Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3 (Utlåtande 1881:LU3 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

N:o 3.

Ank. till Eiksd. Kansli den 15 Febr. 1881, kl. 5 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds nådiga
proposition med förslag till Förordning om tjuguårig
häfd jemte andra dermed sammanhängande författningar.

Lag-Utskottet får härmed, på grund af erhållen remiss, afgifva utlåtande
öfver eu af Kongl. Maj:t den 17 sistlidne Januari till Riksdagen afliden
nådig proposition af följande lydelse:

»Sedan uti underdånig skrifvelse den 21 Maj 1875 Riksdagen, enär
nu gällande lagbestämmelser i fråga om preskription för klander å jordafång
icke kunde^ anses motsvara dermed afsedda ändamål, anhållit, att Kongl.
Maj.t täcktes lata utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till förändrad
lagstiftning i ämnet, samt berörda skrifvelse blifvit till Nya Lagberedningen
för handläggning öfverlemnad, har Nya Lagberedningen den 27 Deember
1879 afgifvit förslag till förordningar i ofvanberörda ämne. Dessa
cörslag hafva derefter underkastats grundlagsenlig behandling i Högsta Domstolen
och sedermera blifvit öfversedda och i några delar ändrade; och har
fKongl. Maj:t funnit godt att de sålunda öfversedda förslagen till Riksdagens
godkännande framlägga. ö

Med bifogande af Högsta Domstolens och Statsrådets i ämnet hållna
protokoll, vill Kongl. Maj:t fördenskull, jemlikt 87 § Regeringsformen, till
Riksdagens antagande öfverlemna närlagda förslag till:

l:o) Förordning om tjuguårig häfd;

Bih. till Eiksd. Prof. 1881. 7 Sami. 3 Käft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

2:o) Förordning om ändring i vissa delar af Förordningen den 16
Juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom; samt
3:o) Förordning om tillägg till 60 § i Förordningen den 16 Juni
1875 angående inteckning i fast egendom.»

Beträffande lydelsen af dessa förordningsförslag, får Utskottet hänvisa
till den parallela uppställning, som förekommer här nedan i detta utlåtande.

Utskottet har, vid granskning af den Kong!, propositionens innehåll,
endast uti ett afseende funnit något att deremot erinra.

I 2 § af förslaget till Förordning om tjuguårig, häfd har till hufvudstadgandet
i nämnda § fogats det tillägg, att ej ma, innan lagfart a senare
innehafvares fång blifvit beviljad., denne, ända att han är z god tro, till
sitt fredande från klander räkna sig häfd till godo utan så är att föregående
innehafvaren, om han suttit i egendomen qvar da klandret anstäldes,
kunnat derifrån på grund af häfd enligt förut stadgade grunder sig
värja. För sin del kan Utskottet icke erkänna behöfligheten eller lämpligheten
af detta tillägg. Genom detsamma skulle lagfart bl it va, icke allenast
utgångspunkten, utan äfven, i visst tall, slutpunkten för häfdetiden, och
denna tid kunna erhålla en utsträckning, som icke star i öfverensstämmelse
med hufvudgrunderna för de i 1 § och 1 punkten åt 2 § föreslagna stadganden.

Vid ärendets handläggning inom Nya Lagberedningen yppade sig
inom Beredningen skiljaktiga meningar uti denna fråga.

För det nu af Kongl. Majit föreslagna stadgandet anfördes uti ett vid
Beredningens förslag fogadt särskildt yttrande följande skål.

