Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33 (Utlåtande 1872:LU33 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

JV:o 33.

Auk. till Riksd. Kansli den 22 April 1872, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen, om antagande af en författning angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting,
dels ock enskilda motioner i samma eller dermed
..v-, ''■ < sammanhängande ämnen.

Sedan, i följd af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Maj
1,866, en komité blifvit tillsatt med uppdrag att, till förekommande af den
öfverklagade långsamheten i lagskipning^ vid underdomstolarne å landet,
utarbeta förslag till förändrade stadgande^ angående häradsrätternas arbetssätt
äfvensom till de öfriga föreskrifter, som, dermed egande sammanhang,
kunde finnas erforderliga, har samma komité den 30 Maj 1868 afgifvit dels
förslag till ”stadga angående allmänna underdomstolarne å landet”, jemte särskilda
förslag till lagförändringar, föranledda af de i stadgan intagna bestämmelser,
dels ock betänkande angående reglering af domsagor och tingslag
i riket.

Då komiterades förslag blifvit till trycket befördradt och bland Riksdagens
ledamöter utdeladt, torde detsamma icke behöfva här återgifvas.

För vinnande åt det åsyftade målet, större skyndsamhet vid häradsrätterna,
innehåller den föreslagna stadgan hufvudsakligen följande nya bestämmelser: 1

.o) att antalet ting’ i en del domsagor skulle ökas sålunda, att i
tingslag, som utgjorde en domsaga, skulle lagtima ting hållas i hvarje månad,
dock ej i Januari; att, der två tingslag hörde till en domsaga, skulle i
hvartdera lagtima ting hållas hvarannan månad, nemligen i ena tingslaget i
Januari, Mars, Maj, Juli, September och November samt i det andra i melBih.
till Riksd. Prof. 1872. 7 Sami 19 Höft, \

•>

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

åliggande månader; men att, om liera tingslag än två vore till eu domsaga
förenade, eller om i tingslag endast ett eller två lagtima ting hölles, tingens
antal skulle förblifva oförändradt, dock med rättighet för Konungen att,
när omständigheterna det medgåfve, öka antalet af tingen;

2:o) att beslut i rättegången äfvensom slutliga domar skulle afkunna»
inom viss föreskrifven tid; samt

•ko) att en biträdande domare skulle kunna förordnas att dela tjänstgöringen
med den ordinarie på det sätt, att den förre skulle ega att efter
uppdrag af den sednare i dennes ställe förrätta hvad till domareembetet
hörde, med undantag af de lagtima tingen, samt derjemte utan särskildt uppdrag
vara behörig att i domarens hemvist i dennes frånvaro mottaga handlingar,
som till ''domare-embetet ingåfvos, utfärda stämningar, samt meddela
afskrifter och bevis.

Derjemte innehåller komiterades förslag åtskilliga förändrade bestämmelser
dels angående antalet af domför nämnd, sålunda att icke flera än
åtta eller färre än fem skulle på en gång sitta i nämnden, dels i afseende å
valsätt, valbarhet och tjenstgöringstid för nämndemännen, dels ock i vissa
delar af 11 och 12 kap. Rättegångs-balken jemte åtskilliga andra lagrum
eller författningar.

Efter verkställd granskning af komiterades förslag hafva Högsta Domstolens
fleste ledamöter afstyrkt bifall till detsamma.

1 afseende på den ifrågaställda nodsättningen i antalet af domför nämnd
samt införandet af eu biträdande domare, anmärktes inom Högsta Domstolen,
att dessa frågor ej stodo i ovilkorligt samband med sjelfva hufvudfrågan,
att den föreslagna nedsättningen i nämndens antal försvagade den betydelse,
nämnden för närvarande egde i vår domstolsförfattning, och dessutom strede
mot Rikets Ständers tydligen uttalade önskan, samt att införandet af en
biträdande domare skulle i flera hänseenden för rättskipningen och domareämbetets
anseende medföra menliga följder.

I fråga om den af komiterade föreslagna anordning af tingen anfördes,
att den af lagkomitéen och lagberedningen uppgifna utväg för åstadkommande
af tätare ordinarie domstolssammanträden, såsom icke rubbande den
gamla uppfattningen af ett ordinarie ting såsom ett afslutadt helt för sig
och icke heller föranledande till några förändringar i civillagen, egde företräde
framför komiterades anordning, hvarigenom dylika, eljest obehöfliga
ändringar gjordes nödvändiga.

Högsta Domstolens fleste ledamöter ansågo derföre, att åt ett förslag,
som allenast åsyftade att genom åstadkommande af tätare sammanträden afhjelpa
den öfverklagade långsamheten utan att i öfrigt lägga hinder i vägen
för en mera genomgripande förändring i vårt rättegångsväsende, skulle kunna
gifva,s hufvudsakligen det innehåll, att domsaga med gemensamt tingsställe

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33. • B

för hela domsagan skulle utgöra ett tingslag samt deri årligen hållas två
ting, det ena mellan tjugonde dag jul och midsommar och det andra mellan
September månads början och Thomedag, det förra med sex och det
sednare med fyra allmänna rättegångsdagar; att domsaga med två tingsställen
skulle utgöra två tingslag och i hvardera af dessa under förenämnda tid
hållas två ting, det ena med tre och det andra med två allmänna rättegångsdagar;
att på Konungens pröfning skulle ankomma, om och i hvad män
dessa bestämmelser skulle tillämpas i domsaga med liera än två tingsställen,
och att i domsaga, der tingen på detta sätt blifvit ordnade, stämning finge
utfärdas till viss rättegångsdag samt uppskof meddelas till viss rättegångsdag
under samma eller följande ting.

Åf hvad sålunda och i öfrigt inom Högsta Domstolen anmärkts framgår,
att flertalet af dess ledamöter ansett, att komiterades förslag, tänkt såsom
en definitiv anordning af underdomstolarne å landet och deras verksamhet,
icke vore nog omfattande eller genomgripande; att det följaktligen borde
tillses, huruvida icke långt flera och större förändringar, som vore af behofvet
påkallade, kunde genomföras; och att under tiden endast sådana förändringar
i afseende å domstolarne borde vidtagas, som icke hindrade eller försvårade
den slutliga anordningen.

1 hufvudsaklig öfverensstämmelse med de åsigter, som sålunda inom
Högsta Domstolen gjort sig gällande, bär Kong!. Maj:t affatta! sin ifrågavarande
nådiga proposition, hvilken, likasom här nedan omförmälda enskilda
motioner, blifvit till Lag-Utskottet remitterad. Den nådiga propositionen är
af denna lydelse:

”Sedan Kongl. Magt, med anledning af Rikets Ständers underdåniga
anhållan, åt komiterade uppdragit att utarbeta förslag till förändrade stadgande!
angående häradsrätternas arbetssätt och till de öfriga föreskrifter,
som, dermed egande sammanhang, kunde finnas erforderliga och lämpliga,
hafva komiterade till Kongl. Magt afgifvit förslag till Stadga angående allmänna
underdomstolarne å landet jemte särskilda förslag till lagförändringar,
föranledda af de i stadgan intagna bestämmelser, hvilka förslag sedermera
blifvit i Högsta Domstolen granskade.

Kongl. Maj:t, som anser en fullständig utredning böra göras derom,
huruvida en sådan ombildning af underdomstolarne må verkställas, att de
samtliga komma att bestå af flere lagfarne ledamöter, finner dock, att, enär
i alla händelser eu slik förändring i domstolsorganisationen icke kan utan
tidsutdrägt genomföras, åtgärder under tiden böra vidtagas i ändamål att
häradsrätterna inom de domsagor, der sådant under för handen varande förhållanden
lämpligen kan ske, oftare än för närvarande blifva för rättsökande
tillgängliga, men att för vinnande af detta mål lagförändringen kan gifvas
en inskränktare omfattning än i komiterades förslag egt rum.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

I denna syftning har ett lagförslag blifvit upprätta^; och vill Ivongl.
Maj:t alltså, med öfverlemnande af de i Högsta Domstolen och Stats-Rådet
angående denna fråga hållna protokoll, jemlikt § 87 Regeringsformen, föreslå
Riksdagen antagande af följande

“Förordning angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting.

Med ändring af hvad 2 Kap. 1 och 2 §§ Rättegångs-balken jemte andra
lagens rum och författningar innehålla mot denna Förordning stridande, stadgas
som följer:

1 §•

I tingslag, som ensamt utgör en domsaga, så ock der två tingslag äro
till en domsaga förenade, skola årligen hållas två lagtima ting, det ena, Vårtinget,
mellan tjugonde dag jul och midsommar, samt det andra, Höstetinget,
mellan September månads början och Thomedag. it

2 §‘

Utgör tingslag ensamt eu domsaga, skall Häradsrätten der hålla allmänna
sammanträden, under vårtinget sex gånger och under höstetinget fyra
gånger, nemligen, under förra tinget: tjugondedag jul då han på Måndag
infaller, men eljest nästa Måndag derefter och sedan hvar fjerde: Måndag,
som före tingstidens slut inträffar, så räknadt att alltid fyra veckor blifva
mellan hvarje Måndag, å hvilken allmänt sammanträde börjas; samt under
sednare tinget: första Måndagen i September månad och sedan hvar fjerde
Måndag, lika som under vårtinget. Infaller helgedag på Måndag, som för
sammanträde blifvit föreskrifven, träde Rätten samman nästa söcknedag derefter;
dock skall tiden till nästa allmänna sammanträde från Måndagen räknas.

3 §.

Aro två tingslag till en domsaga förenade, hålle Häradsrätten i hvartdera
tingslaget allmänna sammanträden, under vårtinget tre gånger och under
höstetinget två gånger, nemligen: i ena tingslaget, under vårtinget: tjugondedag
jul då han på Måndag infaller, men eljest nästa Måndag derefter och
sedan hvar åttonde Måndag, som före tingstidens slut inträffar; och under
höstetinget första Måndagen i September och sedan Måndagen åtta veckor
derefter; samt i andra tingslaget under hvardera tinget de Måndagar, som
infalla fyra veckor från början af hvarje allmänt sammanträde i förra tings -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

laget Inträffar helgedag på Måndag, hvarom här sagd t är, vare lag som
för slikt fall stadgas i 2 §.

4 §.

För de i 8 § nämnda domsagor • bestämma iiofrätton, på häradshöfdingens
förslag, i hvilketdera tingslaget tingen först skola börjas, och bör dervid
sedermera förblifva, der ej Hofrätten, på särskild framställning, eller ock
Konungen pröfvar lämpligt ändring göra. Hvad i ty fall bestämmes värde
kung]''ord t, som om andra påbud till allmän efterrättelse stadgadt är.

5 §•

Aro vid allmänt sammanträde målen derå än att de å en dag kunna
utföras, vare Rätten pligtig att nästföljande helgfria dagar fortsätta sammanträdet
till dess alla målen förevarit, hvarefter sammanträdet förklaras afslub
• rättegångsdagen kungöre häradshöfdingen ä hvilken följande

dag hvarje mål, som Girigt är, skall förekomma, der det ej förut blifvit till
viss dag utsatt. •

• 6 §.

I tingslag, hvarom ofvan sägs, utfärdas stämning till första rättegångsfel!
af visst allmänt sammanträde; och skall, der enligt 12 Kap. 1 § Rättegångsbalken
eller eljest lagligen uppskof i mål bort meddelas till nästa
ting, uppskofvet ske till nästa allmänna sammanträde, eller, om längre rådrum
erfordras, till annat sammanträde under samma eller följande ting.

