Lag-Utskottets Utlåtande N;o 39 (Utlåtande 1868:LU39 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 39.

iV.o 39.

Ank. till Riksd. Kansli d. 30 April 1868, kl. 11 f. ni.

Utlåtande, i anledning aj väckt motion om ändring af § Al
i Kongl. Förordningen om Landsting den 21 Mars
1862.

Under förmälan hurusom genom Kongl. Kungörelsen den 15 September
1863 de uti 58 § af Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet
stadgade grunder för kommunalutskylders utgörande blifvit väsendtligen förändrade
till förmån för de medborgare, hvilka icke egde eller brukade jordbruksfastighet,
har Herr B. von Geijer, enär rättvisa och billighet syntes påkalla
en i hufvudsakligen enahanda rigtning gående förändring af bestämmelserna
i fråga om utgörande af de kommunalutskylder, som af landsting, jemlikt
§ 47 af landstings-föroi dningen, beslutas, uti eu af honom inom Första
Kammaren väckt, till Lag-Utskottets behandling öfverlemnad motion (N:o 17)
föreslagit, att Riksdagen för sin del måtte besluta “att i förhållande till bevillningen
skall landstingsskatten för jordbruksfastighet, ehvad den är i mantal
satt eller ej, utgå med dubbelt belopp emot för annan fastighet, frälseränta och
hvarje annat beskattningsföremål.“

Denna fråga är icke ny. Den har redan vid eu föregående riksdag,
till följd af en Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet, utgjort föremål för
Representationens pröfning, och den har dessutom vid flera tillfällen blifvit inom
de särskilda länens landsting behandlad. Det torde tillåtas Utskottet att redogöra
för hvad hittills i nu förevarande ämne förekommit.

Enligt nu gällande lydelse af 2 mom. i § 47 af Förordningen om landsting
är stadgadt, att när icke andra särskilda bestämmelser blifvit meddelade,
Bih. till Riksd. Prot. 1868. 7 Samt. 21 Häft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande K:o BO.

de afgifter, som af landstinget, till uttaxering beslutas, skola utgå i förhållande
till den allmänna bevillning enligt Art. II Bevillnings-stadgan för fast inkomst
eller för inkomst af kapital eller arbete, soro af eu hvar skattskyldig till Statsverket
erlägges, på det sätt, att den summa, som af landstinget blifvit till ut
taxering bestämd, jemföres med hela det från länet till Statsverket utgående
bevillningsbelopp enligt Art. II Bevillnings-stadgan, då sig visar, huiu stort be
lopp i landstingsskatt belöper sig å hvarje riksdalers bevillning. Detta stadgande
hvilar på hufvudsakligen enahanda grund, som i § 58 af Förordningen
om kommunalstyrelse på landet ursprungligen antagits för kommunalutskylders
fördelning, dock utan den modifikation, som i sistnämnda förordning genom
fyrktalsberäkningen bereddes för bibehållande af hemmanets lika betydenhet,
oberoende af hemmanens olika taxeringsvärde.

Redan vid 1863 års riksdag ansågo emellertid Rikets Ständer väsendtliga
förändringar böra, beträffande fyrktalsberäkningen, ega rum. Med afseende
derå, att egare af jord måste ega mera intresse för kommunens framtid, än
egare af annan fastighet, löntagare eller rörelseidkare, funno Rikets Ständer
de förre böra i förhållande till de sednare vidkännas en större andel i kommunalskatterna
äfvensom högre rösträtt vid kommunalfrågors behandling, hvarjemte
Rikets Ständer funno jordbruksfastighet, utan afseende på mantalssättning,
böra åsättas fyrktal efter dess bevillning, samt, då äfven sådan jordbruksfastighet
funnes, för hvilken bevillning ej erlades, såsom kungsgårdar och
kungsladugårdar, ansågo stadgande böra meddelas angående sådan fastighets
fyrktalssättning. På grund häraf antogo Rikets Ständer, att 58 § i Förordningen
om kommunalstyrelse på landet borde erhålla följande förändrade
lydelse:

•‘De i nästföregående § omfönnälda bidrag skola, såsom kommunalutskylder,
utgöras i förhållande till särskilda, de skattskyldige efter nedanstående
grunder påförda fyrktal.

