaget. Derjemte föreslog Utskottet
särskilda författningar om upphäfvande helt och hållet af spö- och risstraffen samt af
kyrkoplikten. Samtliga dessa förslag blefvo af Rikets Ständer, ehuru, efter någon
modifikation i fråga om lagen för stöld och rån, antagna och derefter af Kongl. Maj:t
under den 4 Maj 1855 sanktionerade.

Detta var den vigtigaste förändring i vår kriminela lagstiftning, som då egt
rum allt sedan 17 79. Gagneligheten af reformen vitsordades snart af erfarenheten,
och detta gaf Kongl. Maj:t anledning att låta utarbeta och vid riksmötet 1856—
1858 för Rikets Ständer framlägga förslag till en ytterligare partiel reform, nemligen
i afseende å lagstiftningen om bedrägeri och förfalskning. Med någon förändring
blef äfven detta förslag antaget och promulgerades såsom lag den 7 September 1858.

Ännu en större partiel reform ansågs dock af Kongl. Maj:t nödig innan en
hel brottmålslag kunde ånyo till Rikets Ständers antagande framläggas, hvarföre Kongl.
Maj:t vid näst derpåföljande riksdag afgaf förslag till förordning angående mord, dråp
och annan misshandel. Samma principer i afseende å straff- och latitudsystemen,
som utgjort lagstiftarens ledning vid de föregående nya författningarne, voro äfven här
följda; och några delade meningar om lämpligheten häraf gjordes icke inom representationen
gällande. Förslaget, med några få förändringar antaget af Rikets Stam

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

der, upphöjdes till lag genom Kong!. Förordningen den 29 Januari 1861 och bildar
således den tredje flocken af de partiela reformer, som banade vägen för det af Kong].
Maj:t vid 186^—1863 årens riksdag framställda förslag till fullständig brottmålslag.

Vid granskningen af detta förslag blef detsamma dock icke oförändradt antaget
af Rikets Ständer, som derutinnan gjorde åtskilliga förändringar, de väsendtligaste
innefattande nedsättning i straffen för ett icke obetydligt antal brott. Ständerna
afgåfvo således ett nytt förslag, i öfverensstämmelse hvarmed Kongl. Maj:t sedermera
under den 16 Februari 1864 utfärdade nu gällande Strafflag.

Af denna korta historiska öfversigt visar sig, huru varsamt man gatt till
väga vid stiftandet af ifrågavarande lag, huru omfattande förberedelserna till densamma
varit och huru sorgfällig den pröfning, som deråt blifvit egnad. Det är mer än ett
hälft århundrade sedan den första komité för ändamålet nedsattes, och landets utrnärktaste
rättslärde hafva sedandess, mer eller mindre omedelbart, medverkat till lagverkets
fullbordande. Det må derföre vara förklarligt om Utskottet redan af dessa omständigheter
finner anledning betvifla, att omförmälda lagstiftningsarbete skulle hafva ledt
till så otillfredsställande resultat, att lagen redan nu tarfvade en sådan revision, som
Herrar Hedin och Wennérus ifrågasatt.

Enligt motionärernes förslag skulle denna revision afse dels straffens nedsättning
och dels strafflatitudens minskning.

I förra hänseendet må först och främst erinras, att om, å ena sidan, det är en
af erfarenheten bekräftad sanning att lagstiftaren genom alltför stränga straff skjuter
öfver sitt mål, så hör lian, å andra sidan, vid straffets bestämmande iakttaga det
allvar, som erfordras, för att ändamålet må kunna uppnås. Att theoretiskt ådagalägga
den ena eller andra straffbestämmelsens större lämplighet låter sig icke göra, enär,
såsom Lagberedningen i sina motiver till straffbalk anmärker, vgrunderna för afvikande
straffbestämmelser svårligen kunna uppgifvas annorlunda än genom åberopande af skiljaktiga
begrepp om brottens mer eller mindre svåra natur och om rättvisan, i förhållande
dertill, af det straff, som för hvarje särskilt brott bör utsättas.v Men lagen
får dock icke vara ett uttryck endast af den högre vetenskapliga upplysningens
och bildningens åsigter. Den måste fastmer återgifva äfven det allmänna tänkesättet
och folkets rättsuppfattning samt deruti söka sitt förnämsta stöd.

