Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37 (Utlåtande 1877:LU37 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

N:o 37.

Ant. till Eiksd. Kansli den 12 Maj 1877, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af de inom Kamrarne gjorda anmärkningar
och fattade skiljaktiga beslut i afseende å Utskottets utlåtande
N:o 20, rörande Kongl. Maj:ts nådiga ''proposition
med förslag till lag angående eg ander ätt till skrift.

Uti ofvan berörda utlåtande n:o 20 hade Utskottet på anförda skäl hemstält,
att Riksdagen, med förklarande det Kongl. Maj:ts proposition ej kunde oförändrad
bifallas, måtte för sin del antaga ett af Utskottet uppgjordt, i vissa delar från Kongl.
Maj:ts skiljaktigt förslag till lag angående eganderätt till skrift.

Enligt Utskottet tillkandakomna protokollsutdrag har emellertid denna hemställan
blifvit till Utskottet återremitterad af båda Kamrarne, hvilka sammanstämmande
afslagit 4 § i Utskottets förslag, antagit den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelse
för 1, 2 och 7 §§ i samma förslag samt godkänt 3, 5, 8, 9, 10, 13, 15, lö,
17, 19, 21, 23 och 24 §§ sådana de af Utskottet affattats, likväl med den rättelse
af de i 9 och 10 §§ förekommande hänvisningar till andra paragrafer och den ändring
i paragrafernas ordningsföljd, som föranledes utaf afslaget å den 4:de paragrafen,
hvarjemte rubrikerna å lagförslaget samt å 1, 3 och 4 kap. blifvit af båda
Kamrarna godkända.

Deremot hafva 6, 11, 12, 22 och 25 §§ blifvit till Utskottet återförvisade,
med rätt för Utskottet att föreslå sådana ändringar äfven i andra paragrafer, som
af de med återförvisningen afsedda åtgärder kunna betingas; och slutligen hafva
Kamrarne stadnat i olika beslut rörande 14, 18 och 20 §§ samt rubriken till 2 kap.

De delar af Utskottets förra lagförslag, hvarom det åligger Utskottet att
afgifva nytt utlåtande eller söka sammanjemka Kamrarnes beslut, äro alltså följande:

Bill. till Biksd. Prat. 1877. 7 Sami. 23 Höft. I

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

§ 6. (§ 5 i det nya förslaget.)

Meningen med denna § är, att utgivare af periodisk eller annan skrift, som
utgöres af sjelfständiga bidrag från särskilda författare, skall hafva uteslutande rätt
att ånyo utgifva de skilda uppsatserna sammanfattade till ett helt, men deremot att
rätten till utgifvandet af hvar och en af dessa uppsatser och bidrag särskildt för sig
skall tillkomma deras olika författare, hvilken mening Utskottet sökt uttrycka på det
sätt, att utgifvaren förklarades skola anses såsom författare till skriften »i dess helhet».
Häremot har anmärkts, att, då den, som är författare till en skrift i dess helhet,
äfven måste anses såsom författare till dess särskilda delar, det begagnade uttrycket
ej vore fullt tydligt; och har Utskottet, af sådan anledning ansett sig böra
föreslå en i viss mån förändrad redaktion af denna §.

_ Vidare har Utskottets uppmärksamhet blifvit fästad derå, att i en periodisk
tidskrift pläga förekomma en mängd uppsatser af den beskaffenhet att de efter all
sannolikhet maste af dem, utaf hvilka de blifvit inlemnade, omedelbart efter deras
offentliggörande i tidskriften åter utgifvas hvar för sig särskildt, såsom fallet exempelvis
torde vara med handelscirkulär, kungörelser och dylikt, hvilka samtidigt med
eller omedelbart efter deras införande vanligen spridas öfver hela riket, ehuru sådant
enligt det föreslagna stadgandet icke skulle få ega rum förr än ett år förflutit efter
första offentliggörandet. Utskottet anser likväl svårt, om icke omöjligt, att angifva
någia allmänt gällande grunder, hvarefter man kunde bestämma den längre eller
kortare tid, hvarunder olika slag af uppsatser icke finge särskildt utgifvas; och då
det alltid stål- författare öppet att genom särskildt aftal med utgifvaren af den periodiska
skriften betinga sig rätt att, förr än lagen i allmänhet sådant medgifver, särskildt
utgifva sitt bidrag, torde berörda anmärkning icke böra till någon åtgärd
föranleda.