Till beräkningsgrund för fyrktalssättningen tjenar den bevillning enligt
Art. II i Bevillnings-stadgan, som de skattskyldige, jemlikt. sednast fastställda
taxeringslängder, till Staten erlägga, sålunda att

A) för jordbruksfastighet, ehvad den är i mantal satt eller ej, påföres
en fyrk för bevillning till belopp af 1 till och med 5 öre; två fyrk för bevillning
utöfver 5 till och med 10 öre: tre fyrk för bevillning utöfver 10 till och med
15 öre o. s. v.; samt

B) för annan fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål
påföres en fyrk för bevillning till belopp af 1 till och med 10 öre; två fyrk för
bevillning utöfver 10 till och med 20 öre o. s. v.

För sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, påföres
fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma enligt Art. II

La g-Ut skotteis Utlåtande N:o SO.

Bevillnings stadgan utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevill
ning svarar; hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej skall i fyrktal
sättas.

I fråga om löntagare, som tillika innehar boställe, skall bevillningen
för inkomst för bostället, hvilket enligt ofvan stadgade grunder särskildt till
fyrktal sättas bör, icke vid fyrksättningen för den öfriga lönen i beräkning
tagas.

Inom de delar af Stora Kopparbergs län, der kommunalutskylder hittills
blifvit efter andel i soldatrote debiterade och uppburne, gäller hvad derom särskildt
stadgas."

Det förslag till sådan lydelse af ifrågavarande § i kommunallagen för
landet, som af Rikets Ständer framställdes, blef ock, med iakttagande allenast
af några smärre, på hufvudfrlgan icke inverkande förändringar, af Kongl.
Maj:t den 15 September 1863 bifallet. Då emellertid fråga dervid jemväl uppstått,
dels huruvida icke förändringen i grunden lör kommunalutskyldernas utgörande
jemväl påkallade en i hufvudsakligen enahanda rigtning gående förändring
i bestämmelserna om de afgifter, som af landsting beslutades, så att
dessa i allmänhet korarne att för jordbruksfastighet, ehvad den vore i mantal
satt eller ej, utgå med dubbelt belopp emot för annan fastighet, frälseränta
och hvarje annat beskattningsföremål, dels om icke. oberoende häraf, sådan
jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej utgjordes, i allt fall borde erlägga
afgifter till det belopp, som, derest bevillning för densamma enligt Art. II Bevillnings-stadgan
utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning
svarade, befallde Kongl. Maj:t samma dag, att de särskilda landstingens underdåniga
yttranden häröfver skulle infordras, i sammanhang hvarmed Kongl.
Maj.t åt landstingens afgörande öfverlemnade, huruvida af de i afseende på
grunden för kommunalutskyldernas utgående förändrade förhållandena betingades
särskildt beslut beträffande de landstingsmedel, hvilka för år 1863 kunde
komma att uttaxeras.

Resultatet häraf blef, att sexton landsting — nemligen de i Upsala, Skaraborgs,
Jönköpings, Södermanlands, Elfsborgs, Calmar, Stora Kopparbergs,
Wermlands, Gefleborgs, Westerbottens, Malmöhus, Christianstads, Blekinge, Göteborgs
och Bohus, Jemtlands och Norrbottens län — de flesta utan votering,
uttalade sig /Ör den ifrågasatta förändringen i grunden för landstingsmedlens
uttaxering, och att ett landsting —- Kronobergs läns — biträdde förslaget derom,
att äfven på sådan jordsbruksfastighet, för hvilken bevillning icke utgjordes,
landstingsmedlen skulle uttaxeras i förhållande till taxeringsvärdet, men, beträffande
proportionen mellan den andel i nämnda medel, som borde uttaxeras af
jordbruksfastighet och den andel, som skulle uttaxeras af annan fastighet, frälseränta
och hvarje annat beskattningsföremål, föreslog, att denna i allmänhet

