Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40 (Utlåtande 1872:LU40 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

JV:0 4O.

Ank. till Riksd. Kansli d. 4 Maj 1872, kl. 8 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i Kongl.

Förordningen angående grunderna och vilkoren för
hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 Augusti 1864.

Ifrågavarande, till Lag-Utskottet remitterade motioner äro väckta
inom Andra Kammaren af Herrar Gunnar Eriksson (motionen N:o 176),
C. E. Hjelm (Nio 183), A. Bäckström, med hvilken P. Jonsson från
Yesterbottens län sig förenat (N:o 85) och J. E. Billström (N:o 65).

Omförmälda Kongl. Förordning innehåller i de tre första momenten
af 9 § följande stadgande!!:

»1 mom. Ä jord, som från hemman eller lägenhet afsöndras,
skall årlig afgäld läggas i spanmål eller annan lämplig räntepersedel;
och må denna afgäld ej vara mindre, än att den motsvarar hvad af
hela hemmanets eller lägenhetens räntor och öfriga utskylder, vid jemförelse
af egornas storlek och beskaffenhet, å den afsöndrade jorden
belöper.

2 inom. Afhandling rörande jordafsöndring skall ingifvas till
Konungens Befallningshafvande, som har att tillse huruvida den i afseende
å afsöndringens storlek är med denna förordning öfverensstämmande,
samt pröfva den öfverenskomna afgälden, och densamma, der
den befinnes tillräcklig, fastställa, men, i annat fall, högre lämplig afgift
bestämma.

3 mom. Innan ärendet af Konungens Befallningshafvande afgöres,
må icke allenast, der så nödigt finnes, kronobetjeningen höras, utan
äfven yttrande af landtmätare inhemtas, om sådant med hänsigt till af Bih.

Ull Likså. Prof. 1872. 7 Sami. 23 Haft.

2 Lag-Utsieottets Utlåtande N:o 40.

söndringens betydlighet eller andra förhållanden pröfvas vara af behofvet
påkalladt.»

Med anmärkning hufvudsakligen att den sålunda föreskrifna pröfning
af afsöndringens storlek och afgäldens belopp medförde alltför
känbara kostnader för den som nödgades dylik åtgärd påkalla, samt att
föreskrifterna härom utgjorde ett väsendtligt hinder för mindre bemedlade
personer att skaffa sig och de sina eget hem, har Herr Gunnar
Eriksson uti sin ifrågavarande motion föreslagit, »att Riksdagen ville
besluta att uti underdånig skrifvelse hos Ivongl. Maj:t anhålla om utfärdande
af en författning, som stadgar följande förändrade lydelse af
de två sista här ofvan anförda moment, nemligen:

Andra mom. I fall af tvist bestämmer, på anmodan af jordegare
eller afsöndringsinnehafvare, Konungens Befallningshafvande afgäldens
belopp.

Tredje mom. Innan sålunda inkommet ärende af Konungens Befallningshafvande
afgöres, må icke allenast — — — —--— —

(i öfrigt lika lydelse som i författningen).»

I sammanhang härmed har Utskottet till behandling förehaft Herr
Hjelms motion, som innehåller det förslag, »att Riksdagen i underdånighet
hos Kongl. Maj:t anhåller om ett tillägg i 9 § 2 mom. af Kongl.
förordningen af den 6 Augusti 1864 sålunda: dock må inom rikets
nordligare län, då afsöndringslägenheten icke öfverstiger 50 qvadratrefvar
ouppodlad jord, samt sker från hemman som undergått laga skifte,
afgälden utan stadsfästelse få förblifva vid hvad mellan afsöndringsgifvare
och tillträda re öfverenskommet är.»

Om å ena sidan det måste medgifvas, att den pröfning i ifrågavarande
hänseende, som efter gällande lag ovilkorligen åligger Konungens
Befallningshafvande att på förhand iakttaga, är förenad med mer
eller mindre känbara utgifter för lägenhetsinnehafvare, så lärer å den
andra icke kunna förnekas, att denna pröfning medför icke blott ökad
trygghet i afseende på jordafsöndringens bestånd, men äfven den fördel,
som ligger deruti, att flen årliga afgälden från början blifvit en gång
för alla bestämd. I fall detta ej skedde och pröfning af afgäldens
belopp ifrågakomme först sedan lägenheten blifvit betydligt uppodlad
och förbättrad, kunde afgälden möjligen blifva bestämd till vida högre
belopp, än lägenhetsinnehafvaren beräknat. Derjemte kunde, i händelse
den afsöndrade lägenheten vore större än lagen medgifver, eller om
flera lägenheter blifvit från ett och samma hemman afsöndrade, invecklade
tvister uppstå derom, huruvida eller i hvad mån hvar och en af
dessa afsöndringar borde återgå eller ega bestånd. För lägenhetsinne -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