I dessa tingslag skall jemväl, i fälb som afses i 12 Kap. 2 och 3 §§
Rättegangs-balken, å part, hvilken icke inställer sig å allmänt sammanträde
innan detta afslutadt är, tillämpas hvad i nämnda §§ stadgas om påföljd af
parts uteblifvande, från ting.

ei r-,

7 §•

Kär mål å allmänt sammanträde blifvit till slut fördt, skall dom afkunnas
innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan författas kan, men eljest
å nästa allmänna sammanträde under tinget. Har mål, söm blifvit till slut
fördt å sista allmänna sammanträdet, ej kunnat då afgöras, må med doms
afkunnande och tingets afbildande anstå till särskild! sammanträde, hvithet
dock ej må hållas sednare än medlet af Juli månad för vårtinget och Decem -

Lag- Utskottets Uttalande N-''o 33.

ber månads slut för höstetinget Är mål af den vidlyftighet att det ej kan,
på sätt bär blifvit stadgadt, å nästa allmänna sammanträde under tinget af*
dömas, må med domens afsågande anstå till annat allmänt sammanträde under
tinget eller, om så erfordras, till tingets slut. Då dom ej genast afkunnas,
bör vid målets handläggning tillkännagifvas, när sådant skall ske.

Hvad nu är sagdt om anstånd med doms afkunnande afser ieko mål
angående häktad.

8 §•

Om tiden, då dom, afkunnad å allmänt sammanträde, skall skriftligen
utgifvas, gälle hvad Konungen i ty fall stadgar.

9 §■

I allt hvad till rättegången hörer skall om tingslag gälla hvad genom
lag eller författningar angående härad stadgadt är.

Varda två eller flera tingslag af Konungen förenade till ett, skola likväl,
derest icke Konungen annorledes förordnar, nämndemän väljas till enahanda
antal som tillförene i hvart och ett af dessa tingslag, och fördele häradshöfdingen
efter samråd med nämnden tjenstgöringen dem emellan.

10 §.

Pröfvar Konungen att, med hänsyn till särskilda förhållanden, något
af de tingslag, som här förut blifvit omförmälda, må undantagas från tillämpningen
af ofvan meddelade stadgande!!, eller att i tingslag, som atses i 3
allmänna sammanträden må hällas till större antal och å andra dagar än
der sägs, gånge som särskild! förordnadt varder; dock må i sistnämnda fall
antalet allmänna sammanträden ej i någotdera tingslaget öfverstiga hvad i
2 § bestämmes.

H §•

I afseende å domsaga med tre eller flera tingslag göres icke genom
ofvan meddelade stadganden ändring i hvad lag och författningar föreskrifva;
dock må på Konungens pröfning ankomma, om och i hvad mån sådan anordning''
af tingen, som med denna författning öfverensstämmer, må i ett
eller flera af tingslagen införas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla från och med
början af år 1873.“

1 närmaste sammanhang med denna nådiga proposition har Utskottet
till behandling forehaft tvenne inom Andra Kammaren väckta motioner, den
ena (N:o 37) af Herr Carl Ifvarsson och den andra (Nio 93) af Herr C. I.
Bengtsson, hvilka föreslagit:

Herr Ifvarsson: “att Riksdagen för sin del antager såsom lag det af

komiterade utarbetade, vid min sistlidne lagtima riksdag afgifna motion N:o
90 bilagda och jemte motionen till Lag-Utskottet remitterade Förslag till
stadga angående under dom stolar ne, på landet, med dertill hörande författningar
af den natur, att Riksdagen rörande dem eget- beslutande rätt; samt att,
i sammanhang dermed. Riksdagen aflåta- eu underdånig skrifvelse, med anhållan
att Kongl. Maj:t vid reglering af domsagor och tingslag täcktes tillse,
dels att domkretsarne — der ej oöfvervinnerliga lokalhinder ligga i vägen
— ej blifva större, än att de tingssökande få högst fyra mil till tingsstället,
dels att de mindre städernas förläggande under landsrätt må, der sådant lämpligen
kan eg a rum, genom domsagoregleringen underlättas samt med görligaste
första verkställas, dels ock slutligen att, till dess regleringen blir fullbordad,
i fullmakterna för de häradshöfdingar, som under denna tid utnämnas, det
vilkor införes, att de må vara skyldige öfvertaga domare-embetet äfven i de
inom domsagan liggande mindre städer samt i öfrigt åtnöja» med den fördelning
af domsagan eller förändring af dess gränser, som af en blifvande
reglering kan betingasoch

Herr Bengtsson: ”l:o. Att häradsrätterna, med bibehållande af endast

sex ledamöter af nämnden, hvilka varda så som förut af kommunerna valda,
utgöras af såsom förr eu ordinarie domare och tillika en notarie, hvilken må
i ^domstolens beslut deltaga och tillika vara protokollsförare, men ej befatta
sig med advokatyr vid den domstol, hvarvid han är anställd; och hvilken
nya tjensteman, efter att i vissa år hafva tjenstgjort i Kongl. Hofrätten, bör
hafva i samma ort, innan han såsom tillförordnad domare intager ordinarie
domarens ställe, bevistat Hora ordinarie ting, samt att han för öfrigt bör biträda
ordinarie domaren och af honom aflöna».

2:o. Att det bör vid högt vite åligga hvarje landsdomare, så väl
ordinarie som tillförordnad, att vid hvarje tings slut, eller den dag då domar
och utslag afkunnas, hafva dessa fullständigt utskrifne till utlösen af
de rättsökande.”

Utskottet anser sig böra i första rummet tillse, hvilketdera förslaget,
det af Kongl. Maj:t framlagda eller komiterades, öfver hufvud taget må tillerkännas
företräde framför det andra.

Det torde ej finnas mer än en mening derom, att en genomgående
omarbetning af vår rättegångsordning är af behofvet påkallad. Men först i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SS. ,

sammanhang dermed kan frågan om dömstolsorgänisätionen erhålla sin lösning.
De föreliggande förslagen, komiterades lika väl som Ivongl. Maj:ts, måste
derföre betraktas, icke såsom en definitiv anordning af underdomstolarne
på landet och deras [verksamhet, utan fastmera, jemväl med hänseende till den
emotsedda regleringen af domskretsarne eller tingslagen, endast såsom en åtgärd,
ansedd att, i afbidan på de mera omfattande förändringar, hvilka efter föregången
behörig utredning kunna finnas lämpliga, men icke utan tidsutdrägt
kunna genomföras, i någon mån afhjelpa den öfverklagäde långsamheten i
lagskipningen.

Under sådant förhållande synes eu författning i denna syftning böra
så mycket som möjligt begränsas till sin omfattning, så att den upptager
endast sådana bestämmelser, hvilka äro nödvändiga för det åsyftade ändamålets
vinnande. I detta afseende har Ivongl. Mäj:ts förslag ett obestridligt
företräde framför komiterades, hvithet sednare gör flera särskilda lagförändringar
och nya lagbestämmelser behöfliga, då deremot det förra, stående i
närmare harmoni med lagen i öfrig!, icke leder till dylika rubbningar af det
bestående..

De inom Högsta Domstolen gjorda anmärkningar i afseende på ej
mindre den af komiterade föreslagna nya institutionen af en biträdande domare,
, än äfven den ifrågaställa minskningen i antalet af domför nämnd
innefatta för Utskottet tillräckliga skäl att afstyrka bifall till komiterades
förslag härutinnan.

Vid en jemförelse af detta förslag med den nådiga propositionen framgår,
att begge äro i det närmaste lika mycket egnade att bereda en ökad
skyndsamhet i lagskipningen. Enligt komiterades förslag skulle, i domsaga
med ett tingslag, hållas lagtima ting hvarje månad, med undantag för Januari,
eller inalles under året ellofva ting, och i domsaga med två tingslag
hvarannan månad, eller inalles sex ting årligen i hvardera tingslaget. Enligt
Kong!. Maj:ts proposition åter skulle i de tingslag, der den nya ordningen
komme att gälla, antalet af allmänna sammanträden, Indika äro jemförliga
med de af komiterade föreslagna månadtliga tingen, uppgå till tio i
dornsagor med ett tingslag och teor i dem som bestå af två tingslag, eller,
der särskilda sammanträden för lagtima tingens afsilande erfordrades, tolf i
de förra och sju i de sednare domsagorna.

. Visserligen måste det medgifvas, att komiterades förslag erbjuder fördelen
af ett ordinarie sammanträde årligen mera, än som enligt Kong!.
Maj:ts förslag skulle ega rum; men denna fördel synes ej vara af den betydenhet,
. att den förmår uppväga de dermed förknippade olägenheter, bland
hvilka förnämligast må framhållas, dels att komiterades förslag förutsätter
institutionen af eu biträdande domare, såsom nära nog nödvändig, dels ock

att

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

att detsamma för de domsagor, der den nya lagen vunne tillämpning, komme
att rubba den gamla uppfattningen af ett ordinarie ting såsom ett afslutadt
helt för sig och följaktligen medföra behofvet af ändringar i lagarne
om lagfart, äktenskapsförord m. in., såsom komiterade ock föreslagit. Dessa
olägenheter har Kongl. Maj:t i det nådiga förslaget undvikit, derigenom att
detta, i nära öfverensstämmelse med hvad lagberedningen föreslagit, med
bibehållande af tingsbegreppet mera oförändradt, ordnar de allmänna sammanträdena
i tvänne genom sommar- och julferier åtskilda grupper, hvilka
hvar för sig utgöra ett lagtima ting. Den något större tidsutdrägt i afseende
på lagfart, som till följd häraf i allmänhet hlefve erforderlig, innan
fastebref kunde meddelas, bör icke kunna framkalla några synnerliga betänkligheter,
då en förändrad, mera tidsenlig lagstiftning angående lagfart
och inteckning icke längre kan låta vänta på sig. Och beträffande de i
Kongl. Maj:ts förslag bestämda sommar- och julferier, så torde dessa ej medföra
några afsevärda olägenheter, då utan tvifvel på de flesta ställen särskilda
sammanträden komme att hållas dels i Juli för vårtingets och dels i
December för höstetingets afstötande. För öfrigt må härvid erinras, att jemväl
i komiterades förslag en månads julferier förunnats domaren i domsaga
med endast ett tingslag. Hvad angår sommarferierna, torde dessa med
hänseende till allmänhetens vanor och beqvämlighet vara lämpliga, på samma
gång de äro nödvändiga för att domaren skall hinna att hålla egodelningsoch
andra syneförrättningar.

På grund af det nu anförda och under åberopande af hvad de vid
den Kongl. propositionen fogade bilagor i öfrigt innehålla till stöd för Kongl.
Majds förslag, anser Utskottet detta höra föredragas framför det af komiterade
uppgjorda; och får Utskottet, som förbehåller sig att här nedan särskildt
afgifva yttrande rörande vissa af komiterade föreslagna och af enskilda motionärer
nu ifrågaställa lagförändringar, alltså vördsamt hemställa,

l:o) att Herr Carl Ifvarssons motion i hvad den afser
antagande af komiterades förslag i dess helhet ej måtte
af Riksdagen bifallas.

Härmed anser Utskottet sig jemväl hafva besvarat Herr C. 1. Bengtssons
ofvanberörda motion, så vidt den innefattar yrkande, att antalet af ledamöter
i häradsnämnden måtte minskas; och hvad angår samma motionärs
förslag att, jemte domaren, skulle anställas en notarie, ^hvilken må i domstolens
beslut deltaga och tillika vara protokollsförare”, så och då motionäBih.
till Rissel. Prof. 1872. 7 Sami. 19 Höft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

ren härvid fästat det vilkor, att domaren skulle aflöna notarien, men det ej
torde vara lämpligt, att tillförbinda en ordinarie tjensteman att aflöna en
annan sådan, synes redan detta utgöra tillräckligt skäl för afslag å motionärens
framställning i denna del.

Beträffande den sednare delen af Herr Bengtssons motion, hvari yrkas,
att domaren skulle genom högt vite tillhållas att vid tings afsilande hafva
domar och utslag fullständigt utskrifna till utlösen af vederbörande, så torde
endast behöfva erinras, att gällande författning angående expeditionslösen
innehåller erforderliga bestämmelser i detta afseende.

På dessa skäl hemställer Utskottet,

2:o) att Herr C. I. Bengtssons ifrågavarande motion
så i ena som andra delen måtte af Riksdagen lemnas
utan vidare afseende.