Likasom enligt förslaget lagfart i allmänhet utgjorde ett oeftergifhgt
vilkor för grundläggande af häfd, borde den i 1 punkten af, 2 § den senare
innehafvaren medgifna, sjelfständiga och åt fångesmannens åtgöranden^ oberoende
rätt till häfd ej heller vidtaga förr än efter det lagfart jemväl å det
senare fånget blifvit meddelad. Genom att för denna sjelfständig^ rätts inträdande
utsätta en bestämd och oomtvistlig tidpunkt, syntes många mahända
eljest svårlösta förvecklingar kunna förekommas, särdeles då flaga
vore om arffallen fast egendom. På de skäl, som i Beredningens nföW
vore närmare utvecklade, hade nemligen, i fråga om häfd, aif bil -vit likstäldt med andra fång, och hvad förut blifvit sagd t om en se -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

nare innehavares rätt att på grund af sin goda tro mot klander värja en
fastighet, som blifvit af fångesmannen på oredligt sätt åtkommen, vore således
äfven gällande för den oredlige innehafvarens arfvingar. Häremot torde
ej heller någon giltig anmärkning kunna göras, så vida arfvingarne utan
kännedom om det svek, som legat arflåtaren till last och således under
antagande att fastigheten utgjorde en hans välfångna egendom, låtit densamma
i skifte ingå och dervid någon tvist om grunderna för boets fördelning
ej yppats. Den som då i god tro finge sig fastigheten eller andel deri tillskiftad,
torde för detta sitt fång, så vida äfven öfriga vilkoren för häfd vore för
handen, på grund deraf kunna påräkna samma skydd, som skulle kommit
honom till del, om han genom aftal med arflåtaren under dennes lifstid fått
egendomen till sig öfverlåten. Annorlunda syntes deremot förhållandet vara,
om klandret anstälts innan ännu blifvit afgjordt, huru vida dödsboet komme
att gå i arf eller till äfventyrs måste för gäld till borgenärer afträdas samt,
der flere sterbhusdelegare funnes, hvarderas rätt i boet blifvit slutligen bestämd.
Blefve nemligen då ådagalagdt att den aflidne på oredligt sätt kommit
i besittning af fastigheten, torde arfvingarne, äfven om de eller någon
af dem derom vid dödsfallet saknat kännedom, i allt fall ej skäligen böra
från denna omständighet kunna härleda laglig rätt att, på grund af arflåtarens
orättmätiga besittning, huru lång tid den än hade fortfarit, freda sig
från klandret och taga i arf en egendom, som veterligen ej utgjort någon
tillgång i arflåtarens bo, äfvensom, i händelse till följd af arfvinges frånvaro
å okänd ort eller af uppkomna tvister emellan olika arfspretendenter eller
emellan arfvinge och testamentstagare outredt vore till hvilken eller hvilka
qvarlåtenskapen komme att öfvergå, egarens rätt att återvinna sin egendom
ej billigtvis borde deraf uppehållas eller göras beroende af frågan huru vida
företrädesrätt i nämnda hänseende framdeles kunde blifva tillerkänd den ene
eller den andre af de tvistande. Då det emellertid vore att befara, att en
mot denna uppfattning stridande åsigt skulle inom lagskipningen kunna göra
sig gällande, torde till förebyggande deraf samt till undanrödjande af
tvekan huru i ofvan antydda fall, då klander anstäldes mot ett under utredning
varande dödsbo, häfdelagen rätteligen borde tillämpas, någon lämpligare
utväg ej finnas än att frågan om arfvinges rätt att på grund af sin
goda tro medelst häfd försvara en egendom, som i arflåtarens hand varit
underkastad klander, gjordes beroende deraf att arfvingen, efter det egendom
faktiskt honom i arf tillfallit, å detta sitt fång erhållit lagfart. Och då hvad
sålunda blifvit sagdt om arffallen egendom hufvudsakligen äfven gälde om
sådan den aflidnes fastighet, som på grund af giftorätt tiilfölie efterlefvande
make, samt det ifrågasatta stadgandet syntes jemväl vid köp och andra aftal
om fast egendom kunna lända till reda och ordning, torde detsamma böra vid
alla fång göras tillämpligt. Den, som genom klander ville återvinna en egen -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