nafvare är det dock i allmänhet en nästan oberäknelig olycka att blifva
drifven från den jord, hvarå han nedlagt sitt arbete, äfven om han
derför erhåller lösen, hvilken sällan eller aldrig motsvarar fördelen af
eget hus och hem, synnerligast om det inträffar sedan han hunnit den
ålder, att han icke mera förmår bebygga och upparbeta en annan lägenhet,
Det synes derföre vara med lägenhetsinnehafvarens egna sanna
fördel, liksom med god ordning, mest förenligt, att deras rättigheter
och skyldigheter blifva på en gång och för alltid bestämda, äfvensom
det ligger i hemmansegarens intresse att med säkerhet veta hvad han
har att fordra.

De statsekonomiska skäl, hvilka ligga till grund för ifrågavarande
föreskrifter, torde ej behöfva framhållas. Deremot anser Utskottet sig
böra fästa särskild uppmärksamhet på vigten deraf att, då afsöndring
från hemman sker under full eganderätt, anteckning derom göres i kronans
jordeböcker, hvilket svårligen kan verkställas, med mindre afsöndringens
laglighet och afgäldens belopp först blifvit vederbörligen pröfvade.
Dylika anteckningar utgöra för närvarande den enda ledning,
hvarefter tredje man hvilkens, rätt kan ifrågakomma, har att gå, för
att vinna en någorlunda säker kännedom om de afsöndringar, som från
ett hemman möjligen blifvit gjorda. Vigten häraf för den som tillhandlar
sig ett hemman eller lemnar försträckning emot inteckning deri, är
påtaglig.

I saknad af erforderlig upplysning härom äfventyra!’ köparen eller
långifvaren, att fastigheten, som säljes eller pantsättes, kanske blott till
en ringa del tillhör säljaren eller låntagaren.

Utskottet, som således anser sig icke kunna tillstyrka föreslagna
lagförändringen, är deremot af den mening att det af motionärerne åsyftade
ändamål lämpligen kunde på annat sätt uppnås. De hufvudsakligaste
kostnaderna, sorn i ifrågavarande hänseende drabba lägenhetsinnehafvare,
utgöras i de flesta fall af den till kronofogden och häradsskrifvaren
utgående ersättning för den undersökning på stället, som merendels
måste föregå Konungens Befallningshafvandes omförmälda pröfning.
Om nu dessa kostnader för lägenhetsinnehafvaren kunde undvikas,
vore derigenom den egentliga anledningen till missnöjet med gällande
lag undanröjd, och detta utan uppoffring af de fördelar, som
den föreskrifna pröfningen erbjuder. Med afseende å statens intresse
deraf att afgälden blir ordentligen bestämd och i kronans jordebok antecknad,
synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke nyssberörda undersökning
är en tjensteåtgärd af sådan beskaffenhet, att kronobetjeningen
bör verkställa densamma utan särskildfersättning,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

Efter hvad Utskottet inhemtat har dock, åtminstone på de flesta
ställen, den praxis utbildat sig, att sådan ersättning uttages af lägenhetsinnehafvaren.
Att rättelse härutinnan tillvägabringas, är desto mera
angeläget, som eljest vid en jemförelsevis obetydlig afsöndring lätt kan
inträffa, att lägenhetsinnehafvaren, för att vinna erforderlig trygghet i
sin egande- eller besittningsrätt, måste vidkännas kostnader öfverstigande
lägenhetens värde.

På grund häraf och med anledning af Herrar Gunnar Erikssons
och Hjelms ifrågavarande motioner, får Utskottet vördsamt hemställa,
l:o att Riksdagen måtte genom underdånig skrifvelse
anhålla, att Kong!. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande,
huruvida bestämda föreskrifter må erfordras
derom, att i de fall, der, för fastställande af afhandling
rörande jordafsöndring och för pröfning af afgäldens
belopp, kronobetjeningens hörande anses nödigt,
någon kostnad derför ej må drabba sökanden.»

