Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38 (Utlåtande 1879:LU38 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

N:0 38.

Ant. till Riksd. Kansli den JO Maj 1879, kl. 1 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om, lagstadgande
angående underpant i lös egendom och beredande
af säkerhet för förlagsfordran.

I vårt äldre rättssystem, sådant det utbildades genom det sjuttonde
seklets lagskipning, förekom pantsättning af lös egendom under
tre särskilda former. Den äldsta, vädsättningen, utgjorde ett vilkorligt
köp, hvarigenom gäldenären öfverlät egande- och besittningsrätt af
panten till borgenären, med förbehåll att genom skuldens betalningköpa
den åter inom viss tid, vid äfventyr, om denna tid ej iakttogs,
att återköpsrätten var förlorad. Det andra slaget eller handfången
pant innefattade öfverlåtelse af endast besittningsrätten till panten,
den der kunde inom viss tid återlösas, men skedde det ej, fick panten
till betäckande af borgenärens fordran försäljas. Den tredje formen
var underpant eller den säkerhet, som genom blotta aftalet tillerkändes
borgenären uti lös egendom, utan att hvarken egande- eller
besittningsrätt dertill blef på honom öfverlåten, och praxis hade i pantaftalets
intecknande utbildat ett medel att göra den sålunda lemnade
säkerheten veterlig. Redan vid första steget för att, i motsats till
eller vid sidan af de redan i våra äldre lagar godkända tvenne förstnämnda
former för pantaftal, införa det från romerska rätten liemtade
underpantsinstitutet, stadgades nemligen genom Kong], resolutionen
Bih. till Riksd. Prof. 1879. 7 Sund 21 Höft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

den 11 Maj L665 »att hvilken som sitt hypotek häfver uti rättan tid
och vid lagligt rum och ställe låtit protokollera, dens rätt skall i alla
måtto blifva oförkränkt.)) Att under det här använda uttrycket hypotek
— hvilket synes hafva blifvit begagnadt såsom motsats till begreppet
■pant, hvarvid det förpantade borde öfvergå i borgenärens besittning —
äfven förstods lös egendom, framgår tydligen af flera derefter utkomna
författningar, bland andra Kongl. Resolutionen angående Executioner
och dervid sig tilldragande värderingar den 29 November 1688. Rätten
till lemnande af underpant i lös egendom var således i vårt då gällande
rättssystem allmän och icke inskränkt till allenast vissa näringar.

Att lämpligheten af den sålunda erkända rätt ifrågasattes, visar
sig visserligen och torde förklaras deraf, att enligt då rådande rättsbegrepp
man endast tänkte på den romerska underpanten (hypotheca),
som ej mindre än den handfångna panten (pignus) innefattade en verklig
sakrätt och således rättighet att, om den hypotiserade saken kommit
ur låntagarens besittning, återtaga den äfven från den, som i god tro
blifvit innehafvare deraf. Likväl tillstyrkte vid 1727 års riksdag Ständernas
Justitiedeputation, i utlåtande öfver ett memorial från handlande borgerskapet
i Stockholm angående inteckningar och vigilancer å lös egendom,
“att inteckningar i lös egendom måtte derefter såsom dittills tillåtas
och vid cessiones bonorum och fallissementer den kraft kreditorer emellan
eg a, som blifvit stadgad och medgifven uti de om egendom i gemen
och derpå skedd inteckning förr utgångna förordningar och bland
dessa 10 kap. Köpmålabalken Stadslagen, Förordningen den 29 November
1688, Förklaringen den 3 November 1691, Kongl. Reskriptet till
Svea Hofrätt den 3 November 1697, Förklaringarna den 9 November
1685 och den 28 Maj 1687, Förordningen den 5 December 1664 och
Plakatet af år 1699.“ Inom den då arbetande Lagkommissionen åter
synes den motsatta åsigten hafva gjort sig gällande. Genom Förordningen
den 11 November 1730, § 1, stadgades nemligen, att inteckningar,
som derefter skedde, ej skulle medföra någon förmånsrätt utom
i. debitorens fasta egendom, och härmed hade lagstiftningen uttryckligen
brutit med sextonhundratalets rättsuppfattning i detta hänseende
samt inskränkt den allmänna underpantsrätten till endast fast egendom.

I det lagförslag, som framlades vid 1731 och 1734 års riksdagar,
medgaf man emellertid, för att tillgodose de näringar, som efter den
tidens åsigter företrädesvis borde gynnas, i 17 kap. 7 § Handelsbalken förmånsrätt
för bilbref, bodmerilän samt förlag till bergsbruk och andra, sädana;
verk, äfvensom i samma kapitels 14 § för vexlar. Då i anledning häraf
inteckning af hypotek i lös egendom uteslutits ur förslaget, förnyade

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

Justitiedeputationen vid 1731 och 1734 års riksdagar samma utlåtande,
som 1727, om bibehållande enligt förra författningar af sådana inteckningar
och deras kraft kreditorer emellan, samt att 1 § i 1730 års
förordning måtte blifva i så måtto förklarad; men Borgareståndet, som
fann sitt behof tillfredsstäldt med det framstälda förslaget, afslog Justitiedeputationens
hemställan, och vid Ständernas gemensamma öfverläggningar
på riddarhuset beslöts, såsom det synes, utan öfverläggning,
att inteckning i lös egendom icke skulle ega rum.

