Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42 (Utlåtande 1886:LU42 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

N:o 42.

Ank. till Riksd. Kansli flen 12 Mars 1886, kl. 2 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående
främmande trosbekännares frikallande från bidrag
till svenska kyrkan.

Vid sistlidna års riksdag föreslog Herr A. Hedin uti en inom
Andra Kammaren afgifven motion, N:o 140, att Riksdagen måtte för sin
del besluta en förordning af innehåll, att medlemmar af lagligen erkända
församlingar af främmande kristne eller mosaiske trosbekännare
i städerna befriades från erläggande af de personella eller efter bevillning
för inkomst af kapital eller arbete utgående bidrag till statskyrkan,
som vore påbjudna genom prestlöneregleringskonventioner eller
beslutades af kyrkostämma.

I sitt utlåtande, N:o 29, öfver detta förslag åberopade Lagutskottet
hufvudsakligen innehållet af ett i samma ämne vid 1872 års
riksdag af dåvarande Lag-Utskott afgifvet utlåtande och fann sig i anledning
deraf böra hemställa om af slag å motionen, hvilken hemställan
ock blef af båda Kamrarne bifallen.

Frågan om främmande trosbekännares skyldighet att bidraga till
uppehållande af svenska kyrkan har vid innevarande riksdag ånyo blifva
upptagen i två inom Andra Kammaren afgifna motioner, Nås 46 och
125, den ena af Herr Hedin och den andra af Herr E. J. Ekman.

Bill. till Riksd. Prot. 1886. 7 Sami. 17 Häft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

Herr Hedin, hvilkens motivering Utskottet finner vara af sådan
beskaffenhet, att den icke bör bär återgifvas, hemställer alternativt, att
Riksdagen

antingen för sin del besluter, att 4:de mom. af 37 § i förordningen
den 20 November 1863 om Kyrkostämma samt Kyrkoråd och Skolråd
i Stockholm skall erhålla följande (af Öfverståthållareembetet föreslagna)
ändrade lydelse: »Personer tillhörande hufvudstadens icke territoriella
församlingar, nemligen hofförsamlingen, tyska och finska samt
garnisonsförsamlingarna, likasom personer tillhörande främmande trosbekännare
af staten erkända församling, äro icke skyldige att för sina personer
eller för inkomst af arbete eller kapital erlägga afgifter till
kyrka och presterskap i den territoriella församling, der de äro mantalsskrifna»; eller

för sin del besluter en förordning af innehåll, att »medlemmar
af lagligen erkända församlingar af främmande kristne eller mosaiske
trosbekännare befrias från erläggande af personella eller efter
bevillning för inkomst af kapital eller arbete utgående bidrag till statskyrkan,
som äro påbjudna genom prestlöneregleringskonventioner eller
beslutas af kyrkostämma»;

eller ock i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t.
ville för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser om befrielse
för medlemmar af lagligen erkända församlingar af främmande kristne
eller mosaiske trosbekännare från ofvannämnda skattskyldighet, vare
sig inom hela riket eller, derest hinder mot en så omfattande reform
skulle möta, i städerna.

Herr Ekman åter anför:

Frågan om främmande trosbekännares skattefrihet till svenska
kyrkans presterskap och inrättningar hade vid åtskilliga tillfällen under
föregående år varit väckt inom riksdagen, ehuru den hittills icke vunnit
någon oneklig framgång. Den tillhörde dock de frågor, som icke
kunde i längden skjutas undan, utan förr eller senare kräfde sin lösning.
Orättvisor inom lagstiftningens och beskattningens område borde
så fort som möjligt undanrödjas, på det att hvar och en måtte åtnjuta
den rätt, som borde tillkomma hvarje medlem inom ett lagbundet, samhälle.
Och så länge den orättvisan qvarstode, att medlemmar af församlingar,
som staten erkänt vara lagliga, skola utom de kostnader,
som underhållet af de egna församlingarna kräfver, äfven underhålla
statskyrkans presterskap och inrättningar och sålunda betala en dubbel
kyrkoskatt, så länge skulle ropen på reformer i detta hänseende aldrig
tystna, utan skulle återkomma gång efter annan, och högljuddare för

