Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42 (Utlåtande 1869:LU42 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

(

N:o 42.

Ank. till Riksd. Kansli d. 8 Maj 1869, kl. 11 f. m.

Utlåtande, t anledning %p.f väckt motion angående afkortning i
kronorakenskaperna af böter, ädömda enligt mantalsskrifnings-förordningen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottets behandling
öfverlemnad motion (N:o 6) har Herr L. Kinmanson anfört, att böter, som enligt
mantalsskrifnings- och bevillningsförordningarne kunde åläggas för försummelse
att lemna uppgift till mantalsskrifning eller för oriktig eller ofullständig sådan
uppgift, blefvo tillförene, om den bötfällde saknade tillgång, afkortade,
utan att till fängelse förvandlas. Härom vore också uttrycklig förklaring
gifven genom Kongl. Maj:ts i ett särskildt mål fattade beslut''den 6 Juli
1849, infördt i Författningssamlingen för samma år under Ko 51. På enahanda
sätt förfors i afseende a böter, som på grund af Förordningen rörande
mantalsskrifning den 20 Juli 1861 ålades för uraktlåtenhet att å tillflyttningsort
inom föreskrifven tid till pastor aflemna prestbevis. Men då den
nya strafflagen från och med år 1865 blef till efterlefnad gällande, och
Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864, angående denna lags införande,
befanns i 8 § innehålla, att för böter, som enligt äldre lag'' eller författning’
varda ådömda, skulle, vid bristande tillgång, förvandling till annat straff ske
enligt nya strafflagen, hade böter äfven för felaktigheter af omförmälda beskaffenhet,
der tillgång till deras gäldande saknades, ej vidare blifvit afkortade,
utan förvandlats till fängelse vid vatten och bröd, på sätt i 2 Kap.
10 § strafflagen rörande böter i allmänhet stadgas. Detta förfaringssätt hade
ock vunnit godkännande genom Kongl. Brefvet den 2 November 1866, som,
till svar på gjord förfrågan i ämnet, meddelade, att Kongl. Maj:t, med afseBih.
till BiJcsd. Prot. 1869. 7 Sarnl. 21 Häft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

ende å innehållet af 8 § i 1864 års Kong! .Förordning, ansåg någon särskild
förklaring i berörda hänseende icke vara erforderlig.

Då i nyssnämnda förordning bestämdes, att böter, ådömda efter äldre
författning, skulle förvandlas till fängelse vid vatten och bröd enligt strafflagens
allmänna stadgande, var afsigten dermed att göra förvandlingsstraffet
i alla tillämpliga fall likartadt; det var sj elfva arten af ett sådant straff,
jemte tidslängden för dess undergående, som blef föremål för den nya lagens
föreskrifter. Men hvarken i anförda motiver eller eljest företedde sig någon
anledning dertill, att de förändrade stadgandena dessutom åsyftat att införa
förvandlingsstraff, der sådant tillförene ej ifrågakommit eller der böterna i
brist af tillgång skolat af kor tas. Då likväl äfven för detta fall nu begagnades
förvandlingsstraff, gåfve man åt nämnda bestämmelser en tydning,
hvilken af ingen blifvit åsyftad. Emellan ordningsstadganden i förordningen
om mantalsskrifning samt andra påbud i lag och författningar förefunnes
väsendtliga olikheter, som borde hafva till följd att, medan böter för öfverträdelser
af sednare slag blifva utbytta mtft förvandlingsstraff, de enligt mantalsskrifningsförordningen
ålagda böter deremot, under i öfrigt lika förhållande,
ej skulle förvandlas, utan afkortas.

Åberopade förordningen afsåge nemligen att förbereda beskattningen.
I äldre tider upptogo förteckningarne öfver mantal endast dem, som borde
utgöra skatt; och äfven nu, då alla personer utan undantag skola, till ökad
kontroll och jemväl till upplysning för andra ändamål, införas i mantalsförteckningarne,
kunde det sägas, att mantalsskrifningen fortfarande verkställdes
för att tjena till grund och ledning vid påförande af skatt till Staten. Det
vore också denna omständighet, som föranledt att man, vid bestämmande af
ansvar spåföljd för uraktlåtenhet af mantalsskrifningsförordningens föreskrifter,
velat med den största varsamhet tillvägagå. Dessa föreskrifter, så vidt de
hade afseende på de skattskyldige, innefattade åligganden dels att meddela
uppgift till mantalsskrifning, dels att vid inflyttning förete prestbevis. För
försummelse härutinnan stadgades böter, som första gången utgingo med 2
R:dr eller med 2 R:dr 50 öre, efter anmälan af mantalsskrifningsförrättaren
och pröfning af Konungens Befallningshafvande. Då dylika böter numera
förvandlades, hade således det förhållande inträffat, att Svenska undersåter
kunde komma att undergå fängelse vid vatten och bröd endast derför, att
de uraktlåtit iakttaga stadganden, som afse utgörande af allmän skatt.