I ordningen följer nu för Utskottet att afgifva slutligt yttrande i anledning
af Kongl. Maj:ts förenämnda nådiga proposition. Af hvad här ofvan i lista
punkten blifvit anfördt framgår, att Utskottet för sin del gillar den plan och
de principer, i öfverensstämmelse hvarmed detta förslag blifvit uppgjordt;
och som Utskottet vid verkställd granskning af de särskilda stadgandena ej
funnit anledning till någon anmärkning, får Utskottet tillstyrka,

3:o) att Kongl. Maj:ts nådiga proposition måtte af
Riksdagen bifallas.

Herr Carl Ifvarsson har i sammanhang med framläggandet af komiterades
förslag till stadga angående underdomstolarne på landet påyrkat,
bland annat, att Riksdagen måtte aflåta underdånig skrifvelse med anhållan
att Kongl. Maj:t vid reglering af domsagor och tingslag täcktes tillse att
domkretsarne, der ej oöfvervinnerliga lokalbinder ligga i vägen, icke blifva
större än att de tingssökande få högst fyra mil till tingsstället. En sådan
underdånig framställning kunde svårligen uppfattas annorlunda än såsom en
önskan å representationens sida att Kongl. Maj: t måtte, med iakttagande af
berörda regel, utan vidare omständigheter foga anstalt om reglering af domsagor
och tingslag. Det torde dock vara tvifvel underkastadt, huruvida en
dylik åtgärd vore öfverensstämmande med allmänna meningen i de särskilda
orterna. Enligt Utskottets åsigt bör regleringen icke på en gång, utan endast
småningom, genomföras, i den mån behofvet deraf gör sig gällande inom

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 33.

de olika orterna. Lämpligast torde derföre vara, att företrädesvis låta det
ankomma på menigheterna att taga initiativet, eller åtminstone på frivillighetens
väg sjelfva medverka till ändamålets vinnande.

I sådan syftning hafva Rikets Ständer ock uttalat sig uti sin ofvanberörda
underdåniga skrifvelse den 28 Maj 1866, der det heter: ”Rikets
Ständer antaga nemligen, att menigheterna villigt skola underkasta sig att i
någon mån uppoffra den fördel, de för närvarande kunna ega af tingsställenas
närbelägenhet, om de genom en lagförändring i ofvan antydd syftning
erhålla visshet, att en dylik uppoffring skall medföra den vida större fördelen
af oftare återkommande rättegångstillfällen, och att det icke skulle
möta alltför stora svårigheter att förmå härader och tingslag till frivilligsammanslutning
för gemensam jurisdiktion, om det för alla blir uppenbart
att rättvisan derigenom blir, åtminstone i afseende på tiden, för dem alla
tillgängligare. Det är genom en sådan menigheternas frivilliga medverkan
och försakelse af vissa nu åtnjutna förmåner, som, enligt Rikets Ständers
förhoppning’, den ifrågavarande förändringen skall kunna genomföras; och då
orternas innevånare i detta afseende bäst torde känna sina egna behof, så
synes det Rikets Ständer icke ens välbetänkt att, utan en sådan medverkan,
försöka sakens genomförande.”

Det torde således få antagas såsom alldeles gifvet, att Kongl. Maj:t i
hvarje särskild! fall lemnar vederbörande menigheter tillfälle att yttra sig i
saken, innan Kongl. Maj:t förordnar om någon förändring i ifrågavarande
hänseende; och om det någongång inträffar, att två eller flera tingslag önska
att blifva förenade till ett, oberoende deraf att eu mindre del af befolkningen
derigenom finge öfver fyra mils väg till det gemensamma tingsstället, skulle
det vara mindre Renligt, om Kongl. Maj:t, till följd af en på förhand uppställd
regel, såge sig förhindrad att gå befolkningens enhälliga önskan tillmötes.
Den af motionären föreslagna underdåniga framställningen kunde
således hafva till följd, å ena sidan, på sätt förut är anmärkt, att Kongl.
Maj:t funne sig föranlåten vidtaga en reglering, som, ehuru uppfyllande det
af Riksdagen ifrågaställda vilkor, dock icke öfverensstämde med menigheternas
önskningar, men å den andra, att en af menigheterna eftersträfvad
reglering, med hänsyn till samma vilkor, icke blefve medgifven.

Enligt Herr Carl Ifvarssons motion skulle Riksdagen i den ifrågaställda
underdåniga skrifvelsen vidare anhålla, att de mindre städernas förläggande
under landsrätt måtte, der sådant lämpligen kunde ega rum, genom domsageregleringen
underlättas samt med görligaste första verkställas. Ur konstitutionel
synpunkt har man funnit betänkligt att vidtaga en sådan anordning
så länge ännu grundlagen sammanbinder städernas jurisdiktion med deras
representationsrätt på ett sätt, som gör att eu förändring i den förra medför
rubbning i den sednare. Ty då 13 § 2 mom. Riksdags-ordningen innehåller,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

att de städer, hvilka icke hafva egen jurisdiktion, i fråga om riksdagsmannaval
till Andra Kammaren räknas till landet, så följer deraf, att om rikets
mindre städer till något betydligare antal lades under landsrätt, det antal
platser Riksdags-ordningen ansett nödigt förbehålla åt städernas representanter
komme att väsendtligen förminskas. Just för att undanrödja detta hinder för
de mindre städernas förläggande under landsrätt har af innevarande Riksdag
antagits att hvila till vidare grundlangsenlig behandling ett af Konstitutionsutskottet
framstäidt förslag till ändring i åberopade grundlagsparagraf, i syfte
att göra städernas representationsrätt oberoende af deras jurisdiktion. I anseende
till de ifrågavarande städernas obetydlighet, torde, i fall det framdeles
finnes lämpligt att förlägga en eller annan af dem under landsrätt eller eljest
förena stad och land till eu domkrets, något hinder i detta afseende icke
möta deraf att domsageregleringen för landet föregått, och denna synes derföre
kunna utan olägenhet verkställas fullkomligt oberoende af hvad i förra
hänseendet sedermera kan inträffa. I allt fall lärer Kongl. Maj:t jemte öfrige
vederbörande icke underlåta att vid sådana regleringar taga i behörigt betraktande
möjligheten och sannolikheten deraf att någon stad kan komma
att förenas med den ena eller andra jurisdiktionen på landet.

På sätt den af Kongl. Maj:t till 1868 års Riksdag afgifna berättelse
om hvad i riket och dess styrelse sig tilldragit utvisar, har Kongl. Maj:t,
i anledning af Rikets Ständers i ofta berörda underdåniga skrifvelse den
28 Maj 1866 derom framställda begäran, förklarat, ”att den som hädanefter
till häradshöfdinge-embete ''varder i nåder utnämnd, skall tillsvidare vara
skyldig underkasta sig den förändring icke allenast, på sätt hittills i häradshöfdingefullmakter
stadgats, i löneförmåner, utan jemväl i domsagans område,
som framdeles kan blifva bestämd, samt anbefallt hofrätterna att, då
häradshöfdinge-embete kungöres ledigt, om detta vilkor i kungörelsen införa
underrättelse.” Sådant har ock, enligt hvad Utskottet inhemta!, sedermera
städse iakttagits. Det torde följaktligen vara öfverflödigt att Riksdagen nu
gör förnyad underdånig famställning i detta afseeende, såsom Herr Carl
Ifvarsson i sin motion slutligen yrkat.

Af dessa skäl får Utskottet hemställa,

4:o) att Herr Carl Ifvarssons i nu omhandlade hänseenden
framställda förslag måtte af Riksdagen lemnas
utan vidare afseende.

I 11 kap. 1 § Rättegångs-balken är stadgadt, att domaren, då h an utfärdar
stämning, skall deri nämna ”käranden och saken, så ock å hvad ort
och dag den bör till svars komma, som stämd varder;” och är vidare genom
Kongl. resolutionerna på allmogens besvär den 17 September 1723, § 82,
och den 16 Mars 1739, §68, förordnadt, att stämningar till häradsrätt skola

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

ställas å första rättegångsdagen af tinget, vid hvars början det åligger domaren
att bestämma och för parterne tillkännagifva den dag, då de böra
vara tillstädes, för att sin talan utföra.

Med anmärkning, hurusom föreskriften att stämning skall ställas å
tingets första dag medförde betydliga olägenheter för parter och vittnen,
särdeles i de härader eller tingslag, der tinget fortginge i flera dagar, har
Herr L. J. Lönnberg uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 129),
i ändamål att dagen för målets handläggning måtte i stämningen utsättas,
föreslagit, “att hvad genom Kongl. resolutionerna på allmogens besvär den
17 September 1723 och den 16 Mars 1739 finnes stadgadt angående stämnings
ställande på första tingsdagen måtte till all kraft och verkan upphäfvas.
“

Då domaren eger uppdraga åt andra att utfärda, stämningar, kan han
ej alltid på förhand bestämma dag för ett instämdt måls handläggning. Motionärens
förslag kan för den skull svårligen helt och hållet bifallas, med
mindre tillika stadgas, att stämning alltid skall utfärdas af domaren sjelf.
Det torde dock vara tvifvel underkastadt, huruvida allmänheten, för vinnande
af den ifrågaställda reformen, skulle vilja uppoffra förmånen att kunna i
hemorten uttaga stämning utan att behöfva för detta ändamål anlita domaren.

Efter hvad Utskottet inhemtat lärer emellertid i domsagor med ringa
omkrets icke alltid vara förhållandet att domaren uppdrager åt andra personer
att utfärda stämningar; och äfven i de tingslag, der dylikt uppdrag lemnas,
är det ingalunda sällsynt, men tvärtom vanligt, att en och annan stämning
utverkas hos domaren. I större tingslag brukas understundom redan
nu att, med afseende på svarande parternes hemvist, på förhand bestämma
vissa dagar för mål från särskilda socknar. Fall torde följaktligen ganska
ofta inträffa, då dagen för målets handläggning kan utan olägenhet i stämningen
utsättas. I sådana fall synes detta, såsom ländande till den rättsökande
allmänhetens beqvämlighet, böra eg a rum.

På grund häraf och under förutsättning att Kongl. Maj:ts i tredje punkten
omhandlade nådiga proposition vinner Riksdagens bifall, får Utskottet
hemställa,

5:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta eu författning,
så lydande: “Med ändring af hvad stadgadt
är derom, att alla stämningar till häradsrätt skola ställas
å första rättegångsdagen af tinget eller sådant allmänt
sammanträde, som i Kongl. Förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting
den — •— — — sägs, göres till 11 Kap. 1 § Rättegångs-balken
följande tillägg: Kan ej i stämning till häradsrätt
den dag bestämmas, då saken företagas skall;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

varde stämningen ställd å första rättegångsdagen af tinget
eller allmänna sammanträdet; och utsätte i ty fall domaren,
vid tingets eller sammanträdets början, dag för sakens
handläggning, der den ej genast förekomma kan.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla
från och med början af år 1873.“

Med föranledande af Herr Carl Ifvarssons motion öfvergår Utskottet
nu till det af komiterade uppgjorda förslag till förändringar i afseende på
de stadganden, hvilka innefattas i 2, 3 och 4 §§ af 12 Kap. Rättegångsbalken.