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

hvarje gång. Motionären hyste det hopp, att Riksdagen icke skulle tillåta
eu sådan orättvisa mot främmande trosbekännare längre få fortfara, och
motionären ville derför framdraga denna fråga och de skäl, som talade
för dess snara lösning. — Betraktade man staten såsom en stor organism,
der hvarje del borde bidraga till det helas välbefinnande, och ansåge
man vidare, att religionen särskild! hade en vigtig betydelse för
staten, så följde deraf, att en skatt till religionens upprätthållande vore
lika berättigad som skatter för främjandet af andra samhällsintressen.
Men vore detta sant, så följde deraf, att så snart staten legaliserat församlingar
af främmande trosbekännare, så hade staten dermed erkänt,
att äfven dessa församlingar kunde på sitt sätt bidraga till det samhällsintresse,
för hvilket statskyrkan väl vore till, nemligen för folkets
religiösa upplysning och moraliska förbättring. Men om så vore, då
fullgjorde ju dessa lagligt erkända församlingar sin pligt i detta hänseende
såsom lemmar i den stora statsorganismen, och något vidare
borde man ju ej skäligen kunna fordra af dem. Det kunde ju ej vara
med billigheten öfverensstämmande, att de med dubbla skatter — en
skatt till statskyrkan och en till den egna församlingen — skulle bidraga
till nu omhandlade samhällsändamål. — Såsom kändt vore, egde
främmande trosbekännare rätt att bilda egna, af staten erkända församlingar
enligt dissenterlagen af den 31 Oktober 1873. Enligt denna lag
egde Konungen pröfva ansökan om bildandet af särskilda, af svenska
kyrkan oberoende församlingar, och motionären toge för afgjordt, att
denna pröfningsrätt blifvit lagd i Konungens hand, pa det att han måtte
vaka öfver, att just det samhällsintresse, som afses med statskyrkan,
äfven måtte vinnas genom de främmande trossamfunden. Under sådana
förhållanden syntes intet giltigt skäl förefinnas att af dessa lagligt erkända
församlingar utkräfva en statskyrkoskatt. — Den invändningen
mot upphäfvande! af främmande trosbekännares skatt till statskyrkans
presterskap plägade ofta göras, att nämnda presterskap hade åtskilliga
administrativa göromål i och för de främmande trosbekännare. Dervid
kunde dock erinras, att det i § 2 af Kongl. förordningen af den 31 Oktober
1873 bland annat heter: »Derjemte vare föreståndaren pligtig att
föra de anteckningar, hvarom Konungen förordnar; att lemna erforderliga
upplysningar angående församlingens medlemmar samt att för öfrig!
ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som af vederbörande
honom meddelas.» Men äfven om statskjrrkans presterskap
skulle hafva några administrativa besvär för de främmande trosbekännare,
så kunde väl ett sådant förhållande icke medföra skattskyldighet
i någon vidsträcktare mån, än som motsvarade dessa bestyr. De

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

borde ju således tydligtvis vara befriade från skyldigheten att betala
för uppehållandet af statskyrkans gudstjenstliga handlingar och de rent
presterliga förrättningarna, då lagen ålade dera sjelfve att anställa föreståndare,
hvilken skulle hafva tillsyn derå, att församlingens offentliga
gudstjenst öfverensstämde med dess uppgifna trosbekännelse och församlingsordning
samt att allmän lag dervid ej öfverträddes. Då de vidare
i sin mån finge bidraga till alla utgifter, som folie inom den åttonde
hufvudtitelns område, så vore det ju i full öfverensstämmelse med
rättvisa och billighet, att de måtte befrias från att uppehålla något annat
slags gudsdyrkan än den, som de sjelfve fått laglig rättighet att
utöfva. — Det vore högeligen beklagligt, om förhållandet vore sådant,
att statskyrkan för betryggandet af sin tillvaro behöfde tillgripa ett så
orättmätigt medel som att utkräfva skatt af dem, som lagligen utträdt
ur dess gemenskap. Lika som orättfärdiga gerningar verkade förslappande
på den enskilda menniskans lif, så måste ock ett kyrkosamfunds
orättfärdiga ocker på ett annat kyrkosamfund verka förslappande på
dess egen verksamhet och förr eller senare medföra en allvarlig dom.

I sammanhang härmed åberopar motionären Ofverståthållareembetets
utlåtande öfver en petition om skattebefrielse från katolska församlingen
i Stockholm; och anföres derur följande: »Vidare har såsom
skäl mot den begärda afgiftsbefrielsen blifvit framhållet, att svenska
presterskapet vore skyldigt att utan ersättning tillhandagå främmande
trosbekännare med enskilda förrättningar, men häremot anser Öfverståthållareembetet
sig böra anmärka dels att, om för sådan enskild förrättning
afgift till presterskapet är i allmänhet stadgad, främmande trosförvandt,
som påkallade slik förrättning, är skyldig att derför erlägga
afgift, dels att de fall, der svenska presterskapets biträde i öfrigt af
främmande trosförvandt påkallas, torde vara så sällsynta, att de vid
denna frågas afgörande icke förtjena synnerligt afseende. Slutligen har
framhållits den vigtiga, för vår lagstiftning i denna fråga bestämmande
grundsatsen att, så länge en statskyrka funnes, det vore hvarje medborgares
skyldighet att till hennes underhåll bidraga. Att denna grundsats
varit den bestämmande under en tid, då ingen religionsfrihet fans
i Sverige, då alle utan undantag skulle bekänna sig till vår statskyrkas
lära, är lika klart som naturligt, men Öfverståthållareembetet vågarhålla
före, att, sedan religionsfrihet här i landet medgifvits, sedan främmande
trosbekännare erhållit tillstånd att här i landet uppföra egna kyrkor
och fått den skyldigheten att, för att såsom egna trossamfund erkännas,
hafva egna prester eller föreståndare, som de måste aflöna, den ofvannämnda
grundsatsen icke erhållit något positivt uttryck i vår lagstiftning,
utan tvärt om måst mer och mer gifva vika för det allmänna

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

rättsmedvetandets fordran, att en främmande trosbekännare icke kan
anses vara pligtig att till svenska kyrkan och dess presterskaps underhåll
bidraga.»

