Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40
Utlåtande 1868:LU40
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.
1
\:o 40.
Ank. till Riksd. Kansli d. 30 April 1868. kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af dels Kong!. Majds nådiga Proposition angående
ändring i gällande stadganden rörande vinterväghållningen, dels
enskild motion i ämnet,
Begge Kamrarne hafva till Lag-Utskottets behandling öfverlemnat berörda
nådiga Proposition, hvilken är af följande lydelse:
“Sedan vid åtskilliga riksdagar fråga förevarit om ändring af nu gällande
stadganden angående skyldighet att bygga och underhålla vägar och broar, samt
Rikets Ständer jemväl med framställning i ämnet till Kongl. Maj:t inkommit, utan
att dock sedermera någon ny grund för denna skyldighets utgörande blifvit bestämd,
hafva Rikets Ständer vid 1865—1866 års riksdag, uti underdånig skrifvelse
den 7 April sistnämnda år, jemte det de redogjort för hvad i detta ärende förekommit,
tillika uttalat den åsigt, att skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret
borde utsträckas, ej allenast till fastigheter af alla slag, utan äfven till eu hvar
till deltagande i kommunalutskylder förpligtad person och utgöras efter samma
grund som nämnda utskylder; att dervid likväl borde medgifvas dels vissa undantag
med afseende å tjenstemäns löner och pensioner samt några andra, med dem
jemförliga inkomsttitlar, dels vissa modifikationer med afseende å inkomstbevillningen
i allmänhet, helst grunden för kommunalutskyldernas utgörande, under den
korta tid som förflutit från kommunal-lagens antagande, icke kunde anses hafva
undergått de jemkningar, till hvilka omständigheterna torde föranleda, och vissa
kategorier, genom ett ovilkorligt antagande af denna grund för väghållningsskyldigheten,
möjligen skulle blifva alltför hårdt betungade; men då ett ändamålsenligt
ordnande af denna lika vigtiga som vidtomfattande angelägenhet oundgängligen
Bih. till Riksd. Prof. 1868. 7 Sand. 22 Raft. 1
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.
kräfde kännedom om flera förhållanden, hvilka Rikets Ständer icke voro i tillfälle
att utreda, anhöllo Rikets Ständer, med uttryckande af deras åsigt om rättvisan
och billigheten deraf, att väghållningsbesväret inom kommunerna å landet utsträcktes
till alla skattskyldige samt, med ofvan antydda undantag och modifikationer,
utgjordes efter det fyrktal, en hvar hade sig åsatt, att Kong!. Maj:t måtte, i öfverensstämmelse
härmed, låta utarbeta och, så snart ske kunde, till Riksdagen
framlägga nådig Proposition i ämnet.
Öfver denna Rikets Ständers framställning har Kammar-kollegii underdåniga
utlåtande blifvit infordradt, hvarjemte sedermera till bemälda Kollegium blifvit öfverlemnad,
för att vid utlåtandets afgifvande tagas i öfvervägande, en af Stockholms
läns landsting i ämnet gjord framställning med förslag till ,vissa grunder för väghållningens
bestridande, af hvilka följande äro de väsendtligaste:
“l:o. Länen delas af landstingen i distrikt, härads-, fögderivis eller enligt
annan af lokala förhållanden bestämd grund. Inom hvarje distrikt uppdelas de
allmänna vägarne enligt billiga grunder på distriktets samtliga socknar eller kommuner,
hvarvid bör tagas i betraktande vägens nötning, dess mera allmänna eller
för socknen enskilda beskaffenhet, tillgången på fyllningsgrus m. m., äfvensom att
hvarje kommun får så stor del som möjligt af tilldelad väg inom sitt eget område.
Hvarje kommun underhåller sin väg på^ gemensam bekostnad.“
“2:o. För vägunderhållets ordnande, tillsynen dervid m. m. väljas i hvarje
socken å kommunalstämma eu eller flere af kommunens väghållningsskyldige innevånare,
som utgöra dess vägstyrelse“: och
“3:o. Framföring af vägfyllnadsmaterial bestrides in natura dels utaf innehafvare
af hemman och hemmansdelar i förhållande -till deras mantal, dels utaf
innehafvare af jordbruksfastigheter utan åsatt mantal, af bruk, qvarnar och fabriker
eller andra dermed jemförliga inrättningar, då dem är åsatt ett fyrktal, motsvarande
fyrkantalet å minst ''/. mantal; och beräknas deras deltagande enligt förut
angifna grunder så, att det dylik fastighet eller inrättning Isatta fyrktal vid jemförelse
med det på helt hemman inom kommun i medeltal belöpande antal fyrkar
bestämmer dess deltagande i förhållande till hemman eller hemmansdel. Alla öfriga
omkostnader för vägunderhållet, såväl sommar- som vintertiden, gäldas af de
till'' kommunen skattskyldige enligt samma grund, hvarefter kommunalutskylder utgöras,
eller enligt fyrktal. “
Kammar-kollegii den 31 Maj 1867 i ämnet afgifna utlåtande, hvilket, med
afseende å dess omfattande innehåll, Kongl. Maj:t vill, jemte protokollet vid den
omröstning i frågan, som inom kollegium egt rum, låta såsom bilaga åtfölja denna
nådiga Proposition, innehåller i främsta rummet de skäl, som hufvudsakligen kunna
anföras emot väg- och brohållningsbesvärets skiljande från hemmanen, men tillika,
för den händelse att billighet och rättvisa ansågos fordra, det all hittills från väghållning
befriad jordbruksfastighet utan åsatt mantal, annan fastighet, bruk, qvar
-
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.