Motionärerne hafva uttalat den mening, att allmänna rättsmedvetandet numera
skulle hafva mognat för ifrågaställa lagförändringen. Att detta rättsmedvetande, som
utan tvifvel gjorde sig gällande eller rådfrågades vid stiftandet af 1864 års Strafflag,
under den korta tid, som derefter förflutit, skulle hafva undergått en så väsendtlig
förändring, torde dock vara tvifvel underkastadt. Lagstiftningens historia visar alltför
tydligt, att folkets rättsuppfattning jemväl i fråga om kriminallagen endast långsamt
mognar för genomgripande förändringar.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

För att på förhand bemöta den invändning emot förslaget, som kunde göras
på den grund, att Strafflagen vore för ny, för att redan nu behöfva ändras — att
man ännu saknade behörig erfarenhet af denna lags verkningar och att täta lagändringar
ej vore nyttiga — har Herr Hedin vid remissen af sin motion anfört, att man endast i
formel mening kunde datera vår Strafflag från den 16 Februari 1864, emedan förarbetena
till denna lag ingalunda ända'' till dess stadna! blott inom diskussionernas
och komité-utlåtandeuas theoretiska område, utan till väsendtlig del framträdt i förordningar,
som redan före 1864 betydligt ombildat Sveriges kriminela lagskipning, samt
att detta förhållande innebure en förklaring, hvarför 1864 års Strafflag, redan i det
ögonblick då den framträdde, stod något under den ståndpunkt, som folkets odling
och rättsmedvetande både uppnått. Det sätt, hvarpå berörda invändning sålunda blifva
bemött, kan Utskottet för sin del icke gilla. Vid en jemförelse af gällande Strafflag
med de af motionären antydda, bär ofvan omförmälda äldre förordningar af den
4 Maj 1855, den 7 September 1858 och den 29 Januari 1861 visar sig nemligen,
att dessa förordningar, afsedda egentligen att bereda en öfvergång till den nya
lagen, ingalunda blifvit i oförändradt skick inpassade i denna, utan dervid undergått
ganska väsendtliga förändringar i öfverensstämmelse med åsigterna vid den tid, då den
nya lagen stiftades. Om 1864 års lagstiftare deremot endast sammanfört de äldre
författninga rne, utan att underkasta dem någon vidare pröfning, då hade motionären
onekligen haft rätt i sitt påstående att Strafflagen i dessa delar förskrefve sig från
en förutgången tid; men då förhållandet nu icke varit sådant, torde berörda påstående
böra förfalla, så ock den förklaringsgrund, hvarmed Herr Hedin beledsagat sitt
omdöme att Strafflagen redan vid sitt framträdande skulle hafva befunnit sig på en
något föråldrad ståndpunkt.

Utskottet anser sig således ega fog för den anmärkning, att den tid, under
hvilken Strafflagen tillämpats, varit allt för kort, för att erfarenheten skulle kunna
ådaga egt behofvet af denna lags fullständiga omarbetning uti ifrågavarande hänseenden.
För att likväl döma af den erfarenhet, som hittills vunnits, tror Utskottet sig
utan fara för misstag kunna påstå, att Strafflagen i allmänhet visat sig förtjent af ett
lemligen gemensamt erkännande. Det ligger dock i sakens natur, att den ej förmår
tillfredsställa allas anspråk, likasom att den ej heller kan vara utan fel och brister.
Men om man företager sig att reformera lagen innan dessa fel och brister trädt i
dagen, innan lagens tillämpning hunnit uppvisa desamma, då saknar lagstiftaren fast
grund att bygga på och då kan ganska lätt inträffa att lagreformen blir en lagförsämring.

Motionärerne hafva icke förebragt något enda skäl till stöd för sitt påstående
att straffbestämmelserna i allmänhet skulle vara för stränga. Herr Hedin har icke
ens antydt de grunder, efter hvilka han vill hafva straffen nedsatta, och Herr Wennérus
har i sådant afseende endast förmält, att i allmänhet de brott, som nu kunna
beläggas med sex års straffarbete, borde kunna försonas med dylikt arbete i högs

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

fyra år; att en del brott, som nu kunna beläggas med två års straffarbete, borde
kunna försonas med endast ett års straffarbete; samt att ansvaret för tredje och fjerde
resan enkel stöld »må reduceras derhän, att de må kunna försonas det förra med två
och det sednare med tre års straffarbete högst, med undantag möjligen för sådane
brottslingar, som bedrifvit tjufnad i större omfång eller liksom yrkesmessigt.»

