Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36 (Utlåtande 1872:LU36 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

AV o 36.

Ank. till Riksd. Kansli den 4 Maj 1872, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. May.ts nådiga •proposition, med
förslag till förklaring af 11 kap. 5 t§ Handel sb alken, angående
företrädesrätt till betalning ur läs pant, dels ock enskild
motion om utarbetande och antagande af en lag angående
upplag af produkter och varor.

Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition, hvilken blifvit af begge Kamrarne
till Lag-Utskottet remitterad, är af denna lydelse:

»Sedan hos sistlidne års lagtima Riksdag framställning blifvit gjord om behofvet
af en lag angående så kallade upplagshus eller upplagsplatser, der eu producent
eller handlande kunde upplägga eu vara emot ett qvitto af den beskaffenhet, att det
representerade sjelfva varan, så att denna ej kunde säljas eller pantsättas utan genom
ett öfverflyttande af beviset, har Riksdagen, som erfarit, att man i flera andra länder,
bland dem Danmark, begagnade sig af dylika inrättningar, samt ansåg, att här i
riket behofvet deraf vore ännu mera känbart än annorstädes, och att genom uppfyllandet
af detta behof varuomsättningen skulle underlättas och såmedelst produktionen
befordras, uti underdånig skrifvelse den 6 Maj 1871, bland annat anfört, att det
läge i sakens natur, att inrättningar af omförmälda slag icke kunde vinna någon
omfattning och motsvara affärslifvets behof, med mindre lagliga innehafvande! af de
bevis, som utfärdas öfver inlemnade varor, gåfve ovilkorlig rättighet att utbekomma
sjelfva varan; att, efter Riksdagens åsigt, en sådan rättighet icke kunde härledas från
vår nu gällande lag, samt att, för uppnående af det med ifrågavarande inrättningar
Bih. till Riksd. Prot. 1872. 7 Sam. 21 Höft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36,

afsedda ändamål, jemväl bestämmelser i åtskilliga andra hänseenden syntes vara af
nöden, såsom: att de upplagda varorna icke må utmätas eller beläggas med qvarstad
annorledes, än genom utmätning af eller qvarstad å upplagsbeviset m. m.; och
anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta eu lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de af Riksdagen anförda grunder samt derom aflåta nådig proposition
till Riksdagen.

Vid bedömandet af de fördela*, hvilka genom eu författning i förevarande
ämne kunde tillskyndas producenter och handlande, synes Riksdagen hafva lagt eu icke
ringa vigt derå, att de bevis öfver inlemnade varor, som af upplagshusen utfärdades,
skulle, i fråga om köp och pantsättning, representera sjelfva varan. Ett lagstadgande
i sådan syftning komme dock ostridigt att innebära en ganska väsendtlig afvikelse från
de i vår lagstiftning gällande grundsatser och dertill åstadkomma den oegentlighet,
att handlingar, utfärdade med enahanda ordalydelse, möjligen äfven af en och samma
person, icke alltid komme att inför lagen medföra samma verkan. De betänkligheter,
som häraf måste uppstå mot antagande af ett dylikt stadgande, anser Kongl. Maj:t
vara af beskaffenhet att kunna rubbas endast genom ett tydligt ådagalagdt behof deraf
för våra näringar. Tvifvel om detta, behofs tillvaro torde dock vara desto mera berättigadt,
son” i Danmark, det enda land som af Riksdagen exempelvis namngifvits,
på grund af eu i början af år 1866 utfärdad lag af det innehåll, som blifvit af
Riksdagen ifrågasatt, blott ett enda upplagsmagasin uppstått, och hvilken såsom sådant,
icke ens varit i någon stor utsträckning begagnadt. På de vigtigaste handelsplatserna
här i riket äro numera bolag bildade eller under bildning för åstadkommande
af upplagsmagasin i stor skala, och detta förhållande synes utmärka, att den svenska
lagstiftningen redan i förevarande hänseende medgifver den frihet, hvaraf, efter våra
näringsförhållanden, göres behof. Skulle emellertid en särskild lagstiftning angående
upplagshus verkligen af behofvet påkallas, synes kännedomen såväl derom, som ock
huru beskaffad den särskilda lagen bör blifva, säkrast kunna vinnas genom erfarenheten
från de anstalter, hvita snart torde hos oss uppstå. I eu omständighet har
dock Kongl. Maj:t ansett lagstiftningens mellankomst möjligen vara af nöden. Det
har nemligen hos affärsmän visat sig en viss tvekan, huruvida den företrädesrätt till
betalning, hvilken enligt lag tillkommer den. som häfver lös pant i händer, äfven
gäller för det fall att gods, hvari egaren medgifvit panträtt, innehafves af tredje man,
som förbundit sig att detsamma eller dess värde panthafvaren tillhandahålla. Med
afseende derå att eu sådan tvekan kan lägga hinder i vägen för bildande af upplagshus
med syfte att i den upplagda varan bereda säkerhet för lån hos annan person,
har ett lagförslag i ämnet blifvit upprättadt; och efter att deröfver hafva hört Högsta
Domstolen och Stats-Rådet. hvitas protokoll i frågan härhos bifogas, vill Kongl. Maj:t
alltså, jemlikt § 87 Regeringsformen, till Riksdagens antagande framställa följande
förslag till

