Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34- (Utlåtande 1869:LU34 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34-

IV:o 34.

Ank. till Riksd. Kansli d. 27 April 1869, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående utvidgad
religionsfrihet.

Redan vid förra riksdagen utarbetades af Lag-Utskottet, i anledning
af då gjorda framställningar i ämnet, ett förslag till ny lag angående
främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning. När
detta förslag förevar till behandling hos Kamrarne ansågs detsamma ej
kunna antagas i oförändradt skick, hvadan ärendet till Utskottet återremitterades.
Den korta tid, som då återstod för Riksdagens sammanvaro,
medgaf dock icke den vidare handläggning, som med återreinissen
afsågs. Frågan har emellertid nu ånyo bragts å bane genom två särskilda
motioner, som inom Andra Kammaren blifvit väckta, den ena
(N:o 1) af Herr Sigurd Ribbing och den andra (N:o 2) af Herr P. A.
Siljeström, med hvilken sednare Herr C. J. Svensén instämt.

Herr Ribbing föreslår, »det Riksdagen ville för sin del besluta
antagandet af en så lydande författning angående främmande kristna
religionsbekännare och deras religionsöfning:

»Med upphäfvande af ej mindre Kongl. Förordningen, angående
ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till
eller utsprider villfarande lära, den 23 Oktober 1860, än äfven Kongl.
Förordningen, angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
af nämnda dag, förordnas som följer:

§ 1.

Vilja bekännare af annan kristen lära, än den Evangeliskt Lutherska,
förena sig i församling, göre derom hos Konungen ansökning och uppBih.
till Biksd. Prof. 1869. 7 Sami. 18 Häft. 1

•2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

gifve sin trosbekännelse och församlingsordning. Bifoge ock betyg om
sådan anmälan för utträde ur svenska kyrkan, som i 13 § säges.

Finner Konungen den lära och församlingsordning ej vara mot
lag eller sedlighet stridande, då må sådan församling tillåtas.

Sålunda tillåtet religionssamfund ege rätt till fri religionsöfning.
Enahanda rätt tillkomme ock de på grund af hittills gällande författningar
redan bildade församlingar af främmande trosbekännare.

§ 2.

Innan sådan ny församling, som i föregående § säges, erkännes,
skall den af församlingen antagne prest eller föreståndare, i Stockholm
hos öfverståthållare-embetet och i öfriga delar af riket hos Konungens
Befallningshafvande, förete intyg, att han vid anstalt för bildande af
lärare inom den kyrka, han tillhör, fullgjort hvad för utöfvande af samma
befattning fordras, eller ock, att han aflagt de prof på allmän och humanistisk
bildning, hvilka enligt gällande lag och författningar utgöra vilkor
för inskrifning i theologisk fakultet inom riket och ordination till prest
inom Evangeliskt Lutherska kyrkan; samt derjemte styrka, att han af
församlingen antagen är.

§ 3.

Varder rättigheten till fri religionsöfning, genom öfverträdelse af
lagens eller sedlighetens bud, eller eljest missbrukad, eller underlåter
församling att iakttaga hvad i afseende på föreståndare är i 2 § föreskrifvet,
då må efter Konungens förordnande församlingen upplösas.

§ 4.

Föreståndaren åligge, att noggrant föra de anteckningar, som af
Konungen föreskrifvas, att desamma inför domstol, Konungens Befallningshafvande
eller Öfverståthållare-embetet vid anfordran förete, att inom
en månad efter hvarje års slut till Konungens Befallningshafvande eller
Öfverståthållare-embetet aflemna förteckning å församlingens medlemmar
samt under årets lopp ingångna äktenskap eller inträffade födelser
eller dödsfall i församlingen; att på sätt, som för svenska kyrkans presterskap
är stadgadt, utfärda betyg och till offentliga myndigheter lemna
upplysningar om församlingens medlemmar; samt att för öfrigt ställa
sig till efterrättelse lag och de särskilda föreskrifter, som af vederbörande
honom meddelas,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

§ 5.

Innan något hus eller ruin af församlingen begagnas till gudstjenst
eller andaktsöfning, skall föreståndaren derom göra anmälan, å
landet hos kronofogden i orten och i staden hos poliskammaren, der
sådan finnes, men i annat fall hos magistraten.

Vid församlingens gudstjenst eller andaktsöfning må ej den offentliga
myndigheten i orten tillträde förvägras.

§ 6.

r/j tillätes någon

§ 7.

Lysning till äktenskap skall, ändå att så väl mannen som qvinnan
äro af främmande trosbekännelse, afkunnas i den till svenska kyrkan
hörande församling, inom hvars område qvinnan är boende; dock att
lysningen, der begge äro medlemmar af tillåtet främmande religionssamfund,
af dess föreståndare utfärdas.

Äktenskap emellan man och qvinna, tillhörande ett och samma
främmande religionssamfund, må, der samfundet eger af Staten erkända
och till vigsels förrättande berättigade prester, fullbordas efter det samfunds
bruk. I motsatt händelse, äfvensom i det fall, att medlemmar
tillhörande religionssamfund, som nyss är sagdt, sjelfve sådant önska,
skall äktenskap i slägtingars eller andra vittnens närvaro ingås inför
magistrat i stad eller kronofogde å landet. Magistrat eller kronofogde
åligge dervid i afseende å mannens eller qvinnans ledighet till äktenskap
den tillsyn, som enligt lag tillkommer prest, den der vigsel förrätta
skall; sedan affordra® så väl mannen som qvinnan deras frivilliga ja
och samtycke till giftermålet och varde de derpå för äkta makar förklarade.
Hvad sålunda förekommit, skall i protokoll upptagas och varde
det, om äktenskapet är inför kronofogde ingånget, jemväl af vittnen
bestyrkt.

Magistrat och kronofogde åligge, att inför dem afsilande äktenskap
hos vederbörande presterskap anmäla på sätt om anmälan af vigsel för
vigselförrätt,are stadgadt är.

Äktenskap emellan medlem af svenska kyrkan samt af särskild!
religionssamfund ingås medelst vigsel af svenska kyrkans presterskap,
dock att dervid ej fordras bevis för medlemmen af det särskilda religionssamfundet
om dop och nattvardsgång.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

§ 8.

Barn af akta makar, som begge äro medlemmar af främmande
religionssamfund, tillhöre detta, och må uppfostras i den lära föräldrarne
bekänna. År blott endera maken medlem af sådant samfund; och har
ej skriftligt aftal om barnens uppfostran i den ena eller andra trosbekännelsen
blifvit före äktenskapet träffadt och vid eller före dess ingående
för kronofogde eller magistrat uppvisadt, då skall barnet uppfostras i den
Evangeliskt Lutherska läran. Lefva föräldrarne åtskiljda, eller äro begge
eller endera af dem döde, eller njuter barnet underhåll af allmänna
medel, tillhöre det den församling, hvaraf den, som har det i sin vård,
är medlem.

Barn af föräldrar, som icke ingått äktenskap med hvarandra, tillhöre
samma religionssamfund, som modren eller den, som om barnets
vård och uppfostran drager försorg.

Barn, som icke uppfostras i den Evangeliskt Lutherska läran, må,
på begäran af föräldrar eller målsmän, fritagas från undervisning deruti
vid de offentliga läroverken, dock åligge vid folkskolorna skolstyrelsen
och vid elementarläroverken rektor att tillse, att dessa barns undervisning
i afseende på religionen ej varder försummad. Försumma föräldrar,
husbönder eller andra, som äro i föräldrars ställe, att behörigen
sörja för barnens religionsundervisning, då ege skolstyrelsen eller rektor
anbefalla att barnen skola deltaga i den undervisning i detta ämne,
som i skolan meddelas.

§ 9-

Främmande trosbekännare skall ej anses oberättigad att embetsåtgärd
af svenska kyrkans presterskap påkalla, dock att vid sådan förrättning
kyrkans handbok brukas. Med lärotvist, som kan samvetet
bekymra, må prest i ty fall ej besvära; ej heller skall han sin embetsåtgärd
någon medlem af tillåtet främmande religionssamfund påtvinga.

§ 10.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska
kyrkan, eller hennes presterskap, eller betjening, vare medlem af
tillåtet främmande religionssamfund ej pligtig att gälda i annat fall, än
att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

§ 11-

Med de inskränkningar och undantag, som af grundlag och denna
förordning bestämmas eller betingas, skall ej från skiljaktighet i kristen
trosbekännelse härledas någon skilnad i svenska medborgares rättigheter
eller skyldigheter.

§ 12.

Bekänner medlem af främmande religionssamfund sådan lära, som
ej tillstädjer honom att aflägga i lag föreskrifven ed, då den erfordras,
förordne Konungen, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, huru förfaras bör.

§ 13.

Vill någon öfvergå från svenska kyrkan till främmande religionssamfund,
göre derom anmälan hos kyrkoherden i den församling han
tillhör. Fortfar han i sitt beslut, inställe sig, sedan minst tvåmånader
efter sålunda förut gjord anmälan förflutit, personligen hos kyrkoherden och
förnye sin anmälan med uppgift å det främmande religionssamfund, hvari
han vill inträda. Kyrkoherden göre härom anteckning i kyrkboken och
meddele deröfver bevis. Ej skall någon anses från svenska kyrkan
skiljd, förr än han iakttagit hvad här ofvan finnes föreskrifvet, och blifvit
i annat religionssamfund upptagen; ej heller må någon från svenska
kyrkan utträda, innan han blifvit konfirmerad eller visat sig ega derför
nödig kristendomskunskap eller fyllt 18 år.

Barn, som ej fyllt 15 år, då föräldrarne från svenska kyrkan
öfvergå till annat religionssamfund, anses tillhöra detta, der ej föräldrarne
vid sitt utträdande för kyrkoherden förklarat att barnet skall
qvarblifva i svenska kyrkan. Föreståndare för särskildt religionssamfund
åligge att inom två månader från det medlem af svenska kyrkan
blifvit i samfundet upptagen derom underrätta kyrkoherden i den församling,
hvartill den upptagne hört.

§ U.

Medlem af främmande religionssamfund eller den, som till utträde
ur svenska kyrkan sig anmält, må ej i andra fall än grundlagens stadgande
om utöfning af riksdagsmannarätt föranleder, deltaga i behandling
eller afgörande af frågor, som kyrkan eller den offentliga undervisningen
röra.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält,
offentlig tjenst, varde han derifrån skiljd, der ej tjensten är af beskaffenhet,
att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma
nämnas samt Konungen eller den myndighet, som eger att tjensten tillsätta,
finner skäligt att honom dervid bibehålla.

§ 15.

Söker någon genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om
timliga fördelar förmå annan till öfvergång från en trosbekännelse till
en annan, vare förfallen till böter från och med tjugo till och med femhundra
Riksdaler eller fängelse i högst ett år.

Lag samma vare om någon, hvilken af föräldrar eller målsmän
fått sig anförtrodt att uppfostra eller undervisa barn, som tillhör svenska
kyrkan, söker under utöfningen af sådant uppdrag bibringa barnet
annan tro, än den som med den Evangeliskt Lutherska läran öfverensstämmer.

§ 16-

Underlåter föreståndare för främmande religionssamfund att iakttaga
hvad honom enligt, denna författning åligger; dömes till böter från
och med tjugo till och med femhundra Riksdaler ellerj fängelse i
högst ett år.»

Hvarjemte, såsom följd häraf och då Kongl. Förordningen angående
giftermål emellan kristen och mosaisk trosbekännare den 20 Januari
1863 i 2:dra och 4:de §§ hänvisar till Kongl. Förordningen angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 23 Oktober
1860, motionären vidare föreslår, »att Riksdagen må för sin del ändra
nämnda §§ i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1863 till följande
lydelse:

§ 2.

»Om lysning till sådant äktenskap, äfvensom till äktenskap emellan
mosaisk trosbekännare och medlem af annat främmande religionssamfund,
som i riket tillåtet är, gälle hvad särskildt stadgadt linnes.

§ 4.

I fråga om den religion, hvari barn bör uppfostras, gälle hvad
angående särskildt religionssamfund stadgadt är.»

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 34.

Herr Siljeströms förslag är af denna lydelse:

»Förslag
till

Förordning angående icke-lutherska trosbekännare och deras

religionsöfning.

Med upphäfvande af Kongl. Förordningen af den 23 Oktober 1860,
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, samt Kongl.
Förordningen af samma dag, angående ansvar för dem,, som träda till
eller utsprida villfarande lära, förordnas som följer:

§ I Kristna

trosbekännare af annan lära än den evangeliskt-lutherska
ege rätt att för religionsöfning förena sig i församling; göre dock derom
anmälan i Stockholm hos Ofverståthållare-embetet och i öfriga delar af
riket hos Konungens Befallningshafvande, med fullständig uppgift å sin
trosbekännelse och församlingsordning. Finner öfverståthållare-embetet
eller Konungens Befallningshafvande deras lära eller församlingsordning
vara i någon mån stridande mot lag eller sedlighet, anmäle förhållandet
hos Konungen och förbjude församlingen till dess Konungen vidare
förordnat.

§ 2.

Församling, som i § 1 sägs, vare oförhindrad att sjelf kalla prest
eller lärare.

Hvar församling anställe såsom föreståndare en välfräjdad person,
hvars vård hennes angelägenheter anförtros kunna, och göre derom anmälan
hos öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande.

Prest, lärare och föreståndare skola, förr än de i sådan egenskap
erkännas, hos kronofogde på landet eller magistrat i stad styrka, att
de af församlingen antagna äro.

§ 3.

Varder rättigheten till fri religionsöfning missbrukad eller underlåter
församling att iakttaga hvad i § 2 om föreståndare stadgadt är;
då må efter Konungens förordnande församlingen upplösas.

Lag-Utskottets Utlåtande Nso $4.

§ 4.

Föreståndaren åligge: att noggrannt föra de anteckningar, som af
öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande föreskrifvas;
att desamma inför domstol, Konungens Befallningshafvande eller öfverståthållare-embetet
vid anfordran förete; att inom en månad efter hvart års
slut till Öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande
aflemna förteckning å församlingens medlemmar samt under årets lopp
ingångna äktenskap, inträffade födelser och dödsfall i församlingen; att
på sätt, som för svenska kyrkans presterskap är stadgadt, utfärda betyg
och till offentliga myndigheter lemna upplysningar om församlingens
medlemmar; samt att för öfrigt ställa sig till efterrättelse lag
och de särskilda föreskrifter, som af vederbörande honom meddelas.

§ 5.

Innan hus eller rum af församlingen begagnas till gudstjenst eller
andaktsöfning, skall föreståndaren derom göra anmälan å landet hos
kronofogden och i stad hos poliskammaren eller, der ej sådan finnes,
magistraten.

Vid församlingens gudstjenst eller andaktsöfning må ej den offentliga
myndigheten i orten tillträde förvägras.

§ 6.

Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket finnas eller
inrättas.

§ 7.

