Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3S (Utlåtande 1886:LU38 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3S.

möjliga att genomföra. Då Utskottet för sin del icke finner lämpligt att
för rösträttens utöfning fastställa andra grander vid val än vid fattande
af beslut, som i öfrigt tillhöra området för kommunalstämmas verksamhet,
och då de särskilda olägenheter, hvilka, enligt motionärens förmenande,
vid val, som å kommunalstämma förrättas, skulle vara förenade med
rösträttens utöfning efter fyrktal, torde vara mera skenbara än verkliga,
får Utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon vidare
åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

SF:o S8.

Ant. till Riksd. Kansli den 2 Mars 1886, kl. 12 midd.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftning
rörande byggande och underhåll af utfarts- och
byvägar.

Till La g-Utskottets handläggning hafva från Andra Kammaren hänvisats
fyra särskilda inom nämnda Kammare afgifi<a motioner, N:is 5,
14, 40 och 51, i hvilka Herrar J. Andersson i Lysvik, L. F. Odell, A.
Bengtsson i Kärrmossen och A. Helander föreslå, att Riksdagen måtte i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt förelägga
Riksdagen förslag till lag om byggande och underhåll af utfarts- och
byvägar.

Vid sistlidna års riksdag behandlade Lag-Utskottet i sitt utlåtande
N:o 25 två särskilda, i samma ämne väckta motioner. Utskottet yttrade då:

»Nu gällande stadganden i förevarande ämne äro både ganska få
och ganska obestämda.

Enligt 1 kap. 1 § Byggningabalken skall gata i by läggas af oskifto
mellan hvarje tomt i by, efter ty, som lägenhet dertill är: och skall
så den by, som för mindre ligger, som den för mera ligger, hafva farväg
till och ifrån. I 4 kap. 1 § af samma balk bestämmes detta närmare
sålunda, att farväg till och ifrån by, så ock till åker och äng, kyrka
och qvarn, bör läggas af oskifto, sex alnar bred, och dess utom två alnar
å hvardera sidan till dike, om så tarfvas. Genom Kongl. resolutionen
och förklaringen på allmogens besvär den 16 Mars 1739, p. 39, lemnade
Kongl. Maj:t sitt nådiga samtycke till allmogens underdåniga ansökning,
att på de orter, hvarest omöjligheten bevisligen funnes ligga i vägen,
och der det eljest pröfvades onödigt, de mindre vägar, såsom by- och
qvarnvägar, efter omständigheterna, måtte undantagas ifrån den bredd
af 6 alnar, som lagen förmådde och innehölle, liafvandes vederbörande,
efter behörig skedd undersökning, att lämpa denna bredd efter hvarje
orts befunna art och beskaffenhet, så att allmogen med onödigt och
odrägligt besvär ej måtte betungas, och de vägfarande icke hindras uti
deras fortkomst. I 66 § af gällande skiftesstadga bestämmes yttermera,
att för allmänna gator och vägar till stad, kyrka och qvarn, grödans
inkörsel, skogsfärder, torfmossar, vattenställen, m. m. samt aflopps- och
floddiken, nödigt utmål bör af oskifto tagas; samt att gator, vägar och
diken helst skola läggas i skilnaden lotterna emellan samt alltid utstakas
räta, der det ske kan; och genom förordningen den 29 Januari 1850 är
stadgadt, att, då, till följd af laga skifte, ny väg för en eller flere skiftesd
elegare varder oundgängligen nödig, och den ej kan försättas i erforderligt
skick utan så dryg kostnad i förhållande till de fördelar, som
genom skiftet vinnas, att den icke skäligen kan anses böra ensamt drabba
den eller de delegare, för hvilka vägen behöfves, skall kostnaden för
densammas första anläggning af skiftesman och gode män, i sammanhang
med skiftet, mellan samtlige skiftesdelegarne särskildt fördelas, på sätt
som för bidrag till utflyttning stadgadt är; hvaremot med kostnaden för

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

vägens framtida underhållande bör förhållas efter hvad för enskilda byoch
utfartsvägar i allmänhet är förordnadt.