Till stöd för sitt förslag härutinnan hafva komiterade anfört, att dessa
förändringar voro dels ovilkorligen betingade af den föreslagna nya ordningen
för tingen och dels påkallade af angelägenheten att lägga hinder i vägen
för en tredskande part att oskäligt utdraga rättegången. Genom föreslagna
stadgandet att part ej skall anses uteblifven innan han försummat tvänne upprop,
ej heller då han, innan Rätten till dom öfverlagt, infinner sig före tingets
slut å landet eller rättegångsdagens slut i stad, hade man velat bereda
parten tillfälle att upprätta en måhända ofrivillig försummelse, så vidt sådant
läte sig förena med motpartens skäliga anspråk, att ej för länge uppehållas
i sin rätt och med angelägenheten att ej för mycket uppehålla domstolen i
dess verksamhet. Att deremot tillåta en part, som vid tinget uteblifva, att,
sedan målet blifvit af den andre öfverlemnadt till afgörande och dom utlefvad
å nästa ting, först dervid infinna sig för att utföra sin talan, skulle vara
detsamma, som att uppmana till en tredska, hvilken kunde föranleda det ena
onödiga uppskofvet efter det andra. Sedan t. ex. käranden öfverlemnat saken
till pröfning och förvissat sig, att svaranden uteblifvit hela tinget, saknade
han skäl att infinna sig å nästa ting, då han endast hade att lösa protokoll,
hvilket kunde ske genom någon annan. Tillätes nu svaranden att då
komma tillstädes med genmäle, hvaröfver käranden borde höras, så skulle
uppskof ännu ett ting föranledas; och om svaranden ej heller då infunne
sig-, utan vore berättigad att å tredje tinget genmäla kärandens yttrande,
kunde på detta sätt målets afgörande fördröjas nästan i oändlighet.

Delande dessa åsigter får Utskottet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad komiterade i ifrågavarande hänseende föreslagit och under enahanda
förutsättning, som i nästföregående punkt sägs, hemställa,

6:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta eu författning,
hvarigenom förordnas, att 2, 3 och 4 §§ af 12
Kap. Rättegångs-balken skola erhålla följande förändrade
lydelse:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

”2 §. Blifver käranden förfallolöst ute; varde saken
på den stämning ej mera upptagen, och gälde han svaranden
dess kostnad, der denne när är och det äskar.

Kommer käranden å föresatt tid, men svaranden ej
och låter ej laga förfall framte; viser käranden, att svaranden
stämning i laga tid fått; döme då Rätten i saken,
på de skäl käranden företer, och före i domen in, huru
den, som vunnit, sin vederpart om domen kungöra skall,
som i 4 § sägs. Kominer svaranden sedan innan tid till
vad ute är, och begär vädja; hafve der lof till, och Rätten,
dit vädjadt är, döme i hufvudsaken. Kommer han
ej inom nämnda tid; njute återvinning som i 4 § sägs;
och gånge domen i sådant återvinningsmål till utmätning,
der käranden det äskar; och han hafve våld lyfta det,
som utmätt är, om han full borgen derför ställer.

Vållas, genom svarandens utevaro, uppskof med målet,
höte han från och med tio till och med etthundra daler.
Viser han å nästa ting å landet, eller inom en månad i
stad, att han förfall haft och ej kunnat Rätten det kungöra;
gånge böterna åter.

3 §. Ej skall part anses hafva från Rätten utebli fvit,
innan han ropats upp fcvänne gånger, minst en half timme
emellan hvarje gång, och vid begge uppropen borta varit.
Kommer han sedan under samma ting å landet, eller å
samma rättegångsdag i stad, innan Rätten till dom öfverlagt,
att sin talan utföra; höte, för upprops försummelse,
fem daler.

4 §. Hvar som dom vunnit, efter ty i 2 § sägs,
kungöre den, sedan tid till vad förbi är, sin vederpart;
eller söke utmätning derå, så tidigt att vederparten kan
låta saken instämma till nästa ting å landet, och i staden
inom en månad, att återvinning söka, Gför han det ej,
som vunnit; njute den, som tappat, samma tid, sedan han
tillsagd varder. Pröfvas det, att han för fattigdom ej orkar
fullgöra domen, inom den tid som sagdt är; hafve
ändå makt att söka återvinning. Är det, som dömdt är,
sådant, att återvinning varder onyttig, der domen fullgöras
skulle; då gånge den ej till fullbordan. Försummar
den, som tappat, den tid nu föresatt är; hafve
sedan ingen talan till återvinning.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla
från och med början af år 1878.”

På sätt komiterade i sina rnotiver till föreslagen ändring af 2 kap.
18 § Kyrkolagen anfört, har erfarenheten visat, att i allmänhet tingsmenigheten
föga begagnar sig af tillfället att öfvervara tingspredikan, i synnerhet
då den hålles annorstädes än å tingsstaden. Gudstjensten vid tingen är följaktligen
numera till egentligen för domstolens ledamöter. Vid sådant förhållande
synes^gällande lag härutinnan lämpligen kunna så ändras, att gudstjenst
\ förrättas endast vid årets början, såsom i fråga om stadsdomstolarne
redan är stadgadt. Till eu slik förändring af kyrkolagen har kyrkomötet,
uppå Kongl. Maj:ts derom i skrifvelse den 2 September 1868 framställda
begäran, redan lemnat sitt samtycke.

Utskottet får derföre, i anledning af Herr Carl Ifvarssons motion och
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad komiterade i detta afseende föreslagit,
hemställa,

7:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning,
så lydande:

”Med ändring af hvad i 2 kap. 13 § Kyrkolagen och
2 kap. 3 § Rättegångsbalken stadgas om gudstjenst vid
häradsting, förordnas, att vid underdomstol å landet skall
endast å det lagtima ting, som först på året infaller, innan
rätten till domsäte träder, gudstjenst förrättas.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla
från och med början af år 1873.”

Derest Riksdagen, på sätt Utskottet i tredje punkten tillstyrkt, gillar
Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående ändring i vissa fall af gällande
bestämmelser om häradsting, torde Riksdagen finna och för sin del besluta,

8:o) att 6 § i Kongl. förordningen om landsting den
21 Mars 1862 skall erhålla följande förändrade lydelse:

”Val till landstingsman för härad eller tingslag, der
det bör genom valmän verkställas, skall förrättas å första
rättegång sdagen af lagtima sommartinget i häradet eller
tingslaget, men, der sommarting icke hålles, å första rättegångsdagen
af lagtima vintertinget. I de orter, der Kongl.
förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting den----länder till efter rättelse,

skall valet förrättas å första rättegångsdagen af
det allmänna sammanträde, som efter April månads ut -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

gång först infaller. Möter hinder för valets verkställande
å tid, som sagd är, förrättas det å dag, som valförrättaren
utsätter och behörigen kungör. Yalmännen skola utan
särskild^kallelse sig vid valet personligen inställa.

Häradsrättensgordförande är valförrättare.

Der valet sker omedelbart i kommunalstämma, skall
det vara före Juni månads utgång verkstäldt.

Inom samma tid bör ock landstingsmannaval i stad
hafva försiggått.”

I afseende på stadgandet i 1 kap. 1 § Rättegångs-balken, att Häradsnämnden
skall bestå af tolf ”bönder”, har Herr Lars Ersson uti en inom
Andra Kammaren väckt motion (N:o 163) anmärkt, att detta stadgande vore
olämpligt, då något egentligt bondestånd numera ej funnes i vårt land; yrkande^motionären
derföre, att berörda lagrum måtte varda ändradt till följande
lydelse: ”Underrätt å landet är Häradsrätt. Der dömer häradshöfding
med tolf jordbrukare, som i häradet bo och dertill valde äro---varit.”

Riktigheten af motionärens berörda anmärkning måste erkännas. Häraf
följer dock icke att till ledamöter i häradsnämnden böra väljas endast jordbrukare,
såsom motionären föreslagit. Då nämndens förnämsta uppgift är,
att utöfva folkets andel i lagskipningen, att dervid representera det allmänna
vettet och rättskänslan, synes rättigheten att välja nämndeman, liksom valbarheten,
böra bestämmas hufvudsakligen efter samma grunder, som i fråga
om kommunaluppdrag i allmänhet äro gällande.

Enligt nu varande lag eger nämndeman rättighet att bibehålla sin befattning
sa länge han det vill. Lika med ofvanförmälde komiterade anser
Utskottet, att sadant strider emot sjelfva den grund, folkets förtroende, hvarpå
nämndemansinstitutionen hvilar. Om ett misstag vid val till nämndeman
blifvit begånget, bör det finnas en möjlighet att någon gång rätta detsamma.
Någon viss tid torde derföre böra bestämmas, efter hvars förlopp nytt val
skall ega rum. Det i ifrågavarande lagrum jemväl förekommande stadgande,
att ej någon, som ur nämnden afgått, skall vara skyldig att låta sig åter
invälja förr än ordningen ånyo till honom kommer, sedan de öfriga, som
väljas kunna, äfven varit nämndemän, strider så uppenbart emot folkets tillbörliga
rättighet att välja endast den, som kan värdigt fylla _ kallet, att vidare
motivering af dess upphäfvande ej torde erfordras. Genom bestämmande
af den tid, efter hvars förlopp man är skyldig underkasta sig omval,
till sex år, såsom komiterade föreslagit, synes vara tillräckligt sörjdt
derför, att icke någon allt för mycket besväras.

På nu anförda skäl och med anledning af ej mindre Herr Lars Erssons
berörda förslag än äfven Herr Carl Ifvarssons motion får Utskottet, i
Bth, till Biksd. Brok 1872. 7 Sami. 19 Höft. 3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad komiterade uti förevarande hänseende
föreslagit, hemställa,

9:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta den förändring
af 1 kap. Rättegångs-balken, dels att, i stället för
1 §, införas tre §§ med följande nummer och lydelse:

”1 §. Underrätt å landet är Häradsrätt. Der dömer
Häradshöfding med tolf män, som dertill valde äro. De
tolf kallas Häradsnämnd. Då ledigt rum i Hämnden fyllas
skall, varde i den valkrets, för hvilken ledigheten inträffat,
val hållet å kommunalstämma. Äro flera socknar, eller
socknedelar, till gemensam valkrets förenade, bestämme
Rätten, å hvilken sockens kommunalstämma valet förrättas
skall. En hvar, som i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad är, ege rösträtt vid nämndemansval
inom den valkrets han tillhör; och hafve hvarje röstande
en röst. Vid lika röstetal skilje lotten.

2 §. Till Nämndeman är valbar hvarje inom valkretsen
bosatt välfrejdad man, som är 25 år gammal och sjelf
vid nämndemansval rösträtt eger; dock ej den, som står
under förmynderskap eller annans husbondevälde, ej heller
någon, som är i Konungens eller rikets tjenst. Nämndeman
väljes för sex år, dock med rätt för den valde att
efter två år från tjensten afgå. Flyttar Nämndeman ur
valkretsen eller viser eljest giltigt hinder, då må Rätten
honom entlediga, ändå att han ej två år tjenstgjort.
Nämndeman som berättigad är att från tjensten afgå, skall
dock tjensten fortfarande bestrida, -till dess besked till
domaren inkommit, att annan vald blifvit. Den som fyllt
sextio år, vare ej skyldig att i Nämnd tjenstgöra. Ej
eller vare någon pligtig att, sedan han ur Nämnden afgått,
åter inträda förr, än efter sex år.

3 §. Är någon missnöjd med nämndemansval; ege
deröfver hos Rätten klagan föra; men valet lände ändå
till efterrättelse, der ej Rätten annorlunda förordnar. Den
valdes behörighet ege Rätten pröfva, ändå att klagan ej
föres;”

dels ock att 10 § skall erhålla följande lydelse:

”Nu häfver Häradshöfding förfall, att han sitt embete
ej förrätta kan; kungöre det Hofrätten. Pröfvas det lagligt;
förordne Hofrätten en skicklig man, som embetet i
hans ställe förestår. Samma lag vare om Borgmästare,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

der Rådstufvurätten utan honom ej domför är. Häfver
Nämndeman förfall, och varder förty Häradsrätten ej domför,
eller saknas eljest fulltalig Nämnd, i andra fall än
det, som i 13 kap. 4 § sägs, kalle Häradshöfding af dem,
som närmast bo, och till Nämndemän väljas kunna, en
eller flera, efter ty som behofvet fordrar.”

Herr Sven Nilsson i Osterslöf har genom en inom Andra Kammaren
väckt motion (N:o 88) framställt det förslag, ”att för brottmål, som handläggas
å urtima ting, Häradsrätt må vara domför, då jemte Häradshöfding
tre eller högst fem nämndemän i Rättens förhandlingar och beslut deltaga”.

