Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32 (Utlåtande 1884:LU32 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

W.o 33.

Ånk. till Rilcsd. Kansli den 4 Mars 1884, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta förslag om ändrade
stadganden rörande skyldigheten att hygga och underhålla
tingshus och härads fängelse.

Angående skyldigheten att deltaga i byggnad och underhåll af tingshus
och häradsfängelse, äfvensom beträffande beskaffenheten af tingshus,
är för närvarande stadgadt i 26 kap. 4 § Byggningabalken:

»Tingsbyggning skall hvart härad bygga, efter gårdatalet, å vanlig
tingsstad, eller der Konungens Befallningshafvande pröfvar det för allmogen
lägligast, sedan Rätten deröfver hörd är. Der skall vara en stufva
så stor, som tarfvas, och två kamrar; och vare häradet skyldigt den byggning
uppehålla. Vid hvart tingsställe skall ock ett fängelse vara, der missgerningsman
må i förvar hållas. För denna byggnad vare ingen fri, utan
sätes och ladugårdar, afhyste rå och rörs hemman, så ock preste och
klockare bol»;

och äro från skyldigheten att deltaga i tingshusbyggnad desslikes
befriade kungs- och kungsladugårdar, enligt Ivongl. brefvet till Kammarkollegium
af den 12 April 1748, samt lotshemman, enligt Kongl. förordningen
den 17 September 1783, § 2; äfvensom genom Kongl. resolution
den 28 Maj 1754 gifvits den förklaring öfver 26 kap. 4 § Byggningabalken
samt 8 § i 1723 års adeliga privilegier, att insockne frälsehemman
skola från tingshusbyggnad njuta befrielse.

Bih. till Riksd. Prof. 1884. 7 Samt. 19 Raft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32,

Under ståndsriksdagarne väcktes under eu lång följd af riksdagar
förslag om upphäfvande af den säterierna samt preste- och klockarebolen
medgifna frihet samt om skyldighet för dessa äfvensom för skattlagda utjordar,
bruk, fabriker och inrättningar att i detta besvärs utgörande deltaga,
men förslagen blefvo alltid af Rikets Ständer afslagna på tillstyrkan
af Sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottet, som till stöd för afslag anfört:
beträffande sätes- och ladugårdar samt af hyste rå- och rörshemman,
att enär vid det förhållande, att dessa fastigheter, till följd deraf att dem i
lag och särskilda författningar blifvit tillförsäkrad befrielse från ifrågavarande
skyldighet, likasom från andra skatter och onera, obestridligen
vunnit ett ökadt värde, som vid deras förvärfvande vare sig genom köp,
byte, arfskifte eller annorledes tagits i beräkning, en sådan förändring
icke skulle kunna tillvägabringas utan kränkning i eganderätten, samt den
ifrågavarande befrielsen först då borde upphöra, när alla från jorden utgående
skatter och besvär blcfve, mot ersättning till egare af privilegierad
jord, emellan alla hemman, utan afseende å deras egenskaper af privilegierade
eller icke, lika fördelade; och i fråga om preste- och klockarebol,
att deras befrielse från deltagande i tingshus och häradsfängelse utgjorde
en förmån, som ostridigt inginge i nuvarande boställsinnehafvares lönevilkor
och kommit i beräkning vid dessas bestämmande, hvarför denna befrielse
icke borde kunna upphäfvas med mindre boställsinnehafvarne derför
erhölle godtgörelse på annat sätt.

Dessa skäl åberopas af Utskottet ännu vid 1862—1863 års riksdag,
då Utskottet, under uttalande af den mening, att den föreslagna utvägen
att fördela ifrågavarande byggnadsskyldighet endast emellan egare och
innehafvare af jord icke vore den rätta för åstadkommande af en rättvis
fördelning af detta onus, förklarade, att, derest en förändring i detta hänseende
skulle åvägabringas, ifrågavarande byggnadsskyldighet borde blifva ett
kommunalbesvär, som drabbade icke endast jordegare utan hvarje till deltagande
i kommunalutskylder förpligtad person efter samma grunder, som
i kommunalförfattningarne funnes bestämda; men som befogade anmärkningar
blifvit rigtade mot kommunallagarnes beskattningsgrunder och det
just utgjorde en fråga för dagen, huru de missförhållanden, som deraf
uppkommit, skulle kunna undanrödjas, ansåg Utskottet någon förändring
i ofvan antydda syftning icke böra åvägabringas förr än denna fråga blifvit
lyckligen löst, hvarför Utskottet hemstälde, att de gjorda framställningarna
för närvarande icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda. Betänkandet bifölls af Adeln och Presteståndet, återremitterades

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

af Borgare- och Bondestånden, hvarefter de väckta förslagen förklarades
hafva förfallit. Frågan väcktes å nyo vid 1865—1866 års riksdag, men
blef då undanskjuten på grund af den ändring i häradsrätternas domsområden,
som då förväntades.