Angående skyldighet att deltaga i underhållet af byvägar innehåller
3 punkten i Kongl. resolutionen på adelns besvär den 8 Januari 1735,
§ 8, att Kongl. Maj:t i nåder vill, att de så kallade byvägar endast af
dem som sig deraf betjena underhållas skola, så att landet dermed icke
vidare för en eller annans beqvämlighets skull bör besväras.

Om sättet för afgörande af tvister om dylika vägar stadgade åter
Kongl. Maj:t i skrifvelse till Kammarkollegium af den 17 April 1828,
kungjord af Kollegiet den 9 Maj s. å., att som Kongl. Maj:t kommit
i erfarenhet deraf, att tvister om anläggning och underhåll af enskilda
utfartsvägar för byar och hemman, qvarnar med flere lägenheter blifvit
ömsom i administrativ väg, på samma sätt som frågor om allmänna
lands-, härads- och socknevägar behandlade, och ömsom af domstolarne,
såsom tvistemål upptagna och afgjorda, Kongl. Maj:t alltså, till förekommande
af en sådan olika behandling af berörda tvister, funnit i nåder
godt stadga och förklara, det skulle alla uppkommande tvister om anläggning
och underhåll af enskilda utfartsvägar för by, hemman, qvarn
eller annan lägenhet, och då vägens beskaffenhet af allmän lands-, häradsoch
sockneväg således icke vore i fråga, af domstolen i orten, såsom,
efter författningarne, rätteligen dit hörande upptagas och afgöras, samt sedermera,
i den ordning lagen för tvistemål i allmänhet stadgade, fullföljas.

Nu anförda stadganden har Utskottet, i likhet med motionärerne,
funnit hvarken nog omfattande eller tillräckligt bestämda för ordnande
af skyldigheten att bygga och underhålla utfarts- och byvägar; och enär
dylika vägar, numera, med vår tids höjda anspråk å beqväma och lätta
kommunikationsmedel, torde vara af vida större betydelse än då åberopade
stadganden tillkommo, får Utskottet hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta samt förelägga Riksdagen förslag till lag om byggande och
underhåll af utfarts- och byvägar.))

Denna Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren, men blef
af Första Kammaren afslagen.

Bland de fyra motionärer, hvilka vid innevarande riksdag å nyo
upptagit detta ämne, hafva Herrar J. Andersson och Odell hufvudsakligen
åberopat hvad vid sistlidne riksdag förekommit i ärendet samt, i
likhet med Lag-Utskottet, ansett sig icke böra föreslå angifvande i skrifvelsen
af några särskilda grunder för den begärda lagstiftningen.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

Herr A. Bengtsson har deremot, efter redogörelse för innehållet af
sin vid 1885 års riksdag i ämnet afgifna motion, dels till bemötande
upptagit åtskilliga af de anmärkningar, som då gjordes mot Lag-Utskottets
hemställan, dels ock angifvit följande grunder, hvilka, enligt hans mening,
borde iakttagas vid det ifrågasatta lagförslagets utarbetande:

))l:o. Till byvägar räknas sådana, som genomskära ett eller flere
hemman och hvilka utgöra byalagets gemensamma utfartsväg, men ej
sådana, som utgrena sig till hvarje bostad.

2:o. Byvägars byggande och underhåll utgöres af dem, som inom
byalaget ega fastighet, samt idkare af industri, som är med fastighet
förenad, efter fyrktal.

3:o. I fråga om byvägs indelning till underhåll eger byggnadsskyldig
rätt att hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande begära förordnande
för en landtmätare eller annan sakkunnig person jemte två ojäfvige gode
män att på de byggnadsskyldiges bekostnad verkställa delningen äfvensom
att på förslag af byggnadsskyldige bestämma huru stor del af de
inom byalaget befintliga vägar som skola ingå i delningen.

4:o. Byalaget eger att uppgöra med syneförrättare om vägens synande,
hvilken förrättning årligen verkställes. Skulle enighet dervid ej
ernås, förordne uppå ansökan Konungens Befallningshafvande syneförrättare,
som eger att emot lega på underhållsskyldigs bekostnad låta afhjelpa
befintliga brister.»