Lysning till äktenskap skall, ändå att mannen och qvinnan äro
af icke-luthersk trosbekännelse, afkunnas i den till svenska kyrkan hörande
församling, inom hvilken qvinnan är boende, dock att lysningen,
der begge äro medlemmar af icke-lutherskt religionssamfund, af dess
föreståndare utfärdas. *

Vigsel må i de fall, då mannen och qvinnan tillhöra icke-lutherskt
religionssamfund, förrättas efter dess bruk. År blott endera medlem
af sådant samfund, verkställes vigseln af svenska kyrkans presterskap.

Äktenskap emellan medlemmar af icke-lutherskt religionssamfund,
eller emellan medlem af sådant samfund och medlem af svenska kyrkan,
vare ock tillåtet utan att vigsel dervid sker. Detta äktenskap skall i

slägtingars

Pag- TI t skottets Utlåtande N;o 34.

slägtingars eller andra vittnens närvaro ingås inför magistrat i stad
eller kronofogde å landet. Magistrat eller kronofogde åligge dervid i
afseende på mannens och qvinnans hinderslöshet och ledighet till äktenskap
den tillsyn, som enligt lag tillkommer prest, den der vigsel
förrätta skall. Sedan affordra^ så väl mannen som qvinnan deras frivilliga
ja och samtycke till giftermålet. Hvad sålunda förekommit skall
upptagas i protokoll, hvilket, der äktenskapet är inför kronofogde ingånget,
jemväl af vittnen bestyrkes. Magistrat och kronofogde skola de
inför dem afslutade äktenskap anmäla hos vederbörande presterskap,
eller, der begge makarne tillhöra icke-luthersk religionsförsamling, hos
församlingens föreståndare, på sätt om anmälan af vigsel för vigselförrättare
stadgadt är.

§ 8.

Barn af äkta makar, som begge äro medlemmar af icke-lutherskt
religionssamfund, tillhöra detta och må uppfostras i den lära, föräldrarne
bekänna. År blott endera makan medlem af sådant samfund,
då skall barnet uppfostras i den Evangeliskt Lutherska läran, der ej
skriftligt aftal om barnens uppfostran blifvit mellan makarne före äktenskapet
träffadt och inför magistrat eller kronofogde uppvisadt, hvilket
aftal då länder till efterrättelse. Lefva föräldrarne åtskiljda eller äro
de endera eller begge döda, tillhör barnet den församling, hvaraf den,
som har barnet i sin vård, eller efterlefvande makan är medlem, der ej,
på sätt här ofvan sägs, annorlunda aftaladt är. Barn af föräldrar, som
ej ingått äktenskap med hvarandra, tillhöra samma religionssamfund
som modren eller den, som om barnets vård och uppfostran drager försorg.

Barn, som ej uppfostras i den Evangeliskt Lutherska läran, må
fritagas från undervisning deri vid de offentliga läroverken.

§ 9.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter till svenska
kyrkan eller hennes presterskap eller betjening vare medlem af
icke-lutherskt religionssamfund ej pligtig att gälda i annat fall ån att
slik förrättning blifvit på hans begäran verkställd.

§ 10.

Med de inskränkningar och undantag, som af grundlag och denna
förordning bestämmas eller betingas, skall ej från skiljaktighet i kristen

Bill, till Biksd, Prot. 1869. 7 Sami, 18 Häft, 2

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

trosbekännelse härledas någon olikhet i svenska medborgares rättigheter
och skyldighetex1.

År icke-luthersk trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer
honom att aflägga i lag föreskrifven ed; förordne Konungen, sedan Högsta
Domstolen blifvit hörd, huru förfaras bör.

§ 11.

Vill någon öfvergå från svenska kyrkan till annat religionssamfund,
göre derom anmälan hos kyrkoherden i den församling, han tillhör,
och, der han fortfar i sitt beslut två månader derefter, inställe sig
hos kyrkoherden och förnye sin anmälan med uppgift å det religionssamfund,
hvari han vill inträda. Kyrkoherden göre härom anteckning i
kyrkoboken och meddele deröfver bevis. Ej skall någon anses från
svenska kyrkan skild förr än han iakttagit hvad här ofvan föreskrifves
och blifvit i annat tillåtet religions-samfund upptagen; ej heller må
någon från svenska kyrkan utträda, innan han blifvit konfirmerad, eller
visat sig ega derför nödig kristend omskurs skap, eller fyllt 18 år. Barn
under 15 år af föräldrar, som från svenska kyrkan öfvergå till annat
religions-samfund, anses tillhöra detta, der ej föräldrarne vid sitt utträdande
för kyrkoherden förklara att barnet skall qvarblifva i svenska
kyrkan. Föreståndare för icke-lutherskt religions-samfund åligge att,
inom två månader efter det medlem af svenska kyrkan blifvit i samfundet
upptagen, derom underrätta kyrkoherden i den församling, hvartill
den upptagne hört.

§ 12.

Medlem af icke-lutherskt religionssamfund och den, som till utträdande
ur svenska kyrkan sig anmält, må ej i annat fall, än grundlagens
stadgande om utöfning af riksdagsmannarätt föranleder, deltaga
i behandling eller afgörande af frågor, soin kyrkan eller den offentliga
religionsundervisningen röra.

Innehar den, som till utträdande ur svenska kyrkan sig anmält,
offentligt arbete eller tjenst; varde han derifrån skild, der ej embetet
eller tjensten är af den beskaffenhet, att han utan afseende å trosbekännelsen
kunnat dertill nämnas, samt Konungen eller den myndighet,
som eger att embetet eller tjensten tillsätta, finner skäligt att honom
dervid bibehålla.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

§ 13.

Söker någon genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om
timliga fördelar förmå annan till affall från den Evangeliskt Lutherska
läran, vare förfallen till böter från och med Tjugo till och med Femhundra
Riksdaler eller fängelse i högst ett år. Lag samma vare, om
någon, hvilken af föräldrar eller målsman fått sig anförtrodt att uppfostra
eller undervisa barn, som tillhör svenska kyrkan, söker under utöfningen
af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro än den, som med
den Evangeliskt Lutherska läran öfverensstämmer.

§ 14.

Underlåter föreståndare för icke-lutherskt religionssamfund att
iakttaga hvad honom enligt denna författning åligger; dömes till böter
från och med Tjugo till och med Femhundra Riksdaler eller fängelse i
högst ett år.»

Enligt erhållna remisser åligger det Lag-Utskottet att öfver dessa
förslag afgifva yttrande. Dervid rnå till en början erinras, att de begge
frågorna angående dels främmande trosbekännare och deras religionsöfning
och dels ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande
lära, äro i nu gällande lagstiftning upptagna i två särskilda Kong!
Förordningar, begge af den 23 Oktober 1860. Detta har sin grund deri,
att det förra af dessa lagstiftningsämnen är att hänföra till civilrätten,
det sednare åter till kriminalrätten. Den åtskilnad, som sålunda förefinnes,
har Utskottet ansett sig böra iakttaga, så att i en blifvande ny
författning om främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning
lika litet som i den nuvarande må inflyta några bestämmelser om
ansvar för proselytmakeri, på sätt motionärernas förslag innehålla; och
finner Utskottet, som nu går att tillse i hvad mån dessa förslag må
föranleda ändring i gällande stadgande!!, lämpligt att dervid i ordningen
för framställningen följa nuvarande lag.

1 fråga om rättigheten för främmande trosbekännare att förena
sig i församling finnes i 1 § af 1860 års förordning stadgadt såsom vilkor
Konungens bifall. Enligt Herr Siljeströms förslag skulle detta vilkor
borttagas, med bestämmelse i stället att endast en anmälan om församlingens
bildande, jemte uppgift å trosbekännelsen och församlingsordningen,
skulle göras, i Stockholm hos öfverståthållare-embetet, och i Övriga
delar af riket hos Konungens Befallningshafvande. Härvid bör bemärkas,
att rättigheter) att fritt bekänna sin religiösa tro är något helt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

annat än rättigheten att bilda egen församling i den mening, som här
är i fråga. En sådan församling upphör icke och förändras icke dermed
att individerna vexla i densamma; och äfven om hufvudändamålet med
hennes bildande är att bereda medlemmarne rätt till offentlig religionsöfning,
kan hon icke undvara vissa andra samfunds- och korporationsrättigheter,
hvilkas utöfvande medför borgerliga verkningar. Det synes
derför vara i sin ordning att, innan församlingen anses bildad, en pröfning
föregår, hvarigenom tillses att trosbekännelsen till sin egenskap är
kristen och att församlingsordnirigen är af beskaffenhet att kunna å Statens
sida erkännas. Då Konungen är på samma gång svenska kyrkans
och Statens öfverhufvud, bör denna pröfningsrätt tillkomma honom allena.
Detta står ock i analogi med hvad som gäller i fråga om medlemmar
af svenska kyrkan, hvilka ej ega att bilda särskild! kyrkosamfund eller
församling med officiel karakter, med mindre Konungen sådant tillåtit.

Deremot anser Utskottet, lika med motionärerne, att något giltigt
skäl ej förefinnes för bibehållande af det i samma § förekommande förbud
för främmande församling att förrätta offentliga kyrkobruk och andaktsöfningar
annorstädes än inom församlingens kyrka, bönehus och
kyrkogård. Samhällsordningen synes nemligen uti ifrågavarande hänseende
tillräckligt betryggad genom föreskrifterna, att församlingens föreståndare
skall, innan något hus eller rum af församlingen till offentlig gudstjenst
begagnas, derom göra anmälan hos vederbörande polismyndighet, samt
att tillträde till församlingens gudstjenst ej må offentlig myndighet förvägras.
Derest församlingen i sitt offentliga uppträdande förgriper sig
mot allmän lag eller eljest öfverskrider de henne tillerkända rättigheter
så, att derigenom samhällets lugn störes eller allmän förargelse åstadkommes,
eger nämnda myndighet att träda emellan; och ett lika verksamt
som lämpligt korrektiv mot dylika öfverträdelser är uppstäldt genom
stadgade påföljden att församlingen må af sådan anledning, efter
Konungens förordnande, upplösas.

Enär, efter Utskottets åsigt, det följer af sig sjelft, att främmande
församling är oförhindrad att, utan inblandning från Statens sida, sjelf
kalla prest eller lärare, blott lagen ej annorlunda bestämmer, torde det
i 2 § af 1860 års förordning influtna stadgande om en sådan rättighet
böra såsom öfverflödigt uteslutas.

Utgående från den i gällande lag iakttagna grundsats, att Staten
ej bör inblanda sig i den främmande församlingens rent kyrkliga angelägenheter
i vidare måtto än soin erfordras för utöfvande af kontroll
derå, att den offentliga gudstjensten öfverensstämmer med den uppgifna
trosbekännelsen och att nödig kristendomskunskap bibringas det upp -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

växande slägtet, anser Utskottet att det bör öfverlemnas åt det främmande
religionssamfundet att inom sig bestämma de qvalifikationer, som
må anses erforderliga för dess prester och lärare.

Enligt nyssberörda § åligger det hvarje församling att anställa såsom
föreståndare »en välfrejdad person, hvars vård hennes angelägenheter
anförtros kunna». Denna citerade mening synes på ett enklare sätt
kunna uttryckas genom orden: »en dertill lämplig person». Ehuru det
i allmänhet torde blifva förhållandet, att församlingens prest antages till
dess föreståndare, är sådant likväl icke nödvändigt; och det är föreståndaren
allena, som fungerar såsom församlingens representant i afseende
på förhållandet till Staten. Honom bör fördenskull åligga icke
blott att föra de anteckningar, hvarom Konungen förordnar, och meddela
erforderliga upplysningar angående församlingens medlemmar, men
äfven att tillse, det församlingen icke öfverträder de henne tillerkända
rättigheter och att, der detta likväl sker, och rättelse ej kan af honom
åstadkommas, derom göra anmälan hos vederbörande myndighet. Utan
att förbise fördelen af den större garanti för ett nöjaktigt fullgörande
af föreståndarens skyldigheter, som Herr Ribbing åsyftar, då han fordrar
vissa uppgifna kunskapsprof såsom vilkor för eu persons behörighet att
bestrida föreståndarebefattningen, kan Utskottet för sin del likväl icke
understödja Herr Ribbings förslag härutinnan. Sagda vilkor skulle utan
tvifvel i de flesta fall, åtminstone på landsbygden, göra det till en omöjlighet
för anhängare af en främmande lära att förena sig i församling,
då bland dem ej vore att tillgå någon till föreståndare lämplig person,
som undergått de ifrågasatta kunskapsprofven. I betraktande af folkets
mer och mer stigande bildningsgrad torde dessa prof ej vara för afsedda
ändamålet nödvändiga, helst det ligger i en församlings eget välförstådda
intresse, att den person, åt hvilken hennes angelägenheter anförtros,
besitter dertill erforderliga insigter; och då lagen stadgar strängt
ansvar för föreståndare, som åsidosätter sina skyldigheter, lärer i allmänhet
ej någon finnas villig att åtaga sig befattningen, med mindre
han anser sig densamma vuxen. Härtill kommer, att Utskottet, på sätt
nedan förmärs, funnit sig föranlåtet att i afseende å föreståndarens
åligganden föreslå förändrade föreskrifter, hvarigenom fordringarne på
honom skulle i väsendtlig mån minskas, och detta utgör ett ytterligare
skäl för Utskottet att afstyrka bifall till Herr Ribbings förberörda
yrkande.

Enligt nu gällande lag har föreståndare för främmande församling
sig ålagdt, bland annat, att föra anteckningar rörande föi*samlingsmedlemmarnes
borgerliga förhållanden och derom, vid påfordran, utfärda

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 34.

betyg, på sätt som för svenska kyrkans presterskap är stadgadt. Det
ligger synnerlig vigt uppå, att dessa anteckningar, hvarpå personers
borgerliga rättigheter ofta äro beroende, föras med noggrannhet, jemväl
med hänseende till behofvet af statistiska uppgifter. Men då en dissenterförsamling
icke är begränsad till något visst mindre territorium för medlemmarnes
bostad, såsom förhållandet är inom svenska kyrkan, synes
det ganska svårt, om icke omöjligt, för föreståndaren att alltid förskaffa
sig kännedom om de förhållanden, rörande hvilka anteckning bör göras,
såsom beträffande äktenskaps ingående, födelser, dödsfall m. m. Vådan
och olägenheterna häraf äro allt för stora, för att icke påkalla den
största uppmärksamhet, synnerligast i fråga om sådana dissenterförsamlingar,
hvilka sakna den fastare organisation, som utmärker svenska
kyrkan och vissa andra trossamfund med ordnadt presterskap.

I betraktande häraf och då svenska kyrkans prester, med hänseende
till deras skyldighet att för borgerligt ändamål föra anteckningar,
äro i denna sin verksamhet att anse såsom civila embetsman, har Utskottet
kommit till den åsigt, att främmande trosförvandter böra, der
Konungen för särskild församling ej annorlunda förordnar, för anteckning
om deras borgerliga förhållanden, särskildt upptagas i kyrkoboken uti
den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område de äro
boende. Det härmed förenade besvär utgör ej någon egentlig tillökning
i de göromål, som redan nu åligga svenska kyrkans presterskap; och
någon betänklighet vid att ålägga detta presterskap ett sådant besvär,
lärer så mycket mindre kunna uppstå, som personer, hvilka utträda ur
svenska kyrkan, derigenom ej undgå skyldigheten att bidraga till presterskapets
aflöning.

