Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3 (Utlåtande 1875:LU3 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

N:o 3.

Ank. till Riksd. Kansli den 16 Febr. 1875, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande
bestämmelser rörande flottled.

Enligt Kong!. Brefvet den 8 April 1811 har Konungens Befallningshafvande
att för de vattendrag, hvarest fiottled förut varit och vara bör, föreskrifva
vid hvilka tider, huruledes och med hvad vilkor flottningen finge utöfvas;
hvaremot i afseende på enskilda vattendrag, der fiottled förut icke varit
och hvarest vid uppkommande rättegång jord- och strandegare icke heller med
stöd af lag och författningar kunde åläggas att fiottled öppen hålla, finnes
stadgadt, att på öfverenskommelse med egarne till sådana vattendrag finge ankomma
om och med hvad vilkor de till flottning finge nyttjas.

Enär det vore af största vigt att förekomma dels tvister om hvilka
vattendrag finge räknas till enskilda eller allmänna och dels de hindei, som
strandegare ofta framstält mot så väl enskildes som Kronans större intressen,
samt på det Konungens Befallningshafvande måtte blifva i tillfälle att reglera
flottningsrätten efter hvarje orts behof, åstadkomma bolags bildande för flottledens
upparbetande och underhållande genom fastställande af taxoi å tiafikafgifter
samt i allmänhet bestämma de vilkor, hvarunder fiottled finge begagnas,
har Herr A. E. Bos uti en i Första Kammaren väckt motion, N:o 21, föreslagit,
att Riksdagen måtte för sin det besluta en författning, så lydande.

“Med ändring af hvad Kongl. Brefvet den 11 April 1811 innehåller angående
flottning i enskilda vattendrag, der flott- och farled förut icke varit,
Bih. till Riksd. Urat. 1875. 7 Sami. 3 Höft.

* Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

val der härigenom förordnadt, att fråga derom må väckas hos Konungens Befallningshafvande,
som, efter det undersökning på stället skett och vederbörande
bhfvit hörda, eger att pröfva huruvida, med afseende å ortens och det allmännas
fördel, flottning i sådant vattendrag må ega rum samt i öfrigt meddela
erforderliga föreskrifter på sätt stadgadt är i afseende å vattendrag der
flott- och farled förut varit. “

Det torde vara eu allmänt erkänd brist i vår lagstiftning, att den icke
lemnar anvisning, huruledes ny flottled må kunna i enskilda vattendrag annorledes
än genom öfverenskommelse med samtlige delegarne inrättas, en öfverenskommelse,
som merendels blifver svår om ej omöjlig att på billiga vilkor åstadkomma;
och denna brist har i följd af skogshandteringens utveckling under
senare tider blifvit synnerligen känbar. Kong!. Förordningen den 14 April
1866 stadgar visserligen skyldighet för egare af jord eller lägenhet, som erfordras
för allmänt behof, hvartill farled och annan vattenledning uttryckligen
hänföras, att efter Konungens pröfning jorden eller lägenheten mot lösen afstå,
men ytterst sällan är för ifrågavarande ändamål nödigt, att vattendraget med
omgifvande marken inlöses, hvilket dessutom skulle blifva allt för kostsamt för
dem, som ville förvärfva {lösningsrätt, och jemväl medföra större olägenheter
for vattendragets egare. Ändamålet kunde i de flesta fall fullständigt vinnas
om dessa senare förpligtades att, jemte afstående af den mark, som möjligtvis
for uppförande af de för flottningen erforderliga byggnader och inrättningar
kunde behöfva?, tåla den inskränkning i eganderätten, som af flottningen blefve
en följd. En utveckling i sådant syfte af de i berörda Kong!. Förordning stadgade
grunder anser sig Utskottet så mycket hellre böra förorda, som samma
Kongl. Förordning redan för ett särskildt fall eller i fråga om utläggning af
elektriska ledningstrådar bestämmer skyldighet för egarne att upplåta hvad
deitill erfordras, utan att jorden eller lägenheten löses.