3
nar och andra fabriksinrättningar skulle deltaga i kostnaden till vägens byggnad
och underhåll, förslag huru, med fortfarande af sjelfva underhållets fördelning på
hemmanen, derifrån befriade, sjelfbestående lägenheter och verk på landet skulle
till dess fullgörande lemna bidrag efter det dem påförda fyrktal i visst förhållande,
förslagsvis en femtedel, till det fyrktal, som blifvit ett helt förmedladt mantal inom
kommunen åsatt, hvaremot underhållet af broar och färjinrättningar ansetts lämpligast
böra öfverlåtas på entreprenad till den minstbjudande, men kostnaden fördelas
efter samma grunder, som'' för vägarnes underhåll blifvit angifna.
Sedan Kollegium ytterligare uttalat och genom anförda exempel närmare
utvecklat den åsigt, att utsträckning af deltagandet i väghållningsbesväret till öfriga
efter Art. II i Bevillningsstadgan beskattningsbara föremål skulle möta ganska många
svårigheter, har Kollegium emellertid tillagt, att, om likväl, med afseende å dels
nutidens stegrade anspråk på bättre vägar och kommunikationsanstalter än förut
varit fallet, dels den i följd af större befolkning och industriens utveckling på flera
ställen ökade trafiken, dels ock den bristande tillgång på tjenliga väglagningsämnen,
som redan på många orter inträffat, J''.vilka samverkande orsaker bidragit
dertill, att väghållningen blifvit mera tryckande för den i allmänhet drygt beskattade
jorden, billigheten ansåges fordra, att deltagande i väghållningsskyldigheten
borde utsträckas, icke allenast till all slags fast egendom, alla verk och inrättningar,
utan ock till en hvar person, som är förpligtad att utgöra kommunalutskylder,
öfvergången borde, i synnerhet vid dess första början, med varsamhet verkställas,
enär den i annat fall skulle blifva af menligt inflytande på alla dem, hvilka hit
tills
varit från detta besvär lagenligt befriade: Och har Kollegium derföre, för att
i någon mån lindra hemmanen i deras omförmälda besvär och så småningom utan
våldsamma rubbningar bereda öfvergång till andra grunder för väghållningsbördans
fördelning emellan öfrige skattskyldige, hemställt, om icke desse borde till en början
och innan någon vidsträcktare förändring vidtoge, bidraga med utgifter till
vägarnes öppenhållande vintertiden, dock att hemmanen deltoge med fem gånger
så stor afgift, som öfriga beskattningsföremål; hvarjemte Kollegium, hvad särskildt
beträffade tjenstemäns löner och pensioner, väl funnit, att tjenstemännen genom
att lemna bidrag till väghållningens fullgörande skulle få vidkännas en kännbar
minskning i sina inkomster, hvilka i allmänhet icke kunna anses öfverstiga deras
lefnadsbehof; men ändock, enär den väckta frågan afsåge att göra väghållningen
till ett ‘ helt och hållet kommunalt åliggande, ansett tjenstemännen lika litet som
någon annan kommunens medlem, hvilken egde förmåga att bidraga till kommunens
utgifter, böra derifrån fritagas.
Slutligen har Kollegium — jemte förklarande att det ansåge en sådan fördelning
af väghållningsskyldigheten, som Stockholms läns landsting föreslagit, icke
vara ändamålsenlig — under åberopande deraf att högst skiljaktiga förhållanden i åtskilliga
orter i fråga om väghållningsskyldigheten förekomma, och då några all
-
4
Lag-lJtskottets Utlåtande N;o 40.
manna grunder för en förändring i en så genomgripande fråga, som den förevarande,
icke borde stadgas förr, än så fullständig utredning soro möjligt deri vunnits,
i underdånighet hemställt, att, innan ärendet till pröfning företoges, Länsstyrelsernas
underdåniga yttranden deröfver skulle infordras.
Af de Kollega utlåtande bilagda utdrag af 1865 års bevillnings-taxeringslängder
för Rikets samtliga län visar sig, att bevillningen efter Art. II Bevillningsstadgan
utgör:
för jordbruksfastighet........ R:dr 522,579: 43.
för annan fastighet.............. „ 57,633: 48.
af kapital och arbete............. ,, 406,657: 68.
Summa R:dr 986,870: 59.
Kongl. Maj:t har tagit detta ärende i nådigt öfvervägande, och hvad angår
frågan huruvida vägrödjnings- och brobyggnadsskyldigheten inom kommunerna å landet
bör utsträckas till alla skattskyldige, vare sig, på sätt Rikets Ständer förutsatt,
med eller ock utan iakttagande af undantag för tjenstemäns löner och pensioner
samt andra med dessa jemförliga inkomst-titlar, anser Kongl. Maj:t att, derest
ett besvär, hvilket — om det till någon större del skall utgöras emot lega — blifver
än mera tryckande, må kunna öfverflyttas på samhällsklasser, hvilka förut varit
derifrån befriade, sådant likväl icke skäligen i sin helhet kan på en gång bringas
till utförande. Om en så genomgripande förändring, som ifrågavarande besvärs
fördelning på alla skattskyldige, skall kunna komma till stånd, utan att väcka billig
klagan, måste den endast småningom genomföras och en dylik fördelning företrädesvis
ske i sådana fall, der en allmän delaktighet kan med mindre praktiska
svårigheter åstadkommas. Härtill lämpar sig företrädesvis det åliggande, som af de
väghållningsskyldige redan nu allmännast bestrides genom kontanta tillskott, nemligen
vägarnes hållande i fargildt stånd vintertiden vid snöfall,
Kongl. Förordningen den 13 September 1790 innehåller härom i §§ 2—6
följande stadganden:
| “§ 2. Til vägarnes hållande i fargildt stånd vid snöfall, hafva Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande att af närmast boende hemmansegare, inom hvarje socken eller
härad, inrätta så kallade ploglag, hvilka hvardera af vägen tildelas et visst stycke,
det de böra: med plogning och skottning vid magt hålla.
pj § 3. För detta besvär måge nämde ploglag njuta betalning af Häradet
eller Socknen, efter thy vägens längd och beskaffenhet det fordrar.
