Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42 (Utlåtande 1868:LU42 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

Mo 42.

Ank. till Riksd. Kansli d. 2 Maj 1868, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående förändrade
föreskrifter i fråga om förlagslåns intecknande och betalningsrätt.

Sedan mer än tjugu år tillbaka har frågan om ett ändamålsenligt ordnande af
lagstiftningen om underpant i lös egendom utgjort föremål för Statsmagternas uppmärksamhet.
I sjelfva verket är frågan likväl af vida äldre datum. Vid första
steget för att i Svenska lagstiftningen inordna den från Romerska rätten hemtade
institutionen om underpant, i motsats till eller vid sidan af den i våra äldre lagar
godkända handfångna panten eller vädsättningen, hvilket införande, så vidt kändt
är, först skedde genom Kongl. Resolutionen den 11 Maj 1665, stadgades: »att då någon
låtit sitt hypothek i rätt tid och vid lagligt rum och ställe protokollera, skulle hans
rätt i allo blifva oförkränkt.» Man skiljde dervid ej emellan hypothek i fast eller
lös egendom, hvilket sednare således i vårt rättssystem icke fanns inskränkt såsom
nu till allenast vissa näringar. Att lämpligheten deraf ifrågasattes visar sig visserligen,
och detta förklaras deraf, att, enligt de då rådande rättsbegreppen, man endast
tänkte på det Romerska hypotheket, som innebar rättighet att, om den hypothiserade
saken af låntagaren blifvit afyttrad, återtaga den äfven från den, som i god tro
blifvit innehafvare deraf.

Vid 1727 års riksdag hade likväl Ständernas Justitie-deputation i utlåtande
öfver ett memorial från handlande borgerslcapet i Stockholm tillstyrkt, »att inteckningar
i lös egendom måtte derefter såsom dittills tillåtas och vid cessiones bonorum och
fallissementer den kraft kreditorer emellan ega, som blifvit stadgad och medgifven uti
de om egendom i gemen och derpå skedd inteckning för utgångna förordningar och
bland dessa 10 Kap. Köpmåla-balken Stadslagen, Förordningen den 29 November
1688, Förklaringen den 3 November 1691, Kongl. Rescriptet till Svea Hofrätt den 3
Bih. till Riksd. Prof. 1868. 7 Sami. 24 Häft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

November 1697, Förklaringarne den 9 November 1685 och den 28 Maj 1687, Förordningen
den 5 December 1664 och Plakatet af år 1699.»

Inom den då arbetande Lag-kommissionen åter synes den motsatta åsigten
hafva gjort sig gällande. Genom en förordning den 11 November 1730 § 1 stadgades
nemligen, att inteckningar, som derefter skedde, ej skulle medföra någon förmånsrätt
utom i debitorens fasta egendom. För att afhjelpa den brist, som härigenom
uppstod, och tillgodose de näringar, som efter den tidens åsigter företrädesvis
borde gynnas, hade man i det lagförslag, som framlades vid 1731 och 1734
årens riksdagar i 17 Kap. 7 § Handels-balken medgifvit förmånsrätt för bilbref,
bodmerilån samt förlag till bergsbruk och andra sådana verk, äfvensom åt vexlar.
Då i anledning häraf inteckning af hypothek i lös egendom uteslutits ur förslaget,
hade Justitie-deputationen vid 1731 och 1734 årens riksdagar förnyat samma utlåtande,
som 1727, om bibehållande enligt förra författningar af sådana inteckningar
och deras kraft kreditorer emellan samt att 1 § i ofvanberörda förordning måtte
blifva i så måtto förklarad; men Borgare-Ståndet, som fann sitt behof tillfredsstäldt
med det framställda förslaget, afslog Justitie-deputationens hemställan, och vid Ständernas
gemensamma öfverläggningar på Riddarhuset svarades, på Landtmarskalkens
fråga: om inteckning i los egendom skulle gälla? — nej, utan att diskussion synes
hafva föregått.

Sedan rättigheten till underpant i lös egendom sålunda såsom privilegium
medgifvits vissa gynnade näringsgrenar, inrymdes bland dessa tid efter annan det
ena yrket efter det andra och meddelades derom ytterligare föreskrifter genom Manufaktur-
och Handtverkeri-privilegierna den 29 Maj 1739, Förlagsordningen den 24
Februari 1748, Förklaringen den 30 Juni 1762 och Hallordningen den 2 April 1770,
och medgafs samma privilegium åt Nordsjöfiskare genom Fiskeri-stadgan den 21 Juni
1774 samt åt förläggare vid Eskilstuna genom Reglementet för Eskilstuna fristad
den 2 Mars 1833.

