Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33 (Utlåtande 1877:LU33 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

N:o 33.

Ank. till Riksd. Kansli den 28 April 1877, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion derom, att telegram under
vissa vilkor måtte tillerkännas laga vitsord.

Herr A. 0. Wallenberg har uti en inom Första Kammaren väckt och
till Lag-Utskottets behandling remitterad motion (Nio 20), såsom en brist i
vår lagstiftning påpekat den omständighet, att telegram icke under några
vilkor tillerkändes laga vitsord. Det förtroende telegrafen åtnjöte i den
kommersiela verlden och det praktiska lifvet, hade likväl föranledt åtskilliga
myndigheter att godkänna fullmakter, sända i form af telegram, under det
att de öfriga och säkerligen flertalet underkände sådana fullmakter. Häraf
uppstode en osäkerhet i lagskipningen, som, alltid betänklig, enligt motionärens
åsigt här vid lag kunde medföra olägenheter af särdeles vådlig art.
Afsändare af telegram hade rättighet att mot särskild afgift dels få detsamma
ordagrant kollationeradt af alla de stationer, som toge befattning
dermed, och dels att i telegrammet låta intaga ett bestyrkande al sin underskrift.
Under sådana förhållanden ansåge motionären det icke vara förenadt
med någon fara, om kollationeradt telegram, derå vare sig afsändarens eller
vittnenas underskrifter blifvit styrkta af telegraffunktionär och hvithet vexlats
mellan två statstelegrafstationer, tillerkändes laga vitsord, hvarjemte
motionären, derest hans förslag härom ansåges värdt uppmärksamhet, ifrågasatt,
att hos myndigheterna i Norge och Danmark föreslå en gemensam
stadga i ämnet.

Bih. till Riksd. Vrot. 1877. 7 Samt. 20 Häft.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 33.

Telegrafreglementet af den 26 November 1875 stadgar i 3 §, att
telegrafverket icke ansvarar för de olägenheter eller förluster, som för en
korrespondent kunna uppstå genom origtigt telegraferad t, uteblifvet eller för
sent framkommet telegram och i 47 §, att afsändare eger återbekomma erlagd
afgift för kollationeradt telegram, som till följd af telegraferingsfei
uppenbarligen icke kunnat uppfylla sitt ändamål. Häraf framgår, att reglementet
uttryckligen förutsätter att fel äfven i kollationerade telegram kunna
förekomma och att möjligheten häraf anses vara så stor, att telegrafverket
icke vill underkasta sig annan påföljd derför, än att återbetala afgiften för
telegrammet.

Stadganden af enahanda art förekomma i de flesta andra länder; och
anledningen härtill lärer få sökas i sjelfva naturen af ifrågavarande kommunikationsmedel,
som gör det omöjligt att, äfven om den största noggrannhet
iakttages, vid telegrafering med full säkerhet undvika fel och misstag.
Man har nemligen icke lyckats att undandraga linier och apparater från
störande rubbningar, som härflyta från förändringar i atmosferen och andra
yttre förhållanden. Beskaffenheten af det teckenspråk, som vid telegrafering
mest allmänt begagnas, bestående såsom kändt är af punkter och streck,
bidrager också härtill. Uppenbart är, att den minsta rubbning i den elektriska
ledningen kan föranleda dertill, att en sådan teckenskrift framkommer
i annat skick än den blifvit aftelegraferad och detta är i synnerhet förhållandet
med namn, i afseende å hvilka sammanhanget med telegrammets
öfriga innehåll ej gifver någon ledning för upptäckande af ett misstag. Härtill
kommer, att den trägna tjenstgöringen på de större stationerna, der stundom
flera hundra telegram af hvarje tjensteman dagligen expedieras eller
mottagas, i förening med den skyndsamhet, som dervid måste iakttagas, helt
naturligt föranleder dertill, att trots den största noggrannhet, fel och
misstag ej kunna helt och hållet undvikas, äfven beträffande de kollationerade
telegrammen.

Vid sådant förhållande och då ingen säkerhet förefinnes, att en telegraferad
handling framkommer med samma lydelse som originalet samt det
ej beror på afsändaren sjelf att, såsom fallet är med en vanlig afskrift,
genom egen uppmärksamhet och noggrannhet skydda sig för de olägenheter,
som ett fel derutinnan kan medföra, torde det ej befinnas lämpligt att i lag
tillerkänna telegram ovilkorlig! vitsord.

Något dylikt stadgande förefinnes ej heller, så vidt Utskottet har sig
bekant, inom utlandets lagstiftning. Der, såsom hos oss, har man öfverlemnat
åt lagskipningen att för hvarje särskild! fall pröfva om och i hvad mån
vitsord kunnat lemnas åt telegrammen och i handelsangelägenheter har en
temligen stadgad praxis härutinnan redan blifvit utbildad.

Hvad särskild! angår rättegångsfullmakter, vid hvilka motionären fästat

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 88.

hufvudsaklig uppmärksamhet, så synes det Utskottet, att den stämnings- och
fatalietid, som part i allmänhet eger tillgodonjuta, är så lång, att det, med
iakttagande af vanlig ordning och omtänksamhet, ytterst sällan bör förekomma,
att en person behöfver använda telegrafen för att i rättan tid kunna
bevaka sin talan; och att för dessa fall, under ofvan angifna svårigheter,
meddela ett lagstadgande i den af motionären angifna syftning, kan Utskottet
ej tillstyrka.

På grund af hvad sålunda anfördt blifvit, får Utskottet vördsamt hemställa,

att motionen icke måtte till någon Riksdagens vidare
åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 April 1877.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herrar Grefve Sparre, och von Gegerfelt, Indika förenat sig i eu
så lydande reservation: “Stadgandet i 15 kap. 4 § Rättegångsbalken innefattar
©vilkorligt hinder för rättssökande part att genom telegrafen meddela
sitt ombud uppdrag åt t hans talan vid domstol eller annan embetsmyndighet
utföra. Behofvet af ett sådant meddelande förekommer, enligt hvad erfarenheten
ådagalagt, temligen ofta och torde utan ringaste olägenhet kunna och
följaktligen älven böra af lagstiftningen tillgodoses. På grund häraf hafva
vi, i öfrigt instämmande i det slut hvartill Utskottet kommit, om än på
väsentligen olika skäl, ansett Utskottet hafva bort utarbeta och framlägga
förslag till förordning, hvarigenom omförmälda hinder, med iakttagande af
de säkerhetsmått, som kunna finnas erforderliga, undanrödjas.“

af Herr Asplund, som ansett Utskottet hafva bort hemställa, att Riksdagen
i underdånig skrifvelse måtte anhålla, det täcktes Kongl. Magt, efter
erforderlig utredning, taga i öfvervägande om och i hvad mån laga vitsord
må kunna telegram tillerkännas samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill denna pröfning kunde föranleda.

af Herr Thomasson, som instämt med Herr Asplund.

Herrar Sjöbrmg och Torpadie hafva begärt få antecknadt, att de ej
deltagit i ärendets slutliga behandling inom Utskottet.