Att åter, såsom motionären föreslagit, åt Konungens Befallningshafvande
öfverlemna att bestämma huruvida flottning i enskilda vattendrag må ega rum,
finner Utskottet hvarken principielt riktigt eller öfverensstämmande med den
omsorg om eganderättens helgd, som lagstiftaren bör iakttaga. Frågan, huruvida
vattendragets egare på grund af häfd eller öfverenskommelse har skyldighet
att tillåta flottningen, är till sin natur en ren domstolsfråga och ligger således
utom området för Konungens Befallningshafvande? verksamhet; frågan
åter, huruvida de med afseende på det allmännas behof må förpligtas afstå den
enligt lag dem tillförsäkrade eganderätt eller vidkännas inskränkning i densamma,
är af enahanda beskaffenhet, ehvad afstående! eller inskränkningen påfordras
för åstadkommande af flottled eller för allmän väg jemte öfriga i ofvan
åberopade Kongl. Förordning uppräknade ändamål, och bör således i begge
fallen på enahanda sätt behandlas. Att för flottningsfrågan medgifva undantag

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

från den rättegångsordning, som i afseende på andra likartade frågor anses
för eganderättens betryggande erforderlig, torde så mycket mindre vara lämpligt,
som egarne, genom åläggandet att upplåta sitt vattendrag till flottning,
icke allenast kunna blifva hindrade att uppföra nya qvarn- och fiskeverk, utan
äfven varda utsatta för skada å de redan befintliga och å angränsande mark,
samt, äfven om de njuta ersättning för sådan skada, redan äfventyret af densamma
är eu olägenhet, som icke bör förbises.

Utskottet finner följaktligen väl, att Konungens Befallningshafvande fort
farande såsom hitintills, derest ostridigt är att flottled skall i vattendraget finnas,
bör tillkomma att i egenskap af administrativ myndighet meddela de reglementariska
föreskrifter, som för flottledens begagnande finnas erforderliga, men att,
derest tvist i berörda hänseende uppstår, densamma bör af domstol eller i den
för expropriation stadgade ordning efter tvistens olika beskaffenhet upptagas
och afgöras.

I anledning af Rikets Ständer» i underdånig skrifvelse den 14 Mars
1863 framställda anhållan är frågan om lagstiftning angående den s. k.
vattenrätten i dess helhet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, men Utskottet
anser nu förevarande frågas skyndsamma afgörande vara af den vigt, att den
icke bör uppehållas i afbidan på att lagstiftningen angående vattenrättens Övriga
delar må kunna erhålla sin slutliga lösning.

I följd häraf får Utskottet med anledning af nu ifrågavarande motion
vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj: t täcktes så snart ske kan och, derest för
undvikande af dröjsmål sådant finnes erforderligt, särskildt,
utan afbidan på förestående pröfningen af frågan om vattenrätten
i dess helhet, taga i öfvervägande, huruledes allmän
flottled i de vattendrag, der den ej redan finnes, men
är af behofvet påkallad, må enligt de i afseende å jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof eller dess begagnande
endast för utläggning af elektriska ledningstrådar
stadgade grunder kunna anläggas och begagnas, samt till
Riksdagen göra framställning om den lagstiftningsåtgärd,
som för ändamålet finnes erforderlig.

Stockholm den 15 Februari 1875.