Slutligen har Herr Helander i sin motion anfört:

»Byggningabalkens 4 kap. 1 § stadgar, huruledes farväg till och
ifrån by, så ock till åker och äng, kyrka och qvarn bör läggas af oskifto,
samt hvad bredd så väl dylik väg som ock allmän landsväg bör hafva;
och Kongl. förordn. af 29 Januari 1850 bestämmer att, under vissa förutsättningar,
anläggning af ny väg vid laga skifte skall af skiftesdelegarne
bekostas, hvaremot med kostnaden för vägens framtida underhållande bör
förhållas efter hvad för enskilda by- och utfartsvägar i allmänhet är förordnadt,
hvarjemte i 66 § af gällande skiftesstadga den bestämmelse är
lemnad, att för allmänna gator och vägar till stad, kyrka och qvarn etc.
nödigt utmål bör af oskifto tagas. Härförutom har Kongl. Maj:t genom
resolutionen och förklaringen på allmogens besvär den 16 Mars 1739
gifvit sitt samtycke till att, då så pröfvades nödigt, mindre vägar — såsom
by- och qvarnvägar — efter omständigheterna undantagas ifrån den
bredd af 6 alnar, som lagen föreskref, hvilken bredd finge lämpas efter
Bih. till Biksd. Prof. 1886. 7 Samt. 14 Höft. 3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

hvarje orts beskaffenhet, så att allmogen icke måtte med onödigt besvär
betungas, och de vägfarande icke heller hindras uti deras fortkomst.

Om sättet huru mindre farväg bör uttagas och anläggas är således
åtskilligt stadgadt. Hvad derutöfver kan erfordras torde väsentligen blifva
beroende af särskilda ortliga förhållanden, då dylik mindre väg till uttagande
eller anläggande af nya förekommer. I afseende åter å dylika
vägars underhåll finnes ej någon närmare allmän föreskrift lemnad än att,
jemlikt 8:de paragrafen af 3:dje punkten i Kong! resolutionen på adelns
besvär den 8 Januari 1735, »de så kallade byvägar endast af dem som
sig deraf betjena underhållas skola, så att landet dermed icke vidare för
en eller annans beqvämlighets skull bör besväras», hvarjemte enligt Kongl.
skrifvelsen till Kammarkollegium af den 17 April 1828 är förordnadt,
att tvister om anläggning och underhåll af enskilda utfartsvägar för byar
och hemman skola af domstolen i orten upptagas och afgöras.

Af det här anförda synes skäl vara för handen att för ifrågavarande
vägar icke sammanbinda vilkoren för deras upptagande och första anläggning
med skyldigheten att dem underhålla, hvilket senare derföre ensamt
utgör föremål för denna motion, helst anläggningen sker för en gång, men
byggandet — så vidt dermed afses istån dsättande i farbart skick af redan
befintlig väg — och underhållet efter varierande förhållanden och grunder
komma att efter hand undergå förändring.

Det är nyss nämndt, att de som betjena sig af by- och utfartsvägar
för det närvarande äfven hafva skyldighet att dem underhålla; och då till
allmän väg hänföres sådan väg, som för allmänna samfärdseln är af större
betydelse, eller som förenar län, härad och socknar med hvarandra samt
leder till stad, större hamn- och lastageplatser, jernvägsstationer, kyrkor
och tingsställen m. fi., så bör deraf framgå, att underhållet af sådana
mindre vägar, som här äro i fråga, i allmänhet icke bör utgöra ett kommunalt
åliggande, derest icke vägen har sådan belägenhet, att kommunens
alla väghållningsskyldige af samma väg sig betjena. Då således den nu
gällande grundsatsen synes vara rigtig, att enskilda vägar böra underhållas
utaf dem, som vägarne begagna, bör samma grundsats ock fortfarande
upprätthållas, antingen det gäller ett större eller mindre antal intressenter
för olika vägar. Men af blotta grundsatsen har man icke tillräcklig ledning
för omdömet om huru stor del af vägunderhållet, som bör hvarje
underhållsskyldig tillkomma, lika litet som den nytta den ene eller andre
har af vägen angifver detta. Då ingenting närmare härom är föreskrifvet,
vållar detta att, nästan sagdt öfver allt, äfven der man eljest är ense