Det icke tillfredsställda behofvet af en utväg att hypothisera lös egendom

hade emellertid, då lagstiftaren vägrade att afhjelpa detta behof, nödgat dem, som

icke gynnades af förenämnda privilegium, att kringgå lagen genom de så kallade
lösöreköpen, i afseende å hvilka, då de redan länge brukats, innan lagstiftaren uppträdde
för att förekomma de alltför skriande orimligheterna deraf, vissa reglementariska
föreskrifter meddelades genom Kongl. Förordningen den 6 Maj 1835 och
den 20 November 1845. Denna institution, ehuru den iklädde sig formen af ett
köp, är i sjelfva verket icke något annat än underpant i lös egendom, ty få torde

de vara, hvilka, sedan de med en gäldenär slutit ett sådant köp, betrakta sig an norledes

än såsom pantinnehafvare. Vid konkurser säljes nästan alltid denna s. k. försålda
lösegendom och, sedan den utfästade köpeskillingen blifvit till den s. k. köparen
gulden, tager konkursmassan öfverskottet. Det är således, eller betraktas såsom
underpant, och de facto, om också ej de jure, hafva vi institutionen i vårt rättssystem.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

Den falska skepnad, som denna institution sålunda nödgats antaga, har emellertid
framkallat ständiga klagomål. Dessa hafva vändt sig emot de s. k. lösöreköpen,
till följd af hvilkas af lagstiftaren påtryckta karakter af köp de försålda sakerna
undantagits från utmätning och beredt säljaren tillfälle att trotsa sina öfriga fordringsägare,
hvilka med bundna händer måste åse, huru han i orubbadt bo njuter
af alla sina beqvämligheter. Inteckning i fast egendom lemnar icke sådant skydd.
Egendomen utmätes, säljes och inteckningshafvaren erhåller sin rätt utan den harm
hos öfrige borgenärer, som lösöreköpen framkalla.

Vid nästan alla påföljande riksdagar hafva fåfänga försök skett att afhjelpa
detta onda.

Vid 1847—1848 årens riksdag aflät Kongl. Maj:t till Ständerna nådig Proposition
med förslag till förordning angående förlagsinteckning, hvarmed afsågs att
så vidt ske kunde meddela å alla dylika aftal tillämpliga lagbud. Detta förslag
vann icke Ständernas bifall. Under diskussionen deröfver uttalades behofvet af en
allmännare medgifven rätt till underpant i lös egendom.

Uti det af Lagberedningen utarbetade och 1850 från trycket utgifna förslag
till Handels-balk intogos i Kap. 6, §§ 13—20 föreskrifter om underpant i lös egendom.
I motiverna yttrar Beredningen härom:

»Numera bör väl rättigheten att gifva underpant i lös egendom icke rimligen
kunna betraktas såsom ett privilegium för vissa näringsidkare. Tiden har hunnit
så långt, att denna rättighet måste ega rum antingen för alla, eller för ingen. Bland
de näringar, som hittills ej varit gynnade, är jordbruket. Det behöfver ej heller
lagstiftarens gunst för att trifvas; men det behöfver — lika med alla andra näringar
och arbetsföretag — rättvisa. Är det nu rätt att den, som drifver bergsbruk, fabrik,
manufakturverk eller annan sådan rörelse, får bereda sig kredit genom underpant af
lös egendom, så måtte det ock vara rätt, att jordbrukare eller den, som delar hans
yrke, då han ej kan erbjuda inteckning i fastighet, får på lika sätt förskaffa sig den
kredit, han tarfvar för sin rörelse eller sitt ar betsföretag. Detta må vara rätt, säger
man; men har det ingen våda med sig? Jo, det är med krediten som med hvarje annan
mägtig häfstång för menniskans lyftning från lättja och nöd till arbetsamhet
och välstånd: den kan missbrukas, — men umbäras kan den icke. Krediten är ett
af grundvilkoren för inträdet på den stora täflingsbana, der den fria arbetskraften
skall kämpa för sin sjelfständighet, och knappast finnes numera någon arbetare så
ringa, att han kan helt och hållet åsidosätta detta vilkor för sin uppkomst. Brukaren
af annans jord behöfver förlag till kreatur och redskap, jordbrukarens arbetare,
om han skall vara annat än dräng eller stattorpare, behöfver förlag, för att
kunna sköta ett jordtorp eller, om han vill komma ett litet stycke längre i treflighet
och lycka, för att bereda sig ett eget hem, köpa sig en stuga, en ladugård,
en ko, några får o. s. v., handtverkaren behöfver förlag för att förskaffa sig bostad,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

verktyg och mera dylikt, som fordras för bedrifvandet af hans näring. Hvarföre
skulle det då icke vara dem tillåtet att, i den mån de kunna genom redlighet och
flit tillvinna sig förtroende, lemna en förlagsgifvare underpant i den egendom, de
genom hans försträckning förvärfva? Det är sannt: allt detta kan anses för småsaker
i jemförelse med de stora förlagerna till bergsbruk och fabriker; men det är
icke alltid de stora, de mest bullrande, mest i ögonen fallande rörelserna, som
säkrast bidraga till samhällets förkofran: det är många bäckar små, som göra en
stor å, och den för det hela vigtigaste frågan är, icke huru den rika skall bli mera
rik, utan huru den fattiga skall bli mindre fattig.»

»Men utan att fästa sig blott vid nödvändigheten af förlag för den, som vill
arbeta sig upp till sjelfständighet i något visst yrke eller företag, kan man tänka
sig en otalig mängd af händelser, då den, som redan eger en mer eller mindre betydlig
förmögenhet i lös egendom, ser sig tvungen att anlita andras biträde i försträckningsväg,
för att rädda sig ur en tillfällig förlägenhet. Äfven för honom bör
lagen lemna något medel öppet, hvarigenom han förmår värja sig mot en hotande
undergång, utan att nödgas skingra en egendom, den han möjligtvis icke utan största
olägenhet kan umbära.»