dom, hvilken olagligen blifvit honom afhänd, torde i allmänhet ej kunna
förutsättas ega fullständig kännedom om andra afhandlingar angående fastigheten
än sådana, hvarom upplysning stode att vinna i lagfartsprotokollet och
lagfartsboken; och om han rigtat sin talan emot den, som, enligt hvad nämnda
handlingar utvisade, senast lagfarit, syntes, så vida klanderrätten emot denne
ej vore försutten, den omständighet att egendomen sedermera blifvit öfverlåten
till någon annan, som tilläfventyrs ej hunne före häfdetidens utgång
instämmas eller kunde stödja sin rätt till häfd på andra grunder än dem,
hvilka den instämde egt att åberopa, billigtvis ej böra lända till inskränkning
eller förringande af den klandrandes rätt, med mindre han underlåtit
att låta klandret i lagfartsprotokollet anteckna innan den senare innehafvaren
erhållit lagfart å sitt fång. Eu oredlig innehafvare skulle eljest, så snart
han finge kunskap om ett tillärnadt och befogadt klander, kunna tillintetgöra
verkan deraf genom egendomens öfverlåtande till någon, om hvars
bristande goda tro bevisning måhända ej kunde åstadkommas. Visserligen
skulle, om nu ifrågavarande förslag godkändes, äfven en redlig köpare, ehuru
han först tjugu år efter det lagfart blifvit säljaren meddelad inlåtit sig i aftal
med denne, likväl under tiden till dess äfven han erhölle lagfart vara
utsatt för äfventyr att, på grund af bristande god tro hos fångesmannen,
nödgas afstå egendomen och sålunda gå miste om den trygghet, som med häfdeinstitutet
åsyftades. Någon fullständig och absolut säkerhet i nämnda afseende
redan från den stund köpeaftalet slötes torde emellertid svårligen kunna
eu köpare beredas. Utom det att han i allmänhet, åtminstone intill dess
lagfart blifvit sökt, ej vore fri från fara att genom säljarens förvållande nödgas
afstå egendomen eller lida minskning i sin rätt, kunde i alla händelser
ett ingånget köpeaftal blifva omintetgjordt genom ett derförinnan, utan köparens
vetskap, instämdt klander, och om enahanda verkan tillerkändes en
klandertalan, som, ehuru ej instämd då köpet skedde, likväl blifvit före dess
lagfarande antecknadt i lagfartsprotokollet, syntes någon synnerligen ökad
våda derigenom ej tillskyndas köparen, hvilken i allt fall ej saknade utväg
att skydda sig mot den förlust, som deraf kunde blifva en följd. Hade han
vid köpets afsilande beräknat att kunna medelst häfd värja detsamma mot
framtida klander, måste han förutsättas hafva gjort sig underrättad att fångesmannen
erhållit lagfart och om tiden när det skedde''. Någon svårighet
att styrka fångesmannens åtkomst förefunnes således icke, och lagfart å köpet
borde följaktligen i regeln kunna erhållas, så snart ansökning derom
gjordes. Skulle också någon gång hinder deremot möta på grund af formella
brister vid köpets afsilande eller uppkommen fråga om detsammas
återgång eller bestånd, torde i detta fall, då ovisst vore huruvida köparen
kunde såsom egendomens rätte innehafvare anses, en instämd klandertalan
ej skäligen böra i afvaktan på slutlig utredning derom uppehållas, utan den

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

klandrande på goda skäl kunna fordra att få tillgodonjuta den rätt, som skolat
honom tillkomma, om egendomen fortfarande varit i säljarens hand. De
anförda betänkligheterna hade derföre ej ansetts innebära tillräcklig anledning
att särskilt i fråga om köp och ännu mindre för gåfva och skifte
frångå omförmälda, med hänsyn till egarens billiga anspråk ej ovigtiga
grundsats.