7 § 2 mom. i förenämnda Ivongl. förordning är af denna lydelse:
»Från jord af säteri-, rå- och rörs-, samt insockne-frälse-natur må till
och med en femtedel, och från jord af annan natur till och med en
tiondedel af egovidden upplåtas; dock att från afsöndrad lägenhet upplåtelse
af jord utan inskränkning till viss egovidd må vara tillåten.

Rörande detta stadgande har Herr Bäckström i sin motion anmärkt,
att detsamma lemnade rum för ett missförhållande, som en eller
annan gång ock inträffat, nemligen att en jordafsöndring omfattade hemmanets
alla odalegor eller större delen deraf. Sådant vore nästan alltid
möjligt inom rikets norra provinser, der skogen utgjorde mer än T9n:delar
af hemmanets egovidd. Följden häraf kunde blifva, att den fastställda
årliga afgälden icke motsvarade de utskylder, som på den afsöndrade
lägenheten rätteligen borde belöpa. Men ehuru detta fel i författningen
tarfvade rättelse, hade sådant dock ej ensamt föranledt motionärens
framställning. En annan afsöndringslusta hade genom de så kallade
skogsköpen uppstått, som, derest den finge ohejdadt fortgå, hotade att
förvandla icke blott enskilda hemman utan till och med hela byar till
ödemarker. Spekulationen och vinstbegäret, sammanparade med den
största tanklöshet, utan den ringaste blick på framtiden, hade under de
sista åren framkallat en mängd skogsköp, hvarigenom den växande skogen
sköflades. 1 de norra orterna vore likväl skogen icke sällan den bestämmande
faktorn för hemmansvärdet. Motionären föreslår derföre,
»att afsöndringsförordningen får följande, eller annat för ändamålet mera
lämpadt tillägg uti 7 § 2 mom. emellan orden »upplåtes» och »dock» :

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 40,

Upplåtelse får aldrig utgöra mer än ^:del af den förra eller ^,:del
af den sednare jordnaturen af odalegorna, och skola afsöndringskontrakten
innehålla af hvad egoslag afsöndringen består;

samt att ett nytt moment å Renligt ställe införes af följande, eller
mera lämpligt, innehåll:

Afsöndring af skogsmark för afvikning, vanligen benämnd skogsköp,
lår icke från hemman eller annan lägenhet ske utöfver högst jidel
af hemmanets eller lägenhetens skogsmark. Afhandlingen skalig i likhet
med hvad 9 § 2 mom. stadgar, ingifvas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som förfar i likhet med hvad om annan afsöndring sagdt är,
samt har, med afseende å aftalets längre eller kortare tid, pröfva om
och i hvad mån årlig afgäld under aftalstiden bör köparen utom köpesumman
åläggas. Innan sådan pröfning skett, ege ej köparen, vid bot
såsom för åverkan, verkställa något hygge å den afsöndrade lägenheten.»

Beträffande den del af motionärens förslag, som afser att förekomma
anmärkta missförhållandet af alltför ringa afgäld från afsöndra^
lägenhet, så innehåller redan gällande lag tillräcklig garanti i detta afseende.
Uti 9 § 1 mom. af åberopade Kongl. förordningen är nemligen
stadgadt, att afgälden ej må sättas mindre, än att den motsvarar hvad
af hela hemmanets eller lägenhetens räntor och öfriga allmänna utskyldei,
\id jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet, å den afsöndrade
j oi den belöper. Någon ytterligare lagstiftningsåtgärd för nämnda ändamål
torde således ej vara behöflig.

Vidkommande förslaget i öfrigt, eller såvidt det åsyftar att förhindra
skogssköfiing, så delar Utskottet visserligen motionärens åsigt
i afseende på vigten deraf, att en klok skoghushållning i möjligaste
måtto befordras, samt de brister eller hinder i lagstiftningen, som kunna
vara i vägen derför, undanrödjas, i den mån sådant kan ske utan
för mycken inskränkning i den enskildes eganderätt. Men äfven
om motionärens förslag i denna del icke kan anses innebära någon
så beskaffad inskränkning i eganderåtten, ser Utskottet sig dock
förhindradt att understödja detsamma. Genom föreslagna bestämmelsen
att endast hdel af skogsmarken finge i ändamål af afverkning
afsöndras vore föga eller intet vunnet, då det står jordegaren
Öppet att sjelf låta afverka hela skogen. Så vida man ej vill göra
inskränkning i denna jordegarens rätt, blir hvarje lagstiftningsförsök
i ifrågavarande hänseende fruktlöst- Men icke nog dermed att niotionärens
förslag, ej leder till åsyftade målet; det kunde, om det blefve
lag, någon gång till och med motverka införandet af en ordnad skogshushållning,
för befrämjande hvaraf 8 § i ofta nämnda Kongl. förord -

