Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37 (Utlåtande 1874:LU37 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

M.o 37.

Ank. till Riksd. Kansli den 16 Maj 1874, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser rörande flottled.

Dessa, till Lag-Utskottet remitterade motioner äro väckta dels inom
Första Kammaren af Herrar A. E. J§,os och Edvard Frisk (motionerna
N:is 22 och 24) och dels inom Andra Kammaren af Herr F. Malmberg
(motionen N:o 140).

De i förevarande ämne nu gällande föreskrifter innefattas i Kongl.
brefvet den 8 April 1811, så lydande:

Landshöfdingarne uti de län, der flottning uti strömmar och vattendrag
är öflig, böra för de vattendrag, hvarest flott- och farleder förut
varit och . vara höra, vid sig derom yppade tvister, och efter förrättade
undersökningar å hvarje sådant ställe, samt vederbörandes hörande, genom
. utslag föreskrifva vid hvilka tider, huruledes och med hvad vilkor
flottningar må utöfvas, så att, då den å ena sidan ej obehörigen hindras,
eller med oskäliga afgifter betungas, den å andra sidan icke eller må
lända jord, strand, vattenverk och fiskeegare till skada och förfång; och
i händelse å någondera sidan emot dessa föreskrifter felas, har den lidande
sig öppet att för skadan söka sin ersättning, samt derom tillita
domaren, om den ej annorlunda kan erhållas. Men hvad åter beträffar
sådane enskilte vattendrag, der flott- och farled förut icke varit, och hvarest,
vid uppkommande rättegång, jord- och strandegare icke eller med stöd
ao och författningar, åläggas kan, att sådana tillåta och öppna hålla,
sa ankommer på Överenskommelser med egarne till samma vattendrag,
om och med hvad vilkor de till flottning och transport måge få nyttjas.

Bi/i. till Likså. Prof. 1874. 7 Samt. 17 Raft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

Med anmärkning, hurusom tvister ofta förekommit angående rätt
till flottning och farled uti allmänna och enskilda vattendrag, samt att
stridiga åsigter yppats derom, huruvida vattendragen vore att anse såsom
allmänna eller enskilda, har Herr Ros föreslagit, att Riksdagen måtte
för sin del besluta, »att senare delen af Kongl. brefvet den 8 April 1811,
som rör enskildes rätt att förhindra flott- och farled, mätte upphäfvas,
och hvad i föregående delen af samma Kongl. bref stadgas utan undantag
förklaras gällande.»

Herrar Frisk och Malmberg åter hafva sammanstämmande hemställt,
att för Gefleborgs, Wester-Norrlands, Jemtlands, Wester- och Norrbottens
län måtte antagas en förordning angående flottning af skogsalster, af
följande innehåll:

»§ 1.

I sjöar, elfvar, strömmar, åar, sund eller andra naturliga vattendrag,
der flottning kan ske, må enhvar, under iakttagande af föreskrifterna i
denna förordning, verkställa flottning af skogsalster. Flottningsmanskap
är berättigadt att, då sådant är för flottningen nödvändigt, beträda eller
med flottgods lägga till vid stränderna af flottled samt der anbringa bomfästen
eller vidtaga andra för ändamålet erforderliga åtgärder.

§ 2.

På ställen, hvarest allmän farled för ång- eller segel-fartyg nyttjas,
der bro, sluss, vatten- eller fiskeverk eller annat fiske, som regelbundet
idkas, kan skadas, eller ock der annan värdefullare anläggning förefinnes
eller skogsalster icke kunna utan uppdämning fortskaffas, får flottning
icke bedrifvas, förrän syn och pröfning’ föregått, såsom här nedanföre
beskrifves, så framt saken icke uteslutande angår enskilde sakegares rätt
och dessa samtycka till flottningen.

Sådan syn och pröfning kommer efter hand att på statsverkets bekostnad
verkställas uti vattendrag, som till flottning allmännare begagnas,
önskar någon verkställa flottning i dylikt vattendrag, innan syn och
undersökning genom styrelsens försorg kunnat anställas, eller uti annat
sådant vattendrag, hvarest flottning, såsom ofvanföre sagdt är, ej utan föregången
undersökning får utföras, ege han hos Konungens Befallningshafvande
i länet ansöka att sådan förrättning må på hans bekostnad verkställas.
Kan han genom bevis af kronobetjening eller magistrat eller af
två trovärdiga män styrka att endast någon mindre bro eller något rin -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

gare vattenverk förefinnes i vattendraget och att för flottning^ annat
hinder af förenämnda beskaffenhet icke eger rum, må Konungens Befallningshafvande,
sedan vederbörande sakegare blifvit hörde, utan att syn
föregått, tillåta fiottningen, derest sökande ställer godkänd säkerhet för
ersättandet af skada, som derigenom kan vållas.

§ 3.

Den i § 2 omförmälda syn förrättas af chefen för norra väg- och
vattenbyggnadsdistriktet eller annan dertill förordnad sakkunnig person
med biträde af någon skogstjensteman, som Skogsstyrelsen på Konungens
Befallningshafvandes anmodan dertill utsett, samt två gode män.

Dervid skall undersökas, huru i vattendraget befintliga broar, slussar,
vatten- och fiskeverk eller annat fiske skola skyddas, äfvensom hinder
genom flottning för farleds öppenhållande förekommas;

huruvida flottning till betryggande af förenämnda ändamål eller af
annan giltig anledning bör under någon del af året förbjudas, om virket,
då det flottas, för enahanda orsaker bör vara afbarkadt, äfvensom om
det får fortskaffas löst eller sammanbundet i flottor;

huruvida säkerhet för befarad skada i särskilda fall, då dyrbarare
egendom genom flottning kan äfventyras, får affordras vederbörande virkesegare,
innan flottning af dem på stället verkställes;

om flottning i särskilda vattendrag eller delar deraf ovilkorligen
bör till allmän eller enskild båtnad verkställas för samtlige virkesegares
gemensamma räkning och huru fiottningen i sådant fall bör ordnas;

huru flera egare tillhörigt virke, som flottas för gemensam räkning
eller blifvit sammanblandadt, skall för delegares räkning på lämpliga
ställen åtskiljas och uttagas;

huruvida expropriation af mark, vattenområde eller vattenverk är
nödvändig för anläggning af sådana anstalter, som erfordras för att göra
flottleden farbar eller skydda dervid belägna inrättningar, huru stor kostnad
kan erfordras för dessa anstalters anbringande och vidmakthållande,
inom hvilken tid de kunna utföras och hvilken afgift för deras begagnande
vid flottning bör erläggas till den, som insätter densamma.

Vid synen skall ock, så vidt görligt och nödigt är samt vederbörande
sakegare sådant yrka, undersökas och föreslås,

huru långt och med hvad vilkor flottningsinanskap efter behofvet
för fiottningen må berättigas att beträda enskilde jordegares område,
äfvensom utlåtande afgifvas om andra förhållanden, hvilka för flottningens
ordnande behöfva tagas i betraktande.

Lag-Vtsicottets Utlåtande N:o 37.

Sedan tillstädeskomne sakegare blifvit hörde, skall förrättningsmannen
på stället i ärendet afgifva yttrande och förslag, meddela sakegarne
innehållet deraf samt göra om deras anmärkningar anteckning uti
instrumentet, hvilket derefter af förrättningsmannen'' utan dröjsmål till
Konungens Befallningshafvande insändes.

§ 4.

Efter det syneinstrumentet till Konungens Befallningshafvande inkommit,
bör detsamma skyndsamligen behandlas och utslag i ärendet
meddelas, hvari noga bestämmas de vilkor och föreskrifter, som för flottning
i vattendraget för omförmälda rättigheters betryggande böra iakttagas,
äfvensom den afgift, som skall erläggas af dem, hvilka begagna i
vattendraget nödiga flottningsanstalter.

Om enskild person eller bolag ansöker att på grund af utslag få,
innan detsamma vunnit laga kraft, verkställa flottning, må sådant tillåtas,
i fall sökanden hos Konungens Befallningshafvande ställer säkerhet
för all den ersättning honom kan ådömas i händelse ändring i utslaget
vinnes.

§ 5.

Befinnes af enskilda personer eller bolag för flottningens underlättande
eller skyddande af andras egendom anlagd inrättning bristfällig,
ege Konungens Befallningshafvande på anmälan vid vite förpligta innehafvaren
till bristernas afhjelpande eller efter omständigheterna på giltiga
skäl förklara honom sin anläggning förlustig, i hvilket fall inrättningen
skall genom offentlig auktion öfverlåtas* å andra, som pröfvas
lämpliga att den förestå och vidmakthålla samt derför ställa säkerhet.
Om flottledens begagnande, innan de anmärkta bristerna blifvit afhjelpta,
kan förorsaka betydligare skada, må Konungens Befallningshafvande emellertid
förbjuda slikt begagnande.

§ 6.

Innan flottning vidtager, bör virkets egare bland flottningsmanskapet
utse en förman, som flottningen förestår, samt derom underrätta länsmannen
i orten.

Der skilde egare tillhörigt virke flottas i samma vattendrag, skall
en hvar af dem förse sitt gods med tydligt märke som kan urskiljas

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

från de enahanda märken, hvilka andra begagna. Virkets egare bör
hvarje år, minst tre veckor förrän flottningen vidtager, vid vite af femtio
kronor, aflemna en teckning af sagda märke till länsmannen i orten,
hvarest flottningen verkställes; och åligger det länsmannen att uti närmaste
kyrkor låta kungöra så väl om förmannen för flottningen som om
de virkesegare, hvilkas märken till honom aflemnats, samt hålla teckningarne
af dessa märken till påseende för dem som önska derom taga
kännedom.

Om flottgods, som icke är märkt eller hvars märke under flottningen
blifvit utplånadt, sammanblandas med andras gods, så att ekanderätten
dertill icke kan med säkerhet bestämmas, skall allt sådant gods
fördelas emellan sarntlige virkesegare i det förhållande en hvar af dem
bevisligen är i afsaknad af virke, som han då haft under flottning i
vattendraget.

§ 7.

Den, som förestår eller inrättat sådan flottled, som i § 5 beskrifves,
vare pligtig att godtgöra all skada, som kan förorsakas genom hans
försummelse att hålla de för flottningen uppförda inrättningarne i behörigt
stånd.

För all skada eller olägenhet, som inträffat genom virkesegarens
eller flottningsmanskapets förvållande eller genom det flottade virket,
vare virkesegare ansvarig.

Ega flere del i virke, som förorsakat skada, eller kan icke bevisas
hvilkens virke skadan förorsakat, ansvara de, som i flottningen efter vattendraget
gemensamt deltagit, alla eller den, som tillgång eger, för ersättningens
gäldande till den, som skadan lidit.

§ 8.

Då flottning sker på sådana ställen, hvarest förutses kan att flottningsmanskapet
måste beträda annans jord eller grund, eller att skada
kan uppstå genom det flottade virket, vare den, som flottningen förestår,
skyldig att derom underrätta vederbörande strandegare antingen genom
kungörelse i ortens kyrka eller genom särskild anmälan hos strandegaren
eller dennes ombud.

Timar sedan skada, skall förmannen för flottningsmanskapet, innan
det flottade godset från trakten får vidare framskaffas, erbjuda sig att
godtgöra skadan. Kunna parterna om ersättningen icke sämjas, ega de

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

hvardera utse en god man, för att jemte en tredje, hvilken de utsedde
tillkalla, pröfva skadan och bestämma den ersättning, som derföre bör
utgifvas, jemte arvodet för deras förrättning och af hvem det bör gäldas.
Hvad sålunda bestämmes, skall genast utbetalas eller säkerställas genom
pant eljer borgen, som blifvit af vederbörande myndighet godkänd.

Atnöjes ej egaren af virket med värderingen, kåfve rätt att vid
domstolen i orten, der skadan skett, göra saken anhängig och söka återvinning
för det han utgifvit, i stad inom en månad, och på landet vid
det lagtima häradsting, soin en månad derefter först infaller. Om den,
som skadan lidit, icke nöjes med honom tillerkänd godtgörelse, må han
i enahanda ordning vid samma domstol söka rättelse deri.

§ 9.

Uraktlåter förman att erbjuda och fullgöra ersättning, såsom i § 8
säges, må vederbörande länsman eller magistrat, på anmälan af den, som
skadan lidit, med qvarstad belägga så stor del af det under förmannens
inseende ställda virke, som motsvarar ersättningen. Har denna ännu
icke blifvit på förenärnndt sätt bestämd, skall den af utsedde gode män
först uppskattas. Godtgör icke virkesegaren inom fyra veckor derefter
skadan och annan deraf föranledd kostnad, må det i qvarstad tågna virket
genom länsmannens eller magistratens åtgärd medelst offentligt utrop
försäljas samt skadeersättningen och kostnaderna ur de inflytande medlen
gäldas. Undandrager sig den, som skada lidit, att för skadans bestämmande
utse värderingsman eller är han frånvarande eller aflägset boende
och har han icke utsett på stället eller i dess närhet någon annan, som
uti ifrågavarande afseende eger föra hans talan, hafve ej makt att förhindra
flottningsgodsets bortskaffande eller begära qvarstad derå.

§ 10.

Hvar som af ondt uppsåt skadar bommar eller andra för flottning
gjorda anstalter, eller lägger i flottled stängsel eller annat för att dymedelst
hindra flottning, plikte från ett hundra till ett tusen kronor.

Stämplar någon annans virke med sitt märke, i afsigt att tillegna
sig detsamma, straffas han enligt lag. I alla dessa fall vare den skyldige
jemte virkesegaren förbunden att ersätta den skada, som genom hans förvållande
uppkommer. Sakegare dock obetaget att i de uti 2 mom. 7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

§ omförmälda fall omedelbart söka virkesegaren, hvilken derefter eger
hålla sig till den skyldige.

Förenärnnda böter gå till treskiftes efter allmän lag, och i fall de
icke utgå, skola de förvandlas till fängelse vid vatten och bröd, motsvarande
en tredjedel af det ådömda bötesbeloppet».

Varande af desse motionärer alternativt föreslaget, att Riksdagen
behagade ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan, det täcktes
Kongl. Maj:t till nästkommande riksdag låta utarbeta och då för Riksdagen
framlägga förslag till en för de fem norrländska länen gällande
förordning angående flottning af skogsalster.

Uti underdånig skrifvelse den 14 Mars 1863 anhöllo Rikets Ständer,
att Kongl. Maj:t täcktes åt sakkunnige män uppdraga att utarbeta
förslag till ny lag rörande vattenrätten. Af dertill utsedde komiterade
blef sådant förslag afgifvet den 15 Juni 1865. Kongl. Maj:t fann emellertid
detta förslag vara af beskaffenhet att tarfva omarbetning i vissa
delar och förordnade för sådant ändamål en särskild komité, som den 5
November 1870 afgaf nytt förslag, hvaröfver Högsta domstolen den 10
November 1871 sig yttrat; och är frågans vidare behandling beroende
på åtgärd af Kongl. Maj:t.

Begge omförmälda komitéerna hafva i fråga om flottled ansett, att
lagstiftningen ej borde tillerkänna strandegarne någon exklusiv rätt att
deröfver råda; att, då flottled såsom kommunikationsmedel vore jemförlig
med farled, densamma till sin natur vore allmän och såsom sådan
endast en inskränkning i den enskilda strandegarerätten, men sjelf lika
litet som farleden något föremål för enskild eganderätt, hvarom kunde
kontraheras; samt att det ej funnes någon rimlig grund, hvarföre, såsom
ofvanberörda Kongl. bref antager, skilnad i detta fall skulle ega rum
emellan de vattendrag, der flottning före en viss tidpunkt varit, och
dem, der flottled senare inrättades. Utgående från dessa åsigter hafva
komitéerna i sina förslag tillerkänt Konungens Befallningshafvande befogenhet
att i afseende å vattendrag, der flottning icke tillförene varit
öflig, pröfva, huruvida och under hvilka vilkor sådant vattendrag må såsom
allmän flottled begagnas.

I 12 kap. 4 § Jordabalken finnes uttalad den jemväl på åtskilliga
andra ställen i lagen erkända regel, att eganderätten till stranden medför
full eganderätt till vattnet. Denna senare eganderätt är i Utskottets
tanke lika helig som den förra och måste af lagstiftaren respekteras.

° Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

Visserligen är i Kongl. förordningen om jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof den 14 April 1866 tillämpad den grundsats, att enskild
eganderätt måste vika för det allmännas bästa, dock så att ersättning
åtnjutes för det som afstås; men att, på sätt förevarande motioner
synas afse, utsträcka grundsatsen derhän, att egare af vattendrag skulle
vara underkastade inskränkning i sin eganderätt äfven till förmån för
ett mera enskildt intresse, låter svårligen förena sig med ett tillbörligt
aktgifvande på eganderättens helgd.

I de fall, der enskildt vattendrag tages i anspråk för flottning, som
för en hel ort och för en större folkmängd medför väsendtlig fördel, är
väl nyssberörda Kongl. förordning tillämplig, sålunda nemligen att egaren
kan kännas skyldig afträda vattendraget emot lösen derför. Ofta
kunna dock förhållandena vara sådana, att flottningen icke förorsakar
egaren något synnerligt men i nyttjanderätten till vattnet. Enligt Utskottets
åsigt borde i dylika fall, i likhet med hvad stadgadt är i fråga
om jords eller lägenhets begagnande endast för utläggning af elektriska
ledningstrådar, egaren icke vara ovilkorligen berättigad att fordra lösen
för vattendraget, utan endast ersättning för det intrång som flottningen
medför. Derjemte anser Utskottet, att det lämpligen kunde öfverlemnas
åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att, när fråga väckes om anläggande
och begagnande af flottled i annans enskilda vattendrag, pröfva, huruvida
expropriation i sådant afseende må ega rum.

Något giltigt skäl, hvarföre man skulle, såsom Herrar Frisk och
Malmberg föreslagit, i förevarande ämne lagstifta allenast för landets
norra provinser, torde ej kunna anföras, då behof af flottleder förefinnes,
ehuru mindre allmänt, äfven i andra delar af riket.

På grund af hvad nu blifvit anfördt och då det är för skogshandteringen
af vigt, att denna fråga erhåller en snar lösning, får Utskottet,
i anledning af ifrågavarande motioner, vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes så snart ske kan och, derest för
undvikande af dröjsmål sådant finnes erforderligt, särskild^
utan afbidan på förestående pröfningen af frågan
om vattenrätten i dess helhet, taga i öfvervägande,
huruledes allmän flottled i de vattendrag, der den ej
redan finnes men är af behofvet påkallad, må, der
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande pröfvar det nödigt,
enligt de i afseende å jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof eller dess begagnande endast för utläggning -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

läggning af elektriska ledningstrådar stadgade grunder
kunna anläggas och begagnas, samt till Riksdagen göra
framställning om den lagstiftningsåtgärd, som för ändamålet
finnes erforderlig.

Stockholm den 16 Maj 1874.

På Utskottets vägnar:
ERIC SPARRE.