% 1 ip'' § 4. Til Härads-Rätten måge Härads- eller Sockneboerne inkallas att med
ploglagen om betalningen öfverenskomma, men derest de icke kunna härom i godo
5
Lag-Utskottets Utlåtande A'':o 40.
sluta, må Härads-Rätten insända dess betänkande i detta ämne til Landshöfdingen,
som sedermera betalningen efter skäligheten jemkar och stadfäster.
§ 5. Den således för alla ploglagen uti hela Socknen eller Häradet löpande
betalning kominer åt sammanslås och efter hemmantalet fördelas på alle dem, som
efter Lag uti väge-röjnings-besväret höra deltaga; hvarefter Kronofogden vid de
vanliga Upbörds-stämmor, denne utgift, utan serskild vedergällning, må upbära och
til ploglagen utdela,
§ 6. De beting, som antingen godvilligt med ploglagen göras eller af
Landshöfdingen fastställas, måge hvarje gång icke antagas för liera än Fem år, efter
hvilken tids förlopp vägelotts-egarne å nyo böra sammankallas, att antingen det
förra accordet förnya eller et nytt för lika tid afsluta.“
Det bör icke lemnas utan uppmärksamhet, att måhända den största ojemnheten
vid väghållnings- och brobyggnadsbesvärets fördelning, likasom i fördelningen
af kostnaderna för vinterväghållningen, der ploglag äro inrättade, icke ligger så
mycket deri, att besvär och kostnader drabba jordbruket allena, som last heldre —
åtminstone inom flera orter — deruti att desamma äro på jorden ytterst ojemnt
fördelade, enär fördelningsgrunden varit och är hemmanens mantal, oberoende af
deras högre eller lägre värde. Någon öfverflyttning på andra samhällsklasser af
större eller mindre del af detta besvär bör derföre icke ega rum, utan att samtidigt
dermed jemväl ändras den fördelningsgrund emellan hemmanen, som hittills
varit gällande.
Möjligen kan det ifrågasättas, huruvida den frihet från deltagande i kostnaden
för vinterväghållningen, som i följd af frihet från deltagande i väg- och brohållningsbesväret,
på grund af särskilda Ivongl. Resolutioner, hitintills varit bruk,
qvarnar, skattlagda utjordar och lotshemman beviljad, likasom den frihet, som i
detta hänseende tillkommer frälsesäterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän,
bör fortfarande gälla, äfven om nu förutsatt förändring kommer till stånd;
men då förberörda frihet måste anses meddelad endast med afseende å de förhållanden,
som egde rum, då densamma beviljades, eller att väg- och brohållningen
var ett jorden uteslutande åliggande besvär, lärer deraf ock böra följa, att tillämpningen
af denna frihet förfaller för den del af ifrågavarande besvär, som genom
Statsmagternas beslut, efter en helt och hållet ny grund, göres gemensamt för alla
skattskyldige.
Vid en sådan öfverflyttning fordra dock rättvisa och billighet, att jorden
fortfarande drager samma andel, som i kommunalförfattniugarne är i afseende å
fyrktalsberäkningen iakttaget, eller dubbelt emot annan fastighet, frälseränta och
hvarje annat beskattningsföremål. Att deremot befria vissa slag af inkomst från
all delaktighet härutinnan, synes icke böra ifrågakomma.
På grund af hvad sålunda är anfördt, vill Kong!. Maj:t, i fråga om. vinterväghållningens
utgörande å landet, härmed föreslå Riksdagen att, med ändring
6
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40. .