Utskottet hemställer alltså,

att ifrågavarande §, som i nummerföljd blir den 5:te, måtte erhålla
följande lydelse:

Utgifvare af periodisk skrift så ock af skrift, som består af
sjelfständiga bidrag från särskilda medarbetare, anses såsom
slaiftens föi fattare, dock utan rätt att t dl sådan skrift lemnadt
bidrag särskildt utgifva. Sedan ett år förflutit från det bidraget
offentliggjordes, vare dess författare oförhindrad att sjelf
utgifva detsamma.

§ 11. (§ 10.)

Genom Ka mrarnes afslag å den af Utskottet föreslagna 4:de § och godkännande
af den lydelse för 1 §, som Kong!. Maj:t föreslagit, bortfalla anledningarne
till de redaktionsförändringar, som Utskottet i förevarande § vidtagit.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

Den sjelfständiga ändring i sak, som i denna § blifvit gjord, afsåg att bereda
uttryckligt skydd mot omsättning af musikaliska arbeten för andra, flere eller färre
instrumenter eller till andra stämmor. Deremot har nu blifvit anfördt, att, då lagen
stadgar, att oväsentliga ändringar, förkortningar eller tillägg i annans skrift icke
upphäfva egenskapen af eftertryck, det icke vore mera behöfligt att rörande musikaliska
arbeten gifva speciela föreskrifter än i fråga om åtskilliga andra, såsom t. ex.
byggnadsritningar, kartor och naturvetenskapliga teckningar, hvilka till skala, färgläggning
eller annorledes förändras, samt att ett bibehållande af ifrågavarande stadgande
till och med skulle kunna gifva anledning till en sådan uppfattning, att andra,
ej bestämdt uppgiga, men lika oväsentliga förändringar icke skulle kunna till eftertryck
hänföras.

Å andra sidan har blifvit yrkadt, dels att ifrågavarande stadganden måtte såsom
ett särskildt sjelfständigt moment i denna § införas, och dels att en bestämmelse
i enahanda syftning, men under annan lämpligare form, måtte intagas i en ny §,
som närmare bestämde huru de allmänna stadgandena om eftertryck skulle på musikaliska
arbeten tillämpas.

Då det ej är möjligt att uti lagen upptaga alla de olika sätt att begagna andras
skrifter eller arbeten, som stå på gränsen mellan det lofliga och det olofliga
eller som möjligen kunde föranleda tvekan, huruvida de böra hänföras till eftertryck
eller icke, så skulle möjligen det föreslagna stadgandet rörande vissa speciela förändringar
af musikaliska arbeten kunna blifva vid lagens tillämpning vilseledande; och då domaren
vid bristande fack-kunskap kan inhemta sakkunnige mäns omdöme, torde detsamma
ej heller vara behöfligt, vare sig i denna § eller på något annat ställe i lagen;
hemställande Utskottet alltså vördsamt,

att ifrågavarande § måtte, i närmaste öfverensstämmelse med
Kongl. Maj:ts förslag, få lyda som följer:

Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorledes
är stadgadt, vare såsom eftertryck förbjudet att utan vederbörandes
tillåtelse annans skrift i dess helhet eller delvis trycka, så länge
stadgad skyddstid derför ej förflutit. Ej varde eftertryck lofligt derföre,
att oväsentliga ändringar, förkortningar eller tillägg vidtagas.

Såsom eftertryck anses jemväl, då utan tillåtelse öfversättning
utgifves af annans otryckta skrift, eller öfversättning utgifves
i strid mot 2 §, eller förläggare eller den, som tryckningsrätt
till skrift å honom öfverlåtit, verkställer skriftens
tryckning i strid mot förlagsaftalet.

§ i*- (§ H-)

Emot Utskottets förslag till denna § hafva anmärkningar framstälts i den
syftning, att deri medgifna rätt att utgifva så kallade samlingsverk skulle inskrän -

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 37.

kas, dels derutinnan att det icke måtte tillåtas att i sådant verk intaga annans
skrift i sin helhet, äfven der den voro af ringa omfång, dels att dylikt verk, der
det icke i vederbörlig ordning antagits att tjena till bruk vid Gudstjenst eller undervisning,
alltid skulle vara ett i det väsentliga sjelfständigt arbete, för att ej såsom
eftertryck anses, dels ock att samlingar ur musikaliska författares arbeten, som göras
för att tjena till bruk vid undervisning, icke skulle vara tillåtna i annat fall än att
de inskränkte sig till sådant, som vore lämpligt för de allmänna skolor, der icke
musikundervisning är hufvudsak; hvarjemte yrkande gjorts derom, att det af Utskottet
använda uttrycket “andaktsöfning11 måtte ersättas med det i Kong]. Majrts förslag
förekommande ordet “Gudstjenst11.

