Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34

Utlåtande 1881:LU34

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

1

N:o 34.

Ank. till Riksd. Kansli den 17 Mars 1881, kl. 5 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser
rörande egande- och nyttjanderätt till bostadslägenhet
i stadsfastighet.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet till handläggning fått emottaga
en af Herr A. Hedin väckt motion, N:o 52, om lagbestämmelser
rörande egande- och nyttjanderätt till bostadslägenhet i stadsfastighet.

Uti denna motion anföres hufvudsakligen: att den under en följd af
år i hufvudstaden rådande bostadsbristen och de högt uppdrifna hyrorna
för små bostadslägenheter föranledt bildandet af en mängd s. k. bostads-
eller byggnadsföreningar, afseende att sätta medlemmarne i stånd
att efter hand med eganderätt förvärfva lägenheter i de af föreningen
byggda eller inköpta hus, samt att äfven uti några andra större städer
svårigheter af nämnda slag lära framkallat likartade bemödanden; att
uti hufvudstaden denna verksamhet redan vunnit en sådan omfattning,
att nämnda föreningar — för närvarande till antalet minst 25 med mer
än 5,000 medlemmar — redan uppfört 9 större hus och stode i begrepp
att uppföra än flere; att föreningarnes verksamhet så tillginge, att, då
ett hus vore färdigt, åt föreningsmedlemmar lägenheter upplätes efter
ordningsnummer i föreningen, och att de, som sålunda bekomme bostäder
såsom föreningens hyresgäster, vore inom vissa föreningar berättigade,
inom andra skyldige att gemensamt af föreningen inlösa huset
genom amorteringsinbetalningar; samt att den hittills vunna erfarenheten
i afseende å fullgörande af dessa inbetalningar vore mycket tillfredsställande.
Betänkte man nu, hvilka försakelsens ansträngningar de första

Bill. till Riksd. Prat. 1881. 7 Sami. 18 Haft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

insättningarne och de sedan följande successiva afbetalningarne kräfde
af personer i de ekonomiska vilkor, hvari, med ej många undantag, medlemmarne
af byggnadsföreningarne sig befunne, så skulle man ock i dessa
föreningars verksamhet villigt erkänna en yttring af sjelfhjelpsgrundsatsen
i associationens form, som icke blott vore all ära värd, utan ock
från det allmännas sida v.ärd någon uppmuntran. Hvad byggnadsföreningarne
egentligen påkallade, vore lagstiftningens mellankomst, på det
att deras sträfvandens resultat måtte ernå en för sitt bestånd tryggande
rättslig grundval. Byggnadsföreningarnes medlemmar hade åsyftat att
förvärfva sina boningslägenheter med full eganderätt och förestält sig,
att deras i sådant syfte ingångna öfverenskommelser kunde låta sig förenas
med gällande lagstiftning. Det vore denna föreställning, som gifvit
den anmärkningsvärda farten åt denna verksamhet. Efter det man insett
den vunna besittningsrättens osäkerhet under en mångfald af eventualiteter,
hade naturligen bland medlemmarne en oro uppstått, hvilken ej
kunde annat än väcka hvars och ens deltagande, som behjertade deras
redliga och samhällsnyttiga sträfvande. Man anförde nu, såsom olägenheter
och faror, att icke blott uppsägning af de i fastigheterna intecknade
byggnadslånen kunde till intet reducera den nyttjanderätt till eu
lägenhet, som innehafvaren genom mångåriga försakelser och ansträngningar
sig förvärfvat; att derjemte, under tider af stockning i affärsverksamhet
och brist på arbetsförtjenst, ett mindretal delegares oförmåga
att behörigen fullgöra på dem belöpande räntebetalnings- och amorteringskraf
kunde ställa alla de andras, flertalets välfärd på spel; att detsamma
gälde i afseende på utgörandet af fastighetsbevillningen till staten
och fastighetsskatten till kommunen; hvarjemte framhölles att bolagets
pluralitet egt makt att genom ett pluralitetsbeslut uppsäga lägenhetsinnehafvarne
och t. ex. till den mestbjudande uthyra lägenheterna, samt
att det, under vissa förutsättningar, kunde blifva svårt att afgöra, hvilka
vore rätte delegare i bolaget in. in., och att en sådan kunde genom
öfverlåtelsehandlingars ofullständighet eller otydlighet mista sin rätt
o. s. v. Det syntes nu vara uppenbart, att en del af dessa möjliga
olägenheter hade sitt upphof i mindre välbetänkta bolagsordningar, men
de hufvudsakligaste svårigheterna torde likväl icke kunna afhjelpas utan
lagstiftningens mellankomst. Önskningarne i detta afseende gånge ut derpå,
att i stadsfastigheter särskilda boningslägenheter måtte kunna med
full eganderätt besittas och, på sätt om gård eller tomt vore stadgadt,
lagfaras, samt att dessa särskilda lägenheter eller fastighetsandelar skulle
särskildt taxeras och hvar för sig utgöra sin fastighetsbevillning ocli
sin kommunala fastighetsskatt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34. 3