Utskottet kan för sin del icke finna någon särskild anledning, hvarföre, på
sätt Herr Wennérus sålunda föreslagit, rnaximibestämmelserna af sex och af två år
öfver allt skulle nedsättas, de förra med eu tredjedel och_ de sednare med hälften.
Utan tvifvel kan till och med hvarje af de brott, för hvilka dessa straffbestämmelser
blifvit satta såsom maxima, någon gång vara förenadt med så försvårande omständigheter,
att det förtjenst tillämpning af det i nuvarande lag stadgade''maximum. Deremot
torde anmärkningen i fråga om minimibestämmelserna för tredje och fjerde resan
stöld tilläfventyrs förtjena större uppmärksamhet. Brottmålslagstiftningens annaler
hafva nemligen att uppvisa många fall, då ej allenast sammanlagda värdet af det
vid de föregående resorna tillgripna, varit högst obetydligt, utan värdet af det tredje
och fjerde gången stulna uppgått till endast några öre; och om dertill kommer att
återfallet varit förenadt jemväl med andra förmildrande omständigheter, så kan det
väl synas som att nuvarande lag i sådana fall vore nog sträng. Men å andra sidan
är dock att bemärka, att tjufnader äro brott, hvaraf återfall oftast förekomma; att
det i 1734 års lag, likasom i 1855 års förordning, såsom gräns mellan stöld och
snatteri bestämda belopp (qvantum furti) blifvit i nya Strafflagen höj dt från fem till
femton Riksdaler; att först tredje resan snatteri tager karakteren af stöld; samt att
den, som varit straffad för andra eller tredje resan stöld, utan att deraf låta sig rätta,
med skäl är att anse såsom synnerligt vådlig för allmänna säkerheten. Utskottet finner
sig emedlertid ej föranlåtet att ingå i någon närmare undersökning om behofvet
af en lagförändring specielt i detta afseende, enär motionerna icke dertill föranleda,
då de åsyfta en revision af lagens alla straffbestämmelser.

Vid en jemförelse af vår Strafflag med den danska af den 10 Februari 1866

blir det ganska svårt att afgöra, hvilkendera öfver hufvud taget må anses såsom strängare

än''den andra. Ty om å ena sidan det måste medgifvas, att minimibestämmelserna i
den danska lagen i allmänhet äro lägre, än i den svenska, så eger å andra sidan ett
motsatt förhållande rum i fråga om rnaximibestämmelserna. Så t. ex. bestraffas enligt
svenska lagen smädelse mot embetsman med böter från och med 25 Riksdaler till och
med 1,000 Riksdaler eller fängelse från och med en månad till och med ett år, men enligt
danska lagen med böter från och med 2 Riksdaler till och med 4,000 Riksdaler eller
fängelse från och med två dagar till och med två år. För ringare misshandel utgör
straffet, enligt svenska lagen, böter från och med 5 Riksdaler till och med 500
Riksdaler eller fängelse från och med en till och med sex månader, men enligt danska
lagen böter från och med två Riksdaler till och med 4,000 Riksdaler eller fängelse
från och med två dagar till och med två år; för barnamord, enligt svenska

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

lagen, straffarbete från och med fyra till och med tio år, men enligt danska lagen,
straffarbete från och med två år till och med på lifstid; för fosterfördrifning, enligt
svenska lagen, straffarbete från och med två till och med sex år, men enligt danska
lagen, straffarbete från och med åtta månader till och med åtta år, o. s. v.

I vissa fall är väl den danska lagen ovedersägligen mildare än den svenska,
men i andra åter är det ett motsatt förhållande, t. ex. i afseende på smädelse mot
konungen, drottningen eller thronföljaren, derför svenska lagen stadgar straffarbete
från och med sex månader.till och med fyra år eller fängelse från och med sex månader
till och med två år, under det att danska lagen belägger sådant brott emot Konungen
med straffarbete eller statsfängelse från och med ett till och med åtta år, hvithet
straff, i fall smädelsen är riktad emot drottningen eller thronföljaren, nedsättes till hälften;
förfalskning af offentliga handlingar, hvarför straffet utgör, enligt svenska lagen, .straffarbete
från och med ett till och med fyra år, enligt den danska åter, straffarbete
från och med ett till och med tolf år, hvilket straff dock må kunna nedsättas till
hälften, i fall det falska dokumentet varit mindre farligt; mened, hvarför svenska lagen
stadgar straffarbete från och med två till och med. sex år, men den danska,
straffarbete från och med två till och med tio år. Enligt svenska lagen skall den,

som begår mord, mista sitt lif eller dömas till straffarbete på lifstid, då deremot

danska lagen stadgar lifvets förlust såsom ovilkorlig^ straff för detta brott.

