Lag- Utskottets Utlåtande N:o 41 (Utlåtande 1886:LU41 Lagutskottet)

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 41.

Uf:o 41.

Ank. till Riksd. Kansli den 12 Mars 1880, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring iförordningen
om lagfart å fång till fast egendom den 16 Juni 1875.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 162, som blifvit
till Lag-Utskottet öfverlemnad, anför Herr J. Smedberg, med hvilken Herr
S. Fr. Norén instämt:

»Att Kong!, förordningen angående lagfart å fång till fast egendom
den 16 Juni 1875 medfört vissa fördelar och äfven lättnader i lagfartskostnaderna
lärer icke kunna förnekas, men att den i vissa fall orsakat
onödiga utgifter lärer icke heller kunna bestridas. Så har nemligen skyldigheten
att lagfara arffången fastighet och deröfver lösa lagfartsbevis å
hvarje fastighetslott, om än aldrig så liten, ledt derhän att vissa arfvingar
fatt vidkännas eu lagfartskostnad nära nog lika stor som värdet å fastighetslotten.
Jag åsyftar alls icke att upphäfva skyldigheten att lagfara arffången
fastighet, då densamma emellan sterbhusdelegarne skiftas, men der
fastigheten är sa obetydlig eller af så ringa omfång, att icke mer än ett
hushåll derå kan vara besutet, eller den är så skuldbelastad, att den i hvilket
fall som helst måste afyttras förr, än arfskifte förrättas, borde efter mitt
förmenande en lagfart, gemensam för alla sterbhusdelegarne, vara nog och
protokollet öfver en sådan lagfart utgöra tillräcklig åtkomsthandling, hvarBih.
till Riksd, Prof. 1886. T Sand. 16 Höft, " 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

med köparen kan vinna lagfart å köpet och erhålla lagfartsbevis. Det har
berättats mig att å vissa orter domstolarne äfven på det sättet tillämpa
lagen, men i min hemort meddela icke domstolarne lagfart å fastighet, som
blifvit öfverlåten af samtlige sterbhusdelegare förr, än hvarje arfvinge fått
lagfart och löst lagfartsbevis å sin fastighetslott, hvadan arfskifte måst upprättas
öfver den redan försålda fastigheten; och ju flera arfvingarne varit,
och der någon af dem aflidit, så att dess afkomlingars andelar äfven måst
uträknas och skiftas dem emellan, desto flera lagfartsprotokoll och lagfartsbevis
hafva utfärdats, som — såsom sagdt är — medtagit köpeskillingen
för de mindre lotterna, hvilket är en beskattning, som mest drabbar den
minst bemedlade.

I nära öfverensstämmelse med denna beskattningsåtgärd räknar jag den,
att en person, som inom den föreskrifna lagfartstidens utgång öfverlåtit
sitt köp på annan man, måste samtidigt med senare köparen lösa lagfartsbevis
å sitt fång. Justitieombudsmannen yttrar härom i sin till 1878 års
riksdag afgifna embetsberättelse — till hvilken jag hänvisar — att i sådant
fall det icke är nödvändigt att lagfartsbevis utfärdas för öfverlåtaren; men
icke desto mindre meddelas af vissa domstolar lagfartsbevis för båda kontrahenterna.

På grund af anförda omständigheter tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen för sin del beslutar sådana ändringar i eller tillägg till
Kong]. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den IG
Juni 1875,

att då sterbhusdelegare gemensamt sälja fast egendom utan att den
sig emellan skifta, dessa icke behöfva hvar för sig söka lagfart, utan gånge
lagfart å fånget gemensamt för alla sterbhusdelegare, hvaröfver lagfartsprotokollet
må utgöra bevis samt tjena såsom åtkomsthandling, då köparen
söker lagfart; samt att den, som inom lagfartstidens slut öfverlåtit sitt köp
på annan man, icke är skyldig utlösa lagfartsbevis, utan må lagfartsprotokollet
utgöra bevis om åtkomsten.»

Förevarande motion innefattar sålunda två särskilda förslag till ändringar
i nu gällande bestämmelser rörande lagfart å fast egendom, hvilka dock
hafva det gemensamt, att de åsyfta minskning i kostnaderna för lagfarten
i vissa fall.