Vidkommande de båda först omförmälda anmärkningarne skulle, enligt Utskottets
åsigt, ett bifall till dem, utan att i någon väsentlig mån gagna författarne,
i hög grad försvåra utgifvandet af åtskilliga samlingsverk, för hvilkas gagn och nytta
Utskottet i sitt förra utlåtande redogjort; vid hvilket förhållande och då dessa anmärkningar,
såvidt Kamrarnes protokoll utvisa, ej erhållit något allmännare understöd,
desamma ej torde böra till någon åtgärd föranleda.

Deremot måste medgifvas, att stadgandet det samlingsverk, som tjena till undervisning
i läsning, musik eller teckning, ej skola såsom eftertryck anses, skulle
kunna gifva anledning till missbruk. Hvad särskilt musikaliska arbeten angår,
kunde, såsom också blifvit anmärkt, under förevändning att göra en samling för
den högre undervisningen, utplockas de mest omtyckta styckena ur de bästa musikaliska
arbeten, äfven de största konstverk, och tillgången på en dylik samling skulle
uppenbarligen, till skada för författarne eller deras förläggare, minska afsättningen
af originalverken. Samma förhållande kunde också ega rum äfven på andra
områden af författarskap. I ändamål att förekomma dylika missbruk, anser Utskottet
lämpligen böra föreskrifvas, att samlingsverk af ifrågavarande slag icke få
afse den högre, utan endast den elementära undervisningen.

Då yrkandet om utbyte af ordet “andaktsöfning” mot “Gudstjenst11 blifvit
från flera håll och af olika anledningar framstäldt, har Utskottet ansett sig böra i
§ åter införa sistnämnda uttryck.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit änfördt, får Utskottet vördsamt
föreslå,

att ifrågavarande § måtte erhålla följande lydelse:

Förbudet mot eftertryck må ej utgöra hinder att vid författandet
af nytt, i det väsentliga sjelfständigt arbete begagna
tryckt skrift på det sätt, att ordagrant eller i sammandrag anföras
delar deraf, som åberopas till bevis eller upptagas till
granskning, belysning eller ytterligare bearbetning.

Icke heller må såsom eftertryck anses, att delar af tryckt
skrift eller, der den är af ringa omfång, hela skriften intages

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

i sådan, ur flera arbeten hemtad samling, som göres för att
tjena till bruk vid Gudstjenst eller vid den elementära undervisningen
i läsning, musik eller teckning eller till historisk
framställning; likasom ej heller att i musikaliskt arbete ord af -tryckas såsom text.

I)å annans skrift sålunda begagnas, skall författaren uppgifvas,
så framt hans namn finnes ä skriften utsatt.

§ I*- (§ 13.)

Kamrarne hafva angående denna § stadnat i olika beslut, enär borsta Kammaren
för densamma antagit Kongl. Maj:ts förslag, men Andra Kammaren ur samma
förslag uteslutit sista meningen, hvilken är af följande lydelse: “I afseende å redan
gjorda medgifvauden räknas nämnda tidrymd af fem år från utgången af det
år, hvarunder denna lag träder i kraft". Denna bestämmelse, som skulle kunna
medföra inskränkning i dens rätt, som enligt äldre lag erhållit tillstånd att uppföra
ett dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, står i närmaste öfverensstämmelse
med och är uppenbart föranledd af Kongl. Maj:ts förslag, att lagen i allmänhet skulle
tillämpas på redan bestående förhållanden; men enär Utskottet i sitt förra utlåtande
vid behandlingen af lagförslagets sista § hemstält om den ändring härutinnan, att
lagen måtte förklaras ej verka inskränkning i de rättigheter, som i enlighet med
äldre lag redan förvärfvats, och denna grundsats inom Kamrarne vunnit hufvudsakligt
godkännande, föranlåtes Utskottet hemställa,

det Första Kammaren, med frånträdande af sitt beslut härutinnan,
måtte godkänna den lydelse för paragrafen, som Andra
Kammaren antagit.