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

om hvilka de underhållsskyldige äro, delaktigheten i underhållet fullkomligen
godtyckligt bestämmes. Vanligen är det förhållandet att någon eller
några, som begagna en väg, äro mera än andra intresserade af dess underhållande
i farbart skick, hvaraf de senare begagna sig för att i möjligaste
måtto drifva de förre att åtaga sig betydligare delar af underhållet,
eller ock uppstå tvister, som leda till trakasserier och kostnader. Visserligen
bringas sådana väl ock en gång till slut, men i saknad af i lag bestämda
föreskrifter blir utgången ändock ytterst beroende af den temligen
godtyckligt bestämda »nyttan». Den, hvilken, såsom motionären, under
en lång tjenstetid haft att handlägga många vägdelningsförrättningar, kan
vitsorda, att det nuvarande förhållandet är temligen oefterrättligt. Det
må väl vara sant, hvad ock motionären villigt medgifver, att det kan
blifva ganska svårt att uppställa allmängiltiga bestämda grunder i fråga
om by- och utfartsvägars underhåll, men visst är ändå, att åtskilligt bör
kunna närmare bestämmas såsom gällande för alla fall; må då annat, om
hvilket förening icke kan träffas, göras beroende af omständigheterna och
ortliga förhållanden, eller må, i vissa fall, undantag från allmänna bestämmelser
tillåtas, eller jemkningar medgifvas! Bland allmänna bestämmelser
torde böra ingå: att taxeringsvärdena skola hafva inflytande på
underhållsskyldighetens fördelning; att annan fastighet och med fastighet
förenad industriel rörelse deltaga i underhållet; att underhållsskyldigheten
i allmänhet rättas efter den väglängd, i förhållande till hela väglängden,
hvaraf hvarje deltagare sig begagnar; att vägarne till sina särskilda delars
olika besvärlighet för underhållet graderas, o. s. v.

Det summariska sätt, på hvilket förrättningar angående fördelning af
underhållet utaf utfartsvägar vanligen måst handläggas — en naturlig
följd af bristande allmänna föreskrifter — har säkerligen i sin mån bidragit
till att dylika vägar ganska allmänt äro i rätt bedröfligt skick.
Härtill är nog ock, ja kanhända i främsta rummet, orsaken att söka i det
förhållande, att man afskräckes för underhållskostnaderna. Eftertanken
borde dock öfvertyga derom, att den skada, de dåliga vägarne vålla å
dragare, åkdon och annan redskap m. in., säkerligen är vida större än
nämnda kostnader. Sedan jernvägar numera blifvit temligen allmänna i
vårt land, och de allmänna vägarne mer och mer blifvit förbättrade, visar
sig skilnaden vida betydligare än fordom i afseende å beqvämlighet, när
man nödgas från dessa vägar fortsätta färden å enskild utfartsväg. För
att komma till ett bättre, som, ty värr, allt för länge låtit vänta på sig,
är första vilkoret att komma ifrån nödtvungna godtycket i behandlingen

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

af vägunderhållsfrågor till i lag stadgadt behandlingssätt. Att det vida
öfvervägande antalet af vår upplysta allmoge åtminstone numera fullt inser
det behof, som med denna motion afses, derom är jag alldeles förvissad.

Man har ansett att denna fråga skulle medföra hinder för lösningen
af den, som rör de allmänna vägarne. Jag kan icke finna att så blefve
förhållandet, allra helst som den senare har så långt försprång, att dess
snara afgörande nu torde kunna motses, under det att den fråga, som här
föreligger, måste, innan den afgöres, förut närmare utredas. Under denna
utredning torde det blifva af värde att känna, hvad i afseende å underhållsskyldigheten
af allmänna vägarne blifvit lag. Skulle, mot förmodan,
den förra i någon del finnas vara beroende af den senare, samt denna
icke snart blifva löst, så funnes ju skäl att låta med utredningen af
frågan om de enskilde vägarne anstå; men icke torde den böra undanskjutas
blott på misstanke om möjligheten af att i någon mån vara af
den andra, större, frågans afgörande beroende.