För underlåtenhet af föreståndare att iakttaga hvad honom enligt
författningen åligger, år i 4 § stadgadt straff af böter från och med
tjugu till och med trehundra riksdaler, eller fängelse från och med två
månader till och med ett år. Detta stadgande synes nog strängt, synnerligast
om föreståndaren befrias från den mera magtpåliggande skyldigheten
att föra nyssberörda anteckningar; och Utskottet anser derföre
att straffpåföljden bör inskränkas till böter, som i öfverensstämmelse
med det i Strafflagen följda system torde böra bestämmas till minst
fem och högst femhundra riksdaler.

Sjunde § innehåller förbud för främmande trosbekännares församlingar,
inrättningar och stiftelser att förvärfva fast egendom i riket;
»dock må tillåtet främmande religionssamfund, hvarom i 1 § sagdt är,
med Konungens tillstånd förvärfva eganderätt till den jord, som för
utrymme till kyrka eller kyrkogård erfordras.» Motionärerne hafva i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

sina förslag uteslutit dessa bestämmelser och således lemnat främmande
församlings rättighet i berörda hänseende obegränsad. Ur synpunkten
af högre statsskäl torde dock klokheten bjuda att ifrågavarande restriktion
ej helt och hållet borttages; ty derigenom kunde möjligen befordras
förvärfvande af fast egendom i sådana intressen och för sådana ändamål,
hvilka af Svenska folket ogillas. 1 afseende på nyssherörda lagbestämmelser
framställer sig emellertid den anmärkning, att de äro allt
för mycket inskränkande, då de utesluta möjligheten för främmande
församling att förvärfva mera jord, än som erfordras för utrymme till
kyrka och kyrkogård. Det är således ovilkorligen betaget en sådan
församling att förskaffa sig egen grund till bostad åt föreståndare, prest
och kyrkobetjening. För att undanrödja denna obillighet har Utskottet
ansett sig böra föreslå en förändring i den syftning, att det skall ankomma
på Konungen att i hvarje särskildt fall pröfva, huruvida och i hvad
mån det må tillåtas främmande församling, dess stiftelser och inrättningar
att förvärfva och besitta fast egendom i riket.

I 8 § stadgas, att »skolor och andra undervisningsanstalter må ej
af främmande trosbekännare inrättas eller upplåtas för andra, än bekännare
af deras egen troslära, eller deras barn»; hvarjemte sednare
momentet af samma § innehåller förbud för sådan trosbekännare att vid
sammankomst till andaktsöfning af svenska kyrkans medlemmar hålla
föredrag. Utskottet, som lika med motionärorne anser att dessa stadganden
böra utgå, tillåter sig att till stöd härför återgifva hvad Lagutskottet
vid förra riksdagen i ämnet anförde, nemligen: att, om desamma
ansetts lämpliga under en tid då lagen med stränga straff beläde den,
som gjort sig skyldig till affall från statskyrkan, torde de dock ej vara
öfverensstämmande med nutidens äfven i lagstiftningen inrymda mera
frisinnade åsigter i detta sednare hänseende. Det synes föga konseqvent
att tillåta en fader att med sitt barn öfvergå till främmande religionssamfund,
men deremot förhindra honom att, qvarblifvande i svenska
kyrkan, låta barnet njuta undervisning i verldsliga stycken uti en för
det främmande samfundet inrättad skola, då han hyser förtroende för
föreståndaren eller läraren. Likasom tillträde till Statens skolor lemnas
dissenters barn, utan att deras från den Evangeliskt Lutherska läran
afvikande religiösa tro derigenom anses till spillo gifven, då de äro
befriade från skyldigheten att der njuta religionsundervisning, så synes
å andra sidan borttagandet af ifrågavarande förbud ej böra medföra
några vådliga följder, helst såsom regel torde få antagas, att föräldrar
och målsmän af naturlig omtanke för barnens väl skola låta sig angeläget
vara att icke anförtro dessa i händerna på lärare, sonT kunna

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

misstänkas att vilja utöfva ett obehörigt inflytande på barnens uppfostran
i religiöst afseende. I andra länder med religionsfrihet finnas
s. k. blandade skolor, hvilka besökas af både protestanter och katoliker
och hvarest religionsundervisningen meddelas af olika lärare för olika
trosbekännelser.

Såsom en följd af hvad ofvan blifvit yttradt i fråga om skyldighet
för svenska kyrkans presterskap att föra anteckningar öfver främmande
trosbekännares borgerliga förhållanden, anser Utskottet, att lysning
till äktenskap bör, äfven i det fall, att både mannen och qvinnan
tillhöra främmande religionssamfund, utfärdas icke af vederbörande föreståndare
för det främmande samfundet, såsom 9 § 1 mom. i nuvarande
lag innehåller, utan af kyrkoherden i den till svenska kyrkan hörande
församling, inom hvars område qvinnan är boende.

I fråga om äktenskaps afslutande föreskrifves i 2 mom. af nyssnämnda
§: »Vigseln må i det fall, att både mannen och qvinnan tillhöra
främmande religionssamfund, som tillåtet är, förrättas efter dess
bruk. Är blott endera medlem af sådant samfund, skall vigsel ske af
svenska kyrkans presterskap». Äktenskapet är till sina borgerliga följder
af den stora betydelse, att Staten ej bör lemna å sido nödig kontroll
å sättet för detsammas afslutande med full borgerlig giltighet. Men då
Staten, utan att uppställa några fordringar på främmande församlings
prest, lemnat åt sådan församling att dertill utse hvem som helst, förefinnes
ej tillräcklig säkerhet att vigsel, förrättad efter främmande religionssamfunds
kyrkobruk, skett under sådana förhållanden, att den
derigenom knutna förening kan af Staten erkännas såsom lagligt äktenskap.
Undantog måste härvid naturligtvis göras för religionssamfund
med sådant presterskap, att Konungen funnit åt detsamma kunna anförtros
att vigsel med laga verkan förrätta och förty rättighet dertill medgifvit.
Jemväl ur eu annan synpunkt är det angeläget att föreskrifter
meddelas, enligt hvilka äktenskap utan vigsel, eller så kalladt civilt
äktenskap, må kunna med full borgerlig giltighet afslutas, på sätt i
Kongl. Förordningen angående giftermål emellan kristen och mosaisk
trosbekännare den 20 Januari 1863 är stadgadt. Det kan nemligen
inträffa, dels då kontrahenterna tillhöra olika främmande religionssamfund,
att den ene till följd af religiösa betänkligheter ej vill underkasta
sig vigsel efter det bruk, som för det religionssamfund, hvartill den
andre hörer, är antaget, dels ock att, då endera är medlem af främmande
religionssamfund, men den andra tillhör svenska kyrkan, den
förre af enahanda orsak anser sig förhindrad att låta viga sig af svenska

kyrkans

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

kyrkans presterskap. Hyllande den grundsats, att den ene ej må i
samvetssak tvingas mera än den andre, kan Utskottet icke dela Herr
Ribbings åsigt derom att äktenskap emellan kontrahenter, af hvilka
endera tillhör svenska kyrkan, ovilkorligen skulle ingås medelst vigsel
af denna kyrkas presterskap; och då vigsel-formuläret icke är af någon
fundamental betydelse enligt Evangeliskt Lutherska läran, bör från lagstiftningens
sida hinder ej möta för medlem af svenska kyrkan att för
ingående af äktenskap med trosbekännare, tillhörande främmande tilllåtet
trossamfund med sådant presterskap, som nyss är nämndt, låta
föreningen afslutas medelst vigsel efter detta samfunds kyrkobruk.

Tionde paragrafen i gällande lag är af denna lydelse: »Barn af
äkta makar, som begge tillhöra främmande, men tillåtet religionssamfund,
må af föräldrarne uppfostras i den lära, de bekänna. År blott
endera makan medlem af sådant samfund, då skall barnet, om fadren
tillhör svenska kyrkan, uppfostras i den rena evangeliska läran; är
modren af denna lära, och har skriftligt aftal om barnens uppfostran
blifvit emellan makarne trälfadt före äktenskapet och inför Konungens
Befallningshafvande eller öfverståthållare-embetet uppvisadt, lände då
det till efterrättelse; har ej sådant aftal skett, vare fadren efterlåtet att
uppfostra barnet i den troslära, han bekänner.

Oäkta barn, som njuter underhåll af allmänna medel, skall, änskönt
föräldrarne äro medlemmar af tillåtet främmande religionssamfund, uppfostras
i den rena evangeliska läran».

Såsom brist hos detta lagrum må anmärkas, att nödiga bestämmelser
rörande barnens uppfostran ej äro meddelade hvarken för det
fall att begge föräldrarne tillhöra skilda främmande trossamfund, eller
för den händelse, att begge eller, när endera död är, den efterlefvande
eller, der de lefva åtskilda, den af dem, som har barnet i sin vård,
öfvergår från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett
sådant till annat. Till förebyggande af de slitningar inom familjerna,
som af ovisshet i dessa stycken kunna alstras, är det angeläget att
lagen på förhand reglerar förhållandet. Frågan om barnens uppfostran
i den ena eller andra religionen är af särdeles grannlaga beskaffenhet.
Äro föräldrarne medlemmar af olika främmande trossamfund, synes
lämpligast vara att fadren, såsom familjens öfverhufvud, eger bestämma
i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Men om endera
tillhör sådant trossamfund, och den andra svenska kyrkan, torde denna
böra af lagstiftningen tillerkännas företräde, så att barnet då skall uppfostras
i Evangeliskt Lutherska läran. Aktningen för föräldrars naturliga
Bih. titt Riksd. Prof, 1869. 7 Sami. 18 Häft. 3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

rätt i ifrågavarande hänseende fordrar dock, att dem emellan före äktenskapet
träffadt aftal om deras barns uppfostran i den Evangeliskt
Lutherska läran eller främmande troslära, som en af makarne bekänner,
må eg a gällande kraft.

Någon motivering torde ej erfordras till stöd för Utskottets åsigt
att barn af föräldrar, som ej ingått äktenskap med hvarandra, må, der
modren tillhör främmande trossamfund, i dess lära uppfostras.

Ehuru barn, som icke uppfostras i den Evangeliskt Lutherska
läran, må fritagas från undervisningen deruti vid de offentliga skolorna,
ligger det dock i Statens eget intresse att tillse, det äfven sådana barn
erhålla nödig kristendomskunskap. »Ett åsidosättande häraf», så yttrade
Lag-Utskottet vid förra riksdagen, »skulle lemna rum för en frihet, som
sannolikt skulle locka till affall från statskyrkan; ty det lärer väl'' icke
kunna förnekas, att mången anser det som en tung börda, en obillig
fordran, att han skall draga försorg om sina barns undervisning. Icke
är det väl någon förlust för statskyrkan, att sådana medlemmar öfvergifva
henne, men Staten tager skada deraf att det uppväxande slägtet
lemnas utan religionsundervisning. Härtill kommer samhällets pligt emot
barnen. Likasom i det borgerliga samhället tillfälle bör gifvas en hvar
att förvärfva de nödvändigaste borgerliga kunskaper, så må också i det
kristna samhället en hvar kunna påräkna att erhålla undervisning till
inhemtande af den kristendomskunskap, som anses nödvändig; och om
föräldrar och målsmän åsidosätta sin pligt i detta hänseende, må samhället
öfvei taga den. Detta är ett hufvudmoment i den omsorg, som
samhället har att egna individen, och denna samhällets skyldighet upphäfves
icke i afseende på främmande trosförvandter derföre att deras
kyrkliga ställning är exceptionel. Beträffande den åtgärd, som bör vidtagas,
då föräldrar eller målsmän försumma sin ifrågavarande skyldighet,
. synes det lämpligast vara, att vederbörande skolstyrelse eller rektor
i sådant fall egen förordna, att barnen skola deltaga i den religionsundervisning,
som i den offentliga skolan meddelas».

Stadgandet i 9 §, att främmande trosbekännare ej skall anses
oberättigad att einbetsåtgärd af Svenska kyrkans presterskap påkalla,
torde såsom olämpligt böra borttagas. Det bör vara mera en samvetssak
än eu embetspligt, mera en rättighet än en skyldighet för Svenska
kyrkans presterskap att i detta fall lemna embetsåtgärd.
f ä 14 § i 1860 års förordning skall den, som önskar öfvergå

tran Svenska kyrkan till främmande religionssamfund, först undervisas
°.„ förmanas af sm själasörjare,_ vidare varnas af domkapitlet eller dess
tilltöroianade ombud och slutligen, om han ändock framhärdar i sin

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

1»

föresats, personligen hos kyrkoherden i den församling, hvartill han
hörer, göra anmälan derom till anteckning i kyrkoboken; dock skall
han ej anses från kyrkan skild förr än han, efter uppnådd ålder af
aderton år, blifvit i annat, i riket tillåtet religionssamfund upptagen.

Här möter till besvarande den lika omtvistade som vigtiga frågan,
huruvida medlem af Svenska kyrkan, som omfattar främmande lära, bör
i Svenska kyrkan qvarhållas till dess han blifvit i annat religionssamfund
upptagen. Ur synpunkten af Svenska kyrkans eget intresse
måste denna fråga med nej besvaras. Det kan icke vara någon vinst
för denna kyrka att genom tvång behålla inom sig olika tänkande,
hvilka kanhända med styrkan af en lefvande öfvertygelse anse sig
manade att arbeta för hennes undergång. Derigenom att kyrkan qvarhåller
dem emot deras vilja, framkallas split och söndringar inom henne,
och hon förlorar sålunda den koncentrerande kraft, som gör henne
mägtig att värna sig sjelf. Så vida detta tvång derjemte afhåller
dem från att om utträde ur kyrkan göra en anmälan, som till intet
gagnar, kan det icke förvägras dem rättighet att, fastän uppenbart
fiendtliga mot kyrkan, ändock deltaga i behandlingen af frågor, som
röra kyrkan och den offentliga undervisningen; och deras röst kan
dervid ofta vara den afgörande. Grundsatsen af samvets- och bekännelsefrihet
fordrar ock, att den, som bekänner sig till en främmande lära,
må vinna utträde från Svenska kyrkan äfven om det trossamfund, hvars
lärosatser han omfattar, icke är genom någon församling här i landet
representeradt, eller lian ej finner några med sig liktänkande, som äro
nog talrika att kunna bilda egen församling. Den invändning, som
härvid kunde framställas, att Staten, genom att tillåta någon utträda ur
Svenska kyrkan, utan att han inträder i annat tillätet religionssamfund,
skulle visa en vådlig likgiltighet för samhällsmedlemmarnes religiösa
lif och deras själavård, har vid eu föregående riksdag blifvit bemött
med dessa tänkvärda ord: »Eu sådan invändning förutsätter en alltför
krass uppfattning af kyrkans betydelse och verksamhet. Ty skall kyrkan
rätt uppfylla sin bestämmelse, måste hon vara detsamma som Statens
andliga luftstreck. Hennes inflytande måste vara såsom klimatets, hvilket
ingen” kan undandraga sig, fastän det verkar olika på olika individer.»
För öfrigt må erinras, att lagens förbud uti ifrågavarande hänseende
kan utan synnerlig svårighet kringgås derigenom att den dissekerande
först inträder i en främmande församling och sedermera derifrån utgår,
äfvensom att individens behof af samfundslif likaväl i religiöst som i
borgerligt afseende har alltför djupa rötter för att förbudets borttagande
skulle kunna medföra några vådliga följder.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

Andamålet med de såsom vilkor för utträde ur svenska kyrkan
föreskrift^ omgångar med undervisning, förmaning och varning torde i
de flesta fall. förfelas. Dessa formaliteter innebära ett moraliskt tvång,
som mindre inverkar på den fria öfvertygelsen, men fastheldre är egnadt
att alstra bitterhet hos den, som utgör föremål för en sådan behandling.
Själasörjaren bör ej sakna utväg att äfven utan lagens biträde bereda
sig tillfälle att genom undervisning och varning söka förhindra ett förhastadt
steg af den, som står i begrepp att utträda ur svenska kyrkan.
Utskottet anser derföre att lagen i denna del bör ändras, med föreskrift
endast, att den dissekerande, som hos kyrkoherden anmält sin afsigt
att utträda, skall, sedan minst två månader förflutit, personligen hos
kyrkoherden förnya sin anmälan. Genom eu sådan mellantid lemnas
rådrum till besinning för den, som möjligen af öfverilning beslutat sig
för att utträda; och då han i och för den sednare anmälan har skyldighet
att personligen inställa sig hos kyrkoherden, blir denne i tillfälle
att göra de föreställningar, som af pligt och kristlig kärlek förestafvas.
Bestämmelsen af 18 års ålder såsom vilkor för rättigheten att utträda
ur svenska kyrkan, grundar sig på den förutsättning, att personer vid
denna ålder i allmänhet inhemtat nödig insigt i kyrkans lära; men då
mången långt tidigare hunnit förvärfva sådan insigt, hvilken måste mätas
efter det för konfirmationen erforderliga kunskapsmått, anser Utskottet
att den kristendomskunskap, som berättigar till konfirmation, bör ställas
såsom alternativ emot sagda ålder, på sätt motionärerne jemväl föreslagit.