af föreskriften i Kongl. Förordningen af 13 September 1790, § 5, må stadgas att,
när i öfverensstämmelse med nämnda författning till vägarnes hållande i fargildt
stånd vintertiden vid snöfall s. k. ploglag äro eller blifva inrättade, den för alla
ploglagen uti socknen eller häradet belöpande ersättning sammanslås och inom socknen
eller häradet fördelas efter den allmänna grund, som gäller för uttagande af
kommunalutskylder på landet.“
Utskottet har i sammanhang härmed till pröfning förehaft Herr A. W. Wigardts
inom Andra Kammaren väckta, till Utskottet remitterade motion, N:o 169,
hvari föreslås, “att alla beskattningsföremål, förutom vägunderhållningsskyldig jordbruksfastighet,
hvilka erlägga bevillning efter andra artikeln, måtte med 15, 20 eller
25 öre för hvarje bevillnings-riksdaler bidraga till allmänna vägars underhåll,
hvilken afgift af kronofogden vid de årliga uppbördsstämmorna uppbäres, för att
derefter aflemnas till vederbörande hommunalmyndigheter, hvilka sedan fördela detta
bidrag till de vägunderhållningsskyldige hemmansinnehafvare inom kommunen. “
Stadgandet i 25 Kap. 8 § Byggningabalken, att “alle, som å landet hemman
ega eller bruka, skola vägar rödja och broar bygga", härleder sig från en tid,
då landsbygdens befolkning nästan uteslutande utgjordes af jordbrukare. Med
rätta blef derföre väghållningen pålagd hemmanen, hvilkas innehafvare förnämligast
hade gagn deraf, på samma gång väghållningen kunde af dem lättast och med
minsta kostnad bestridas. Emellertid hafva med samhällets utveckling förhållandena
undergått väsendtliga förändringar. Jemte jordbrukaren finnes numera på landet
en ganska talrik befolkning af bruksidkare, fabrikanter, handlande, handtverkare
m. fl., bland hvilka många för bedrifvande af sin rörelse och för afsättning af sina
produkter har lika stort behof af allmänna vägarne som jordbrukaren; och det lärer
icke kunna förnekas, att de sednare äro till mer eller mindre gagn för alla
samhällsklasser. Härtill kommer att mantalet icke numera kan anses såsom lämplig
fördelningsgrund för vägunderhållsskyldigheten hemmanen emellan, enär hemmanen
kunna vara af den olika beskaffenhet, att till exempel, på sätt Rikets Ständer
i ofvanberörda underdåniga skrifvelse påpekat, inom Wester-Sysslets fögderi af
Wermlands län finnas till mantalet lika stora hemman, af hvilka, enligt 1864 års
taxeringslängd, det ena då var taxeradt till 8,300 R:dr och det andra till 281,495
R:dr. Men ehuru dessa förhållanden ofelbart angifva behofvet af en förändring och
ehuru medgifvas måste, att den af Kongl. Maj:t föreslagna utväg, att till en del
lyfta ifrågavarande börda från jordbruket, komme att bereda denna näring en måhända
behöflig lindring, så torde likväl kunna ifrågasättas, huruvida den försigtighet
i öfvergången, som Kongl. Maj:t förklarat sig afse, blifvit i det nådiga förslaget
iakttagen.
Det besvär, eller vinterväghållningen, som enligt Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
nu är i fråga, torde väl i vissa orter vara af den beskaffenhet, att ett
deltagande deri, efter de af Kongl. Maj:t föreslagna grunder, icke blefve för den
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.
7
ena eller andra synnerligen betungande. I andra åter skulle otvifvelaktigt ett motsatt
förhållande inträffa; och enär antagas må, att den grund, som i ett fall
blefve fastställd, framdeles komme att tillämpas i andra med detta jemförliga, bör
frågan betraktas mera ur principiel synpunkt; den erhåller då en betydelse, som
betingar nödvändigheten af en förutgående noggrann utredning till ledning för sakens
bedömande. Kongl. Kammar-kollegium har i sitt underdåniga yttrande, som jemte
* den Kongl. Propositionen i tryckta exemplar utdelats, erinrat, att då man, med ledning
af 1865 års bevillningstaxeringslängder för rikets samtliga län, för fyrktals beräkning
jemförde beloppet af fastställd bevillning för jordbruksfastighet med hälften
af beloppet så väl af fastställd bevillning för annan fastighet som af bevillningsafgiften
för uppskattad inkomst, visade sig, hurusom i flera län de hittills från väghållning
befriade skulle, om föreslagna förändringen infördes, komma att till ifrågavarande
besvär bidraga med mer än hälften emot jordbruksfastigheterna och uti två län,
nemligen uti Stora Kopparbergs och Gefleborgs, till högre belopp än jordbruksfastigheterna,
eller i det sistnämnda länet som 1,259 till 1. Uti åtskilliga fögderier,
såsom t. ex. i Göteborgs och Södra Helsinglands, blefve förhållandet i yttersta
grad kännbart, då i det förra bevillningen för jordbruksfastigheter utgjorde 4,433
R:dr och hälften af bevillningen för annan fastighet och för inkomst uppginge till
13,720 R:dr, eller som 1 till 3,095, och i det sednare utgjorde bevillningen för
jordbruksfastighet 2,695 R:dr samt hälften af bevillningen för annan fastighet och
för inkomst 4,502 R:dr, eller som 1 till 1,669- Genom denna beräkning ådagalägges
dock icke med noggrannhet, huru den nu väghållningsskyldiga jorden i detta
afseende komme att förhålla sig till annan fastighet och öfriga beskattningsföremål,
emedan uti den enligt taxeringslängderna fastställda bevillningen för jordbruksfastighet
ingår all jordegendom och således äfven den från väghållningsskyldighet
befriade jorden, nemligen säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, lotshemmanen
samt all jordbruksfastighet, som ej är mantal åsatt. Om nu af det
bevillningsbelopp, 522,579 R:dr 43 öre, som i åberopade taxeringslängderna finnes
upptaget för all jordbruksfastighet, endast 22,579 R:dr 43 öre, motsvarande ett
taxeringsvärde af omkring 75 millioner, antages belöpa sig på förenämnda säterier,
lotshemman och den ej i mantal satta jorden, så skulle det på 1865 års bevillning
grundade fyrktal ungefär utgöra
för väghållningsskyldiga jordbruksfastigheter.....R:dr 10,000,000: —
för icke väghållningsskyldiga jordbruksfastigheter .... „ 451,580: —
för andra fastigheter............ „ 576,334: —
för kapital och arbete.....-....... „ 4,066,576: —
Häraf framgår, att de väghållningsskyldiga hemmanen skulle genom föreslagna
förändringen tillsammans njuta lindring i vinterväghållningen med omkring
33 procent, som komme att öfverflyttas med 6,5 procent på öfriga fastigheter och
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.