I 1734 års lag bibehölls sålunda såsom allmän form för pantsättning
af lös egendom endast den af handfången pant, och blott
undantagsvis medgafs rättigheten till underpant i lös egendom vissa
gynnade näringsgrenar. Bland de sålunda gynnade näringarne inrymdes
tid efter annan allt flera, och då 17 kap. 7 § sista mom. Handelsbalken,
som stadgade, att den, som gåfve förlag att dermed
drifva bergsbruk eller andra sådana verk, skulle njuta förmån till
det, som dermed tillverkadt vore, icke meddelade någon bestämmelse
angående sjelfva förlagskontraktets väsende eller formella beskaffenhet,
ej heller ålade förlagsgifvare något att särskildt iakttaga
för åtnjutande af förmånen, hvilken således endast ökade antalet af
de tysta förmånsrätterna, så framkallades af dessa omständigheter i
förening med ett vidsträcktare bruk af förlag ytterligare föreskrifter
om detsamma. Så uppstodo de särskilda fanlag sforfattning ar ne, hvilka,
till största delen utfärdade under frihetstiden, bära en särdeles stark
prägel af denna tids ekonomiska åsigter och af dess ståndssplittring.

Beträffande förlag vid bergs- och brukshandtering en innefattas bestämmelserna
härom i den af Kong/. Maj:t den 24 Februari 1748, efter
samråd med Rikets Ständer, härom utfärdad,e förordning, med deri sedermera
skedda förändringar. Sedan häri angifvits, att “under ordet
förlag förstås sådant lån, antingen i penningar eller varor, som gifves
förut på metaller eller mineralier, af hvad namn de äro, och till alla
de råämnen, som fordras till sjelfva tillverkningen och dess utförsel,u
uppdrages till en början eu bestämd skilnad i afseende på förlagslån,
gifna till bergsmän och till ståndspersoner eller bruksegare. Så stadgas,
att ingen annan eger gifva förlag uti bergsmansståndets handtering, än
borgare och handlande i städerna, så ock bruksegare eller kikare å
landet, dock desse senare allenast på sådana varor och så mycket, som
deras egen bruksrörelse enligt privilegierna kräfde, samt att härvid
ingen får gifva nytt förlag till annans intecknade förlagstagare, utan
förre förläggarens medgifvande, hvaremot såväl handlande som andra
äro berättigade att förlägga ståndspersoners jern- och andra bruk jemte

Lag-Utskottets Utåt ande N:o 38.

ädlare verk och, grufror, utan hinder af redan förut gifvet förlag. Utom
dessa två arter af förlag omtalas ännu eu tredje, nemligen sådant förlåf/,
som bruksegare och idkare gifva på mahn, kol, ved och andra nödiga
råämnen, sä och pa dagsverken och, kör slör till antingen egna torpare,
kolare och brukshemmans åboer, eller till andra sådana hemmans
åboer, hvilkas skogar genom särskilda privilegier äro lagda till
nyttjande under .sjelfva verket.

För att åtnjuta förlagsrätt, det vill säga företrädesrätt till betalning
hos förlagstagaren, skulle i alla händelser förlagskontraktet skriftligen
upprättas och offentliggöras. För offentliggörandet påbjudas
dock olika förfaringssätt. Förlag till bergsmän skulle antecknas i
bergstingsrättens dombok och sedan, genom hyttefogden, kungöras
å hyttebacken; en förläggare till jern- och. messingsbruk samt kopparhamrar
borde uti Bergskollegium låta inteckna förlagsafhandlingen, från
hvilken sistnämnda föreskrift undantag dock var gjordt hvad angick
kopparförlag vid Störa och Nya Kopparberget, hvilket för förlagsrättens
bevarande blott behöfde inskrifvas i grufverättens dombok; förlager,
som af bruksegare lemnades på kol m. m., hvarom ofvan förmäles, och
de, som gåfvos för bedrifvande af grufvor utaf ädlare metaller och minerar
Her, skulle åter intecknas hos bergstingsrätten. Sedan såväl bergsdomstolarne
som Bergskollegium numera upphört, hafva, jemlik! Kong!,
förordningen den 5 Juni 1850 och Kongl. kungörelsen den 11 December
1857, de allmänna domstolarne fått öfvertaga bergsdomstolarnes
och Kommerskollegium Bergskollegii befattning med förlagsinteckningar.

Den skilnad, som förekommer vid offentliggörandet af de särskilda
förlagsaftalen, sträcker sig jemväl till desammas verkningar.
Förläggare för intecknade förlagsfordringar åtnjuta företrädesrätt hos
bergsmän i deras reda och lösa egendom samt i hemmanet näst efter
dem, som låtit sina fordringar å häradsting inteckna, hos bruksegare
uti brukets inventarier och effekter; den, som förlägger grufvor af ädlare
metaller samt mineralier, har förmånsrätt till betalning uti sjelfva
grufvan, dess åbyggnad och effekter; förläggare vid Stora och Nya Kopparberget
eger alltid företräde till förlagstagarens koppar, nasgods, trottsten,
malm, kol och ved, som af bruket härrörer, samt till hans hytte- och
grufvedel, så framt ingen derpå vid behörig domstol erhållit äldre
inteckning; och slutligen har bruksegare, vid förlag för kolare och dboer,
företrädesrätt till deras dragare och körredskap.

