Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35 (Utlåtande 1872:LU35 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

3V:o 35.

Ank, till Riksd. Kansli den 26 April 1872, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i lagens stadgatiden
angående giftomannarätt.

Enligt erhållen remiss åligger det Lag-Utskottet att afgifva yttrande
öfver en åt Herr P. Sahlström inom Andra Kammaren väckt motion (N:o
119), hvari föreslås:

»att Riksdagen ville för sin del besluta en författning, angående
ändring af lagens st-adganden i vissa delar rörande giftomannarätten samt
föräldrars rätt att hindra dotters giftermål och att göra henne arflös,
så lydande:

Med ändring af hvad i lag finnes stadgadt angående giftomans inseende
öfver mö, samt om faders och moders rätt att hindra dotters
giftermål och att göra henne arflös, förordnas som följer:

1 §. Myndig qvinna stånde ej under giftoman.

2 §. Hvad i 2 kap. 10 § och 3 kap. 10 § Giftermålsbalken är föreskrifvet
angående faders och moders samtycke såsom vilkor för äktenskapet,
galle ej i afseende på qvinna som myndig är.

3 §. Stadgandet i 6 kap. 1 § Giftermålsbalken om faders och moders
rätt att göra mö arflös, ege ej tillämpning, der hon vid äktenskapets
ingående myndig är, utom i de fall, som i ’2 § af samma kapitel
omförmälas.

4 §. Qvinna, som ej står under giftoman, ege sjelf göra sådant förord,
som i 8 kap. Giftermålsbalken sägs;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3 5.

att hvad 29 punkten i Ridderskapet och Adelns privilegier den 16
Oktober 1723, i strid med ofvan angifna lagförändring, angående giftomannarätten,
stadgar, varder upphäfdt, sedan Ridderskapet och Adeln
blifvit hördt och till förändringen lemnat sitt bifall;

att, i händelse Ridderskapet och Adeln ej detta bifall lemnar, hos
Kongl. Maj:t anhålla, att ofvan angifna lagbestämmelse måtte ega tilllämpning
i afseende på andra medborgare än Ridderskapet ocli Adeln.»

Vid flera föregående riksdagar, då denna fråga varit föremål för
pröfning, har behofvet af en lagförändring i syfte att inskränka giftomannarätten
varit erkändt, ehuru meningarne om sättet för frågans lösning
icke alltid varit lika sammanstämmande. Redan vid 1862—1863
årens riksdag blef, sedan Rikets Ständer för sin del beslutat, att ogift
qvinna, som fyllt 25 år, skulle vara myndig att sig och sin egendom
sjelf råda och förestå — hvilket beslut, af Kongl. Maj:t godkändt, promulgerades
såsom lag genom Kongl. förordningen den 16 November 1863
— af Rikets Ständer antaget ett lagförslag, enligt hvilket giftomannarätten
skulle sålunda inskränkas, att ogift qvinna, som fyllt 25 år, ej
vidare skulle stå under giftomans inseende, så vida hennes föräldrar
voro döda, men deremot, om någondera af dem lefde, fortfarande vara
underkastad målsmanskap i berörda hänseende, och att för ogift faderoch
moderlös qvinna, ifrån 15 till och med 25 år, skulle af Rätten förordnas
giftoman; i sammanhang hvarmed beslöts den lagförklaring, dels
att Giftermålsbalkens 1 kap. 3 och 4 §§, Indika bestämma den ordning,
i hvilken skyldeman inträda i giftomannarättens utöfning, och huru, i
händelse af tvist i giftomannarätt, domaren skall derom förordna, samt
6 kap. 3 § angående rättighet för annan giftoman än föräldrar att göra
den mö arflös, som gift sig emot hans vilja, och angående särskild påföljd
af böter för henne i det fall, att hon ej är hans arfvinge, komme
att upphöra och ur lagen utgå, dels ock att icke någon ändring skulle
ske i hvad lagen stadgade i Giftermålsbalkens 2 kap. 10 § och 3 kap.
10 §, angående den förra giftermål med mö, som man lägrat, och den
sednare skyldighet att äkta en qvinna, som man häfdat under äktenskapslöfte,
ej heller i 6 kap. 1 och 2 §§, angående rättighet för föräldrar
att göra dotter arflös, derest hon gift sig emot deras vilja.