»Tidens allmänna behof af en utväg att gifva säkerhet i lös egendom för
den, som ej har någon annan att erbjuda, men icke kän undvara egendomens besittning,
har här i landet under de sista tjugo åren så påtagligen uppenbarat sin
tillvaro, att man, i brist af annan form för underpant, funnit sig föranlåten tillgripa
den minst utbildade af alla former för pantsättning, den så till sägande klumpigaste
af alla, den nemligen att förkläda panträtten i ett köp. Det är denna förklädning,
som gjort de allmänt öfverklagade lösöreköpen så förhatliga. Man vet, att
de, betraktade såsom köp, vanligtvis innebära en osanning, en falskhet, emedan
de i sjelfva verket sällan hafva annat ändamål, än att bereda köparen den säkerhet
för sin fordran, som han ej på annat sätt kan vinna. Och de hafva dessutom
det onda med sig, att de helt och hållet fritaga den egendom, som anses vara köpt
af en fordringsegare, från alla anspråk af andra; hvaremot dessa hade rätt att,
genom egendomens ordentliga försäljning, om den vore pantsatt, söka bringa den
till ett högre värde, deraf deras fordringar, näst efter panthafvarens, möjligtvis kunde
utgå. Svårligen kan en fordringsegare, som sålunda utestänges från all betalning
ur sin gäldenärs egendom, utan harm se densamma af honom ostördt innehafvas
och begagnas under skydd af en så kallad köpare, som, efter hvad hela verlden
tror, har blott en skenbar eganderätt dertill. Men också måste det vara högst motbjudande
för hvarje ärlig man att spela en sådan beskyddarerol, och säkerligen
skulle de borgenärer och gäldenärer vara ganska få, som hade lust att inlåta sig i
dessa vedervärdiga transaktioner, om någon annan laglig form funnes att tillgå för
beredandet af den panträtt, som dermed gemenligen åsyftas. Det synes vara hög
tid att, till vinst ej blott för den materiela utveckling, som för handen varande

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42. 5

förhållanden påkalla, utan äfven för allmän rättskänsla, för god tro och sedlighet,
nu anvisa en sådan form.»

Vid 1859—1860 årens riksdag väcktes i Borgare-Ståndet förslag i detta syfte,
ehuru icke i den utsträckning, som blifvit af Lagberedningen förordad, utan inskränkt
till vissa uppgifna yrken; men Ständerna, — »som väl funnit behofvet af en utväg
att gifva säkerhet i lös egendom för den, som ej hade någon annan att erbjuda,
men icke kunde undvara egendomens besittning, under sednare tiderna hafva varit
så påfallande, att, i brist af annat, en annan form för pantsättning användts», men
tillika ansågo, »att all rättsgrund saknades för nu gällande inskränkningar i rätten
för hvarje medborgare att bereda sig kredit genom underpant af honom tillhörig
egendom, af hvad beskaffenhet som helst, samt derföre funno någon särskild lagstiftning
om förlag icke vidare böra ega rum», — beslutade fördenskull för deras
del samt anmälde genom underdånig skrifvelse den 20 Oktober 1860 till Kongl.
Maj:ts sanktion ett förslag till lag rörande underpant i lös egendom, affattadt i närmaste
öfverensstämmelse med Lagberedningens förut omförmälda förslag. Detta
förslag vann likväl icke Kongl. Maj:ts godkännande, af skäl, som finnas anförda uti
den af Kongl. Maj:t den 21 Oktober 1862 till då församlade Ständer aflåtna nådiga
Skrifvelse; och vid samma riksdag blef denna fråga icke heller föremål för Ständernas
öfverläggningar.

Vid den derpå följande 1865—1866 års riksdag bragtes likväl frågan ånyo
under pröfning genom en inom Borgare-Ståndet väckt motion. Detta förslag, hufvudsakligen
öfverensstämmande med förut omförmälda, föranledde dertill, att Ständerna
uti underdånig skrifvelse den 20 Juni 1866 hos Kongl. Maj:t anmälde till sanktion
en ny författning rörande förlagslån, genom hvilken författning rättigheten att
erhålla och gifva intecknadt förlag utsträcktes jemväl till jordbrukets idkare. Men
äfven detta lyckades icke tillvinna sig Kongl. Maj:ts bifall, på grund af de anmärkningar,
som deremot vid detsammas granskning i Högsta Domstolen framställdes
och hvilka till sitt bufvudsakligaste innehåll finnas omförmälda uti Kongl. Maj:ts
vid sednaste riksdag den 11 Januari 1867 aflåtna nådiga Skrifvelse N:o 4.