Härförutom äro äfven åtskilliga bestämmelser meddelade, dels
angående de vilkor, på hvilka förlagslån må gifvas, dels om förlägga -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38. 5

res och förlagstagares genom kontraktet uppkomna ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter, särskild! i afseende på vinst eller ränta af förlaget,
dels ock för bibehållandet af ordning och reda emellan kontrahenterne.
Äfven dessa bestämmelser äro olika, med afseende å det
verk eller ändamål, hvartill förlaget blifvit lemnadt. Men i allmänhet
framträder såsom grundsats, att en förläggare är att betrakta såsom
eu förskottsgifvare på blifvande tillverkning eller egentligen en förlagstagarens
medintressent för samma tillverkning, och af sådan anledning
benämnes förläggandet af ifrågastälda verk än »förlagshandel)) och än
»lÖrlagshandtering», hvilket förhållande utöfvat ett märkbart inflytande
vid bestämmandet af kontraktets väsende, form och följder.

Enahanda grundsats har ock gjort sig gällande i öfriga, angående
förlag utfärdade författningar, som utsträcka förlagsrätten till andra
än ofvan omförmälda verk och inrättningar.

Efter det i manufaktur- och handtverkeri-privilegierna den 29 Maj
1739 blifvit stadgadt, att förlagsman är den, som förskjuter till malmfakturier,
fabriker och. handtverkerier rudimaterie!*, viktualievaror och
penningar, att derför njuta och taga dess ersättning uti tillverkade varor,
samt att han bör hägnas och skyddas vid den rätt, som, enligt 17
kap. 7 § Handelsbalken, tillkommer förläggare i gemen, förordnades
dels i reglementet för handeln i. Stockholm den 27 Oktober 1749, att den,
som åstundan att der »träda i en sådan förlagshandel», bör dertill erhålla
magistratens tillstånd, med skyldighet likväl att hos samma myndighet
uppvisa och låta anteckna sitt slutna förlagskontrakt, så framt
lian vill åtnjuta den rätt, som nämnda lagrum tillägger förlagsman,
dels i 5 art. 5 § af Iiongl. hallordningen den 7 April 1770, att den, som
förlägger ordentligen inrättade manufakturverk och fabriker, njuter säkerhet
i verkets effekter, om förlaget blifvit lagligen intecknadt vid
hallrätten, dels ock, genom reglementet för Eskilstuna fristad af den 2
Mars 1833, att den, som åt tillverkare af så kallade fristadsarbeten
meddelar förlag af verktyg, rudimaterie)'', födoämnen eller penningar,
samt åstundar njuta säkerhet i manufakturverkstadens effekter, skall
ställa sig till efterrättelse hvad hallordningen i sådant afseende föreskrifver.
Genom Kongl. förordningen den 25 Februari 1846 öfveriiyttades
hallrätternas funktioner i detta, såsom i andra afseenden på
magistraterna. Slutligen bestämdes äfven i Kongl. stadgan den 21 Juni
1774, att den, som lemnade nordsjöfiskare i Göteborgs och Bohus län
förlag i penningar eller varor, skulle, derest han låtit förlaget hos vederbörande
magistrat eller häradsrätt lagligen inteckna, n juta »förmånsrätt
i fiskarens fiskefångst, fartyg och fiskredskap till sin fulla förnöjelse,
på samma sätt som förläggare till bergsbruk och manufaktur -

tf Lag-Utskottets Utlåtande N:« 38.

verk en sådan säkerhet och förmån åtnjuter», hvithet stadgande dock
numera är upphäfdt genom 46 § af fiskeristadgan den 29 Juni 1852,

Med tiden gjorde sig behofvet af en sammanfattande omarbetning
utaf alla dessa särskilda förlagsförfattningar allt mer och mer kändt,
och i denna rigtning gick Kongl. Maj:ts deri 16 Oktober 1847 till Rikets
Ständer aflåtna proposition, deruti Kongl. Maj:t, enär de i allmän lag
och särskilda författningar spridda stadganden om förlag befunnes dels
ofullständiga och icke nog allmänna, dels, ehuru afseende likartade
förhållanden, icke sins emellan öfverensstämmande eller lämpade efter
de för inteckningar i fast egendom gällande föreskrifter, föreslog
Rikets Ständer att, med upphäfvande af hvad om förlagslån samt förlagsfordringars
intecknande och betalningsrätt genom särskilda författningar
vore stadgadt samt med ändring af Handelsbalkens 17 kap.
7 § sista punkten dels så vidt förlagsfordran derigenom tillerkänts
förmånsrätt utan inteckning, dels ock hvad anginge den fråga, uti hvilket.
gods förmånsrätten skulle gälla, antaga en ny förordning om förlagsinteckning,
åsyftande att göra rättigheten att gifva förlag öppen
för hvar och eu, att bestämmelsen af vilkoren för förlagsaftal städse
måtte blifva beroende på kontrahenternes fria öfverenskommelse, att
enahanda grundsats i afseende på vidsträcktheten af förmånsrätten
skulle gälla fö)- alla förlagslån, och att bevakandet af denna rätt alltid
borde ske vid de allmänna domstolarne. Denna proposition blef emellertid
af Rikets Ständer utslagen, sedan mot densamma blifvit anmärkt,
bland annat, att alla de undantagslagar, som utgjorde stadgandena
om förlag, snarare borde upphäfvas än vinna ytterligare utsträckning,
så vida man ej ville medgifva alla samhällsklasser rätt att erhålla lån
genom en likartad förpantning af lös egendom, en rätt,, hvars medgifvande
man trodde snart skulle blifva af förhållandena påkalladt.