Emot detta förslag, öfver hvilket Kongl. Maj:t infordrade Högsta
Domstolens yttrande, framställdes anmärkningar af den vigt, att Kong].
Maj:t fann sig icke kunna samma förslag godkänna. Sålunda ifrågasattes
först och främst, huruvida det kunde vara följdriktigt, att ogift
qvinna, som fyllt 25 år, ej längre skulle stå under giftoman, derest hen -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

nes föräldrar vore döda, men deremot fortfarande vara underkastad ett
sådant målsmanskap, om de lefde; och vidare anfördes: att upphäfvande!
af 3 § i 1 kap. Giftermålsbalken samt införande i 2 § af det stadgande,
att för ogift fader- och moderlös qvinna ifrån 15 till 25 år giftoman
skulle förordnas af Rätten, hvarigenom således icke någon af de i
3 § nu omförmälda skyldeman vidare skulle vara till giftoman sjelfskrifven,
syntes, utan att i allmänhet bereda qvinnan någon fördel, ofta
komma att medföra olägenheter genom omgång och kostnader för giftomans
förordnande, hvarjemte genom berörda stadgande skulle brytas det
sammanhang, som för närvarande egde rum emellan lagstiftningen om
giftomannarätten och de i 20 kap. Ärfdabalken uppställda regler för
öfvertagande af förmyndarevård;

att förslaget, enligt hvilket 4 kap. 1 § Giftermålsbalken skulle upphäfvas,
lemnade olöst den fråga, huru förfäras borde, då föräldrarne eller
någon af dem väl lefde, men icke vore i tillstånd att giftomannarätten
utöfva, i afseende hvarå likväl bestämda föreskrifter funnits vara
af den vigt, att omförmälda 4 § genom Kongl. förordningen den 21 December
1857 erhållit den förändrade lydelse, samma § nu egde;

att det i förslaget använda uttrycket »ogift qvinna», enligt språkbruket
i 1734 års lag, omfattade jemväl enka, och att, då Rikets Ständer
tillkännagifvit syftet med förslaget vara inskränkning i giftomannarätten,
berörda uttryck således vore oriktigt, så mycket mer som den föreslagna
lagförändringen erhållit formen af förändringar i sjelfva lagtexten;
samt

att, med afseende å den förändrade redaktion, som sålunda blifvit
för 1 kap. 2 § Giftermålsbalken föreslagen, 3 kap. 1 §, 7 kap. 1 § och
8 kap. 1 § samma balk icke lämpligen bort bibehållas vid sin nuvarande
lydelse.

I anledning af en vid 1867 års riksdag väckt motion, uppgjordes
af dåvarande lagutskott ett lagförslag i ämnet, hvilket, godkändt af Andra
Kammaren, deremot ej blef af Första Kammaren bifallet. Detta förslag
var hufvudsakligen af enahanda innehåll som det nu föreliggande.
Skiljaktigheten består egentligen endast deruti, att det förra såsom vilkor
för att mö skulle vara oberoende af giftoman fordrade endast att
hon skulle hafva fyllt 25 år, då deremot det sednare tillika fordrar,
att hon ej skall stå under annans förmynderskap. Genom denna modifikation
har motionären undanröjt en inom Första Kammaren emot 1867
års förslag framställd anmärkning derom, att ogift mö, som stode under

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

förmyndareinseende, ej lämpligen kunde göras oberoende af giftoman,
likasom hon ej heller vore egnad att med laga verkan sluta aftal om
äktenskapsförord.