Hvad särskild! angår tjufnadsbrott, så belägger danska lagen simpel stöld
första resan med fängelse vid vatten och bröd från och med fem till och med trettio

dagar, andra resan med sådant fängelse från och med femton till och med trettio

dagar eller förbättringshusarbete från och med åtta månader till och med fyra år,
tredje resan med -straffarbete intill sex år och fjerde resan med straffarbete från och med
ett till och med tio år. Enligt nämnda lag må den för återfall stadgade tillökning i
straffet ej ega rum, der brottet föröfvats etter förloppet af tio år från undergåendet
af straffet för den föregående förbrytelsen. Något häremot svarande stadgande återfinnes
ej i vår lag. Men å andra sidan gör den danska lagen ej någon- skilnad
emellan stöld och snatteri, ytan ''tillämpar grundsatsen af straffskärpning för återfall
oberoende af det tillgripnas värde, då deremot vår lag stadgar, att den, som begår
snatteri tredje gången, skall anses såsom hade han första resan stöld föröfva!;
och då tredje resan snatteri således i vår lag belägges med straffarbete från
och med två till och me.d sex månader, stadgar danska lagen för enahanda förbrytelse
vida strängare straff, såvida icke vissa särskildt angifna förmildrande omständigheter
äro för hand.

Om följaktligen den danska lagstiftningen, som här tagits till jemförelse just
derföre att den är yngre än vår och emedan den afser en oss närstående nation med
hög kultur, icke kan åberopas till stöd för en genomgående nedsättning af straffbestämmelserna
i vår lag, så utfaller en jemförelse af de begge lagarnes strafflatituder
ännu mindre fördelaktigt för motionärernes framställning om inskränkning af latituden,

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 43

enär, såsom redan är antydt och till en del visadt, latitudsystemet vunnit en långt
mera utsträckt tillämpning i den danska än i den svenska lagen.

Nämnda system äi hufvudsakligen betingadt af den i oändlighet skiftande vexling
af mänskliga förhållanden, som har till följd, att sällan, om ens någonsin, två
handlingar, fastän till slaget lika, i alla dess yttre och inre beståndsdelar fullt motsvara
hvarandra samt af omöjligheten för lagstiftaren att vid uppställande af ett lagbud
ej allenast förutse, utan äfven korrekt uttrycka alla nyanser af de konkreta fall,
som derunder kunna komma att hänföras. Man har derföre, då man velat att straffet
skulle drabba förbrytaren, icke allenast efter sjelfva effekten af handlingen, men
jemväl efter graden af viljans brottslighet, måst nöja sig med att i lagen uppställa
för hvarje brott ett maximum och ett minimum af straffet, med öfverlemnande åt domaren
att inom de uppdragna gränslinierna mäta straffet efter omständigheterna vid
brottet. Vid uppgörandet af en strafflag efter detta system måste latituden fördenskull
bestämmas så stor, att den lemnar nödigt utrymme för domaren att lämpa
straffet till motsvarighet emot brottet. Det är visserligen sannt att domaren kan
misstaga sig och att särskilda domare kunna bedöma likartade fall olika; men detta
är en med latitudsystemet förenad olägenhet, som omöjligen kan helt och hållet undvikas,
ehuru en större enhet i lagskipningen äfven här är att förvänta i den män
domarekorpsen genom doktrinens medverkan och genom en fortsatt tillämpning af lagen
blir närmare förtrogen med de grundsatser för straffmätningen, hvarpå lagen är bygd.

Enär motiouärerne yrkat på samma gång nedsättning af straffen och inskränkning
af latituden, synes deras förslag i sednare hänseendet åsyfta antingen nedsättning
af maximibestäminelserna eller införande af särskilda stadganden, hvarigenom inflytandet
af vissa omständigheter vid de särskilda brotten bestämdt fixeras, eller begge
delarne. Så vidt fråga nu kan vara om lägre maximibestämmelser, torde Utskottet
endast behöfva åberopa hvad här ofvan blifvit yttradt i afseende på föreslagna straffnedsättningen.
Hvad åter angår det andra sättet att begränsa latituden, så har gällande
lagstiftning ingalunda lemnat obegaguadt detta medel att undvika olägenheterna
af allt för vidsträckt latitud. Sålunda, utom det att hela 5 Kapitlet i Strafflagen innehåller
föreskrifter »om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva straffbarhet:;,
förekomma på mångfaldiga andra ställen särskilda latituder stadgade på grund
af vissa förutsatta omständigheter vid brottet. Och i allmänhet synes denna lag
med noggranhet utstaka straffen efter brottens olika nyanseringar. Om likväl en eller
annan ofullständighet i detta afseende vidlåder lagen, så torde sådant lämpligast
kunna" afhjelpas genom en partiel lagförbättring, för hvars , tillvägabringande den föreslagna
revisionen ej lärer vara erforderlig.