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

icke borde bestämmas högre än såsom fem till tre. Deremot af styrktes förän
dringen helt och hållet af sex landsting — nemligen de i Stockholms, (med 21
röster mot 17) Östergötlands, (utan votering) Örebro, (med 24 röster mot 17)
Wester-Norrlands, (med 19 mot 14) Gotlands, (med 9 mot 4) och Hallands
län (med 18 mot 12). Från ett landsting — Westmanlands läns — inkom icke
något utlåtande i ämnet, enär det Kongl. Cirkuläret icke hann ankomma före

1863 års landstings afslutande. Bland nitton landsting, som beslutade uttaxering
af landstingsmedel för år 1863, bestämde sig nio för den föreslagna nya
uttaxeringsgrundens tillämpning redan nämnda år.

Ehuru det vida öfvervägande flertalet bland landstingen uttalat sig för
den ifrågasatta förändringen, fann Kong], Maj:t likväl, den 6 Augusti 1864, vidtagandet
af densamma då icke böra definitivt af Kongl. Maj:t beslutas, enär den
innefattade rubbning af den grund för landstingsmedels utgörande, som i öfverensstämmelse
med Rikets Ständers beslut blifvit, i Förordningen om landsting stadgad,
utan förklarade Kongl. Maj:t Sig vilja närmare tidpunkten för nästa riksdag
taga frågan i förnyadt öfvervägande, i ändamål att göra densamma till föremål
för behandling af Rikets Ständer. Emellertid anbefallde Kongl. Maj:t Sine Befallningshafvande
i de län, hvarest den föreslagna debiteringsgrunden blifvit af
landstingen förordad, att till landstingens pröfning öfverlemna, huruvida icke
äfven de afgifter, som vid dåvarande landsting beslutades, utan att särskild
grund för erläggandet bestämdes, borde med tillämpning af den nya grunden
uttaxeras. Ai de sexton landsting, till hvilka denna framställning gjordes, beslöto
tretton att för år 1864 tillämpa den af Kongl. Maj:t föreslagna taxeringsgrunden,
hvaremot ett vidblef den i landstingsförordningen stadgade grunden, ett
förklarade, att då inga landstingsmedel för ifrågavarande år behöfde uttaxeras,
något vidare beslut icke af den gjorda framställningen påkallades, och ett, hvilket
icke heller var i behof af uttaxering för året, underlät att i frågan uttala
sig. Bland de öfriga åtta landstingen var det endast fyra, som behöfde för år

1864 uttaxera landstingsskatt, och bland dessa fyra beslöto två, att den redan
stadgade allmänna grunden borde vid debiteringen tillämpas, under det att ett
landsting — Gotlands läns — öfverlemnade åt den inom länet befintliga stad
att sjelf bestämma sättet för utgörande af den andel i landstingsskatten, hvilken,
enligt en af landstinget gjord fördelning, särskild! på staden belöpte, och
ett annat landsting — Westmanlands läns — väl med 19 röster mot 12 afsteg
en af enskild motionär gjord framställning derom, att landstingsskatten skulle
utgå med dubbelt belopp af jordbruksfastighet mot af andra beskattningsföremål,
men utan votering bestämde, att äfven sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning
ej utgjordes, i allt fall borde erlägga landstingsskatt.