Vidare erinrar motionären derom, att så väl i Norge som i Danmark
och Finland främmande trosbekännare vore befriade från personella
afgifter till respektive statskyrkor. Men dervid, fortsätter motionären,
kunde och finge det icke stanna. Rättvisan fordrade, att främmande
trosbekännare blefve befriade från afgift till svenska kyrkans
presterskap och inrättningar icke allenast för sina personer, utan ock
för sin inkomst af kapital och arbete samt ock för sin fasta egendom.
Då ett berättigadt rop i våra dagar hördes om orättvisa skatters aflyftande
från den svenska jorden, så torde icke heller en orättvis
yfcyr&oskatt böra tynga den torfva, som tillhör en främmande trosbekännare.
Men skulle härigenom, så länge en statskyrka ansåges böra finnas till,
svårigheter uppstå för bestridande af de utgifter, som med dess bibehållande
vore förenade, så måste staten här träda emellan med de anslag,
som kunde befinnas nödiga.

Till sist påpekar motionären, att den förevarande motionen afser
främmande trosbekännares befrielse från afgifter icke allenast till svenska
kyrkans presterskaps aflöning, utan äfven till aflöning af kyrkobetjeningen
samt till byggnad och underhåll af kyrkor och prestgårdar
m. in., som tillhöra den svenska statskyrkan.

På grund af hvad motionären sålunda anfört, hemställer han,
»att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Magt
täcktes låta utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga förslag
till sådana ändringar i och tillägg till nu gällande lagar och
förordningar, att främmande religionsbekännare, som tillhöra af staten
erkända religionssamfund, måtte genast efter ny lags antagande
varda befriade dels från aflöning af svenska kyrkans kyrkobetjente,
dels från byggnad och underhåll af samma kyrkas prestgårdar, kyrkor
och klockareboställen samt slutligen, allt eftersom innehafvarne af de
presterliga tjensterna afgå och senast då nuvarande löneregleringar
utgå, från alla afgifter till svenska kyrkans presterskap.»

Då Utskottet nu ånyo går att yttra sig i föreliggande ämne, får
Utskottet redan i början förklara att Utskottet i allt väsentligt vidhåller
de åsigter, hvilka det uttalat såväl 1872 som 1885.

Det kan ej förnekas, att den svenska staten erkänner den evangeliskt-lutherska
trosläran såsom den rena lära, hvilken svenska folket
hyllar och fortfarande bör hylla; och denna trosläras upprätthållande i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

och genom kyrkan måste i följd deraf betraktas såsom ett statsändamål,
till hvilket hvar och en af statens medlemmar bör bidraga lika väl som
till hvarje annat statsändamål. Att man här kunnat ifrågasätta att befria
vissa af statens medlemmar från skyldigheten att bidraga till kyrkans
underhåll beror uppenbarligen på det rent yttre, af historiska omständigheter
betingade förhållande, att de skattebidrag, som för detta
ändamål uppbäras, icke ingå i de allmänna afgifterna till staten, utan
omedelbart uttagas för de kyrkliga institutionernas räkning. I Frankrike
t. ex. bestridas utgifterna för dessa institutioner af statsmedel, som
utgöras af skattebidrag från alla franska medborgare utan afseende på
deras religion. Hade förhållandet varit sådant äfven hos oss, hade man
troligen icke framkommit med något tal om orättvisor i nu ifrågavarande
afseende.

Det har blifvit påstådt, särskildt af Herr Ekman i hans nu förevarande
motion, att det ändamål, som med den kyrkliga beskattningen
afses, skulle vara »religionen» i allmänhet, och att de främmande trossamfunden
lika väl som den evangeliskt-lutherska kyrkan bidroge till
religionens främjande, hvarför främmande trosbekännare, hvilka, såsom
bildande ett religionssamfund, underhölle vissa religiösa inrättningar,
tmder nuvarande förhållanden finge i dubbel måtto bidraga till det sålunda
angifna statsändamålet; hvarjemte härtill fogats det påstående, att
staten skulle i och med legaliserandet af ett främmande trossamfund
hafva erkänt dess förmåga att verka för nämnda ändamål och godkänt
den form, hvarunder denna verksamhet utöfvades. Mot dessa påståenden
vill Utskottet erinra, att staten, genom att förklara den evangelisktlutherska
trosbekännelsen för svenska folkets religion, också gjort just
denna särskilda religionsforms upprätthållande till sitt ändamål, för hvilket
de främmande trossamfunden måste anses vara i samma mån mera
främmande, som de aflägsna sig från svenska kyrkans bekännelse och
organisation. Att svenska staten det oaktadt erkänner dessa samfund
såsom lagligen bestående, kan så mycket mindre innebära, att staten åt
dem uppdragit att hvart i sin mån verka för statens ifrågavarande ändamål,
som den pröfning af ett sådant samfunds bekännelse och församlingsordning,
hvilken föregår dess erkännande, icke torde afse annat än
att tillse, det samfundets verksamhet icke må komma att rent af motverka
staten i någon af hans uppgifter.

Den föregående framställningen vinner ytterligare belysning vid
jemförelse med statens verksamhet för andra allmänna ändamål, t. ex.
den offentliga undervisningen. Staten har anordnat denna undervisning
efter de grundsatser, han funnit lämpliga, och till detta undervisnings -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

systems upprätthållande måste en hvar af statens medlemmar bidraga
efter måttet af sina krafter, vare sig att han gillar de af staten antagna
grundsatserna eller icke, vare sig att han begagnar sig af de af
staten upprättade och underhållna undervisningsanstalterna eller icke.