Deremot yttrade sig uti ifrågavarande afseende Nya Lagberedningens
pluralitet sålunda:

Ett stadgande, enligt hvilket en senare innehafvare, som i god tro åtkommit
egendomen, likväl icke vore berättigad att förr än lagfart af honom
vunnits njuta till godo häfd, med mindre att hans fångesman, derest denne
fortfarande varit i besittning af egendomen, kunnat genom häfd från klander
sig värja, skulle i viss mån utgöra hinder för den, som icke i god tro
åtkommit egendomen, att, sedan han fått kännedom om ett förestående klander
men innan detsamma blifvit instämdt, öfverlåta egendomen till annan
man och dymedelst tillintetgöra den klandrandes rätt, men skulle vara af
någon betydelse endast i det fall, att klandret efter häfdetidens slut instämdes
sedan egendomen öfvergått från en till annan, men innan denne senare
erhållit lagfart. Sådana fall skulle dock antagligen komma att ytterst sällan
inträffa, hvadan stadgandet blefve af underordnad vigt, helst som, när afsigtligt
försök att eludera lagen vore för handen, deltagarne deri säkerligen
skulle veta att så bedrifva saken, att någon försummelse i afseende å lagfarten
ej egde rum. Men det hade tillika synts Beredningen, som om stadgandet
icke skulle stå väl tillsammans med det mål, som med den tjuguåriga
häfden varit åsyftadt, nemligen att åt den i god tro vunna åtkomsten
genast bereda trygghet mot anspråk, som grundades på en rätt, äldre än
tjugu år. Den redlige förvärfvaren skulle, oaktadt han icke försummat något
för erhållande af lagfart, likväl i allmänhet vara under någon tid efter
förvärfvandet utsatt för möjligheten af att drabbas af en oförskyld förlust.
Detta osäkerhetstillstånd skulle någon gång komma att under längre tid
fortfara, t. ex. när lagfart på grund af hvarjehanda formella hinder ej kunnat
genast beviljas. 1 följd häraf och då de skäl, som föranledt Beredningen
att uppställa lagfarts beviljande såsom ett vilkor för häfdens början — nemligen
att det fång, åt hvilket giltighet genom häfden skall beredas, varit sådant
att det till sin formella laglighet kunnat af lagfartsdomaren godkännas,
samt att häfdens utgångspunkt blifvit allmänt kunnig — icke kunde åberopas
till stöd för en föreskrift i antydda syftet, hade Beredningen ansett en
dylik icke böra i förslaget inflyta. Det hade icke undgått Beredningens
uppmärksamhet att, när fast egendom öfvergått från en innehafvare till annan
och den senare icke sökt lagfart å sitt fång, det någon gång kunde blifva
förenadt med svårighet för den klandrande att utröna mot hvem han skulle

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

vända sin talan. Något särskildt processuelt stadgande för dylika undantagsfall
hade dock ej ansetts lämpligt eller behöflig!, utan frågan huru vida
ett väckt klander blifvit instämdt mot rätt person, så att häfden derigenom
skulle anses afbruten, både kunde och borde framgent såsom hittills bedömas
efter allmänna rättsgrunder.

Utskottet, som instämmer i hvad Nya Lagberedningens pluralitet sålunda
anfört, finner i enlighet härmed ifrågavarande utaf Kong!. Maj:t föreslagna
stadgande böra ur förslaget uteslutas.

Beträffande innehållet af det tillägg, Kongl. Maj:t föreslagit till 10 §
i Förordningen den 16 Juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom, har Utskottets uppmärksamhet blifvit fäst derå, att uti liera fögderier
af Stora Kopparbergs län mantals- och skattskrifningslängderna icke
för närvarande innehålla anteckningar om egare till fast egendom; men har
Utskottet, som tagit kännedom om några mantals- och skattskrifningslängder
från detta län, så väl på grund af formuläret för längderna, hvilket är
detsamma som för öfriga delar af riket, som på grund af öfriga å saken
inverkande förhållanden icke funnit hinder möta för den, som inför vederbörande
i sådant hänseende anmäler sig och styrker sitt innehaf, att blifva
i dylik längd antecknad såsom egare till viss fast egendom; och anser
sig Utskottet sålunda af nu anförda omständighet icke förhindrad att i denna
del tillstyrka hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