Vid innevarande riksdag har uti en i Första Kammaren väckt motion, N:o 57,
Herr Schartau, med tillkännagifvande att han delade den af Rikets Ständer uttalade
åsigt om behöfligheten af en bestämdare och tidens kraf bättre motsvarande lagstiftning
i förevarande ämne, framlagt förslag till förordning om förlagsfordringars
intecknande och betalningsrätt. I detta förslag har motionären, i fråga om de näringar,
åt hvilka rättigheten att lemna förlagslån och få desamma intecknade skulle
medgifvas, gjort en inskränkning, i det att han från denna rätt uteslutit idkare af
fiskerinäringen och af jordbruket, de förre, emedan det derom i Kongl. Stadgan den
21 Juli 1774 intagna stadgande blifvit genom 46 § i Fiskeristadgan den 29 Juni 1852
upphäfdt; de sednare, emedan motionären, ehuru han icke kunde förneka de stora
svårigheter, som för närvarande hemsökte den gäldbundne jordegaren och arrenda -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

torn, befarat, på grund af de anmärkningar, som emot förut väckta förslag i dylik
syftning, blifvit gjorda, att ett nytt förslag härom skulle leda till hela reformens
undanskjutande. Deremot har motionären i det af Rikets Ständer vid riksdagen
1865--1866 godkända förslag vid 1 §, i afsigt att förtydliga begreppet om hvad med
fabrik förstås, tillagt orden: »eller annan till förädling af råämnen afsedd inrättning».
Vid 2 § har motionären också i anledning af derom i Högsta Domstolen
gjord anmärkning intagit ett tillägg derom, att, då ränta betingats till högre belopp
än 6 för 100 om året, förlagstagaren egde rätt att lånet återbetala. Äfven i 3 §
har motionären, med anledning af inom Högsta Domstolen gjorda anmärkningar,
föreslagit en mindre redaktionsförändring, hvarjemte motionären likaledes på grund
af den i Högsta Domstolen framställda erinran, att det icke vore rätt att åt förlagsfordringar
bibehålla så hög förmånsrätt som nu gällande lagstiftning med dess
strängare begränsning af förlagslån medgåfve dessa, hvarigenom dels omyndiges
förmånsrätt för deras fordran hos förmyndare, dels förmånsrätten på grund af ut*
mätning nedsattes, i förslaget gifvit förlagsfordringar plats sist bland de förmånsberättigade.

Herr von Kock åter har i motionen N:o 79, instämmande i öfrigt i Herr
Schartaus förslag, hemställt, att detsamma jemväl må omfatta jordbruks- och öfriga
i Lagberedningens förslag angående underpant afsedda näringar.

Då Utskottet nu går att, i anledning af dessa till Utskottet remitterade motioner,
afgifva infordradt utlåtande, anser Utskottet sig kunna, i fråga om lös egendoms
användande till underpant, inskränka sig till att hänvisa till hvad här ofvan
blifvit infördt ur Lagberedningens motiver till 6 Kap. i dess förslag till Handelsbalk,
samt åberopa hvad Lag-Utskottet, ej mindre vid 1859—1860, än äfven vid 1865—
1866 årens riksdag härom yttrat.

Den skilnad emellan personlig och real-kredit, af hvilka den förra grundar
sig blott på personligt förtroende, den sednare på ändamålsenliga åtgärder för att
tillförsäkra pantinnehafvaren rätt att ur viss uppgifven egendom erhålla godtgörelse
för en fordran, denna skilnad, som redan i samhällets början uppdrages, blir med
dess tilltagande utveckling allt mera utbildad, och icke utan allt skäl har det blifvit
sagdt, att denna utveckling beror och betecknas af ändamålsenliga kreditlagar.

De ifrån äldre tiders mindre utvecklade uppfattning om personligheten härflytande
åsigter, som tilläto att personen fick tagas i beslag och genom bysättningen
beröfvas sin frihet vid bristande förmåga att gälda en skuld, hafva vikit för nyare
tiders begrepp, att icke gäldenärens person, men blott hans egendom, kan användas
för godtgörande af hans skuld. Den personliga krediten måste således egentligen
grundas på en genom personlig bekantskap vunnen kännedom om gäldenärens vilja
och förmåga att uppfylla sina förbindelser. I den mån, som med utvidgade affärsförbindelser
afståndet emellan kapitalisten och låntagaren ökas, eller åtminstone
svårigheten för den förre att vinna erforderlig kännedom om den sednares person -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

liga egenskaper, ökas behofvet för denne att i en viss större eller mindre del af
sm egendom ställa säkerhet för en åtagen förbindelses uppfyllande, och, då all
gäldenärens egendom ansvarar för dessa, att undantaga eller särskildt behandla
den del deraf, som för samma förbindelses gäldande erfordras. I samhällenas barndom
skedde detta genom öfverlemnandet i borgenärens värjo af denna egendom:
pant. Men då detta befanns obeqvämt, och ändamålsenliga utvägar bereddes att,
med bibehållande af egendomen i gäldenärens besittning, likväl åstadkomma säkerhet,
så användes detta. Offentliggörande, genom införande af afbandlingen härom i
dertill afsedda offentliga urkunder, var denna utväg, lika tillämplig i fråga om fast
som lös egendom. Genom stadgandet att detta införande skall ske, i fråga om
fast egendom, vid den Rätt, derunder fastigheten, och, i fråga om lös egendom, derunder
gäldenären för sin person lyder, vinnes alldeles samma ändamål, som genom
öfverlemnandet af panten, nemligen en så beskaffad ständig tillgång till upplysning
om sjelfva förpantningen, att den motsvarar den åskådlighet, som innehafvandet af
den handfångna panten medför. Afhandlings-protokollerna vid våra Underdomstolar
erbjuda dertill, i fråga om den lösa egendomen, alldeles samma tillfälle som intecknings-protokollerna
i fråga om den fasta. Härtill erfordras blott en sådan anordning,
att alla de afhandlingar, som i någon mån gravera en persons lösa egendom,
vare sig genom s. k. lösöreköp eller underpant, intagas i samma protokoll, nemligen
hos den Rätt, hvarunder gäldenären för sin person lyder. Genom att hos domaren
utlösa ett bevis öfver hvilka gravationer vidlåda en persons egendom kan således
den, som är sinnad att såsom säkerhet för ett lån emottaga denna egendom, förvissa
sig, huruvida den redan är graverad eller erbjuder säkerhet för det sökta
lånet, och anspråket på offentlighet, grundvilkoret för allt hypotek, kan således
lika väl tillgodoses i fråga om den lösa egendomen som i fråga om den fasta.

