Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39 (Utlåtande 1882:LU39 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

ogillar Rätten påminnelse, som blifva
gjord; värde inteckningen dödad varde inteckningen dödad,
för hvad af köpeskillingen ej kunnat
gäldas.»

Herr Friherre von Essen har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

N:o 39.

Ank. till Rikgd. Kansli den 14 April 1882, kl. 6 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Riksdagens Justitieombudsmans
hemställan om tillägg till 104 § 2 mom. Utsökningslagen
samt till 33 § Intecknings förordningen.

Justitieombudsmannen har i den till innevarande Riksdag afgifna
embetsberättelse gjort en hemställan af följande lydelse:

»Sedan i 104 § 1 mom. Utsökningslagen stadgats, att när å utmätnings-
och konkursauktion säljas flera fasta egendomar, som för en fordran
äro gemensamt intecknade, då skall, om bland dem någon häftar
för särskild inteckning eller kommit i särskild egares hand, hvarje egendom
för sig till försäljning utbjudas, och, om vid denna försäljning egendomarne
ej gå så högt, att fordran, för hvilken de äro gemensamt intecknade,
fullt kan gäldas, alla egendomarne gemensamt utropas till för -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

säljning; heter det i 2 mom.: »Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne
öfver sammanlagda beloppet af det, som bjudits vid de särskilda
utropen, stånde vid första försäljningen fast; gå de högre, galle sista försäljningen,
och varde öfverskottet på de gemensamt utropade egendomarne
fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning utgick
för nästföregående år. Har någon af egendomarne blifvit styckad, och
finnes ej sådant uppskattningsvärde för hvarje del, då skall den på egendomen
belöpande andel i öfverskottet mellan delarne skiftas efter den för
hvarje del bjudna köpeskilling.

»Men nu kan det hända och har äfven mer än en gång händt, att
på en sådan afsöndrad hemmansdel, hvarå uppskattningsvärde ej funnits,
något köpeanbud ej heller skett vid det särskilda utropet af densamma.
Huru skall i sådant fall förfaras för att erhålla ett värde på i fråga varande
hemmansdel?

»Förgäfves sökes något svar på denna fråga i 32 och 33 §§ af Inteckningslagen,
der eljest samma ämne, eller sättet för utrönande af
värdet å eller ansvarsbeloppet för hvarje under en gemensam inteckning
inbegripen egendom afhandlas. Der talas om, att i händelse uppskattning
till allmän bevillning för året näst före den tid, då inteckningen söktes,
icke finnes, den uppskattning, som efter nämnda tid skedde, skall tagas
till efterrättelse, men denna utväg är i förevarande fall af lätt funna skäl
ej användbar. Det skulle då vara utmätningsförrättarens värdering, som
skulle tillämpas, men detta kan säkerligen ej ske i andra fall, än der utmätning
verkligen egt rum. Nu medgifver emellertid 28 § Utsökningslagen,
att öfverexekutor må förordna om intecknad egendoms försäljning
utan förutgången utmätning. Det torde derföre vara nödigt, att till 104
§ 2 mom. ett tillägg göres, som bestämmer att, då någon köpeskilling ej
blifvit för den i fråga varande egendomen bjuden, det af utmätningsmannen
derå satta värde skall antagas, och, då sådant ej finnes utsatt, värdet
utrönas genom särskild uppskattning, den auktionsförrättaren låter
verkställa.

Ett lika beskaffad! tillägg kunde ock af samma skäl böra göras till
hvad i 33 § Inteckningslagen stadgas.»

Det af Justitieombudsmannen uppgifna fall, under åberopande hvaraf
han ansett nödigt, att tillägg af föreslaget innehåll göres ej mindre till

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

104 § 2 inom. Utsökningslagen än äfven till 33 § inteckningslagen, torde,
med afseende a hvad i 4 § af gällande Bevillningsstadga och 11 § af
gällande instruktion för taxeringsförrättningarne stadgas rörande uppskattning
till bevillning af fast egendom och tiden för sådan uppskattnings
giltighet, kunna antagas så sällan i verkligheten inträffa, att för slitande
af de i sadant fall uppkommande tvistefrågor icke lagstiftarens, utan lagskiparens
åtgärd lämpligen bör påkallas. Hvarje försök att göra lagstiftningen
så fullständig och uttömmande, att hon innehåller uttryckliga
rättsregler, de der kunna för afgörande af de mest sällsynta undantagsfall
åberopas, måste misslyckas till följd af den inenskliga tankens oförmåga
att på förhand uppställa alla de möjliga rättsfall, hvilka framdeles
kunna i verkligheten förekomma; och funnes än någon utsigt, att ett dylikt
försök skulle lyckligt aflöpa, vore det måhända ändock välbetänkt
att afstå derifrån af berättigad farhåga, att eljest lagstiftningens omfång
skulle blifva sa vidsträckt, dess innehåll så digert, att möjligheten att
öfverskåda det förra och inhemta det senare ginge alldeles förlorad.
Äfven vid den ofullständighet, som vidlåder och måste vidlåda all lagstiftning,
skall dock den insigtsfulle och erfarne lagskiparen förstå att
med tillämpning af vetenskapligt grundade och bepröfvade lagtolkningsregler
afgöra förekommande rättstvister af omförmälda beskaffenhet lika
riktigt, som om de blifvit af lagstiftaren förutsedde och för deras bedömande
uttryckliga regler gifna.