I sammanhang härmed har Utskottet, med anledning af Herr Carl
Ifvarssons motion till pröfning förehaft komiterades förslag om nedsättning i
antalet af nämndemän vid husesyner i allmänhet.

De brottmål, h vilka å urtima ting handläggas, afse uteslutande grofva
brott, der det är fråga om den personliga frihetens, stundom om lifvets förlust.
Vid sådant förhållande och med afseende på nämndemans-institutionens
ofvan antydda betydelse, kan Utskottet icke inse, hvarföre antalet af domför
nämnd här skulle vara mindre än vid lagtima ting.

Deremot och då i författningar ne angående husesyner å militie boställen
och prestebol två till sex nämndemän ansetts tillräckligc vid dessa syner,
lärer något större antal icke vara behöfligt för andra husesyner, hvilka det
åligger domaren att verkställa; hvarföre Utskottet hemställer,

10:o) att Riksdagen måtte, med afslag å Herr Sven
Nilssons gjorda framställning, för sin del besluta en författning,
så lydande:

”Hvad i särskilda författningar är stadgadt derom, att,
vid vissa husesyner, syneförrättaren må ega, sig till biträde,
tillkalla minst tvänne nämndemän eller flera, högst
half nämnd, allt eftersom syneförrättaren för synens vidlyftighet
pröfvar, skall gälla äfven om andra husesyner,
som af domare med nämnd förrättas skola.”

Stockholm den 22 April 1872.

På Utskottets vägnar: ''

ERIC SPARRE.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

Reservationer:

af Herr Grefve Mörner, emot den i 9:de punkten af Utlåtandet gjorda
hemställan.

af Herr von Sydow, emot 6:te, 8:de och 9:de punkterna.

af Herr Garlén: ”Frågan om förändrad lagstiftning angående under -domstolarne å landet har allt hitintills hufvudsakligen inskränkt sig till det
spörjsmålet, huruledes dessa domstolar skulle kunna göras permanenta och
huruledes nämndemansinstitutionen borde ombildas, så att äfven andra medborgare
än ”bönder” blefve berättigade att deltaga i lagskipningen. Men genom
Kongl. Maj:ts nådiga proposition af den 22 nästlidne Mars har frågan
tagit vida större omfång. Den nådiga propositionen inledes nemligen med
det förklarande, att Kongl. Maj:t ”anser en fullständig utredning böra göras
derom, huruvida en sådan ombildning af underdomstolarne må verkställas, att
de samtliga komma att bestå af flere lagfarna ledamöter”; i sammanhang
hvarmed tillkännagifves, att detta varit skälet, hvarför Kongl. Maj:t gifvit
lagförändringen i ämnet en inskränktare omfattning än särskild! förordnade
komiterade föreslagit i den af dem utarbetade och af enskild riksdagsman
till antagande af Riksdagen nu framlagda ”Stadga angående allmänna underdomstolarne
å landet”.

Derest man, såsom tillbörligt är, tacksamt erkänner den framåtseende
omtanke regeringen ådagalagt, då den väckt till lif ett hitintills för representationen
främmande spörj smål; så vill det synas som om denna erkänsla ej
kunde visa sig lämpligare, än dymedelst att representationen begagnar det
tillfälle, som regeringens omförmälda meddelande erbjuder, för att uttala sig,
huruvida ett utbyte af nuvarande domstolsform mot en kollegial anses önskvärd
eller ej. Blir detta uttalande nekande, så besparar man regeringen
alla vidare besvär med den antydda utredningen och Chefen för Justitiedepartementet
kan, ostörd deraf, med sin lagbyrå genast egna sina krafter åt
de många andra lagstiftningsfrågor, som fordra sin snara lösning.

Det är af sådan anledning jag tillåter mig här vidröra detta ämne;
och jag bekänner dervid uppriktigt, att jag för min del anser institutionen
domare med nämnd såsom första instans ega för vårt land och våra förhållanden
ett afgjordt företräde framför den kollegiala domstol sformen, och sådant
ej endast af ekonomiska, utan äfven af juridiska och politiska skäl.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

Hvad angår den ekonomiska sidan af saken, så lärer ej erfordras någon
vidlyftig utredning för att inse att den ifrågasatta nya institutionen blir
kostsammare än den nuvarande. Det är uppenbart, att tre domare blifva
dyrare att aflöna än en, likasom det torde kunna antagas att ett domarekollegium
på landet snart lärer fordra, såsom i de flesta städer, biträde af
aflönade notarier och andra biträden.

Ser man åter saken från juridisk synpunkt, så må ju vara möjligt att
sj elfva lagtolkningen blir mognare öfvervägd om tre jurister deri deltaga.
Men huru många mål förekomma väl vid våra landtdomstolar, som taga i
anspråk någon stor grad af lagtolkningsförmåga? Man kan ju för dessa få
mål betrakta underdomstolarnes utslag såsom ett projekt-utslag och vända
sig till det kollegium som kallas Hofrätt, för att få saken ytterligare pröfvad:
hela kostnaden derför är efter vanlig taxa 15 riksdaler. Härmed må emellertid
vara hurji som helst. Det vissa är, att det ej endast är tolkning af
lag, som förekommer vid eu underdomstol. Denna skall föregås af något
lika vigtigt, nemligen målets beredande till dom genom utredning af sakförhållanden,
förhör med parter och vittnen in. m.; och det lärer väl ej vara
tvifvel underkastadt att mycken oreda kan uppstå, derest tre, i stället för
endast en, domare blanda sig deruti. Det var antagligen äfven med särskild!
afseende härå den med rätta högt ansedda ”Lagkomité!!” i sin motivering för
bibehållande af enmansdomsstolarne på landet yttrade: ”Vid första instansen,
der en sak beredes till pröfning och får sin egentliga form, är det ej olämpligt
att den behandlas af en enda domare”. — Yidare kommer pröfningen
af fakta, hvilken, som bekant är, i många länder med högre juristbildning
än hos oss är uteslutande öfverlemnad åt icke-jurister (jury). Så långt tror
jag väl ej att man i vårt land bör gå, men det vågar jag påstå, att vid en
dylik pröfning har en lagfaren man vida mera gagn af det sunda omdömet
hos en förståndig nämnd, vald af och ur folket, än af bränne jurister, så
qvalificerade som bisittarne i den kollegiala domstolen antagligen komma att
bli. — Ytterligare hör till en god lagskipning skyndsamhet, hvilken väl ej
kan befordras af den kollegiala verksamheten, hvilken i sig innebär en viss
benägenhet för omständlighet och i allt fall nödtvunget betingar icke ringa
tidsutdrägt, då ju flere ledamöter icke på samma gång kunna granska alla
handlingar och vara beredda med sina vota. — Slutligen torde ingen lagskipning
kunna anses rätt ändamålsenlig med mindre den uppehåller enheten
eller hvilar på fasthet i principer; och med fog kan ifrågasättas, huruvida
något kollegium, med den splittring i meningar som derinom kan uppkomma,
erbjuder den garanti i afseende å ärendenas likformiga behandling, som en
enmansdomstol. Är icke till och med vårt förnämsta domarekollegium, Högsta
Domstolen, utsatt för anmärkningar om vacklande i sina domslut i följd
af de oberäkneliga voteringarne? Och finnes något, förutom rent af våld och

Lag-Vtslcottets Utlåtande N:o 33.

mannamån, som så undergräfver förtroendet till lagen sjelf, som splittrade
meningar hos de dömande?

Den vigtigaste synpunkt saken erbjuder är emellertid den politiska;
och för min del hyser jag den fasta öfvertygelse, att den ifrågasatta förändringen
just från denna synpunkt måste framkalla de största betänkligheter.
Kan man månne i ett land, så demokratiskt som vårt, nog högt uppskatta
detta lefvande intresse för lag och rätt, denna lefvande kännedom om lag
och rätt, som fostras och utbildas derigenom att folket, genom sina förtroendemän,
deltager i domstolsförhandlingarne och är med i domen? Kan man
månne i ett land, som saknar och ännu kan sakna advokater, nog högt
värdera en domstols-formation, som i och för sig tvingar domaren att hjelpa
parterne med sakens utredande och att, vid bedömande af de så ofta förekommande
frågor, hvilka ligga utanför den juridiska kunskapssféren, inhemta
råd och upplysningar af personer, särskild! utsedda för att vägleda domaren i
fråga om folkets uppfattningar och ortens egendomliga förhållanden samt egande
en personalkännedom, som en kollegiidomare aldrig kan i lika hög grad förvärfva?
Skattar man, såsom sig bör dessa fördelar af vår gamla, af folkets
synnerliga förtroende ännu uppburna domstolsorganisation, så vill det förefalla
som om valet emellan detta gamla bepröfvade och det nya opröfvade
skulle vara lätt gjordt, utan behof af den i den nådiga propositionen bebådade
utredningen. Eller finnes det någon, som ej inser att underdomstolar,
bestående endast af jurister, så småningom skulle hos folket förqväfva intresset
för lagarne, förskingra kunskapen om desamma samt slutligen göra
det lika omöjligt för menige man i vårt land, som i andra med kollegiala
domstolar hugnade länder, att sjelf handhafva sina juridiska angelägenheter
och sjelf bevaka sin rätt inför domstol?

Är det nu så, att den nuvarande formen för underdomstolarne på landet
bär, äfven ur principiel synpunkt, företräde framför de kollegii-domstolar,
som i den nådiga propositionen afses; så förfaller dermed det skäl som i den
nådiga propositionen åberopas såsom stöd för åtgärden att gifva förevarande
lagförändring inskränktare omfattning än den gafs i den af komiterade utarbetade
”stadga”. Och då särskildt motion nu för andra gången är vackt
om antagande af denna stadga i dess helhet, synes intet hinder möta att
gifva förändringen den omfattning som i densamma afsågs. Jag hade också,
sedan ett inom Utskottet väckt förmedlingsförslag fallit, ämnat tillstyrka
detta. Men som Utskottet, efter att hafva antagit Kongl. Maj:ts förslag, under
uttryckligt tillkännagifvande dock af flertalet, att motsvarande delar af
komiterades förslag voro ändamålsenligare, jemväl antagit åtskilliga vigtiga
stycken af komitéförslaget; synes det mig ej vidare behöflig! att nu ställa
hela frågan så på sin spets.

Jag föreställer mig nemligen, att, derest Riksdagen vill förekomma alla

Lag-Vtslcottets Utlåtande N:o 33.

förslag om införande af kollegial-domstolar, den förändring i nämndemansinstitutionen,
som Utskottet jemlik! komitéförslaget tillstyrkt, i förening med
de bestämmelser, som förekomma i nämnda förslag under rubrik ”lagtima
ting”, skall göra tillfyllest för att upplysa Kongl. Maj:ts om Riksdagens
åsigt härutinnan, likasom jag antager, att dessa förändringar för det närvarande
fylla de väsendtligaste behof, som föranledt att denna fråga, i täflan
med så många andra, kommit främst på dagordningen.

Att deremot dessa behof ej i lika hög grad tillgodoses genom Kongl.
Maj:ts förslag är påtagligt. Enligt detta förslag kommer rättskipningen att
ligga nere under sommarferierna, upptagande i domsaga af ett tingslag omkring
3 månader och i domsaga af två tingslag ända till närmare 4 månader.
Till och med den extra judiciela lagskipningen (frågor om lagfart, inteckning,
förmyndares förordnande m. in.) kan komma att hvila under lika
lång tid, derest ej domaren utsätter särskilt sammanträde för tingens afsilande,
hvilket hädanefter ej på långt när blir så behöflig^ som under nuvarande
förhållanden.