Genom Kong]. Kungörelsen den 19 Januari 1847 är stadgadt, att
för äktenskaps ingående emellan personer, af hvilka den ena tillhör
luthersk församling och den andra tillhör annan kristen trosbekännelse,
lysning’ skall afkunnas såväl uti kyrkan inom den församling, qvinnan tillhör,
som inom den, till hvilken mannen hörer, samt att lysning bör utfärdas
af den lutherska presten, hvilken för densammas laglighet ansvarar. Denna
kungörelse är icke upphäfd genom 1860 års förordning, som i fråga om
utfärdande af lysning till äktenskap innehåller bestämmelse endast för
det fall, att begge kontrahenterna tillhöra främmande religionssamfund;
och hänvisning till begge omförmälda författningarne förekommer i Kong!.
Förordningen angående giftermål emellan kristen och mosaisk trosbekännare
af den 20 Januari 1863. Men då Utskottets här nedan upptagna^
förslag till lag angående främmande kristna trosbekännare och
derasfieligionsöfning innehåller erforderliga bestämmelse^ jemväl i fråga
om lysning till sådant äktenskap, som i 1847 års kungörelse afses, torde,
erest detta förslag antages, sistnämnda författning kunna i sammanhang
dermed helt och hållet upphäfvas, med iakttagande af den ändring i

Lag-TJtskottets Utlåtande N;o 34.

åberopade Kongl. Förordningen den 20 Januari 1863, som deraf föranledes.

På grund af hvad nu anfördt blifvit får Utskottet, i anledning af
ifrågavarande motioner, vördsamt hemställa:

1 :o att Riksdagen ville för sin del besluta utfärdandet af
en författning, angående främmande kristna trosbekännare och
deras religionsöfning, så lydande:

Med upphäfvande af Kongl. Förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 23 Oktober
1860 samt Kongl. Kungörelsen angående lysning till äktenskap
emellan personer, af hvilka den ena tillhör luthersk församling
och den andra tillhör annan kristen trosbekännelse, den 19
Januari 1847, förordnas som följer:

§ u

Vilja bekännare af annan kristen lära, än den Evangeliskt
Lutherska, bilda särskild församling, göre derom hos Konungen
ansökan, samt uppgifve sin trosbekännelse och försarnlingsordning;
bifoge ock, der de svensM kyrkan tillhört, bevis om
sådan anmälan för utträde derur, som i § 3 omförmäles. Finner
Konungen skäl att ansökningen bifalla, ege den församling
rätt till offentlig religionsöfning.

§ 2.

Sålunda tillåten församling anställe såsom föreståndare en
dertill lämplig person, samt göre derom anmälan, i Stockholm
hos öfverståthållare-embetet och annorstädes i riket hos. Konungens
Befallningshafvande; och må församlingen derförinnan ej
träda i utöfning af de henne tillkommande rättigheter.

Föreståndaren hafve tillsyn derå, att församlingens offentliga
gudstjenst öfverensstämmer med dess uppgifna trosbekännelse
och församlingsordning, samt att allmän lag dervid ej
öfverträdes. Sker annorlunda, och varder på anmärkning af
föreståndaren det felaktiga ej rättadt, anmäle han förhållandet
hos öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande.

Derjemte vare föreståndaren pligtig att föra de anteckningar,
hvarom Konungen förordnar; att lemna erforderliga upp -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

lysningar angående församlingens medlemmar, samt att för öfrigt
ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,. som af
vederbörande honom meddelas.

Afgår föreståndare från sin befattning, anställe församlingen
ofördröjligen en annan och göre derom anmälan, såsom
ofvan är sagdt.

§ 3-

Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen
lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt
tillkänna för kyrkoherden i den församling, han tillhör;
uppgifve ock det trossamfund, hvartill lian vill öfvergå. Framhärdar
han i sin afsigt, inställe sig, sedan minst två månader
förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäle sig till utträde
ur kyrkan; och göre kyrkoherden derom anteckning i
kyrkoboken.

Ej må någon från svenska kyrkan utträda förr, än han
fyllt 18 år eller, der han yngre är, visat sig ega den kristendomskunskap,
soiQ*för konfirmation erfordras.

Den, som till*utträde ur svenska kyrkan sig anmält, anses
tillhöra det trossamfund, hvars lära han omfattat. Varder
han i främmande församling upptagen, åligge den församlings
föreståndare att derom inom två månader göra anmälan hos
vederbörande kyrkoherde i svenska kyrkan.

§ 4.

Förr, än äktenskap af främmande trosförvandt ingås, skall
lysning afkunnas i den till Svenska kyrkan hörande församling,
inom hvars område qvinnan är boende. Kyrkoherden i samma
församling. utfärde lysningen; hvarvid för främmande trosförvandt
ej erfordras bevis om dop och nattvardsgång.

§ 5.

Äktenskap emellan dem, hvilka begge tillhöra samma främmande
trossamfund med sadant presterskap, att Konungen funnit
åt detsamma kunna anförtros att vigsel med laga verkan
förrätta och förty rättighet dertill medgift, skall afslutas
med vigsel efter samfundets kyrkobruk.

-n -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34, 88

Tillhöra de olika främmande trossamfund med sådant
presterskap, som nyss är nämndt, eller är blott endera medlem
af dylikt samfund; då må äktenskapet kunna afslutas antingen
medelst vigsel, förrättad af dertill berättigad prest inom
enderas trossamfund, eller inför borgerlig myndighet, på sätt
här nedan sägs. Samma lag vare i fråga om äktenskap emellan
främmande trosförvandt och medlem af Svenska kyrkan.

Der ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande
trossamfund, som ofvan omförmäldt är, skall äktenskapet
ingås inför borgerlig myndighet.

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas,
vare i stad magistrat och på landet kronofogde. Dessa myndigheter
hafva att i fråga om äktenskapshinder öfva den tillsyn,
som vigselförrättare enligt lag åligger. Sedan såväl mannen
som qvinnan afgifvit sitt ja och samtycke till giftermålet;
varde de för äkta makar förklarade. Hvad sålunda förekommit,
skall upptagas i särskildt öfver sådana ärenden fördt protokoll,
hvilket, der äktenskapet är inför kronofogde ingånget,
af vittnen bestyrkes. Det äktenskap ege full borgerlig giltighet,
ändock att vigsel ej förekommit.

§ 6.

Barn af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar
af samma främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras.
Äro föräldrarne vid barnets födelse medlemmar af skilda
främmande trossamfund; ege fadren bestämma i hvilketdera samfundets
lära barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant
trossamfund och den andra svenska kyrkan, då skall barnet i
Evangeliskt Lutherska läran uppfostras. Har emellan makarne
träffats aftal om deras barns uppfostran i Evangeliskt Lutherska
läran eller främmande troslära, som en af makarne bekänner,
vare sådant aftal gällande, såframt det blifvit före äktenskapets
ingående skriftligen upprättadt och uppvisadt, för vigselförrättare,
derest vigsel skett, men eljest för den myndighet, inför
hvilken äktenskapet afslutats Barn

af föräldrar, som ej ingått äktenskap med hvarandra,
må, der modren tillhör främmande trossamfund, i dess troslära
uppfostras.

Då begge föräldrarne eller, när endera död är, den efterlefvande,
eller, der de lefva åtskilde, den af dem, som har
barnet i sin vård, öfvergå!’ från svenska kyrkan till främmande

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

trossamfund eller från ett sådant till annat, må, der begge
öfvergå, fadren och, i öfriga fall, den efterlefvande eller den
af makarne, som har barnet i sin vård, bestämma i hvilketdera
samfundets lära, barnet skall uppfostras.

§ 7.

I afseende å folkundervisningen, skola främmande trosförvandter
och deras barn vara underkastade derom gällande
stadgar och anses tillhöra det skoldistrikt, inom hvilket de äro
boende. Barn, som icke skall uppfostras i Evangeliskt Lutherska
läran, må, på framställning af vederbörande målsman, fritagas
från undervisning deri såväl i folkskola som vid elementarläroverk;
dock åligger, vid den förra skolstyrelsen och vid det
sednare rektor tillse, att sådant barn genom målsmans försorg
erhåller tillbörlig religionsundervisning. Försummar målsman,
oaktadt af skolstyrelse eller rektor erhållen påminnelse, sin
skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den religionsundervisning,
som i folkskola eller vid elementarläroverk meddelas.

§ 8.

Främmande trosförvandter skola, der Konungen för särskild
församling ej annorlunda förordnar, för anteckning öfver deras
borgerliga förhållanden, särskildt upptagas i kyrkoboken uti den
till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område de
äro boende; och galle i afseende å derför erforderlig anmälan
hvad af Konungen särskildt föreskrifves.

Magistrat och kronofogde samt främmande församlings prest
hafva att de inför dem ingångna äktenskap anmäla, på sätt för
vigselförrättare inom svenska kyrkan finnes föreskrifvet. Har
sådant aftal träffats, som i § 6 omförmäles, skall den borgerliga
myndighet eller vigselförrättare, för hvilken det blifvit
uppvisadt, till kyrkoherden i den svenska församling, der qvintan
bor, ofördröjligen insända en bestyrkt afskrift af samma
aftal, för att i kyrkoboken antecknas.

§ 9.

Främmande församling, dess inrättningar och stiftelser må
icke, utan Konungens tillstånd, förvärfva och besitta fast egendom
i riket.

f 10.

Lag-UtshotteU Utlåtande N:o 84,

§ 10.

Främmande trosförvandt^’ ega enahanda rätt, som med*
lemmar af svenska kyrkan, att å allmän begrafningsplats erhålla
lägerstad för sina döda.

§ 11.

Innan något hus eller rum af främmande församling till
offentlig gudstjenst begagnas, skall föreståndaren derom göra
anmälan, å landet hos kronofogden i orten och i stad hos poliskammare,
der sådan finnes, men eljest hos magistraten.

Tillträde till församlingens gudstjenst må ej offentlig myndighet
förvägras.

§ 12.

Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket inrättas.

§ 13.

De för särskilda kyrkliga inrättningar stadgade afgifter till
svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening må ej
påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning
blifvit på hans egen begäran verkställd.

§ 14.

Med de undantag och inskränkningar, som af grundlag
eller eljest gällande författning föranledas, skall skiljaktighet i
kristen trosbekännelse icke medföra någon olikhet i svenska
medborgares rättigheter och skyldigheter.

§ 15.

Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält,
offentlig tjenst, varde derifrån skild, så framt hans trosbekännelse
skulle utgjort hinder för utnämning till tjensten.

Bih, till Itiksd. Prof, 1889. 7 Sami, 13 Saft, 4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

§ 16.

År främmande trosförvandt af sådan lära, som ej tillstädjer
honom att aflägga ed, då den enligt lag erfordras, förordne
Konungen huru förfaras bör.

§ 17-

Varder rättigheten till offentlig religionsöfning missbrukad;
då må, efter Konungens förordnande, församlingen upplösas.

Samma lag vare, då föreskriften i § 2 om anställande af
föreståndare icke, efter särskildt föreläggande, fullgöres.

§ 18.

Underlåter föreståndare att iakttaga hvad honom enligt
denna förordning åligger, dömes till böter från och med 5
Riksdaler till och med 500 Riksdaler.

§ 19.

Genom denna förordning göres icke någon inskränkning i
de rättigheter, redan tillåtna främmande församlingar hittills
åtnjutit.

Såsom en följd häraf och då, på sätt ofvan är antydt, Kongl.
Förordningen angående giftermål emellan kristen och mosaisk trosbekännare
den 20 Januari 1863 i 2 och 4 §§ hänvisar till Kongl. Förordningen
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den 23 Oktober 1860, får Utskottet vidare föreslå,

2:o att Riksdagen behagade för sin del ändra nämnda §§
i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1863 till följande lydelse'':

§ 2.

Om lysning till sådant äktenskap, äfvensom till äktenskap
emellan mosaisk trosbekännare och medlem af främmande

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 84.

kristet trossamfund, galle hvad i 4 § af Kongl. Förordningen angående
främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning
af denna dag stadgadt är.

'' § 4.

I fråga om den troslära, hvari barn bör uppfostras, vare
lag som i 6 § af ofvan omförmälda Kongl. Förordning sägs.

Vidkommande slutligen Kongl. Förordningen den 23 Oktober 1860,
angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder
till eller utsprider villfarande lära, så innehåller denna författning
hufvudsakligen ansvarsbestämmelser dels, enligt 1 §, för den som offentligen
förkunnar eller till annans förledande annorledes utsprider lärosatser,
som mot den rena Evangeliska läran stridande äro, dels, enligt 2
§, för den som söker genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om
timliga fördelar förmå annan till affall från nämnda lära, äfvensom för
den, hvilken af föräldrar eller målsman fått sig anförtrodt. att uppfostra
eller undervisa barn tillhörande svenska kyrkan, men söker under utöfningen
af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro, än deri, som med
den rena Evangeliska läran öfverensstämmer, dels enligt 3 §, för
den som, utan att vara svensk medborgare, begår brott, som i 1 eller
2 § sägs, dels ock, enligt 4 §, för den, som till deltagande i främmande
trosbekännares andaktsöfning nödgar eller lockar den, som minderårig
är, eller under hans lydnad står, och till svenska kyrkan hörer. De öfriga
§§:ne handla om böternas fördelning och förvandling samt om rättegången.