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

”Förklaring af 17 kap. 3 § Handelsbalken, angående företrädesrätt till betalning
ur lös pant.

Härigenom förklaras, att med det i 1 7 kap. 3 § Handelsbalken förekommande
stadgande, att den, som häfver lös pant i händer, njuta derutur betalning framför
gäldenärens öfriga fordringsägare, afses äfven det fall, att gods, hvari panträtt är af
egaren medgifven, innehafves af tredje man, som förbundit sig att godset eller dess
värde panthafvaren tillhandahålla.”

1 sammanhang härmed har Utskottet till behandling förehaft en af Herr S. F.
Norm inom Andra Kammaren väckt, till Utskottet remitterad motion (N:o 14 7),
hvari anföres, att det genom Riksdagens ofvanberörda underdåniga skrifvelse den 6
Maj 187 1 påkallade lagförslag angående upplagshus och upplagsplatser, i anseende
till hinder af andra vigtiga lagfrågor, antagligen ej kunde blifva färdigt att af Kongl.
Maj:t framläggas vid innevarande riksdag, men att behofvet af lagstiftning i ämnet
gjorde sig allt mera gällande och fordrade, lagstiftarens skyndsamma mellankomst;
hemställande motionären derföre, ”att Riksdagen måtte låta genom dess Lag-Utskott
utarbeta och för sin del besluta lag i ämnet i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
ofvanberörda danska lag.”

Hvad nu först angår Kongl. Maj:ts proposition, så torde, på deruti angifna
skäl, den föreslagna, af Högsta Domstolens bestå ledamöter tillstyrkta lagförklaringen
vara behöflig; och som Utskottet vid verkställd granskning af sjelfva författningsförslaget
ej funnit anledning till någon anmärkning emot detsamma, anser Utskottet sig
böra vördsamt hemställa,

l:o att Kongl. Maj:ts omförmälda nådiga proposition måtte af
Riksdagen bifallas.

Vidkommande derefter Herr Noréns motion, så kan väl icke påstås, att behofvet
af en sådan lag angående upplagshus, som Riksdagens underdåniga skrifvelse den 6
Maj 1871 afser, blifvit i någon väsendtlig män afhjelpt genom den här ofvan i första
punkten tillstyrkta lagförklaring. Men Kongl. Maj:t har i afseende på berörda underdåniga
skrifvelse, under uttalande af tvifvel om ett slikt behofs tillvaro, meddelat,
att på de vigtigaste handelsplatserna här i riket numera vore bolag bildade eller
under bildning för åstadkommande af upplagsmagasin i stor skala, ett förhållande
som syntes utmärka att den svenska lagstiftningeu i förevarande hänseende redan
medgåfve den frihet, hvaraf, efter våra näringsförhållanden, gjordes behof, samt att,
derest emellertid en särskild lagstiftning angående upplagshus verkligen skulle af behofvet
påkallas, kännedomen så val derom, som ock huru beskaffad den särskilda

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

lagen borde blifva, syntes säkrast kunna vinnas genom erfarenheten från de anstalter,
hvilka snart torde hos oss uppstå.