Deremot är det obestridligt, att den säkerhet för återbetalning af en fordran,
som vinnes genom underpant i lös egendom, är mindre ofelbar än den, som hypotek
i fast egendom erbjuder, och denna omständighet har föranledt obenägenhet
mot denna institution. Då nemligen den fasta egendomens högre värde har förmått
lagstiftaren att för öfvergång af eganderätt till fast egendom stadga vissa formaliteter,
nemligen att afhandlingar derom skola ske skriftligen och, sedan den lagliga
åtkomsten blifvit styrkt, införas i protokollerna vid den Rätt, hvarunder egendomen
lyder, likasom pantförskrifningar af sådan egendom skola vid samma Rätt offentliggöras,
så har man, i fråga om fastighet, kunnat stadga den grundsats, att den, som
förvärfvar fastighet, emottager den med de gravationer, som vidlåda densamma och
om hvilka köparen genom gravationsbevis kan förvissa sig.

Att stadga sådana formaliteter för förvärfvande af eganderätt till lösören
skulle vara att lägga alltför hämmande band på omsättningen. Innehafvet af sådan
egendom anses således i allmänhet såsom bevis på laglig åtkomst, hvilket i Fransyska
lagen uttryckes genom stadgandet: »en fatt des meubles la possession vant

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

ture», och den, som i god tro förvärfvat lösören, är således tryggad i sin eganderätt.
Lösören, i hvilka underpant medgifvits, kunna således, om de af innehafvaren
föryttrats, lika litet af fordringsegaren återtagas, som t. ex. en handfången pant,
hvartill han af ett eller annat skäl förlorat besittningen; men denna omständighet
bör lika. litet utgöra hinder mot beviljande af underpant i lös egendom, som t. ex.
möjligheten af panträttens upphörande genom handfången pants förlust kan berättiga
lagstiftaren att förbjuda sådan pantsättning.

Då, med tilltagande förkofran, den lösa egendomen oupphörligt stiger i värde,
och vid ökad industriel utveckling behofvet af förlagskapital ovilkorligen kräfver
användandet af denna egendom såsom säkerhet, men dess öfverlemnande såsom
handfången pant skulle omöjliggöra begagnandet af densamma till de dermed afsedda
ändamål, så har man måst tillgripa utvägen att lemna underpant i densamma,
med bibehållande för gäldenären af besittningen. Häraf blir följden att, så länge
den i underpant lemnade egendomen finnes i gäldenärens besittning, består denna
säkerhet, men den upphör med besittningens upphörande. Att säkerheten således
icke är absolut, bör lika litet verka till sjelfva institutionens förkastande, som t. ex.
den omständighet att en stadsfastighet kan förstöras, eller en jordbruksfastighet
till dess värde nedsättas och säljas under inteckningsvärdet bör verka till förkastande
af hypothek i fastighet. Åt långifvaren måste öfverlemnas att bedöma beskaffenheten
af den säkerhet, som erbjudes honom, och lagstiftningen kan i detta hänseende
endast bereda en form för låntagaren att lemna den säkerhet, som står
honom till buds.

Att denna säkerhet i Sverige med fördel blifvit använd och icke föranledt
några väsendtliga klagomål, derom vittnar den erfarenhet, som under snart ett och
ett fjerdedels århundrade vunnits genom förlagslånen, och detta, ehuru den egendom,
hvari, enligt 17 Kap. 7 § Handels-balken, förlagsgifvaren har förmånsrätt, ”det
som tillverkadt är”, eller, för att begagna ordalagen i förlagsordningen, ”brukets
effekter och materialier”, är af beskaffenhet, att ständigt böra afsättas och således,
om man dermed afsåg att vinna enahanda säkerhet, som vid hypothek i fastighet,
aldra minst dertill egnar sig. Med vida mera skäl kan man medgifva en jordbrukare
att i sina inventarier, t. ex. ångmaskiner, redskap, dragare m. m., som enligt
sin natur icke ständigt bör omsättas, lemna underpant. Svårt, om icke omöjligt,
torde det också vara för lagstiftningen att, äfven om man ville begränsa rättigheten att
lemna underpant för de s. k. förädlingsnäringarne, såsom en af motionärerne föreslagit,
på ett nöjaktigt sätt definiera dessa, och i allt fall torde idkaren af en näring
vara lika berättigad, som den af en annan, att tillgodonjuta denna förmån.

