Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41 (Utlåtande 1883:LU41 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

N:o 41.

Ank. till Riksd. Kansli den 4 Maj 1883, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om revision
af Strafflagen i vissa delar.

Revision af strafflagen i vissa delar påyrkas i en inom Andra
Kammaren af Herr A. Hedin afgifven och till Lag-Utskottet öfverlemnad
motion, N:o 45.

Motionären säger sig hålla före, att den värdegräns af 15 kronor,
som utmärkte skilnaden mellan å ena sidan snatteri, hvilket kunde
med högst 100 kronors böter eller högst 6 månaders enkelt fängelse
försonas, och å andra sidan stöld, hvilken drabbades af straffarbete och
vanfrejd, måste erkännas för alldeles godtycklig. Möjligen borde vid
straffets bestämmande hänsyn tagas till den större eller mindre skadan
af brottet. Men vore det rigtigt, att tillgrepp öfver 15 kronors värde
medförde så svår påföljd som straffarbete och vanfrejd, så kunde man
fråga sig, hvarför vid ett ej mindre samhällsvådligt brott, som väl oftast
hade svårare skada i följe, nemligen bedrägeri, ett visst värdebelopp
icke föranledde en lika svår straffskärpning. Äfvenså förefölle
det anmärkningsvärd^ att det tillgripnas värde, som hade en så stor
betydelse för skilnaden mellan snatteri och stöld, och der afgjorde
tillämpningen af olika straff arter, spelade en jemförelsevis underordnad
roll vid bestämmandet af straff graden för förbrytelse af senare slaget:

Bill. till Likså. Prof. 1883. 7 Samt. 30 Häft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

först när värdet af det tillgripna öfverstege 1,000 kronor, finge ju samma
förhöjning af straffarbetstiden till ett år ega ruin, som de i § 3 uppräknade,
försvårande omständigheter föranledde.

Motionären upprepar, hvad han i sin vid förra riksdagen afgifna
motion i ämnet påpekat såsom ett bekant faktum, att den bokstafliga
tillämpningen af § 1 i strafflagens tjugonde kapitel visat sig så orimlig
och orättvis, att mer än en domare vid handläggning af åtal för
tjufnad första gången till ett värde, som ej mycket öfverstiger snatterigränsen,
sökt att få det stulnas värde uppskattadt till sådant belopp,
att det lindrigare straffet för snatteri kunnat ådömas och derigenom
för den brottslige underlättas det tillfälle till förbättring, som blott
alltför ofta omintetgjordes genom ett hårdare, af vanfrejd åtföljdt straff.
En sådan åsigt hos dem, som hade att tillämpa lagen, borde i motionärens
tanke väcka lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet. Och att
öfvertygelsen om behofvet af strafflagens reviderande vore rätt allmän
bland de domare, som såge sakernas verklighet på närmare håll,
än öfverrätternas medlemmar, det slete han bland annat af mellersta
Sveriges civila tjenstemannaförenings förhandlingar år 1882 i ämnet,
hvilka han bifogat sin motion.

Hvad iterationssträffen anginge, syntes dessa honom dess hellre
förtjena namn af ändamålsvidriga, som det stränga, af vanfrejd åtföljda
straffet för första resan stöld ofta stängde vägen till försörjning genom
redligt arbete och så godt som tvingade den första gången för stöld
straffade till nya tjufnad sbrott. Om likväl straffskärpning vid återfall
i brott vore en oantastligt förnuftig och rättvis princip, hvarför gjordes
den då icke gällande vid bestraffande af brott i allmänhet, eller
hvarför skulle just tjufnadsbrotten utgöra det egentliga området för
dess tillämpning? Motionären betviflade, att den frågan kunde så besvaras,
att konseqvensen i vår brottmålslagstiftning derigenom blefve
ådagalagd. Den omständigheten, huruvida “förbrytaren tillförene upprepade
gånger varit straffad“, den omständigheten — hade Riksdagen
yttrat år 1872 — läge “utanför sjelfva förbrytelsen“. Gjorde man fullt
allvar af den tanken, så förmådde motionären ej inse annat, än att
iterationsstraffens dom vore fadd. I alla händelser ville det synas
honom, att genom stadgande af en viss preskriptionstid, efter hvars förlopp
ett redan genom straffet försonadt brott ej finge vid ny förbrytelse
lända till straffskärpning, skulle i någon mån mildras de nu stadgade
iterationsstraffens orättvisa. Och då mot hans motion åberopats andra
länders exempel, vill han erinra, att detta exempel härvidlag talade
för en förändring af vår strafflag.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

Å andra sidan vore motionären icke ensam om den tanken, att
ansvarsbestämmelserna för bedrägeri i vissa fall tålde vid att skärpas.