Vid bestämmandet af underhållsskyldigheten i fråga om enskilda
vägar är, lika väl som när det gäller allmänna, sjelfva delningsgrunden
det väsentligaste. Som bekant är, har man för de allmänna vägarna
såsom sådan grund föreslagit det s. k. vägmantalet, hvilket i sjelfva verket
är detsamma som taxeringsvärdet, jemkadt till mindre siffervalör. Här
göres således intet afseende på om delaktigt hemman ligger närmare intill
eller längre ifrån den allmänna vägen. Det måste också medgifvas att,
oaktadt man i viss mån kunde anse det såsom billigt, om mera aflägset
beläget hemman vunne någon lindring i förhållande till det närmare allmän
väg belägna, det dock svårligen låter sig gorå att, då saken gäller
helt härad — kanske framdeles landstingsområde — åstadkomma någon
på billighet grundad jemkning i berörda hänseende. Så har, veterlig!,
hittills icke heller skett i annan måtto, än att vägstyckena utdelats till
underhåll i förhållande till hemmanens belägenhet, så att egare af längre
bort beläget hemman fått sitt vägstycke så nära som möjligt, men dock
alltid fullt, efter den antagna fördelningsgrunden. Den, som bor alldeles
intill allmän väg, kan derföre ganska ofta, det oaktadt, hafva rätt långt
till sitt vägstycke, hvilken olägenhet dock ofta betyder mindre, än om
vägstycket är beläget långt ifrån allmänt grustag. — Hvad åter enskilda
vägar angår, är man icke af omständigheternas tvång nödsakad att, om
man än antager vägmantalet såsom allmän fördelningsgrund, låta vederbörandes
vägandelar blifva beroende af vägmantalens storlek i förhållande
till dem för hela väglängden. En billig jemkning måste här inträda, så

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

vida orättvisor må undvikas, ty det kunde eljest hända, att underhållsskyldig
finge vägstycke, som han kanske aldrig betjenade sig af.

När delning utaf underhållet af utfartsväg sker, är det ganska vanligt,
att egare af längst bort från allmänna vägen beläget hemman anser
sig vanlottad genom, nästan sagdt, hvilken delningsgrund som än blifver
bestämd, hvaremot den, hvars hemman ligger närmast allmänna vägen,
vanligen anses vara gynnad. Denna föreställning är dock ej rigtig, i
synnerhet icke om hemmantalet blifver fördelningsgrund, hvilken grund
är lika ogynsam för den senare > som gynsam för den förre. Man må
nemligen ihågkomma, att den längst bort boende, lika väl som den, hvilken
bor närmast allmänna vägen, får hjelp i underhållet af en väg, som,
i händelse icke flera andra haft nytta af vägen, af honom ensamt måst
underhållas. Hemmantalet såsom delningsgrund skulle i många fall hafva
till påföljd, att, såsom nyss nämndes, en eller annan nödgades underhålla
väg, som han icke, eller ganska sällan, begagnade. Understundom skulle
dock denna grund kunna användas, såsom för vägar inom by, till utfartsvägar,
dock med inverkan af taxeringsvärdena.

Med angifvandet af här omnämnda olika delningsgrunder har motionären
emellertid icke afsett, att Riksdagen skulle redan på förhand uttala
sig för någondera af dem, utan blott velat hänvisa till nödvändigheten
af närmare utredning genom sakkunnige. Under denna utredning torde
ock komma under ompröfning, hvad i Kongl. förordningen den 29 Januari
1850 är stadgadt beträffande underhåll af vägar, som utläggas vid laga
skifte. Det torde nemligen kunna ifrågasättas, huru vida det är fullt
billigt, att vid skiftet utflyttande, som förut kanske bott alldeles intill
allmän väg, efteråt skall ensam — eller ensamme, om de äro flera —
underhålla ny byväg från sitt skifte till allmän väg eller enskild utfartsväg.
Sådan väg torde mången gång hafva betydlig längd, och som det
vanligen är händelsen, att någon ersättning för förökad väglängd vid
skiftet icke blifvit den utflyttande tillerkänd, kunde det derför ifrågasättas,
om icke skifteslaget borde i vägunderhållet för honom deltaga,
helst det vanliga är, att redan sjelfva skyldigheten att utflytta från byn
anses innefatta en större olägenhet. Måhända borde dylik väg, tillsammans
med byns öfriga vägar, fördelas på byamännen efter taxeringsvärde
eller egouppskattningsinnehåll.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