Hubriken å 2 kap.

Äfven i afseende härå hafva olika beslut fattats, i det Första Kammaren godkänt
den af Kongl. Maj:t och Utskottet föreslagna lydelsen: “Om olofligt begagnande
af skrifter för skådebanan", deremot Andra Kammaren ur rubriken uteslutit
ordet “olofligt".

Då i detta kapitel, ehuru det innehåller bestämmelser både om det lofliga
och det olofliga begagnandet af skrifter för skådebanan, de förra bestämmelserna
måste anses såsom hufvudsak, anser sig Utskottet böra till Första Kammaren hemställa,
att, med frångående af beslutet härom, antaga den af Andra
Kammaren beslutade lydelsen för ifrågavarande rubrik.

§ 18. (§ 17.)

I denna §, som af Första Kammaren utan något förbehåll antagits, har Andra
Kammaren gjort den rättelse, att deri förekommande hänvisningar till andra §§

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

skulle, ändras til! öfverensstämmelse med den paragrafföljd, som förän!odts af 4:de
paragrafens uteslutande; och får Utskottet vördsamt föreslå,

att Första Kammaren måtte i detta Andra Kammarens beslut
instämma.

§ 20 ■ (§ 19.)

Enligt Kongl. Maj:ts proposition skulle denna lag vara tillämplig “ej blott på
skrift af svensk medborgare utan jemväl på utländings skrift, som utgifves af svensk
förläggare", deremot Utskottet föreslagit, att lagen endast skulle tillämpas å skrifter
af svenska medborgare.

Härom hafva nu Kamrarne stadnat i olika beslut, i det Första Kammaren
godkänt Kongl. Maj:ts proposition, och Andra Kammaren Utskottets förslag.

Såsom hufvudsakligt skäl för det af Första Kammaren fattade beslutet anfördes,
att derest man ej tillerkände förläggare något skydd för ett af honom utgifvet
arbete, så följde deraf, att, om en svensk förläggare utgåfve eu skrift af anonym
eller pseudonym författare och någon eftertryckte densamma, så skulle, i händelse
eftertryckaren åtalades, denne kunna invända, att det utgifna arbetet icke bevisligen
vore af svensk författare, och då förläggaren vore urståndsatt att utan anonymitetens
brytande visa att författaren vore svensk medborgare, så ginge eftertryckare!!
straffri, ehuru det icke kunde vara meningen att genom den föreslagna lagen,
mer än genom den nu gällande, hindra förläggare att draga fördel af ett arbete, derför
att det utgåfves anonymt.

Fn sammanjemkning af Kamrarnes olika beslut torde alltså lämpligast kunna
ske genom införande i denna § af eu bestämmelse, som, utan att medgifva förläggare
skydd för af dem utgifna utländska arbeten, likväl undanröjde anmärkta olägenhet,
i det den beträffande anonyma och pseudonyma arbeten tillgodosåge förläggarnes
skäliga anspråk på skydd mot eftertryck; hemställande Utskottet sålunda:
att förevarande § måtte erhålla följande lydelse:

Denna lag tillämpas på skrift af svensk medborgare; och
anses skrift, som utan uppgifvet eller under diktadt författarenamn
blifva af svensk förläggare utgifven, vara af svensk medborgare
författad, derest ej annat förhållande ådagaläggas. Lagens
bestämmelser kunna, under förutsättning af ömsesidighet,
af Konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla äfven
för annat lands medborgares skrifter.

§ 22 (§ 21).

Hufvudsakliga anledningen till återförvisningen af denna § var den, att de i
densamma citerade paragrafers nummer m åtte blifva rättade i öfverensstämmelse med
do förändringar i lagförslaget, som blifvit beslutade.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

En annan anmärkning har emellertid äfven blifvit frarastäld. Då det i 8 §
af Utskottets förslag stadgas, att författarerätt skall gälla under författarens lifstid
och 50 år efter hans död samt i förevarande § säges, att vid tillämpning af denna
tidsbestämmelse skall icke inberäknas det kalenderår, under hvars lopp det förhållande
inträffat, med afseende hvarå bestämmelsen meddelats, så skulle, enligt anmärka
rens uppfattning, deraf följa, att någon författarerätt ej förefunnes från författarens
död intill slutet af det år, hvarunder dödsfallet inträffat. Utskottet kan
likväl cj medgifva ngtigheten af en sådan tolkning. Stadgandet, att författarerätten
gällei under författarens lifstid och 50 år efter hans död, utmärker oförtydbart, att
denna rätt utan afbrott fortfar och bestämmelsen i förevarande § angifver endast,
att i de 50 åren ej ma inberäknas det år, under hvilket författaren aflidit.