På Utskottets vägnar:
IT. G. v. Gegerfelt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: “Strandegares rättighet att förbjuda ofvanliggande
grannar begagnandet för flottning af ett vatten, som rinner från de senares
öfver den förras egor, torde icke vara så alldeles obestridlig, som Lag-Utskottet
antagit den. Den utredning af detta ämne, som förekommer i den s. k. vattenrättskomiténs
utlåtande, är särdeles upplysande. Den ådagalägger, att eganderätten
till, särdeles rinnande, vatten är inskränkt af kommunikationernas behof
och följaktligen aldrig kan sträckas derhän, att den hindrar vattendragens begagnande
till kommunikationsmedel, hvartill de, bland annat, äro af naturen
bestämda. Den större utsträckning af begreppet eganderätt till vatten, som
i vårt land, i motsats till åsigterna i andra länder, sökt göra sig gällande, har
man velat grunda dels å ordalagen i 12 Kap. 4 § Jorda-balken: “Äro dels å, sjö
eller sund sidolångs byar emellan, egen då hälft hvardera,“ hvarvid likväl bör
anmärkas, att ordet “egen", jemfördt med 25 Kap. 4 § Byggninga-balken Landslagen
egentligen afser gränsskilnaden emellan grannar, samt att detta ord aldrig ansetts
utesluta kungsådra eller flottningsrättigheten i det ojemförligt större antalet
strömmar, dels på Kongl. Brefvet den 8 April 1811, som innehåller:
“Landshöfdingarne uti de län, der flottning uti strömmar och vattendrag är
öflig, böra för de vattendrag, hvarest flott-och farleder förut varit, och vara böra,
vid sig derom yppande tvister, och efter förrättade undersökningar å hvarje
sådant ställe, samt vederbörandes hörande genom utslag föreskrifva vid hvilka
tider, huruledes och med hvad vilkor, flottningen må få utöfvas, så att, då den
å ena sidan ej obehörigen hindras eller med oskäliga afgifter betungas, den å
andra sidan icke eller må lända jord-, strand-, vattenverk- och fiskeägare till
skada och förfång;" och i händelse å någondera sidan emot dessa föreskrifter
felas, har den lidande sig öppet att för skadan söka sin ersättning, samt derom
tillita Domaren, om den ej annorlunda kan erhållas. “Men hvad åter beträffar
sådana enskilda vattendrag, der flott- och farled förut icke varit och hvarest,
vid uppkommande rättegång, jord- och strandegare icke heller med stöd af lag och
författningar kan åläggas att, sådana tillåta och öppna hålla, så ankommer på
öfverenskommelse med egarne till samma vattendrag, om och med hvad vilkor
de till flottning och transport mage få nyttjas".

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

Med afseende å den mindre bestämdhet i uttrycket, som ofta blifvit
anmärkt hos de i början af detta århundrade utkomna författningar, torde man
kunna antaga, att Kongl. Maj:t genom den bär införda kursiverade meningen
afsett att hålla öppen eu möjlighet att i fall af behof bereda flottled, Erfarenheten
har också visat att så tillgått, och att, efter nämnda tid, flottled öppnats
äfven der den förut icke funnits.

Flottningen står i omedelbart sammanhang med trävarurörelsen och
utgör, under vissa omständigheter, ett vilkor för densamma. I den mån särskilda
landsorter tilltaga i kultur, och tillgången på skog aftager, minskas i
dessa orter behofvet af flottleder. Det är följaktligen numera blott i landets
nordligare delar, hvartill i detta afseende jemväl bör räknas Wermland, samt
till någon mindre del i Småland, som flottningen är af genomgripande vigt.
I de sydligare delarne deremot förekommer den endast undantagsvis och, så
vidt jag känner, endast i sammanbundna flottar, hvaremot den s. k. lösflottningen
der upphört. Under alla förhållanden är flottningen att betrakta endast
såsom ett tillfälligt och temporärt fortskaffningssätt, hvars förhållande och
ställning till de intressen, Indika mot detsamma uppresa sig, icke kunna annorledes
än i hvarje särskild fall och för en viss tid bestämmas. Flottningens tillvaro
kan således endast genom vederbörande myndighets beslut för viss tid
konstitueras med afseende å hvarje orts förhållanden, och på särskild pröfning
bero, om och huru länge den bör fortfara.

Dessa grundsatser, som äro antagna af vattenrättskoinitén, ådagalägga,
efter min öfvertygelse, ohållbarheten af den af Lag-Utskottet hyllade åsigt, at.t
rättighet till flottning bör vinnas genom expropriation i öfverensstämmelse med
Kongl. Förordningen den 14 April 1866, På sätt en annan reservant, Herr
Ribbing, ådagalagt, skulle en sådan expropriation, långt ifrån att gagna, ganska
ofta skada strandegaren, som så medelst beröfvades eganderätten till Stranden,
möjligen tillträde till vattnet. Den skulle derjemte långt ifrån att gagna trafiken,
blifva hinderlig för densamma, enär den eller de, som vunnit expropriation,
såmedelst finge ett monopol å flottningen till skada för alla andra, som
deraf behöfde begagna sig.