Enligt ofvan uttalade grundsatser i fråga om främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, och då allmänna lagens föreskrifter
om böters fördelning och förvandling samt om rättegång stå att tillämpa
jemväl i ifrågavarande fall, anser Utskottet att berörda Kongl. Förordning
må upphäfvas, dock så, att i stället utfärdas eu ny författning,
hvarigenom ansvar stadgas för de i 2 och 4 §§ omförmälda brott. Dervid
bör, enligt Utskottets åsigt, den i 2 § bestämda ansvarspåföljd, böter
från och med Etthundra till och med Trehundra Riksdaler eller fängelse
från och med två månader till och med ett år, förändras till böter
från pph med Tjugo till oeh med Femhundra Riksdaler eller fän -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

gelse i högst ett år, samt den i 4 § stadgade påföljd af böter från och
med Tjugofem till och med Tvåhundra Riksdaler förändras till böter
från och med Tio till och med Tvåhundra Riksdaler,

Utskottet föreslår således,

3:o att Riksdagen ville för sin del besluta en författning,
angående ansvar för den, som söker förmå annan till affall från
den Evangeliskt Lutherska läran, så lydande:

Med upphäfvande af Kongl. Förordningen angående ändring
i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder
till eller utsprider villfarande lära, af den 23 Oktobei’ 1860,
förordnas som följer:

§ I Söker

någon genom bedrägliga medel, hotelser eller löften
Om timliga fördelar förmå annan till affall från den Evangeliskt
Lutherska läran; vare förfallen till böter från och
med Tjugo till och med Femhundra Riksdaler, eller fängelse
i högst ett år.

Lag samma vare om någon, hvilken af föräldrar eller målsman
fått sig anförtrodt att uppfostra eller undervisa barn, som
tillhöra svenska kyrkan, söker under utöfningen af sådant uppdrag
bibringa barnet annan tro än deri, som med den Evangeliskt
Lutherska läran öfverensstämmer.

§ 2.

Hvar som till deltagande i främmande trosbekännares andaktsöfning
nödgar eller lockar den, som minderårig är, eller
under hans lydnad står, och till svenska kyrkan hörer, böte
från och med Tio till och med Tvåhundra Riksdaler.

Stockholm den 27 April 1869.

På Utskottets vägnar:
ERIC SPARRE.

Rättelser

uti

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

Sid. 23 rad. 20 uppifr. står; förekommit. — läs; tillkommer.

„ 25 „ 16 „ „ inrättningar —- förrättningar

Bih. till JUksä. Rot. 1869, 7 Sami.

Lag-UtsTtettefe Utlåtande N:e 34,

Reservationer:

af Herr von Möller, i afseende på 6 § 3 mom. i Utskottets förslag;

af Herr Beckman: »Instämmande för öfrigt i Utskottets beslut, anhåller
jag vördsamt att i afseende på följande paragrafer af det framlagda
förslaget få anmäla en afvikande mening.

§ 3. Utträde ur ett kristet kyrkosamfund synes vara eu handling,
hvilken, derest den skall förtjena aktning och icke blifva till skada för
den enskilde och det allmänna, bör vara frukten af mogen ompröfning,
och således äfven förutsätter någon mognad i omdömet. Denna mognad
tillhör icke hvarje ålder. Derföre är icke heller en aktningsbjudande
håg att utträda ur ett kyrkosamfund i hvarje ålder tänkbar. Ett barns
hängifvenhet åt den kristna tro, i hvilken det blifvit fostradt, förtjenar
äfven i en spädare ålder det ömmaste afseende, emedan denna hängifvenhet
kan hafva nöjaktig grund redan i det omedelbara intryck
barnahjertat erfarit af religionens sanning; ett barns begär att öfvergifva
sin barndoms tro måste deremot städse väcka misstro, emedan
hos barnet näppeligen kan förutsättas den förmåga af pröfning och
jemförelse, den mogenhet i omdömet, hvilka ensamma kunna nöjaktigt
rättfärdiga ett sådant steg. Dessa oundgängliga vilkor för en öfvergångs
sedliga befogenhet torde högst sällan förefinnas före fyllda 18
år. Nu gällande författning, hvilken bestämmer nyssnämnda ålder såsom
den tidigaste, vid hvilken utträde ur svenska kyrkan må ega rum, synes
mig derföre redan ur nu anförda grunder ega ett obestridligt företräde
framför Utskottets förslag, hvilket medgifver ett tidigare utträdande
för hvar och en, som inhemta! för konfirmation erforderlig kristendom
kunskap, helst omfånget af denna kunskap enligt lag är och städse
måste blifva högst obestämd. Nämnda företräde blifver ännu mera i
ögonen fallande, derest godkännande lemnas åt Utskottets förslag att
utträde ur svenska kyrkan skall kunna eg a rum, utan inträde i annan
församling, ett förslag, hvilket äfven jag ansett mig böra biträda, så
vidt fråga är om personligheter, hos hvilka man kan förutsätta ett
någorlunda stadgadt sinne. Men hvarken ur samhällets eller individens
synpunkt torde det kunna anses tillåtligt, att barn vid 13—17 års ålder,

Lag-Utskottets Utlåtande Nto 34.

ja, möjligen ännu yngre, lösgöra sig, med eller utan sina målsmäns
bifall, från all kyrklig gemenskap, alla kyrkliga band. Ingen skada
skulle tillskyndas dessa barn och intet obehörigt samvetstvång mot dem
utöfvas, derest de nödgades betänka sig ännu ett par år, innan de toge
det afgörande steget.

Stadgandet, att »den, som till utträde ur svenska kyrkan sig
anmält, anses tillhöra det trossamfund, hvars lära han bekänner», utan
afseende på om detta samfund upptagit honom i sin gemenskap eller
ej, innebär en tvetydighet, som icke synes önskvärd,Jochfkan lätt hafva
skenet af obehörigt ingripande i främmande trossamfunds inre angelägenheter.
Då det icke heller är af behofvet påkalladt,fså synes mig
detsamma böra ur paragrafen uteslutas.

I enlighet med ofvan angifna uppfattning får jag för ifrågavarande
§ föreslå följande lydelse, der skiljaktigheten från Utskottets förslag är
med kursiverad stil utmärkt.

§ 3.

Har medlem af svenska kyrkan — —- —- —- — —- —. —-

derom anteckning i kyrkoboken.

.Z)en, hvilken sålunda till utträde sig anmält, må ej anses från
svenska kyrkan skild eller upptagas i främmande församling,
innan han fyllt 18 år. Varder han i främmande församling

— — — — kyrkoherde i svenska kyrkan.

§ 5. Om ock det borgerliga äktenskapets karakter af verkligt
äktenskap hvarken kan eller bör sättas i fråga, torde man likväl ur
det kristliga statssamhällets synpunkt böra betrakta den kyrkliga formen
för äktenskapets ingående såsom den normala och företrädesvis önskvärda-
Häraf följer att man icke utan särdeles tvingande omständigheter
bör påbjuda eller ens tillåta den borgerliga formen ensam. Under
fullt erkännande af den ömhet mot både prestens och kontrahenternas samvete,
hvilken otvifvelaktigt förestafvat Utskottets beslut i detta afseende,
befarar jag att denna ömhet gått längre än oundgängligt varit, då den
bevekt Utskottet att i allmänhet tillstädja borgerligt äktenskap mellan
medlem af svenska kyrkan och främmande trosförvandt. Är den främmande
trosförvandten icke medlem af tillåten församling, då svnes eu
dylik tillstädjelse utan tvifvel påkallad, enär hans bekännelses kristliga
karakter, såsom icke pröfvad och erkänd, kan med fog sättas i fråga,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

Deremot synes vigsel af svensk prest utan våda kunna stadgas såsom
ensamt giltig form för äktenskapets afslutande, så vida den främmande
trosförvandten är medlem af tillåten främmande församling.

Vidare bör anmärkas, att, så vida fel och misstag vid äktenskapets
afslutande inför borgerlig myndighet äro lika vådliga som vid dess ingående
inför kyrklig, så synes nödigt att för enahanda förseelse enahanda ansvar
stadgas.

På grund af allt detta anser jag mig böra hemställa, om icke
ifrågavarande § må erhålla följande lydelse:

§ 5.

Äktenskap emellan medlem af svenska kyrkan och medlem af
tillåten främmande församling skall ingås medelst vigsel af prest
i svenska kyrkan.

Äktenskap emellan dem, hvilka begge tillhöra samma främ —

— — efter samfundets kyrkobruk.

Tillhöra de olika — — — — -— — — — _____ — —

borgerlig myndighet på sätt här nedan sägs. Samma lag vare
i fråga om äktenskap emellan främmande trosförvandt, som icke
är medlem af tilläten församling, och medlem af svenska kyrkan.

Borgerlig myndighet, inför hvilken — — — — — — —
— — — — vigselförrättare enligt lag åligger under enahanda
ansvar, som för vigselförrättare stadgadt är. Sedan så väl mannen
som qvinnan afgifvit sitt — — — — — — — —--—

giltighet, ändå att vigsel ej åkommit.

§ 6. Då uttrycket trossamfund, om dertill icke lägges bestämningen
tillätet, kan i denna § föranleda eu tydning, som jag icke för
min del gillar, så får jag vördsamt yrka att

allestädes i denna § till ordet trossamfund fogas ordet tillåtd.

Att lemna den till mogen ålder komna individen frihet att exsistera
utan yttre kyrklig gemenskap har jag ansett vara påkalladt af
grunder, för hvilka mina betänkligheter bort gifva vika. Men att tilllåta
h .nom att omkring sig uppfostra en skara barn, som äfven stå
utom all kyrklig gemenskap, synes mig alldeles icke af samma grunder
påkalladt och för öfrigt i den skarpaste strid med andan af vår statsförfattning.
Jag får derföre vördsamt hemställa, att efter andra momentet
i denna § införes ett nytt af följande lydelse:

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 84,

År ingendera af föräldrarne medlem af tillåten församling, då
tillhör barnet svenska kyrkan och skall i dess lära uppfostras.
Samma lag vare, då endera, af föräldrarne tillhör svenska kyrkan
och den andre är främmande trosförvandt, men icke medlem
af tilläten församling.

Deri rätt att bestämma öfver barnets religiösa uppfostran, hvilken
genom sista mom, af denna § tillerkänna föräldrar, hvilka efter barnets
födelse öfvergå från ett trossamfund till ett annat, synes mig förläna
lagens helgd åt ett grymt och i sedligt hänseende förderfligt samvetstvång
emot barnen. Redan i anmärkningen mot 3 § hafva blifvit anförda
de skäl, som bjuda att fästa vida mera afseende vid ett barns önskan
att förblifva vid sin barndomstro, än vid dess begär att öfvergå till eu
annan. Erfarenheten gifver vid handen att föräldrar kunna mer än en
gång ömsa religion och ofta på allt för lösa grunder; den gifver å andra
sidan vid handen att barn kunna redan under sin uppfostringstid fatta
djup eller åtminstone varm kärlek för den tro, i hvilken de begynnt
uppfostras och hvars allmänna grunddrag de hunnit inhemta. Det synes
vara en opåkallad hårdhet och i fullkomlig strid med andan af den
lagstiftning, som nu är i fråga, om samhället underlåter att taga hänsyn
till ofvannämnda förhållanden. Man behöfver icke höra till dem,
som ringakta familjebanden eller vilja nedsätta föräldramyndigheten, der
den har befogenhet, derföre att man icke vill legalisera ett sådant
handlingssätt som t. ex. att rycka ifrån konfirmationsundervisningen
ett barn, som begynnt att värdera och älska vår evangeliska lära, för
att med våld påtvinga detsamma lärosatser, hvilka barnet redan lärt
sig att anse såsom villfarelser. En helt annan sak är hvad § 7 med rätta
stadgar, nemligen att främmande religionsförvandts barn, hvilket icke
erhåller tillbörlig undervisning i sin egen tro, skall undervisas i den
Evangeliskt Lutherska, för att icke helt och hållet sakna den religiösa
bildning, Staten med rätta af alla sina medborgare fordrar. Jemförelsen
emellan Utskottets förslag i § 3 och det ifrågavarande momentet af
§ 6 gifver ock det resultat, att enligt här gifna bestämningar barnet,
då det »visat sig ega den kristendomskunskap, som för konfirmation
erfordras», kan emot föräldrarnes vilja väl utträda ur svenska kyrkan,
så vida föräldrarne i densamma qvarblifva, men icke i densamma qvarblifva
eller åtminstone icke i dess lära uppfostras, derest föräldrarne
sjelfva öfvergå till annat trossamfund. Föräldrar, som förblifva i den
Evangeliska kyrkan, hafva således genom dessa paragrafer i Utskottets
förslag, om det vinner kraft af lag, förlorat all befogenhet att förbinda

sina

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

sina barn, så snart dessa inhemtat för konfirmationen nödiga kunskaper,
och anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, att vid det offentliga
läroverket deltaga i religionsundervisningen;''men deremot beröfvat barn,
som måhända till 14—15 år deltagit i denna undervisning, friheten att
deri fortfarande deltaga, så vida föräldrarne under tiden öfvergå till
annan - lära. Eu sådan ordning synes icke tillfredsställande. Må vara
att den icke kan^ af lagen förebyggas. Den bör åtminstone icke af lagen
stadfästas. Jag får derföre vördsamt till ifrågavarande §:s andra moment
föreslå ett tillägg af följande lydelse:

Emot sin vilja må dock barn utom det fall, som § 7 gifver
vid'' handen, icke uppfostras i annan lära än den,hvari det
ditintills njutit undervisning.
eller, derest sådant skulle finnas lämpligare,

att hela det ifrågavarande tredje momentet utgår.

§ 8.

Mot den i 8 § antagna grundsats, att främmande trosförvandter
skola i svenska kyrkans böcker antecknas, har jag hyst och hyser jag
fortfarande betänkligheter, som jag icke kan underlåta att uttala. A
ena sidan ställas här främmande församlingar i ett beroende af den
Evangeliska kyrkans presterskap,,, som icke utan undantag torde falla
dessa församlingar behagligt. A andra sidan kan icke förbises att
Staten på ett betänkligt sätt motverkar sitt eget ändamål med den statskyrkliga
institutionen, i samma mån Staten pålägger svenska kyrkans
presterskap hvarjehanda bestyr, som för prestens embete äro främmande.
Ordets förkunnande offentligen och enskilda själavården, vården om
skolan samt öfriga till församlingstjensten hörande åligganden, om de
skola skötas enligt kyrkans bestämmelse och så att den kristliga statens
syftemål motsvaras, erfordrar redan större krafter än de, hvilka nu stå
till buds. Det kan omöjligen vara förenligt med Statens rätt förstådda
intresse att genom främmande uppdrag göra dessa krafter ännu mera
otillräckliga. Dessa främmande uppdrag verka menligt, icke allenast
genom den tid de rycka från den egentliga presterliga embetsverksamheten;
utan ännu långt mera, om ock mindre ögonskenligt, genom den
frestelse de medföra, att för statsuppdrag eftersätta kallets heligaste
fordringar: en frestelse, hvilken inom statskyrkan redan är öfver hofvan
stark och hvilken det är lika opolitiskt, som okyrkligt att utöfver det
alldeles oundgängliga öka.