Med fog torde kunna frågas, om en anordning, som fortfarande legaliserar
dessa långa, länge öfverklagade, domstolsferier öfverensstämmer med
nutidens behof. Redan lagkomitén framhöll för nära femtio år sedan såsom ömkligt,
att man hade tillträde till domstolen åtminstone en gång hvarje månad året
om. Att komitén det oaktadt föreslog sommarferier, torde kunna förklaras deraf
att den ej ansåg rådligt att i första början gå längre, än hvartill dåtidens
förhållanden oundgängligen föranledde och allmänna meningen påkallade.
Under det halfva sekel, som derefter förflutit, hafva emellertid förhållandena
betydligt förändrat sig; och att allmänna meningen äfven så gjort, torde
vara uppenbart bland annat deraf, att Rikets Ständer i den underdåniga
skrifvelse af den 28 Maj 1866, som föranledde häradsrätts-komiténs
tillsättande, uttryckligen uttalade den önskan att härads-rätterna måtte förvandlas
till permanenta domstolar (hvilket de väl ej kunna anses vara om
flera månader kunna förflyta mellan dess sammanträden) samt att ting måtte
hållas hvarje månad. Visserligen talas i nämnda skrifvelse äfven om en
tingsanordning, lik den af Lagkomitén föreslagna; men att meningen ej var
att densamma borde antagas oförändrad visas tydligen dels deraf, att Rikets
Ständer framhöllo möjligheten af tolf ting till och med i domsagor af två
tingslag och dels af det yttrandet att, om de i skrifvelsen anförda grunder
för häradsrätternas arbetssätt blefve gällande, ”deraf omedelbart följde, att
den nuvarande indelningen af häradsrätternas sammanträden d vissa ärliga
ting förlorade all betydelse och till fördel för rättskipningen kunde upphöra”.

Månne det nu kan finnas grundad anledning för representationen att
vika från denna så bestämdt uttalade åsigt? Eller skulle det nu vara mindre
angeläget än år 1866, att få sina mål snart anhängiggjorda och afdömda? Skulle

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

det nu vara mindre maktpåliggande att ej nödgas afvakta slutet af långa
domstolsferier, för att söka upprättelse för rättskränkningar, för att få handlagda
ansökningar om lagfart och inteckning, för att bevaka testamenten,
äktenskapsförord och lösöreköp, för att få omyndige försedda med förmyndare
o. s. v.? Kan man ej besvara dessa frågor jakande, så vill det synas, som
om Riksdagen 1872 saknade skäl att afknappa på de anspråk, som uttalades
af Rikets Ständer 1866, anspråk, Indika måste antagas hafva redan en gång
blifvit godkända af Ivongl. Maj:t, då han år 1867 förordnade komiterade
att utarbeta de lagbestämmelser, som erfordrades för att uppfylla Rikets
Ständers i meranämnda skrifvelse uttalade önskningar.

Att dessa önskningar, med afseende å verkställbarheten, ej gått för
vida, torde kunna med full visshet antagas, då, som jag vill minnas, hvarken
hofrätterna eller någon enda af de häradshöfdingar, Indika blifvit hörda
öfver komiterades förslag och hvilkas sakkännedom just i denna fråga väl
ej kan jäfvas, haft något att anmärka mot förslaget i denna del. Det praktiska
exemplet från vårt brödraland Norge ådagalägger jemväl ändamålsenligheten af
en sådan tingsanordning, som Rikets Ständer önskat och komiterade föreslagit.
Fastän i Norge ursprungligen funnits samma tingsindelning som här,
insåg man redan på slutet af 1700-talet nödvändigheten derjemte af särskilda
månadsting utan ferier. Man hade förut anbefallt ”kontinuationsting”,
ungefärligen motsvarande de af Kongl. Maj ds nu föreslagna ”allmänna
sammanträden”, men de befunnos ej tillfyllestgörande; och ehuru de ännu
qvarstå i lagen, hafva de mestadels kommit ur bruk och fått vika för de
mera ändamålsenliga månadstingen.

Ett särskildt företräde hos månadstingen, återkommande på vissa i
lagen bestämda dagar, ligger ej blott deri, att man ej behöfver anlita almanackan
för att få veta när domstolen sammanträder, utan jemväl deruti att
— derest införande af fastighetsböcker eller andra förhållanden påkalla ännu
tätare sammanträden — dessa med största lätthet kunna inskjutas emellan
de redan anbefallda månadssammanträdena. Synnerlig vigt torde äfven böra
fästas dervid, att de mindre städernas läggande under landsrätt, hvarom
fråga på allvar snart torde uppstå, väsendtligen befrämjas om städernas innevånare
tillförsäkras tillträde till domstolen, utan långa och ojemna afbrott,
hvaremot alltför antagligt är att de icke gerna vilja flytta sig under en
jurisdiktion, som under sommartiden knappt är tillfinnandes.

Mot förslaget om månadsting är inom Högsta Domstolen anmärkt att
dermed skulle följa nödvändigheten att ändra lagen, äfven i delar, som ej
tillhöra Rättegångs-balken. Huru få och obetydliga dessa lagförändringar äro,
inhemtas af komiterades förslag; och de flesta af dem äro för öfrigt icke
alls behöfliga, såvida man vill underkasta sig den med Kongl. Maj:ts förslag följ

aktliga

Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 33.

följaktliga inkonseqvens och ojemnhet i afseende å tiden för åtskilliga ärendens
behandling. Så uppstår t. ex. i följd af Kongl. Maj:ts förslag den särskilda
olägenhet af vårtingets långa utsträckning, att uti de för öfrigt bäst
lottade domsagor lagfartstiden fördröjes ända derhän, att man kan få vänta
på sin fasta halftannat år, samt att fatalietiden för bevakning af testamente,
lösöreköp m. m., äfvensom‘för återvinningstalan, blir vida längre, än hvad
det nu är och i domsagor med tre ting fortfarande skall förblifva; hvarförutan
i domsagor af två tingslag man kan få vänta på domstolssammanträde
nära fyra månader, hvilket är ett mycket ofördelaktigare förhållande än nu
eger rum, enär domaren för närvarande i dessa domsagor omöjligen kan
undvara ett särskildt afslutningssammanträde emellan tingen för domars afkunnande
och expeditioners utlemnande.

Af hvad jag nu haft äran anföra, framgår att jag för min del ej kan
tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts nådiga förslag, hvilket skulle återföra frågan
tdl den ståndpunkt, som knappast ansågs tillfyllestgörande för ett hälft
sekel tillbaka.

.lag förnekar ingalunda, att äfven genom detsamma fördelar för tillfället
vinnas, men savida fragan om häradsrätternas permanens numera icke
kan falla, synes mig, att man ej bör lagstifta endast för stunden, utan tillse
att lagstiftningen från början, äfven om den endast innefattar förberedande
åtgärder, är af den beskaffenhet, att den ej försvårar eller undanskjuter den
mest ändamålsenliga slutliga lösningen. Och jag befarar högeligen, att det
nådiga förslaget skall komma att verka i sådan riktning. Endast i den omständigheten
att — sedan Högsta Domstolen afgaf sitt utlåtande öfver
komiterades stadga redan för mera än två ar sedan — Regeringen behöft
denna långa tid för att framlägga detta lilla förslag, hvilket för öfrigt i sina
hufvucibcstämmelser utgör i det närmaste endast en afskrift af ett inom Högsta
Domstolen uppgjordt projekt, synes mig ligga ett temligen påtagligt stöd°för
den tro, att^om detta förslag nu blir lag, man åtminstone från Regeringens
sida icke på länge har att förvänta några åtgärder för att föra reformen
vidare framåt.

För att få frågan med ens och fullständigt löst, skulle det visserligen
i^ min tanke vara mest ändamålsenligt att, med hufvudsakligt bifall till Herr
Carl Ifvarssons motion, den af komiterade utarbetade stadga i dess helhet
antogs, med de modifikationer i detaljer som kunde finnas erforderliga. Men
då utsigt torde saknas, att Riksdagen så nära slutet af dess sammanvaro har
tid att egna sina omsorger åt ämnet i hela dess utsträckning, nödgas jag,
såsom ofvan är antydt, inskränka mig till den hemställan, att Riksdagen —
såvida den ej skulle finna lämpligast att på en gång behandla hela frågan

och derföre lät densamma hvila till nästa år, hvilket väl ej vore så farligt_

Bih. till Riksd. Prof. 1872. 7 Sami. 19 Häft. '' 4

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 33.

i stället för Kongl. Maj:ts förslag, antager det kapitel i komiterades som deremot
svarar, eller det som handlar om ”Lagtima ting”, och hvilket, med den
förändring jag nu tillåter mig föreslå eller att ting hålles äfven i Januari, i
allo öfverensstämmer med hvad representationen en gång fordrat och Kongl.
Maj:t erkänt såsom berättigadt.

Denna afdelning af komiterades förslag har visserligen ett något större
omfång än Kongl. Maj:ts, enär deruti finnas intagna jemväl nu gällande
stadganden om tingshållningen i de domsagor, hvilka ej skulle beröras af
det Kongl. förslaget, jemte de särskilda författningar, som ändra eller göra
tillägg till nämnda stadganden. Såsom en särskild fördel torde dock kunna
anses, att sålunda blifvit i en enda författning sammanfördt allt hvad till de
lagtima tingen hörer i alla rikets domsagor, hvarigenom undvikes den olägenhet,
som skulle uppstå, derest den af Kongl. Maj:t föreslagna lagstiftningsform
använde, eller att man i ett ämne, som för menige man är af så stor vigt
att känna, nödgas rådfråga dels 1734 års lag, dels den mängd småförfattningar,
som redan är dervid fogad, och dels ytterligare en ny, endast för
vissa domsagor gällande förordning. Jag förmår dessutom ej finna något
skäl, hvarför man ej — i sammanhang med de fördelar af tätare domstolssammanträden
som beredas en del domsagor — bör tillse att öfriga domsagor
vinna de förmåner, som stå tillsammans med den gamla tingsindelningen och
hvilka komiterades förslag sökt bereda dem t. ex. deruti, att sommarferierna
något förkortas, att tingens afslutningsdagar skola kungöras redan under tinget,
att de ej utsättas alltför nära nästa ting, att domaren tillförbindes vårda
arkivet in. in. Hvad tiden för tingens afslutande angår har jag, i enlighet
med eu anmärkning inom Högsta Domstolen, tillåtit mig föreslå en liten
modifikation, men i öfrigt är, med undantag af hvad redan är nämndt om
Januari-tinget, ingen annan väsendtlig ändring gjord än i fråga om tiden för
doms afkunnande å månadstingen, hvarutinnan nedanstående förslag mera närmar
sig hvad Kongl. Maj:t föreslagit, ehuru jag visserligen icke gått så långt
som Kongl. Maj:t, då han tillåter en domare att dröja med doms afsågande
ända till ett hälft år efter det målet utagerades.

Mot de särskilda, af Lag-Utskottet framlagda författningar, som skulle
vidtagas i sammanhang med förändrade tingsbestämmelser, har jag för min
del dess mindre något att anmärka, som de hufvudsakligen äro hemtade från
komiterades förslag. Några mindre redaktionsförändringar i enlighet med
dessa författningsförslags ursprungliga lydelse blifva dock nödiga och äro på
sitt ställe angifna. Bestämmelserna i 9 § af Kongl. Maj:ts förslag om reglering
af tingslag och antalet nämndemän i sammanslagna tingslag tillhör
det ämne, som afhandlas i 1 kap. 1 § Rättegångsbalken, och jag har derföre
ställt dem i samband dermed. Endast det icke oväsendtliga tillägg till det
Kongl. förslaget har jag tillåtit mig, att jag föreslagit, att ingen tingsreglering

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SS.

må ske, med mindre menigheterna förut blifvit derom hörda. Icke blott tungan
af tingshusbyggnadsskyldigheten kan betydligt ökas,eller minskas genom
tingslagens förändring, utan jemväl de tingsbesökandes beqvämlighet är deraf
i hög grad beroende. A ena sidan måste långa afstånd naturligtvis försvåra
tillträdet till domstolen och jemväl föranleda ökade kostnader såväl för de
rättsökande sjelfva, som för de vittnen de kunna behöfva åberopa, under det
å andra sidan sammanslagning af mindre tingslag kan medföra fördelar af
tätare domstolssammanträden Att i en så vigtig fråga menigheterna blifva
hörda, innan någon förändring vidtages, synes vara så billigt, att jag föreställer
mig, att ingen betänklighet mot ett sådant stadgande bör kunna uppstå.