26.5 procent på inkomst af kapital och arbete. Härvid bör till en början ej leinnas
oanmärkt, att vid jemförelse af sammandragen af bevillningstaxeringslängderna
för åren 1865 och 1867, det visar sig, att det sednare årets taxeringsvärden för
jordbruksfastigheter understiger det förstnämnda årets med 81,240,420 R:dr, motsvarande
något mer än 487,000 fyrkar, hvaremot inkomstbevillningen i riket för
år 1867 öfver skjuter den för år 1865 med 3,490 R:dr; hvaraf följer, att den nu
angifua proportion för vinterväghållningens öfverflyttande från jordbruket på annan
inkomst väsendtligen förändras. Men detta oafsedt skulle, då de icke väghållningsskyldiga
jordbruksfastigheterna nästan uteslutande äro belägna inom de nämnda fyra
provinserna samt beskattningsföremålen i allmänhet icke förekomma i den jemna
fördelning inom de särskilda kommunerna eller häraderna, som betingar angifna
procenten, de nu väghållningsskyldige komma att i ett högst ojemnt förhållande
njuta lindringen till godo. För bedömande af den föreslagna förändringens verkningar
erfordras derföre, jemte upplysning om våglängden för hvarje väghallmngsdistrikt,
en närmare utredning af förhållandet inom de särskilda orterna, sockneeller
åtminstone häradsvis, dels emellan jordbruksfastigheternas mantal och taxeringsvärden,
med uppgift å ej mindre medelvärdet, än äfven högsta och lägsta
taxeringsvärdet för helt hemman, dels ock emellan å ena sidan jordbruksfastigheternas
taxeringsvärde samt, å den andra, taxeringsvärdet å öfriga fastigheter, jemte
taxerings- och bevillningsbeloppet för inkomst af kapital och arbete.
Fn fullständig sådan utredning är Utskottet icke i tillfälle att åstadkomma,
men bilagda tvänne tabeller, upprättade på grund af officiela uppgifter, som eu af
Utskottets ledamöter anskaffat, rörande endast några få härader eller tingslag, utvisa,
bland annat, att den andel i kostnaden för vinterväghållningen, som efter
Kongl. Maj:ts Proposition belöper sig på hittills icke väghållningsskyldige inom
de i Tab. I upptagna 18 härader eller tingslag varierar från 9,6 ända till 72,3
procent af det hela; att inom Danderyds skeppslag, der samtliga hemmanen uppgå
till 1343/, mantal, kapital och arbete endast inom Solna socken komme att deltaga
i vinterväghållningen lika med 99 mantal; att inom Bollebygds härad i Elfsborgs
län, bestående af blott ett pastorat, pastor och komminister skulle öfvertaga omkring
en tolftedel af hela häradets snöskottning o. s. v.
På sätt Kongl. Kammar-kollegium jemväl erinrat, har Kongl. Maj:t, uppå
allmogens underdåniga anhållan att bruk och qvarn ar måtte åläggas deltagande uti
väghållning och brobyggnad, genom nådig Resolution den 20 November 1786, § 14, fölklarat,
att som detta vore eu jorden åtföljande skyldighet, hvarunder bruk och
qvarnar ej kunde begripas, funne Kongl. Maj:t icke anledning att dertill samtycka,
och enahanda förklarande, hvad särskildt angår skattlagda qvarnar, har ytterligare
blifvit meddeladt uti Kongl. Brefvet den 10 och Ivammar-kollegii kungörelse den
29 Oktober 1793, som äfven stadgar, att skattlagda utjordar skola vara fria från
deltagande
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.
9
deltagande i vägrödjning, helst de gemenligen äro små och obetydliga, men icke
desto mindre draga en efter deras beskaffenhet lämpad ränta.
Annorlunda synes förhållandet vara med frälse-säterierna i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän, hvilka, genom 8 § i adliga privilegierna den 16 Oktober
1723 och 7:de punkten i Kongl. Resolutionen på Adelns besvär den 8 Januari 1735,
tillförsäkrats frihet från skyldigheten att deltaga i vägunderhållet, en skyldighet,
som eljest ålegat dem såsom hemman. Äfven under den förutsättning att den
säteri- och insockne-hemman sålunda medgifna frihet kan, genom förändring af
grunden för väghållningsbesvärets utgörande, tillintetgöras, utan en sådan ersättning,
som i åtskilliga andra länder föranstaltats vid upphäfvande af jordprivilegier,
torde det åtminstone böra utredas i hvad mån dessa hittills befriade egendomar
komma att af förändringen betungas.
Uti den Kongl. Propositionen antydes, att, genom antagandet af fyrktalet
till grund för ifrågavarande skyldighets utgörande, hemmanen skulle komma att af
detta onus draga dubbelt emot annan fastighet; och det vill väl så synas, då man
endast fäster sig vid fyrktalsberäkningen; men tager man jemväl i betraktande, att
bevillningen efter Andra Artikeln, som är grunden för fyrktalssättningen, utgår för
jordbruksfastighet med blott tre, men för annan fastighet med fem för hundrade
af värdet, blir förhållandet helt annorlunda, så att då, för en jordbruksfastighet
af 1,000 Riksdalers värde, bevillningen utgör 30 öre, motsvarande sex fyrkar, är
den för annan fastighet af samma värde 50 öre, motsvarande fem fyrkar, och förhållandet
blefve således i sjelfva verket icke såsom 2 till 1, utan såsom 6 till 5.