Med kännedom om den mening emot införande af underpant i lös egendom,
som hos flere män åt facket är rådande, har Utskottet visserligen fästat allt- afseende
å motionärens förslag att inskränka de ifrågavarande lagbestämmelser om underpant
till förlag för näringar. Men då det derom vid 1865—1866 årens riksdag

fram -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

framställda förslag, lika litet som det vid 1859—1860 årens riksdag framställda om
underpant i lös egendom i allmänhet, lyckats vinna Högsta Domstolens godkännande,
har Utskottet icke funnit skäl att, med uppoffrande af hvad juridisk konseqvens,
rättvisa och billighet fordra, fortfarande såsom ett privilegium för vissa näringar
medgitva en förmån, som rätteligen tillkommer alla. Utskottet finner sig så mycket
mera uppmanadt dertill, som, till följd af den tryckta penningetillgången och
deraf föranledda konkurrens om de rörliga kapitalen, de lånesökande icke böra beröfvas
tillfälle att begagna den realsäkerhet, de kunna hafva att erbjuda. Bristen
på tillgång dertill skall nödga dem att använda borgens-systemet, hvaröfver man
med skäl fört så mycken klagan, och den häraf uppkommande vanan att anlita andra
personer om borgen föranleder dertill, att banker eller penningeverk icke sakna
tillgång på sådana papper, hvilkas pröfning för de långifvande direktionerna är vida
beqvämare än den af realsäkerhet.

Behofvet af underpant i lös egendom har också i åtskilliga länders lagstiftning
framkallat bestämmelser härom. I Danmark äro genom Kongl. Förordningen
den 28 Juli 1841 föreskrifter derom meddelade. I åtskilliga Tyska stater, såsom
Hannover, Braunschweig, Weimar, Oldenburg, Liibeck, Bremen in. fl., äfvensom i de
Schweitziska kantonerna är underpant i lös egendom tillåten efter både äldre och sednare
lagar. I flera af Nordamerikas förenade Stater hafva lagar härom blifvit stiftade,
i några af dem för snart 40 år tillbaka.

På dessa skäl har Utskottet, i anledning af de derom nu väckta motioner, ansett
sig böra till Riksdagens godkännande framlägga det förslag om underpant i
lös egendom, som vid 1859—1860 årens riksdag af Rikets Ständer godkändes, och
som nästan i alla delar öfverensstämmer med det af Lagberedningen i 6 Kap.
Handelsbalken framlagda förslag i ämnet. I detta förslag har Utskottet ansett sig
böra göra några mindre väsendtliga förändringar, hvilka, såsom sådana, icke torde
behöfva motiveras. En väsendtlig förändring deremot är den förändrade plats i förmånsrättsordningen,
som Utskottet anser sig böra tillstyrka, i det att Utskottet,
med afseende på det skäl, som i Kongl. Maj:ts till Rikets Ständer 1862 aflåtna
nådiga Skrifvelse i anledning af de vid nästförflutna riksmöte föreslagna lagförändringar
anförts såsom skäl emot ifrågavarande förslags antagande, funnit sig
böra åt den nu föreslagna underpanten i lös egendom bibehålla enahanda plats i
förmånsrättsordningen, som förlagslån för närvarande ega. Såväl den grundsats
att de speciela hypothekerna böra gå framför de generela, som äfven den omständighet
att nedflyttande i förmånsrättsordningen af den plats, förlagslånen der innehaft,
skulle verka menligt på industrien med afseende på dess behof af förlag, och
slutligen den i Kongl. Maj:ts ofvanberörda nådiga Skrifvelse anmärkta oförenligheten
af den åt underpanten då anvisade plats i förmånsrättsordningen med öfriga stadgande]!
i nämnda ordning har föranledt Utskottet till denna åtgärd, hvilken jemväl
deraf torde vara motiverad, att någon klagan icke försports öfver den plats i för Bih.

till Riksd. Prot. 1S68. 7 Sami. 24 Raft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

månsrättsordningen, som hittills varit anvisad förlagslån, och den bland öfriga förmånsrätterna,
som ensamt kunde anses förtjent att af lagstiftningen omhuldas, nemligen
omyndiges fordran hos förmyndare, hvilken hittills underordnats förlagslånen,
icke kan, med bibehållande af konseqvens, sättas framför de, enligt förslaget, med
förlagslånen jemförliga lånen emot underpant i lös egendom. Det är också att antaga,
att genom den sig alltmera utvecklande kommunalandan och de åtgärder,
som till följd af Kong!. Förordningen den 24 September 1861 angående tillsyn
å förmyndares förvaltning af omyndiges egendom numera vidtagas att tillgodose
denna, äfvensom genom den i samma förordning gifna tillåtelsen för de i berörda
förordning omtalade gode män att genom vinnande af inteckning i förmyndarens
egendom eller annorledes bereda säkerhet för omyndiges medel, dessa skola bättre
bevaras än genom en förmånsrätt, som, redan nu af ringa värde, icke omintetgöres
genom nu ifrågavarande stadgande.