Utskottet tillstyrker alltså vördsamt,

att följande lydelse för §:n måtte af Riksdagen godkännas:

Vid tillämpning af de i 5, 7, 8, 9, 13 och 14 §§ gifna tidsbestämmelser
inberäknas icke det kalenderår, under hvars lopp
det förhållande inträffat, med afseende hvarå bestämmelsen
meddelats.

§ 22 (§ 22).

Till fö]Jd af båda Kamrarnes beslut att för 1 och 2 §§ antaga den lydelse,
som Kongl. Maj:t föreslagit, har det af Utskottet i dessa §§ använda uttrycket “utgifva“
blifvit ersatt med “genom tryck mångfaldiga", och Utskottet har också i den
återremitterade .11 § utbytt der begagnade ordet “utgifva11 mot “trycka11. Vid sådant
förhållande och för vinnande af öfverensstämmelse i uttryckssättet på alla ställen
i lagen, får Utskottet, med anledning af den Utskottet medgifna rätt att äfven
beträffande godkända §§ föreslå de ändringar, hvartill återremissen kunde föranleda
vördsamt hemställa,

att det i denna § använda ordet “outgifven11 måtte ändras till
“otryckt11.

§ 35 (§ 24).

Med hufvudsakligt godkännande af Utskottets åsigt, att lagen i allmänhet ej
borde verka inskränkning i den rätt, författare eller hans rättsinnehafvare, innan
densamma trädt i kraft, i enlighet med äldre lag förvärfvat, har likväl påpekats
olägenheten deraf, att under en lång och obestämd framtid två skiljaktiga lagar i
samma ämne skulle gälla bredvid hvarandra, och har man ansett, att denna olägenhet
skulle, utan nämnvärd skada för författare eller förläggare, kunna afhjelpas om eu
tillräckligt rymlig tid stadgades för fortvaron af nu gällande rätt till skrifters utgifvande,
i hvilket afseende föreslagits, att, i analogi med stadgandet i förevarande lag
att författarerätt gäller i 50 år efter författarens död, borde föreskrifvas, att skydds -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

tid för afliden författares skrifter, till hvilka eganderätten ännu icke upphört, bestämdes
till 50 år efter det lagen träder i kraft.

Vidare har anmärkts, att i lagen bör återinföras den ur Kong!. Maj:ts förslag
af Utskottet uteslutna bestämmelsen derom, att den nya lagen icke skall ega
tillämpning å dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, som blifvit offentligen
uppfördt innan förordningen den 20 Juli 1855 trädde i kraft, enär eljest följden
skulle blifva, att ännu lefvande författare, hvilkas arbeten enligt nämnda förordning
fått fritt uppföras, ånyo erhölle uteslutande rätt att bestämma om sådant uppförande.

Med anledning häraf anser sig Utskottet böra vördsamt föreslå följande lydelse
för ifrågavarande §: _ „

Härigenom upphäfvas förordningarne den 20 Juli 18oo, angående
förbud mot offentligt uppförande utan egarens tillstånd af
dramatiskt eller för skadeplatsen författadt musikaliskt arbete,
samt den 20 Mars 1876, angående eganderätt till skrift; och
tillämpas denna lag på redan offentliggjorda arbeten; dock att
den i 7 § stadgade skyddstid för skrift, hvars författare aflida
före den dag, då lagen lufver gäldande, från den dag beräknas,
samt att lagen i Ifrigt icke verkar inskränkning i den
rätt, som llifvit enligt äldre lag förvärfvad. Ej heller må hvad
i 2 kap. af denna lag är stadgadt ega tillämpning å dramatiskt
eller musikaliskt-dramatiskt arbete, som blifvit offentligen uppfördt
innan Förordningen den 20 Juli 1855 trädde i kraft.