Genom den sålunda föreslagna, men afslagna kodiljering af iorlagsförfättningarne
skulle måhända industriens — särskild!, den störres
— anspråk kunnat tillfredsställas, men, i betraktande af den förändrade
ställning, jordbruket under de senare årtiondena intagit, och
det genom förbättrade metoders användande allt mera ökade behofvet
för nämnda näring af förlagskapital och dyrbara inventarier, fann man
snart, att den hittills och äfven genom omförmälda proposition i detta
afseende uppdragna skilnaden mellan industrien och jordbruket ej längre
kunde upprätthållas.

I sitt år 1850 afgifna förslag till Handelsbalk föreslog ock Lagberedningen
i §§ 13—20 af 6 kap. allmänt medgifvande af underpant
i lös egendom. Härom uttalar sig Beredningen i motiven, efter

Lag-Utskottet* Utlåtande N:o 38.

en öfverblick af rättsutvecklingen beträffande institutet hos oss och
i andra länder, på följande sätt:

Numera, säger Beredningen, borde rättigheten att gifva underpant
i lös egendom icke rimligen kunna betraktas såsom ett privilegium
för vissa näringsidkare. Tiden hade hunnit så långt, att denna
rättighet måste ega rum antingen för alla, eller för ingen. Bland de
näringar, som hittills ej varit gynnade, vore jordbruket; det behöfde
ej heller lagstiftarens gunst för att trifvas; men det behöfde — lika
med alla andra näringar och arbetsföretag — rättvisa. Vore det nu
rätt, att den, som drefve bergsbruk, fabrik, manufakturverk eller annan
sådan rörelse, Unge bereda sig kredit genom underpant af lös egendom,
så måste det ock vara rätt, att eu jordbrukare eller den, som
delade hans yrke, finge på lika sätt förskaffa sig den kredit han tarfvade
för sin rörelse och sitt arbetsföretag. En sådan kredit kunde
visserligen missbrukas — men umbäras kunde den ej. Tidens allmänna
behof af en utväg att gifva säkerhet i lös egendom för den,
som ej hade någon annan att erbjuda, men icke kunde undvara egendomens
besittning, hade här i landet så påtagligen uppenbarat sin tillvaro,
att man, i brist af annan form för underpant, funnit sig föranlåten
att tillgripa den minst utbildade af alla former för pantsättning,
den så till sägande klumpigaste af alla, den nemligen att förkläda
panträtten i ett köp. Det vore denna förklädning, som gjort de allmänt
öfverklagade lösöreköpen så förhatliga. Man visste, att de, betraktade
såsom köp, vanligtvis innebure en osanning, en falskhet, emedan
de i sjelfva verket sällan hade annat ändamål, än att bereda köparen
den säkerhet för hans fordran, som han ej på annat sätt kunde
vinna. Och de hade dessutom det onda med sig, att de helt och hållet
fritoge den egendom, som ansågs vara köpt af eu fordringsegare,
från alla anspråk af andra, hvaremot desse hade rätt att genom egendomens
ordentliga försäljning, om den vore pantsatt, söka bringa deri
Bil ett högre värde, deraf deras fordringar, näst efter panthafvarens,
möjligtvis kunde utgå. Svårligen kunde eu fordringsegare, som sålunda
utestängdes från all betalning ur sin gäldenär egendom, utan
harm se densamma af honom ostördt innehafvas och begagnas under
skydd af en så kallad köpare, som, efter hvad hela verlden trodde,
både blott eu skenbar eganderätt dertill. Det borde också vara högst
motbjudande för hvarje ärlig man att spela eu sådan beskyddarerol,
och sannolikt skulle de borgenärer och gäldenärer vara ganska få, som
både lust att inlåta sig i dessa vedervärdiga transaktioner, om någon
annan laglig form funnes att tillgå för beredandet af den panträtt, som
dermed gemenligen åsyftades. Det syntes beredningen alltså vara hög

Loff-Utskottet» Utlåtande N:o 38.

tid att, till vinst ej blott för den materiella utveckling, som för banden
varande förhållanden påkallade, utan äfven för allmän rättskänsla,
för god tro och sedlighet, nu anvisa en sådan form.

För att vinna detta mål föreslog Beredningen, att lös egendom
skulle, utan att gäldenären lemnade den ifrån sig, kunna tjena till säkerhet
för fordran, under namn af underpant. Härmed ansåg Beredningen
likväl icke, att alla lösöreköp utan tradition vore för framtiden
tillintetgjorda. Omständigheter kunde inträffa, då sådana köp slutades
i redlig afsigt och på fullkomligt god tro; och med iakttagande af
nödiga säkerhetsmått för offentlighetens oafbrutna bibehållande, ansågos
dessa kunna utan våda fortfara för de sällsyntare fall, då man hädanefter
kunde finna dem nödiga.

Underpant borde, enligt Beredningens förslag, grundas på eu
handling, kallad pantförskrifning, för hvilken viss form stadgades.
Denna handling borde ej ega gällande verkan förr än den blifvit
offentliggjord genom inteckning, och på det den underrättelse om handlingens
tillvaro, som på detta sätt spredes, alltid måtte hållas öppen
och lätt tillgänglig, föreslogs, att inteckningen skulle en gång om året
förnyas. Beredningen ansåg, att krediten i dylika fall blefve bäst
vårdad, då panthafvaren i sjelfva lagen uppmanades att icke länge
lemna sin rätt obevakad, utan tidt och ofta tillse, huru med egendomen
förfores, och då pantgifvare]! utan synnerlig kostnad och tidsutdrägt
kunde visa tillförlitligt besked på förhållanden, hvaraf förtroendet till
hans betalningsförmåga berodde, ett besked, hvilket han lätteligen
kunde förskaffa sig, när dertill ej fordrades mera än genomseendet af
ett års protokoll.