Utskottet anser det sålunda vara uppenbart, att svenska staten,
så länge den erkänner den evangeliskt-lutherska kyrkan såsom en institution,
hvarom staten har att sig vårda, icke kan medgifva några
undantag från skyldigheten att bidraga till samma institutions underhåll.

Det sålunda angifna, principiella skälet för främmande trosbekännares
skyldighet att bidraga till svenska kyrkans underhåll finner Utskottet
visserligen i och för sig tillfyllestgörande, men anser sig dock
böra härjemte framhålla några andra synpunkter af mera tillfällig natur,
hvilka kunna lemna ytterligare stöd för Utskottets mening.

På sätt Utskottet äfven vid föregående tillfällen erinrat hafva
svenska kyrkans tjenare åtskilliga uppgifter sig ålagda, hvilka äro af
rent borgerlig art. Utskottet har särskildt vid innevarande riksdag vid
behandlingen . af en annan utaf Herr Ekman väckt motion haft anledning
att påminna om det i 8 § af förordningen om främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 Oktober 1873 meddelade stadgande,
att främmande trosbekännare, der Konungen för viss församling
ej annorlunda förordnar, skola, för anteckning öfver deras borgerliga
förhållanden, särskildt upptagas i kyrkoboken för den till svenska kyrkan
hörande församling, inom hvilken de äro boende. Här ålägges sålunda
den svenska kyrkans presterskap ett arbete, som alldeles omedelbart
kommer den främmande trosbekännare!! till godo.

Slutligen vill Utskottet äfven erinra derom, att främmande trosbekännare
kunna vara innehafvare af stora industriella inrättningar, i
hvilka sysselsättes ett stort antal arbetare, som tillhöra statskyrkan,
men endast i ringa mån äro i tillfälle att bidraga till hennes underhåll.

I sådana fall kan man väl icke med något sken af befogenhet klaga
öfver orättvisa och obillighet deruti, att innehafva.^ af en sådan inrättning
får i förhållande till sin inkomst deraf bidraga till statskyrkans
underhåll.

Då Utskottet således, på ofvan anförda grunder, finner sig böra
vidhålla de principer, som Utskottet vid föregående tillfällen uttalat i
nu ifrågavarande. ämne, och följaktligen icke kan tillstyrka någon lagstiftningsåtgärd
i hela den utsträckning, den ene eller andre motionären
påkallat, vill Utskottet dock, i anledning af motionerna, erinra om
ett förhållande, som Utskottet anser vara förtjent af Riksdagens uppmärksamhet.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

Främmande trosbekännares ställning i afseende på deras skyldighet
att bidraga till aflönande af svenska kyrkans presterskap och
betjening har nemligen i senare tider undergått en icke oväsentlig förändring
genom det på grund af särskilda författningar genomförda ordnandet
af presterskapets och klockarnes löneinkomster.. Före detta ordnande
ingingo i nämnda löneinkomster åtskilliga afgifter, hvilka dels
voro af rent frivillig natur och dels erlades endast för särskilda förrättningar.
Främmande trosbekännare kunde således helt och hållet
undandraga sig afgifter af det förra slaget och behöfde endast i de
utan tvifvel sällsynta fall, att de påkallade presterskapets eller kyrkobetjeningens
tjensteåtgärd, derför erlägga särskild afgift.

Beträffande sistnämnda slags afgifter stadgades ock uttryckligen
i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den 23 Oktober 1860, § 12: »De för särskilda kyrkliga förrättningar
stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap
eller betjening vare ej medlem af tillåtet främmande religionssamfund
pligtig att gälda i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen
begäran verkstäld».

Samma stadgande inflöt ock i 13 § af nu gällande förordning
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31
Oktober 1873, så lydande: »De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade
afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening
må ej påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning
blifvit på hans egen begäran verkstäld».

Men förhållandena hade i afseende å de ifrågavarande afgifterna
under tiden mellan de båda sist anmärkta förordningarnes utfärdande
gestaltat sig annorlunda än de voro 1860. I § 7 af förordningen angående
allmänt ordnande af presterskapets löneinkomster den 11 Juli
1862 stadgades: »Påskpenningar, jura stolse, matskott, offer, dagsverken
med flere andra extra ordinarie afgifter utbytas mot vissa för samma
tid och efter samma grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda
utskyld er, att utgå icke allenast af fastighetsegare, utan äfven
af församlingens öfriga innevånare; börande dessa afgifter så beräknas,
att all betalning till presterskapet för särskilda förrättningar kan upphöra,
och iakttages härvid, att af dessa afgifter de, som hittills uteslutande
betungat hemmansegare, varda endast på dem, samt de, hvilka
ålegat torpare och deras vederlikar, blifva allenast på dessa fördelade,
hvaremot sådana, som utgått af alla församlingens ledamöter, fortfarande
af dem samtlige skola utgöras, dock med den skiljaktighet i beloppen,
som föranledes deraf, att åtskilliga af ifrågavarande afgifter hittills icke

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

brukat erläggas till lika högt belopp af dem, som ega ingen eller mindre
jord, som af dem, hvilka ega större.»