Kongl. Kammar-kollegium har ansett att hemmanen borde deltaga med fem gånger,
så stor afgift som öfriga beskattningsföremål, och till stöd för denna mening torde
kunna anföras, att den föreslagna förändringen skulle gifva ett ökadt värde åt
hemmanen, hvilka i nuvarande egares hand åtkommits behäftade med ifrågavarande
besvär, att det i allmänhet är jordbrukaren, som mest anlitar vägarne och deraf
drager den förnämsta och väsendtligaste nyttan genom forsling så väl för egen del
som för andras räkning, samt att öfverflyttningen eller fördelningen äfven på andra
af ett onus, som hittills uteslutande ålegat innehafvare af viss egendom, kan
försvaras endast dermed, att detta onus blifvit förökadt och sålunda mera betungande
än tillförene, eller om och för så vidt som fördelen af det, hvars upprätt''
hållande dermed afses, är gemensam för de nya och de förut varande deltagarne.
I saknad af sådan utredning, som ofvan är omnämnd, tilltror Utskottet sig dock
icke att nu uttala någon bestämd åsigt i fråga om den lämpliga proportionen
för de särskilda beskattningsföremålens deltagande i kostnaden för vinterväghållningen.
Enligt den underdåniga skrifvelse af den 7 April 1866, som föranledt ifrågavarande
nådiga förslag, hafva Rikets Ständer, jemte det de uttalat den åsigt att
Bill. till Riksd. Prat. 1868. 1 Sami... 22 Höft. 2
10
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.
skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret borde utsträckas ej allenast till fastigheter
af alla slag, utan äfven till en hvar till deltagande i kommunalutskylder
förpligtad person och utgöras efter samma grund som nämnda utskylder, likväl ansett,
att dervid borde medgifvas dels vissa undantag med afseende å särskildt uppgiga
eller med dem jemförliga inkomsttitlar, dels åtskilliga modifikationer med afseende
å inkomstbevillningen i allmänhet; men en dylik befrielse eller lindring
skulle enligt förslaget ingalunda komma de såmedelst afsedda skattskyldige till godo,
ehuru rättvisa synes fordra, att dessa, hvilka derest de icke tillika innehafva jordbruksfastighet
eller idka rörelse, hvarmed fastighet är förenad, blott för sina personer
och alltså i ringare mån begagna vägarne, om än de icke alldeles befrias
från deltagande uti ifrågakomna onus, likväl böra njuta vida större lindring än
som efter det nådiga förslaget skulle dem förunnas.
På grund af hvad anfördt blifvit och då, på sätt det vid den nådiga Propositionen
fogade Statsråds-protokoll gifver vid handen, Kongl. Maj:ts nådiga afsigt är
att inhemta länsstyrelsernas och landstingens yttranden rörande ifrågasatt förändring
af brobyggnadsskyldigheten och färjhållningen i ändamål att åstadkomma en
jemnare och billigare fördelning deraf, genom hvilken anordning tillfälle blefve beredt
att praktiskt utröna, huruvida väghållningsbesväret i större omfattning skulle
kunna billigare fördelas, samt de utlåtanden, Kongl. Maj:t sålunda är betänkt på
att infordra, lämpligen torde kunna omfatta jemväl vinterväghållningen, får Utskottet
vördsamt hemställa,
att Riksdagen, med förklarande att Riksdagen funnit sig förhindrad
att lemna bifall till ifrågavarande nådiga förslag, må
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t låta tillvägabringa den utredning, som, enligt hvad ofvan
är anmärkt, erfordras för bedömande af den föreslagna
förändringens verkningar inom de särskilda orterna, samt derefter
till Riksdagen göra den förnyade framställning i ämnet,
hvartill omständigheterna må finnas föranleda.
Vidkommande Herr Wigardts ofvanberörda framställning, som afser så väl
sommar- som vinterväghållningen, så torde denna framställning desto mindre kunna
vinna bifall, som motionären föreslagit ett efter bevillningsafgiften beräknadt
lika bidrag öfverallt af de hittills icke väghållningsskyldige, utan afseende å den
större eller mindre kostnad, som i det ena eller andra distriktet är med vägunderhållet
förenad. Förslaget kunde således möjligen leda till den orimligheten, att i
ett distrikt med obetydligt väghållningsbesvär föreslagna bidraget af de hittills icke
väghållningsskyldige kunde uppgå till hela väghållningskostnaden, så att hemmanen
helt och hållet undginge att lemna bidrag dertill.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.
11
Med afseende jemväl derå att, till följd af förutnämnda underdåniga skrifvelse,
ordnandet af ifrågavarande angelägenhet i dess vidsträcktare omfattning är
beroende på åtgärd af Kongl. Maj:t, får Utskottet tillstyrka,
att Herr Wigardts motion må af Riksdagen lemnas utan vidare
afseende.
Stockholm den 28 April 1868.
På Utskottets vägnar:
Eric Sparre.
12
Lag-Utskottets Utlåtande N:o åO.
Litt A.
Tab. 1, grundad på 1867 års bevilMngstaxeringslängder.