Sedan Rikets Ständer hösten år 1865 sammanträde aflat Kongl. Maj:t
till dem eu nådig Proposition, hvaruti föreslogs, att Rikets Ständer måtte an -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

taga ofvanberörda, med dåmera gällande grund för debitering af kommunalutskylder
å landet öfverensstämmande, förändrade allmänna grund jemväl för utgörande
af de afgifter, som af landsting till uttaxering beslutades. Till denna
hongl, Maj:ts nådiga framställning tillstyrkte Sammansatta Bevillnings- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi utskottet bifall, hvilket äfven lemuades af Presteoch
Borgare-Stånden, hvaremot förslaget af Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet
förkastades. Vid sådant förhållande förklarades frågan hafva förfallit.

Emellertid blef af 1865 års landsting inom Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Elfsborgs, Gefleborgs, Jemtlands och Westerbottens län bestämdt, att de
medel, hvilka nämnda landsting till uttaxering beslutade, skulle i enlighet med
den ifrågakomna nya uttaxeringsgrunden på nämnda läns innevånare fördelas, en
bestämmelse, hvilken äfven, oaktadt Ständernas vägran att biträda Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning måste antagas då hafva varit känd, år 1866 förnyades
af Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Westerbottens läns landsting
och år 1867 af de båda sistnämnda. Dessutom beslöt Christianstads läns landsting
ar 1865, att den brist, som kunde uppkomma i och för amortering af ett,
för sjukvårdens inom länet ordnande, beslutadt lån, skulle betäckas “genom
uttaxering efter den grund, som är gällande för deltagande i kommunalutskylder
på landet“, och sedan detta beslut af 1866 års landsting sålunda förtyd
ligats, att erforderliga medlen borde jemväl i städerna utgå med dubbelt så
stort belopp af jordbruksfastighet som af hvarje annat beskattningsföremål, blef
detsamma af Kongl. Maj:t den 30 November 1867 faststäldt,

Af denna redogörelse visar det sig, dels att ett med motionärens nu före
varande framställning öfverensstämmande förslag till förändrade allmänna grunder
för landstingsmedels utgörande redan förut blifvit af Kongl. Maj:t framstäldt,
af flertalet bland rikets landsting förordadt och af två Riks-Stånd för
deras del godkändt, dels ock att de taxeringsgrunder, hvilka af motionären föreslagits,
redan blifvit af åtskilliga landsting under flera år tillämpade. Dessa
omständigheter kunna icke annat än gifva ökad vigt och betydenhet åt den
gjorda framställningen, hvilken för öfrigt synes Utskottet i och för sig förtjena
den största uppmärksamhet.

Det är hufvudsakligen två skäl, som hittills blifvit, såväl inom Representationen
som inom åtskilliga landsting, anförda emot eu sådan förändring af
47 § i Förordningen om landsting, hvarigenom denna skulle bringas i konseqvens
med stadgandena angående kommunalutskylders utgörande på landet.
Det ena af dessa skäl är, att de utgifter, som af landsting beslutades, icke afsåge
ändamål, som vore för egarne af jordbruksfastighet utaf öfvervägande fördel, —
det andra, att jordbruket redan vore vida högre än något annat beskattningsföremål
betungadt och derföre icke kunde bära dubbelt så stor landstingsskatt
gom annan egendom eller inkomst. Hvad den första anmärkningen beträffar,

118,758 R:dr
13,100 „

171,350 „

10,167 „

405,074 „

66,664 „

21,678 „

7,395 „

6 Lag-TJtsTiottets Utlåtande N:0 39.

har Utskottet af det sammandrag af Kongl. Majds Befallningshafvandes femårsberättelser
för åren 1861—1865, hvilket nyligen blifvit af Kongl. Statistiska
Centralbyrån afgifvet, inbemtat, att under åren 1863—1865 de medel, hvilka af
samtliga landstingen anvisats, varit afsedda, utom till bestridande af landstingens
förvaltningskostnader, för följande ändamål, nemligen:

Landtbruket och dess binäringar..........

Öfriga industrien...............

Kommunikationer...............

Fattigvård.................

Sjukvård ..................

Undervisning.................