Under förutsättning af Kamrarnes bifall till hvad sålunda föreslagits, fåi Utskottet
slutligen vördsamt hemställa,

att Riksdagen, under förklarande att ifrågavarande nådiga proposition
ej kunnat oförändrad bifallas, matte i underdånighet tillkännagifva,
att Riksdagen för sin del beslutat följande:

Lag angående eganderätt till skrift.

1 Kap.

Om skydd mot eftertryck.

1 §•

Författare vare berättigad att, med andras uteslutande, låta genom tryck
mångfaldiga sin skrift, ehvad den förut blifvit offentliggjord eller förefinnes endast i
handskrift.

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 37.

Till skrift liänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete, affattadt med noter
eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskaplig teckning, land- eller sjökarta, byggnadsritning
eller annan dylik teckning eller afbildning, som ej är, efter sitt hufvudsakliga
ändamål, att betrakta såsom konstverk,

2 §.

Den enligt 1 § författare tillerkända rätt innebär äfven rättighet för honom
att, med andras uteslutande, låta genom tryck mångfaldiga sin skrift i öfversättning
från eu till annan munart af samma språk. Svenska, norska och danska anses i
detta hänseende såsom olika munarter af samma språk.

3 §.

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet uppgiga
språk, varde ansedd såsom på hvartdera af dessa språk författad.

4 §•

Den, som öfversätter skrift till annat språk, kåfve för sin öfversättning, der
honom ej enligt denna lag är förbjudet att öfversättningen genom tryck utgifva, den
författarerätt, som i 1 § är nämnd, eu hvar obetaget att med enahanda rätt göra
annan öfversättning af samma skrift.

5 §.

Utgifvare af periodisk skrift, så ock af skrift, som består af sjelfständiga bidrag
från särskilde medarbetare, anses såsom skriftens författare, död: utan rätt att
till sådan skrift lemnad bidrag särskild/ utgifva. Sedan ett av förflutit från det
bidraget offentliggjordes, vare, dess författare, oförhindrad att sjelf utgif va detsamma.

6 §•

Författare må sin omförmälda rätt med eller utan vilkor eller inskränkning
öfverlåta på en eller flera. Gör han det ej, gånge den rätt vid författarens död öfver
till hans rättsinnehafvare efter lag.

Den, som genom öfverlåtelse erhållit förlagsrätt till en skrift, må ej, utan
uttryckligt medgifvande af författaren, utgifva mera än en upplaga och denna ej
större än ett tusen exemplar.

7 §■

Författarerätt vare gällande under författarens lifstid och femtio år efter hans
död. Der två eller flera gemensamt författat en skrift, som ej består af sjelfständiga
bidrag från särskilda medarbetare, räknas dessa femtio år från den senast aflidne
författarens död.

Bill. till Biksd. Frat. 1877. 7 Samt, 23 Höft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

8 §.

För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan förening, som utesluter
personlig författarerätt, så ock för skrift, som utgifves först efter författarens
död, njutes skydd mot eftertryck i femtio år från det skriften först utgafs. Lag
samma vare om skrift af författare utan uppgifvet eller under diktadt namn; dock
att, der författaren före utgången af femtionde året från det skriften först utgafs,
gifver sig till känna antingen å titelbladet till ny upplaga eller genom anmälan i
Justitie-departementet och tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse, lian
då må njuta till godo den rätt, som i 7 § sägs.

9 §•

Utgifves eu skrift i flera afdelningar med inbördes sammanhang; då skall den
i 8 § nämnda skyddstid räknas från det år, den sista afdelningen utgafs. Har en
afdelning utgifvits senare än tre år efter den närmast föregående, varde skyddstiden
för den äldre af dessa afdelningar, så ock för tidigare, räknad från det år, den sista
bland de äldre afdelningarna utgafs.

10 §.

Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorledes är stadgadt, vare
såsom eftertryck förbjudet att, utan vederbörandes tillåtelse, annans skrift i dess helhet
eller delvis trycka så länge stadgad skyddstid derför ej förflutit. Ej varde eftertryck
lofligt derföre, att oväsentliga ändringar, förkortningar eller tillägg vidtagas.

Såsom eftertryck anses jemväl, då utan tillåtelse öfversättning utgifves af annans
otryckta skrift, eller öfversättning utgifves i strid mot 2 §, eller förläggare
eller den, som tryckningsrätt till skrift å honom öfverlåtit, verkställer skriftens tryckning
i strid mot förlagsaftalet.