I slutet af förordningen förklarades, att densamma icke egde
tillämpning i afseende på Stockholms stad; men sedan kyrkomötet år
1868 anhållit, att de allmänna stadgandena för ordnande af presterskapets
löneinkomster måtte i tillämpliga delar varda gällande för Stockholms
territoriella församlingar, utfärdades den 1 November 1872 en
förordning angående ordnande af presterskapets i de territoriella församlingarna
i Stockholm aflöning; och stadgas i § 4 mom. 1 af denna
förordning: »Påskören eller påskpenningar, äfvensom jura stolse och
andra extra ordinarie afgifter utbytas mot bestämda afgifter för en tid
af femtio år, räknad från den näst efter löneregleringens fastställelse
inträffande första Maj, oansedt tillämpning af löneregleringen ej då
kan ske.»

I öfverensstämmelse med de i dessa båda förordningar meddelade
föreskrifter hafva ock presterskapets inkomster blifvit ordnade, och
torde under de förberedande åtgärderna för åstadkommande af löneregleringar
inom de särskilda församlingarna hithörande afgifter alltid
hafva blifvit till visst belopp upptagna, om sådant också icke alltid
framgår af de resolutioner, i hvilka Kongl. Maj:t meddelat fastställelse
å de uppgjorda löneregleringsförslagen.

Efter utfärdandet af förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 Oktober 1873 har ytterligare
genom förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster
den 2 November 1883 tagits ett steg i samma rigtning, som
angifvits i de ofvan åberopade förordningarna om ordnande af presterskapets
löneinkomster. I § 2 af förordningen om klockarnes aflöning
stadgas: »Den klockaren tillkommande lön bör bestämmas i skäligt förhållande
till omfattningen af hans tjenstegöromål samt beräknas så, att
alla offer och afgifter för särskilda förrättningar upphöra»; och torde
bestämmelserna i denna förordning redan vara på åtskilliga ställen genomförda.

Då nu § 13 i meranämnda förordning den 31 Oktober 1873 uttryckligen
föreskrifver, att afgifter för kyrkliga förrättningar icke må
påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning blifvit
på hans egen begäran verkstäld, synes häraf följa, att främmande
trosbekännare jemväl äro fria från sådana ständiga afgifter, som i enlighet
med 1862 års förordning utgöra ersättning för de i berörda §
omförmälda afgifterna.

Bill. till Riksd. Prot. 1886. 7 Samt. 17 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

Att Kcmgl. Maj:t så tolkat stadgandet, framgår ock af Kongl.
Maj:ts utslag den 13 November 1874 uti ett mål, der eu mosaisk trosbekännare
fört klagan deröfver, att utmätning skett för uttagande af
honom påförd ersättning för juni stolm. Kammarkollegium yttrade i
utslag den 25 November 1873, att emedan ifrågavarande afgift utgjorde
ersättning för jura stolm, hvilka icke kunnat komma i fråga att af klaganden
såsom mosaisk trosbekännare erläggas, samt lian icke heller egt
rösträtt vid kyrkostämma, befriades klaganden från krafvel. Detta utslag
blef af Kongl. Maj:t faststäldt. I detta fall innehöll dock den löneregleringsresolution,
som i målet åberopades, uttrycklig bestämmelse
derom, att ersättning för jura stolm skulle med visst belopp utgöras af
alla, som voro vid kyrkostämma röstberättigade.

I allmänhet lär emellertid, såsom Utskottet redan antydt, vederbörlig
uppmärksamhet i regeln icke blifvit fästad vid innehållet af ifrågavarande
lagrum vare sig vid löneregleringarnas uppgörande eller vid
deras tillämpning. I åtskilliga löneregleringsresolutioner torde icke någon
viss del af presterskapets aflöning vara angifven såsom motsvarande
jura stolm, och i följd deraf göres vid utdelningen af bidragen
till samma aflöning icke något undantag för främmande trosbekännare
beträffande denna del deraf. Utskottet kan emellertid ej finna annat
än att detta förfarande står i strid med den i 13 § af 1873 års förordning
meddelade bestämmelse, och oöfvervinneliga praktiska hinder lära
väl icke omöjliggöra en rättelse i detta afseende.

Om sålunda främmande trosbekännares fritagande från bidragtill
aflöningen af svenska kyrkans presterskap och betjening, i den mån
dessa bidrag motsvara de i sistnämnda lagrum omförmälda afgifter, enligt
Utskottets tanke bör anses omedelbart följa af redan nu gällande
lagbestämmelser, så finner Utskottet det jemväl vara med rättvisa och
billighet öfverensstämmande, att främmande trosbekännare äfven fritagas
från den andel af nämnda bidrag, som motsvarar de öfriga afgifter,
hvilka de före löneregleringarnas genomförande ej behöft utgöra.
Dessa afgifter torde å landsbygden ej hafva varit af någon synnerlig
betydenhet; men i städerna utgjorde de deremot en väsentlig del af
presterskapets och kyrkobetjeningens löneinkomster. Till upplysningom
förhållandena särskild! i hufvudstaden får Utskottet hänvisa till den
såsom bilaga till detta utlåtande tryckta afskrift af ett underdånigt utlåtande,
som öfverståthållareembetet afgifvit öfver en af katolska församlingens
i Stockholm kyrkoråd hos Kongl. Maj:t gjord framställningom
befrielse för alla medlemmar af de af lagen erkända religionssamfund
från skyldighet att för sina personer eller för inkomst af kapital

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

och arbete erlägga afgifter till kyrka och presterskap i den territoriella
församling, der de äro boende.