Uti det af Rikets Ständer vid 1859—1860 årens riksdag framställda förslag
till lag om underpant ingick upphäfvandet af nu gällande stadganden om köp af
lösegendom enligt Kongl. Förordningen den 20 November 1845. Vid föredragning
i Konungens Högsta Domstol den 16 September 1861 af Rikets Ständers ofvanberörda
förslag om upphäfvande af nämnda Kongl. Förordning den 20 November 1845
yttrade sig dess fleste ledamöter emot detsamma, på skäl som synas Utskottet öfvertygande.
Uti gällande lag funnes ej, såsom vilkor för beståndet af köp om lösegendom,
stadgadt, att det sålda skulle hafva blifvit till köparen öfverlemnadt. Till
följd häraf hade det, före utfärdandet af Förordningen den 9 Maj 1835, angående
hvad iakttagas borde vid handel om lösören, som köparen läte i säljarens vård
förblifva, varit tillfyllest för dessa köpeaftalsbestånd, att deras rigtighet erkändes
af köpare och säljare; och häraf hade bedräglige gäldenärer vetat begagna sig för
att genom diktade eller antedaterade köpeafhandlingar af omförmälda beskaffenhet
besvika sina borgenärer.

I ändamål att förekomma dylika svekfulla tillställningar, hade först 1835 års
nyssnämnda Författning och, då deri meddelade bestämmelser icke funnos tillfyllestgörande,
Förordningen den 20 November 1845 utfärdats, genom hvilken sednare
författning, med undanrödjande af 1835 års förordning, men med bibehållande af
principen i densamma, ytterligare föreskrifter i afseende på handel em lösören,
som köparen läte i säljarens vård qvarblifva, till iakttagande påbjudits. Att nu upphäfva
1845 års Förordning vore således att återgå till förhållandet, sådant det hade
varit, innan 1835 års författning utkom. Men derigenom skulle, då domstolarne
sedermera, lika litet som före 1835, kunde undgå att tillerkänna gällande kraft åt
köpeafhandlingar af ifrågavarande beskaffenhet, när, beträffande dem, sådan bevisning
förekomme, som enligt lag för bestyrkande af köp i allmänhet erfordrades,
tillfälle följaktligen åter öppnas för de bedrägerier, som 1835 och 1845 års författningar
afsett att förekomma, och föreskrifter deremot skulle utan tvifvel snart ånyo

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42. 11

finnas nödvändiga. Dessutom saknades icke anledning att antaga, det de öfverklagade
missbruken med lösöreköpen på sednare tider betydligt aftagit, och att således
1845 års Förordning i icke oväsendtlig mån uppfyllde sitt ändamål.

På dessa, inom Högsta Domstolen anförda skäl, hvilka, jemte andra i nådig
Skrifvelse den 21 Oktober 1862 anmärkta omständigheter, föranledde Kongl. Maj:t
att vägra Sitt godkännande af Rikets Ständers förslag om upphäfvande af ifrågavarande
förordning, har Utskottet, lika med Lagberedningen, ansett de deri förekommande
stadganden böra vid införande af underpantsinstitutionen bibehållas.

Deremot har Utskottet, i motsats mot Lagberedningen, ansett verkan af underpant
icke böra genom ett sednare tillkommet s. k. lösöreköp tillintetgöras. Om
denna grundsats antoges, skulle nemligen underpanten sakna all betydelse. Då
lagstiftaren såsom undantag från den i allmänhet gällande regel tillåtit en köpare
af lösegendom, som låtit densamma i säljarens värjo qvarblifva, att freda densamma
från utmätning för säljarens skuld genom iakttagande af vissa formaliteter och deribland
intagande af den derom uppgjorda afhandling i Rättens protokoll, så kan lagstiftaren
i konseqvens härmed stadga, att en köpare, som vill begagna sig af denna
förmån, bör förskaffa sig upplysning, huruvida icke egendomen är lemnad i underpant
för säljarens skulder; och den fordringsegare, som, genom intecknande af aftalet
härom, förvärfvat af lagstiftaren medgifven säkerhet, bör åtnjuta enahanda
skydd, som köparen genom inprotokollerande af sin köpeafhandling förvärfvar.

Med anledning af hvad nu blifvit anfördt, hemställer Utskottet vördsamt,
att Riksdagen för sin del måtte besluta

dels en författning angående underpant i lösegendom af följande
lydelse:

-Med upphäfvande af hvad om förlagsfordringars intecknande
och betalningsrätt nu är genom särskilda författningar
stadgadt, förordnas:

§ 1.

Vill någon för gäld gifva underpant i lös egendom, utan
att den egendom ifrån sig lemna, varde pantförskrifning derom
upprättad med dag, årtal och vittnen under. I den handling
skall utsättas beloppet af den gäld, för hvilken pantförskrifningen
sker, samt den egendom, som densamma afser. Pantförskrifning
må lemnas antingen å utgifvarens lösa egendom i allmänhet
eller å särskilda slag af egendom eller ock å vissa lösören,
hvilka i ty fall i handlingen upptecknas skola.

§ 2.

Pantförskrifning, som i 1 § omtalas, skall inlemnas till den
Rätt, hvarunder utgifvaren lyder, och der offentligen uppläsas

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

samt i protokollet öfver bouppteckningar, morgongåfvobref och
afhandlingar om lösöreköp intagas, så ock med påskrift om inteckningen
förses. K landet må ej inteckning af pantförskrifning
ske utan å lagtima ting.

