Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42 (Utlåtande 1880:Lu42 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42,

N:o 42»

Ank. till Riksd. Kansli den 22 April 1880, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
af förordningen den 21 December 1857 angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum.

Uti en från Första Kammaren till Lag-Utskottet hänvisad motion,
N:o 75, föreslår Herr G. Fr. Almqvist, att Riksdagen må för sin del besluta
ocli hos Kongl. Majrt begära nådig fastställelse å sådan ändring af
§§ 1, 2, 3, 4 och 5 i Kongl. Förordningen den 21 December 1857, att
dessa erhålla följande lydelse:

1 §. Den, som till straffarbete på fyra år eller kortare tid dömd
är, skall, der så ske kan och hans helsotillstånd sådant medqifver, under
strafftiden hållas i enrum. Detta stadgande gäller ej för den, som före
straffets början uppnått en ålder af femtio dr, utan sä är, att han sjelf
derom gör anhållan hos den myndighet, som har att om verkställighet af
straffet förordna, och ej heller för den, som för vanfrejdande brott förut
undergått straffarbete i gemenskap.

2 §. Straffarbete, som endast omfattar en tid af tre månader,

skall oafkortadt verkställas. Är sådant arbete för längre tid ådömdt,
varde, då detsamma i enrum verkställes, från den del af strafftiden, som
öfverskjuter tre månader, en tredjedel afdragen. Uppkommer i sådant
afdrag brutet månadstal; varde tredjedels månad till tio dagar räknad.
Skall---— — — ega tillträde.

3 §. År någon--— ej öfverstiger fyra år; varde — — —

ådömda. Öfverskjuter den sammanlagda strafftiden fyra år; då skall —
-- svarar.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

4 §. Förordnar Konungen — — — bestämmer.

5 §. Fängelsestraff skall ock — — — fångar.»

Förutom några uteslutningar föranledda af den sedan förordningens
tillkomst förändrade lagstiftningen samt några helt obetydliga redaktionsändringar,
innefattar förslaget, på sätt medelst kursivering är i detsamma
utmärkt, tvänne förändringar i de nu uti ämnet gällande bestämmelser,
nemligen dels förlängning från högst två till högst fyra år af den
ådömda straffarbetestid, hvilken skall, der så ske kan, verkställas i enrum,
dels ock ett häraf betingadt förhöjdt afdrag från en fjerdedel till en tredjedel
af den tre månader Överskjutande ådömda strafftiden; äfvensom enligt
förslaget skulle genom ett tillägg i lagen uttryckligen bestämmas,
att cellstraff endast får användas, der fångens helsotillstånd sådant medgifver.

Utskottet anser sig böra här återgifva de motiv, motionären anför
för sitt förslag.

Huru olika åsigterna än vore i fråga om lämpligaste sättet för utkräfvande
af straff, så rådde dock blott en mening derom, att dervid
borde så ordnas, att den dömde icke genom verkställighet af straffet
lede försämring till kropp och själ, till försvårande af hans framtida ärliga
utkomst. Det vore ock allmänneligen kändt, att detta svårligen kunde
förhindras, om fången längre eller kortare tid hölles i gemenskap med
andra fångar. Detta vore väl insedt redan då nu gällande strafflag utarbetades
; men begränsning i tiden för straff i enrum påkallades då likväl
af två omständigheter: den ena att, i enlighet med det då kända
Filadelfia-systemet, med ensamhetsfängelse förutsattes, att fången fortfarande
skulle hållas i cellen, afskild från gemenskap ej blott med andra
fångar, utan ock med andra personer än bevakningen — en behandling,
som ej utan skada kunde under längre tid uthärdas; och den andra att
tillräckligt antal celler på den tiden icke funnits att tillgå. Dessa båda
omständigheter hade emellertid numera förlorat sin betydelse. Erfarenheten
i andra länder hade nemligen lärt, att straffånge kunde, utan men
till kropp eller själ, hållas förvarad i enrum, skild från all gemenskap
med andra fångar, derest honom bereddes besök af lärare eller andra bildade
personer, som lemnade honom undervisning eller sysselsättning för
tankarne, samt han tillika egde fortfarande tillfälle till arbete och vistelse i
fria luften en eller annan stund om dagen. Cellantalet i rikets fängelser
hade under tidens lopp nått den tillväxt, att fortfarande förvar i enrum utan
olägenhet skulle kunna beredas jemväl för det jemförelsevis mindre antal
fångar, som dömdes till straffarbete under en tid af från två till fyra år
och icke förut gjort sig skyldiga till straff för brott, som medfört förlust

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

af medborgerligt förtroende. Toges nu tillika i betraktande att den, som
utan att på förhand vara illa känd, gjort sig skyldig till brott, som medförde
straffarbete i enrum, efter undergången bestraffning i allmänhet
icke funne hinder att åter inträda i sin förra verksamhet; att så väl det
allmännas som individens fördel manade dertill, att sådant underlättades;
att straffarbete i enrum innefattade något i folkuppfattningen vida mer
afskräckande än straffarbete i gemenskap; och att, till följd af den afkortning
i strafftiden, som straffets verkställande i enrum förutsatte, en
del af kostnaden för fångunderhållet för staten besparades, så syntes giltiga
skäl tala derför, att verkställighet af straffarbete i enrum måtte utsträckas
till längre tid än hittills varit bestämdt.

Förslaget synes Utskottet värdt all uppmärksamhet.

I flere andra europeiska länder är ock den för straffånges hållande
i enrum medgifna högsta tidslängden längre än hos oss, såsom framgår
af följande, af motionären till Utskottet aflemnade tabell:

	Högsta ådömda strafftiden.	motsvarar efter afdrag cellstraff under
Sverige ..................	2 år	1 år 6 s\|4 månader.
Enligt förslaget ...	4 år	2 år 9 månader.
Norge ..................	6 år	4 år.
Danmark .............	6 år	3 år 6 månader.
Belgien ..................	20 år	9 år 282 dagar.

I England hålles den till straffarbete dömde i cell

under de första......................................................... 9 månaderna.

I Tyska riket är åt fängelseförvaltningen öfverlemnadt
att bestämma, huruvida fången skall förvaras
i cell, men må sådant icke utan fångens
medgifvande ske i mera än....................................... 3 år.

I Holland har strafftiden i cell från en tid af högst 2 år
blifvit successivt utsträckt, och är fråga om att
låta densamma uppgå till 4 år.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

Enär emellertid ett antagande af motionärens förslag skulle vara
af djupt ingripande betydelse för vårt straff-system och fängelseväsen
samt frågan synes före sin lösning erfordra en mera omfattande och
mångsidig utredning än som inom Riksdagen torde kunna åstadkommas,
får Utskottet med anledning af motionen hemställa,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och
under hvilka vilkor tiden för straffarbetes fullgörande
i cell må kunna utsträckas, äfvensom huruvida ej för
dem, hvilka icke utan fara för sitt helsotillstånd kunna
underkastas cellstraff, denna straffart må kunna mot
annan sådan utbytas.

Stockholm den 22 April 1880.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.

■j

Bih. till Liksd. Prat. 1880. 7 Sami. 25 Häft,