I anseende härtill, och då således antagligt är, att ett lagförslag i detta
ämne för närvarande ej skulle lyckas att vinna Kongl. Maj:ts nådiga sanktion, torde
det ej vara lämpligt att Riksdagen nu vidtager någon åtgärd för frågans lösning;
utan får Utskottet för den skull hemställa,

2:o att Herr Noréns ifrågavarande motion måtte lemnas utan vidare
afseende.

Stockholm den 1 Maj 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservation:

af Herr Grefve Sparre : Genom den föreslagna lagförklaringen, förutsatt att den i
ifrigt vore fullt lämplig, hvarom vidare här nedan, fylles, på sätt i Högsta Domstolen,
blifvit anmärkt ingalunda det i Riksdagens skrifvelse omförmälda behof af eu lag, som i
rörelsens intresse möjliggjorde uppläggandet af varor emot bevis, hvilka representerade
sjelfva varan, och genom hvilkas emottagande köpare sålunda hade full visshet att de
lagligen innehade varan, så att denna icke kunde, dem oåtspord^ föryttras, i mät tagas
eller, i fall af insättarens konkurs, intagas i massan; en anordning som, i andra
länder vidtagen, i Sverige, hvarest, till följd af landets naturbeskaffenhet, utstånden
äro stora, kommunikationsmedlen ofullständiga, och vattenvägarne eu stor del af året
stängda, samt der högst få betydande marknadsplatser finnas, företrädesvis vore
önskvärd.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet har Herr .Justitie statsministern förklarat
sig anse ett lagstadgande i denna; syftning »innebära eu ganska väsendtlig afvikelse
från de i vår lagstiftning gällande grundsatser». DS, likväl i det följande
säges, »att vår lagstiftning redan i förevarande hänseende medgifver erforderlig frihet»,
såsom bevis hvarpå anföres anordningen med vågförda effekter och, man kan tillägga,
nederlagsgods, hvilka just på nämnda sätt öfverlåtas och pantsättas, så kan man ej

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

fullt inse denna »väsendtliga afvikelse”. För min del skulle jag tvärtom våga tro,
att jurisprudensen hos oss redan tagit nämnda riktning; och jag skulle således instämma
i den mening att erforderlig frihet medgåfves; men en uttrycklig lag torde
anses erforderlig, innan affärsmän våga kapital på företag, som hvila på denna
grundsats.

Vidare förekommer i »amma yttrande att sådana inrättningar skulle blifva
privilegierade. Derom finnes i Riksdagens skrifvelse icke den aflägsnaste antydan.
Utan att göra dem privilegierade kunde man, såsom vilkor för tillgodonjutande af
vissa förmåner — såsom att, då ett upplagshevis förekommer, få detsamma dödadt;
att, om varan ej inom stadgad tid återtages, upplagshusets ansvarighet upphör, in. fl.
för sådana anordningar alldeles oundvikliga stadganden — föreskrifva offentlig kontroll-,
en åtgärd som kunde vara väl behöflig, om t. ex. åt aktiebolag fortfarande medgifves
rättighet att å insatta varor draga vexlar till obegränsadt belopp; men sådant
benämnes icke privilegium. Mot den moderna statens begrepp strider ej att i den
allmänna kreditens intresse utöfvas en viss kontroll; och Sverige, om det skall kunna
deltaga i verldshandel^ får ej i sina institutioner alldeles afvika från andra länders.

Hvad nu angår lagförklaringen, så, äfven om densamma, i strid med de inom

Högsta Domstolen yttrade åsigter, vore erforderlig, synes den mig i sin nuvarande
form icke lämplig.