Bih. Ull Biksd. Prof. 1869. 7 Samt. 18 Käft,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

Emellertid då jag icke för närvarande förmått utfinna någon
mera praktisk lösning af den uppgift, som här förelegat Utskottet; då
så väl i allmänhet syftningen i Utskottets förslag som isynnerhet ordalydelsen
i denna § dels förebygger deri oriktiga och vådliga föreställningen,
att upptagande i kyrkobok skulle medföra erkännande såsom
församlingsmedlem, dels ingifver den förhoppningen, att föreskriften om
främmande trosförvandters upptagande i Evangeliskt Lutherska kyrkans
böcker blott kommer att gälla undantags- och öfvergångsvis; då under
sådana förhållanden hvad af kyrkan fordras med rätta kan ur hennes
synpunkt betraktas såsom eu kärlekstjenst, väl förenlig med hennes
kallelse; då skolrådets pligt att vaka öfver folkundervisningen med nödvändighet
påkallar, att uppgift å främmande trosförvandters barn skall
finnas för skolrådet tillgänglig; då anordningen af våra kyrkoböcker i
alla händelser skulle nödga till upptagande af sådana främmande trosförvandter,
som äro egare af fast egendom pådandet eller såsom husfäder
hafva tjenstefolk eller barn, hvilka tillhöra vår Evangeliska kyrka;
så finner jag mig icke kunna vid denna punkt framställa något yrkande,
utan höra inskränka mig till uttalande af den vördsamma förhoppning,
att, för den händelse det nu framställda förslaget vinner Riksdagens
godkännande, den underdåniga skrifvelsen måtte innehålla en antydan
om denna §:s provisoriska karakter och Riksdagens underdåniga förmodan,
att, så ofta främmande församling förmår att ställa betryggande
garantier, Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att åt densamma gifva den
oberoende ställning, hvilken bör tänkas såsom det normala, och i sådant
fall äfven meddela de föreskrifter angående utfärdande af flyttnings- och
äktenskapsledighetsbetyg in. in., som denna ställning oundgängligen
påkallar.

§ 9.

Då icke mindre vårt eget lands än andra länders historia betygar
vådan af allt för stora egendomars hopande i kyrkliga samfunds ego;
då otvifvelaktigt äfven i vår tid finnas kyrkosamfund, som med stor
energi vinnlägga sig om ett sådant hopande; då jag anser riktigare att
Staten förebygger detta, än att den, såsom ofta skett, genom eu godtycklig
och följaktligen alltid i någon mån orättvis reduktion afhjelper
det onda, sedan det hunnit till för hög grad; då här föreslagna bestämning,
genom frånvaron af all hänvisning på den synpunkt, ur hvilken
frågan om tillåtelse eller icke tillåtelse bör bedömas, ingalunda synes
egnad att förekomma ifrågavarande onda, anser jag mig för denna §

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

höra vördsamt föreslå- följande, med nu gällande lag i det närmaste
öfverensstämmande lydelse:

Förvärfvande af fast egendom i riket vare främmande trosförvandters
församlingar, inrättningar och stiftelser förbjudet;
dock må tillåten främmande församling, hvarom i § 1 sagdt
är, med Konungens tillstånd förvärfva eganderätt till den jord,
som för utrymme till kyrkogård samt kyrka och andra församlingens
hus erfordras.»

af Herr Ribbing: »Grundtanken i nu gällande nådiga förordning
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning synes vara,
afl, då man ej ansett sig kunna förvägra cfc förra all rätt att förena sig
i församling, man dock, betraktande dem såsom ett nödvändigt ondt,
inskränkt denna rätt till det minsta möjliga, och för öfrigt lemnat de
bildade dissenterförsamlingarne, med undantag allenast af de borgerliga
skyldigheter i förhållande till Staten, de kunde anses pligtiga att uppfylla,
åt sitt öde. Den grundsats deremot, på hvilken förslag till förändrad
dissenterlag ansetts böra byggas, är, att dissenterförsamling med
sådan trosbekännelse och församlingsordning, att dess bildande kan tilllåtas,
och dess medlemmar, inom de gränser, som bestämmas å ena sidan
af allmän lag, å den andra af den medgifna rättigheten till att,
sjelfva ordna sin religionsöfning, skulle, så hvad angår sådan församlings
stiftande samt inträde i och utträdande ur densamma, som beträffande
dess och dess medlemmars fortgående verksamhet, till Staten stå
i samma förhållande, som Evangeliskt Lutherska kyrkan och dess medlemmar.
Af denna grundsats följer, att likasom Staten, sedan tillåtelse
till dissenterförsamlings bildande en gång blifvit lemnad, ej i öfrigt kan
anse sig befriad från hvarje slags åliggande och förbindelse i afseende
å densamma, så bör ej heller beviljandet af rättighet att utträda ur
statskyrkan utgöra allenast en frihet, utan i detta fall, såsom i andra,
måste erhållna rättigheter äfven medföra och innefatta vissa förpligtelser
i förhållande till Staten, äfven af annan art än att vid påfordran
lemna vissa statistiska uppgifter. Men ehuru nämnda grundsats och dess
anförda följder i allmänhet af Utskottet i dettas framlagda förslag till
dissenterlag blifvit iakttagna, synas mig dock vissa brister i deras fullständiga
genomförande i förslaget förefinnas. Detta förhållande har
nödgat mig, att vid åtskilliga af Utskottet föreslagna stadgande!! anföra
reservation. Jag anser visserligen ej, att alla de förändringar i benäm -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

ningar, uttryckssätt och ordningsföljd af nu gällande dissenters, som
Utskottets nu framlagda förslag i långt vidsträcktare mån, än det sistlidna
riksdag afgifna, innehåller, utgöra verkliga förbättringar; undantager
jag vissa förtydliganden och fullständiganden i närvarande förslag,
synes mig fastmer det sistlidna riksdag framlagda från formel synpunkt
framför det förstnämnda ofta nog ega företräde i uttryckets korthet och
klarhet. Emellertid har jag icke af endast formela skäl, ej heller vid
jemförelsevis mindre meningsskiljaktigheter, anmält reservationer, utan
framställt sådan endast i de punkter, der eu väsendtlig olikhet finnes
i innehållet emellan det af Utskottet och det af mig föreslagna. Endast
en anmärkning anser jag mig, med anledning af ett i Utskottets förslag
förekommande språkbruk, i afseende derå böra göra: i de förslag
till stadgande^ jag reservationsvis framställt, är, i öfverensstämmelse
med nu gällande dissekering, ordet trossamfund alltid begagnadt
om verkligen exsisterande föreningar, och betecknar sålunda detsamma
som församling, sedd från eu viss sida; hufvudsakligen af det skäl, att,
enligt mitt förmenande, endast det kan utgöra föremål för Statens lagstiftning,
som inom densamma i verkligheten finnes. — För öfrigt må
nämnas, att, för lättare jemförelses skull, hvad som i de af mig reservationsvis
föreslagna paragraferna afviker från de motsvarande i Utskottets
förslag, är tryckt med kursiv stil.

§ I Då

denna § handlar om bekännare af viss »kristen lära», är det utan
tvifvel öfverflödigt att såsom särskild fordran på beskaffenheten af deras
trosbekännelse utsätta, att densamma skall vara med kristen tro öfverensstämmande.
Det skulle möjligen kunna tyckas, som skulle detsamma
gälla i fråga om trosbekännelsens öfverensstämmelse med sedligheten;
men att så ej med full säkerhet är händelsen, visar sig af de mångfaldigt
olika uppfattningar af kristendomen, som de facto förekommit,
öfverensstämmelse med sedlighet och lag är dessutom en rent praktisk
synpunkt, som onekligen i första hand för Staten är vigtig. Med
nämnda fordran är i sjelfva verket utsagdt — hvad som för Staten måste
vara af afgörande vigt — att densamma ej kan tillåta en församling,
hvars medlemmars religiösa öfvertygelse och pligt såsom medlem
af en kyrka förbunde dem till hvad som strider mot bokstafven eller
andan i hvad Staten anser såsom rätt, och till hvars befrämjande hvarje
dess medlem såsom statsborgare förty är förbunden. Beträffande tilllåtelsen
för de sökande att bilda församling, må visserligen medgifvas,

Lag-Utskottets Utlåtande N\o 34.

ej mindre att sådan tillåtelse, i öfverensstämmelse med hvad som vid
bildande af ny församling inom svenska kyrkan eger rum, bör lemnas
af Konungen, än oek, och just derföre, att lagen i den §, som härom
handlar, ej kan eller bör innehålla allenast föreskrift om en verkställighets
åtgärd. Men jag tror ej att sistanförda grundsats är för nära trädd
derigenom, att i paragrafen uttryckligen angifva^ de allmännaste grunder,
som för tillåtelsen böra utgöra oundgängliga vilkor, — till ledningså
vid lagens tillämpning, som för sökande, — synnerligen om härtill
derjemte fogas ett uttryck af, att äfven andra vilkor kunna komma i
fråga, — hvarmed tillika den anmärkning mot redaktionen af det förra
riksdagen afgifna förslag, att enligt detsamma eu församling af endast
3 å 4 personer skulle kunna böra tillåtas, är undanröjd.

På grund af det anförda får jag vördsamt föreslå, att § 1 må erhålla
följande lydelse:

Vilja bekännare af annan kristen lära, än den Evangeliskt
Lutherska, för erhållande af rätt till offentlig religionsöfning,
bilda särskild församling, göre derom hos Konungen ansökan,
samt uppgifve sin trosbekännelse och församlingsordning; bifoge
ock, der de svenska kyrkan tillhört, bevis om sådan anmälan
för utträdande derur, som i § 3 omförmäles. Finner
Konungen den lära och församlingsordning ej vara emot lag
eller sedlighet stridande, då md, der ej heller annat hinder deremot
möter, ansökningen bifallas.

§ 2.

Föreståndaren för dissenterförsamling är den person, som i första
hand skall ansvara för att församlingens fortgående verksamhet verkligen
är ett uttryck af den trosbekännelse och församlingsordning, hvilkas
gillande utgör vilkoret för församlingens bildande, och det är till denne
person, som den offentliga myndigheten närmast har att vända sig i
fråga om efterlefnaden af samma trosbekännelse och församlingsordning.
Det är klart, att, utan någon garanti i afseende härå, blefve
trosbekännelsen och församlingsordningen en tom bokstaf, och någon
säkerhet för, vare sig församlingens kristlighet, lagenlighet eller sedlighet,
funnes ej mer, än t. ex. för den lagliga ordningen i ett samhälle,
der väl en lag vore stiftad, men ingen lagskipande magt funnes. Det
är denna sistnämnda magt, som inom dissenterförsamling föreståndaren
representerar, och hans åligganden i detta hänseende blifva i sjelfva
verket så tillvida af ännu större betydelse, än församlingslärarens inom

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

statskyrkan, som denne sednare såsom kontrollerande myndighet öfver
sig har kontraktsprost och domkapitel, till hvilka någon motsvarighet
i fråga om dissenterförsamling ej finnes. Så mycket vigtigare synes då
vara, att Staten eger någon slags säkerhet och bevis på föreståndarens
förmåga att fylla detta sitt kall: vigtigt, ej mindre med afseende på den
omsorg och tillsyn, Staten är skyldig att egna de statsmedlemmars religiöst-sedliga
uppfostran och bildning, hvilka utgöra dissenterförsamlings
medlemmar, än med hänsyn till sådan församlings ställning såsom
en del af Staten i det hela. I församlingar, som bekänna troslära,
hvilken i andra länder eger större utbredning, såsom t. ex. den
katolska, den reformerta m. fi., synes föga svårighet möta för uppfyllandet
af en sådan Statens fordran, då lärare i sådana församlingar
naturligen blifva sådana, som vid läroanstalt för deras bildande idkat
studier och aflagt prof, som berättiga dem till verksamhet i nyssnämnda
egenskap. I fråga om församlingar deremot, der något sådant ej kan
påräknas, synes väl den aldra lägst ställda fordran på qvalifikation hos
föreståndare vara, att han visat prof på den allmänna humanistiska
bildning;, som Staten fordrar af dera. hvilka skola ordineras till lärare
inom statskyrkan. Något ingrepp i den ifrågavarande församlingens
religiösa frihet kan en sådan fordran ej rimligen anses innebära, då den
endast afser den allmänt humanistiska, ej den specielt teologiska bildningen,
men väl utgör den ett uttryck af Statens lika omvårdnad om
dissenterförsamlings medlemmar, som om statskyrkans i allt, der de
förre ej begärt och erhållit frihet såsom dissenterande, d. ä. i sjelfva
deras religiösa bekännelse.

I tredje momentet af § 2 har Utskottet angifvit föreståndares
skyldigheter i afseende på sin församlings verldsliga angelägenheter och
i förhållande till Statens borgerliga myndigheter i allmänhet; och i § 8
föreslagit sådana stadgande!!, enligt hvilka dissenterförsamlings medlemmar
komma att i deras borgerliga förhållanden i allmänhet höra till
den svenska kyrkans församling, inom hvars område de äro boende. Jag
kan för min del ej gilla denna sistnämnda ituklyfning af en församling
i anseende till dess andliga och dess verldsliga sida. Har en församling
en gång erhållit rättighet att exsistera såsom ett sjelfständigt helt; så
inbegriper denna rätt ej mindre deri förra sidan, än ock den sednare, och
äfven under närvarande förhållanden har erfarenheten tillräckligt ådagalagt
obenägenheten hos dissenterande att infinna sig hos pastor för att till
anteckning uppgifva sina ifrågavarande borgerliga förhållanden. Såsom
skäl för Utskottets förslag anfördes under diskussionen hufvudsakligen, att
osäkert vore, om föreståndaren i en dissenterförsamling eger tillräcklig

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

bildning, för att kunna föra förteckning öfver församlingens medlemmar,
ingångna äktenskap, utfärda betyg in. m. Vid ett sådant skäl må jag
inskränka mig till den enda erinran, att det synes mig rent af orimligt,
att man .skulle anförtro en församlings andliga angelägenheter åt en,
som ej ens vore nog bildad för att kunna besörja sådana verdsligaj som
de nämnda, och att det derföre förefallermig högst otroligt, att en person
kunde anses »lämplig» att vara själasörjare eller hafva ansvaret för
själavården, som ej ens vore i stånd till att lemna korrekta statistiska
uppgifter. Till följd af det nämnda får jag föreslå att, i enlighet med
nu gällande dissenterlag, med Lag-Utskottets förslag sistlidne riksdag till
eu sådan, samt med Norska dissenterlagen, anteckning om församlingens
borgerliga förhållanden må åligga dess föreståndare. Men då föreskrifterna
om dennes åligganden på detta sätt blifva mera detaljerade, än i
Utskotts-betänkandets § 2, torde dessa föreskrifter, såsom i nu gällande
dissenterlag skett, lämpligast böra upptagas och sammanföras i en särskild
§.