Till sist har jag att yttra mig öfver det af Herr Carl Ifvarsson väckta
förslag om en särskild skrifvelse till Kongl. M.aj:t i afseende å blifvande
domsage- och tingslagsreglering. Lika med Utskottets pluralitet finner jag
skrifvelsen numera öfverflödig i hvad angår vilkoren vid häradshöfdingeutnämningar,
men icke så i fråga om tingslagens omfång. I denna del synes
det mig särdeles lämpligt att representationen uttalar sin åsigt, i all synnerhet
som goda skäl tala för tvänne olika principer, den ena att bereda så många
domsagor som möjligt förmånen af tätare domstolssammanträden genom sammanslagning
af tingslag, och den andra att bibehålla de rättsökande vid fördelen
af närhet till tingsstad. Såvidt jag rätt fattat Herr Carl Ifvarssons förslag,
afser det att uttala den åsigt, att, der principerna kunna förmedlas,
sådant bör ske med den varsamhet, att ett maximum af väglängd bestämmes,
hvarutöfver man ej, utan att särskilda undantagsförhållanden sådant
påkalla, bör gå. Och för min del anser jag detta förslag i allo välbetänkt.
Särskildt skulle jag önska, att i motiveringen till den skrifvelse, som möjligen
kan komma att till Kongl. Maj:t aflåtas, finge inflyta, att det vore
mycket ensidigt om domsaga och valkrets till riksdagsman sammanfölle. Det
lärer nemligen ej kunna bestridas, att många domsagor äro, såväl med afseende
å göromål som geografisk utsträckning, väl störa; och om äfven en eller
annan klyfning af domsaga skulle påkalla något mindre understöd af statsmedel,
torde sådant fullt uppvägas af den förbättring i lagskipning, som
skulle vinnas genom de af domkretsens trängre gränser beroende tätare domstolssammanträden.
Dessutom torde, genom mindre städers förläggande under
landsrätt, häradshöfdingarnes inkomster ökas, så att möjligen detta kan komma
att någorlunda utjemna förhållandet och särskildt statsanslag blifva obehöfligt.

De författningsförslag, jag tillåter mig vördsamt underställa Riksdagens
pröfning och hvilka redan äro i detalj hufvudsakligen granskade af Högsta
Domstolen, äro af följande lydelse:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

Förordning angående förändrade bestämmelser om häradsting.

(motsvarande Lag-Utskottets förslag i 1 punkten.)

Med upphäfvande af 2 kap. Rättegångsbalken och hvad lag och författningar
i öfrigt innehålla stridande mot nedanstående, förordnas som följer:

1 §•

I hvart härad eller tingslag skall häradshöfding, med nämnd, årligen
hålla lagtima ting, å de tider nedan sägs.

2 §•

I tingslag, som ensamt utgör eu domsaga, skola, lagtima ting hållas i
hvarje månad. De börjas första tisdagen i månaden, utom i Januari, då
tinget skall börjas andra tisdagen. Infaller helgedag å dag, som för tings
början utsatt är; då skall tinget hörjas nästa söcknedag derefter.

3 §•

Höra två tingslag till en domsaga; då skola, i hvardera, lagtima ting
hållas hvarannan månad, nemligen i ena tingslaget i .Januari, Mars, Maj,
Juli, September och November, samt i det andra i mellanliggande månader;
och gälle om tingens början hvad i 2 § skils.

Hofrätten bestämme, på häradshöfdingens förslag, i hvilken månad tingsturerna
i hvartdera tingslaget börjas skola; och skall dervid sedermera förblifva,
der ej Hofrätten, på särskild framställning, eller ock Konungen pröfva!’
lämpligt ändring göra. Hvad i ty fall bestämmes varde kungjordt, som om
andra påbud till allmän efterrättelse stadgadt är.

4 §•

Äro flera tingslag, än två, till en domsaga förenade; då skola lagtima
ting hållas tre gånger i hvart tingslag, första gången om vintern emellan
tjugonde dag Jul och April månad, andra gången om sommaren emellan
första Maj och Juni månads slut, tredje gången om hösten emellan första
September och November månads slut. Dessa ting utsättas af häradshöf -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

flingen; och sände han, minst tio veckor förut, besked derom till Hofrätten
och Konungens befallningshafvande, att införas, af Hofrätten i allmänna tidningarne,
och af befallningshafvanden i länskungörelserna.

5 §•

I tingslag, der endast ett eller två lagtima ting för närvarande årligen
hållas; gälla om tingens antal och tiden för desamma hvad hitintills särskild!
stadgadt varit; och vare om tingens utsättande och kungörande lag som i
4 § skils.

6 §•

Pröfvar Konungen, att i tingslag, som i 3, 4 eller 5 § omtalas, flera
ting hållas må, än der .sägs; gånge som särskild! iörordnadt varder; dock
må ej i något tingslag flera ting påbjudas, än i 2 § skils.

7 §•

o A- lagtima ting sammanträde rätten klockan tio förmiddagen, och sitte
ej på aftonen after klockan åtta, der ej målens synnerliga vidlyftighet det
krafvel-. Tarfvas mera än en rättegångsdag; vare rätten pligtig sammanträda
nästföljande dagar, till dess alla målen förevarit, och domar eller besked meddelats,
som i 8 § sägs. Der tingen af häradshöfdingen utsättas, som i 4 §
skils; må dock med tings afslutande anstå till särskild rättegångsdag, som af
häradshöfdingen under tinget bestämmes och genast derefter i tingslagets
kyrkor kungöres. Ej må den dag sättas närmare följande ting, än sex veckor.

8 §•

I mål, som vid lagtima ting förevarit, skall dom afkunnas innan tingets
slut, om den dessförinnan författas kan, men eljest å första rättegångsdagen
af nästa ting. Infaller detta i månaden näst efter den, då målet förevar,
och är saken af den synnerliga vidlyftighet, att längre tid erfordras; då
må med domens afkunnande anstå till första rättegångsdagen af andra tinget
efter det, då målet sist handlades. Uppskofsdom, som föranledes af parts
begäran eller utevaro, sa ock beslut öfver invändningar i rättegången, äfvensom
dom öfver häktad, skall alltid afkunnas innan tingets slut. I alla de
fall, då dom ej genast afkunnas, skall vid målets handläggning tillkännagifvas,
å hvilken dag sådant ske skall.

Hvad nu stadgadt är om anstånd med doms afkunnande till annat
ting, än det, da målet förevar, skall ej gälla der tingen af domaren utsättas,
som i 4 8 skils. ’

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

9 §.

Då alla mål å lagtima ting förevarit och Rätten afkunnat domar eller
besked, som i 8 § föreskrifves; varde tinget aflyst; dock må ej ting, som
tarfvar allena en rättegångsdag, aflysas före klockan två eftermiddagen.

10 §.

Vid lagtima ting skall kronofogde eller länsman när vara, att gå Rätten
tillhanda i det, som till hans embete hörer.

11 §•

Om gudstjenst vid lagtima ting sägs i kyrkolagen.

12 §.

För hvart lagtima ting skall häradshöfding dombok hålla, och den
sjelf underskrifva: deri antecknas alla mål, som vid Rätten förevarit och ej
i särskilda protokoll föras skola, efter hvad i 13 § sägs. Vid slutet af domboken
skall fogas förteckning på de böter, som fallit, och huru de fördelta
blifvit; och sände domaren, utan dröjsmål, den förteckning till kronofogden,
att böterna i laga ordning utsöka och redovisa. Äro ej böter ådömda, varde
sådant å sitt ställe anmärkt och kronofogden derom underrättad.

13 §.

Öfver dessa mål skola, för hvart lagtima ting, särskilda protokoll föras,
nemligen: ett öfver lagfarter med fast egendom, ett öfver inteckningar i sådan
egendom, ett öfver äktenskapsförord, ett öfver tillsättande och af skedande af
förmyndare och ett öfver bouppteckningar, morgongåfvobref samt afhandlingar
om lösöreköp. I brädden af lagfarts-, intecknings- och förmynderskapsprotokollet
skall, för hvart mål, tecknas namnet å egendomen eller personen, som
det angår. Har något af de mål, sagda äro, å tinget ej förevarit; varde det
å sitt ställe anmärkt.

14 §.

Ur domboken skola, för hvart år, utskrifvas och, innan slutet af det
nästa, till Hofrätten insändas alla de mål, som angå egande- eller nyttjanderätt
till fast egendom, egoskilnad, arf eller testamenten. De särskilda protokollen
skola afskrifvas och till Hofrätten insändas för hvart halfår, inom
sex veckor derefter, men, der tingen af domaren utsättas som i 4 § skils,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

för hvarje tingstur, inom tre månader efter dess slut. Försummar häradshöfding
hvad sålunda föreskrifvet är; böte som för dylik underlåtenhet åt
underrätt i stad stadgadt finnes.

15 §.

Alla domböcker, protokoll och andra handlingar, som till Rätten höra
eller tingslaget eljest angå, skola, der de ej erfordras för göromålen i häradshöfdingens
hemvist, i rättens arkiv förvaras; och hafve häradshöfdingen tillsyn
derå, att de noggrant vårdas.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse lända från och med
början af år 1873.

Förordning om vissa lagförändringar i sammanhang med antagande af
författning angående förändrade bestämmelser om lagtima Ting.

(Motsvarande Lag-Utskottets förslag i 5:te och fide punkterna.)

1 §•

8 Kap. 1 § Gfiftermålsbalken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen
den 13 Juli 1818, skall erhålla följande förändrade lydelse: Vilja — — i
staden inom åttonde dagen och på landet sist å det ting, som infaller näst
efter eu månad, sedan vigsel skett; och läte — — del af äktenskapsförord.

2 §•

9 Kap. 4 § Ärfdabalken skall lyda sålunda: Nu är boet upptecknadt,
då bör en afskrift af uppteckningen, antingen öppen eller förseglad, hos Domaren
ingifvas, i staden inom eu månad, och på landet sist å det ting,
som infaller näst efter eu månad, sedan uppteckningen slutades. År någon
af arfvingarna omyndig, eller utrikes stadd; varde ock den rätt hos domaren
intecknad, som omyndig eller utrikes vistande arfvet eger.

Lag-Utskottets Utlåtande N.-o 33.

3 §•

4 § 2 punkten af Kongl. förordningen den 24 September 1861, angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndiges egendom, skall erhålla
följande lydelse: Det utdrag — — och af honom före den 1 September ingifvas,
i stad till rättens ordförande eller den, som å rättens vägnar handlingar
emottaga bör, och å landet till domhafvanden.

4 §•

Till hvad lag och särskilda författningar innehålla om uppbud å fast
egendom på landet, åkommen genom fång, som lagfaras bör, göres det tillägg,
att å den ort, der flera än tre lagtima ting årligen hållas sand tre uppbud
å den fasta egendomen böra meddelas, uppbuden väl skola fortgå, ting efter
ting, utan afbrott, men lagfarten anses slutad först å det ting, som nästföljande
år infaller i den månad, då första uppbudet meddelades; börande
fästa för nya egaren å den i hans hand lagståndna egendomen da utfärdas.

5 §.

Till 11 Kap. 1 § Rättegångsbalken göres, med ändring af hvad hitintills
stadgadt varit derom, att alla stämningar till häradsrätt skola ställas
å första rättegångsdagen af Tinget, följande tillägg: Kan ej, i stämning till
häradsrätt, den dag bestämmas, då saken företagas skall; varde stämningen
ställd å första rättegångsdagen af tinget; och utsätte domaren, vid tingets
början, dag för sakens handläggning, der den ej genast förekomma kan.

6 §.