Skarpskytteväsendet..............

Diverse...................

Det lärer icke kunna bestridas, att anslagen till kommunikationer, fattigvård,
sjukvård, undervisning och skarpskytteväsendet afsett ändamål, af
livilka jordbrukarne haft lika mycken fördel, som länens öfrige innevånare. Således,
äfven om man antager att utgifterna för “den öfriga industrien" och “diverse"
icke i den ringaste mån kommit jordbruket till godo, har dock detta
sistnämnda fått för sina särskilda ändamål af landstingen mottaga ett sammanlagdt
belopp, som med nära 100,000 It:dr öfverskjuter hvad för andra, för jordbruket
helt och hållet främmande, ändamål beviljats. Om någon särskild samhällsklass
hittills haft öfvervägande fördel af de medel, landstingen anvisat, så
har detta onekligen varit fallet med jordbrukarne. Den andra anmärkningen
kan möjligen synas ega någon vigt; men den torde dock icke uthärda en närmare
granskning. Det har nemligen aldrig blifvit ifrågasatt, att för en viss
årlig inkomst af jordbruksfastighet skulle betalas dubbelt så stor landstingsskatt
som för en motsvarande årlig inkomst åt annan fastighet eller af kapital
eller arbete. Det är endast i förhållande till hvarderas bevillning efter II Art.,
som för den ena skulle betalas dubbelt mot hvad för den andra utgjordes.
Men denna bevillning är, såsom bekant, betydligt mindre för jordbruksfastighet
än för andra beskattningsföremål. Då, såsom nu är stadgadt, landstingsskatt
fördelas på hela länets bevillningssumma efter nyssnämnda artikel, blir följden
deraf den, att egarne af jordbruksfastighet bidraga till ändamål, af livilka de
hafva lika stort om ej större gagn än länets öfrige skattskyldige invånare, i
mindre proportion än desse sistnämnde. Att sådant icke kan vara billigt eller
rättvist synes Utskottet uppenbart. Deremot torde ett af de skäl, livilka vid
1862—1863 års riksdag anfördes för den då beslutade förändringen i 58 § af
Förordningen om kommunalstyrelse på landet, nemligen det missförhållande,
som egde ruin mellan hem man segare, å ena sidan, samt löntagare och rörelsejdkare,
å andra sidan, att hemmanet betalade sina kommunalutskylder endast

Lag-Utskottets Utlåtande M:o 39. f

efter den del af sina onera, som utgjordes genom bevillning, under det att öfrige
skattskyldige, som utgjorde åtta sina onera till Staten genom bevillning,
derigenom fingo sig påförd högre bevillningstaxering och således komme att
deltaga i kommunalutskylderna till ett ojemförligt högre belopp än hemmansegare,
i nu förevarande fråga ega sin fulla tillämplighet äfven inom den större
och högre enhet, om hvars gemensamma angelägenheter landstinget eger att
rådslå och besluta. Då dertill kommer icke blott att, genom bifall till motionärens
förslag, större öfverensstämmelse mellan stadgandena angående utgörandet
af utskylder till den mindre kommunen —- socknen —■ och föreskrifterna om
uttaxeringsgrunden för bidragen till den större kommunen — länet — skulle
ernås, utan äfven att det större inflytande på landstingens sammansättning,
som af jordbrukarne utöfvas till följd af deras, mot andra personer med lika
bevillningsbelopp, dubbla rösträtt å kommunalstämma torde betinga eu deremot
någorlunda svarande skyldighet, finner Utskottet sig böra till bifall förorda
Herr von Geijers förevarande motion, och hemställer Utskottet alltså,

att Riksdagen ville för sin del besluta, det 47 § i Kongl.
Förordningen om landsting den 21 Mars 1862 skatt erhålla
följande förändrade lydelse:

“I fråga om bestämmande af afgifter eller arbetsbidrag
för sådana företag eller åtgärder, till hvilka bidrag böra enligt
lag från hemman och fastighet utgå, eller i afseende å
hvilka andra grunder för kostnadernas uttaxering äro fastställda,
gäller till efterrättelse hvad i ty fall stadgadt är. I
öfrigt må landstinget, med afseende på ett ifrågastäldt företags
beskaffenhet, särskilt bestämma grunden för uttaxering
af de medel, som för dess utförande erfordras.