Motionärens första förslag går derpå ut, att der fast egendom ingår
bland tillgångarna i ett sterbhus, hvari finnas flere delegare, desse må, der

Lag - Utskottek Utlåtande N:o 41. 3

de utan att skifta egendomen sälja densamma, gemensamt derå erhålla lagfart,
hvaröfver utdrag af lagfartsprotokollet må utgöra bevis samt tjena
såsom åtkomsthandling, då köparen söker lagfart, hvadan särskildt lagfartsbevis
i detta fall ej skulle utfärdas.

Som bekant, infördes genom förordningen angående lagfart å fång till
fast egendom den 1(5 Juni 1875 den för vår lagstiftning dittills främmande
grundsats, att en hvar, som med eganderätt åtkommit fast egendom, är
skyldig att å fånget söka lagfart. Särskildt med afseende å arf och giftorätt,
hvilka fång också i förordningens 1 § uttryckligen nämnas, innebar
detta stadgande en nyhet, som onekligen kunde medföra en förut icke befintlig
börda för personer, som på detta sätt vinna eganderätt till fast
egendom. Påläggandet af denna ökade förpligtelse hade emellertid eu giltig
grund i den vigt för den allmänna rättssäkerheten, som ligger derpå, att åt
hvarje fång af fast egendom gifves den offentlighet, som lagfart medför.

I 2 § af ifrågavarande förordning meddelas föreskrifter om den tid,
inom hvilken förvärfvaren är skyldig att söka lagfart, dervid i fråga om
giftorätt i makars bo skyldigheten att lagfara förklaras inträda först då
boet delas, och i fråga om arfsfång stadgas, att tiden för lagfartssökande
skall, der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning erfordras, räknas
från det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen
efter arflåtaren afslutades.

De nu anförda stadgande^, synas vid tillämpningen hafva framkallat
någon tvekan hos domstolarne, huruvida i sådana fall, der arfskifte i ett
sterbhus är erforderligt för arfslottens bestämmande, lagfart å den arffallna
fastigheten kan meddelas gemensamt för sterbhusdelegarne på grund af bouppteckningen
eller om domstolen bör vägra lagfart, intill dess ett i behörig
form upprättadt arfskifte företes, på grund hvaraf lagfart å hvarje
sterbhusdelegares deri bestämda andel kan särskildt meddelas. Såsom motionären
uppgifvit, lärer praxis i dylika fall vara temligen vacklande. Uti
ett under Högsta Domstolens pröfning draget mål (refereradt i Chr. Naumanns
tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årg. 1882,
sid. 10(5, och i Nytt juridiskt arkiv, årg. 1881, afd. I sid. 484) kar
Högsta Domstolen genom utslag den 15 November 1881 förklarat sig
finna hinder i lag icke möta för de i målet klagande att gemensamt erhålla
lagfart å hvad dem samfäldt i arf tillfallit och icke blifvit emellan
dem skiftadt.

Intigheten af denna lagtolkning synes emellertid Utskottet icke vara
otvifvelaktig. Den torde i många fall kunna leda till föga tillfredsställande

Lag-Utskottets Utlutande N:<> 41.

resultat i afseende å den visshet om eganderätten till fastighet, som med
lagfarten åsyftas. Om nemligen en af sterbhusdelegarne sedermera afhänder
sig sin andel i fastigheten och dervid icke kan förete andra fångeshandlingar
än bouppteckningen jemte bevis om lagfart, som på grund af nämnda
handling meddelats, så kan ovisshet om storleken af hans andel i egendomen
uppstå. En närmare utveckling af de skäl, som tala emot eu sådan
uppfattning af lagens bestämmelser återfinnes uti en i Chr. Naumanns omförmälda
tidskrift, årg. 1880, sid. 293, intagen uppsats af en domare å landet.