För giftomannarätten lärer numera ej finnas någon annan grund än
den. af lagkomitén antagna, eller qvinnans behof af ledning och råd utaf
eu erfarenhet, som hon sjelf icke kan antagas hafva förvärfvat. Det
låter sig också väl försvara, att ett så vigtigt aftal, som det om äktenskap,
hvilket är af den största betydelse i afseende på civila rättigheter
och förpligtelser, göres, icke mindre än hvarje annat kontrakt, beroende
deraf att det ingås mellan personer, som begge äro efter gällande regler
behörige att med förbindande kraft sluta aftal, d. v. s. sjelfmyndiga,
och att således, när den ena kontrahenten det icke är, vederbörande
målsmans samtycke bör utverkas. Men har man öfvergifvit nämnda förutsättning
så vida, att man antagit en viss ålder, då qvirman anses hafva
vunnit den mognad, som gör henne skicklig att, liksom den myndige
mannen, sjelf förestå sin egendom, och har man tillerkänt henne rättighet
att vid denna ålder i öfrigt fritt förfoga öfver sin person och sina
tillhörigheter, välja sig egen bostad, med laga verkan bortgifva eller
på annat sätt afhända sig sin förmögenhet o. s. v., så fordrar följdriktigheten
att man jemväl befriar henne från det tvång, som giftomannainseendet
innebär.

Lika med motionären anser Utskottet, att icke ens åt föräldrar bör
bibehållas giftomannarätt för mö, sedan hon blifvit myndig. Det är
nemligen klart, att en qvinna icke kan antagas vara i valet af make förståndigare,
om föräldrarne äro döda, än om de lefde. 1 den förra händelsen
kunde man mera än i den sednare såga, att en återhållande
makt vore behöflig till afvärjande af oförståndiga äktenskapsförbindelser,
emedan, då föräldrarne lefva, en sådan makt i sjelfva verket existerar i
det förtroende, som naturligen eger rum emellan föräldrar och barn.
Oberoende af lagens bud qvarstår det moraliska inflytandet oförminskadt,
derest förhållandet emellan föräldrar och barn är sådant det bör vara.

Om det således medgifves, att myndig qvinna ej bör stå under giftoman,
så blir deraf en gifven följd, att jemväl öfriga af motionären

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

ifrågaställda förändringar i gällande lagbestämmelser måste ske. I 2
kap. 10 § Giftermålsbalken stadgas: »Ej må den, som mö lägrat häfver,
få henne till äkta, utan fader och moder gifva der ja och samtycke titt»
o. s. v.; och i 3 kap. 10 § samma balk heter det: »Iläfdar man qvinna
under äktenskapslöfte, då skall han taga henne till äkta, om hon det
påstår och hennes fader och moder dertill samtycka» o. s. v. Det synes
Utskottet utom allt tvifvel, att om man borttager giftomannarätten i afseende
på myndig mö, kan man icke lämpligen låta qvarstå ett stadgande,
som lemnade föräldrarne makt att hindra hennes äktenskap just
i de begge fall, då det är mest angeläget för henne att få gifta sig,
helst som afsigten i nämnda stadganden icke lärer varit någon annan
än att åtminstone i det fall, att föräldrarne lefde, förekomma, det lagen
emot giftermål utan deras samtycke kunde gäckas derigenom, att man
förledde mö till lägersmål. Konseqvensen synes likaledes fordra, att
stadgandet i 6 kap. 1 § Giftermålsbalken: »Gifter sig mö mot faders
vilja, eller moders, hafve fader eller moder våld att göra henne arflös»,
af samma skäl icke tillämpas å mö, som eger ingå äktenskap utan föräldrarnes
samtycke, emedan hon i sådant fall är att jemföra med dotter,
som blifvit enka och om hvilken 2 § i sistnämnda kap. förmår, att om
hon, medan hon i sina föräldrars hus vistas och deras bröd äter, gifter
sig mot deras vilja och det sker »af förakt eller sidovördnad eller med
den som ej häfver godt namn och rykte», föräldrarne hafva våld att
göra henne arflös; och torde sist omförmälda stadgande således böra
omfatta jemväl mö, som myndig är.