Med anledning af en erinran om det samband mellan strafflagens
särskilda delar, som tilläfventyrs kunde förhindra en till blott tjugonde
kapitlet inskränkt revision, föranlätes motionären att nu gifva sin framställning
en något vidsträcktare omfattning och att hemställa om “revision
så väl af strafflagens tjugonde kapitel — i syfte, dels att tjufnadsbrott,
ehvad värdet är större eller mindre, må första och andra gången
kunna försonas med böter eller enkelt fängelse, samt först vid andra
gången tjufnad under försvårande omständigheter straffarbete och förlust
af medborgerligt förtroende ådömas, dels att straffskärpningarna
för återfall i tjufnad må upphäfvas eller åtminstone i betydlig män
mildras — som af lagens öfriga delar, i den mån detta för sammanhangets
skull finnes nödigt

hvarjemte motionären anhållit att, derest Lag-Utskottet ej skulle
vara i tillfälle att framlägga förslag till en omarbetning af nämnda
kapitel och till de öfriga förändringar i strafflagen, som härmed torde
stå i sammanhang, “Riksdagen ville i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla
om proposition till nästa Riksdag med förslag till förändring
af strafflagen i nu angifna syfte.“

Vid sistlidne riksdag afgaf Lag-Utskottet öfver samma motionärs
då i hufvudsakligen enahanda syfte väckta motion följande utlåtande:

“På ingen del af vår nya strafflagstiftning torde forna bestämmelser
i ämnet hafva haft ett sådant inflytande, som å innehållet i 20
kapitlet Strafflagen “om stöld och snatteri44, Genom de i stort antal
uppräknade försvårande omständigheterna, genom de särskilda straffen
för iteration, genom de särskilda grunderna för delaktighet, m. in. afviker
onekligen lagstiftningen om tjufnad från den i öfrigt gällande strafflagstiftningen.
Grunden till detta förhållande torde kunna sökas, förutom
i den särskilda karakteren å tjufnadsbrotten, i den omständighet,
att, då man vid nya Strafflagens stiftande i ämnet egde stadganden af
färskt datum i förordningen den 4 Maj 1855, man icke fann lämpligt
att i dessa företaga mycket vidtgående förändringar, under det att,
beträffande de flesta öfriga delarne af strafflagstiftningen, det gälde att
bygga på nya grunder.

“Då motionären nu påyrkar en revision af stadgandena om straff
för tjufnad, önskar han förnämligast, dels att skilnaden mellan snatteri

Lag- Utskottets Utlåtande N:o il.

och stöld måtte upphöra samt tjufnadsbrott, ehvad värdet vore större
eller mindre, första och andra gången kunna försonas med böter eller
enkelt fängelse, utan påföljd af vanfrejd, och att först vid andra gången
tjufnad under försvårande omständigheter straffarbete och förlust
af medborgerligt förtroende måtte ådömas; dels ock, att de i motionärens
tanke stränga iterationsstraffen måtte helt och hållet upphäfvas
eller åtminstone förmildras.

“Snatteri, d. v. s. i allmänhet olofligt tillgrepp åt gods eller penningar
till värde af femton kronor eller derunder, straffas för närvarande
med böter, högst ett hundra kronor, eller fängelse i högst
sex månader (S. L. 20. 1). De straff för olofligt tillgrepp första gången,
motionären önskar nedsatta, äro sålunda dels straffet för s. k.
enkel stöld, straffarbete från och med två till och med sex månader
(S. L. 20. 1, 2); dels straffet för snatteri och stöld under försvårande
omständighet (S. L. 20. 3, 4), för hvilket straff det latitudinära
maximum hvad angår snatteri är detsamma som vid snatteri under
vanliga omständigheter, men beträffande stöld är höjdt från sex månader
till ett år; dels ock straffen för de två i 5 och 6 §§ omförmälda
arter af qvalificerad stöld, ehvad värdet af det stulna uppgår till femton
kronor eller ej, hvilka straff äro satta för den ena arten (S. L.
20. 5) till straffarbete från och med två månader till och med ett
år, samt för den andra (S. L. 20. 6) till straffarbete från och med sex
månader till och med fyra år. Derjemte stadgar S. L. 20. 18 såsom
påföljd för stöld förlust af medborgerligt förtroende för alltid eller för
viss tid.

