Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36 (Utlåtande 1883:LU26 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

N:o 26.

Ank. till Rikscl. Kansli den 16 April 1883, kl. 2 e, in.

Lag-TJtskottets Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till Förordning angående skyldighet
för ny egare af jord att svara för utflyttningshidrag m. m.,
som vid laga skifte hlifvit bestämdt, dels ock enskild
motion i ämnet.

Kongl. Maj:t har under den 8 sistlidne Januari till Riksdagen
aflåtit en så lydande proposition:

»Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 9 Maj 1880 anhållit,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till författning i syfte att bereda större säkerhet, än för
närvarande egde rum, för utbekommande af sådant bidrag eller ersättning,
som omförmäles i 13 kap. Stadgan om skiftesverket i riket den
9 November 1866, har inom Justitiedepartementet hlifvit utarbetadt förslag
till till förordning i ämnet; och vill Kongl. Maj:t, efter det Högsta
Domstolen blifvit öfver förslaget hörd, med bifogande af det angående
ärendet i Högsta Domstolen och Statsrådet förda protokoll, enligt 87 §
Regeringsformen föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

Förordning angående skyldighet för ny egare af jord att svara
för utflyttningsbidrag m. m., som vid laga skifte blifvit bestämdt.

Härigenom förordnas som följer:

Har vid laga skifte blifvit bestämdt, att bidrag till utflyttning
Bill. till Riksd. Prot. 1883. 7 Sand. 19 Häft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

eller ersättning för odling eller vanhäfd å jord eller för ståndskog, plantering
eller torfjord skall gäldas af egare till jord, som i skiftet ingått,
vare, derest jorden öfvergår till ny egare, denne pligtig svara för hvad
af det bidrag eller den ersättning förfaller till betalning eller utgörande,
sedan han egare blifvit.»

Skälen till propositionen inhemtas af det bilagda utdraget af
statsrådsprotokollet, till hvilket föredragande departementschefen yttrat:

»På sätt i »Riksdagens underdåniga skrifvelse» blifvit anfördt, hafva
skiljaktiga meningar inom lagskipningen yppats i fråga derom, huruvida
de ''vid laga skiften faststälda utflyttningsbidrag samt ersättningar för
odling, vanhäfd, ståndskog och dylikt fortfara att vidlåda den ersättningsskyldiges
jord, äfven sedan den efter skiftet ombytt egare. Vid
sådant förhållande synes anledning icke saknas att genom en särskild
lagbestämmelse reglera rättsförhållandet emellan den till dylik ersättning
berättigade och ny egare till den ersättningsskyldiges jord. Otvifvelaktigt
är, att ersättningstagaren, för sin rätt att utfå hvad honom
blifvit tillagdt, skulle komma i åtnjutande af allt för ringa skydd, derest
vid öfverlåtelse af jorden nye egaren vore fri från hvarje förpligtelse
att svara för de vid laga skiftet bestämda ersättningsbelopp, ändock att
någon försummelse i fråga om ersättningens utkräfvande icke kan med
skäl läggas honom till last. Men med omsorgen för fastighetskreditens
skyddande synes å andra sidan icke stå tillsammans att, på sätt understundom
blifvit ifrågasatt, för ifrågavarande ersättningsbelopp medgifva
panträtt i fastigheten med förmånsrätt framför de inteckningar, som till
äfventyrs deri kunde förefinnas. Stadgandet torde derföre böra inskränkas
dertill att, i likhet med hvad i 79 § i lagen angående dikning och annan
afledning af vatten den 20 Juni 1879 blifvit stadgadt i fråga om bidrag
till företag, hvarom i nämnda lag handlas, ny jordegare förpligtas. att
svara för den del af i fråga varande bidrag, som förfaller till betalning,
sedan han blifvit egare till jorden — —.»

Emellertid har, med anledning af den till Lag-Utskottets handläggning
öfverlemnade Kongl. propositionen, Herr M. Jonsson inom Andra
Kammaren afgifvit en, likaledes till Lag-Utskottet hänvisad motion, Nio
93, hvilken motion har följande lydelse:

»Då jag anser Kongl. Maj:ts proposition angående skyldighet för
ny egare af jord att svara för utflyttningsbidrag m. m., som vid laga
skifte blifvit bestämdt, icke innefatta förslag till sådana lagbestämmelser,
som medföra full säkerhet för utbekommande af ersättning för utflyttning,
odling, mistad ståndskog in. in., tager jag mig friheten härmed
framställa förslag till ordnande af denna fråga.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

»Ersättningsfordran af ifrågavarande beskaffenhet utgör vederlag
för jord, skog, in. in., som blifvit egaren, ofta mot hans vilja, afhända,
och är således, så att säga, satt i fastighetens ställe. Egare af sådan
fordran bör derföre ega allra yppersta säkerhet för densammas utbekommande.
Den bör efter min uppfattning vidlåda jorden såsom en
deraf utgående ränta, en jorden belastande sakrätt, gällande med den
förmånsrätt, som i 17 kap. 6 § Handelsbalken stadgas.