Men huru långt man än må sträcka sina bemödanden att begränsa latituden,
utan uppoffring af sjelfva systemet och de dermed afsedda fördelar, måste man alltid
lemna i domarens hand en pröfningsrätt tillräckligt vidsträckt för att lemna rum
för de största farhågor, i fall man ej hyser förtroende för domarens rättrådighet och

omdömes -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

omdömesförmåga. Det torde emedlertid böra erkännas, att om ock någon gång förekommit
giltig anledning till anmärkning öfver bristande enhet vid tillämpningen af
Strafflagen, detta missförhållande ej varit af djupare betydelse, än den osäkerhet som
varit en nödvändig följd af öfvergångén till ett nytt system. Här, om någonsin, gäller
den bekanta domare-regeln: ”En god och beskedlig domare är bättre än god

lag”; Och derföre torde den säkraste garantien emot de befarade vådorna af latitudsystemet
vara att söka dels i den bildning och de insigter, som erfordras för en
rätt utöfning af domarens vigtiga kall, och dels i en genom fortsatt lagtillämpning
stadgad praxis.

På grund af hvad anfördt blifvit, får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o) att Herrar Hedins och Wennéri omförmälda motioner ej
må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Herrar Kinmansons och Engmans framställningar äro riktade emot Strafflagens
stadgande att böter, till hvilkas fulla gäldande tillgång hos den bötfällde saknas,
skola till fängelse vid vatten och bröd förvandlas. Begge motionärerne hafva
yrkat ändring i detta stadgande, dock på olika grunder och i olika syfte.

Sålunda har Herr Engman med anmärkning, hurusom fångvårdskostnaderna
under de sednare åren i betydlig grad ökats, hufvudsakligen af sådan anledning föreslagit,
”att Riksdagen beslutar den ändring uti 1864 års Strafflag att, der tillgång
till böter hos den saktande saknas, dessa må i stället för straffarten vatten och bröd
få aftjenas genom lämpligt arbete inom den sakfälldes kommun, åtminstone då denna
ej utgöres af stad, der fängelse finnes att tillgå, samt att domaren må ega böterna
förvandla.”

Detta förslag lider af det väsendtligt fel, att föreslagna lagbestämmelsen icke
är verkställbar med mindre hvarje kommun förses med en straff-arbetsanstalt, hvarförutan
det icke är möjligt att tvinga någon till arbete. Ofta kunde ock inträffa att
kommunen icke hade något arbete att erbjuda. Huruvida det verkställda arbetet
skulle tillgodokomma kommunen, eller denna lemna godtgörelse derför till kronan
eller annan vederbörande, hvilken böterna bort tillfalla, i fall den bötfällde egt tillgång
till deras gäldande — detta är en fråga som motionären lemnat obesvarad.

Till undvikande af onödig omgång med bötesförvandlingar, blefvo dessa, såsom
klara verkställiglietsåtgärder, genom nya Strafflagen öfverflyttade från domstolar!!©
till Konungens Befallningshafvande; och någon giltig anledning att nu återgå till den
äldre anordningen, såsom motionären ifrågasatt, synes ej vara för hand.

På dessa skäl hemställes,

2:o) att Herr Engmans förslag ej må af Riksdagen bifallas.

Bih. till JRiksd. Frot. 1870. 7 Sami. 19 Höft.

Lag-Utskottet* Utlåtande N:o 43.

Deremot har Utskottet ansett sig böra fästa mera afseende på Herr Kin manson»
motion, hvari hemställes, »att Riksdagen måtte, i underdånig skrifvelse, dels
uttala sin åsigt derom, att fängelse vid vatten och bröd bör, såsom straff i stället
för ådömda böter, till hvilkas fulla gäldande tillgång saknas, upphöra och emot annat
fängelse utbytas, dels tillika i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för eu blifvande Riksdag framlägga förslag till de ändringar i gällande
Strafflag, som till följd utaf afskaffande! af fängelse vid vatten och bröd såsom
särskild straffart, varda erforderliga.»