1 de fall, då icke några sådana bestämmelser finnas
meddelade, som i föregående mom. omtalas, böra de afgifter,
som af landstinget blifvit till uttaxering beslutade, utgå
i förhållande till den allmänna bevillning enligt Art. II
Bevillnings stadgan för fast egendom eller för inkomst af
kapital eller arbete, som af en hvar skattskyldig till Statsverket
erlägges; dock att härvid iakttages, att denna uttaxering
verkställes efter enahanda grunder, som de, hvilka genom
58 § af gällande Förordning om kommunalstyrelse på landet,
såsom nämnda § lyder i Kongl. Kungörelsen den 15 September
1863, finnes föreskrifna, etter så att ifrågavarande afgifter
komma att för jordbruksfastighet, ehvad den är i mantal
satt eller ej, utgå med dubbelt belopp emot för annan fastighet,
frälseränta och hvarje annat beskattnings för ernå!, äfvensom

B Lag-Utskottets Utlutande N:o Bd.

att sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej utgöres,
i allt fall skall erlägga utgifter till det belopp, som, derest bevillning
för densamma skidle enligt Art. II Bevillning s-stadgan
utgå, på grund af taxeringsvärdet emot sådan bevillning svarar;
hvaremot dylik afgift ej må påföras för den inkomstbevillning,
som för arrende af sådana fastigheter erlägges. Bråk
af öretal bör till helt öre höjas.

Då fråga om granden för afgifters uttaxering uppkommer,
1 skall denna fråga först afgöras. Framställes inom
landsting påstående, att företag, hvarom förslag blifvit väckt,
är af den beskaffenhet att endast stad eller endast landsbygd
af företaget kan hafva hufvudsaklig nytta, och att förty
i förra fallet landsbygden och i det sednare städerna, vare
sig samfäldt eller en eller flera bland dem, må från bidrag
till det företaget befrias eller med sådant bidrag i jemförelsevis
mindre mån betungas; då skall jemväl öfver sådan
framställning beslutas innan hufvudfrågan till afgörande
företages.44

Genom bifall till Utskottets ofvanberörda hemställan skulle äfven erfordras
förändrad redaktion af 48 § i samma Förordning; och får Utskottet för
sådant fall föreslå följande lydelse af nämnda §:

“Till ledning för landstingsskattens bestämmande böra häradsskrifvarne
hvarje år, efter slutade taxeringsförrättningar,
till landstingets ordförande genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
insända förteckningar,- som för hvarje socken summariskt
upptaga beloppen af åsatt bevillning enligt Art. II
Bevillnings-stadgan särskild! för jordbruksfastighet, för annan
fastighet, samt för inkomst af kapital eller arbete, äfvensom
uppgift skall lemnas på taxeringsvärdet för sådan jordbruksfastighet,
för hvilken bevillning ej utgöres. Genom Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande insände Magistraterna dylika uppgifter
för städerna, hvarefter landstingets ordförande låter
genom kamereraren deraf upprätta sammandrag, upptagande
hela länets bevillningssumma, samt huru mycket sig belöper
å hvarje stad eller socken.14