En lagförklaring har alltid ansetts och torde höra anses såsom en nödfallsutväg,
användbar hufvudsakligen för det fall att lagskipningen synes vara på väg

att taga en felaktig riktning, eller åsigterna äro synnerligen stridiga: men detta synes,
att döma af dessa ledamöters af Högsta Domstolen yttranden, ej vara fallet. Lagförklaringen,
sådan den här blifvit uppställd, kan deremot verka skadligt, i det att den,
i stället att gifva en ledning vid lagtillämpningen, tvärtom begränsar denna, och likasom
fixerar den vid eller inskränker den till det i förklaringen omförmälda fall. Om
t. ex. pantsättning, i det fall att panten innehafves af en tredje man, som derå
utgifvit bevis, hvilket vid pantsättningen öfverlemnats till långifvaren, icke, utan ett
uttryckligt förklarande af lagstiftaren, anses gifva trygghet, eller, i lagspråket,
sakrätt: rätt emot alla; så skall nemligen just denna omständighet framkalla tvifvel,
huruvida öfverlåtelse, vid varans försäljning, af ett sådant bevis, utan ett sådant
uttryckligt förklarande af lagstiftaren, gifver köparen denna trygghet: rätt emot alla.
Men just detta afsågs företrädesvis i Riksdagens skrifvelse. Lagförklaringen, särdeles
om den enligt berörda i Högsta Domstolen yttrade åsigt är öfverflödig, kan således
verka menligt, i det den, genom att inskränka sig till frågan om pantsättning,
utesluter den vigtigare frågan om öfverlåtelse af egenderätt.

Men sjelfva redaktionen af förklaringen lemnar anledning till anmärkning.
Jag vill alldeles ej fästa mig vid det språkfel som förekommer i orden : ”att den, som
häfver lös pant i bänder, njute» i stället för skall njuta-, men ordet ”panthafvaren,”
hvarmed här menas, icke den som innehar panten, men borgenären, ”den åt hvilken

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

panträtt är medgifven” utan att han innehar panten, är dessutom i så måtto tvetydigt,
att det icke är fullt klart, huruvida den, som innehar panten, skall hafva
förbundit sig att åt en viss person, eller åt en hvar som företer bevis att panträtt
är honom af egaren medgifven, eller med begagnande endast af lagförklaringens ord
”åt panthafvaren” tillhandahålla värdet. Inom Lag-Utskottet kunde man omöjligen enas
om meningen med detta ord.

Att den, till hvilken en vara är öfverlemnad i förvar, förbundit sig att
tillhandahålla varan eller dess värde, är icke heller hvad somhonstituerar begreppet
pant; är, på sätt inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, icke något väsendtligt
vid pantsättningen; och intagandet af denna föreskrift såsom vilkor för panträtten
förvillar och fördunklar begreppet. Till begreppet af handfången pant hörer deremot,
såsom väsendtligt, jemte sjelfva aftalet, ett öfverlemnande af sjelfva godset till långifvarens
lagenliga disposition; och detta väsendtligt kännetecken är, i det fall att
det pantsatta godset finnes i tredje mans vård, utan tvifvel ur doktrinel synpunkt
för handen derigenom att depositionsbeviset öfverantvardas långifvaren. Det var
denna doktrinela sats Riksdagen önskade, se i lag uttryckt genom ett lagstadgande,
att ett öfverlemnande i pant af ett upplagsbevis skulle anses såsom pantsättning af den
upplagda varan. Om, i stället för att framhålla detta väsendtliga kännetecken på
pant, man, såsom i denna förklaring, fäster sig dels vid att panträtt är af egaren
medgifven, d. v. s. ett aftal om pant; och dels vid att tredje man, som innehar
godset, förbundit sig att godset eller dess värde panthafvaren, d. v. s. den, åt
hvilken panträtt af egaren medgifven är eller framdeles medgifves, tillhandahålla: så
uppstår, i det fall att panträtt blifvit, på sätt 1 O kap. 1 § Handelsbalken stadgar, d. v. s.
med två vittnen medgifven, men egaren har upplagsbeviset i sin värjo och gör konkurs,
innan pantsättningen blifvit hos tredje man anmäld, den frågan: Har den, åt hvil ken