Då löneregleringarnas genomförande sålunda otvifvelaktigt ålagt
främmande trosbekännare eu skyldighet, som förut ej ålegat dem, och
de derjemte, såsom icke röstberättigade å kyrkostämma, varit uteslutne
från deltagande i den utredning och öfriga förberedande åtgärder, som
föregått löneregleringsresolutionernas utfärdande, finner Utskottet en återgång
i förevarande afseende till de förut bestående förhållandena vara
af omständigheterna påkallad. Utskottet anser dock denna frihet icke
böra utsträckas längre än till medlemmar af sådana lagligen erkända församlingar,
hvilkas prester eller föreståndare äro behörige och pligtige
att föra anteckningar öfver medlemmarnes borgerliga förhållanden. En
sådan inskränkning torde vara tillräckligt motiverad af den lösare organisationen
af andra erkända trossamfund, hvilken ock föranleder dertill,
att medlemmarne af sistnämnda samfund för anteckning om deras borgerliga
förhållanden måste upptagas i svenska kyrkans ministerialböckcr.

Utskottet har icke förbisett, att genomförandet af ofvan antydda
förändringar kan, särskilt hvad städerna beträffar, medföra en minskning
i presterskapets och kyrkobetjeningens löneinkomster, för hviken
man måste vara betänkt på att bereda vederbörande löntagare godtgörelse.
Huru sådan godgörelse lämpligast må kunna åstadkommas,
tilltror sig Utskottet ej att i frågans nuvarande skick föreslå, utan torde
det böra öfverlemnas till Kongl. Maj:t att, efter vederbörlig utredning,
härom framställa förslag.

På grund af hvad Utskottet sålunda anfört, får Utskottet med
anledning af motionerna hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder, på det att
dels medlemmar af lagligen erkänd församling,
som bekänner annan kristen troslära än den evangeliskt-lutherska
och hvars prest eller föreståndare är
behörig och pligtig att föra anteckningar öfver medlemmarnes
borgerliga förhållanden, äfvensom mosaiske
trosbekännare, i fråga om hvilka alla det torde
få anses vara utredt, att de före utfärdandet af förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets
löneinkomster den 11 Juli 1862, förordningen
angående ordnande af presterskapets i de territoriella
församlingarna i Stockholm aflöning den 1 November

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

1872 samt förordningen angående allmänt ordnande
af klockarnes löneinkomster den 2 November 1883
icke varit lagligen skyldige att erlägga de för särskilda
kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till
svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening,
ej heller påskpenningar, offer eller andra dylika
lönebidrag, må, utan hinder af de på grund af åberopade
författningar verkstälda löneregleringar, åter
komma i åtnjutande af motsvarande frihet och således
frikallas från skyldighet att deltaga i betalning
af hvad som af reglerade löner af hit hänförlig beskaffenhet
kan anses utgöra aflösning och ersättning
för omförmälda, numera upphörda afgifter och lönebidrag,

dels och godtgörelse för den minskning i tillförsäkrade
löneförmåner, som ifrågasatta frikallelse kan
finnas föranleda, må varda vederbörande löntagare
för deras tjenstetid beredd.

Stockholm den 12 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herr Claeson, med hvilken Herr H. M. Ericsson instämt:

»Då afgifterna till svenska kyrkans presterskap i sin nuvarande
form äro att anse såsom en del af de allmänna utskylder till stat och
kommun, till hvilka hvarje medborgare är pligtig att efter den bestämda
skatteprincipen bidraga, samt en afvikelse i förevarande fall från den
allmänna grundsatsen, enligt min tanke, hvarken är följdrigtig eller
mera än i flera andra fall af rätts- eller billighetskänsla påkallad;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

då hvarje rubbning i grunderna för de af Kongl. Maj:t för lång
tid faststälda lönekonventioner måste medföra orättvisa eller andra olägenheter;
och

då i den af Utskottet föreslagna skrifvelse begäres en utredning,
som endast undantagsvis lärer kunna åstadkommas och således blott
skall förorsaka en lönlös möda;

kan jag ej biträda Utskottets hemställan, utan får för min del
vördsamt tillstyrka afslag å de i ämnet väckta motioner;»

af Herr P. Pettersson: »Enär genomförande af Lag-Utskottets

förestående skrifvelseförslag skulle både sönderrifva de af Kongl. Maj:t
för 50 år stadfästade löneregleringarna och åstadkomma så många trakasserier
för debiteringen och uppbörden af presterskapets löner, att
utförandet blefve nästan omöjligt, för så vidt löneregleringar ej skulle,
till alla delar nu å nyo uppgöras, och enär statskyrkans presterskap,
när det anlitas, väl ock har till sin skyldighet att, då löneregleringarna
äro införda, utan särskild ersättning betjena dissenters lika väl som
andra, och någon lagstiftning deremot ej bör införas, — får jag, med
yrkande på afslag, emot Utskottets skrifvelseförslag anmäla min reservation af

Herr Fröberg, som likaledes ansett att motionerna bort afstyrkas;

samt af Herr F. Andersson i Helgesta, som, med uttalande att
lian ej kunnat gilla den af Utskottet använda motivering, ansett, att
Utskottet bort tillstyrka Riksdagen aflåtande af skrifvelse till Konungen
med begäran att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder, på
det att medlemmar af främmande legaliserade trossamfund måtte befrias
från att för sina personer eller för inkomst af arbete eller kapital
erlägga afgifter till kyrka och presterskap i den territoriella församling,
der de vore mantalsskrifne.

Herr H. Andersson i Nöbbelöf har begärt få här antecknadt, att
han icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

(Bilaga ).

Stormäktigste allernådigste Konung!

Uti underdånig skrifvelse den 28 Januari 1878 hafva A. Bernhard,
J. Gulda, J. W. Popp och August Roesler, härvarande katolska
församlings kyrkoråd, å egna och, enligt uppgift, å hela församlingens
vägnar, anhållit om sådan ändring i Kongl. förordningen den 20
November 1863, om kyrkostämma m. m. i Stockholm, att den uti nämnda
författnings 37 § mom. 4 åt personer tillhörande hufvudstadens icke
territoriella församlingar förunnade frihet att för sina personer eller för
inkomst af kapital och arbete icke erlägga afgifter till kyrka och presterskap
i den territoriella församling, der de äro mantalsskrifne, måtte
utsträckas till alle medlemmar af de utaf »lagen erkända religionssamfund».

Frågan huruvida främmande trosbekännare äro pligtige att för
sine personer och för inkomst af kapital och arbete bidraga till underhåll
af den svenska kyrkan och dess presterskap är långt ifrån klar.
Något bestämdt lagbud, som ålägger en sådan skyldighet, känner öfverståthållareembetet
icke. Något sådant har icke heller af någon församling
blifvit åberopadt, och vid sådant förhållande vågar öfverståthållareembetet
också antaga, att det icke heller förefinnes. Väl har
en medlem af Maria Magdalena församling förmenat, att skyldigheten
skulle vara lagstadgad, i 26 kapitlet 1 § Byggningabalken, samt i 13
och 14 §§ af Kongl. förordningen den 31 Oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning, men häremot förekommer,
att nämnda § i Byggningabalken, som väl egentligen afser
landet, binder den ojemförligt drygaste kostnaden för kyrkobyggnad
vid den fasta egendomen, hvarom i denna sak icke är fråga, och
hvad de åberopade §§ från 1873 års förordning angår, så innehåller

13 § endast ett förbud för svenska kyrkans presterskap och betjening
att för kyrkliga förrättningar uppbära afgifter i annan händelse, än att
slik förrättning blifvit af främmande trosbekännare sjelf begärd, och

14 § medger uttryckligen främmande trosbekännare frihet från den
svenske medborgare i öfrig! åliggande skyldighet att i stad bygga åtminstone
prestgård, enär, enligt särskild författning, endast de, som å
kyrkostämma ega rösträtt, skola i sådan byggnadsskyldighet deltaga,
och dylik rösträtt icke tillkommer främmande trosbekännare.

Då man sålunda icke lärer kunna grunda bestämdt anspråk mot

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

främmande trosbekännare i berörda afseende på något lagbud, som ålägger
dem en skyldighet, har man deremot ansett samma skyldighet böra
dem tillkomma på den grund, att de icke uti någon författning blifvit
derifrån uttryckligen frikallade, och man har i förevarande fall, hvad
Stockholm angår, velat stödja denna mening derpå, att uti 37 § af den
för Stockholm gällande lag om kyrkostämma in. m., eller Kongl. förordningen
den 20 November 1863, finnes i 1 mom. stadgadt, att alle, som
inom församlingen äro mantalsskrifne eller ändock derstädes för fast
egendom eller inkomst af arbete eller kapital till allmän bevillning uppförde,
skola deltaga i de afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, samt
att den frihet från afgifter till kyrka och presterskap i den territoriella
församling, der de äro mantalsskrifne, som i samma § 37 4 mom. förunnats
personer, tillhörande vissa uppräknade icke territoriella församlingar
inom hufvudstaden, icke uttryckligen medgifvits åt personer, tillhärande
främmande trossamfund.

Väl kan någon tvekan uppstå, huruvida en författning, uteslutande
afsedd för de terrritoriella församlingarna i Stockholm, kan grundlägga
några anspråk emot eller innefatta föreskrifter gällande för personer
tillhörande icke allenast icke någon territoriel församling, utan ej
ens någon evangelisk-luthersk församling, men då en sådan åsigt gjort
sig vid tillämpning i förekommande fall gällande, anser öfverståthållareembetet
att, om Eders Kongl. Maj:t finner den nu gjorda framställningen
förtjent af afseende, lämpligast torde vara, att sådant uttalas antingen
genom tillägg till ofvanberörda stadgande i kyrkostämmoförordningen
eller genom särskild författning.

Beträffande härefter frågan, huruvida främmande trosbekännare,
för deras egna personer, eller för deras inkomst af kapital och arbete,
böra vara befriade från afgifter till svenska kyrkan och dess, presterskap,
så torde de skäl, hvilka föranledt stadgandet i § 37 af Kongl.
förordningen den 20 November 1863 angående befrielse för personer,
tillhörande vissa icke territoriella församlingar, att till kyrka och presterskap
i den territoriella församling, der de äro mantalsskrifne, erlägga
afgift, jemväl vara giltiga, då det gäller främmande trosbekännare, och
då det ansetts med rättvisa och billighet öfverensstämmande att förunna
de förstnämnde frihet i berörda hänseende, lärer det icke kunna vara
annat än både rättvist och billigt, om en dylik frihet jemväl kommer
främmande trosbekännare till del. Väl har inom en församling blifvit
anmärkt, att vid uppgörande af konventionerna för presterskapets aflöning
i Stockholm tagits i beräkning jemväl afgifter från de katolska
församlingens medlemmar, som tillhöra denna församling. Men härvid