Stockholm den 30 April 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

''Reservationet:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

Reservationer:

af Hen Sätter Sven Urs sou .* " 1) å vid 186;> ars riksdag Sammansatta
Bevillnings- och Lag Utskottet tillstyrkte ungefär samma förändring i Landstingsförfattningen
som den af Lag-Utskottet nu tillstyrkta, yttrade, under frågans
behandling hos Eidderskapet och Adeln en af dess ledamöter: “Att en för ändring

egde rum uti grunderna för kommunalskattens uttaxering hade, enligt
min tro, sin hufvudsakligaste anledning deruti, att då genom nva kommunallagen
åtskilliga onera, hvilka förut ensamt drabbat jordbruket, blefvo gemensamma
för kommunens alla medlemmar, ansåg man billigheten fordra att jordbrukarne
skulle något gifva efter, på det kommunens öfriga medlemmar ej måtte
af utskylderna allt för tungt drabbas. De som åtogo sig högre skatt, erhöllo
dessutom äfven en vedergällning derför uti det större inflytande på kommunens
beslut, som, till följd af dem påfördt större fyrktal, kom dem till del. Eu
jemkning egde således rum emellan kommunens medlemmar i det de icke
jordbrukande afstodo från en del af sin magt att bestämma kommunens beslut
emot befrielse från en del af utskylderna, hvaremot jordinnehafvarne återfingo
en del åt den nästan uteslutande beslutande rätt i kommunens angelägenheter,
som de förut innehaft, emot det de underkastade sig att fortfarande i större
Proportion bidraga till kommunens utgifter. En sådan ömsesidig utjemning af
rättigheter och skyldigheter kan deremot i förevarande fall ej komma i fråga;
man vill här endast fördubbla skyldigheterna. Såsom skäl för eu sådan åtgärd
anföi man, att jordbrukaren redan är betungad med en mängd onera, deruti
kommunens öfriga medlemmar icke deltaga och af hvilka en del icke äro på
hans debetsedel synliga. Det förvånar mig högeligen, huru man, med åbero
pande af billighet, kan taga den omständighet, att en person är i förhållande
till sin förmögenhet högre beskattad än andra, till grund för att ytterligare öka
hans beskattning. Grunden för beskattning borde väl vara den inkomst man
eg01'' och ej den omständighet att man har en mängd utgifter, som ej stå i
förhållande till inkomsterna. Emellertid beskattas jordbrukaren nu ej ens i
fråga om bevillningen efter sin inkomst, utan efter det kapitalvärde, som blifvit
hans egendom åsatt. Om en fabriksegare eller ett bolag, som har ett till flera
millioner uppskattadt verk, ådagalägger, att under ett år rörelsen bedrifvits utan
behållning eller med förlust, så inedgifves på grund deraf befrielse från bevillning.
Så är deremot ej förhållandet med landtmannen; han måste skatta, äfven
om hans egendom ej gifvit någon inkomst Att nu till råga på detta missförBih.
till Riksd. Prof. 1868. 7 Samt. 21 Höft. 2

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

hållande vilja fördubbla skatten för jordbrukarne i förhållande till öfriga personer,
hvilka endast skatta efter verklig åtnjuten inkomst, synes mig vara i hög
grad '' inkonseqvent. Om man anser någonting olägligt ligga uti den grund,
hvarefter skattebidragen till Staten utgå, så bör naturligtvis rättelse ske uti
bevillningsförordningens bestämmelser i detta hänseende, men ingalunda på det
nu föreslagna sättet.

Hur jag således ser Utskottets förslag, kan jag ej finna det välbetänkt,
hvarföre jag förenar mig med dem som derå yrka afsteg." (Se Ridderskapet
och Adelns protokoll för sammanträdet den 9 Juni 1866. Pag. 613 i 5 häftet.)

De sålunda anförda skäl för afslag å den då föreslagna förändringen i
Landstingsförfattningen qvarstå ännu; och jag vågar åberopa dem såsom stöd
för min hemställan:

att det i Lag-Utskottets Utlåtande framställda förslag icke
måtte af Riksdagen bifallas."

al Herr Rosenberg, som instämde med Herr Bälter Sven Ersson.

Stockholm, tryckt hos Bergström & Lindroth, 1868.