11 Kap. 4 § Rättegångsbalken, sådan den lyder i Kongl. förordningen
den 18 April 1849, ändras till följande lydelse: Käranden vare skyldiglåta
svaranden få stämning fjorton dagar förut, der han inom tingslaget bor:

utom tingslaget eller i annan stad--I alla dessa fall, der i tingslag,

hvarest tingen af domaren utsättas och kungöras skola, stämning fordrar
längre tid, än om sådant kungörande stadgadt är, må den svarande stämmas
till det ting, som näst efter viss dag infaller; och underrätte han sig sedan
sjelf, å hvilken dag tinget hållas skall.

7 §•

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 33.

7 §.

12 Kap. Rättegångsbalken skall undergå den förändring att, i stället
för 2, 3 och 4 §§, införas fyra §§ med följande nummer och lydelse:

2 §. Blifver käranden förfallolöst ute; värde saken på den stämning
ej mera upptagen; och gälde han svaranden dess kostnad, der denne när är
och det äskar.

3 §. Nu kommer käranden å föresatt tid, men svaranden ej och låter
ej laga förfall framte; viser käranden, att svaranden stämning i laga tid
fått; döme då Rätten i saken, på de skäl käranden företer, och före i domen
in, huru den, som vunnit, sin vederpart om domen kungöra skall, som
i 5 § sägs. Kommer svaranden sedan, innan tid till vad ute är, och begär
vädja; hafve der lof till, och Rätten, dit vädjadt är, döme i hufvudsaken.
Kommer han ej inom nämnda tid; njute återvinning, som i 5 § sägs; och
gånge domen i sådant återvinningsmål till utmätning, der käranden det
äskar; och han hafve våld lyfta det, som utmätt är, om han full borgen
derför ställer.

Vållas, genom svarandens utevaro, uppskof med målet; böte han från
och med tio till och med etthundra daler. Viser han å nästa Ting å landet,
eller inom en månad i stad, att han förfall haft och ej kunnat Rätten
det kungöra; gånge böterna åter.

4 §. Ej skall part från Rätten anses hafva uteblifvit, innan han ropats
upp tvänne gånger, minst en half timme emellan hvarje gång, och vid
begge uppropen borta varit. Kommer han sedan under samma Ting å landet,
eller å samma rättegångsdag i stad, innan Rätten till dom öfverlagt, att
sin talan utföra; böte för uppropsförsummelse fem daler.

5 §. Hvar som dom vunnit, efter ty i 3 § sägs, kungöre den, sedan
tid till vad förbi är, sin vederpart; eller söke utmätning derå, så tidigt, att
vederparten kan låta saken instämma till nästa Ting å landet, och i staden
inom en månad, att återvinning söka. Gör han det ej, som vunnit; njute
den, som tappat, samma tid, sedan han tillsagd varder. Pröfvas det, att han
för fattigdom ej orkar fullgöra domen, inom den tid som sagdt är; hafve
ändå makt att söka återvinning. Är det, som dömdt är, sådant, att återvinning
varder onyttig, der domen fullgöras skulle; då gånge den ej till
fullbordan. Försummar den, som tappat, den tid nu föresatt är; hafve sedan
ingen talan till återvinning.

8 §■

Hvad i 24 Kap. 5 § Rättegångsbalken stadgas derom, att häradshöfding
skall skriftligen utgifva dom, innan han från tingsstad reser, om
Bih. till liiksd. Frat. 7 Sami. 19 Raft. 5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

det så tidigt äskas, att det ske kan, vid bot tjugufem daler, varder till all
kraft och verkan upphäfdt; och galle i stället hvad Konungen i ty fall
stadgar.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla från och med
början af år 1873.

Förordning angående ändring af 2 Kap. 13 § Kyrkolagen.

(Motsvarande Lag-Utskottets förslag i 7:de punkten.)

Med ändring af hvad i 2 Kap. 13 § Kyrkolagen stadgas om Gudstjenst
vid Häradsting, förordnas, att vid underdomstol å landet skall å det
lagtima Ting, som först på året infäller, innan Rätten till domsätet träder,
Gudstjenst förrättas.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla från och med
början af år 1873.

Förordning om tillägg till 6 § i Kongl. Förordningen om Landsting

den 21 Mars 1862.

(Motsvarande Lag-Utskottets förslag i 8:de punkten.)

Till 6 § i Kongl. Förordningen om Landsting den 21 Mars 1862
göres det tillägg, att i tingslag, der dag för lagtima Tingens början är i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

lag utsatt eller genom Konungens särskilda förordnande bestämd, landstingsmannaval,
som genom valmän verkställas bör, skall förrättas å första rätte -gångsdagen af det Ting, som efter April månads utgång först infaller.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla från och med
början af år 1873.

Förordning angående ändring af 1 kap. 1 och 10 §§ Rättegångsbalken..

(Motsvarande Lag-Utskottets förslag i 9:de punkten).

1 Kap. Rättegångsbalken skall undergå den förändring, dels att i stället
för 1 § införas tre §§ med följande nummer och lydelse:

1 §•

Underrätt å landet är Häradsrätt. Der dömer häradshöfding med tolf
män, som i häradet eller tingslaget valda äro: de tolf kallas häradsnämnd.

Tingslags område bestämmes af Konungen, efter menigheternas hörande.
Varda två eller flera tingslag till ett förenade, då skall likväl, der ej Konungen
annorledes förordnar, nämnd väljas för hvart tingslag; och fördele häradshöfdingen,
efter samråd med nämnden, tjenstgöringen nämndemännen emellan.

2 §•

Då ledigt rum i nämnden fyllas skall, varde i den valkrets, för hvilken
ledigheten inträffat, val hållet å kommunalstämma. Äro flera socknar,
eller socknedelar, till gemensam valkrets förenade; bestämme rätten, å hvilken
sockens kommunalstämma valet förrättas skall. En hvar, som i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigad är, ege rösträtt vid nämnde -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

mansval inom den valkrets han tillhör; och hafve hvarje röstande en röst.
Yid lika röstetal skilje lotten.

Till nämndeman är valbar hvarje inom valkretsen bosatt, välfrejdad
man, som är tjugufem år gammal och sjelf vid nämndemansval rösträtt eger ;
dock ej den, som står under förmynderskap eller annans husbondevälde, ej
heller någon, som är i Konungens eller Rikets tjenst. Nämndeman väljes
för sex år, dock med rättighet för den valde att efter två år från tjensten
afgå. Flyttar nämndeman ur valkretsen eller visar eljest giltigt hinder; då
må Rätten honom entlediga, ändå att han ej två år tjenstgjort. Nämndeman,
som berättigad är att från tjensten afgå, skall dock tjensten fortfarande bestrida,
till dess besked till domaren inkommit, att annan vald blifvit. Den,
som fyllt sextio år, vare ej skyldig att i nämnd tjenstgöra. Ej heller
varde någon pligtig att, sedan han ur nämnden afgått, åter inträda förr, än
efter sex år.

3 §•

Är någon missnöjd med nämndemansval; ege deröfver hos Rätten klagan
föra; men valet lände ändå till efterrättelse, der ej Rätten annorlunda
förordnar. Den valdes behörighet ege Rätten pröfva, ändå att klagan
ej föres;

dels och att 10 § skall erhålla följande lydelse: Nu häfver — —- -kalle häradshöfding af de män, som närmast bo och behörige äro, att i nämnd
sitta, efter ty som behofvet fordrar.

I afseende å ifrågasatta skrifvelsen till Kongl. Maj:t angående tingslagsregleringen,
hänvisar jag till hvad ofvan är nämndt och hemställer att
Riksdagen beslutar i enlighet dermed.”

af Herr Manhell och Herr Sven Nilsson, hvilka instämt med Herr
Carlén.

af Herr Engman och Herr Lars Persson, som instämt med Herr Carlén,
i allt hvad hans reservation innehåller med afseende på införande i vårt
land af kollegiala domstolar, derom hvarje förslag boi’de af representationen
ju förr dess heldre tillbakavisas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

af Herr Ribbing: “Vid 18(58 års riksdag föreslog Lag-Utskottet i sitt

med anledning af väckta motioner om ändring i Kap. 1 § 1 Rättegångsbalken
afgifna utlåtande N:o 12, bland annat, att vilkoren för valbarhet till
nämndeman skulle vara desamma som för valbarhet till ordförande i kommunalstämma,
samt derjemte det att ej vara i Konungens eller rikets tjenst.
I sitt nu afgifna förslag har Lag-Utskottet af dessa vilkor upptagit följande,
nemligen: att för valbarhet till nämndeman fordras att hafva fyllt 25 år,
sjelf ega valrätt och ej stå under annans förmynderskap eller husbondevälde.
Derjemte bär Utskottet tillagt: att vara välfrejdad, hvilket torde kunna anses
motsvara hvad Kong! förordningen om kommunalstyrelse på landet § 14
mom. 3 i fråga om valbarhet till ordförande i kommunalstämma uttrycker
med: att ej vara tilltalad för nesligt brott eller under framtiden ställd, eller
genom domstols beslut förklarad medborgerligt förtroende förlustig eller ovärdig
att inför Rätta föra annans talan. Deremot bär Utskottet i fråga om
valbarhet till nämndeman uteslutit hvad den citerade paragrafen i förordningen
om kommunalstämma upptager såsom ytterligare hinder för valbarhet
till ordförande i kommunalstämma: nemligen att hafva all sin egendom till
borgenärer afträdt och icke, på sätt lag förmår, kunna visa sig vara fri från
deras kraf.

För min del bär jag icke kunnat instämma i dessa förändringar af
hvad 1868 års Lag-Utskott föreslagit. Uttrycket “välfräjdad44 begagnas ej i
nu gällande Strafflag; tydligare och mindre utsatta för möjliga missförstånd
synas mig derföre de i förordningen om kommunalstämma på landet begagnade
ordalagen vara. Hvad åter angår vilkoret: att ej vara under cession,
synes mig detta böra qvarstå såsom vilkor jemväl för valbarhet till nämndeman.
Nyssnämnda befattning är ett förtroendeuppdrag, och detta just i
fråga om rättens vårdande och skipande. Ingå qvalifikationer böra då finnas
hos den, som skall kunna bekläda samma post, hvilka vore egnade att
nedsätta eller förminska det anseende, som med befattningen bör vara förenädt,
och väl synes den, som skall bevaka och deltaga i rättens skipande,
sjelf böra kunna visa sig hafva gjort hvar man rätt. Att lagen ej förbjuder
den, som ej är fri från borgenärers kraf att vara domare, är icke något
skäl att, när ny redaktion af lagen om vilkoren -för valbarhet till nämndeman
skall ske, dervid bibehålla ett, efter min tanke, felaktigt eller ofullständigt
stadgande i sistnämnda hänseende.

På grund häraf får jag för min del föreslå, att nionde punkten § 2 i
Utskottets betänkande må antagas med följande lydelse:

§ 2. Till nämndeman är valbar hvarje inom valkretsen bosatt man,
som är 25 år gammal och sjelf vid nämndemansval rösträtt eger; dock ej
den, som icke råder sig och sitt gods, eller som står under annans husbonBih.
till Riksd. Prof. 1872. 7 Sami. 19 Raft. 6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33

devälde; ej den, som all sin egendom till borgenärer afträdt och icke, på
sätt lag förmår, visa gitter, att han från deras kraf fri är; ej den, som är
för nesligt brott tilltalad eller under framtiden ställd; ej den, som genom
domstols beslut förklarats medborgerligt förtroende förlustig, eller ovärdig att
fora annans talan; ej heller den, som är i Konungens eller rikets tjenst.
Nämndeman väljes för sex; år, dock med rätt för den valde att efter två år
afgå. Flyttar nämndeman ur valkretsen eller visar eljest giltigt hinder, då
må Rätten honom entlediga, ändå att lian ej två år tjenstgjort. Nämndeman
som berättigad är att från tjensten afgå, skall dock tjensten fortfarande bestrida,
till dess besked till domaren inkommit, att annan vald blifvit. Den
som fyllt sextio år, vare ej skyldig att i Nämnd tjenstgöra. Ej heller vare
någon pligtig att, sedan han ur nämnden afgått, åter inträda förr, än efter
sex år.“

STOCKHOLM, TRYCKT HOS I.SAAC MARCTJS, 1872,