Såsom hufvudgrunder, i hvilka Lag-Utskottet behagade göra jemkningar,
som kunna anses behöfliga, att gälla för istån dsättande uti farbart
skick och för underhåll af utfarts- och byvägar, föreslås slutligen:
a) att, såsom hittills, underhållet åligger dem, som sig af vägarne betjena; i)

att till underhållsskyldige äfven räknas innehafvare af så kallad annan
fastighet och med fastighet förenad industriel rörelse, då egare
eller innehafvare, vid tiden för underhållsskyldighetens fördelning, sig
af vägarne begagna;

c) att väghållningsskyldige, då de alla äro ense, ega att, i vissa delar
eller om allt, som rörer vägfrågan, ingå förening, hvilken har lagligen
förbindande kraft under 10 år, räknade från vägdelningsförrättningens
afslutande, hvaremot, då förening ej träffas, lagens särskilda
bestämmelser skola tillämpas och likaledes för enahanda tid gälla,
hvilken tid, då delningsförrättningen klandras, beräknas från den dag,
samma förrättning vunnit laga kraft;

d) att förening må kunna förnyas, med eller utan förändring, att för
hvarje gång under ytterligare 10 år vara gällande;

e) att, då ny förening icke kan åstadkommas, underhållsskyldigheten må
å nyo fördelas, med iakttagande af de förändringar, som under tiden
timat, och som böra å fördelningen inverka, såsom förändrade taxeringsvärden,
tillkomna eller upphörda industriella anläggningar och
mera dylikt;

f) att taxeringsvärdena må hafva inflytande vid bestämmande af grunden
för underhållsskyldighetens fördelning; samt

g) att, på sätt för det närvarande är stadgadt, tvister om iståndsättande
och underhåll af utfarts- och byvägar skola af domstolen i orten upptagas
och afgöras.»

Herr Helander har derjemte föreslagit, att i den af honom påyrkade
skrifvelse!) skulle inflyta en uttrycklig hänvisning till de af honom angifna
grunder för lagstiftningen i ämnet; och är vid hans motion fogad
en ritning med tillhörande tablå och förklaring, till hvilken motionären
hänvisar.

Utskottet vidhåller i detta ämne sin vid nästlidna års riksdag uttalade
mening. Oaktadt de bidrag till ämnets utredning, som särskildt af

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

Herr Helander lemnats, vågar Utskottet i ärendets nuvarande skick icke
tillstyrka Riksdagen att i den skrifvelse, som Utskottet anser böra till
Kongl. Maj:t aflåtas, angifva några bestämda grunder för den begärda
lagstiftningen, som torde komma att afse ej mindre vinter- än sommarväghållningen.
Endast en omständighet vill Utskottet särskildt framhålla
såsom företrädesvis förtjent att tagas i betraktande, nemligen önskvärdheten
af en uttrycklig föreskrift derom, att jemväl industriella verk och
inrättningar böra deltaga i sådana vägars byggande och underhåll.

Såsom skäl emot aflåtande af en skrifvelse i ämnet har blifvit anfördt,
att detta skulle vara olämpligt, då Kongl. Maj:t just nu till pröfning
förehade frågan om den allmänna väghållningen på landet, hvilken
fråga nu så framskridit, att proposition i ämnet antagligen vore att förvänta
till nästa riksdag. Denna anmärkning anser Utskottet icke vara af
någon betydelse, enär å ena sidan skyldigheten att bygga och underhålla
utfarts- och byvägar i allt fall icke lärer kunna ordnas på samma grunder
som den allmänna väghållningsskyldigheten, men å andra sidan de
båda ämnena ega så många beröringspunkter, att den utredning, som redan
blifvit åstadkommen i och för den allmänna väghållningens ordnande,
bör kunna vara till mycken lättnad vid den nu ifrågasatta utredningen.

Med åberopande af hvad Utskottet dels i sitt till sistlidna års Riksdag
afgifna utlåtande och dels nu ytterligare anfört, får Utskottet sålunda
hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta samt förelägga Riksdagen
förslag till lag om byggande och underhåll af utfarts-
och byvägar.

Stockholm den 2 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Fröberg, Hasselrör G. IT. Stråle, IT M. Ericsson
och P. Pettersson.

Herrar Grefve Strömfelt och F. Andersson i Helgesta hafva begärt här
få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

STOCKHOLM, CENTRAX-TRYCKKRIBT, 1S*€.