Såsom skäl härför har motionären anfört, att såväl Lagkomitéen som Lagberedningen
alldeles utdömt fängelse vid vatten och bröd. I Norge och Danmark, der
detta straff förekomme såsom sjelfständig straffart för vissa gröfre brott, funnes detsamma
visserligen bibehållet äfven såsom förvandlingsstraff, men endast vilkorligen såsom
beroende på särskild pröfning eller den bötfälldes val, och med iakttagande derjemte
af vissa uppskofsdagar vid verkställandet. Det hade åter blifvit alldeles uteslutet
ur Preussens allmänna brottmålslagstiftning och det återfunnes ej heller såsom
särskild straffart i Frankrikes eller Englands lagar. Sverige ensamt hade fastställt
detsamma såsom ©vilkorligt förvandlingsstraff då tillgång till böter saknades, och der
ensamt hade blifvit förutsatt, att detta straff i allmänhet kunde verkställas utan våda
för den dömdes helsa och utan inskjutande af vissa uppskofsdagar, hvarunder vanlig
kost borde fången tilldelas. Fängelse vid vatten och bröd vore förkastligt jemväl på den
grund, att det kunde i viss mån hänföras till de allt mera försvinnande straff, som
åsyftade att omedelbart tillfoga kroppsligt ondt. Derigenom att det bibehållits i den
svenska strafflagen hade tillika uppkommit den väsendtliga inkonseqvens att detta straff,
ehuru ämnadt blott att motsvara den minsta straffpåföljd, som i lagen bestämmes,
eller böter, likväl vore af svårare art än det, som tillämpades med afseende å vissa
urbota brott, för hvilka straffet blifvit bestämdt till fängelse utan all skärpning. Enär
sålunda ringaste öfverträdelse eller förseelse måste ådraga den obemedlade bötfällde
fängelse vid vatten och bröd, antoge straffet härigenom eu stränghet, som icke uppvägdes
hvarken af förseelsens beskaffenhet eller af den derför ålagda påföljd, som
skolat inträda, om ej den dömdes medellöshet mellankomma; och på sådant sätt förstorades
den skilnad, som företedde sig emellan lika felaktiga af olika förmögenhets;
vilkor, enär bötesbeloppets utgifvande vore för den bemedlade af föga betydenhet,
medan den, som saknade tillgång, nödgades undergå fängelsestraff'' icke af den mildare
art, som kunde omedelbart ådömas för svårare öfverträdelse!-, utan skärpt genom födans
inskränkande till vatten och bröd. Denna orättvisa framstode synnerligen vid
förvandling af de ringaste bötesbeloppen, då vatten och brödstraffet icke finge bestämmas
lägre än till tre dagar, en tidsrymd, hvilken genom sin längd obilligt försvårade
det ändock till sin art hårda straffet. Uti andra länder vore den minsta tiden för
fängelsestraff utan all skärpning bestämd till endast ett dygn eller till endast tolf
timmar. Väl hade användandet af fängelse vid vatten och bröd såsom förvandlings -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43-

straff, sin förklaringsgrund i syftemålet att genom fängelsets skärpning förkorta tiden
för dess varaktighet och undvika att under alltför lång tid beröfva den bötfällde sin
frihet. Men härvid vore att erinra, dels att, om nämnda förvandlingsstraff utbyttes
emot enkelt fängelse, en dervid i fängelsetiden stadgad lämplig tillökning, behöflig
blott med hänsigt till böter utöfver något visst ringare belopp, skulle i och för sig
betyda mindre, än kortare tids fängelse vid vatten och bröd, hvilken bestraffning, tillförene
betraktad såsom i viss mån vanärande, ej heller torde kunna aflägga denna
sin egenskap; dels äfven att förmånen för den obemedlade bötfällde att, genom undergående
af det skärpta fängelset, kunna förr återvinna friheten och tillfället till arbete,
vore mycket tvifvelaktig, emedan den nedsatta kosten visserligen torde hafva en ganska
menlig inverkan på arbetskraften. Det vore dessutom antagligt att förlusten af
personlig frihet såsom påföljd., då tillgång saknades till ådömda böter, skulle uppskattas
nog för att ej behöfva något försvårande strafftillägg, eller om det härvid nu påbjudna
borttoges, för att icke, i afseende endast å något större bötesbelopp, fordra
betydligare tillökning i tiden för förvandlingsstraffets undergående. Ifrågasatta förändringen
vore ock egnad att förbereda en mildring af lagens straffbestämmelser i
allmänhet.

Ehuru fängelse vid vatten och bröd blifvit i allmänhet bestämdt såsom det
straff, hvartill böter vid bristande tillgång böra förvandlas, finnas dock i lagen stadgade
vissa undantagsfall, då detta förvandlingsstraff ej må ega rum, nemligen för
qvinna, som hafvande år eller barn ammar, för den, som yngre är än 18 år, och
för den, som finnes ej kunna utan våda för helsan sådant straff undergå. I dessa
fall skall den bötfällde hållas i annat fängelse tre gånger så lång tid, som han eljest
skolat fängelse vid vatten och bröd undergå. Härigenom likasom ock genom erfarenhetens
vittnesbörd är väl undanröjd den anmärkning, som understundom förekommit
derom, att ifrågavarande straff, äfven med den i lagen stadgade begränsning i
afseende på tiden, kunde medföra skada till lif eller helsa för den, som detsamma
underginge. Men öfriga af motionären framställda anmärkningar synas ega nog vigt,
för att göra en ändring i föreslagna syftningen önskvärd.