På grund af det anförda får jag alltså föreslå:

a) att mom. 1 § 2 må erhålla följande lydelse:

Sålunda tillåten församling anställe såsom föreståndare
en person, som, för att i nämnda egenskap erkännas, har att
förete intyg, att han antingen vid anstalt för bildande af lärare
inom den kyrka, han tillhör, fullgjort hvad för utöfvande af kyrklig
lärarebefattning fordras, eller ock att han aflagt de prof på allmän
och humanistisk bildning, hvilka enligt gällande lag och författningar
utgöra vilkor för ordination till prest inom svenska
kyrkan. Församlingen göre härom anmälan, i Stockholm hos Ofverståthållare-embetet
och annorstädes i riket hos Konungens
Befallningshafvande; och må församlingen derförinnan ej träda
i utöfning af de henne tillkommande rättigheter.

b) att mom. 2 och 3 ur § 2 äfvensom § 8 mom. 1 utgå samt i
stället efter § 2 en § införes af följande lydelse:

Föreståndaren hafve tillsyn derå, att församlingens offentliga
gudstjenst öfverensstämmer med dess uppgifna trosbekännelse
och församlingsordning, samt att allmän lag dervid ej öfverträdes.
Sker annorlunda, och varder på anmärkning af föreståndaren
det felaktiga ej rättadt, anmäle han förhållandet
hos öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande.

Derjemte vare föreståndaren pligtig att noggrannt föra de
anteckningar, hvarom Konungen förordnar; att desamma injör
domstol, Konungens Befallningshafvande eller öfverståthållare -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

embetet vid anfordran förete; att inom\ en månad efter hvarje
års slut till Konungens Befallningshafvande eller Öfverståtliållareembetet
aflemna förteckning å församlingens medlemmar samt under
årets lopp ingångna äktenskap eller inträffade födelser eller
dödsfall i församlingen: att på sätt, som för svenska kyrkans
presterskap är stadgadt, utfärda betyg och till offentliga myndigheter
lemna upplysningar om församlingens medlemmar, samt ätt
för öfrigt ställa sig till efterrättelse lag och de särskilda föreskrifter,
som af vederbörande honom meddelas.

§ 3.

I denna § har Utskottet- föreslagit stadgande af rätt för medlem af
svenska kyrkan att ur densamma utgå och från henne vara skild, utan
att ingå i något annat befintligt religionssamfund, d. v. s. utan att behöfva
inträda i eller sedermera tillhöra någon församling. Det är nemligen
af ordställningen i förevarande § af Utskottets betänkande alldeles
klart, att Utskottet — visserligen i strid mot vanligt språkbruk, enligt hvilket
ordet trossamfund kan begagnas både i ideel bemärkelse: om alla
dem, som tillhöra en viss lära, tänkte såsom ett helt; och i reel:
om en flerhet af menniskor förenade i en exsisterande församling, —
med trossamfund endast förstår en tänkt enhet (t. ex. katholicismen,
calvinismen o. s. v.) och sålunda sätter ett sådant i motsats mot en
verkligen exsisterande eller eu församling. Så vida nu, som förening till
och medlemskap i församling utgör såväl ett väsendtligt vilkor för religiös
uppfostran och religiöst lif, som ock, — hvad här isynnerhet är
att lägga märke till —- det enda faktiska och för Staten verkliga bevis
för att, eu person eger religion: så har Utskottet i och med nämnda förslag
tillstyrkt det lagliga erkännandet och berättigandet af att flere eller
färre — så många, som det vilja — af svenska medborgare kunna lefva
utan religion, eller gjort denna, hvad statsmedlemmarne angår, till en
rent privat angelägenhet, hvarmed Staten har- intet att skaffa. Utgör nu religionen,
enligt sjelfva dess betydelse och förhållande till menniskans
väsen och verksamhet, den djupaste och enda tillförlitliga grunden för
Statens hela tillvaro och har, enligt historiens vittnesbörd, eu sjunkande
religiös öfvertygelse hos Staternas medlemmar ock betecknat en sjunkande
magt och sammanhållning hos Staterna sjelfva: så innebär Utskottets
ifrågavarande förslag i princip, att Staten skulle genom uttrycklig
lag åt tillfälliga omständigheter lemna och afsåga sig hvarje omsorg om

och

Lag- Utskottets Utlåtande N;o 34.

och verksamhet för befintligheten och fortvaron af det sammanhållande
band i och för dess egen tillvaro, som för alla andra och mera yttre
sådana utgör förutsättningen och vilkoret.

Mot bibehållandet af det i gällande dissenterlag befintliga och i
Lag-Utskottets Betänkande sistlidne riksdag bibehållna stadgande, att
ingen skall från svenska kyrkan anses skild, förr än han i annat tillåtet
religionssamfund blifvit upptagen, hafva inom Utskottet tvänne hufvudsakliga
anmärkningar blifvit gjorda. Det har yrkats, att, då någon ej
längre i sin öfvertygelse öfverensstämde med svenska kyrkan, tjenade
det — oberoende af om han inginge i någon annan församling, eller ej
— till intet, att han i den förra qvarstode, då i allt fall kyrkan i fråga
om sina läror ej rätteligen, såsom Staten beträffande sina lagar, kunde
använda tvång mot sina medlemmar, samt hvar och en för öfrigt,
der kan så ville, kunde äfven i religiöst hänseende, träda i beröring
eller sammanlefnad med andra. Nu anförda åsigt utgör emellertid,
enligt min tanke, en grundvillfarelse. Utan de inre enhetsband,
som, ehuru ej med yttre magt uttvingbara, dock framträda
i medvetandet om att menniska!! med andra ej blott kan, utan ock bör
stå i förhållande af enhet, eller att menniskan enligt sin art och natur
med andra bildar ett helt, vore i sjelfva verket så väl samhällets nödvändighet
och inverkan på hennes utveckling till mensklighet, som
hvarje samhällelig företeelse i det menskliga lifvet och den mänskliga
verksamheten oförklarliga, från den sedligt religiösa menniskans samvetsgrannhet
i sitt förhållande till sina likar, genom alla grader af menskligt
samfund, ända ned till brottslingens behof att, såsom det heter, genom
bekännelse försona sitt brott. Af dessa inre band och lagar är
hvarje samhälle ett uttryck och ett förverkligande i något afseende,
och hvad särskildt betränar Statens tvångsmagt och tvångslagar, vore
dessa, utan de nyssnämnda, lika litet möjliga att vidmagthålla, som de
vore berättigade. Vigten och inflytandet på hvarje menniska af samhällslif
äro i sjelfva verket så stora, att, äfven om man antoge den, för genomförandet
af min åsigt i förevarande fråga, mest ofördelaktiga händelse,
att en eller flera svenska medborgare öfverginge till en religionsbekännelse,
som inom riket ej hade eller för tillfället kunde bilda en församling,
jag ändå ej drager i ringaste tvifvelsmål, det ju ej för dem sjelfva så
väl som för Staten långt bättre och rigtigare vore, att de vore skyldige
att tillhöra ett i annat land exsisterande religionssamfund af deras bekännelse,
än att de ej alls vore medlemmar af något sådant samfund.
Att för öfrigt samhällsupplösande tendenser hos vissa Statens medlemm
till Jliksd, Prat. 2889. 7 Sami. 1$ Iläft. 6

Lag-Utskottets Utlåtande Wto 84,

mar kunna förekomma, hvilka Staten kan vara nödgad att inom sig ega,
då det ej alltid står i dess magt att undanrödja dem, är visserligen en
sanning. Men detta är ett, helt annat och vida derifrån skildt är, att
Statens lagar skulle innefatta ett uttryckligt sanktionerande och berättigande
af hvad som, användt och förverldigadt i vidsträcktare omfång,
innebure dess egen upplösning.

Inom Utskottet har vidare mot stadgandet, att ingen anses skild
från statskyrkan, förr än han i annat exsisterande trossamfund blifvit upptagen,
den anmärkning framställts att statskyrkan sålunda komme i en
sämre ställning, än hvarje dissenterförsamling, och i sjelfva verket i ett
olideligt tillstånd, om den allena skulle vara skyldig att inom sig hysa
medlemmar, som ej genom enhet i tro och sträfvande vore med kyrkan
förenade, eller tilläfventyrs blifvit från dissenterförsamlingar utvisade,
och man har härvid särskildt hänvisadt på den casus att en dissenterförsamling
blefve upplöst. Den anförda anmärkningen är fullt befogad, om
dissenterförsamlingarne tillerkännes rätt att godtyckligt ifrån sig skilja
medlemmar och dessa sednare ensidig rätt att fordra, det de ånyo skola
upptagas i statskyrkan. Men bådadera strider emot den likställighet, ej
blott i afseende på rättigheter, utan med detsamma ock beträffande skyldigheter,
som, så vidt ej allmän lag derföre lägger hinder i vägen, enligt
min åsigt bör eg a rum emellan statskyrkan och dissenterförsamlingar.
Har ett antal af Statens medlemmar begärt och erhållit rätt att få konstituera
och vara verksamma såsom en från statskyrkan skild församling,
så bär denna eller dess medlemmar kollektivt i och med detsamma solidariskt
iklädt sig ansvaret för hvar och en särskildt af dem, som tillhöra
samma församling, hvaraf följer, att en sådan församling, lika litet
som statskyrkan, bör ega rått att utstöta en sin medlem eller lemna
honom ifrån sig utan vilkor eller inskränkning: kort sagdt, att dissenterförsamlingen
til! sina medlemmar bör stå i alldeles samma förhållande
af skyldigheter och rättigheter, som statskyrkan till sina, Dermed är
den anmärkta olägenheten att statskyrkan ensam skulle nödgas i sig
upptaga sådana, som blifvit utstötta ur dissenterförsamlingar, undanröjd.

Hvad åter beträffar svårigheten, att statskyrkan inom sig skulle
nödgas behålla sådana, som förklarat sig vilja ur den utträda, så må
villigt erkännas, att det för hvarje kyrka vore önskvärdt och lyckligt,
om alla dess medlemmar vore fullt enige i tro och intresse. Men om
detta idealiska tillstånd ej står att obetingadt vinna, följer deraf ej genast,
att kyrkan vore berättigad att ur sig utvisa hvarje i mer eller mindre
mån felaktig medlem; fastmer synes redan af den brist och ofullkomlighet,
som vidlåder alla menniskor, följa att kyrkans och dess medlem -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

mars pligt ej blott är att stödja och föra vidare i religiös bildning,
utan att ock en fortgående, att jag så må uttrycka mig, missionsverksamhet
hör till dess uppgift, och detta äfven med hänsyn till kyrkans egna
medlemmar; blott att äfven denna sida af samma uppgift ej ensamt
tillhör statskyrkan, utan lika väl ock dissenterförsamlingar. Genom det
sednast sagda är ock ett svar gifvet med anledning af påminnelsen om
den händelse att en dissenterförsamling blefve upplöst. Om sådana
stadganden finnas och iakttagas, beträffande stiftande af dissenterförsamling,
att sådan icke lika tillfälligt eller med lika osäkerhet i vi Ikoren för
sin verksamhet såsom sådan, som hvilket annat bolag som helst, kan
den ena dagen uppstå, den andra upphöra, bör fråga om dess upplösning
af Staten endast i högst sällsynta fall kunna förekomma, egentligen
blott i den händelse, att antingen församlingens andaktsöfningar
urartat till uppenbart osedlig karakter, eller ock att den vore så utan
verksam styrelse, att den ''ej mera kunde rätteligen kallas eller betraktas
såsom en församling. Skulle åter någotdera inträffa, så inträder
enligt min tanke otvifvelaktigt den statskyrkans missionsskyldighet,
hvarom jag förut yttrat mig.

Slutligen må den formela anmärkning beträffande denna § anföras,
att det synes mig med god ordning mera öfverensstämmande, att, såsom
i nu gällande dissenterlag och i förra Riksdagens Lag-Utskotts förslag
till sådan lag skett, i dissenterlagen först de stadganden införas, som
angå stiftandet af dissenterförsamling och ordnandet af de förhållanden
inom sådan, för hvilka laga bestämningar från Statens sida anses nödiga,
äfvensom vidden i ena eller andra afseenclet af sådan församlings befogenhet,
och först efter dessa stadganden de få sin plats, som gälla
öfvergång från det ena trossamfundet till det andra.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt föreslå:

a) att § 3 må erhålla följande lydelse:

Vill någon öfvergå från svenska kyrkan till främmande religionssamfund,
gifve sin afsigt tillkänna hos kyrkoherden i den församling
han tillhör. Fortfar han i sitt beslut, inställe sig, sedan
minst två månader efter sålunda förut gjord anmälan förflutit,
personligen hos kyrkoherden och förnye sin anmälan med uppgift
å det främmande religionssamfund, hvari han vill inträda.
Kyrkoherden göre härom anteckning i kyrkoboken och meddelar
deröfver bevis. Ej skall någon anses frän svenska kyrkan
skild, förr än han iakttagit hvad här ofvan finnes föreskrifvet
och blifvit i annat religionssamfund upptagen; ej heller må
någon frän svenska kyrkan utträda, innan han blifvit konfr -

Lag-Uiskottets Utlåtande N.:o 34,

menad eller visat sig derför ega nödig kristendomskunskap eller
fyllt 18 år.

Främmande trosbekännare, som vill öfvergå till svenska kyrkan
eller till annat främmande religionssamfund, än det han tillhör,
skall hos sitt samfunds föreståndare anmäla denna sin afsigt
samt uppgifva det religionssamfund, i hvithet han vill inträda.
Föreståndaren göre härom anteckning och meddele deröfver bevis.
Ej skall någon anses vara frän främmande religionssamfund skild
förr, än han iakttagit hvad här stadgadt är, ''och blifva i det nya
samfundet upptagen.

Da medlem af ett religionssamfund blifvit i annat religionssamfund
upptagen, åligge föreståndaren för det sednare samfundet,
eller, om detta är svenska kyrkan, kyrkoherden inom den
församling, i hvilken personen inträdt, att inom två månader
från det upptagandet egt rum, derom underrätta kyrkoherden i
den till ^ svenska kyrkan hörande församling eller föreståndaren
för det främmande religionssamfund, hvartill den upptagne hört.

§ 5.

Då äktenskapet är en förening med hufvudsakligt religiöst-sedligt
ändamål, anser jag ock, att en religiös akt är den rätta formen för dess
ingående och att så kalladt civilt äktenskap endast undantagsvis bör
vara tillåtet. Skäl till sådana undantag, der båda kontrahenterna äro
kristna, synas mig endast kunna förefinnas, der antingen båda kontrahenterna
tillhöra dissenterförsamling, som ej eger af Staten erkändt och
till vigsels förrättande berättigadt presterskap, eller ock kontrahenterna
tillhöra olika dissenterförsamlingar och något hinder i den enas trosbekännelse
funnes mot äktenskapets fullbordande medelst religiös akt
enligt den andras bruk. Så snart åter, som ena kontrahenten är medlem
af statskyrkan, kan, just derföre, den äktenskapliga förbindelsen, äfven
till dess religiöst-sedliga sida, ej för Staten anses främmande, och de
förmoda svårigheter för det religiösa fullbordandet af äktenskapet, som
med nu befintliga lagstiftning kunna uppstå, häfvas, om i vår lag, såsom
i den Norska, stadgas, att kontrahenten af främmande trosbekännelse ej,
för att erhålla vigsel, behöfver förete dop- och nattvards-attester. Några
skrupler vid att enligt det för vår statskyrka gällande vigselformulär
låta viga sig, kunna, med hänsigt till innehållet af detta formulär, hos
en kristen, han må vara af den ena eller andra trosbekännelsen, ej på
allvar uppstå.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

Hvad i § 8 mom. 2 af Utskottets förslag till dissenterlag finnes
stadgadt, synes lämpligen i denna nu ifrågavarande §:n kunna få sin
plats, om, enligt hvad ofvan är föreslaget, mom. 1 af § 8 hänföres till
annan §.