»Ett stadgande i detta syfte kan tänkas antingen såsom sjelfständigt
eller såsom ett tillägg till den lagbestämmelse, som innefattas i
Kongl. Maj:ts proposition. Genom sistnämnda lagbestämmelse afgöres
nemligen endast frågan, hvilken person, den gamle eller nye egaren af
fastigheten, skall anses vara rätte gäldenären för den ena eller andra
delen af ersättningen.

»På grund häraf får jag föreslå,

att Riksdagen måtte antingen, med afslag å Kongl. Maj:ts
proposition, besluta ett lagstadgande, hvarigenom på ofvannämnda
eller annat sätt beredes trygghet för utbekommande af ersättningsfordringar
af ifrågavarande beskaffenhet, eller ock, med
hufvudsakligt godkännande af det i den Kongl. propositionen
framstälda förslag, besluta ett tillägg dertill af det innehåll jag
ofvan åsyftat.»

Utskottet, som delar motionärens uppfattning, att ersättningsfordran
af ifrågavarande beskaffenhet utgör vederlag för den jord, ståndskog
m. in., som vid skiftet förre egaren frångått, samt att densamma
följaktligen måste anses satt i fastighets ställe, finner på sådan grund,
i likhet med motionären, rättvist vara, att denna fordran vidlåder jorden,
i hvars hand den än kommer, med den förmånsrätt, som i 17 kap. 6 §
Handelsbalken sägs.

Man kan nu häremot anmärka, att dylik ersättning sålunda erhåller
förmånsrätt framför inteckningar, äfven sådana af äldre datum,
och att en lagstiftningsåtgärd i denna rigtning skulle komma att menligt
inverka på fastighetskrediten, men Utskottet vill häremot erinra,
att, der skiftet är rätteligen verkstäldt — och annat förhållande har
lagstiftaren icke rätt att förutsätta — det hemman eller den hemmansdel,
hvarifrån ersättning skall utgå, måste anses hafva blifvit genom
skiftet till sitt värde förbättrad med minst det belopp, hvartill den å

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

densamma belöpande ersättning uppgår, samt att till löljd häraf inteckningshafvarne
icke böra kunna blifva lidande i sin rätt. Att deremot,
i följd af skiftet, deras rätt skulle, på öfrige skiftesdelegares bekostnad,
blifva utan någon deras uppoffring eller ens åtgärd förbättrad, och att
vid skifte den ene skiftesdelegaren skulle nödgas utan tillfyllestgörande
säkerhet för ersättningsbeloppets utbekommande till annan skiftesdelegare
afstå sin värderika egendom, t. ex. ståndskog, för att af den senare
kanske omedelbarligen förvandlas i löst, lätt, användbart och lätt försvinnande
kapital, synes deremot icke vara med rättvisa öfverensstämmande.

Anmärkningen, att genom den ifrågasatta lagbestämmelsen skulle
skapas en ny tyst förmånsrätt, torde betydligt förlora i kraft, då man
besinnar, att skifteshandlingarne äro för hvar och eu tillgängliga.

Med den lagbestämmelse i ämnet, Utskottet på grund af det anförda
föreslår, synes något stadgande i den rigtning, som innefattas i
den Kongl. propositionen, icke vara behöflig!.

Utskottet hemställer alltså:

1) att förevarande Kongl. proposition icke må af
Riksdagen antagas; och

2) att Riksdagen må för sin del antaga följande

Lag

angående förmånsrätt till betalning för fordran å utflyttningsbidrag
m. in., som vid laga skifte blifvit bestämdt.

Härigenom förordnas som följer:

Har vid laga skifte blifvit bestämdt, att bidrag till
utflyttning eller ersättning för odling eller vanhäfd å
jord eller för ståndskog, plantering eller torfjord skall
gäldas af egare till jord, som i skiftet ingått; då häfte
samma jord, i hvars hand den komma må, för det
bidrag eller den ersättning; och njute den, som eger
sådan fordran, enahanda förmånsrätt till betalning ur
jorden, som enligt 17 kap. 6 § Handelsbalken tillkommer
enskild ränteegare för afgäld af fast egendom.

Stockholm den 16 April 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

Reservationer:

af Herr Bergström, med hvilken Herr Grefve Ström/elt instämt:
»Lika med Utskottets flertal finner jag, att genom bifall till den Kongl.
propositionen icke skulle åt ersättningsfordran af ifrågavarande beskaffenhet
beredas en så tillfyllestgörande säkerhet, som hennes natur
kräfver; men å andra sidan vågar jag till följd af omsorg om fastighetskrediten
icke tillerkänna fordringsegaren en stadigvarande tyst förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § Handelsbalken, helst, enligt hvad i Utskottet
upplysts, ersättning t. ex. för mistad skog vid flera skiften uppgått
till mycket höga belopp, vid ett skifte till 27,000 kronor. Vid sådant
förhållande har jag icke kunnat finna annan utväg att förskaffa ifrågavarande
fordringar nödig ansedd säkerhet, än att bereda fordringsegaren
en hittills med Inteckningsförordningens nuvarande lydelse saknad rättighet
att i den ersättningsskyldiga jorden söka inteckning för sin fordran.
För berörda ändamål måste vidtagas sådana ändringar i §§ 2
och 14 af Intéckningsförordningen, som här nedan under Litt. B intagna
författningsförslag utvisar.