11 §.

Förhudet mot eftertryck må ej utgöra hinder att vid författandet af nytt, i
det väsentliga sjelfständigt arbete begagna tryckt skrift på det sätt, att ordagrant
eller i sammandrag anföras delar deraf, som åberopas till bevis eller upptagas till
granskning, belysning eller ytterligare bearbetning.

Icke heller må såsom eftertryck anses, att delar af tryckt skrift eller, der
den är af ringa omfång, hela skriften intages i sådan, ur flera arbeten hemtad samling,
som göres för att tjena till bruk vid Gudstjenst eller vid den elementära undervisningen
i läsning, musik eller teckning eller till historisk framställning; likasom ej
heller att i musikaliskt arbete ord aftryckas såsom text.

Då annans skrift sålunda begagnas, skall författaren uppgifvas, så framt
hans namn finnes å skriften utsatt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o <37.

12 §.

Till eftertryck hänföres ej heller, att i periodisk skrift intaga ur annan sådan
skrift benhud uppsats; dervid den nyttjade skriftens titel likväl skall uppgifvas.
Vetenskapliga afhandlingar och vittra arbeten äfvensom andra uppsatser, så vida de
äro af större omfång, må dock ej införas, om förbehåll mot eftertryck blifva gjordt
vid deras början.

2 Kap.

Om begagnande af skrifter för skådebanan.

13 §.

Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete må ej offentligen uppföras utan
samtycke af författaren eller den, som enligt denna lag innehar författarens rätt;
dock vare offentligt föredragande af sådant arbete tillåtet, der det sker utan utstyrsel
för skådebanan.

Så framt ej annorledes är aftaladt, medför samtycke, som nämndt är,förden,
som det erhållit, rätt att uppföra arbetet så ofta lian för godt finner, men ej att
någon rätt dertill på annan öfverlåta.

Arbetets egare vare, så vida ej annorlunda är aftaladt, icke förment att lemna
slikt samtycke åt flere. Har egaren åt någon lemnat uteslutande rätt att uppföra
arbetet, men denne under fem på hvarandra följande år ej deraf sig begagnat, är
egaren oförhindrad att lemna samtycke äfven åt andra.

14 §.

Författares eller öfv ersättares i detta kap. omförmälda rätt gäller för hans
lifstid och fem är efter hans död. Har författare eller öfversättare ej gifvit sig till
känna, vare det, sedan fem år förflutit från det arbetet först uppfördes eller genom
tryck offentliggjordes, en hvar tillåtet att samma arbete uppföra.

3 Kap.

Om påföljd af denna lags öfverträdande.

15 §.

Den, som gör sig skyldig till eftertryck, straffes med böter från och med
tjugu till och med ett tusen kronor. Derjemte kåfve han till målseganden förbrutit

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

iipplägan och ersätte honom värdet af de exemplar deraf, som ej finnas i behåll, beräknadt
efter boklådspriset för exemplar af den senast utgifna rättmätiga upplagan.
Är arbete olagligt allenast till viss afskild del af det hela, skall hvad här är stadgadt
tillämpas endast på denna del.

För den, som i strid mot denna lag uppför eller låter uppföra dramatiskt
eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare bot som ofvan är sagdt; och skall han i
skadestånd till målseganden utgifva hela det belopp, som vid tillfället influtit, utan
aldrag för kostnader eller för hvad af inkomsten kan belöpa på annat stycke, som
vid samma tillfälle blifvit uppfördt.

Kunna nu sagda grunder för beräkning af skada genom eftertryck eller uppförande
af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete icke följas, varde skadeståndet
bestämdt efter annan grund, som pröfvas skälig. Lägsta belopp, hvartill skadestånd
må sättas, vare femtio kronor.

16 §.

Alla uteslutande för den olofliga tryckningen af en skrift användbara materialier,
såsom stereotyp- och andra plåtar samt formar, så ock för olofligt uppförande
af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete gjorda afskrifter skola tagas i beslag;
och varde, der ej parterna annorlunda öfverenskomma, med det i beslag tagna
så förfaret, att missbruk dermed ej kan ske.

17 §.

För underlåtenhet att, på sätt i 11 och 12 §§ stadgas, uppgifva författares
namn eller titeln å periodisk skrift, vare straffet böter, högst ett hundra kronor.