En pantförskrifning skulle, enligt Beredningens förslag, kunna
lyda äfven å visst slag af egendom eller egendoms afkomst, t. ex. å
råämnen, effekter och tillverkningar, då förlag lemnades till brukseller
fabriksrörelse, å kreatur, redskap, spanmål eller andra produkter,
då det lemnades till jordbrukare, å verktyg och varutillverkning,
då det lemnades till handtverkare, o. s. v. Vid detta förhållande
kunde pantgifvaren ej rimligen betagas den fulla rådighet öfver
egendomen, som utgjorde oumbärligt vilkor för utöfningen af den
rörelse, till livilkens bedrifvande häri skaffat sig förlaget. Ännu
mindre borde hans dispositionsrätt inskränkas, om pantförskrifningen
lydde å hans lösa egendom i allmänhet. Det läte visserligen i senare
fallet säga sig, att man på detta sätt öppnat ett nog vidsträckt fält
för underpant; men något äfventyr syntes Beredningen ej vara att
befara deraf, att man, på grund afen inteckning, som årligen förnyades,
gåfve förmånsrätt, på sätt Beredningen föreslog, i vesta rummet för en

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

sådan underpant, än deraf att en panträtt af enahanda natur, utan att
Zara, 0ff™t}i9gjord, gälde med ännu högre rätt för omyndiges arfsmedel0)
för åtskilliga, kassors fordringar hos deras förvaltare och för personliga
utskylder till kronan. Beredningen tvekade således ej att låta denna
icke till viss egendom inskränkta underpant ega ruin,'' utan hinder för
pantgifvaren att öfver egendomen råda, Det berodde på borgenärens
större eller mindre förtroende till pantgifvaren, om han ville antaga eu
sådan säkerhet eller icke; men för de flesta fall vore det tvifvelsutan
bättre att åtnöja sig med den, än att vara blottstäld för de tvister, som
kunde uppkomma om hvarje persedels identitet, då viss egendom blifva
pantförskrifven.

i t atp nå 7ldt vore- förebygga de försök, som äfven

hädanefter skulle kunna göras att, under sken af köp, tillskapa en
underpant på andra vilkor, än de af Beredningen föreslagna, ansåg
Beredningen, att, om anledning dertill visade sig, Rätten borde ega
efter omständigheterna pröfva, huruvida en handling, på grund hvaraf
någon ville tillegna sig egendom, den han ej fått i handom, borde
anses såsom bevis om verkligt köp eller blott om underpant, och att
i senare fallet, handlingen ej borde tilläggas annan verkan, än som
öfverensstämde med de om underpant gifna föreskrifter.

Slutligen, och då det vore lika vigtigt, att underpant ej missbrukades
till medel för svikliga tillställningar, som att sådana missbruk
med iosorekop förekommes, föreslog Beredningen, att samma skyldighet
att med ed fasta afhandlingens rigtighet, som för närvarande finnes
för iosorekopen, äfven borde gälla för underpantsaftal.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med dessa af Lagberedningen
angifna grunder, beslöto Rikets Ständer vid riksdagen 1859—1860 för
sm del en författning angående underpant; men detta Rikets Ständers
beslut vann icke Kongl. Maj:ts samtycke. Detsamma hade nemligen
ftalts i sammanhang med Rikets Ständers vid samma riksdag fattade
beslut om upphäfvande af Kongl. förordningen den 20 November 1845
i afseende på handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård
qvarblifva. Då sist nämnda beslut icke kunde af Kongl. Maj:t sanktioneras,
följde deraf, att äfven det först nämnda måste förfalla,

... .Vld 1865—1866 års riksdag bragtes likväl frågan ånyo under
pi öfning genom en inom Borgareståndet väckt motion, och Ständerna
anmalde uti underdånig skrifvelse den 20 Juni 1866 hos Kongl Makt
till sanktion ö

dels eu författning om förlagslån af följande lydelse:

*) Hvilket numera är upphäfdt.

Bill. till Likså. Prof. 1879. 7 Sami. 21 Jlä/t.

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

»Med upphäfvande af hvad om förlagslån och förlagsfordringars
intecknande och betalningsrätt nu är genom särskilda författningar
stadgadt, förordnas, som följer:

§ 1-

Gifver någon förlag i penningar eller varor att dermed drifva
jordbruk, bergsbruk, fabrik, handtverk eller fiske, och vill det förlag
''inteckna, varde afhandling derom upprättad med namn, dag, årtal och
vittnen under. I den afhandling skall uppgifvas såväl försträckningens
belopp och dess egenskap af förlag för viss uppgifven rörelse samt
vilkoren för återbetalningen, som ock stället för rörelsens drifvande
eller, om förlaget åt fiskare lemnats, dennes hemvist; och må inteckning
icke fastställas, utan att förlagstagaren i handlingen sådant uttryckligen
medgifvit.

§ 2-

Förlagsgifvare ege, der afhandlingen efter nästföregående § upprättad
är och intecknad blifvit, att åtnjuta så stor vinst af förlaget,
som han betingat, ändå att den öfver sex för hundrade om åiet stiga
skulle.

§ 3-

Räkning öfver intecknadt förlag skall för hvarje år inom. tre
månader efter dess utgång förlagstagaren af förlagsmannen bevisligen
tillställas. År räkningen förlagstagaren vederbörligen tillstäld, och har
han ej, inom tre månader sedan han den mottog, antingen tillsagt torlagsmannen,
att räkningen ej godkännes,, eller ock klander derå instämt,
vare då räkningen lika utmätningsgild som förfallet skuldebref.