I enlighet med det sagda får jag vördsamt föreslå, att § 5 må
erhålla följande lydelse:

Äktenskap emellan dem, hvilka tillhöra samma främmande
trossamfund, skall, der samfundet eger af Staten erkändt och
till vigsels förrättande berättigadt presterskap, fullbordas efter
det samfunds kyrkobruk.

Der ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande
trossamfund, som nyss omförmäldt är, skall äktenskapel ingås
inför borgerlig myndighet, på sätt här nedan sägs; och ege
det äktenskap full borgerlig giltighet, ändock att kyrklig vigsel
ej tillkommer.

Tillhöra de olika främmande trossamfund med sådant presterskap,
som ofvan är nämndt, eller är blott endera medlem
af dylikt samfund; då må äktenskapet kunna afslutas antingen
inför borgerlig myndighet, eller medelst vigsel, förrättad af
dertill berättigad prest inom enderas trossamfund.

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må ingås, vare
i stad magistrat och på landet kronofogde, hvilka myndigheter
hafva att i fråga om äktenskapshinder öfva den tillsyn, som
vigselförrättare enligt lag åligger. Sedan så väl mannen, som
qvinnan afgifvit sitt ja och samtycke till giftermålet, varde de
för äkta makar förklarade. Hvad sålunda förekommit, skall
upptagas i särskildt öfver sådana ärenden fördt protokoll,
hvithet, der äktenskapet är inför kronofogde ingånget, af vittnen
bestyrkes. Magistrat och kronofogde samt främmande församlings
prest hafva att de inför dem ingångna äktenskap anmäla,
på sätt för vigselförrättare inom svenskadkyrkanfinnes för eskrifvet.

Äktenskap mellan medlem af svenska kyrkan samt af främmande
trossamfund ingås medelst vigsel af svenska kyrkans
presterskap, dock att dervid ej fordras bevis för medlemmen af
det främmande trossamfundet om dop och nattvardsgång.

§ 6.

I fråga om barns religiösa uppfostran synes såsom allmän regel
höra gälla, att barnet intill konfirmat-ionsåldern uppfostras i den religion,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34,

som föräldrarne eller den, som om barnets uppfostran har närmaste
vård, bekänna. Endast på detta sätt finnes nemligen någon säkrare
garanti för, att religiösa lärdomar och religiös öfvertygelse verkligen
bibringas barnet. Att emellertid en gräns i ålder bör utsättas för
nämnda förhållande mellan barnet och föräldrarne eller uppfostraren är
klart, och någon lämpligare gräns^i detta afseende synes mig ej finnas,
än den vanliga konfirmationsåldern. I enlighet härmed får jag vördsamt
föreslå, att § 6 må erhålla följande lydelse:

Barn af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar
af samma främmande trossamfund, tillhöre detta och må uppfostras
i den lära föräldrarne bekänna. Åro föräldrarne vid
barnets födelse medlemmar af skilda främmande trossamfund;
eger fa dre n bestämma ii|:hvilketdera ^samfundets; lära barnet
skall uppfostras. Tillhör endera sådant trossamfund och den
andra svenska kyrkan, då skall barnet i Evangeliskt Lutherska
läran uppfostras. Har emellan föräldrarne träffats aftal om
deras barns uppfostran ’i| Evangeliskt Lutherska läran eller
främmande troslära, som en af makarne bekänner, vare sådant
aftal gällande, så framt det blifvit före äktenskapets ingående
skriftligen upprätta dt och uppvisadt för vigselförrättare, derest
vigsel skett, men eljest för den myndighet, inför hvilken äktenskapet
afslutas- Lefva föräldrarne åtskilda, eller äro begge eller
endera af dem döde, eller njuter barnet underhåll af allmänna
medel, tillhöre det den församling, hvaraf den, som har det i
sin vård, är medlem,.

Barn af föräldrar, som icke ingått äktenskap med hvarandra,
tillhöre samma religionssamfund som modren eller den, som
om barnets vård och uppfostran drager försorg.

Barn, somjjej fyllt 15 år, då föräldrarne^eller, när”endera
död är, den efterlefvande eller, der de lefva åtskilde, den af

dem, som har barnet i sin vård, öfvergår från svenska kyrkan
till främmande tillåtet trossamfund eller från ett sådant till
annat,f''tillhöra^ samma religionssamfundsom föräldrarne eller

den, som har barnet i sin vård, så vida ej af dessa eller denne
vid utträdet uttrycklig förklaring inför kyrkoherde eller föreståndare
blifvit af gifven, om hvithet tillåtet trossamfund barnet skall
tillhöra.

Lag-Utskottets Utlåtande Nio 34,

§ 17.

Af samma skäl, som i fråga om stiftande af dissenter-församling,
anser jag lagen uttryckligen böra angifva, hvilka de väsentliga anledningar
äro, som böra föranleda dissenterförsamlings upplösande genom
Statens åtgärd, och likaledes, att dessa anledningar böra vara brott mot
hvad som utgör väsentliga vilkor för tillåtelse till dissenterförsamlings
stiftande. I öfverensstämmelse härmed får jag vördsamt föreslå, att §
17 mom. 1 må erhålla följande lydelse:

Varcler rättigheten till fri religionsöfning, genom öfverträdelse
af lagens eller sedlighetens hud, eller eljest missbrukad; då må,
efter Konungens förordnande, församlingen upplösas.»

af Herr J. O. Mörner: »För min del kan jag icke godkänna det
förslag till ny lag för främmande kristna trosbekännare, Utskottet afgifvit.
Icke heller synes mig den nu gällande lagen i alla hänseenden
tillfredsställande, utan har jag trott, att möjligen en förändring deraf
skulle kunna ändamålsenligt ske i enlighet med de grunder, nedanintagna
utkast antyder. Att, i händelse nu gällande lag ändras, tillses måste,
att nödig förändring äfven sker i Kongl. Förordningen den 20 Januari
1863, är påtagligt.

Emot den af Utskottet föreslagna omändringen af Kongl. Förordningen
den 23 Oktober 1860, om ansvar för den, som utsprider villfarande
lära, får jag till alla delar reservera mig, enär jag icke har mig
bekant, att några omständigheter förekommit, hvarigenom eu förändring
i nämnda förordning kunnat finnas vara af bchofvet påkallad.

Utkast till förordning angående kristna trosbekännare af
annan än den Evangeliskt Lutherska läran, och deras religions -

Mom. 1.

önska kristna trosbekännare af annan lära än den Evangeliskt
Lutherska bilda särskild församling, gören derom ansökning hos Konungen.
Bifalles ansökningen, då ege dylik församling att, i öfverensstämmelse
med den stadga, som blifvit af Konungen gillad, sjelf ordna sina
kyrkliga angelägenheter''. Med undantag endast i de omständigheter,
hvarom här nedan förmäles, sker i öfrigt ingen ändring i dessa perso -

''Lag- Utskottets Utlåtande N:o 34,

ners förhållanden till samhället och dess lagar eller ordningsstadgar,
hvadan ibland dem inträffande födelser, dödsfall, flyttningar emellan
territorialförsamlingar m. in. bör, i behörig ordning, anmälas hos vederbörande
presterskap af svenska statskyrkan.

Mom. 2.

Innan något hus eller rum af sålunda bildad församling begagnas
till gudstjenst eller andaktsöfning, skall af prest, eller den, som i enlighet
med den för församlingen gillade stadga dertill behörig är, anmälan
göras, å landet hos kronofogden i orten och i staden hos poliskammaren,
der sådan finnes, men i annat fall hos magistraten; offentliga kyrkobruk
och andaktsöfningar må endast inom dylik församlings kyrka, bönehus
eller å kyrkogård förrättas.

Vid församlingens gudstjenst eller andaktsöfning må ej den offentliga
myndigheten i orten tillträde förvägras.

Mom. 3.

Ej tillåtes någon munk- eller nunne-orden eller inrättande af
kloster.

Mom. 4.

Förvärfvande af fast egendom i riket vare dessa särskildt bildade
församlingar förbjudet vidare än att sådan församling må, med Konungens
tillstånd, förvärfva eganderätt till den jord, som för utrymme till
kyrka och kyrkogård samt bostäder åt prest eller kyrkobetjening kan
erfordras.

►

Mom. 5.

Lysning till äktenskap skall, ändå att såväl mannen som qvinnan
äro af annan trosbekännelse, afkunnas i den till svenska Evangeliskt
Lutherska kyrkan hörande församling, inom hvars område qvinnan är
boende; dock må, i fråga om person, som tillhör annat, kristet trossamfund,
prest, som lysningen utfärdar, icke ingå i någon pröfning af
denne persons religiösa förhållanden.

Mom. 6.

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 34.
Mom. 6.

Äktenskap, i det fall att både mannen och qvinna!! eller endast
endera tillhöra annat trossamfund än det Evangeliskt Lutherska, bör inför
civil myndighet ingås. Sådan myndighet är i stad magistrat och å
landet kronofogde, hvilka i ty fall hafva att i fråga om äktenskapshirider
öfva den tillsyn vigselförrättare enligt lag åligger. Sedan såväl
mannen som qvinnan afgifvit sitt ja och samtycke till giftermålet, värden
de för äkta makar förklarade. Öfver förrättningen föres protokoll, hvilken
der äktenskapet är inför kronofogde ingånget, af vittnen bestyrkes,
hvarjemte det åligger magistrat eller kronofogde att inom tre veckor
insända afskrift af protokollet till kyrkoherden i den församling, der lysningen
blifvit afkunnad.

Mom. 7.

De, som på sätt nyss är nämndt, ined hvarandra äktenskap ingått,
varen oförhindrade att, om de så önska, äfven söka kyrklig vigsel.

Mom. 8.

Barn af föräldrar, båda eller endera tillhörande annat trossamfund än
det Evangeliskt Lutherska, må uppfostras i den religionslära föräldrarne
bestämma. Ehvad religionslära föräldrarne må omfatta, anses barn
efter 14 år fortfarande tillhöra den församling, hvaraf det vid nämnda
ålder är medlem. I anseende till oäkta barn, ege modren den rätt härigenom
är föräldrar tillagd. Barn, hvars föräldrar eller, i fråga om oäkta
barn, modren, under barnets späda ålder, afiidit, värde uppfostradt i den
lära barnet tillhört, eller, om det ej utredas kan, i den modren vid hennes
död omfattat.

Mom. 9.

Barn, som tillhör annan församling än den Evangeliskt Lutherska,
må, på framställning af vederbörande målsman, så i folkskola som vid.
elementarläroverk, fritagas från deltagande i religionsundervisningen,
derest, vid förhör, som böra vid folkskolan af skolstyrelsen, men eljest
af rektor anställas, det icke befinnes.att barnet uppväxer i saknad af
nödig religionskunskap, i hvilken fall barnet bör deltaga i den religionsundervisning,
som vid folkskolan eller elementarläroverket meddelas.

Bill. till Likså. Prof. 1869. 7 Sami. 18 Uäft. 7 ''

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.
Mom. 10.

Bekännare af annan lära än den Evangeliskt Lutherska skall ej
anses oberättigad att af sistnämnda kyrkas presterskap presterlig embetsåtgärd
påkalla, dock att kyrkans handbok vid sådan förrättning brukas.
Med lärotvist, som kan sanjvetet bekymra, må prest i ty fall e]
besvära; ej heller skall han presterlig embetsåtgärd någon medlem af
annan trosförsamling påtvinga.

Mom 11.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska
Evangeliskt Lutherska kyrkan, eller hennes presterskap eller betjening,
vare ej medlem af annan religionsförsamling pligtig gälda i annat fall,
än då efter egen begäran dylik förrättning blifvit verkställd.

Mom. 12.

Vill någon ifrån Evangeliskt Lutherska läran utträda för att öfvergå
till annan tillåten religionsförsamling, gifve sin afsigt tillkänna
hos kyrkoherden i den församling han tillhör och uppgifve det trossamfund,
hvartill han sig ansluta vill. För att anses hafva en sådan afsigt
slutligen verkställt och innan anteckning derom må i kyrkoboken
göras, åligge dock den utträdande dels att, sedan minst två månader
från förstnämnda anmälan förflutit, vid personligt besök hos kyrkoherden,
om sitt beslut afgifva ytterligare förklaring, samt dels att inom tre
veckor derefter till kyrkoherden ingifva bevis derom att han blifvit i
annan tillåten trosförsamling upptagen. Utträda, efter erhållet nådigt
tillstånd att sig i församling förena, flere på en gång ur Evangeliskt
Lutherska församlingen, styrken likaledes att församlingen i vederbörlig
ordning blifvit af dem bildad.

Ej må dock någon ifrån Evangeliskt Lutherska kyrkan utträda
förr än efter uppnådd ålder af tjugu år. Innehar den, som frånträdt Evangeliskt
Lutherska kyrkan, offentlig tjenst, varde derifrån skild, så framt
den trosbekännelse, dertill han öfvergått, skulle utgjort hinder för hans
utnämning till tjensten.

Mom. 13.

öfverskrider i enlighet med denna lag tillåtet särskildt religionssamfund
de detsamma tillerkända rättigheter, så att derigenom sam -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

hällets lugn störes eller allmän förargelse åstadkommes eller iakttagas
icke gifna föreskrifter, då må, efter Konungens förordnande, den församling
upplösas.

Mom. 14.

Redan bildade och erkända församlingar af annan än Evangeliskt
Luthersk bekännelse egen att under de nu stadgade vilkor fortfara.
Har någon församling särskilda och bestämda rättigheter eller förmåner
sig tillerkända, varde vid dem bibehållen».

X:o 35.

Ank. till Riksd. Kansli d. 29 April 1869, kl. 1 e. to.

Utlåtande, i anledning af vädd förslag om införande af civiläktenskapet.

Uti'' en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 320) har Herr C. J. Grafström föreslagit, »att under
det kyrkolagens stadgande af vigsel bibehålies för dem, som önska sig
deraf begagna, en författning af denna lydelse må utfärdas:

»Äktenskap må i vittnens närvaro ingås inför magistrat i stad
eller inför länsman å landet. Magistrat eller länsman åligge dervid i
afseende på mannens och qvinnans ledighet till äktenskap den tillsyn,
som enligt lag tillkommer prest, den der vigsel förrätta skall. Magistrat
eller länsman afforare så väl mannen som qvinnan deras frivilliga
ja och samtycke till giftermålet och varde derpå för äkta makar förklarade.
Hvad sålunda förekommit, skall i protokoll upptagas; och varde
det, om äktenskapet är inför länsman ingånget, jemväl af vittnen bestyrkt.