Under alla förhållanden måste det, då ett förslag att, bland annat, bestämma
flottningsrätten blifvit af vattenrättskomitén utarbetadt samt, enligt hvad
vi nyss erfarit, kommer näst efter utsökningslagen att af Lagberedningen behandlas,
befinnas olämpligt, att Riksdagen nu i detta afseende''antager en
ny princip, som står i fullkomlig strid med de af nämnda komité antagna och
i allmänhet i Europa gällande: att vattnet såsom kommunikationsmedel bör
vara tillgängligt för alla.

Då emellertid antagandet af det af nämnde komiterade utarbetade, vidlyftigare
förslag icke torde vara att under den närmaste framtiden förutse;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

då behofvet af flottleder med afseende å den tilltagande trävarurörelsen,
särdeles i de nordligare länen, blir allt mera trängande;

då frågan härom, likasom den om dikning, torde kunna utbrytas och
särskildt behandlas;

då det i detta afseende af mig vid senaste riksdag i reservation till
Utskottets då afgifna betänkande i ämnet framställda förslag af Första Kammaren
godkändes och af Andra Kammaren med en majoritet af endast 3 röster
förkastades; och

då detta förslag i det allra närmaste ansluter sig till ofvan åberopade
Kongl. Bref den 8 April 1811 samt i allo öfverensstämmer med grunderna i
vattenrättskomiténs förslag, att flottningen bör af vederbörande embetsmyndigheter
konstitueras och den tid samt de vilkor i öfrigt för rättighetens åtnjutande
och utgifvande af ersättning till strandegarne bestämmas, som för hvarje
fall må finnas erforderliga;

så tillåter jag mig härmed anmäla min från Utskottets afvikande, med
Första Kammarens vid sistlidne riksdag beslut öfverensstämmande mening,

att Riksdagen ville för sin del besluta en författning, så
lydande:

“Med ändring af hvad Kongl. Brefvet den 8 April 1811
innehåller angående flottning i enskilda vattendrag, der
flott- och farled förut icke varit, varder härigenom förordnadt,
att fråga derom må väckas hos Konungens Befallningshafvande,
som, efter det undersökning på stället skett
och vederbörande blifvit hörde, eger att pröfva, huruvida,
med afseende å ortens och det allmännas fördel, flottning
i sådant vattendrag må ega rum, samt i öfrigt meddela
erforderliga föreskrifter på sätt stadgadt är i afseende å
vattendrag, der flott- och farled förut varit.“

af Herr Ribb ing: “Mot Utskottets beslut får jag anmäla min reservation.
Utarbetande af vattenrättslag är föremål för åtgärd af Kongl. Maj:t, och det
är att vänta och antaga, det sådan lag, såsom ett hel|, i sina särskilda delar
kommer att hvila på en rättsprincip. Erinrande härom, anser jag, det Riksdagen
medt sin begäran om skyndsamt och särskildt utarbetande af lag angående
flottled, icke, utöfver uttalande af och erinran om den allmänna rättsregel
att tillbörligt afseende dervid må fästas på strandegares rätt, så att denna
rätt följaktligen ej heller utan verkligt och allmänt behof inskränkes, bör förena
någon begäran beträffande det laga sätt, hvarpå skall afgöras om och när upplåtande
af enskilda vattendrag till flottled bör ske. I hufvudsaken, ändring af
senare delen af Kongl. Förordningen af den 11 April 1811, är, äfven med ute -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 3.

.liThll “i TT, utls''a",lle och bestämmande angående nyssnämnda rätt ;

eM anhåll, IL1": «•''*?*,«*» ■*—. » Hk» bestämd ’ch
anna an gjoid, som i fall den beträffande sättet tillägg Icke heller

SL Zd A7 , "taS "ta”de M*. »'' strandegares natt förära Hd e

drags öpmådi lill SmtlT AfV* yrkanll<il'' « grandet om vattenöppnande
till flottled skulle cfverlemnas åt Konungens BefaPninsshif

vande. Deremot synes mig uteslutandet af denna sist omförmälda begäran
För Set^Brstrden^ilfK108^''''8». hufvu<IHe<11'' bestämd, fördelar.

gående ändring i ,8, , å r '' '' °m h‘n ,illf“ begär.» ,»-

dnd att Tär gi k , förordning, ej genom Riksdagens skrifvelse är hin1
ad att låta utarbeta lag om flottled enligt samma allmänna rättsgrundsatser
som för den väntade lagen om vattenrätten i det hela må lämftm!