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

tillåter sig öfverståthållare-embetet att erinra, dels att, på sätt en ledamot
af en annan församling framhållit, under den tid, aflöningen till
presterskapet härstädes utgick medelst frivilliga bidrag, som uppburos
och antecknades i så kallade påskböcker, det icke kom i.fråga att skicka
denna påskbok till någon medlem af främmande trossamfund, och att
sålunda det bidrag, som för nämnda ändamål, efter konventionernas
uppgörande, utkräfves af sådan medlem, är att anse som en ny pålaga,
tillkommen utan att de, som den gälde, såsom icke röstberättigade å
kyrkostämma, ens fått tillfälle att derom yttra sig. Vidare har, inom
en annan församling, såsom skäl mot den begärda afgiftsbefrielsen
blifvit framhållet, att svenska presterskapet vore skyldigt att, utan ersättning,
tillhandagå främmande trosbekännare med enskilda förrättningar,
men häremot anser öfverståthållare-embetet sig böra anmärka dels
att, om för sådan enskild förrättning afgift till presterskapet är i allmänhet
stadgad, främmande trosförvandt, som påkallade slik förrättning,
är skyldig att derför erlägga afgift, dels att de fall, der svenska presterskapets
biträde i öfrig! af främmande trosförvandt påkallas, torde
vara så sällsynta, att de vid denna frågas afgörande icke förtjena synnerligt
afseende. Slutligen har jemväl framhållits den vigtiga, för vår
lagstiftning i denna fråga bestämmande grundsatsen att, så länge en
statskyrka funnes, det vore hvarje medborgares skyldighet att till hennes
underhåll bidraga. Att denna grundsats varit den bestämmande
under eu tid, då ingen religionsfrihet fans i Sverige, då alle, utan
undantag, skulle bekänna sig till vår statskyrkas lära, är lika klart
som naturligt, men öfverståthållare-embetet vågar hålla före, att, sedan
religionsfrihet här i landet medgifvits, sedan främmande trosbekännare
erhållit tillstånd att bär i landet uppföra egna kyrkor och fått den skyldigheten
att, för att såsom egna trossamfund erkännas, hafva egna
prester eller föreståndare, som de måste aflöna, den ofvannämnda grundsatsen
icke erhållit något positivt uttryck i vår lagstiftning, utan tvärtom
måst mer och mer gifva vika för det allmänna rättsmedvetandets fordran,
att en främmande trosbekännare icke kan anses vara pligtig att
till den svenska kyrkans och dess presterskaps underhåll bidraga.

Af hvad öfverståthållare-embetet här ofvan anfört torde tillräckligt
framgå, att öfverståthållare-embetet vill lemna sitt förord till katolska
församlingens framställning, men, då öfverståthållare-embetet detta gör,
anser öfverståthållare-embetet nödigt dervid fästa det vilkor, att den
frihet från afgifter, som här ifrågasättes, icke må tillkomma andre främmande
trosbekännare än som jemlikt härofvan omnämnda Kongl. förordningen
den 31 Oktober 1873 bildat särskild församling, som af sta -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

ten blifvit erkänd, ock som uppfylla de derför stadgade vilkor att anställa
föreståndare m. in. Vidare vill öfverståthållare-embetet kafva
uttryckligen uttaladt, att ifrågavarande friket icke gäller fast egendom,
som af främmande trosförvandt eges, utan endast kans egen person
ock kans inkomst af kapital ock arkete, sålunda icke keller, såsom en
församling antydt, de personer af evangelisk-lutkerska bekännelsen, som
en främmande trosförvandt kan kafva anstälde i arbete eller tjenst.

Öfverlemnande slutligen till Eders Maj:ts nådiga afgörande att,
för den händelse de åsigter, som af öfverståthållare-emketet uttalats,
skulle vinna godkännande, bestämma, huruvida dessa åsigter böra vinna
tillämpning i vidsträcktare mån än som nu är i fråga, eller endast i
Stockholm, förefaller det öfverståthållare-embetet, att, hvad denna stad
angår, förkållandet lättast ock enklast skulle ordnas på det sätt, att 4:de
mom. i 37 § af Kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd erhölle följande förändrade lydelse:

Mom. 4. Personer tillhörande hufvudstadens icke
territoriella församlingar, nemligen holförsamlingen,
tyska ock finska samt garnisonsförsamlingarna, likasom
personer tillhörande främmande trosbekännares
af staten erkända församling, äro icke skyldige att
för sine personer eller för inkomst af arbete eller kapital
erlägga afgifter till kyrka och presterskap i den
territoriella församling, der de äro mantalsskrifne.

Remisshandlingarna, åtföljda af de utaf de särskilda församlingarna
afgifna yttranden, återställas, och öfverstållare-embetet framhärdar
etc.

GUSTAF AF UGGLAS

Carl Schönmeyr.

Lika lydande med härstädes förvarade konseptutlåtande betygar.
Stockholm i öfverståthållare-embetets kansli den 21 November 1881.

Bill. till Riksd. Prof. 1886. 7 Sami. 17 Raft.

Ex officio
C. A. Weinberg.