Utskottet, som sålunda icke finner sig kunna antaga, att gällande lagbestämmelser
gifva sterhhusdelegare rätt att å oskiftad fast egendom gemensamt
erhålla lagfart, och icke heller anser en sådan rätt i nämnda allmänna
omfattning lämplig eller öfverensstämmande med de i 1875 års lagfartsförordning
antagna grundsatser, hyser dock för sin del icke någon betänklighet
att förorda bifall till motionärens förslag i dess förra del. Det afser
nemligen endast det speciella fall, då samtliga sterbhusdelegarne på eu gång
afhända sig den oskiftade fastigheten. I detta fall saknar frågan om storleken
af hvarje sterbhusdelegares andel i fastigheten all betydelse för det
allmänna, i följd hvaraf möjligen uppkommande ovisshet i denna punkt icke
torde kunna medföra någon olägenhet. A andra sidan tala de af motionären
anförda billighetsskäl och önskvärdheten deraf, att lagfartsskyldigheten ej
må medföra onödiga kostnader, för vidtagande af en lagstiftningsåtgärd i
den af motionären afsedda rigtning. Den rätta formen derför torde vara
ett tillägg till 1 § i 1875 års förordning, hvari antydning tillika gifves
derom, att sterbhusdelegarnes blotta tillkännagifvande, att de ämna afhända
sig fastigheten, ej är tillräckligt att bereda dem förmånen af gemensam lagfart.

Till stöd för sitt i senare delen af motionen framstälda förslag har
motionären åberopat ett yttrande af Justitieombudsmannen i hans till 1878
års Riksdag afgifna embetsberättelse. Det åsyftade yttrandet återfinnes å
sid. 56 i nämnda berättelse och har följande lydelse:

»Eu fråga, om hvilken jag funnit olika meningar rådande, är den,
huruvida, då vid pröfning af sökt lagfart å fast egendom det befinnes, att
föregående egare till samma egendom, en eller flere, underlåtit att sina fång
till fastigheten lagfara och i följd deraf förpligtats sådan skyldighet fullgöra,
bevis öfver sedermera vunnen lagfart skall utfärdas till en hvar af dem, som
af nämnda anledning lagfarit med samma fastighet, eller endast till den
sist blifne egaren af fastigheten.

När fastigheten är belägen å landet, har denna fråga ringa betydelse,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

emedan lösen för lagfartsbevis å sådan egendom är eu obetydlighet, men i
städerna, der lösen för dylika bevis är lika stor med den, som förut erlades
för fastebref, och derutöfver två kronor, är förhållandet ett annat.

För de olika åsigterna åberopas, å ena sidan, stadgandet i § 11 af
Kongl. förordningen om lagfart å fång till fast egendom den ib Juni
1875: »när lagfart är beviljad, utfärde Rätten derom bevis»; och å andra
sidan: Kongl. Brefvet den 26 April 1827, innehållande, att, »i anledning
af Rikets Ständers i underdånighet gjorda hemställan, Kongl. Maj:t funnit
godt i nåder förklara, att köpare af fast egendom, den han afhändt sig, innan
laga stånd hans köp åkommit, ej må vara pligtig att, enär han iakttager
hvad honom i öfrigt, enligt lag och författningar, åligger fullgöra, fastebref
å sådan egendom utlösa» ; samt § 10 af Kongl. förordningen angående
expeditionslösen den 30 November 1855, der det heter: »ej må fastebref
utfärdas eller friskilling, der den eger ruin, fordras, sedan hos Rätten blifvit
behörigen anmäldt, att den uppbudna egendomen ombytt egare». De
som förfäkta den senare åsigten, anse lagfartsbevis böra i detta afseende
betraktas lika med förut brukliga fastebref. Denna likhet emellan lagfartsbevis
och fastebref, sådan detta senares betydelse var, när det afskaffades,
lärer icke heller kunna bestridas. Från att vara ansedt för ett osvikligt
försäkringsbref på eganderätten till den fastighet, hvarå det lydde, nedsjönk
fastebrefvet sedermera först till ett skyddsbref endast emot bördsanspråk
och, sedan bördsrätten upphört att gälla, till endast ett bevis om slutad
lagfart, eller det samma, som ett lagfartsbevis nu är.

Om nu denna likhet är gifven, så följer deraf, att förr åberopade 1827
års Kongl. bref och 1855 års Expeditionstaxas föreskrift gälla lika väl om
lagfartsbevis som om fastebref.

Den omständighet, på hvilken deras åsigt, som fordra att lagfartsbevis
skall lösas för hvarje vunnen lagfart, nemligen att lagfartslagen i § i 1
bjuder, att när lagfart är beviljad, Rätten skall utfärda lagfartsbevis, lärer
under nyss nämnda förhållande ej betyda mera, än den lika ovilkorliga
föreskriften i 4 kap. 1 § Jordabalken, att sedan laga uppbud skett, »Häradshöfdingen
skall gifva fastebref å fånget», och i Kongl. förordningen om
lagfart och börd af jord på landet den 13 Juni 1800, att, likaledes sedan
uppbud föregått, »köparen skall å den i hans hand lagståndna egendomen
taga fasta» förut betydde, efter det 1827 års Kongl. bref och Expeditionstaxans
nyss åberopade föreskrift voro meddelade.

Merberörda Kongl. bref och den derpå grundade föreskriften i Expeditionstaxan
är en undantagslagstiftning, som för ett särskildt fall upphäf -

()

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

ver lagens allmänna stadgande. Historien om tillkomsten åt denna undantagslagsstiftning
är den, att, sedan Kongl. Maj:ts förnyade nådiga taxa på expeditionslösen
den 15 Maj 1821 utfärdats, vid den derpå följande 1823
års riksdag missnöje yttrades öfver samma taxa såsom varande alltför hög,
och motioner väcktes om borttagande af eller nedsättning i den uti åtskilliga
punkter i taxan bestämda lösen. Sålunda framstäldes i en motion
hos Ridderskapet och Adeln såsom obilligt, bland annat, att, »oaktadt eu
köpare, som börjat lagfara med en inköpt fastighet, åter sålde den samma,
efter det han erhållit ett eller annat uppbud, han likväl måste fullfölja
lagfarten och utlösa fastebref». Lag- och Ekonomi-Utskotten, hvilka för
handläggning af denna motion sammanträdt, yttrade i deröfver afgifvet utlåtande,
i afseende på den händelse, som här voro i fråga, att egendomen
såldes, innan laga stånd derå för säljaren tillkommit, att utskottet funnit,
att, »då säljaren hade sig ålagdt att styrka sin åtkomst till den fastighet,
han föryttrat, lagfarten för sådant ändamål bör för honom fortgå, och han
å egendomen taga trenne uppbud, hvilket ock Utskotten ansett öfverensstämma
med 5 kap. 1 § Jordabalken; men enär någon vidare åtgärd i detta
hänseende icke lärer erfordras, hafva Utskotten derjemte ansett det vara
öfverflödigt och endast ledande till onödig kostnad att för säljaren utfärda
fastebref». Detta utlåtande godkändes af Rikets Ständer, som derom underrättade
Kongl. Maj:t i underdånig skrifvelse den 21 December 1823,
hvarefter Kongl. Maj:ts nådiga bref den 2G April 1527 utfärdades och
kungjordes genom Kongl. Svea Hofrätt^ universal den 21 Maj samma år.

Då lagstiftaren, för att i möjligaste måtto betrygga eganderätten till
fast egendom, i den nya lagfartslagen påbjudit lagfarande af flera fång,
som förut ansetts icke tarfva sådan bekräftelse, och, för att uppmuntra till
lagfarande af äldre fång, som förut icke behöft lagfaras, i flera fall sökt
åstadkomma lindring i kostnaderna för lagfart, är det lätt förklarligt, hvarföre
han ej velat genom upphäfvande af ofvan berörda undantagslagstiftning
borttaga den lindring i lagfartskostnaderna, som genom den samma redan
blifvit beviljad.