“Huruvida nu de sålunda satta strafflatituderna äro till sitt minimum
likasom sitt maximum för höga torde icke kunna afgöras från
allmänt principiella synpunkter, utan torde man i detta fallet vara hänvisad
till erfarenheten om straffens förmåga att uppfylla det med dem
afsedda ändamål samt till andra lands exempel.

“En på fakta grundad erfarenhet i hithörande afseenden är alltid
svår att vinna, och fullt tillförlitliga och tillräckliga materiali er för frågans
bedömande ur denna synpunkt äro icke af motionären förebragta
och torde icke heller annars föreligga.

“Beträffande de straff, andra lands lagar stadga för tjufnadsbrott
första gången, så vill Utskottet ur den norska Lov angaaende Forbrydelser
af den 20 Augusti 1842 och Lov indeholdende Forandringer i
Lov angaaende Forbrydelser af den 20 Augusti 1842 med videre, den
3 Juni 1874, kap. 19, den danska Almindelig borgerlig Straffelov den
10 Februari 1866, kap. 23, den för Tyska riket gällande Strafgesetzbuch
af den 26 Februari 1876, afd. 19, samt den franska Gode Pénal, Livré

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41. 5

III, Titre II, C Ii. II, Sect. 1 meddela, att enkel, första resan begången
stöld straffas

i Norge med fängelse (af tre slag: arrest på minst 32, högst 240
dagar; fängelse på vanlig fångkost på minst 16, högst 120 dagar; samt
fängelse på vatten och bröd på minst 4, högst 30 dagar) eller med
straffarbete i femte grad (på 6 månader eller deröfver intill 3 år);
dock att, om det stulna föremålets värde är särdeles obetydligt och
derjemte de omständigheter, hvarunder tillgreppet skett, utmärka, att
handlingen har en väsentligen mindre grad af straffbarhet än tjufnad i
allmänhet, straff af böter kan användas;

i Danmark med fängelse på vatten och bröd till och med 30, men
icke under 5 dagar; dock att, om obetydligheten af det tillgripna i förening
med dess öfriga beskaffenhet och de särskilda omständigheter,
hvarunder tillgreppet skett, utmärker, att handlingen har eu märkeligen
ringare grad af straffbarhet än tjufnad i allmänhet, såsom när frukter
i annan mans trädgård eller på dennes mark eller födoämnen eller
dryckesvaror tillgripas till omedelbar förtäring, utan att härmed äro
förbundna omständigheter, som utestänga handlingen från det mildare
bedömandet, straffet är böter från 2 till 100 kronor eller enkelt fängelse
på minst 2 dagar intill 1 månad;

i Tyska riket med fängelse (1 dag—5 år), hvarjemte tjuf, som
dömts till minst 3 månaders fängelse, kan dömas förlustig borgerliga
hedersrättigheter på minst 1, högst 5 år; samt

i Frankrike med fängelse från och med 1 till och med 5 år; och
kunna dessutom ådömas böter från och med 16 till och med 500 francs
samt förlust af de i art. 42 af Code Pénal omnämnda rättigheter under
en tid af minst 5 och högst 10 år, räknadt från den dag, straffet aftjenats,
likasom personen i fråga äfvenledes kan ställas under polisuppsigt
under lika antal år.

‘kvalificerad stöld straffas

i Norge (»Grovt Tyveri») med straffarbete i tredje, fjerde eller
femte grad (9 år—6 månader); dock att, i vissa fall, deribland inbrott,
om tjufnaden är begången under sådana omständigheter, att den
icke är märkeligen farligare än simpel tjufnad, straffet kan nedsättas
till fängelse;

i Danmark (»Grovt Tyveri») med straffarbete intill 8 år, d. v. s.
minimum »Forbedringslmusarbeide» på 8 månader, maximum »Tugthuusarbeide»
på 8 år; och

i rTyska riket med tukthusarbete ifrån 1 till 10 år; dock, derest
förmildrande omständigheter förefinnas, med fängelse icke under 3 månader;
och kan derjemte dömas till förlust af borgerliga hedersrättig -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

h^ter vid tukthusstraff på minst 2, högst 10 år; vid fängelsestraff på
minst 1, högst 5 år, äfvensom medgifvas, att den till tukthusstraff
dömde sedermera må ställas under polisuppsigt.