I enlighet med hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt
tillstyrka:

Do att Riksdagen måtte för sin del besluta en
författning, angående ändring af lagens stadgande i
vissa delar rörande giftomannarätten samt föräldrars
rätt att hindra dotters giftermål och att göra henne
arflös, så lydande:

»Med ändring af hvad i lag finnes stadgadt angående
giftomans inseende öfver mö samt om faders och
moders rätt att hindra dotters giftermål och att göra
henne arflös, förordnas som följer:

1 §. Mö, som myndig är, stånde ej under giftoman.

2 §. Hvad i 2 kap. 10 § och 3 kap. 10 § Giftermålsbalken
är föreskrifvet angående faders och mo -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

ders samtycke såsom vilkor för äktenskapet, galle ej i
afseende på mö, som myndig är.

3 §. Stadgandet i 6 kap. 1 § Giftermålsbalk^!
om faders och moders rätt att göra mö arflös, ege ej
tillämpning, der hon vid äktenskapets ingående myndig
är, utom i de fall, som i 2 § af samma kap. omförmälas.

4 §. Mö,'' som ej står under giftoman, ege sjelf
göra sådant förord, som i 8 kap. Giftermålsbalken
sägs.»

Såsom motionären ock iakttagit, synes denna lagförändring äfven
påkalla ändring i de för Ridderskapet och Adeln gällande privilegier af
den 16 Oktober 1723. Dessa stadga nemligen i 29 punkten: »Att ingen
son, som icke fyllt sina ett och tjugu år eller står under sina föräldrars
vård, såsom ock icke eller någon dotter af adligt stånd skall efter
denna dag drista sig till att inlåta sig i något äktenskapsförbund utan
sina föräldrars ja och samtycke; och att, om fader eller moder äro döda,
då tages dertill rätte giftomans samtycke». Eu förändring härutinnan
kan dock icke genomföras utan Ridderskapet och Adelns samtycke, såsom
114 § Regeringsformen föreskrifver.

Utskottet får alltså, under förxitsättning att det i lista punkten tillstyrkta
författningsförslag vinner Riksdagens bifall, hemställa:

2:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta ett
tillägg till denna författning, så lydande:

»Hvad 29 punkten i Ridderskapet och Adelns privilegier
den 16 Oktober 1723 innehåller, stridande mot
Kongl. Förordningen angående ändring af lagens stadganden
i vissa delar rörande giftomannarätten in. in.,

— — —--varder härigenom upphäfdt.»

Utskottet har emellertid föreställt sig, att, derest Riksdagen gillar
hvad Utskottet nu föreslagit, och Kongl. Maj:t dertill lemnar sitt bifall,
så skulle, om än Ridderskapet och Adeln icke innan nästa riksdag lemnat,
sitt samtycke till förändringen, i hvad den Ridderskapet och Adeln
rörer, förordning i ämnet likväl kunna och böra utfärdas till efterrättelse
för öfrige svenska medborgare; hemställande Utskottet fördenskull,
Bih. till Bilsd. Pra. 187''2. 7 Samt. ‘JO Höft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

3:o) att underdånig framställning derom till Kongl.
Maj:t måtte af Riksdagen göras.

Stockholm den 25 April 1872.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reserv a t i o n e r:

af Herr Grefve Mörner, Herr von Möller, Herr Björkenstam och
Friherre Nordenfalk.

Herr Grefve Wachtrneister har begärt få antecknadt, att han vid beslutets
fattande ej varit inom Utskottet närvarande.

STOCKHOLM, IVAR HAEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI, 1872.