Det må dock medgifvas, att denna lagstiftning icke är fullt tydlig och
klar i fråga om, huru långt den inedgifna befrielsen från fastebrefs lösande
sig sträckte. Ordalydelsen gifver icke ringa stöd för den tolkning, att nämnda
befrielse endast skulle ega rum i det fall, att egendomens öfverlåtelse till
nya egare skett, under det den närmast föregående egaren hölle på med
lagfarandet af sitt fång, och således icke skulle kunna tillämpas, när egendomen
gått genom flere egares händer utan att någon af desse med den

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

samma lagfarit. Jag vill söka tydliggöra detta genom ett exempel: Å
sålde år 1870 en fastighet till B, och B sålde 1874 samma fastighet till
C. När då C söker lagfart på sitt fång, upptäckes, att B icke lagfarit
sitt. Efter gamla ordningen fick då B börja lagfara, och denna lagfart
fortgick samtidigt med C:s och slutade vid samma ting. I detta fall skulle
efter den strängare bokstafstolkningen af merberörda undantagslagstiftning
endast C befrias från fastebrefs lösande, men B vara till slik lösens erläggande
förpligtad. Så förfors likväl icke i allmänhet, utan af dem, som
sålunda på en gång lagfarit samma egendom, var det endast den siste egaren,
som måste lösa fastebref; och detta förfarande har vunnit så fast häfd,
att på åtal, som jag anstalt emot eu domare, för det han tagit fastelösen
ej blott af siste egaren utan ock af en föregående, som köpt egendomen
flera år förut utan att hafva med den lagfarit — se Justitieombudsmannens
embetsberättelse till 1871 års Riksdag sid. 46 och följande. — Kong!.
Svea Hofrätt fälde domaren till ansvar för hvad honom i berörda afseende
till last lades, hvithet utslag Kongl. Maj:t faststälde.

Denna utsträckta tolkning af lagstiftningen i ämnet hade utan tvifvel
sin grund dels deri, att det hufvudsakligen var nedsättning i lagfartskostnaden,
som åsyftades med undantagsstadgandet i 1827 års nådiga bref, och
till en sådan kunde den, som sålt sin egendom innan han börjat lagfara
med densamma, hafva lika rätt som den, hvilken sålt först efter det han
derå undfått ett eller annat uppbud, enär de begge voro lika lottade i det
afseende, att de endast för god ordnings skull nödgades lagfara med egendom,
den de ej längre områdde, dels i den omständighet, att det utan
tvifvel skulle varit oegentligt att samma dag utfärda fastebref åt två personer
på samma egendom, hvilken endast en af dem i sjelfva verket egde.
Dessa samma skäl gälla ock i fråga om utfärdande af lagfartsbevis till och
uppbärande af lösen derför af annan än den verklige egaren. De föregående
egaren a erhålla i stället protokollsutdrag öfver den verkställa lagfarten.
»

På sätt motionären anmärkt, torde praxis äfven i nu ifrågavarande fall
vara något vacklande. I 11 § af lagfartsförordningen stadgas helt allmänt:
»Då lagfart är beviljad, utfärde Rätten derom bevis». Det synes med hänsyn
till detta uttryckliga stadgande åtminstone tvifvelaktigt, om vederbörande
domstol kan, med stöd af de i Justitieombudsmannens embetsberättelse anförda
författningar, underlåta att i fall af förevarande beskaffenhet utfärda
särskildt lagfartsbevis för hvar och en af köparne. Den af Justitieombuds -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

mannen åberopade förordningen angående expeditionslösen är numera upphäfd
genom förordningen den 7 December 1883, i hvars § 4 stadgas: »Då
i stad, efter beviljad lagfart på grund af köp, byte eller gåfva, lagfartsbevis
utfärdas, erlägges, utom stadgad lösen, friskilling med en krona, der egendomens
värde, beräknadt på sätt här ofvan i fråga om lösen för lagfartsbevis
är stadgadt, icke öfverstiger ett tusen kronor, men, då värdet går
deröfver, med två kronor. I stad, för hvilken härutinnan särskildt förordnande
af Kongl. Maj:t meddelats, lände detta fortfarande till efterrättelse.
— Har, före lagfartsbevisets utfärdande, egendomen genom något af nu
omförmälda fång öfvergått till ny egare, och denne derå sökt lagfart, erlägges
friskilling allenast för sista fånget.» Då här talas endast om friskilling,
så torde man i uteslutandet af befrielsen från utlösande af den
handling, som motsvarar det gamla fastebrefvet, böra se en afsigt att upphäfva
det undantag från skyldigheten att lösa lagfartsbevis, som Justitieombudsmannen
velat grunda på den motsvarande bestämmelsen i 1855 års
expeditionstaxa.

Utskottet anser emellertid, lika med motionären, att billighetsskäl tala
för ett sådant undantag. Ett stöd för denna åsigt finner Utskottet i ofvan
anförda stadgande om befrielse från friskillings erläggande i slika fall. I
gällande förordning angående stämpelafgiften den 6 September 1883 heter
det i 9 under rubriken »köp af fast egendom» : »Der köpeafhandling,

utan tillägg till eller förändring i stadgade vilkor, öfverlåtes inom den för
lagfart föreskrifna tid, räknadt från första fånget, och inom samma tid för
lagfart företes, eger stämpelbeläggning rum allenast för sista fånget.»

Någon betänklighet från det allmännas sina synes icke möta mot bifall
till motionärens nu ifrågavarande förslag, då den eganderätt, som skulle
genom lagfartsbeviset styrkas, redan öfvergått på annan man, som med det
för honom utfärdade beviset kan styrka sin laga åtkomst.

Utskottet får sålunda hemställa,

att Eiksdagen ville, med hufvudsakligt bifall till
motionen, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 1 och 11 $$ i förordninningen
om lagfart å fång till fast egendom den 16
Juni 1875.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

Härigenom förordnas, att 1 och 11 §§ i förordningen
. angående lagfart å fång till fast egendom den 16
Juni 1875 skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf,
giftorätt, skattelösen af kronojord eller annorledes med
eganderätt åtkommer fast egendom, söke lagfart å fånget
vid den rätt, hvarunder egendomen lyder. Hörer egendomen
under flere rätter, skall med hvarje del lagfaras
vid den rätt, hvarunder den del lyder.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl frälseränta,
fast egendom, som innehafves såsom fideikommiss, samt
sådana på ofri grund i stad uppförda hus eller andra
byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas, så länge han
erlägger tomtören eller utan att lösen för byggnaderna
gifves.

Då sterbhusdelegare gemensamt afhändt sig dem
emellan ej skiftad fast egendom, samt lagfart a den
nye egarens fång och å sterbhusdelegarnes samtidigt
sökes, ma lagfart för alla sterbhusdelegarne gemensamt
beviljas.

11 §•

Då lagfart är beviljad, utfärde Eätten derom bevis.
I detta bevis skall fånget samt vid köp jemväl köpeskillingen
anmärkas, så ock vilkor, der sådant förekommer,
som inskränker egarens rätt att egendomen öfverlåta
eller med inteckning belasta. I fall, som omförmälas
i 9 §, skall tomtens läge och storlek i beviset
antecknas.

Der köpeafhandling, utan tillägg till eller förändring
i stadgade vilkor, öfverlåtes inom den för lagfart föreskrift
tid, räknadt från första fånget, och lagfart
inom samma tid, sökes, utfärdas lagfartsbevis endast
för den, som genom sista fånget förvärf v åt eganderätt
till fastigheten.

Bill. till Riksd. Broi. 1886. 7 Sami. 16 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

Uti det i 1 § 3 stycket omförmälda fall vare utfärdande
af lagfartsbevis för sterbhusdelegarne ej erforderligt.

Stockholm den 12 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Reservationer:

mot Utskottets förslag rörande 1 p och sista stycket af 11 §
af Herrar Bergström och Thomasson;

mot Utskottets förslag rörande 11 p
af Herrar Claeson, V. N. Ekenman och Grefve Strömfelt;

samt af Herrar Fröberg och G. H. Stråle.

Herr F. Andersson i Helgesta har begärt få här antecknadt, att han
icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

STOCKHOLM, GERNASTDT8 BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1886.

Rättelse

i Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41:

Sid. 3, rad. 7 nedifrån, står: 106, läs: 708,

jBih. till Iliksd. Prof. 1886. 7 Sami.