»I Frankrike äro åtskilliga särskilda bestämmelser gifna, enligt
hvilka qvalificerade stölder straffas: med tvångsarbete för alltid, då flere
särskilda qvalifikationer sammanträffa, för viss tid (5—20 år) i vissa fall
— deribland enkelt inbrott —; med tukthusarbete (5—10 år) i andra,
och med fängelse från och med 1 till och med 5 år samt böter från
och med 16 till och med 500 francs i ett fall. Stölder under försvårande
omständigheter straffas — med några härinom liggande olika latituder
för olika fall — med fängelse från och med 15 dagar till och med 5
år och böter från och med 16 till och med 500 francs, men i några fall
äfven med tukthusarbete. Adömdt tvångs- eller tukthusarbete medför
»degradation civique» och ställande under ständig polisuppsigt.

»Af denna korta framställning torde framgå, att straffen för olofligt
tillgrepp hos oss icke kunna anses synnerligen högt tilltagna. Minima
för motsvarande brott torde i andra land vara ungefärligen desamma,
hvaremot maxima äro betydligt högre. Straffmediet måste derföre ock
vara högre än hos oss.

»Hvad nu särskilt angår straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende, så visar sig, att Sverige icke är det enda land, der sådan
påföljd kan ådömas.

»Då frågan, att denna påföljd måtte upphöra för tjufnadsbrott,
som första gången beginges, förevar vid 1880 års riksdag, yttrade Utskottet: ’Det

behjertansvärda i motionens syfte kan Utskottet icke annat
än erkänna, men Utskottet betvifla]-, att tidpunkten ännu är kommen
för att än ytterligare, än hvad redan skett genom förordningen den
31 Oktober 1873, inskränka tillämpningen af medborgerligt förtroendes
förlust såsom påföljd å vissa i den allmänna uppfattningen vanfrejdande
brott. I en fråga som denna måste lagen mera än någonsin,
derest den skall något betyda, växa fram ur folkuppfattningen. Så länge
uti denna en person, som begått vissa, om ock ringare brott, i följd af
förbrytelsens natur betraktas såsom van frejdad, skulle lagstadganden,
som omöjliggjorde all kontroll, huruvida någon vore för sådant brott
straffad, antagligen mottagas med ovilja och åstadkomma eu allmän
misstro mot okända personer. Då motionärens förslag synes förnämligast
afse ringare tjufnadsbrott, som första gången begås, torde de skäl,
Utskottet vid 1877 års riksdag anförde för sitt afstyrkande af då väckt
förslag, att förlust af medborgerligt förtroende ej vidare skulle ådömas
för första resan begången, icke qvalificorad stöld, äfven nu vara tillämp -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

liga. Lika vigtig!, sade Utskottet, som det för samhället vore att underlätta
eu frigifven brottslings sträfvan att erhålla ärligt förvärf och dyrrledelst
ej blott minska faran för ett upprepande af hans förbrytelse,
utan äfven till nyttigt arbete återvinna en på afväga!- kommen samhällsmedlem,
måste det också vara, att ej samhällets öfriga medlemmar och
i främsta rummet arbetsgivare utsattes för olägenheten att, under okunnighet
om förhållandet, i sina hem och i sitt arbete mottaga personer,
soin nyss begått vanfrejdande brott, utan att ens någon tid hafva visat
prof på sin förbättring; och vore en stöld begången under synnerligt
förmildrande omständigheter, torde i de flesta fall inga svårigheter möta
för den, som dertill gjort sig skyldig, att i sin hemort erhålla arbetsförtjenst,
äfven om han på någon kortare tid vore förlustig medborgerligt
förtroende. Högst olämpligt vore det äfven att medgifva eu från
fängelset nyss utkommen, för stöld straffad brottsling alla medborgerliga
rättigheter. Vore han ej ådömd förlust af medborgerligt förtroende,
kunde deltagande i t. ex. riksdagsmannaval och alla kommunala angelägenheter
honom ej förvägras, om han eljest vore dertill berättigad.
I sådant fall skulle ej heller kunna honom förmenas att med laga verkan
aflägga vittnesmål, men att tillerkänna tjufvens intyg egenskap af
laga bevis, innan han genom någon tids oklanderligt uppförande kunde
anses hafva återvunnit det förtroende, han förverkat, s}mtes ingalunda
välbetänkt, särdeles vid det förhållande, att vår lag gåfve två vittnens
sammanstämmande intyg egenskap af fullt bevis, utan att åt domaren
inrymma den omfattande pröfning af vittnesmålens verkan, som andra
länders lagstiftning medgåfve.’