Men äfven om hvad Justitieombudsmannen andragit skulle anses
innebära fullgiltiga skäl att skrida till ett fullständigande af bestämmelserna
i åberopade lagrum, så torde Justitieombudsmannens framställning
icke träffa kärnpunkten af frågan, i hvilka afseenden samma lagrum tarfva
att fullständigas. Vid närmare granskning ej mindre af hvad 104 § Utsökningslagen
innehåller, än äfven af de ordalag, hvari de särskilda lagbuden
äro affattade, framgår med visshet, att lagstiftaren näppeligen tänkt
sig som möjligt, att ju icke vid utrop till försäljning af hvarje egendom
för sig bud å densamma skulle göras. Det torde kunna sägas, att enligt
lagstiftarens förutsättning afgifvande af bud vid hvarje särskildt utrop å
den dervid till försäljning utbjudna egendom utgör ett nödvändigt vilkor
för tillämpning af det föreskrifna sättet att beräkna, huruvida sammanlagda
beloppet af det, som bjudits vid de särskilda utropen, understiger
det belopp, hvartill samtliga egendomarne vid det gemensamma utropet
gatt, eller med andra ord, huruvida genom sistnämnda åtgärd beredts
något öfverskott att efter stadgade grunder (d. v. s. i regeln de uppskatt -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

ningsvärden, hvarefter allmän bevillning för nästförutgående år utgick)
på de gemensamt intecknade egendomarne fördelas. Frågan, huruvida ett
öfverskott verkligen kan anses hafva genom det senare gemensamma utropet
uppstått, måste således först vara afgjord, innan man kan skrida
till fördelning af öfverskott. Det ligger ju i öppen dag, att, om t. ex.
de gemensamt intecknade fastigheterna äro till antalet tre, samt vid de
särskilda utropen bud göras å endast två af dem, summan af de belopp,
som bjudas å dessa två fastigheter, icke kan, om man nemligen afser ett
tillfredsställande resultat, jemföras med det belopp, hvartill vid gemensamt
utrop samtliga tre fastigheterna gå. Naturligare kunde i förutsatta
händelse ett sådant tillvägagående förefalla, att de två fastigheter, hvarå
särskilda bud gjorts, först gemensamt utropades till försäljning, hvarvid
lätt vore funnet, huruvida det senare utropet beredt öfverskott att på
samma två fastigheter fördelas, samt att derefter alla tre fastigheterna
genom gemensamt utrop försåldes, i hvilken händelse genom enkel subtraktion
ett köpeskillingsvärde äfven erhölles å den tredje fastigheten,
hvarå vid det särskilda utropet något bud icke skett. Utskottet föreställer
sig således, att, om eu revision af stadgandena i 104 § Utsökningslagen
skulle anses erforderlig, densamma borde i främsta rummet afse att
för alla tänkbara fall utstaka ny lämplig ordning att utröna, huruvida
det eller de gemensamma utropen beredt något öfverskott att fördelas på
de särskilda fastigheterna. Men härom föreligger icke något förslag.

Slutligen får Utskottet uttala den åsigt, att, äfven om ett sådant tilllägg,
som Justitieombudsmannen föreslagit, gjordes till 104 § 2 mom.
Utsökningslagen, dylikt tillägg till 33 § inteckningslagen icke derför synes
vara erforderligt.

Pa grund af hvad sålunda anförts får Utskottet vördsamt hemställa,

att Justitieombudsmannens förevarande hemställan
icke må föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 April 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

Reservationer:

af Herr Sam tellus, mot vissa delar af den i utlåtandet begagnade
motivering;

af Herr Åbergsson, med hvilken herr Anders Persson instämt:

»Då, enligt hvad Justitieombudsmannen visat, fall kan inträffa, som
icke finnes i 104 § Utsökningslagen förutsedt, anser jag lagen härutinnan
böra fullständigas i det syfte, Justitieombudsmannen antyda»

*:o 40.

Ank. till Riksd. Kansli den 14 Apvil 1882, kl. 6 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring
i gällande grunder för rösträtt vid prestval.

Fråga om ändring i gällande grunder för rösträtt vid prestval har
väckts i tvenne från Andra Kammaren till Lag-Utskottet hänvisade motioner,
N:r 35 och 48.

I motionen N:r 35 föreslår Herr N. J. Boström, »att Riksdagen för
sin del beslutar, att med upphäfvande af § 21 i Kongl. Förordningen om
prestval den 1 April 1843 i stället stadgas:

• Rösträtt vid prestval eger icke den, som icke eger rättighet att i
kyrkostämmas öfverläggningar och beslut deltaga».

Den sålunda till ändring föreslagna paragrafen lyder för närvarande
sålunda: