Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36 (Utlåtande 1884:LU36 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

N:o 36.

Ank. till Rik ad. Kansli den 24 Mar* 1884, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition
till Riksdagen med förslag till Lag om skydd för varumärken.

Kong!. Maj:t har under den 30 sistlidne Januari till Riksdagen
aflåtit en så lydande proposition (N:o 21):

»Sedan en komité blifvit tillsatt med uppdrag bland annat att utarbeta
förslag till författning om skydd för varumärken, samt komiterade
bemyndigats att med komiterade, som för samma ändamål utsetts
i Norge och Danmark, sammanträda för att söka åstadkomma så vidt
möjligt öfverensstämmande lagförslag inom de tre rikena, hafva de
särskilda ländernas komiterade afgifvit i allt väsentligt lika lydande förslag
i ämnet. Sedan öfver det svenska förslaget yttranden afgifvits af
Kommerskollegium efter vederbörandes hörande och af Högsta Domstolen,
vill Kongl. Maj:t, med bifogande af Statsrådets och Högsta
Domstolens i ämnet hållna protokoll, till Riksdagens godkännande jemlikt
87 § Regeringsformen öfverlemna närlagd^ förslag till Lag om
skydd för varumärken.

Bill. till Likså. Prot. 1884. 7 Samt. 23 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

Förslag

till

lag om skydd för varumärken.

1 §•

Hvar som här i riket idkar fabriks- eller handtverksrörelse, jordbruk,
bergsbruk, handel eller annan näring, må, jemte det han eger
rätt att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma eller namnet
å honom tillhörig fast egendom, genom registrering i enlighet med
denna lags föreskrifter förvärfva uteslutande rätt att begagna särskild!
varumärke, för att i den allmänna handeln skilja sina varor från andras.
Sådan rätt skall omfatta alla slag af varor, der den ej blifvit vid registreringen
till vissa varuslag inskränkt.

Varumärke anbringas å sjelfva varan eller å kärl eller omslag
(emballage), hvari den förvaras.

2 §•

Varumärkesregistret föres för hela riket i Stockholm af en dertill
förordnad myndighet.

3 §•

Den, som vill låta registrera varumärke, skall till registreringsmyndigheten
ingifva eller i betaldt bref insända skriftlig ansökan, innehållande
tydlig beskrifning å märket samt fullständig uppgift om sökandens
namn eller firma, yrke och postadress, så ock, der rätt till
varumärke skall omfatta endast vissa slag af varor, uppgift å dessa
varuslag.

Med ansökan skola följa:

1) afbildning af märket på fast papper i tre exemplar om högst
tio centimeters höjd och femton centimeters bredd;

2) två till märkets tryckning tjenliga stampar (clichéer) af samma
storlek som afbildningarna;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

3) fyratio kronor, utgörande afgift för registreringen och dess
kungörande.

Registreringsmyndigheten åligger att ofördröjligen hålla sökanden
tillhanda eller, om fullständig adress uppgifvits, med posten öfversända
skriftligt intyg om ansökans mottagande och om dag och tid på dagen,
då det skedde; skolande vid intyget fästas ett af de inlemnade exemplaren
af varumärket.

4 §•

Varumärke må ej registreras:

1) om det består endast af siffror, bokstäfver eller ord, som icke
utmärka sig genom så egendomlig form, att märket kan såsom figurmärke
anses;

2) om deri obehörigen intagits annat namn eller annan firma
än sökandens eller namnet på annans fasta egendom;

3) om det innehåller offentliga vapen eller stämplar;

4) om det innehåller framställningar, som kunna väcka förargelse;

5) om det är helt och hållet likt varumärke, som redan är för
annans räkning registreradt eller behörigen anmäldt till registrering,
eller med dylikt märke företer sådan likhet, att, oaktadt skiljaktigheter
i vissa delar, märkena i sin helhet lätt kunna förvexlas; dock att
registrering ej må vägras, om likheten beror af sådana beteckningar,
som omförmälas i 7 §, eller om begge märkena afse olika varuslag.

5 §‘

Vägras registrering, skall underrättelse om detta beslut med skälen
derför skriftligen delgifvas sökanden så, som i 3 § stadgas för der afsedda
fall.

År sökanden med beslutet missnöjd, eger han att vid talans förlust
innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag deröfver
hos Konungen anföra besvär.

6 §•

Möter icke något hinder för registreringen, skall märket intagas
i registret samt kungörelse derom ofördröjligen införas i allmänna tidningarna
och i en genom det allmännas försorg utgifven registreringstidning.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36,

7 §•

Innehåller varumärke, som blifvit för någons räkning registrerad!,
siffror, bokstäfver eller ord, hvilka icke utmärka sig genom så egendomlig
form, att märket kan anses såsom figurmärke, eller består det
endast eller till en del af sådant tecken eller märke, som allmänneligen
nyttjas i viss näring, utgör registreringen ej hinder för annan att använda
samma beteckningar såsom varumärke eller del af varumärke.

8 §•

Rättigheten till registreradt varumärke må ej öfverlåtas annorledes
än tillsammans med den rörelse, för hvilket det begagnas.

öfverlåtes rörelse till annan egare, öfvergår rättigheten till registreradt
varumärke, som begagnas för rörelsen, från öfverlåtaren till den
nye egaren, der ej aftal sker, att märkesrätten må af den förre behållas,
eller att begge må använda märket för olika slag af varor.

9 §•

Skyddet för registreradt varumärke upphör, när ej ansökan om
förnyelse skett första gången inom tio år från registreringsdagen och
sedermera inom tio år från sista förnyelsen.

Vill någon låta förnya registrering, ingifve eller insände, på sätt
i 3 § sägs, skriftlig ansökan derom och bifoge i ett exemplar sådan
afbildning, som der föreskrifves, jemte tio kronor i registreringsafgift.
Har märket varit registreradt för annan än den, som begär förnyelsen,
skall jemväl sökandens rätt till märket styrkas.

Förnyelse skall genast införas i registret och intyg derom delgifvas
sökanden på enahanda sätt, som i 3 § stadgas angående der
omförmälda intyg.

Finner registreringsmyndigheten något vara underlätet af hvad
här föreskrifvits, skall han vägra förnyelse. Angående delgifvande af
beslutet och klagan deröfver gäller hvad för motsvarande fall stadgas
i 5 §.

10 §.

Finner Konungen, på derom gjord anmälan, att varumärke på
grund af 4 § 3 eller 4 mom. icke bort registreras, skall detsamma ur
registret afföras.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

Har registrering skett af varumärke, som endast består af sådant
tecken eller märke, som allmänneligen nyttjas i viss näring, eger hvarje
idkare af sådan näring rätt att fordra registreringens upphäfvande.
I detta fall så ock eljest då någon förmenar, att registrering af varumärke
skett honom till förfång, må talan om registreringens upphäfvande
föras vid domstol.

11 §•

Då registrering blifvit upphäfd, eller skyddet för registreradt
varumärke upphört, eller den, som är till märket berättigad, det begär,
skall märket afföras ur registret och kungörelse derom införas i de
tidningar, som omförmälas i 6 §.''

Varder i följd af Konungens beslut enligt 10 § varumärke ur
registret aflordt, skall registreringsmyndigheten tillika derom underrätta
den, för hvilken registreringen skett.

12 §.

Den som å varor, hvilka till salu hållas, eller å kärl eller omslag,
i hvilka de förvaras, obehörigen sätter annans namn eller firma eller
namnet på annans fasta egendom eller varumärke, som han vet vara för
annans räkning registreradt, så ock den, som håller till salu varor, hvilka
honom veterligen äro, enligt hvad ofvan sägs, olagligen märkta, straffes
med böter från och med tjugu till och med två tusen kronor, eller, om
synnerlig skada af gerningen kommit, eller den eljest är förenad med särdeles
försvårande omständigheter, med fängelse från och med en månad
till och med två år; ersätte ock all skada.

På den sakfäldes bekostnad skola de olagligen anbragta märkena
utplånas eller, om utplåningen annorledes ej kan ske, varorna eller de
kärl eller omslag, hvari de äro förvarade, förstöras, så vida de fortfarande
äro i den sakfäldes besittning, eller han eljest förfogar öfver dem.

Förbrytelse, som i denna § sägs, åtalas endast af målsegande.

13 §.

Hvad i 12 § stadgas skall, äfven om annans namn eller firma
eller namnet på annan tillhörig fast egendom eller annans registrerade
varumärke icke oförändradt återgifvits, ega tillämpning, så vida ändringarna
ej äro större, än att, oaktadt skiljaktigheter i vissa delar, namnen
eller märkena i sin helhet lätt kunna förvexla.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

14 §.

Hvad i denna lag stadgas medför ej ändring i gällande författningars
föreskrift derom, att vissa jerneffekter skola vara med stämpel
försedda. Sådan stämpel skall för de slag af varor, för hvilka den
godkänts, gälla såsom varumärke enligt denna lag, och bör stämpeln
förty vara inrättad efter samma lags föreskrifter, hvilka ock i öfrigt
skola lända till efterrättelse i fråga om stämpelns registrering och
verkan af dylik registrering. Registrering af jernstämplar förnyas utan
särskild anmälan genom registreringsmyndighetens försorg.

15 §.

De i näst föregående § oro förmälda, i vederbörlig ordning godkända
stämplar, som eg a bestånd när denna lag träder i kraft, skola
utan särskild anmälan intagas i varumärkesregistret af registreringsmyndigheten,
som det och åligger att derom införa kungörelse i registreringstidningen.

Brukar näringsidkare i annat fall, än i nästföregående mom.
afses, vid denna lags trädande i kraft lofligen särskilt märke, och har
han inom sex månader från det lagen trädt i kraft sökt registrering
af märket på sätt i 3 § sägs, kan annan icke genom tidigare registrering
vinna rätt till samma märke eller märke, som är så likt detta,
att det lätt kan dermed förvexlas. Hafva två eller flere sålunda låtit
för samma varuslag registrera varumärken, hvilka sins emellan förete
sådan likhet, som nyss är nämndt, eger den af dem, som jemlikt
Kongl. kungörelsen den 13 Juni 1862 först offentliggjort märket såsom
sitt, företrädesrätt till dess begagnande för det slag af varor, för hvilka
det vid denna lags utfärdande begagnades, der ej någon af de andra
visar, att det ursprungligen varit ett af honom brukadt märke, som
den förre tillegnat sig.

I de fall, som i denna § omförmälas, skall märket, om det brukats
före lagens utfärdande, oberoende af bestämmelserna i 4 § registreras
i den form, hvari det brukats; och skall, ändå att märket endast
eller hufvudsakligen består af siffror, bokstäfver eller ord, hvilka icke
utmärka sig genom egendomlig form, det ej vara annan tillåtet att
för de slag af varor, för hvilka märket före registreringen brukades,
få registreradt eller eljest använda samma märke eller märke, som är
så likt detta, att det lätt kan dermed förvexlas. Ej må dock sådan
registrering, med undantag för jernstämplar och skeppningsmärken å

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

trävaror, medföra hinder för någon att såsom varumärke begagna begynnelsebokstäfverna
till sitt namn eller sin firma.

16 §.

Konungen eger efter aftal med främmande stat och under förutsättning
af ömsesidighet förordna, att skydd för varumärke enligt denna
lag må tillkomma äfven den, hvilken utom riket drifver sådan näring,
som omförmäles i 1 §; skolande i sådant fall gälla samma lags föreskrifter
med iakttagande af följande särskilda regler i afseende på
varumärke, som registreras:

1) ansökan om registrering skall åtföljas af bevis, att sökanden
uppfyllt de vilkor, som i den främmande staten fordras för att bereda
skydd åt varumärket;

2) den, för hvilken registreringen blir gällande, skall hafva ett
här i riket bosatt ombud, som eger att härstädes å hans vägnar svara
i alla saker, hvilka angå varumärket; och åligger det honom förty att,
då ansökan göres, samt sedermera vid ombyten af ombud uppgifva
ombudets namn och vistelseort, vid äfventyr att, i händelse föreskriften
derom skulle finnas icke vara iakttagen, domaren må på anmälan i
förekommande fall med laga verkan utse sådant ombud;

3) varumärket skyddas icke i vidsträcktare mån eller för längre
tid än i den främmande staten.

Med afseende på varumärke, registreradt i stat, som för svenska
varumärken gör motsvarande medgifvande, eger Konungen dessutom
meddela följande bestämmelser:

4) varumärket må, derest det icke strider mot sedlighet eller
god ordning, registreras i den form, hvari det är gällande i den främmande
staten;

5) har någon inom högst fyra månader, från det hans varumärke
blifvit anmäldt till registrering i den främmande staten, sökt
registrering af samma märke här i riket, må denna ansökan i förhållande
till andra ansökningar betraktas så, som vore den gjord samtidigt
med anmälan i den främmande staten;

6) vägras registrering på grund af 4 § 5 mom. och styrker
sökanden efter stämning å den, som innehar rättigheten att begagna
det förut anmälda eller registrerade märket, att detta märke ursprungligen
är ett af sökanden brukadt märke, som annan tillegnat sig, må
domstolen förklara sökanden berättigad att erhålla registrering med
uteslutande rätt till märkets begagnande för det slag af varor, för
hvilket han brukade märket vid den tid då det ömsesidiga skyddet

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

inträdde. Talan härom må ej väckas senare, än sex månader från
nämnda tid;

7) ingås aftalet med stat, hvars lagstiftning om varumärken öfverensstämmer
med denna lag, kan Konungen derjemte förordna, att äldre
varumärke, som i sådan stat är behörigen registreradt och som endast
eller hufvudsakligen består af siffror, bokstäfver eller ord, hvilka ej
utmärka sig genom egendomlig form, skall, när det skyddas i den
främmande staten, här i riket njuta det särskilda skydd, att andra ej
må använda samma siffror, bokstäfver eller ord såsom varumärke för
samma slags varor, med mindre de begagnat dem innan det ömsesidiga
skyddet inträdde. Ej må dock någon härigenom hindras att såsom
varumärke begagna begynnelsebokstäfverna till sitt namn eller sin
firma. Registrering med sådan verkan, som här sägs, må endast ega
rum inom viss tid, som bestämmes af Konungen.

17 §•

Närmare föreskrifter om varumärkesregistret, registreringstidningens
utgifvande samt tid och sätt för de i denna lag omförmälda kungörelsers
offentliggörande meddelas af Konungen.

18 §.

Tvist om varumärke instämmes till den rätt, hvarunder svaranden
har sitt hemvist, eller, då fråga är om främmande märke, till
Stockholms rådstufvurätt.

19 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan; saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

20 §.

Denna lag skall gälla till efterrättelse från och med den 1
Januari 1885.»

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

Lag-Utskottet, till hvilket denna proposition blifvit af Kamrarne
öfverlemnad, får hänvisa till den af föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet den 30 sistlidne Januari gjorda erinran om
Riksdagens underdåniga skrifvelse den 9 Maj 1876, hvari Riksdagen
anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för utarbetande af en
fullständig handelslag för Sverige, äfvensom egna omsorg deråt, att
öfverensstämmelse, så vidt ske kunde, med motsvarande norsk och
dansk lagstiftning dervid åstadkommes. Det gemensamma lagstiftningsarbete,
som med anledning af Riksdagens sålunda uttalade och af
Kongl. Maj:t äfvensom af norska och danska regeringarna omfattade
önskan kommit till stånd, har, såsom kändt är, redan burit frukt i antagande
år 1880 af vexellagar af lika innehåll för de tre rikena.
Efter framställning från svenska regeringen angående det internationella
arbetets fortsättande hafva inom hvartdera af rikena komiterade
blifvit tillsatta för utarbetande af förslag till författningar angående
handelsfirma och procura, samt angående skydd för varumärken, och
bemyndigades de särskilda rikenas komiterade att med hvarandra sammanträda
för att söka åstadkomma så vidt möjligt öfverensstämmande
lagförslag i de angifna ämnena. Komiterade, hvilka först sysselsatt
sig med den del af uppdraget, som afsåg lagen om varumärken, hafva
under den 12 Augusti 1882 afgifvit ett förslag till lag angående skydd
för varumärken, hvilket förslag sedermera undergått granskning i de
särskilda rikenas vederbörande regeringsdepartement samt i Sverige af
Högsta Domstolen. Efter ömsesidiga jemkningar har man förenat sig,
med några undantag, om den lagtext, hvilken nu af Kongl. Maj:t föreslås
till Riksdagens antagande.

Utskottet har vid granskning af ifrågavarande lagförslag funnit
detsamma böra godkännas och åberopar i sådant afseende dels ofvannämnda
komitébetänkande af den 12 Augusti 1882, dels ock de skäl,
som finnas anförda i de handlingar, hvilka äro bifogade den Kongl.
propositionen.

Då Utskottet funnit så väl Kongl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegii
utlåtande i ärendet af den 28 November 1882, som ock Fullmäktiges
i Jernkontoret yttrande af den 19 Oktober samma år kunna lända
till ytterligare upplysning i ämnet, har Utskottet fogat dessa handlingar
vid detta utlåtande. Utskottet erinrar desslikes här, att Pariserkonventionen
af den 20 Mars 1883 angående bildande af en förening
till skyddande af industriel eganderätt finnes i öfversättning bilagd
Utskottets förut afgifna utlåtande N:o 35.

Bih. till Riksd. Prof. 1884. 7 Sami. 23 Raft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts nu förevarande förslag till
lag om skydd för varumärken må af Riksdagen antagas.

Stockholm den 20 Mars 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS'' BOKTliVCKEM-AKTIfiBOLAÖ, 1884.

Bilagor till Lag-TJtskottets Utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition N:o 2f med förslag till Lag om skydd för
varumärken -

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss befalt Sitt och
Rikets Commerce-Collegium att, efter vederbörandes hörande, afgifva
underdånigt utlåtande öfver de af en, utaf Svenske, Norske och Danske
män sammansatt komité utarbetade förslag till lag angående skydd för
varumärken och till förordning om införande af nämnda lag och hvad
i afseende derå iakttagas skall, äfvensom till ändrad lydelse af § 16
uti 22 kapitlet af svenska strafflagen, och Collegium i cirkulär den
12 sistförfluten September anmodat Öfverståthållare-embetet och Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i samtliga länen samt magistraterne
i Södertelge, Upsala, Nyköping, Eskilstuna, Torshälla, Linköping, Norrköping,
Vadstena, Motala, Jönköping, Vexiö, Kalmar, Oscarshamn, Visby,
Karlskrona, Karlshamn, Kristianstad, Malmö, Landskrona, Ystad, Lund,
Helsingborg, Halmstad, Göteborg, Uddevalla, Venersborg, Borås, Alingsås,
Mariestad, Lidköping, Sköfde, Karlstad, Kristinehamn, Örebro, Vesterås,
Sala, Arboga, Köping, Falun, Gefle, Söderhamn, Hudiksvall, Hernösand,
Sundsvall och Luleå, en hvar af dessa myndigheter, i hvad på den ankomme,
att, efter det dels ej mindre förening af sådan beskaffenhet,
som i § 13 af nådiga förordningen den 18 Juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet finnes omförmäld, än ock öfrige vederbörande i staden
äfvensom sågverks- och trävaruexportföreningen i Stockholm, dels vederbörande
industriidkare såväl i köpingarna som på landet inom länen,
lemnats tillfälle att, inom viss, dem förelagd tid, öfver i fråga varande
lagförslag sig yttra, de till följd deraf afgifna yttranden senast vid utgången
af nästlidne Oktober månad till Collegium insända, eller, om
yttranden icke inom förelagd tid afgifvits, Collegium, likaledes vid utgången
af nyss nämnda månad, derom underrätta; så hafva Öfverståthållare-embetet
och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs
län samt magistraterne i Upsala, Norrköping, Vadstena, JönBih.
till Riksd. Prot. 1884. 7 Sami. 1

köping, Vexiö, Visby, Karlskrona, Malmö, Halmstad, Göteborg, Vesterås
och Gefle insändt till dem inkomna yttranden i ämnet; hvaremot af
öfrige befallningshafvande och magistrater, från hvilka skrifvelser hittills
ingått, blifvit anmäldt, att vederbörande icke begagnat sig af det
lemnade tillfället att i ärendet sig yttra.

Med öfverlemnande af de sålunda till Collegium inkomna skrifvelser
och yttranden jemte det utlåtande, Herrar Fullmäktige i Jernkontoret
efter anmodan afgifvit, får Collegium, som härjemte återställer
remissakten, i underdånighet redogöra för de anmärkningar, som vid
granskningen af ifrågavarande förslag hos Collegium förekommit.

l:o. Förslaget till lag angående skydd för varumärken.

§ I Enligt

förslaget i denna del skulle en hvar, som här i riket »tillverkar»
eller säljer varor, genom registering, »i enlighet med denna lags
föreskrifter» förvärfva uteslutande rätt att begagna särskilt varumärke;
men då i de af komiterade författade motiv till omförmälda lag och
författningsförslag antydes, att rättigheten till varumärkes begagnande
icke borde vara inskränkt till vissa klasser af näringsidkare, utan skulle
tillkomma dem alla, såväl fabrikanter och handlande som handtverkare
och idkare af jordbruks- med flera näringar, mot hvilken åsigt Collegium
icke har något att erinra, lärer deraf följa, att uttrycket tillverka
icke är tillräckligt omfattande, enär t. ex. producenten af jordbruksalster
icke kan sägas hafva tillverkat de varor, han till salu utbjuder.
För att förekomma en origtig uppfattning af skyddsrättens omfång
synes således vara nödigt, att det anmärkta uttrycket fullständigas sålunda,
att en hvar, som tillverkar eller eljest frambringar varor, förklaras,
lika med den, som säljer sådana, kunna förvärfva uteslutande rätt
att begagna särkildt varumärke. Härjemte må anmärkas, att de å första
och andra raderna förekommande orden »jemte den honom tillkommande
rätt» skulle lämpligen kunna utbytas mot: jemte det han eger.

§ 2.

Som denna § eger samband med § 2 i förslaget till förordning om
införande af lagen angående skydd för varumärken m. m., föranleder
den förra §:n icke någon särskild erinran af Collegium.

§ 3.

Uti denna § föreslås, att den, som vill låta registrera varumärke,
skall till registreringsmyndigheten ingifva eller i betaldt bref insända
skriftlig ansökan i ämnet; och till stöd för detta förslag anföres i motiven
(sid. 25), att rättigheten för sökanden att insända handlingarna
med posten, som för Sverige vore en nyhet, ansetts påkallad såväl med
hänsyn till allmänhetens beqvämlighet, som deraf att detta förfaringssätt
vore i allmänhet tillåtet vid de båda andra ländernas embetsverk.
Hvad detta senare skäl beträffar, lärer detsamma icke kunna tillmätas
någon afgörande vigt; och, i fråga om allmänhetens beqvämlighet, torde
densamma icke böra tillgodoses med uppoffring af det förfaringssätt,
som i allmänhet är brukligt vid svenska embetsverk. Men enligt Collega
åsigt skulle den så kallade beqvämligheten icke tillföras någon
vinst i berörda hänseende. En mångårig erfarenhet har nemligen ådagalagt,
hurusom äfven de enklaste formella föreskrifter ej sällan af sökande
icke iakttagas. Genom den nu stadgade skyldigheten för en hvar att
sjelf eller genom ombud ingifva ansökning i den angelägenhet, hvarföre
han påkallar vederbörande embetsverks pröfning, beredes ofta nog en
personlig beröring emellan verkets embets- och tjenstemän, å ena sidan,
och sökanden å den andra, hvarigenom de i eu ansökning eller i bilagorna
till densamma befintliga formella brister utan omgång och tidspillan
kunna afhjelpas, och som i förekommande fall visat sig vara till
verklig fördel för de sökande, och, långt ifrån att fördröja ärendenas
handläggning och afgörande, tvärtom befordrat ,desamma. Jemväl må
icke förbises, att varumärken af lika utseende kunna med posten samtidigt
inkomma till registreringsmyndigheten, hvarvid naturligtvis måste
uppstå den fråga, hvilketdera af dem skall, enligt stadgande i näst följande
§ 4, ega företräde, enär detta väl icke lärer böra bero af den
ordning, hvari de inkomna brefven blifvit brutna; och då i öfrigt torde
kunna antagas, att komiterade med den föreslagna nyheten icke åsyftat
att göra den registrerande på en gång till ombud för sökanden och till
domare öfver hans framställning, tillstyrker Collegium att de ofvan anförda
orden »eller i betaldt bref insända» må uteslutas.

Hvad angår den uppgift, ansökningen skall innehålla, synes densamma
för vinnande af ordning och reda samt till förekommande af
tänkbara missbruk, böra styrkas i afseende å sökandens yrke och firma,
der sådan uppgifves, äfvensom då namn å fast egendom i varumärke
intagits, sökandens egande rätt till densamma. Ett tillägg af sådant
innehåll är så mycket mera af nöden, som, enligt § 4, varumärke ej

må registreras, om deri obehörigen intagits annat namn eller annan firma
än sökandens eller namnet på annans fasta egendom.

Beträffande §:ns innehåll i öfrigt hafva komiterade (sid. 26) yttrat
bland annat, att, enär färger ofta inginge såsom en vigtig beståndsdel
i ett märke och de i allmänt förvar befintliga märkena derför borde
jemväl i detta afseende vara till ledning för bedömande af likhet med
andra märken, komiterade för de exemplar, som skola vid ansökan fogas,
begagnat uttrycket »afbildning)) för att dermed utmärka, att i dem
skola återgifvas jemväl färgerna i ett märke. Under erkännande af,
att motivet för detta förslag är väl grundadt, vill det synas Collegium,
att ordet afbildning i och för sig icke tydligt angifver den åsyftade
meningen och att, till förekommande af en annan uppfattning härom,
uttryckligen bör föreskrifvas, att, då färger ingå i ett varumärke, dessa
skola i afbildningen tydligen återgifvas. Minsta höjden och bredden af
en sådan afbildning torde äfven böra bestämmas.

Då vidare det lärer få antagas, att komiterade med den i sista
stycket af §:n införda föreskrift rörande det sätt, hvarpå en sökande
skall få del af intyg, att hans ansökning emottagits, icke åsyftat, att
registreringsmyndigheten skulle sjelf »aflemna» ett sådant intyg, torde
det citerade ordet böra utbytas mot utlemna, och hvad slutligen vidkommer
stadgandet, att intyget äfven skall innehålla uppgift om tiden
för en ansökans emottagande, lärer, till förekommande af den kollision,
som måste uppstå för det fall, att varumärken af lika utseende på en
och samma dag anmälas, stadgandet böra fullständigas sålunda, att intyget
skall innehålla uppgift ej mindre om dagen, då ansökningen emottogs,
utan äfven om den ticl å dagen, detta egde rum, hvilket komiterade,
att sluta af deras å sid. 28 anförda motiv i denna del, också
synas hafva afsett. Af skäl, som Collegium i det föregående framhållit,
följer, att det föreslagna åliggandet för den registrerande att i förutsatt
fall till sökande med posten öfversända oftanämuda intyg icke kan
af Collegium förordas.

§ 4.

I fråga om de omständigheter, som enligt denna § skulle utgöra
hinder mot ett varumärkes registrerande, förekommer i första rummet
det fall, att det anmälda märket består endast af siffror, bokstäfver eller
ord, »som icke utmärka sig genom egendomlig form.» Komiterade hafva
(sid. 28—29) framhållit, att de med citationstecken utmärkta orden icke
återfinnas i åtskilliga, af dem uppgifna främmande lagar eller i vissa

likaledes antydda förslag i ämnet; men, enligt komiterades mening,
skulle detta blott vara eu skenbar olikhet, enär de omförmälda lagarne
och förslagen skulle förstås så, att registrering borde vägras för märke,
som uteslutande bestode af vanliga siffror eller af vanliga bokstäfver
eller af ord, bildade af sådana bokstäfver eller af vanliga sammanställningar
af sådana siffror, bokstäfver eller ord; i sammanhang hvarmed
komiterade anfört, bland annat, att till bokstäfver, som utmärkte sig
genom egendomlig form och således kunde godkännas såsom varumärken,
skulle, enligt förslaget, räknas alla bokstäfver af icke i landet
brukliga typer, såsom kopt.iska, arabiska, kinesiska och vissa ryska bokstäfver,
runor m. in., likasom alla med arabesker utsirade eller konstnärligt
bildade bokstäfver. Då nu emellertid det icke lärer kunna bestridas,
att vanlig skrifstyl kan hafva en i ögonen fallande egendomlig
form, och då det kan anses tvifvelaktigt, om icke den numera obrukliga
äldre svenska skrifstylen består af bokstäfver, som utmärka sig genom
egendomlig form, synes det föreslagna stadgandet vara allt för
obestämdt för att kunna, i öfverensstämmelse med komiterades i motiven
uttalade mening, uppfattas af den, som till registrering anmäler,
eller af den, som har till åliggande att bedöma ett varumärkes beskaffenhet
uti nu i fråga varande hänseende; och då härtill kommer, att-,
hvilket komiterade sjelfve uppgifvit, förslaget i denna del icke eger stöd
i de af dem åberopade lagar och lagförslag, hemställer Collegium, att
de anmärkta orden må få utgå, dock under den af Collegium i dess
utlåtande öfver de af Eders Kongl. Maj:t den 11 Maj 1877 utsedde
komiterades afgifna förslag till förordning angående skydd för varumärken,
§ 2, antydda förutsättning, att ett förbud mot registrering af
märke, som uteslutande består af bokstäfver eller siffror, icke eger tilllämpning
å märke, som är afsedt att anbringas å sågade eller huggna
trävaror

Vidare skulle registrering af varumärke, som innehåller offentliga
vapen eller märken, ej vara tillåten, hvilket förbud, enligt hvad komiterade
yttrat (sid. 30), borde förstås sålunda, att detsamma icke afsåge
blott inhemska vapen eller märken, men att, då det måste förutsättas,
att registrator!! enligt regeln hade tillräcklig kännedom endast om inländska
vapen eller märken och följaktligen i allmänhet icke på tjenstens
vägnar nekade registrering för andra, utväg anvisats i § 10 att,
derest offentliga vapen och märken blefve registrerade, få de senare
utstrukna ur registret; i sammanhang hvarmed komiterade anfört, dels
att af de begagnade ordalagen följde, att enskilda vapen eller märken
skulle kunna registreras, om icke enskilds eller familjens rätt träddes

för nära, dels ock att utställningsmedaljer, hvilka ofta intoges såsom
underordnade delar i de näringsidkares varumärken, som fått belöningarna,
icke med en sådan anordning utgjorde hinder för ett varumärkes
registrering, ehuru en dylik registrering naturligtvis icke uteslöte andra,
som hade samma rätt till medaljernas begagnande, från att upptaga
dem jemväl i sina märken. Den af komiterade sålunda lemnade
förklaring öfver deras uppfattning af det föreslagna stadgandets innehåll
synes tillräckligen ådagalägga alla de vanskligheter, detsamma måste
vid tillämpningen vara underkastadt. I synnerhet gäller detta uttrycket
»märken», och komiterade hafva icke heller lemnat någon upplysning
om den betydelse, detta uttryck bör enligt deras mening ega.
Den här ofvan nämnda komitén hade i sitt omförmälda förslag, § 2,
motsvarande komiterades nu i fråga varande, användt ordet »stämpel»,
hvilket uttryck synes vara att föredraga framför det nu föreslagna.
Men äfven uttrycket »offentliga vapen» torde böra närmare bestämmas
och begränsas för att icke ett alltför fritt fält måtte lenmas för och
oundvikliga svårigheter uppstå vid bedömandet af, huruvida ett varumärke
i nu berörda hänseende må till registrering godkännas eller icke.
Det kan nemligen ifrågasättas, om till offentliga vapen böra räknas,
utom riksvapnet och landskapens vapen samt embetsverkens och domstolarnes
sigill, äfven de sigill, som understundom i vissa handlingar begagnas
af kommunerna. Emellertid måste å andra sidan medgifvas, att
ett stadgande i nu afsedda syfte icke kan undvaras, såvida man vill förekomma
de missbruk eller förtydningar, som kunna uppstå derigenom,
att vapen eller stämpel af nu i fråga varande beskaffenhet skulle kunna
utgöra en framstående del af ett varumärke. Efter öfvervägande derför
af skälen för och emot införandet i §:n af ett sådant stadgande har
Collegium ansett sig kunna föreslå, att detsamma bestämmes och begränsas
så till vida, att varumärke, hvilket innehåller sådana offentliga
vapen eller stämplar, som äro allmänneligen kända, icke må registreras,
hvaraf således skulle följa, att registrering af varumärke, hvari intagits
sådana utländska offentliga vapen eller stämplar, som kunna antagas
vara allmänneligen kända, icke heller skulle vara tillåten. Derest undantag
från den allmänna regeln i berörda hänseende skulle medgifvas
för utställningsmedaljer, hvarför skäl icke saknas, lärer detta också böra
uttryckligen angifvas.

§ 5.

Vidkommande komiterades förslag i denna §, i hvad det afser
skyldighet för vederbörande att, i enlighet med föreskriften i § 3, del -

gifva sökanden beslut, som innefattar vägran af ett varumärkes registrerande,
åberopar Collegium sitt här ofvan i enahanda afseende vid
anmärkningarne under sagda § afgifna yttrande, på grund hvaraf Collegium
hemställer, att första stycket af förevarande § endast må innehålla,
att beslutet med skälen derför skall skriftligen affattas och sökanden
i vanlig ordning tillhandahållas; hvarjemte och i öfverensstämmelse
med 1877 års komitéförslag, § 4, torde böra bestämmas, att
sökande i det förutsatta fallet eger att återfå de i § 3 stadgade afgifter.

Enligt innehållet af §:ns senare del skulle sökande ega att å
tretionde dagen »från beslutets delfående» hos Konungen klaga öfver
beslut, hvarigenom registrering af anmäldt varumärke blifvit honom
vägrad; men, derest lydelsen af §:ns föregående moment skulle blifva
sådan den af komiterade föreslagits, lärer vara uppenbart, att, då det
icke med någon säkerhet kan utrönas, när den, som är sinnad att i
slika fall anföra klagan, fått del af beslutet och han således vore oförhindrad
att uppgifva tiden, då delfåendet egde rum, honom komme att
förunnas en i sjelfva verket obegränsad tidrymd för sin besvärstalans
anhängiggörande. Under nu antydda förutsättning lärer derför stadgandet
i afseende å besvärstidens längd böra affattas i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de motsvarande norska och danska förslagen.

§ 6.

Hvad komiterade afsett med det i denna § förekommande uttrycket
»det allmännas försorg» torde kunna återgifvas med de, såsom
det vill synas, förslagets syfte bättre motsvarande orden: under offentligt
inseende.

§ 7.

Derest Collegii anmärkning i afseende å det i § 4 förekommande
uttrycket: »som icke utmärka sig genom egendomlig form» vinner afseende,
skulle dessa ord äfven ur förevarande § uteslutas.

§ 8.

Vid innehållet af denna § finner Collegium sig endast böra göra den
erinran, att om en rörelse öfverlåtes af, eller öfvergår från, en till annan
egare, och rättigheten till registreradt varumärke då äfven öfvergår till

den nye egaren, detta förhållande synes böra inom viss bestämd tid hos
registratorn anmälas, vid påföljd att varumärksskyddet eljest upphör.

§ 9.

Beträffande rättigheten för den, som vill förnya registrering af
varumärke, att med posten till den registrerande insända skriftlig anmälan
i ämnet, och skyldigheten för vederbörande att derom meddela
intyg, på sätt i § 3 blifvit föreslaget, åberopas hvad Collegium här
ofvan yttrat vid anmärkningarne i hit hörande delar af sagda §.

§ 10.

Motivet för förslaget i första stycket af denna § synes icke vara
på tillfredsställande sätt angifvet. Att Konungen, såsom den högsta
administrativa myndigheten här i landet, kan förordna om ett varumärkes
afförande eller »utstrykning)), såsom det heter, ur registret, lärer väl icke
vara af nöden att särskild! antyda. När besvär anföras öfver den
registrerandes åtgärder eller de beslut, han på grund af § 4 meddelar,
faller af sig sjelft, att hvad Konungen i ett eller annat afseende pröfvar
godt besluta skall lända till efterrättelse, likasom att ett Konungens
beslut rörande ett varumärkes afförande kommer att i en eller annan
form delgifvas den registrerande myndigheten. Om, såsom komiterade
förestält sig (sid. 37), utländskt offentligt vapen eller märke blifvit i
varumärkesregistret intaget och anmärkning deremot förekommer från
en främmande stats sida, lärer förhållandet väl blifva enahanda. Hafva
komiterade tänkt sig, att registrering smyndigheten eller allmän åklagare
skulle uppträda för att föra talan i något föresatt fall, synes detta hafva
bort uttryckligen föreskrifvas. Collegium finner emellertid, vid nu anförda
förhållanden, det föreslagna stadgandet i sin helhet vara öfverflödigt
och derför kunna utgå.

I öfverensstämmelse med hvad i § 12 i Kongl. förordningen angående
patenter den 19 Augusti 1856 är föreskrifvet, synes i senare
stycket af förevarande § böra införas föreskrift derom, att, derest domstol
besluter registreringens upphäfvande, beslutet skall af domstolen
insändas till den registrerande myndigheten.

§ ii.

På grund af hvad Collegium i det föregående anfört anser sig
Collegium icke kunna tillstyrka det i senare momentet af denna § in -

tagna stadgande att, när Konungen förordnat om ett varumärkes »utstrykning»,
registreringsmyndigheten skall derom underrätta den, för
hvilken registreringen skett; hvaremot Collegium föreslår, att i det
förutsatta fallet kungörelse, i enlighet med föreskrifter i förra delen af
§:n, må utfärdas. Uttrycken »utstrykas» och »utstrykning» torde kunna
ersättas af afföras och afförande.

§ 12.

Då, enligt Collega åsigt, författningen i fråga endast bör angifva
vilkoren och sättet för erhållande af skyddsrätt för varumärken, synes
denna §, som handlar om fall, hvilka tillhöra allmänna lagens område,
och för hvilkas profvande och afgörande domstols åtgärd måste påkallas,
endast böra innehålla hänvisning till hit hänförliga stadganden i lagen,
som, derest så erfordras, må ändras eller fullständigas för ernående af
hvad med förslaget åsyftats. Under förutsättning af att denna åsigt
hvilar på giltig grund och att §:n i öfverensstämmelse härmed ändras,
förefinnes icke vidare någon anledning att till allmän lag hänföra denna
författning; hvarföre, och då den under sagda förutsättning uteslutande
tillhör den gren af lagstiftningen, hvarom stadgas i § 89 af Regeringsformen,
densamma synes efter vanligt bruk böra benämnas förordning.

§ 13.

Det å andra raden af denna § förekommande och, såsom det

vill synas, mindre egentliga uttrycket »eftergör---firma» torde

endast böra påpekas.

§ 14.

Den fråga, som utgör föremål för bestämningarna i denna §,
eller att föreskrifterna i den så kallade lagen skulle, under förutsättning
af ömsesidighet, kunna af Konungen förklaras gälla för medborgare
i en främmande stat, synes redan vara afgjord genom de överenskommelser,
som för sådant ändamål kommit till stånd emellan Sverige och
Norge samt vissa andra länder. Så har enligt de den 25 Juni 1872
i Berlin utvexlade deklarationer emellan de förenade konungarikena
och Tyska kejsareriket blifvit aftaladt, att, beträffande märken eller
etiketter på varor eller deras omslag, mönster- och fabriks- eller hanBih.
till Riksd. Prat. 1884. 7 Sami. 2

delsstämplar, svenskar ocli norrmän i Tyskland samt tyskar i Sverige
och Norge skola åtnjuta samma skydd som landets egna innevånare,
samt att åtal icke skall kunna anställas för begagnandet i det ena landet
af det andra landets fabriksstämplar i det fall, att tillkomsten af dessa
stämplar i det land, der varorna tillverkas, förskrifver sig från en äldre
tid än den, då rättigheten att, begagna samma stämplar behörigen
vunnits inom det land, dit varorna införas. En häremot svarande öfverenskommelse
återfinnes i artikeln 12 af 1865 års handelstraktat emellan
Sverige och Norge samt Frankrike; men i nu gällande, den 30 December
nästlidet år emellan sistnämnda länder afskräde handelstraktat,
artikeln 13, som i första punkten öfverensstämmer med den förra delen
af nyss åberopade stadgande, föreskrifves tillika, dels att i afseende å
fabriks- och handelsstämplar skall tillämpas hvad i samma artikel stadgas
om den uteslutande rätten att använda industriel mönster eller
modell, dels att denna rätt icke medgifves de förenade rikenas undersåtar
i Frankrike, ej heller fransmän i Sverige och Norge, för längre
tid än den, som, enligt landets lagar, är bestämd för landets egna
undersåtar, dels att industriella mönster eller modeller, som blifvit för
allmänheten tillgängliga inom det land, der de tillkommit, icke kunna
blifva föremål för uteslutande användningsrätt inom det andra landet;
hvarefter i artikeln 14 stadgas, att om det ena fördragsslutande landets
innevånare vilja i det andra landet tillförsäkra sig eganderätten
till märke, modell eller mönster, skola de uppfylla de formaliteter, som
i sådant afseende finnas i de fördragsslutande staternas respektive lagar
föreskrift^, äfvensom att de fabriksmärken, å hvilka bestämmelserna i
nämnda artiklar eg a tillämpning, äro sådana, hvilka inom de respektive
länderna lagligen tillhöra de industriidkare och handlande, som deraf
sig begagna, det vill säga, såsom orden vidare lyda, »att ett svenskt
eller norskt märkes beskaffenhet bör bedömas efter svensk eller norsk
lag, likasom att ett franskt märkes beskaffenhet bör bedömas efter
fransk lag». — Vid nu anförda förhållande synas de af komiterade i
förevarande § föreslagna regler till iakttagande för de fall, att Konungen
förklarar föreskrifterna i den svenska varumärkesförfattningen skola
gälla för innevånare i en främmande stat, icke kunna tillerkännas någon
egentlig betydenhet: men under förutsättning af att Eders Kongl. Maj:t
skulle finna, att §:ns innehåll icke må helt enkelt inskränkas till hvad
uti lagen angående efterbildning af konstverk den 3 Maj 1867, § 7,
och lagen angående egande rätt till skrift den 10 Augusti 1877, § 19,
i enahanda afseende stadgas, anser sig Collegium böra framställa de
anmärkningar, förslaget i denna del synes föranleda.

I inledningen till §:n talas om den, som drifver sådan näring,
som i § 1 omförmäles; men någon näring finnes icke i sistnämnda §
omförmäld. I den första af de föreslagna reglerna sägs, att ansökan
skall åtföljas af bevis, att sökanden uppfyllt de vilkor, som i den främmande
staten fordras, för att bereda skydd åt varumärket, hvilken föreskrift
torde böra ändras derhän, att sökanden skall styrka, att det af
honom anmälda varumärket är lagligen registreradt i hemlandet, hvilket
också komiterade, att sluta af ett yttrande i motiven (sid. 41), synas
hafva afsett. Vidkommande sista punkten i regeln 3, enligt hvilken
ett varumärke, som blifvit registreradt i den form, hvari det är gällande
i den främmande staten, icke skulle skyddas i vidsträcktare mån eller
för längre tid än i nämnda stat, lärer, till ledning för registreringsmyndigheten,
en närmare bestämning angående omfattningen af skyddet
och tiden för detsammas bestånd vara nödig. I sammanhang härmed
torde böra erinras, att komiterade i motiven (sid. 42) uttalat den åsigt,
att, sedan ett främmande märke registrerats för vissa varor eller varuslag,
registrering af samma eller ett detta väsentligen liknande märke,
såsom inhemskt, icke borde vägras för den del af varuområdet, som
icke blifvit för det först nämnda märket upptaget. Denna åsigt kan
icke sägas hafva fått något bestämdt uttryck i författningstexten; och
då den står i strid med den, enligt Collegii uppfattning, riktiga samt
äfven af komiterade hyllade grundsats, att varumärken skola vara generella
och icke omfatta endast vissa varuslag, anser Collegium förslaget
i denna del icke böra lemna rum för en annan tydning.

§ 15.

Enligt denna § skulle det åligga registreringsmyndigheten att till
den tid, då lagen trädde i kraft, i varumärkesregistret intaga afbildningar
af de för vissa jerneffekter af bergsöfverstryrelsen godkända
stämplar och bistämplar, som vid nämnda tid egde bestånd. Härvid
är att märka, det dessa stämplar uppgå till ett antal af mer än 2,000
st. samt att visshet saknas, huruvida alla dessa, af hvilka åtskilliga
tillkommit redan under äldre tider, ännu verkligen äro i bruk. Med
afseende å den sålunda omförrnälda talrikheten af berörda stämplar,
skulle det naturligtvis blifva ett ganska kostsamt och, i den mån stämplare
icke längre begagnades, äfven ändamålslöst arbete att till varumärkesregistret
öfverföra alla af bergsöfverstyrelsen beviljade och icke
sedermera aftysta stämplar; och Collegium hemställer derför, att det må
åläggas vederbörande att hos registreringsmyndigheten inom viss tid

efter det författningen trädt i kraft anmäla de dittills tillkomna stämplar
ock bistämplar, som de vilja å sina tillverkningar använda, äfvensom
att denna preskriptionstid bestämmes till ett år, räknadt från nyss
nämnda tidpunkt, hvilken tidrymd äfven torde böra utsättas för det i
andra stycket af denna § angifna fall.

Beträffande det i tredje stycket af §:n förekommande uttrycket:
»som icke utmärka sig för egendomlig form», åberopas hvad i det föregående
blifvit yttradt emot lämpligheten af att använda detta uttryck.
Vidare och då, under det i samma stycke tillerkännes uteslutande rätt
till visst varumärke, som före registreringen blifvit af en näringsidkare
för viss näring begagnadt, tillika är medgifvet, att annan näringsidkare
kan med begynnelsebokstäfverna af sitt namn eller sin firma beteckna
af honom tillverkade eller till salu hållna varor, skulle härigenom kunna
inträffa, att rätten till märket för den förre näringsidkaren icke ens
inom hans näringsgren blefve uteslutande gällande; hvadan till förekommande
häraf, förslaget i denna del synes böra undergå ändring.

Med hänsyn till det nyss anförda, och enär lydelsen af sista
stycket i denna § skulle kunna leda dertill, att uti det i §:n förutsatta
fall af kollision emellan tvenne eller flere hvarandra liknande varumärken
stadgandet icke skulle vara tillämpligt i den händelse, att någon
begagnade ett till registrering icke anmäldt varumärke, hvilket egde
likhet med ett sådant, som vore registreradt, synes, till undvikande af
en sådan uppfattning, stadgandet böra i anmärkta hänseendet förtydligas.

2:o. Förslaget till förordning om införande af lagen angående
skydd för varumärken och hvad i afseende derå skall iakttagas.

§ I I

betraktande af de flera förberedande åtgärder, som äro nödiga
vid införandet af en ny författning angående skydd för varumärken,
föranleder innehållet af denna § endast den hemställan, huruvida icke
Eders Kongl. Maj:t må i nåder finna godt, att tiden emellan författningens
utfärdande och densammas trädande i kraft icke varder alltför
knappt tillmätt.

§ 2.

Enligt denna § skulle Commerce-Collegium tills vidare utgöra
den i den så kallade lagen angående varumärken omförmälda registreringsmyndighet.
För detta förslag är icke något motiv angifvet och

frågan om den myndighet, hvilken registreringsbestyret skulle tillhöra,
synes, såvidt af komiterades framställning i inledningen till deras betänkande
i ämnet kan slutas, icke hafva utgjort någon del af detkomiterade
lemnade uppdrag, likasom det torde få antagas, att sjelfva frågans
beskaffenhet varit temligen främmande för de norske och danske
män, livilka i komitén deltagit. Då under en lång följd af år hos statsmakterna
kommit under öfvervägande, om och huruvida Collegium skulle
med sin verksamhet fortfara eller ett annorlunda benämndt och organiseradt
embetsverk öfvertaga dess göromål, eller om Collegium skulle
indragas utan att i en eller annan form ersättas, hvithet äfven i offentliga
handlingar under de senare åren blifvit uttaladt, torde det icke
vara nödigt att anföra skäl för olämpligheten af hvarje förslag, hvarigenom
Collegii nu varande och i allt för olika riktningar gående göromål
skulle ökas. Dessa göromål hafva under den senare tidrymden i
högst betydlig grad tillväxt och det fordras en ganska stor ansträngning
af Collegii ledamöter och fåtalige tjensteman för att kunna medhinna
deras handläggande och expedierande. Äfven med hänsyn till
dessa förhållanden lärer till Collegii mångahanda bestyr icke böra läggas
handhafvande! af en ny kategori af ärenden, som är väsentligen
främmande för Collegii öfriga verksamhet. Att dessa ärenden icke skulle
kunna handläggas utan en tillökning af tjenstemännens antal är gifvet,
likasom det icke skulle vara med billighet öfverensstämmande, att de
tjenstemän, hvilka kunde komma att för det nya bestyret tillsättas,
skulle vara underkastade den osäkerhet i aflöningsförhållanden, som är
en följd af den i nådigt bref den 5 Juli 1867 Collegium i nåder meddelade
föreskrift.

Hvad slutligen angår komiterades förslag till ändrad lydelse af
§ 16 i 22:a kapitlet Strafflagen, så enär det torde få antagas, att detta
lagstiftningsärende i dess helhet varder till utlåtande af Högsta Domstolen
öfverlemnadt, lärer det icke tillhöra Collegium att i fråga om
berörda ändringsförslag sig yttra.

Underdånigst

C. Fr. Wcern.

Stockholm den 28 November 1882.

1. 8.

Arvicl Faxe.

II.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium!

I följd af Kongl. kollegii, uti skrifvelse den 12 nästlidne September,
Fullmägtige i Jernkontoret gifna anmodan att sig utlåta öfver
ett af danske, norske och svenske komiterade uppgjordt förslag till Lag
angående skydd för varumärken med dertill hörande särskilda författningsförslag,
få Fullmägtige äran anföra följande:

Hvad som vid granskning af ifrågavarande lagförslag i främsta
rummet fästat Fullmägtiges uppmärksamhet, är att den i Sverige af ålder
stadgade skyldighet för hvarje jerntillverkare att låta stämpla sin tillverkning,
enligt förslaget, skulle för framtiden upphöra.

Frågan om borttagande af stämpeltvånget för jerneffekter är icke
ny, utan har, såsom i komiterades utlåtande också angifves, för omkring
20 år sedan utgjort föremål för Brukssocietetens bepröfvande. Den
förekom då i sammanhang med väckt förslag om upphäfvande af vissa
föreskrifter med afseende å tillverkningsstämpels anbringande på fabriksoch
handtverksvaror i allmänhet; och, som det underdåniga utlåtande,
Brukssocieteten vid nämnde tillfälle under den 5 Juni 1862 i ämnet afgaf,
närmare utreder frågan om nyttan och behöfligheten af stämpeltvångets
fortvara, tillåta sig Fullmägtige att här redogöra för det hufvudsakliga
innehållet af samma utlåtande.

Brukssocieteten yttrade, att då genom gällande lagstiftning jernhandteringen
blifvit stäld i likhet med annan fabriksrörelse, kunde vid
frågans första betraktande det visserligen synas vara i sin ordning, att
enahanda föreskrifter, hvilka gälde för stämpling af fabriksalster i allmänhet,
borde tillämpas äfven i afseende å jerneffekter och att följaktligen,
om stämplingsskyldigheten för de förra borttoges, åliggandet att
förse jerneffekter med tillverkningsställets stämpel jemväl borde försvinna.
.Men ett närmare öfvervägande af förhållandena skulle, enligt
Brukssocietetens tanke, tvifvelsutan ådagalägga att jerneffekter i följd
af deras beskaffenhet vore i stort och oafvisligt behof af en kontrollerande
stämpel. Med jerneffekter från olika tillverkningsställen egde
nemligen det särskilda förhållande rum, att de, ehuru till inre egenskaper
och användbarhet i väsentlig mån från hvarandra afvikande,
likväl, hvad form, dimensioner och det yttre utseendet beträffade, oftast

vore alldeles lika. Den inre beskaffenheten af olika tillverkningar kunde
icke genom blotta påseendet bedömas, och derföre utgjorde äfven vid
köpslut om jern vissheten angående jernets rätta tillverkningsställe hufvudsakligaste
grunden för aftalet. En sådan visshet vunnes genom stämpeln,
hvilken på samma gång den skyddade tillverkaren mot obehörigt
intrång i hans rörelse, lemnade konsumenten den säkraste ledning för
bedömande af jernets godhet och användbarhet för olika ändamål samt
följaktligen försäkrade honom att erhålla just den vara, han för sina
behof åstund ade. Genom stämplingsskyldighetens upphörande och tillåtelsen
för jerntillverkare att, efter eget godtfinnande, å sin vara anbringa
stämpel eller icke, skulle nämnda garanti på betänkligt sätt rubbas.
De, hvilkas tillverkningar vunnit ett stadgadt och välförtjent anseende,
skulle säkerligen ej underlåta att, äfven efter det en djdik tillåtelse meddelats,
fortfarande begagna sina godkända stämplar, men att deremot
tillverkningar af sämre och underordnad beskaffenhet i de flesta fall
komme att utlemnas ostämplade i marknaden, vore mer än sannolikt,
och härigenom skulle otvifvelaktigt många och grofva missbruk föranledas
och underlättas. Faran häraf borde väl icke blifva särdeles
stor, så länge jernet funnes inom landet, der gifna föreskrifter så väl
till skydd emot missbruk att begagna redan beviljade stämplar, som
äfven för vidmagthållande af ordning och kontroll vid nya stämplars
beviljande tjenade till efterrättelse och kunde tillbörligen öfvervakas.
Men af annan och större betydelse blefve frågan, när det besinnades,
att jernet utgjorde en af våra förnämsta exportartiklar, och att efterlefnaden
af här meddelade föreskrifter till skyddande af stämplars
helgd icke kunde handhafvas, sedan jernet blifvit från svensk hamn utskeppadt.
Missbruken kunde då mera svårligen hvarken kontrolleras
eller förhindras. Det vore ej utan exempel att sådana missbruk redan
egt rum på utrikes ort med svenskt stångjern, ehuru lyckligtvis
blott i ringa mån, hvilket väl borde kunna tillskrifvas den omständighet
att afhuggningen af de stämplade ändarne på stångjernet med derefter
skeende ny stämpling af detsamma dels medförde någon kostnad,
dels icke gerna kunde ske utan att bedrägeriet af stångjernets eget utseende
röjdes. Men om skeppning till utrikes ort af ostämpladt. jern
tillätes och allt det skydd mot missbruk, som stämpeln i sig innebure,
sålunda blefve borttaget, så vore all anledning att befara, det en förkastlig
spekulation icke skulle draga i betänkande att ofta och i stor
skala begagna tillfället att medelst välkända stämplars anbringande på
ostämpladt svenskt jern af sämre beskaffenket söka höja dettas värde;
och då den utländska konsumenten härigenom funne sig gäckad i den

häfd vunna garanti och visshet, han genom stämpeln egt om svenska
jerneffekters verkliga tillverkningsort och beskaffenhet för att anordna
dem till sådana ändamål, hvartill de befunnits användbara, kunde ett
sålunda uppkommet misstroende till förut begagnade och godkända
stämplar icke förfela att medföra den svåraste rubbning i den kredit,
som det svenska jernet i allmänhet eger.

Med afseende härå och då stämpling af jerneffekter här i landet
sedan århundraden tillbaka egt rum utan att hafva föranledt olägenhet
eller, Brukssocieteten veterligen, någonsin blifvit öfverklagad; då deremot
många förvecklingar och mycken oreda skulle uppstå genom stämplingsskyldighetens
upphörarande i så måtto, som det icke torde kunna
förekommas, att ostämplade jerneffekter från olika tillverkningsställen
och af sins emellan olika beskaffenhet blefve under transporter äfvensom
på vågarne inom riket sammanblandade och sedermera icke utan
svårighet kunde åtskiljas, och då stämpelns anbringande icke vore med
någon kostnad för tillverkaren förenad, förklarade Brukssocieteten sig
hysa den öfvertygelse, att stämplingsskyldighetens afskaffande skulle,
utan att medföra ringaste fördel, högst menligt inverka på svenska jernhandteringen,
och att jerneffekters förseende med tillverkningsställets
stämpel under derför stadgade kontroller dädanefter som dittills borde
utgöra ett åliggande.

Såsom af Kongl. kungörelsen den 13 Juni 1862 inhemtas, fästades
ock nådigt afseende å denna Brukssocietetens framställning. I nämnda
förordning — hvarigenom, med upphäfvande af åtskilliga stadganden om
skjddighet för vederbörande att med tillverkningsstämpel förse vissa
fabrikstillverkningar och handtverksvaror, förklarades att det på fabriksoch
handtverksidkare sjelfve skulle få ankomma att, om de så för godt
funne, på sina arbeten anbringa egna stämplar eller märken och dessa
stämplars eller märkens utseende och beskaffenhet offentligen tillkännagifva
— gjordes nemligen härifrån uttryckligt undantag för jerneffekter,
i afseende å hvilkas stämpling i nåder bestämdes att hvad derom vore
särskilt föreskrifvet skulle fortfarande gälla till efterrättelse.

Under den tid, som förflutit sedan ifrågavarande förslag sålunda
pröfvades, hafva icke inträffat några förhållanden, som kunna gifva Fullmägtige
anledning att frånträda den mening, Brukssocieteten i fråga om
stämpeltvångets bibehållande uttalat. Fullmägtige åberopa hvad till stöd
för denna mening här ofvan blifvit anfördt och anhålla att såsom tilllägg
dervid få erinra, att svenskt jern i allmänhet står i vida högre pris
än den stora mängden af andra länders jernsorter; att äfven de särskilda
svenska jernsorterna sins emellan ega ett mycket olika värde,

och att de egenskaper hos det svenska jernet, som förläna detsamma
dess goda anseende, ofta kunna utrönas endast genom jernets bearbetning^
eller genom en längre tids begagnande af de fabrikater, som deraf
blifvit framstälda. för afnämare af en sådan vara är det naturligtvis
af högsta vigt att kunna förlita sig på de stämplar, som å varan finnas
anbragta, och säkerligen skulle afsättningen på utrikes ort af svenskt
jern i hög grad försvåras, i fall missbruken genom anbringande af falska
stämplar blefve allmännare än de för närvarande äro. Det lider
intet tvifvel, att dylika missbruk skulle än mera vara att befara, derest
det häi blefve tillätet att vågföra och till salu hålla icke stämpladt
svenskt jern, ty borthuggandet eller utplånandet af stämplar icke blott
medföi kostnader, utan maste äfven hos de arbetare, som dervid användas,
framkalla en klarare insigt och tydligare medvetenhet om att
de göra sig skyldige till delaktighet i ett bedrägligt förfarande, än om
fråga endast vore att anbringa märke på en förut ostämplad vara, hvilket
för andra slag af varor än jerneffekter ej sällan kan ske i icke
brottslig . afsigt. För svenska jernhandteringen och dess idkare anse
Fullmägtige således det vara nyttigt och nödigt, att skyldigheten att förse
jerneffekter med tillverkningsställets stämpel kommer att fortfara.

Dåligt Kongl. förordningen den 12 Januari 1855 angående svenska
jerneffekters stämpling gäller stämpeltvånget för tillverkningar vid
hvarje sådan verkstad, som är inrättad för blåsning af tackjern eller för
detsammas nedsmältning och beredning till smidigt jern eller för stålberedning
eller för annan gröfre jernförädling. Fullmägtige vilja icke
förneka, att ett eller annat slag af de många olikartade tillverkningar
som vid dylika verkstäder förekomma, kan utan afsevärd olägenhet undantagas
från den nu föreskrifna allmänna stämplingsskyldigheten, men
i någon närmare utredning af denna fråga hafva Fullmägtige ansett sig
nu icke behöfva ingå, destomindre som de förändrade bestämmelse^
hvilka må pröfvas lämpliga att härutinnan meddela, icke i någon händelse
synas böra inflyta i den allmänna lag angående skydd för varumärken,
hvarom föreliggande förslag handlar.

Med. stöd af hvad nu blifvit anfördt hemställa Fullmägtige,
att i den Lag angående skydd för varumärken, som i nåder beslutes,
måtte föreskrifvas, att i afseende å stämpling af jerneffekter skall
gälla hvad derom är eller framdeles varder särskildt stadgadt,

och att^ såsom följd häraf, det af konnterade i § 4 af förordningen
om införande af ifrågavarande Lag och hvad i afseende derå iakttagas
skall intagna förslag om upphäfvande af ofvanberörda Kongl.
förordning den 12 Januari 1855 och de författningar, som ändrat deri
meddelade bestämmelser, måtte få förfalla.

Bih. til Riksd. Prat. 1884. 7 Samt.

För den händelse emellertid att Kongl. Maj:t, med upphäfvande
af nu stadgade skyldighet för jernverksegare att förse sina tillverkningar
med stämpel, skulle anse den nya lagen angående skydd för varumärken
böra äfven inom jernhandteringen tillämpas, få Fullmägtige tillkännagifva,
att de icke kunnat lemna utan uppmärksamhet den i § 4
af förslaget förekommande bestämmelse, att varumärke ej må registreras,
om det består endast af siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka
sig genom egendomlig form. Enligt denna bestämmelse skulle
för att såsom varumärke få använda siffror, bokstäfver eller ord det
visserligen vara tillräckligt att omgifva dem med den enklaste ram eller
dylikt; men härvid må erinras, att enligt förslaget en hvar skulle vara
oförhindrad att med likadana siffror, bokstäfver eller ord, dock utan ram
eller annat, dylikt tillägg, stämpla sina jerneffekter, ehuruväl inregistrering
af så beskaffade märken icke finge ega rum. Närmaste följden
häraf synes Fullmägtige blifva, att jerntillverkare i allmänhet skulle finna
det vara föga förenligt med ändamålet att såsom skyddsmärke begagna
åtminstone sådana stämplar, som hufvudsakligen bestode af bokstäfver,
ty på en rostig jernstång kan det vara svårt nog att riktigt urskilja
bokstäfverna, och en dem omgifvande ring eller dylikt blifver allt för
ofta oskönjbar, hvartill kommer det af erfarenheten bestyrkta förhållande,
att många afnämare fästa sig endast vid bokstäfverna och ej anse
ett tillägg af en ram eller dylikt såsom någon magtpåliggande skilnad.
Nu kan emellertid redan den flyktigaste blick i stämpelboken för jernverken
i Sverige nogsamt öfvertyga en hvar huru begärliga i synnerhet bokstafsstämplar
varit, och detta är i sjelfva verket mycket naturligt, emedan,
såsom det tillgår vid stämplingen af gröfre tillverkningar t. ex.
tackjern, smältstycken och stångjern, många figurer, som eljest skulle
vara ganska tjenliga, blifva långt mindre tydliga än bokstäfver. Fullmägtige
finna derföre det icke vara lämpligt att, på sätt komiterade
föreslagit, för blifvande stämplar å jerneffekter försvåra användningen
af siffror, bokstäfver eller ord. Den till stöd för förslaget i denna del
åberopade omständighet att märken, som uteslutande bestå af bokstäfver
eller siffror, i vissa främmande länder icke få inregistreras, kan enligt
Fullmägtiges förmenande icke utgöra tillräcklig anledning att här i
Sverige förvägra skyddsrätt för dylika märken å jerneffekter, enär det
i allt fall står öppet för enhvar, som i det främmande landet vill förvärfva
skyddsrätt för sin tillverkning, att åt sig uttänka ett annat märke,
emot hvars inregistrering derstädes hinder ej möter. För öfrigt torde
med skäl kunna antagas, att antalet af nya stämplar för jerneffekter i
Sverige kommer att under en temligen lång framtid blifva ringa i
jemförelse med de många bokstafs- och sifferstämplar som här redan

forefinnas och för hvilka olägenheten att icke i omförmälda främmande
länder kunna inregistreras skulle fortfarande qvarstå.

, ? beaktande af dessa omständigheter hemställa Fullmägtige, att
föreskriften i § 4 mom. 1 af förslaget måtte förklaras icke böra ega
tillämplighet å sådana märken för jerneffekter, som på grund af den
nya Lagen kunna blifva till registrering anmälda, samt att § 7 i förslaget
måtte förändras till öfverensstämmelse härmed.

J anledning af den i §§ 9 och 15 föreskrifna registreringsförnyelse
föranlåtas Fullmägtige erinra att, jemlikt nu gällande stadganden
angående stämpling af jerneffekter, hvarje stämpel, som af Bergsöfverstyrelsen
godkänts, äfven får utan någon inskränkning i tiden fortfarande
gälla, så länge egaren af den verkstad, för hvilken stämpeln blifva
beviljad, vill den begagna. Häri skulle icke ske någon ändring,
derest, i enlighet med hvad Fullmägtige här ofvan tillstyrkt, stämpeltvånget
varder bibehållet, emedan i sådant fall någon registreringsförnyelse
ej kan komma i fråga, men äfven med borttagande af detta
tvång vill det synas som skulle en dylik förnyelseåtgärd vara mindre
behöflig med afseende å de för jerntillverkningar inregistrerade stämplar,
såsom afsedda att vid verkstäder af mera stadigvarande egenskap
än fabriker i allmänhet under en lång framtid begagnas. Genom underlåtenhet
att i behörig tid verkställa den föreskrifna förnyelsen skulle
det skydd, registreringen medförde, komma att upphöra och en annan
kunna bereda sig rätt att såsom skyddsmärke för sin tillverkning begagna
alldeles likadan stämpel, som tillhört den ursprunglige egaren.
Då förslaget i § 15 förutsätter, att ett så beskaffadt äfventyr skulle vid
försummad förnyelse drabba äfven egare af sådana utaf Bergsöfverstyrelsen
godkända stämplar och bistämplar, som egde bestånd, när den
nya Lagen trädde i kraft, kunna Fullmägtige ej underlåta anmärka att
härigenom skulle föranledas en ganska väsentlig inskränkning i den
rättighet att, med andras uteslutande, oqvaldt för all framtid begagna
i vederbörlig ordning beviljade stämplar och bistämplar, som under hittills
varande förhållanden tillkommit deras egare, och som många af
dem tvifvelsutan betrakta såsom en ibland sina värderikare tillhörigheter.

Stockholm den 19 Oktober 1882.

På Fullmägtiges i Jernkontoret vägnar
C. J. THYSELIUS.

F. Richter.