Då fängelse vid vatten och bröd onekligen är en straffart af svårare beskaffenhet
än vanligt fängelse, är det i och för sig i hög grad oegentligt att låta vatten
och brödstraffet träda i stället för den lindrigaste straffartén, böter, som är
afsedd för mindre förseelser. Den naturliga ordningen är, att bötesstraffet, när detsamma
i anseende till bristande tillgång ej kan verkställas, utbytes emot den närmast
stående straffartén. Orsaken, hvarför fängelse vid vatten och bröd hos oss af-,
skaffats såsom sjelfständig straffart, är utan tvifvel den, att man i allmänhet velat
undvika de fysiskt affliktiva straffen, hvartill detta slags fängelse med skäl kan hänföras.
Det är derföre föga konseqvent att i lagstiftningen bibehålla detsamma såsom
förvandlingsstraff.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

Utskottet har dock ej kunnat förbise de praktiska svårigheter, som. kunna
möta i afseende på reformens genomförande. Den tillökning i fängelsetiden, som
blefve en följd af förändringen, betingar naturligtvis ett i förhållande dertill ökadt''
utrymme i fängelserna. Men då, efter hvad Utskottet inhemtat, det vid läns- och,
kronofängelserna befintliga antal celler redan under nuvarande förhållande visat sig,
otillräckligt, torde förändringen tilläfventyrs böra föregås af fängelsernas utvidgande..
Till ledning för bedömande af den tillökning i kostnaderna för fångarnes utspisning,
som förändringen komme att medföra, anser Utskottet sig böra meddela följande från
Kongl. Fångvårdsstyrelsen erhållna uppgifter: ”Under år 1868 utspisades till personer,
som i rikets läns- och kronocellfängelser intagits för undergående af fängelse vidvatten
och bröd, 32,242 portioner, motsvarande för hvarje dag ett medeltal af 88-fångar; och uppgick kostnaden för dessa vatten- och brödportioner till omkring 6,000
R:dr. Om, i stället för förenämnda förvandlingsstraff, blifvit ådömdt s. k. enkelt
fängelse, skulle, efter den i 2 Kap. 11 § Strafflagen stadgade beräkningsgrund, portionernas
antal hafva uppgått till 96,726, motsvarande i medeltal 264 fångar om
dagen; och förplägningskostnaden för sistnämnda fångar skulle, enligt det för år 1868
gällande medelpris, hafva utgjort omkring 31,000 R:dr, utvisande sålunda, .endast
hvad förplägningen angår en årlig kostnadsförhöjning af cirka 25,000 R:dr.»

På grund af det anförda får Utskottet, i anledning af förevarande motion,’
hemställa,

3:o) att Riksdagen må i underdånig skrifvelse, med uttalande af den
åsigt, att fängelse vid vatten och bröd ej lämpligen torde höra
såsom förvandlingsstraff bibehållas, samt att följaktligen önskvärdt
vore att detsamma kunde utbytas emot annat fängelse,
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes i sådant afseende låta tillvägabringa
nödig utredning af de på frågans lösning inverkande
förhållanden samt derefter för Riksdagen framställa förslag i
ämnet.

Enligt 18 Kapitlet 15 § i Strafflagen skall den. som öfverlastar sig af starka
drycker så att af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan,
det han drucken är, och i sådant tillstånd träffas å väg, gata eller annat allmänt
ställe, för fylleri bota från och med fem till och med tjugo Riksdaler.

Med anmärkning hufvudsakligen att fylleriförseelser, der de icke äro förenade
med andra den allmänna ordningen störande brott, såsom slagsmål, oljud och dylikt,
ej kunde anses förnärma statens eller enskildes rätt, och att åtal deraf snarare hade
till följd den brottslige? ekonomiska och moraliska förderf, än hans förbättring, har

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 43: 13

Herr Wedberg föreslagit, att omförmälda § i Strafflagen måtte erhålla följande'' förändrade
lydelse:

»Öfverlastar sig någon af starka drycker och under denna oi''ediga sinnesförfattning,
å väg. gata eller annat allmänt ställe, begår brott, som med böter be--lagdt är, straffes dessutom för fylleri, med böter, högst tjugo Riksdaler.»