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 40.

ning ändrades genom Kongl. kungörelsen den 8 September 1868 till sin
nu varande lydelse, en lagförändring, hvarigenom åt innehafvaren åt
hemman lemnades utvidgad frihet att under vissa vilkor verkställa
större afsöndring, än 7 § 2 mom. i allmänhet tillstädjer. Motiven
till denna lagförändring återfinnas i Lag-Utskottets vid 1868 års riksdag
afgifna utlåtande i ämnet, der det heter: »medgifvas må emellertid, att det
är af icke ringa vigt för införandet af en ordnad skogshushållning, att skogsbruket
må kunna skiljas från det egentliga jordbruket, och sålunda jemväl
särskilda hemmans skogslotter afsöndras och förenas till en från
jorden afskild skogsegendom, hvarmedelst kunde beredas tillfälle till
en på riktiga grunder ordnad skogshushållning i stället för det nu vanliga
hushållssättet, då hvarje egare, utan plan eller annan beräkning
än den af en ofta ganska osäker vinst för tillfället, sköter eller,
rättare sagdt, vansköter sin skog. Fåfängt synes det ock vara att under
närvarande förhållanden hoppas på en bättre hushållning med skogarne
i allmänhet, så länge hvarje jordegare är oförhindrad att sjelf
eller genom afverkningsrättens upplåtande till andra, utan iakttagande
af någon ordentlig hushållsplan, afrödja skogen; och det är sannerligen
icke mera äfventyrlig^ om honom tillätes att till annan öfverlåta jemväl
eganderätten till den mark, på hvilken skogen växer, ty det kan
icke hända något värre än just samma slags skogsförödelse; men sannolikt
är likväl, att egandet af jorden fast heldre skulle utgöra en anledning
till sparsammare och klokare hushållning med skogen, så att
fördel deraf äfven för framtiden kunde vara att påräkna.»

Att nu för samma ändamål leda lagstiftningen i en alldeles motsatt
riktning, såsom motionären föreslagit, dertill saknas, enligt Utskottets
åsigt, giltiga skäl; och Utskottet får alltså hemställa,

2:o) att Herr Bäckströms berörda förslag måtte af
Riksdagen lemnas utan vidare afseende.

Herr Billström har i sin motion anmärkt, att den Kongl. förordningens
4 § visserligen bestämmer hvem det är som eger rättighet att
till sig lösa obesuten hemmanslott, men att erforderliga föreskrifter deremot
saknades om ordningen och sättet för lösesummans bestämmande;
hvarföre motionären ville föreslå, att till nämnda § måtte göras ett tilllägg,
så lydande:

»Lösningssumman för sådan obesuten hemmansdel skall, der köp
egt rum, erläggas af den berättigade lottegaren med den vid köpet betingade,
samt der köp ej ågått och lösning ifrågakommer skall summan,
om parterna derom ej kunna åsämjas, bestämmas af domstol».

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

Då ifrågavarande författning icke föreskrifter någon särskild ordning
för bestämmandet af lösesumman, lärer det vara tydligt och klart,
att sådant bör ske genom laga värdering, som, jemlikt 6 kap. 1 § Utsökningsbalken,
verkställes å landet af häradshöfding med två gode män
och i stad af tre ledamöter i rådstufvurätten. Lämpligast och med biligheten
mest förenligt synes vara, att lösesumman betingas af hemmansdelens verkliga
värde. Om, på sätt motionären ifrågasatt, lösesumman, i fall köp egt rum,
skulle motsvara köpeskillingen, så vore å ena sidan tillfälle derigenom lemnadt
för mindre nogräknade kontrahenter att genom fingeradt köpeskillingsbelopp
kringgå lagen, under det att å den andra lätt kunde inträffa, att
köpeskillingen, i anseende till möjligen verkställda odlingar och förbättringar
å den obesutna hemmanslotten, icke på långt när motsvarade det
verkliga värdet vid den tid, då lösningsrätten begagnas.

Af dessa skäl får Utskottet hemställa,

3:o) att Herr Billströms förslag ej måtte af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 4 Maj 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve Mörner;

af Herr Sven Nilsson, emot de i första och tredje punkterna af
Utlåtandet gjorda framställningar.