»Utskottet hänför sig nu till hvad Utskottet sålunda tillförene
yttrat.

»Beträffande vidare den af motionären såsom godtycklig betecknade
skilnaden mellan snatteri och stöld, är gifvet, att hvarje sådan
skilnad efter värdet å det tillgripna måste blifva mer eller mindre godtycklig,
men skilnaden har just tillkommit för att kunna lindra straffet
för tillgrepp till obetydligt värde. Att upphäfva skilnaden skulle, äfven
med iakttagande af straffnedsättningar, kunna vålla, att stölder till obetyeldigt
värde blefve med högre straff ansedda än för närvarande, särskildt
vid iteration.

_ »Utskottet har slutligen att yttra sig om de i Strafflagen för återfall
i tjufnadsbrott bestämda iterationsstraff. Vid andra resan stöld
ökas latituden med två år, vid tredje resan med fyra år. Vid fjerde
resan eller oftare skall den brottslige dömas till straffarbete från och
med fyra till och med tio år; dock må, der omständigheterna äro synnerligen
mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas och, der

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

sådana försvårande omständigheter förekomma, som i S. L. 20. 6. omförmälas,
kan dömas till straffarbete på lifstid.

»Dessa iteration sstraff voro beträffande tredje och fjerde resan stöld
strängare i 1864 års strafflag, men förordningen den 19 Juli 1872 införde
de nuvarande mildare. Efter en så nyligen skedd förmildring
anser Utskottet icke något ytterligare steg redan nu böra tagas i samma
rigtning.

»Iterationsstraff för tjufnad förekomma så väl i den norska strafflagen
som i den danska (inom tio år från sista straffet) och den tyska
(först vid återfall tredje gången och inom tio år från sista straffet). I
Frankrike äro stadgade svåra — på ej mindre den förut ådömda, än
äfven den genom nya brottet förskyllade straffarten grundade — iterationsstraff
i allmänhet, hvilka sålunda gälla äfven för tjufnadsbrott.

»På grund af det anförda får Utskottet hemställa, att förevarande
motion icke må föranleda någon Riksdagens åtgärd.»

Motionären har nu visserligen sökt gendrifva flere af de sålunda
af Utskottet andragna skäl, men Utskottet vill dock anmärka, att utlåtandet
godkändes af Första Kammaren utan öfverläggning eller omröstning,
hvaremot i Andra Kammaren motionen visserligen blef bifallen,
men med blott 68 röster mot 67, hvilka senare afgåfvos för Utskottets
hemställan.

Utskottet vill icke förneka, att gällande Strafflag företer, ej minst
i sitt tjugonde kapitel, åtskilliga brister, men Utskottet anser för sin
del, att dessa icke kunna med bibehållande af det sammanhang och den
konseqvens, som ovilkorligen måste fordras mellan de olika bestämmelserna
i en strafflag, afhjelpas annorlunda än genom en allmän revision
af Strafflagen i dess helhet. Om någon sådan revision har motionären
emellertid icke afgifvit förslag, och den närmaste framtiden torde
för ett företagande af en sådan vara föga lämplig, då under densamma
lagstiftande maktens uppmärksamhet måste tagas i anspråk för det
stora och omfattande lagstiftningsarbete, som är ännu mera trängande,
eller revisionen af processlagstiftningen.

Med stöd af det anförda får Utskottet hemställa,

att motionen icke må föranleda någon Riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 4 Maj 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

Reservationer:

af Herrar Thomas son, Anders Persson, Ekenman. Smedberq, Maqnus
Jonsson och Berguf.

Herr Grefve Strölaf dt har begärt få här anteckna^, att han på
grund af eihållen ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i ärendets
behandling inom Utskottet.

Bill. till Likså. Prof. 188.1. T

Samt. SO Haft.