Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34

Utlåtande 1872:LU34

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

1

7V:o 34.

Ant. till Riksd. Kansli den 26 April 1872, kl. 5 e. ro.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändring i lagens
stadgandeti angående giftorätt i bo.

Enligt 10 kap. 2 § Giftermålsbalken, sådan den lyder i Kongl. förordningen
den 19 Maj 1845, hafva man och hustru giftorätt till hälften
hvardera i all den lösa egendom samt den fasta egendom i stad eller
å stadens mark, som de ega eller ega få, så ock den fasta egendom på
landet, hvilken de i hjonalag afla tillsammans. I den fasta egendom på
landet, som man eller hustru före eller under äktenskapet ärft eller
förut förvärfvat, eger deremot andra makan ej giftorätt.

Med anmärkning att det ej skulle vara med äktenskapets förbindelser
förenligt att, sedan man och hustru blifvit sammanvigde, den ena
makan hade enskild egendom, men tillika giftorätt i den andras stadseller
lösegendom, har Herr Johannes Jonsson uti eu inom Andra Kammaren
väckt motion (N:o 181) föreslagit, att Riksdagen måtte för sin
del besluta, att omförmälda lagrum skall erhålla den förändrade lydelse:
»att man och hustru hafva giftorätt till hälften hvardera i all den fasta
och lösa egendom de ega eller ega få, utan afseende derpå, hvad endera
före eller under äktenskapet ärft eller förut förvärft; så vida icke
makarne genom äktenskapsförord annorlunda besluta.»

Lag-Utskottet, som enligt erhållen remiss har att öfver detta förslag
sig yttra, kan ej finna giltiga skäl vara för hand för en sådan rubbning
af en utaf de väsendtligaste principerna i vår civil-lagstiftning.
Erfarenheten har nemligen såsom ett allt mera oafvisligt behof visat
Bill. till Eiksd. Prof. 1872. 7 Sami. 20 Käft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

nödvändigheten att skydda hustrun för faran att genom mannens vårdslöshet,
slöseri eller misshushållning blifva beröfvad sin egendom och
bragt till ekonomisk undergång. Lagstiftningen i fråga om makars samfällighet
i bo torde derföre komma att gå i eu riktning alldeles motsatt
den af motionären åsyftade. Den sednare tidens åsigter härutinnan
hafva ej heller varit utan inflytande på den nya boskilnadslagen, hvari
den regel är stadgad, att boskilnaden medför upplösning af makarnes
ömsesidiga giftorätt.

Lagberedningen liksom lagkomitén har icke blott bibehållit den i
gällande lag stadgade inskränkning i giftorätten, utan tillika från giftorätt
undantagit ärfd eller före äktenskapet förvärfd fastighet i stad.
Ivomitén yttrar i detta ämne: »När bolaget emellan makarne uppkommer,
är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga insatserna, som böra sammanblandas,
utan det är förkofringen eller hvad under äktenskapet förvärfvas,
som skall utgöra det samfälda boet. Man skulle kunna lämpa
detta förhållande äfven till penningar eller annan lös egendom, som
hvardera sidan vid äktenskapets början medförde, om det gåfves en möjlighet
att med säkerhet urskilja beloppet deraf; men hvad angår fast
egendom, vare sig å landet eller i stad, så kan för detta urskiljande ingen
svårighet möta. Då man följaktligen måste låta ankomma på de
bestämda formaliteter, under hvilka förord ega ruin, huruvida hvad åt
hvardera maken enskild! i lös egendom införes må kunna från samfälligheten
afsöndra^, är man deremot oförhindrad att bibehålla det ursprungliga
förhållandet makarne emellan i afseende på fastighet. Genom
det att man undantager viss egendom från samfälligheten, afskär man
alla anspråk af ena makens skyldeman på sådan egendom, tillhörig den
andra. Utan att misskänna makarnes egen böjelse att med hvarandra
dela sin förmögenhet eller att gemensamt bibehålla den åt sina barn,
bör man likväl betänka, att de svårligen med likgiltighet skulle kunna
föreställa sig möjligheten, att deras egendom kunde omedelbarligen
frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas till personer i en annan slägt.»

Riktigheten af dessa åsigter torde ej kunna jäfvas; och om, såsom
ofta varit anmärkt, våra äktenskaps- och boskilnadslagar icke äro nog
verksamma att skydda hustruns egendom emot ödeläggelse genom missbruk
af mannes målsmansrätt, synes häraf kunna hemtas ett ytterligare
skäl att bibehålla ett stadgande, hvarigenom åtminstone förekommes,
att den fastighet, som hustrun före äktenskapet egt eller sedan ärft,
gifves till spillo. Den föreslagna förändringen är i allt fall så mycket
mindre af något verkligt behof påkallad, som makar, derest de vilja
med hvarandra dela hela sin förmögenhet, hafva en utväg dertill

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34. 3

sig anvisad genom den utsträckning, som testamentsrätten numera erhållit.

Utskottet får alltså vördsamt hemställa,

att den ifrågavarande motionen ej måtte af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 25 April 1872.

På Utskottets vägnar:
ERIC SPARRE.

Herr Carlén har begärt få antecknadt, att han i ärendets behandling
inom Utskottet icke deltagit.