§ 4-

Afhandling om förlag intecknas hos den Rätt, inom hvars domvärj
o den rörelse drifves, för hvilken förlaget är gifvet, eller fiskare
har sitt hemvist, och intages i protokollet angående bouppteckningar,
morgougåfvobref samt afhandlingar om lösöreköp. I.öfrig! skall angående
förlagsinteckning tillämpas hvad om inteckning i fast egendom
stadgadt är.

Lag-Utskottets. Utlåtande N:o 38.

§ 5.

Inteckning, hvarom i 4 § sägs, skall, för att vara gällande, förnyas
inom två år sedan den beviljades, så ock ytterligare inom två
år efter hvarje förnyelse. Förnyelsen sker vid rätten i den ort, der
jordbruket, bergsbruket, fabriken eller handtverket då drifves eller
fiskaren då har sitt hemvist; och förfares dermed på sätt om förnyelse
af inteckning i fast egendom är stadgadt.

Denna förordning träder i verksamhet från och med den 1 Januari
1867. Förut meddelade förlagsinteckningar bedömas efter dittills
gällande föreskrifter, men böra inom nämnda års utgång samt deruppå
vidare, efter hvad i 5 § stadgadt är, förnyas för att bibehålla sin förmånsrätt.
))

dels ock följande förändrade lydelse af sista punkten i 7 § af
17 kap. Handelsbalken:

»Gifver någon förlag i penningar eller varor att dermed drifva
jordbruk, bergsbruk, fabrik, handtverk eller fiske, och har han låtit
förlaget intecknas, på sätt särskildt är stadgadt, njute sådan förlagsman
enahanda förmånsrätt i bergad gröda, tillverkning och fångst, i
de för rörelsen nödiga råa ämnen, i fordringar hos arbetare eller andra
för sådana förskott, som för rörelsens drift lemnade blifvit, så ock i
all lös egendom, som till rörelsen hörer, vare sig redskap, boskap,
dragare, farkoster eller annat. Om förlagsinteckningars inbördes företräde
och betalningsrätt gälle hvad här nedan i 9 § 1, 2 och 3 mom.
om inteckning i fast egendom stadgadt är.»

Detta Ständernas beslut skilde sig ifrån det af Lag-Utskottet i
memorialet N:o 59 framlagda förslag endast beträffande § 2 i författningen
om förlagslån, hvilken i Utskottets förslag lydde sålunda:

»Förlagsgifvare ege att åtnjuta så stor vinst af förlaget, som han
betingat, ändå att den öfver sex för hundrade om året stiga skulle.»

Ej heller ofvannämnda Ständernas förslag lyckades tillvinna sig
Kongl. Maj:ts bifall, på grund af de anmärkningar, som deremot vid
detsammas granskning i Högsta Domstolen framstäldes.

Vid 1868 års riksdag upptogs ånyo frågan genom tvenne inom
Första Kammaren väckta motioner, och framlade Lag-Utskottet med
anledning häraf, uti utlåtandet N:o 42,

dels en författning angående underpant i lös egendom, med
några mindre väsentliga förändringar lika med det förslag, som vid

12 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

1859—1860 års riksdag af Rikets Ständer godkändes, och af följande
lydelse:

»Med upphäfvande af hvad om förlagsfordringars intecknande
och betalningsrätt nu är genom särskilda författningar stadgadt, förordnas
:

§ 1-

Vill någon för gäld gifva underpant i lös egendom, utan att den
egendom ifrån sig lemna, varde pantförskrifning derom upprättad med
dag, årtal och vittnen under. I den handling skall utsättas beloppet
af den gäld, för hvilken pantförskrifningen sker, samt den egendom,
som densamma afser. Pantförskrifning må lemnas antingen å utgifvarens
lösa egendom i allmänhet eller å särskilda slag af egendom
eller ock å vissa lösören, hvilka i ty fall i handlingen upptecknas
skola.

§ 2.

Pantförskrifning, som i 1 § omtalas, skall inlemnas till den Rätt,
hvarunder utgifvaren lyder, och der offentligen uppläsas samt i protokollet
öfver bouppteckningar, morgongåfvobref och afhandlingar om
lösöreköp intagas, så ock med påskrift om inteckningen förses. A
landet må ej inteckning af pantförskrifning ske utan å lagtima ting.

§ 3-

Då pantförskrifning intecknad är efter ty i 2 § sägs, ege borgenär
förmånsrätt i den pantförskrifna egendomen, såsom i 17 kap.
Handelsbalken skils.

§ 4.

Inteckning af pantförskrifning skall förnyas inom två år sedan
den beviljades och ytterligare inom två år efter hvarje förnyelse.
Lyder förskrifningens utgifvare under annan Rätt, när förnyelse ske
skall, varde den verkstäld vid den Rätt, hvarunder han då lyder.
Underlåtes förnyelse, som nu sagd är, vare inteckningen förfallen.

§ 5-

Lyder pantförskrifning å utgifvarens lösa egendom i allmänhet,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

eller å visst särskild! slag af egendom, men ej å vissa lösören, vare
den förskrifning ej hinderlig för hans rätt att öfver större eller mindre
del af den pantförskrifna egendomen råda.

§ 6.