För sitt tillstyrkande af bifall till den Kongl. propositionen i öfriga
här ej närmare omförmälda delar åberopar Utskottet de skäl, som för der
upptagna stadganden anförts inom Nya Lagberedningen och inför Kongl.
Maj:t i Statsrådet.

Förordningsförslagen, hvilka icke af Kongl. Maj;t föreslagits till antagande
i oskiljaktigt sammanhang, finner Utskottet af den beskaffenhet, att
förslaget till Förordning om ändring i vissa delar af Förordningen den 16
Juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom skulle kunna särskildt
för sig bifallas, hvaremot förslaget till förordning om tillägg till 60 § i Förordningen
den 16 Juni 1875 angående inteckning i fast egendom icke kan,
såsom hänvisande till stadgandet i 4 § af förslaget till Förordning om tjuguårig
häfd, antagas utan i sammanhang med nämnda förslag, och detta
förslag åter torde, såsom i sin 3 § förutsättande deu föreslagna förändrade
lydelsen af 22 § i lagfartsförordningen, icke kunna bifallas utan godkännande
af nämnda föreslagna förändring.

På grund af det anförda får Utskottet vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville, med bifall
till Kongl. Maj:ts nådiga proposition
i denna del, godkänna följande förslag
till

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

Nuvarande lydelse:

(hvari med kursiv stil äro utmärkta de
delar, som blifvit föreslagna att ändras.)

Förordning om ändring i vissa
delar af Förordningen den 16
Juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom.

Härigenom stadgas att Förordningen
den 16 Juni 1875 angående lagfart
å fång till fast egendom skall i
nedannämnda delar erhålla följande
förändrade lydelse:

(Uti texten äro ändringarne eller tillläggen
utmärkta med kursiv stil.)

7 §•

När lagfart sökes, skall förre egarens
laga åtkomst styrkas och i protokollet
tecknas. Innan förre egarens
åtkomst blifvit styrkt, må lagfarten
ej beviljas.

När lagfart sökes, skall förre egarens
laga åtkomst styrkas och i protokollet
tecknas. Innan förre egarens
åtkomst blifvit styrkt, må ej, utom i
fall, hvarom här nedan skils, den
sökta lagfarten beviljas.

10 §.

Kan till följd af de i 6, 7, 8 och
9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart
ej beviljas, eller finnes sökandens rätt
vara tvistig, eller möter, enligt den i
18 § nämnda bok eller eljest, mot
bifall till ansökningen annat hinder,
som icke är af beskaffenhet att den
jemlikt 5 § genast bör afslås, förklare
Rätten ansökningen hvilande i afbidan
på hindrets undanrödjande. Tvist,
som bör afdömas innan ansökningen
slutligen pröfvas, skall, om den ej
redan är vid domstol anhängig, af
Rätten förvisas till särskildt utförande
i laga ordning.

År la g fartsansökning förklarad
hvilande till följd af hinder, hvarom
i 7 § förmärs, skall kungörelse

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

i ''Wto \M* "i ». rri\VV-1 V

t>\ l \V> *\

h Vi\\\s)\w ‘i\m‘n\\y.u> C, Volt \uv\«

Der enligt lag eller författning något
rättsförhållande är beroende deraf,
att uppbud skett, skall hvad sålunda
om uppbud är stadgadt gälla om lagfart,
som enligt denna förordning beviljas.