•gen om flott,ed ,illtsä, såsom sjg Mr> kommer attlngå stam etl nte^ 1
hela af vatten ratts Ingen sammanhängande del af denna, när den blir fullbordad

I ammas och onlnas enligt annan princip än vattenrätten i det hela i fall nem
gen det af Riksdagen yrkade sättet i förra hänseendet vore ett annat än hvad

;ttdlTre tlU afV6ntyrS befunnes ''ämpligt i motsvarande afseende eller ock
emedan principen vore olika, lagen om flottled blott blefve provisorisk gällande

ko l df iS,agen 1 d6t hda hanne blifva utarbetad ochTSSn Ä

kulle medföra de olägenheter, som alltid ligga i täta lagförändrTngar Af In
C eS„ Samm‘\ »häl synes mig vidare äfven den fördel vara förenad mt t
ej närmare beröra sättet för afgörande af fråga om flottled att bifall till’be
gaian om ändring i gällande förordning om sådan bör vara att säkrare nå

möjligen befintliga duplicitet i princip™ jag fillter m ’ r
anmärkning mot Utskottet, förslag TI nog » m,g anföra ännu eu

Kiksl,“gra «* W. ÄÄ1 VZ2

= öX rasar -sfi

full analogi mellan expropriation och förevarande rättsfråga ligger deri att rid
den förra finnes eu bestämd person eller mvndio-lief flin, •„ bb ’ att Vld

sker, och af hvilken betalning till a t- y dlglet’tdl hvilken expropnationen

-ko,tofs förslag Ät

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 3.

sie i fråga om upplåtande af flottled åt blott den först begärande, eller äfven
åt andra och, i senare fallet, om fördelning eller tillökning o. s. v. af den bestämda
ersättningen åt strandegaren. „ ia

För min del får jag på grund af det anfoida föreslå,

att Riksdagen måtte i underdånighet hemställa, att Kongl.
Maj:t täcktes, så snart ske kan och, derest för undvikande
af dröjsmål sådant finnes erforderligt, särskild^ utan afbidan
på förestående pröfningen af frågan om vattenrätten
i dess helhet, taga i öfvervägande, huruledes allmän flottled
i de vattendrag, der den ej redan finnes men ar åt
behofvet påkallad, må, utan förbiseende af strandegares och
vattenverksegares rätt, kunna anläggas och begagnas,, sam
till Riksdagen göra framställning om den lagstiftningsåtgärd,
som för ändamålet finnes erforderlig."

af Herr Sundeil: “Emot Utskottets betänkande får jemväl jag anmäla
reservation. Jag fattar icke hvarföre, dä it Kongl. Majds Befallning^» »ande
gifvits rättighet att reglera flottningen uti större vattendrag, denna rättighet s a
vara bemälda myndighet förmenad beträffande mindre sådana; jag fattar icke
hvarföre lagstiftningen ej skall kunna allestädes tillåta en skogsegare åt ,
han icke öfverträder de påbud, Indika i afseende på afverknmgen kunna vara
utfärdade, tillgodogöra sig skogens alster på ett sätt, som understundom ai c e
enda möjliga, och jag fattar ändtligen icke hvarföre ej äfven i det faU, derom
nu är fråga, det mindre intresset bör något maka åt sig föi det s orre, sar e e
som, om skada tillskyndas, hvilket emellertid icke ofta sker, denna af den der or
ansvarige till fullo godtgöras. Till motionen hade, enligt mitt förmenande, bor

af Utskottet tillstyrkas bifall." .... , „

af Herrar Friherre Wrede och Ehrenborg, hvilka instämt med Hen

Ribbing; , a

'' af Herr Magnus Jonsson, som instämt med Herr Grefve Sparre.

Herr Philipsson har begärt få antecknadt, att han i följd åt sju

förfall icke inom Utskottet deltagit i ärendets handläggning.

Stockholm, Bergström & Lindroth, 1875.