Finnes pantförskrifven egendom i hans hand, som förskrifningen
utgifvit, eller i annans besittning för hans räkning, då fordran hvarför
egendomen i underpant satt är, skall uttagas, gånge den egendom
i betalning, ändå att någon påstår sig hafva genom köp eller annat
uttal med mnehafvaren blifvit egare dertill, såvida ej denne då pantförskrifmngen
intecknades iakttagit hvad föreskrifvet är för att sådan
egendom skall vara fredad för utmätning för innehafvarens skuld. Har
egendomen genom laga fång, eller såsom pant på god tro, kommit i
annans hand, vike för hans rätt dens, som pantförskrifningen häfver
ändå att den förskrifning intecknad blifvit.

§ 7.

Innehafvare af pantförskrifning å lös egendom vare skyldig med
ed fästa, att han den pantförskrifning på god tro och för rigtig fordran
erhållit, der annan rättegande sådan edgång äskar.

. Denna förordning träder i verksamhet från och med den 1 Januari
1870. Förut meddelade förlagsinteckningar bedömas efter ditmtdls
gällande föreskrifter, men böra vid den domstol, hvarunder
gäldenären lyder, anmälas, vid Rådstufvurätten inom slutet af år 1871
och hos Häradsrätten senast vid det lagtima ting, som infaller näst
efter samma års utgång, samt derpå vidare, enligt hvad i 4 8 stadgadt
är, förnyas för att bibehålla sin förmånsrätt.

förslag till följande förändrade lydelse af ej mindre 9
kap. 9 § Handelsbalken:

»Ej må den vinst för ocker räknas, som kommer af loflig handel
eller _ det köp, som lagligen slutet är. Samma lag vare, der jord för
penningelån förskrifven är, och afrad, på vinst och förlust, ''i stället
för räntan af det lån, ehvad afraden varder mer eller mindre. Gifver
man annan län i penningax eller varor att dermed drifva bergsbruk eller
fabrik; ege ock att åtnjuta sa stor ränta, som han betingat, ändå att den
öfver sex för hundrade om året stiga skulle; vare dock i sistnämnda fall
lantagaren berättigad att, efter sex månaders uppsägning, länet återbetala
äjven om längre betalningstid vant öfver enshomm en.»

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.
än ock af 17 kap. 7 § Handelsbalken:

»Häfver någon sådant bilbref, som i sjölagen beskrifvet är; ege
ban förmån i skeppet, så ock i godset, då skeppsfolk betaldt är, som
i 5 § är sagd! Dernäst gånge det lån ut, som. skeppare på bodmeri
tagit; kåfve ock det yngre bil- eller bodmeribref företräde för det
äldre. Häfver någon ''underpant i lös egendom, njute förmånsrätt i den
egendom, från den dag pantför skrifning en intecknades. Sådan förmånsrätt
sträcke sig dock ej till ränta för längre tid tillbaka än tre år före
konkursens början.»

Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren, men afslogs

af den Första, hvadan frågan förföll.

Den har nu upptagits uti en af Första Kammaren till Lag-Utskottet
hänvisad motion, N:o 26, väckt af Herr Per Samzelius, och uti hvilken
motion föreslås, att Riksdagen för sin del måtte besluta, dels eu författning
angående underpant i lös egendom, dels eu förändring af 17
kap. 7 § Handelsbalken, af den lydelse, Lag-Utskottets utlåtande iN:o 42
vid 1868 års riksdag innehåller; anhållande motionären, att Lag-Utskottet
måtte i motionen vidtaga de modifikationer, som af omständigheterna
påkallades, hvarjemte han förklarar sig, derest Lag-Utskottet skulle
finna ändamålet ''lämpligare kunna vinnas genom det så kallade formånsrättsystemet,
hvilket vid 1865—1866 ars riksdag af Rikets Ständer
antogs, såsom sin motion upptaga då varande Lag-Utskotts hemställan

i ämnet.

Underpant i lös egendom är, såsom Utskottet ofvan visat, icke
främmande för svensk rätt. 1600-talets domstolspraxis hade godkänt
densamma på grund af skedd inteckning, till dess den i och med
förordningen den 11 November 1780 upphörde såsom allmän form för
pantsättning af lös egendom och endast fortlefde såsom ett privilegium
för till en början endast några, sedermera allt liera gynnade näringsidkande
klasser. Rättigheten att deraf sig begagna bör emellertid i Utskottets
tanke vara en rättighet för alla näringsidkare eller för ingen.
Skråtvång och näringstvång samt dermed ock följande skråfriheter och
näringsfriheter hafva upplösts för tidens allt mera trängande fordran
på lika frihet för alla att på det sätt och under den förlig hval. och
en finner för godt, använda sin arbetskraft. Men med eu sådan frihet
bör ock följa eu frihet äfven beträffande sättet att skaffa sig det i
och för rörelsen eller yrket nödiga kapital, och medgifvande af underpant
i lös egendom utgör följaktligen endast eu den enklaste gård
af rättvisa åt de näringsidkande samhällsmedlemmar, som dermed