panträtt medgifven är, förmånsrätt? Om detta jakande besvaras, så kan panträtt
på detta sätt medgifvas åt hundratals personer, hvilka ej veta af hvarandra och
blifva jemmerligen narrade; men äfven om innehafvaren af godset skulle underrättas
om pantaftalet, hvilket på sätt ofvan förmäles, ej är tydligen föreskrifvet, sårbar
denna innehafvare ingen förbindelse att upplysa om andra pantaftal äro hos honom
anmälda. Det vanligaste fallet torde hädanefter såsom hittills blifva, att sjelfva
upplagsbeviset pantsättes, men i dessa upplagsbevis förbinder sig ej emottagaren att
tillhandahålla varan eller dess värde åt panthafvaren utan åt egaren, och på dessa,
de vanligaste fall blir lagförklaringen således ej tillämplig. En bankinrättning, der
jag söker ett lån emot pant af en i ett upplagshus insatt vara, inlåter sig icke i
aftal med upplagshuset att detta skall ”tillhandahålla banken varan eller dess värde.”
Det är på klara papper som lånet beviljas, och banken inlåter sig ej i underhandling
med ett tilläfventyrs aflägse upplagshus. Men en annan svårighet uppstår här.
Äfven med antagande deraf att panthafvaren (banken) anses berättigad att på grund
af pantsättningen betrakta sjelfva varan såsom pant, måste han, om betalning uteblifver,

La^Utskottets Utlåtande N:o 36.

enligt 10 kap. 2 § Handelsbalken låta värdera varan, uppbjuda den tre måndagar i stad
och å landet vid ett ting; först derefter får hamsälja varan. Det är bekant, att häremot
stridande panteaftal, hvarigenom panthafvaren berättigats att genast skrida till försäljning,
ogillats af domstol, som hänvisat till lagens föreskrift om pants realiserande.
I detta afseende erfordras i rörelsens intresse eu lagförändring icke eu lagförklaring,
och den nu föreslagna, om dermed afses att långifvare skola med innehafvarne åt
varan, upplagshusen, träffa ett formligt aftal om varans tillhandahållande, hvilket, på
sätt nämndt är, våra bankinrättningar icke lära befatta sig med, torde icke blifva
särdeles tillämpad.

Jag har ofvan anmärkt endast en tvetydighet, härrörande deraf att dels

tredje mans förbindelse att varan eller dess värde panthafvaren tillhandahålla står

såsom vilkor för förmånsrätt, dit den frågan ingalunda hörer; dels att orden ”pant rätt

är medgifven” användas. Fyrfaldiga andra omförmälas i Högsta Domstolens
protokoll, såsom: om godset, då panträtt medgifves, redan är för borgenärens räkning
i tredje mans vård, men utan någon sådan uttrycklig förbindelse från dennes sida
att varan eller dess värde tillhandahålla; om panträtten sedermera af borgenär,
som träffat aftal med upplagshuset, öfverlåtes åt en annan; om en vara lemnats i
pant för ett visst belopp åt eu samt för Överskjutande värdet åt en annan, utan att
den förre åtagit sig någon formlig förbindelse, ett fall som mycket ofta i konkurser
förekommer, t. ex. då flera borgesman fått en gemensam pant; allt följder af de i

förklaringen begagnade ordalag, som icke vidhålla pantbegreppets kännetecken utan
deri införa främmande sådana.

På dessa skäl, dem jag ansett för min pligt att framlägga, har jag inom
Utskottet

afstyra bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition.”

Herr J3jörkenstam och Herr Oarlén hafva begärt få antecknadt, att de i
ärendets slutliga handläggning inom Utskottet icke deltagit.