Då emellertid en lösning af frågan företedde många stora svårigheter,
föreslår motionären, att Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhåller, »att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida ej nu gällande lagstiftning
må kunna förändras derhän, att vare sig särskilda boningslägenheter
i stadsfastighet må kunna under full eganderätt förvärfvas och besittas
samt hvar för sig taxeras till de af fastighet utgående utskylder,
eller ock intecknad nyttjanderätt till lägenhet i stadsfastighet må kunna
utsträckas till längre tid och nöjaktigare betryggas, än nu är händelsen;
eller huruvida en förändring af lagstiftningen om bolag må kunna åstadkommas,
som åt medlemmarne af de s. k. byggnadsföreningarne bereder
en i möjligaste måtto tryggad besittningsrätt till deras bostadslägenheter».

En del af de svårigheter, med hvilka de nyuppkomna byggnads- och
bostadsföreningarne hafva att kämpa, torde ligga uti sjelfva naturen af
en samegendom mellan flere och särskildt så många personer, som dem,
af hvilka föreningarne merendels bestå, och dessa svårigheter torde af
ingen lagstiftning eller andra yttre åtgärder kunna förekommas.

En annan icke ringa del åter torde kunna afhjelpas utan några
för ändamålet särskildt införda stadganden i allmän lag.

Lagen lägger icke hinder i vägen för lagfart å huru liten bråkdel
af fastighet som helst, och aftal om nyttjanderätt till del af hus eller
tomt i stad, så ock till jord, som dertill hörer, kan lagligen upprättas
på ända till tio års tid samt för sådan nyttjanderätt inteckning vinnas.
Med utgångspunkt från dessa lagstadganden, och genom införande i
bolagsordningarne af lämpliga föreskrifter — för hvilka hinder af gällande
bolagslagstiftning icke synes möta — i syfte att medlemmarne emellan
blefve afgjordt, att såsom till de särskilda andelarne i det hela hörande
bestämdes särskilda bostadslägenheter, skulle delegare i bostadsförening
kunna någorlunda tryggas vid sin besittningsrätt af den lägenhet, han
en gång bekommit, samt dermed ock byggnads- och bostadsföreningarne
fullständigare uppfylla sitt samhällsnyttiga ändamål.

Att deremot medgifva lagfart å särskild bostadslägenhet uti hus i
stad, hvarmed då ock skulle följa möjlighet af särskild inteckning i sådan
lagfaren bostadslägenhet, torde icke böra ifrågasättas, då ett dylikt
stadgande skulle strida mot de hufvudgrunder, på hvilka hela vårt nuvarande
lagfarts- och inteckningsväsende är grundadt samt i tillämpningen
föranleda en mängd de mest svårlösta rättsfrågor. Att åter ut -

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

sträcka den nu bestämda längsta tid för beståndet af nyttjanderättsaftal
beträffande stadsfastighet eller del deraf, torde icke vara lämpligt, då
detta skulle till skada för fastighetsvärdet och fastighetskrediten i stad
under en allt för lång tidrymd kringskära en ny egares fulla dispositionsrätt
öfver sin förvärfvade fasta egendom.

Utskottet anser sig på nu anförda grunder böra hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till
någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 Mars 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:
G. LAGERSTRÅLE.

Herr Magnus Jonsson har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.