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

ej nu äro hugnade. Man har mot dess medgifvande åberopat det
osäkra värde, dylik underpant för långifvaren innebär, då de pantförskrift]a
föremålens egare och innehafvare kan när som helst afyttra
dem delvis eller helt och hållet till tredje person med gällande verkan,
enär underpantsrätten icke innebär sakrätt i panten. De rörelser eller
yrken, vid hvilka sådan panträtt skulle komma att användas, torde dock i
allmänhet vara af den beskaffenhet, att de för sitt utöfvande fordra innehafvande
af åtminstone större delen af de pantförskrifna föremålen eller
de ursprungligen pantförskrifna motsvarande, och det torde icke vara lagstiftarens
uppgift att tillse, det den enskilde icke i särskilda händelser
skulle kunna i oförstånd handla emot sin egen fördel. Deremot synes det
vara lagstiftarens pligt att för det fall, att på det fria aftalets väg den
näringsidkare, som det behöfver — han må för öfrigt vara bruksegare,
bergverksegare, fabrikant eller jordbrukare eller hvad annat som helst
— kan mot underpant i lös egendom erhålla den försträckning, han
för sin ekonomiska verksamhet behöfver, bereda en laglig form för
pantaftalet och derigenom, bland annat, skydda lagen för den vanhelgd,
som för densamma följer af de under lagens skydd, men mot
dess mening härtill missbrukade lösöreköpen. I en tid med mångsidig
och liflig affärsverksamhet kan personalkrediten, såsom grundad
på den nu mera en omöjlighet vordna personliga kännedomen af dem,
med hvilka man kommer i affärsberöring, ej vidare räcka till, och realkrediten
måste derföre anlitas i en allt större och större utsträckning, äfven
beträffande de föremål, som kunna dertill användas. Att behofvet af
dess utsträckande för hvarje näringsidkare äfven till lös egendom gjort
sig gällande, derom torde den historik, Utskottet förut lemna!, bära
ett ojäfaktigt vittnesbörd.

Underpantsinstitutionen är ock i flera främmande lagar upptagen.

Efter Christian Y:s danska: och norska lagar —5—7—7 njöt man,
ej mindre i lös än i fast egendom, förmånsrätt för underpant, då pantbrefvet
blifvit vederbörligen tingläst d. v. s. offentliggjord! på ett sätt,
som svarar mot hvad vi kalla inteckning. Ytterligare stadgande!!
härom gåfvos i danska förordningar af den 23 Juli 1817, den 14 Maj
1834 och den 28 Juli 1841. Numera har emellertid i den sålunda
lemnade vidsträckta rätt i Danmark eu inskränkning skett, i det att genom
17 kap. i Lov om Konkurs samt om nogle Forandringeri de gj adb ende
Bestemmelser om Pant og Exekution den 25 Mars 1872 för framtiden
förbjudas dels pantsättning af allt, hvad pantlemnaren eger eller egandes
varder, dels ock, med undantag vid bortförpaktningar af landtegendomar
och mejerier samt annan lega af jord, underpant i samlingar
af likartade eller till bruk på en gång bestämda lösören, beteck -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

nade med generella namn. Underpant i lös egendom är ock medgifven
i åtskilliga tyska stater, äfvensom i de flesta schweiziska kantoner.
Ganska många af de nord-amerikanska staterna hafva hvar för
sig stadgat, att pant af lös egendom skall gälla, äfven om egendomen ej
kommer i borgenärens hand, så framt pantförskrifningen varder behörigen
intecknad (recorded), emedan denna åtgärd af offentlighet, anses jemngod
med pantens öfverlemnande.

Underpant i lös egendom förekommer deremot icke i England,
Österrike, Preussen, Holland, Belgien och Frankrike. Beträffande Frankrike
och de länder, för h vilkas lagstiftning Frankrikes utgör förebilden,
förklaras detta deraf, att enligt fransk rätt (C. G. art. 524) till fast
egendom (immeubles) räknas äfven de föremål, som eg ar en af fast egendom
der använder eller låter använda för brukande af jorden, såsom
boskap, jordbruksredskap, utsäde, halm, o. s. v., äfvensom, beträffande
industriella anläggningar, de för dessas drifvande nödiga redskap.

Med stöd af det anförda finner Utskottet en revision af gällande
i inånga delar ofullständiga och bristfälliga förlagsförordningar af högsta
behof påkallad samt att dervid jemväl bör tagas under allvarligt öfvervägande,
huruvida ej underpant i lös egendom må kunna i produktionens
intresse alla näringsidkare medgifvas, men anser att den vidtomfattande
frågan, hvilken för eu rigtig lösning förutsätter en mängd
föregående detaljundersökningar, bör hänskjutas till Kongl. Maj:ts vidare
åtgärd, hvarföre Utskottet hemställer,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta anställa en revision
af samtliga nu gällande föreskrifter om förlag och
dervid jemväl taga i öfvervägande, huruvida ej rätt
till underpant i lös egendom må kunna medgifvas
alla näringar, samt till Riksdagen göra den framställning,
som häraf kan föranledas.

Stockholm den 9 Maj 1879.

På Utskottets vägnar:
H. G. v. GEGERFELT.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

Reservationer:

af Herrar Thomas son. Friherre Hamilton, Ribbing, Lothigius och
Torpare,'' hvilka val ville tillstyrka bifall till förslag om aflåtande af
underdånig skrifvelse med en anhållan att en revision måtte företagas
af nu gällande föreskrifter om förlag och dervid tillika i nådigt öfvervägande
tagas, huruvida sådana föreskrifter må kunna utsträckas äfven
till andra grenar af den större industrien, men deremot icke ansågo
sig böra förorda ett skrifvelseförslag af den omfattning, som Utskottets
eger;

samt af Herr Johannes Jonsson: “Då jag efter undfången ledighet
icke deltagit i detta ärendes slutliga behandling inom Utskottet och
då jag för min del ej kan instämma i det slut, hvartill Utskottet kommit,
får jag anmäla min reservation11.

Herrar Lindgren, Sjöbring, Magnus Jonsson och Smedberg hafva
begärt få här antecknadt, att de, till följd af undfången ledighet från
riksdagsgöromålen, icke öfvervarit ärendets afgörande i Utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1879

7 Samt. 21 Käft.