Utom det att sådant förfarande innefattade en framstående obillighet,
visade sig detsamma i öfrigt såsom icke i något hänseende främjande syftemålet.
För att förhindra, att någon person må undandölja sig vid inflyttning
eller mantalsskrifning, derest sådant skulle kunna inträffa, hade förordningen
bestämt vissa skyldigheter äfven för husbonde eller arbetsgivare samt
innehafvare af egendom, der inflyttad person uppehölle sig. Om åter perso -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

nens inflyttning vore känd, men aflemnande! af prestbevis skulle underlåtas
eller förvägras, kunde visserligen den försumlige eller tredskande bötfällas
och, i brist af tillgång, komma att undergå fängelse vid vatten och bröd;
men härigenom erhölles alldeles icke hvad man önskade eller det saknade
beviset, hvilket, oaktadt förvandlingsstraffet, slutligen måste på ett eller annat
sätt, enligt anvisning i förordningen, anskaffas. Om, sedan alla de personer
biff vit bötfållda, hvilka inom hvarje mantalsskrifningsdistrikt årligen
funnes hafva försummat ofvannämnda föreskrifter, försök äfven kunde göras
att utkräfva fängelsestraff med hänseende till dem, som till böternas gäldande
saknade tillgång, skulle härigenom snart ådagaläggas, att en fullt lika och
jemn tillämpning af hvad lagen nu ansetts i ifrågavarande fall stadga, icke
ens vore utförbar. Föreskrifter, som berörde beskattningen, blefve noggrann!
efterlefda i mån af den medborgerliga anda, som hos folket gjorde sig gällande
samt af lagstiftningen kunde framkallas och underhållas. Nöjaktig
ordning och fullständighet vid mantalsskrifning skulle befordras derigenom,
att denna förrättning gjordes för befolkningen så litet betungande som möjligt,
på samma gång som dess riktiga verkställande sammanbundes med kommunens
egna intressen; hvaremot genom olämpligt eller obilligt förfarande
äfventyrades att mantalsskrifningen blefve förhatlig. Motionären föreslår derföre,
”att Riksdagen måtte för sin del besluta den förklaring af 8 § i Kongl.
Förordningen om nya strafflagens införande den 16 Februari 1864, att böter,
som, enligt 5 och 6 §§ af gällande mantalsskrifningsförordning den 20
Juli 1861, varda ålagda för underlåtenhet att, vid inflyttning, hos pastor
förete prestbevis, eller att till mantalsskrifning meddela behörig uppgift, skola,
vid bristande tillgång hos den bötfällde, icke förvandlas till annat straff, utan
i kronoräkenskaperna afkortas”.

Då ifrågavarande böter tillförene, der tillgång till deras gäldande saknats,
gått till afkortning, utan att, så vidt kändt är, det med bötesbestämmelsen
åsyftade ändamål derigenom förfelats; samt den förändring härutinnan,
som med nya strafflagens införande inträdt, således icke synes vara af
behofvet påkallad, har Utskottet trott sig böra understödja förslaget; men i
öfverensstämmelse med den mening, som framgår ur Kongl. Maj:ts ofvanberörda
nådiga Bref den 2 November 1866, anser dock Utskottet, att åberopade
8 § i Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864, enligt dess lydelse,
tydligen afser äfven detta slag af böter, och en förklaring af gällande
lag i den af motionären angifna syftning lärer derföre ej kunna ega rum;
hvadan Utskottet vördsamt hemställer,

att Riksdagen må för sin del besluta en författning, hvarigenom
stadgas som följer:

Böter, som enligt 5 och 6 §§ af Kongl. Förordningen
angående mantals- och skattskrifningarne i riket den 20

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 42.

Juli 1861 varda ålagda, skola, der den bötfallde saknar
tillgång till deras gäldande, utan afseende å hvad som
stadgas i 8 § af Kongl. Förordningen om nya strafflagens
införande den 16 Februari 1864, i kronoräkenskaperna
afkortas.

Stockholm den 8 Maj 1869.

På Utskottets vägnar:

Arvid Faxe.

STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS 1869.