- *-L--- |
|
|
| Enligt Kel. | ——L^-------- | |
| .b yrkar | Maj:ts Propo- |
| |||
|
|
|
| sition | skulle |
|
| — & ^ (V | 5. p a | er p 3 £ |
| CD ''o? |
|
Härad eller Tingslag. | 3 ~ O* ^ tn c | 2. to 3 ■3.S.-S | 3 ™ c!s | p* 0 % 2?S*g | ut icke sr ottning kyl dige |
|
| £3.*- Zr.O ''■ cd | CTQ^ O —5 | — CD 0-3 0 | 1 | ? 0: 1 |
|
| "g-w-S* « 0 s. |
| - | deltagamed |
| |
| " yerp | CD fD |
| proc. | proc. |
|
Elfdal (Kopparbergs län) . . | 1,968 | 555 | 4,573 | 27,7 | 72,3 |
|
Nås (Ibdm) . ....... | 15,049 | 2,030 | 19,387 | 39,0 | 61,0 |
|
Bygdeå (Westerbottens län) . | 9,378 | 2,117 | 10,558 | 42,5 | 57,5 | Då fyrktalet al de beskattnings- |
Danderyd (Stockholms län) . | 28,776 | 3,934 | 31,813 | 44,6 | 55,4 | [föremål, inom Solna socken, Indika |
Solna socken........ | 3,048 | 567 | 21,097 |
| 33,5 | jmtl. belöpa 28,776 fyrkar; så kom-fma förstberörda. beskattningsföremål Pastor skulle för sin lön, beräknad |
Sårna (Kopparbergs län) . . | 778 | 8 | 839 | 52,0 | 48,0 | |
|
|
|
|
|
| fyrkar. |
Frösåker (Stockholms län) . | 33,940 | 2,859:24,658 | 55,3 | 44,7 | i I Hargs och Wahlö socknar finnas | |
|
|
|
|
| (af 78,748 R:dr. " Gustafsbergs fabrik skulle, för inkomst af kapital eller | |
Wermdö (Ibdm)....... | ||||||
25,140 | 2,624 | 16,300 | 57,0 | 43,0 | arbete, motsvarande .... 4,460 » 5,210 » deltaga med 12 % af hela lagets snö-skottningskostnader eller lika med f/s | |
|
| |||||
Löfånger (Westerbotten) . . . | 10,428 | 89 | 3,915 | 61,7 | 38,3 | |
Närdinghundra (Stockh. län) . |
|
|
|
|
| I Ununge och Edsbro socknar fin- |
26,506 | 2,904 | 11,357 | 65,0 | 35,0 | nas frälseräntor, motsvarande ett ka-pital af omkring 40,000 R:dr. | |
Bollebygd (Elfsborgs län) . . |
|
|
|
|
| Pastor och komminister skulle för |
7,482 | 192 | 2,649 | 72, 5 | 27,5 | 839 fyrkar få öfvertaga omkring */i2 Säterier, nu fria, skulle för 5,760 | |
Ljunits (Malmöhus län) . . . |
| |||||
35,064 | 6,194 | 6,319 | 73,6 | 26,3 | ||
|
|
|
| af hela häradets snöskottning. | ||
Herrestads (Ibdm)...... | 38,740 | 6,809 | 5,700 | 75,8 | 21,2 | Säterier, nu fria, skulle för 6,060 |
| ||||||
|
|
|
| af hela häradets snöskottning. |
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.
13
Härad eller Tingslag. | F yrkar | Enligt Kgl. Maj:ta Propo-sition skulle | |||
af jordbruksfastig- het med snöskott-ningsskyldighet. | af annan fastighet utan snöskottnings- skyldighet. | af kapital och ar- bete utan snöskott-ningskyldighet. | [ förut snö- I skottnings- | skyldige | förut icke snö- skottnings- skyldige | |
deltag proc. | a med proc. | ||||
Gäseneds (Elfsborgs län) . . | 22,128 | 343 | 5,737 | 77,o | 23,0 |
Tveta (Jönköpings län) . . . | 64,218 | 2,583 | 14,650 | 78,8 | 21,2 |
Sunnerbo (Kronobergs län) . | 73,684 | 1,427 | 16,932 | 80,0 | 20,0 |
Södra Wedbo (Jönköpings län) | 51,906 | 1,499 | 8,000 | 81,7 | 18,3 |
Norra Wedbo (Ibdm) .... | 63,196 | 917 | 6,850 | 87,6 | 12,4 |
Norrsjö, Jöms kapell ... | 4,833 | 6 | 510 | 90,4 | 9,6 |
Häradet har 279 mtl. Den föreslagna
snöskottningsskyldigheten för
kapital och arbete blefve lika med
den, som nu åligger 70 mantal.
I Häradet har 427 mtl. Kapital och
arbete komme att utgöra lika stor
snöskottning, som för närvarande åligger
97 mantal.
Häradet har 744 mtl. Kapital och
arbete komme att deltaga lika med
170 mantal för närvarande.
Häradet har 398 mtl. Kapital och
arbete komme att utgöra lika stor snöskottning,
som för närvarande åligger
63 mantal.
Häradet har 492 mtl. Kapital och
larbete komme att utgöra lika stor
isnöskottning, som för närvarande
,åligger 37 mantal.
14
t
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.
Tab. 2, grundad på 1867 års bevillningstaxeringslängder.
Då de uppgifter, som från tvänne härad erhållits rörande våglängden, jemföras
med fyrktalssättningen, visar sig följande förhållande.
| <1 p: —OQ |
| er g | O:ot3 — p: | CD < 3 p: | Yäglängd att hållas |
| |||
|
|
|
|
|
|
| t-H |
|
|
|
Härad. | ris längd ilnar. | £ | i* | - E | 3 q a D-CJ» sr | o<j? Os CD • ? 53 -§ Cq5 ® B- | per helt | er heltman- il enligt Kgl | af annan | af kapital |
|
Danderyd..... deruti inbegripne : | 144,000 | ecH> ce T-H | 213,5 | 5,0 | 2,3 2,3 | 1,067 | 491 | 9,048 1,304 | 73,169 48,523 | / Kapital och ar-1 bete i Solna soc-1 ken skulle kasta |
|
|
|
|
|
| |||||
Wermdö..... | 121,713 | 210# | 119,35 | 4,84 | 2,76 | 576 | 329 | 7,242 | 44,988 | t mantal. |
deruti inbegripet Gustafsbergs fabrik '' . |
|
|
|
| 2,76 |
|
| 2,070 | 11,908 | , Gustafsbergs fa-1 brik skulle för |
|
|
|
|
|
| < stigheter samt ka-1 pital och arbete |
Lag-Vtskottets Utlåtande N:o 40.