Man kan dock icke stanna dervid, utan det blir derjemte nödigt
att förunna fordringsegaren någon viss tid, inom hvilken han, derest
han för bevarande af sin rätt finner sådant erforderligt, må ega att
söka inteckning i den ersättningsskyldiga jorden vid påföljd för försittande
af nämnda tid, att rättigheten till inteckning går förlorad.

Under tiden synes han mig böra njuta sin säkerhet i jorden;
dock ej framför sådana jordegarens borgenärer, som i samma jord ega
pant- eller förmånsrätt. I enlighet med dessa kortligen anförda grunder
är det här nedan under Litt. A intagna lagförslag uppgjordt. Till
förekommande af ovisshet om detta lagförslags rätta förstånd är i slutet
af detsamma infördt enahanda stadgande, som innehålles i den
Kongl. propositionen; hvaraf följer, att, derest den ersättningsskyldiga
jorden öfvergår till ny egare, denne, fastän inteckning för ersättningsfordringen
icke blifvit sökt och vunnen, dock skall vara pligtig att
svara för hvad af det vid skiftet faststälda bidrag eller ersättning förfaller
till betalning eller utgörande, sedan han egare blifvit.

På grund af hvad sålunda anförts får jag hemställa, att Riks -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

dagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts proposition icke kan i oförändradt
skick antagas, må med anledning af samma proposition och
Herr Magnus Jonssons motion för sin del besluta

A) en så lydande

Lag angående säkerhet för fordran å utflyttningsbidrag
m. m., som vid laga skifte blifvit bestämdt.

Härigenom förordnas, som följer:

Har vid laga skifte blifvit bestämdt, att bidrag till utflyttning
eller ersättning för odling eller vanhäfd å jord eller för
ståndskog, plantering eller torfjord skall gäldas af egare till
jord, som i skiftet ingått; njute den, till hvilken sådant bidrag
eller ersättning bör utgöras, sin säkerhet i samma jord framför
andre jordegarens borgenärer, hvilka icke i jorden ega
pant- eller förmånsrätt. Söker han ej inteckning för sin fordran,
i stad inom tre månader och å landet sist vid det ting,
som infaller näst efter sex månader, sedan skiftet vunnit fastställelse;
ege derefter ej bättre rätt än de andre. Öfvergår
jorden till ny egare, vare denne, ändå att inteckning för bidraget
eller ersättningen ej sökts, pligtig svara för hvad deraf
förfaller till betalning eller utgörande, sedan han egare blifvit.

B) en så lydande

Förordning angående ändring af 2 och 14 §§ i Förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875.

Härigenom förordnas, att 2 och 14 §§ i Förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875 skola erhålla följande förändrade
lydelse:

2 §•

Häftar fast egendom för ogulden köpeskilling, på sätt i 11 kap.
2 § Jordabalken sägs, eller har egare af fast egendom genom domstols
beslut fått sig ålagdt att ställa säkerhet för omyndigs medel, dem
han bär om händer, eller är han genom laga kraftvunnet utslag i brottmål
förpligtad att utgifva skadestånd, som ej genast är förfallet till
betalning, eller har vid laga skifte, som vunnit fastställelse, blifvit bestämdt,
att bidrag till utflyttning eller ersättning för odling eller vanhäfd å jord
eller för ständskog, plantering eller torfjord skall gäldas af egare till jord,
som i skiftet ingått-, då må inteckning beviljas till säkerhet för sådan
fordran, ändå att gäldenären det ej medgifvit.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

14 §.

öfverlåter någon sin fasta egendom till annan, och har, innan
nye egaren söker lagfart, inteckning för fordran blifvit i egendomen
sökt på grund af förre egarens medgifvande eller derförutan enligt
2 §; då utgör öfverlåtelsen ej hinder för inteckningens beviljande. Sökas
å samma dag inteckning för fordran och lagfart å öfverlåtelse,
vike inteckningssökanden för den, som eganderätten förvärfvat, der ej
inteckningen sökes för fordran, som eger förmånsrätt enligt 11 kap.
2 § Jordabalken, eller för fordran å utflyttning sbidrag eller ersättning,
hvarom i 2 § sägs.

af Herr Grefve Mörner;

af Herr Ekenman, med hvilken Herrar Thomasson, Widmark, Anders
Persson och Lewin instämt: »Jag anser att Lag-Utskottet bort,
på de i Kongl. Maj:ts proposition framlagda skäl, till densamma förorda
bifall, desto hellre som samma Kongl. proposition är föranledd af
och står i öfverensstämmelse med Riksdagens egen begäran i dess underdåniga
skrifvelse den 9 Maj 1880.»