Utskottet kan icke finna någon giltig grund, hvarför, på sätt berörda förslag
innehåller, fylleriförseelse skulle beläggas med straff när den är förenad med någon
annan ringa förbrytelse, som medför endast bötespåföljd, men deremot lemnas utan
allt ansvar dels när svårare brott i sammanhang dermed eger rum och dels när intetdera
af dessa begge fall inträffar. Är fylleriförseelsen, sådan den finnes i lagen beskrifven,
i och för sig straffvärd i det ena fallet, så lärer den ock vara det i det
andra. Till följd af sin förargelseväckande anstötlighet bör den lika väl som öfriga
förbrytelser, Indika såra sedligheten, beläggas med kriminel påföljd, och lagstiftningen
skulle illa motsvara sin uppgift, om den icke sökte att sålunda motverka äfven detta
sedlighetsbrott, i samma mån vådligare, än en stor del andra,- som både frestelsen -dertill och möjligheten att få begäret tillfredsstäldt nästan stundligen äro för handen.

Utskottet anser sig derföre böra hemställa,

4:o) att Herr Wedbergs motion ej må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 29 April 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve Mörner, beträffande Utskottets hemställan i anledning af Herr
Kinmansons motion;

af Herr Beckman: »Från Utskottets beslut är min mening så till vida afvikande,
som jag anser vatten- och brödstraffet böra ersättas genom ålagdt arbete till
det allmänna, så att böter finge med sådant arbete aftjenas. Detta synes mig desto
lämpligare som arbete likaväl som penningar är en art kapital. Genom så beskaffad
förvandling synes tiden för fängelsestraffet kunna, utan ändamålets förfelande, bestämmas
kortare än om förvandling sker till enkelt fängelse. Då en sådan förkortning
tillskyndar både det allmänna och den enskilde väsendtliga fördelar, sä bör den eftersträfvas
öfverallt der den, utan intrång på rättvisan, kan ega rum. De praktiska
svårigheterna förbiser jag ej, men tror dem icke lättare på andra vägar kunna öfver -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

vinnas, icke heller afskräckes jag af den omständigheten att straffarbete förekommer
i Strafflagen såsom svårare straffart än böter. Att aftjena med arbete behöfver icke
betyda detsamma som att undergå just denna straffart. Arbetet kan anordnas så,
att det icke blifver svårare straffart, än erläggande af böter och att det blifver mildare
än ett långvarigt enkelt fängelse.»

af Herr Casparsson: »Enär de straffarter, Indika omedelbart ådömas, i allmänna
föreställningssättet medföra ett visst vanrykte i mån af beskaffenheten af de
brott, för Indika de ådömas, gör den omständigheten att fängelse vid vatten och
bröd nu mera icke omedelbart ådömes, denna straffart företrädesvis lämplig att bibehållas
såsom förvandlingsstraff, hvarigenom de personer, Indika undergå detta straff,
icke kunna förblandas med brottslingar, som undergå urbota bestraffning, och då erfarenheten
fullständigt ådagalagt att fängelse vid vatten och bröd icke menligt inverkar
på den dömdes framtida helsa samt icke är svårare än att ganska många
undandölja sina tillgångar, för att i stället undergå förvandlingsstraff, hvilket gått så
långt, att de böter, som betalas, äro mindre än förr, oaktadt böter ådömas till vida
högre belopp, än som egde rum före den nya Strafflagens införande, synes mig ej
heller ur denna synpunkt skål till någon förändring. Att i stället antaga enkelt fängelse
såsom förvandlirigstraff möter flera svårigheter. Cellfängelserna äro redan uppfyllda
och stundom otillräckliga och om ett längre enkelt fängelse sättes i stället för
det kortare vid vatten och bröd, blir deraf en följd att antingen cellfängelserna måste
tillbyggas och utvidgas eller det nyss införda fängelsesystemet bortkastas och gemensamhetsfångelser
sättas i stället. Kostnaden för fångars underhåll, hvilken redan är
betydlig, kommer att ytterligare stegras, hvarjemte i många fall på fattigvården kastas
bördan att sörja för den bötfalldes familj, under det han en längre tid -hålles i
fängelse.

Då således den ifrågasatta jörändringen, efter mitt förmenande, skulle medföra
stora kostnader och flera olägenheter, men ingen nytta, får jag för min del
hemställa att Herr Kinmansons motion må lemnas utan afseende.»

af Herr Jöns Olsson, som instämt med Herr Beckman. ''

Herr von Möller har begärt få antecknadt, att han ej närvarit i Utskottet
vid afgörandet af de i. Utlåtandet omförmälda frågor, och Herr Beckman, att han ej
deltagit i Utskottets beslut i anledning af Herrar Hedins och Wennéri motioner.