15
Reservationer:
af Herrar von Gegerfelt, Bovin, Bälter Sven Ersson och Ahlgren, hvilka
förklarat sig vara skiljaktige samt tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
;
af Herr Rosenberg: Genom den röstberäkningsgrund för kommunala angelägenheters
afgörande, som våra nu gällande kommunallagar föreskrifva, har en stor del af
Svenska allmogen, den egentligen så kallade bondeklassen, förlorat en betydlig del af
sitt fordna inflytande på kommunens angelägenheter. Icke nog att de s. k. bönderna,
hvilka fordom i medvetande af sin sjelfständighet och sin magt kunde å sockenstämman
öfverlägga och besluta om socknens angelägenheter, hafva måst afstå
större eller mindre del af denna magt till tjensteman, bruksegare, landthandlare,
fabrikanter, handtverkare m. fl., på månget ställe har det gått ända derhän, att
dessa nykomne magtinnehafvare trängt de fordne sockenstämmoledamöterne så alldeles
i bakgrunden, att deras röstetal väger platt intet.
Allmogen har dock tåligt fördragit dessa förändringar, ja till och med helsat
dem välkomna, under den hoppfulla föreställningen att de skulle draga äfven
andra nödiga förändringar med sig, nemligen lindring och utjemning af de mångfaldiga
bördor, skatter och servituter, som hvila alltför tungt på den icke privilegierade
jordbrukarens skuldror. Erkännas måste att något har vunnits, nemligen
deltagande i folkundervisnings- och fattigvårdskostnaderna, men framhållas måste
också, att mycket, mycket ännu återstår att önska och eftersträfva. Kyrko-, tingsoch
fånghusbyggnadsskyldighet, brobyggnad, väghållning, kronobrefbäring, reserv- och
kronoskjuts m. m. hvila ännu tungt på en viss klass af det s. k. fria Svenska
folket, under det kommunalrösträtten, rättigheten att besluta i kommunens angelägenheter,
på månget ställe hvilar i den andra klassens händer.
Detta lärer icke kunna fortfara i oändlighet. Riksdag efter riksdag väckas
motioner än om inskränkning i den förtryckande rösträtten, än om lindring eller
utjemning af kommunal- och skattebördorna. De flesta svaren äro antingen ett afsteg,
eller också ett bifall, som i tillämpningen har liten eller ingen betydelse.
Vanligen får man höra, att rättigheter och skyldigheter böra väga jemnt, men när
det, såsom i nu förevarande fråga, yrkas att skyldigheter skola svara mot rättigheter,
så afböjes detta dermed, att jordbrukarne hafva förvärfvat skyldigheterna tillsammans
med jorden.
Vid 1865 och 1866 års riksdag uttalade Rikets Ständer i underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t såsom grundsats eller regel, att “skyldigheten att deltaga i
“väghållningsbesväret borde utsträckas ej allenast till fastigheter af alla steg, utan
“äfven till en hvar till deltagande i kommunalutskylder förpligtad person". Då
Kongl. Maj:t icke ansett tiden vara inne att ännu taga ett så stort steg, utan blott
föreslagit vinterväghållningens bestridande, under vissa uppgifna vilkor, efter kom
-
16
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.
munalgrund, så kunde man hafva skäl till det hopp, att detta Kongl. Maj:ts förslag
skulle af Lag-Utskottet tillstyrkas.
Detta hopp har dock blifvit sviket. Den Kongl. Propositionen har af Utskottets
majoritet blifvit afstyrkt på skäl, som jag anser öfverflödigt att granska, då
de nu framläggas till Riksdagens eget bepröfvande. Som jag dock icke tillhört
denna majoritet, får jag härmed reservera mig mot Utskottets förslag och vördsamt
hemställa,
att Riksdagen ville, med afslag å Utskottets förslag, bifalla
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet.
N:o 41.
Ank. till Riksd. Kansli den 30 April 1868 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 8 Kap. 2 § Kyrkolagen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt och till Lag-Utskottets behandling öfverlemnad
motion (N:o 287,) har Herr 0. Hedengren förmält, hurusom det väl
syntes vara föräldrars och målsmäns oafvisliga rättighet, icke allenast i och för sig
sjelf, utan äfven såsom en följd af Kongl. Förordningen den 20 September 1859
om socknebandets upphäfvande i afseende på sakramentets utdelande, att) låta bereda
sina barn till deras första nattvardsgång och konfirmera dem af den^Ordets
tjenare, för hvilken de hysa förtroende, men att i verkligheten visade sig, att detta
ofta förmenas dem genom ofördragsamme kyrkoherdars vägran att lemna för ändamålet
erforderliga betyg, hvarigenom personer, hvilka sökt annan prests biträde,
tvungits att för det vigtiga ändamålets vinnande, låta skrifva sina barn i de församlingar,
der de prester äro boende, åt hvilka de önska att för sagda ändamål
anförtro barnen; och har motionären af förenämnda anledning, och då det icke
kunde anses vara med billighet öfverensstämmande, att, sedan de medlemmar af
församlingarne,