derom af Rätten utfärdas, om sökanden
det äskar. Varder ej, efter
det genom sökandens försorg nämnda
kungörelse tre gånger, minst en månad
mellan hvarje gång, blifvit så
väl införd i allmänna tidningarna
som ock, när fråga är om egendom
å landet, uppläst i tingslagets kyrkor,
klander å fånget instämdt samt i
Rättens lag fartsprotokoll antecknadt
inom tio år efter sista kungörandet;
och förekommer ej heller eljest anledning
att annan eger bättre rätt till
egendomen; då må den omständighet
att förre egarens åtkomst ej styrkes
icke vidare utgöra hinder för lagfartens
beviljande, der det visas att sökanden
eller han och hans rättsinnehafvare
oafbrutet under nämnda tio
år varit i mantals- och skattskrifningslängd
upptagne såsom egare
till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen
bifallas må, skall kronans
ombudsman i orten deröfver höras.

§•

Der enligt lag eller författning något
rättsförhållande är beroende deraf,
att uppbud skett, skall hvad sålunda
om uppbud är stadgadt gälla om lagfart,
som enligt denna förordning beviljas.

Kommer någon, som å sitt fång
erhållit fasta, och visar för Rätten
upp sin fångeshandling jemte bevis
att fasta meddelad är, läte Rätten
anteckning om fånget och fastan göras
i lagfartsprotokollet och i den
bok, som omförmäles i 18 §.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

Lydelsen enligt Kongl. Maj:ts proposition
:

(Den i Utskottets förslag uteslutna delen
är utmärkt med kursiv stil.)

Med upphäfvande af Kongl. Förklaringen
den 14 Maj 1805 angående
lagens rätta förstånd och tillämpning
i mål, som röra klander å fast egendom,
samt af hvad 11 kap. 8 § Griftermålsbalken
innehåller angående viss
tid för talan om återvinning af hustrus
egendom, som utan hennes samtycke
blifvit af mannen såld, stadgas som
följer:

samt

2) att, beträffande öfriga delar af
den Kongl. propositionen, Riksdagen,
med förklarande, att propositionen 1
dessa delar icke kan godkännas i oförändradt
skick, måtte för sin del i ett
sammanhang antaga följande förslag
till

A.) Förordning om tjuguårig

häfd.

1 §•

klar någon i god tro åtkommit fast Har någon i god tro åtkommit fast
egendom och den, efter vunnen lag- egendom och den, efter vunnen lagfart,
såsom egare besuttit utan afbrott fart, såsom egare besuttit utan afbrott
under tjugu år, då må ej klander, som under tjugu år, då må ej klander, som
derefter på grund af äldre rätt in- derefter på grund af äldre rätt instämmes,
emot häfden gälla. stämmes, emot häfden gälla.

2 §•

Hafva två eller flere, hvar efter
annan, såsom egare haft fast egendom
i besittning utan afbrott under sammanlagdt
tjugu år sedan lagfart å den
förstes fång meddelades, vare emot
den häfd klander, som på grund af
äldre rätt efter nämnda tid instämmes,
ej gällande, om den, som vid slutet

Bih. till Riksd. Prof. 1881. 7 Sami. 3 Raft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

af samma tid innehade egendomen,
eller annan, till hvilken den sedermera
före klandrets instämmande öfvergått,
var i god tro när han egendomen åtkom.
Ej må dock, innan lagfart å
senare innehafvares fång blifvit beviljad,
denne, ändå att lian är i god
tro, till sitt fredande från klander
räkna sig häfd till godo utan så är
att föregående innehafvaren, om han
suttit i egendomen qvar då klandret
anstäldes, kunnat derifrån på grund
af häfd enligt nu stadgade grunder
sig värja.

Väckes klander å fång, hvarå lag Öl

fart skett före den dag då denna förordning
träder i kraft, må ej besittning,
som före samma dag egt rum,
räknas innehafvare!! till godo; ej heller
må, der lagfarten är afslutad tidigare
än den 1 Januari 1876, besittningen
tillgodoräknas för tid, som förflutit
innan anteckning om fånget och fastan
jemlikt 22 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom skett
i lagfartsprotokollet.

Nu är egendom, när den genom
klander återvinnes, besvärad med inteckning,
som tillkommit sedan egendomen
blef rätte egaren afhänd; hade,
då klandret instämdes, egendomen varit
ur hans hand under mer än tjugu år
efter det annan erhållit lagfart och i
fall, som afses i 3 §, der utsatta tid

af samma tid innehade egendomen,
eller annan, till hvilken den sedermera
före klandrets instämmande öfvergått,
var i god tro när han egendomen
åtkom.

Yäckes klander å fång, hvarå lagfart
skett före den dag då denna förordning
träder i kraft, må ej besittning,
som före samma dag egt rum,
räknas innehafvaren till godo; ej heller
må, der lagfarten är afslutad tidigare
än den 1 Januari 1876, besittningen
tillgodoräknas för tid, som förflutit
innan anteckning om fånget och fastan
jemlikt 22 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom skett
i lagfartsprotokollet.

§•

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

för besittnings tillgodoräknande inträdt;
då hafve den, som egendomen återvunnit,
ingen talan å inteckningen
utan så är att den blifvit beviljad
efter det klandret instämdes eller ock
inteckningshafvaren ej var i god tro
när han inteckningen åtkom.

Denna förordning träder i kraft
den 1 Januari 1882. Är fast egendom
dessförinnan afhänd rätte egaren,
skall hittills gällande lag tillämpas,
om på grund deraf frihet från klander
vinnes tidigare än enligt nya lagen;
ej må dock genom denna lag upphäfdt
stadgande om ldandertid af natt
och år ega tillämpning med mindre
att jemväl det förhållande, hvarifrån
nämnda klandertid räknas, inträffat
innan nya lagen trädde i kraft.

Nuvarande lydelse:

Har i egendom, som genom klander
från innehafvaren vinnes, inteckning
skett, sedan egendomen kom ur
rätte egarens hand; vare inteckningen
ogild.

för besittnings tillgodoräknande inträdt
då hafve den, som egendomen återvunnit,
ingen talan å inteckningen
utan så är att den blifvit beviljad
efter det klandret instämdes eller ock
inteckningshafvaren ej var i god tro
när han inteckningen åtkom.

§•

Denna förordning träder i kraft
den 1 Januari 1882. Är fast egendom
dessförinnan afhänd rätte egaren,
skall hittills gällande lag tillämpas,
om på grund deraf frihet från klander
vinnes tidigare än enligt nya lagen;
ej må dock genom denna lag upphäfdt
stadgande om klandertid af natt
och år ega tillämpning med mindre
att jemväl det förhållande, hvarifrån
nämnda klandertid räknas, inträffat
innan nya lagen trädde i kraft.

och

B) Förordning om tillägg till
60 % i Förordningen den 16 Juni
1875 angående inteckning i fast
egendom.

Härigenom stadgas att 60 § i Förordningen
den 16 Juni 1875 angående
inteckning i fast egendom skall
erhålla följande förändrade lydelse:

(Tillägget är utmärkt med kursiv stil.)

§•

Har i egendom, som genom klander
från innehafvaren vinnes, inteckning
skett, sedan egendomen kom ur
rätte egarens hand; vare inteckningen
ogild. Huru i visst fall den, som

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

egendomen återvunnit, ej må ega att
å sådan inteckning tala, derom är
särskildt stadgadt.

Stockholm den 15 Februari 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.

Reservationer:

af Herr Anders Persson: “Inseende nödvändigheten af eganderättens
betryggande medelst stadgande af viss tid, inom hvilken klander mot eganderätt
till fast egendom bör af rätter egare anställas, har jag icke velat motsätta
mig föreliggande förslags antagande, fastän det möjligen kan ifrågasättas
huruvida tidpunkten dertill ännu är inne, så länge icke staten gått i befattning
med anskaffandet af de rättshandlingar, hvilka röra hela provinser och
som ännu förvaras i annat land.“

Förslaget till förordning om tjuguårig häfd:
mot 1 och 2 §§.

af Herrar Smedberg och Johannes Jonsson, hvilka, på grund af hvad
i ärendet förekommit, för sin del ansett häfdetiden böra inskränkas till tio år;
mot 2 §.

af Herr Grefve Mörner, som ansett det framlagda förslaget till förordning
om tjuguårig häfd hafva bort oförändradt tillstyrkas;

af Herrar Asplund, Abergsson, Magnus Jonsson, Smedberg och
Ekenman: “Under ärendets behandling inom Lag-Utskottet hafva vi instämt i
den af Utskottet uttalade åsigt, att det i senare delen af 2 § i Kong! Maj:ts
förslag till lag om tjuguårig häfd intagna stadgande om klandertidens utsträckning
i visst fall icke står i konseqvens med grunderna för förslagets

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

hufvudbestämmelse angående eu viss, till tjugu år begränsad preskriptionstid
för klander å jordafång. Enligt särskilt yttrande af eu ledamot i Lagberedningen,
angående ifrågavarande af honom föreslagna tillägg till 2 §,
var syftet med nämnda tillägg, bland annat, att åt rätte egaren, då han instämt
och ej försuttit rätt till klander mot den, som med egendomen senast
lagfarit — hvilket, i fall denne icke är i god tro, kan ega ruin äfven efter
tjugonde årets utgång — bereda öppen talan jemväl mot senare innehafvare,
som på grund af lagligt, ehuru ännu icke lagfaret fång på god tro är i
faktisk besittning af egendomen. För att vinna detta syfte, såvidt möjligt
är, utan att helt och hållet frångå hufvudprincipen att jordafång efter tjugu
år vinner häfd, då det är grundadt på god tro hos den, som vid tjugonde
årets slut är eller sedermera före klandrets instämmande kommit i faktisk
besittning af egendomen, hafva vi inom Utskottet föreslagit, att 2 § i lagen
om tjuguårig häfd måtte erhålla ungefärligen följande lydelse:

Hafva två eller flere — —--— när han egendomen

åtkom. Varder f öre tjugonde årets utgång klander instämdt mot den,
som å egendomen senast sökt lagfart, gälle det jemväl mot senare
egare, ändå att han först efter nämnda tid blifvit i saken instämd.1''''''

Förslaget till Förordning om ändring i vissa delar af Förordningen den
16 Juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

mot 10 § 2 mom.

af Herr Sundeil: “Inom .Öster- och Vester-Dalarne (Nedan-Siljans,
Ofvan-Siljans och Vesterdals fögderier) påföras med en debetsedel för hvarje
soldatrote alla kronoutskylderna för jordbruksfastighet; och förmäla mantalsoch
skattskrifningslängderna för de socknar, af Indika dessa fögderier utgöras,
alldeles intet angående jordetalet och hvad deraf den ene eller andre
må områda. Derföre, om 10 § i Kongl. förordningen angående lagfart å
fång till fast egendom, erhåller den lydelse, som är vorden föreslagen, skulle
denna § i dessa delar af Kopparbergs län icke kunna vinna tillämpning.
Af sådan anledning och enär dessutom lärer kunna ifrågasättas, om åt mantals-
och skattskrifningslängderna bör obetingadt gifvas den bevisningskraft,
som här dem tillagts, hemställer jag, att slutet af 2 mom. måtte erhålla
detta innehåll: “då må den omständighet, att förre egarens åtkomst ej styrkes,
icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, der med trovärdige mäns
intyg det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet
under nämnda tio år såsom egare innehaft fastigheten. Innan i ty fall ansökningen
bifallas må, skall kronans ombudsman i orten deröfver höras.“

Bill. till Riksd. Prof. 1881. 7 Samt. 3 Hälft.