18 §.

Hvad nu är stadgadt angående straff, skadestånd och egendoms förlust, gälle
ock i tillämpliga delar för den, som, med vetskap om ett arbetes olaglighet, det till
salu håller eller i riket till försäljning inför.

4 Kap.

Allmänna bestämmelser.

19 §.

Denna lag tillämpas på skrift af svensk medborgare; och anses skrift, som
utan uppgifvct eller under dilitaåt författarenamn blifvit af svensk förläggare utgifven,
vara af svensk medborgare författad, derest ej annat förhållande ådagaläg ges. Lagens

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

bestämmelser kunna, under förutsättning af ömsesidighet, af Konungen förklaras delvis
eller helt och hållet gälla äfven för annat lands medborgares skrifter.

20 §.

Eges skrift af flera, skall samtycke, som erfordras för att tryckning eller offentligt
uppförande lagligen må ske, lemnas af eu hvar bland dem; dock vare ilråga om
musikaliskt-dramatiskt arbete tillfyllestgörande att, då texten är det hufvudsakliga,
samtycke lemnas af dennes författare och, i motsatt fall, af tonsättaren.

21 §.

Vid tillämpning af de i 5, 7, 8, !), 13 och 14. §§ gifna tidsbestämmelser inberäknas
icke det kalenderår, under hvars lopp det förhållande inträffat, med afseende
hvarå bestämmelsen meddelats.

22 §.

Ej må författares i denna lag stadgade rätt i af seende å skrift, som otryckt
finnes i författarens, hans enkas eller arfvingars ego, för gäld i mät tagas eller vid
konkurs till borgenärer öfvergå.

23 §.

Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas af annan än målsegande.

24 §.

Härigenom upphäfvas förordningarna den 20 Juli 1855, angående förbud mot
offentligt uppförande utan egarens tillstånd af dramatiskt eller för skådeplatsen föifattadt
musikaliskt arbete, samt den 20 Mars 1876, angående eganderätt till skrift;
och tillämpas denna lag på redan offentliggjorda arbeten; dock att den i 7 § stadgade
skyddstid för skrift, hvars förf (ätare aflida före den dag, då lagen blifver
gällande, från den dag beräknas, samt att lagen i öfrigt icke verkar inskränkning i
den rätt, som blifvit enligt äldre lag förvärfvad. Ej heller må hvad i 2 kap. af
denna lag är stadgadt ega tillämpning å dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt
arbete, som blifvit offentligen uppfördt innan förordningen den 20 Juli 1855 trädde
i kraft.

Stockholm den 12 Maj 1877.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38,

Reservationer:

åt Herr Grefve Sparre: mot Utskottets förslag till sammanjemkning af Kärnråmes
beslut i afseende ä 19 §, för hvilken § lian ansett den af Kongl. Maj:t föreslagna
lydelse böra antagas.

af Herr JRibhing: dels emot 11 §, så vidt genom densamma stadgas att hel
skrift må utan författares tillstånd i samlingsverk intagas, dels ock emot den af
Utskottet föreslagna lydelse för 19 §.

af Heir Philip sson: “Enär det af Utskottet i 11 § föreslagna uttryck: “den
elementära undervisningen" innefattar eu alldeles för stor begränsning förnämligast
i afseende å undervisningen i läsning, sa bär jag icke kunnat biträda Utskottets förslag
till förändrad redaktion.

Till förekommande af misstydning har jag ansett 24 § böra erhålla följande

lydelse: “Härigenom upphäfvas---då lagen blifver gällande, derest icke egande •iätten

till skriften redan da, enligt äldre lag upphört, från den dag beräknas, samt
att--— träda i kraft.“

af Herr Torpadie, som instämt i den af Herr Ribbing mot 11 § framsida
anmärkning.

N:o 38.

Ankom till Biksd. Kansli d. 12 Maj 1877, kl. 12 mid.

Utlutande, i anledning af väckta motioner om ändring af 58 § i
Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse pa landet den
21 Mars 1862.

Enligt Art. II i nu gällande bevillningsförordning skall, med vissa bestämda
undantag, bevillning till statsverket erläggas, för jordbruksfastighet med 3 öre och
för all annan fastighet med 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af egendomens taxeringsvärde
samt för uppskattad inkomst af kapital och arbete med en procent af
behållna inkomstbeloppet.