Reservationer;

af Herr Grefve Sparre: »I fråga om flottningens förhållande till
strandegarerätten hafva begge vattenrätts-komitéerna ansett sig böra i sina
förslag undvika den åsigt, som velat ur nämnda rätt härleda rättigheten
till flottning. Den äldre komitén, hvilkens uppfattning härutinnan delades
af den yngre, anförde, bland annat, att det visserligen ej borde sättas
i fråga, att icke en strandegare, som ensam råder öfver ett vattendrags
stränder eller förvärfvat sig öfrige strandegares lof och samtycke, skulle
ega att fritt och utan myndigheternas inblandning idka flottning derstädes,
men härvid borde dock fästas det vilkor, att allmän farled icke
funnes i vattendraget; ty i detta fall måste det tillhöra de administrativa
myndigheterna att bevaka farledens intresse och ordna dennas förhållande
till flottningen. Strandegarens rätt i detta afseende berodde endast af
den omständigheten, att ingen annan än han kunde lida skada af flottningen,
om farled ej funnes i vattendraget. Deremot vore den icke någon
exklusiv rättighet, som tillhörde strandegarne ensamme och öfver hvilken
de genom aftal kunde förfoga. Denna åsigt, som åt strandegarne eller
deras rättsinnehafvare beredde ett monopol på andra skogsegares bekostnad,
borde vid lagstiftningen aflägsnas, och ett uttryckligt förklarande
derom hade komitéen funnit så mycket mera nödvändigt, som den närvarande
lagstiftningen icke vore främmande för denna, enligt komitéens
omdöme, alldeles oriktiga och till sina följder skadliga uppfattning af
B in. till Bilcsd. Vrot. 1874. 7 Sami. 17 Käft. 2

Lag-TJtshottets Utlåtande N:o 37.

frågan. Då flottleden såsom kommunikationsmedel vore jemförlig med
farleden, vore den till sjelfva sin natur allmän och såsom sådan endast
en inskränkning i den enskilda strandegarerätten, men sjelf lika litet
som farleden något föremål för enskild eganderätt, hvarom kunde kontraheras.
Ej heller funnes någon rimlig grund, hvarföre, på sätt Kongl.
brefvet den 8 April 1811 antager, skilnad i detta fall skulle förefinnas
emellan de vattendrag, der flottning före en viss tidpunkt varit, och dem,
der flottled senare inrättades. Det måste vara något för alla vattendrag
gemensamt, att de kunna blifva under någon viss period till flottled använda,
och den ene strandegaren borde ej mindre än den andre vara
underkastad den olägenhet, som deraf kunde följa.

I öfverensstämmelse med dessa åsigter anser jag, att lagstiftningen
eger full befogenhet att i afseende på strandegarerätten göra de inskränkningar,
som äro af kommunikationernas behof pakallade, och fai jag

alltså hemställa, ...... .

att Riksdagen ville för sin del besluta en förrättning, så

lydande:

Med ändring af hvad Kongl. brefvet den 8 April 1811
innehåller angående flottning i enskilda vattendrag, der
flott- och farled förut icke varit, varder härigenom förordnadt,
att fråga derom må väckas hos Konungens Befallningshafvande,
som, efter det undersökning på stället
skett och vederbörande blifvit hörde, eger att pröfva, huruvida,
med afseende å ortens och det allmännas fördel,
flottning i sådant vattendrag må ega rum, samt i öfrigt
meddela erforderliga föreskrifter, på sätt stadgadt är i
afseende å vattendrag, der flott- och farled förut varit.»

af Herr von Gegerfelt, som ansåg giltigt skäl ej finnas att för nu
förevarande fall göra undantag från den i allmänhet gällande besRlmmelse,
att pröfningen af frågor huruvida expropriationsrätt må medgifvas,
tillkommer Kongl. Maj:t.

af Herrar Holmberg, Sundeil och Magnus Jonsson, hvilka instämt
med Herr Grefve Sparre.