Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33

Utlåtande 1867:LU33

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

3

N:o 33,

Ank. till Riksd. Kansli d. 11 Febr. 1867, kl, 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 40 §
i Kongl. Förordningen den 17 Mars 1669.

Uti en af Herr jbiclers Persson från Christianstads län till Andra Kammaren
ingifven motion (N:o 166), som blifvit till Lag-Utskottets behandling öfverIemnad,
anföres, hurusom, efter det Kongl Förordningen angående tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom den 24 September 1861 börjat tillämpas,
och det blifvit mera allmänt kunnigt, huru förmyndares förvaltning handhafves,
deraf framgått, att förvaltningen blefve de omyndiga olika dyr, i det
att en del förmyndare debiterade sina myndlingar några få riksdaler för
redogörelseräknings upprättande och andra besvär, men somlige deremot icke
nöjde sig med skälig vedergällning för det arbete de egnade åt sina myndlingars
angelägenheter, utan påförde dem, utöfver dylik ersättning, såsom arfvode 20: depenningen
af all myndlingarnes inkomst; och som för slikt förfarande velat
hemtas stöd af 40 § i Kongl. Förmyndare-ordningen den 17 Mars 1669, i anledning
hvaraf också vederbörande gode män skulle ansett sig icke vara befogade
att deremot göra anmärkning; men det vore af vigt att förekomma, det omyndigas
tillgångar underkastades oskäliga afbränningar, helst förmyndare i allt fall
vore i tillfälle att bereda sig sjelf vinst genom att å den omyndigas medel redovisa
allenast fem procent ränta, oaktadt det vore antagligt, om ock ej bevisligt,
att medlen vore utlånta mot högre ränta, har motionären hemställt, att Riksdagen
måtte för sin del besluta upphäfvande af Kongl. Förmyndare-ordningen
den 17 Mars 1669 § 40.

Härvid anser sig Utskottet allenast böra erinra, att berörda § i 1669 års
Förmyndare-ordning måste betraktas såsom redan genom 1734 års lag vara upp -

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

häfd. Då nemligen den förra innehöll, att förmyndare skulle “hvar tjugonde
penning af alle omyndige barnens årliga räntor och inkomster hafva för sitt
omak och dem dessutan bestås skälige löningar åt de betjente samt kost och
resepenningar åt dem sjelfve och dem som uti deras högnödige ärender blifva
brukade", stadgar deremot den sednare lagen rörande detta ämne uti 23 Kap.
5 § Ärfda-balken: “Den förmynderskap val och troligen förestått; njute den lön
och vedergällning, som Rätten pröfvar skälig, utan han sig annorledes åtnöja
later," hvilket innebär en tydlig ändring af förut gällande bestämmelse; och då
vid sådant förhållande icke något ytterligare upphäfvande af den ifrågavarande
§:n erfordras, torde Riksdagen finna Herr Anders Perssons omförmälda
motion

icke böra till någon vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

Fnc Sparre.

N:o 34,

Ank. till Riksd. Kansli d. 11 Febr. 1867, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ett tillägg till Kongl.

Förordningen angående tillsyn å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom.

I en till Andra Kammaren inlemnad motion (N:o 90) har Herr J. J. Magnetl
hemställt,’ att Riksdagen ville för sin del besluta ett tillägg i ofvannämnda
Kongl. Förordning, af det innehåll, att “domstolen i hvarje ort förpligtas, att hvarje
år i Januari månad till hvarje orts kommunalstyrelse låta öfverlemna förteckning