§ 3.

Då pantförskrifning intecknad är efter ty i 2 § sägs, ege
borgenär förmånsrätt i den pantförskrifna egendomen, såsom i
17 Kap. Handels-balken skils.

å 4.

Inteckning af pantförskrifning skall förnyas inom två år
sedan den beviljades och ytterligare inom två år efter hvarje
förnyelse. Lyder förskrifningens utgifvare under annan Rätt,
när förnyelse ske skall, varde den verkställd vid den Rätt, hvarunder
han då lyder. Underlåtes förnyelse, som nu sagd är,
vare inteckningen förfallen.

§ 5.

Lyder pantförskrifning å utgifvarens lösa egendom i allmänhet,
eller å visst särskildt slag af egendom, men ej å vissa
lösören, vare den förskrifning ej hinderlig för hans rätt att öfver
större eller mindre del af den pantförskrifna egendomen
råda.

å 6.

Finnes pantförskrifven egendom i hans hand, som förskrifningen
utgifvit, eller i annans besittning för hans räkning, då
fordran, hvarför egendomen i underpant satt är, skall uttagas,
gånge den egendom i betalning, ändå att någon påstår sig
hafva genom köp eller annat aftal med innehafvaren blifvit
egare dertill, såvida ej denne då pantförskrifningen intecknades
iakttagit hvad föreskrifvet är iör att sådan egendom skall
vara fredad för utmätning för innehafvarens skuld. Har egendomen
genom laga fång, eller såsom pant på god tro, kommit
i annans hand, vike för hans rätt dens, som pantförskrifningen
häfver, ändå att den förskrifning intecknad blifvit.

§ 7-

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

§ 7.

Innehafvare af pantförskrifning å lös egendom vare skyldig
med ed fästa, att han den pantförskrifning på god tro och för
rigtig fordran erhållit, der annan rättegande sådan edgång äskar.

Denna Förordning träder i verksamhet från och med den 1
Januari 1870. Förut meddelade förlagsinteckningar bedömas
efter ditintills gällande föreskrifter, men böra vid den Domstol,
hvarunder gäldenären lyder, anmälas, vid Rådstufvurätten inom
slutet åt år 1871 och hos Häradsrätten sednast vid det lagtima
ting, som infaller näst efter samma års utgång, samt
derpå vidare, enligt hvad i 4 § stadgadt är, förnyas för att bibehålla
sin förmånsrätt;

dels att 9 Kap. 9 § Handels-balken må erhålla följande förändrade
lydelse: »Ej må den vinst för ocker räknas, som kommer
af loflig handel, eller det köp, som lagligen slutet är.
Samma lag vare, der jord för penningelån förskrifven är, och
afrad, på vinst och förlust, i stället för räntan af det lån,
ehvad afraden varder mer eller mindre. Gifver man annan
lån i penningar eller varor att dermed drifva bergsbruk etter
fabrik; ege ock att åtnjuta så stor ränta, som han betingat,
ändå att den öfver sex för hundrade om året stiga skulle; vare
dock i sistnämnda fatt låntagaren berättigad att, efter sex månaders
uppsägning, lanet återbetala, äfven om längre betalningstid
varit öfverenskommen»;

samt dels att 17 Kap. 7 § skall erhålla följande förändrade
lydelse: »Häfver någon sådant bilbref, som i Sjölagen beskrifvet
är; ege han förmån i skeppet, så ock i godset, då skeppsfolk
betaldt är, som i 5 § är sagdt. Dernäst gånge det lån ut,
som skeppare på bodmeri tagit; hafve ock det yngre bil- eller
bodmeribref företräde för det äldre. Häfver någon underpant
i lös egendom, njute förmånsrätt i den egendom, från den dag
pantförskrifningen intecknades. Sådan förmånsrätt sträcke sig
dock ej till ränta för längre tid tillbaka ån tre år före konkursens
början.

Stockholm den 30 April 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Bih. till Biksd. Prof 1868. 7 Sami. 24 Haft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.

Reservationer:

af Herrar Ribbing och Lemclien;

af Herr Bergström: ”De rättsvetenskapliga och faktiska förutsättningar, hvilka
betinga möjligheten att konstituera verkligt sakrättslig underpant (hypothek) i fast egendom,
saknas eller svika, då fråga uppstår att åstadkomma slik sakrätt i lösören. Kunde
än de svårigheter, hvilka vid lagstiftning i sistberörda syftning möta, på ett någorlunda
tillfredsställande sätt öfvervinnas, skulle dock, enligt mitt förmenande, ett
rättsinstitut sådant, som det af Lag-Utskottet föreslagna, komma att mera skada än
gagna allmänna krediten. Vid sådant förhållande har jag icke kunnat ens medverka
till, än mindre biträda det af Utskottet framlagda förslag till lag om underpant
i lösören.”

af Herrar von Möller, de Laval och Hessle, hvilka instämt med Herr Bergström.

Derjemte har Herr Björkenstam begärt att få antecknadt, det han ej öfvervarit
ärendets handläggning hos Utskottet.

Stockholm 1868. Assoeiations-Tryckeriet.