Sedan representationsreformens genomförande har utsträckande af
denna byggnads- och underhållsskyldighet ofta med anledning af väckta
motioner varit föremål för Lag-Utskottets och Kamrarnes handläggning
och beslut. Sedan år 1867 båda Kamrarne, den Första med 42 röster
mot 31, och den Andra utan votering, beslutit en underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
Riksdagen meddela förslag till sådana förändrade stadganden angående
deltagande i byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse, att
dessa åligganden blefve för medlemmarne af tingslagen, efter billiga grunder,
gemensamma, men sådan skrifvelse icke kommit att afgå, blefvo förslag
om en dylik skrifvelses aflåtande 1869 och 1870 af Första Kammaren
afslagna, men af Andra Kammaren bifallna, 1869 utan votering å
någotdera stället, samt 1870 med 77 röster mot 20 i Första Kammaren,
och i den Andra, som ogillade den punkt i Utskottets motivering, deri
antydan blifvit gjord, att frågan möjligen kunde anses hafva egenskapen af
privilegiifråga och således borde behandlas i den ordning 114 § i Regeringsformen
föreskrifver, utan votering. Vid 1872 års riksdag hemstälde
Utskottet, med anledning af erhållen åtterremiss från båda Kamrarne å
ett föregående utlåtande i frågan, att Riksdagen, med uttalande af den
åsigt, att staten borde öfvertaga skyldigheten att bygga och underhålla
tingshus och häradsfängelse, skulle i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kong], Maj:t täcktes i sådant afseende låta åvägabringa erforderlig utredning
angående sättet och vilkoren för sakens genomförande samt derefter
för Riksdagen framställa förslag i ämnet; och blef denna hemställan af
Första Kammaren afslagen med 26 röster mot 20 samt af Andra Kammaren
bifallen med 81 röster mot 52. År 1873 förnyade Utskottet sitt
skrifvelseförslag, dock så, att staten borde öfvertaga äfven skyldigheten
att bygga och underhålla stadshäkte; men enär, sedan Första Kammaren
med 45 röster mot 37 bifallit detta förslag, Andra Kammaren, efter återremiss
och begäran från Utskottet, att Kammaren måtte fatta beslut, med
110 röster mot 71 beslöt, med afslag å Utskottets hemställan, underdånig
skrifvelse af samma lydelse som 1867, 1869 och 1870, förföll frågan för
denna riksdag. Vid riksdagen 1874 återförnyade Utskottet det af Andra
Kammaren 1873 antagna förslag, hvilket nu afslogs af Första Kammaren

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

med 74 röster mot 6, men af Andra Kammaren utan votering bifölls.
Vid 1875 års riksdag heinstälde Utskottet om underdånig skrifvelse med
anhållan, det täcktes Kongl. Maj:t, vid den utredning, som med anledning
af Rikets Ständers den 20 Juni 1866 och Riksdagens den 18 Maj 1871
till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga skrivelser — åsyftande, att skyldigheten
till deltagande i byggnad och underhåll af ej mindre kyrka med
hvad dertill hörde än äfven socken- och fattigstuga samt skolhus måtte
blifva för medlemmarne af kommunen efter billiga grunder gemensam
— kunde komma att ega rum, äfven taga i öfvervägande, i hvad mån
den nu på jorden hvilande skyldigheten att bygga och underhålla tingshus
och häradshäkte måtte jemväl till andra beskattningsföremål utsträckas,
och under de nådiga framställningar, som kunde af nyss berörda skrifvelse!''
föranledas, begripa jemväl förslag till förändrad lagstiftning i nu
föreliggande fråga; men detta förslag afslogs af Första Kammaren med
48 röster mot 39, hvaremot detsamma af Andra Kammaren bifölls utan
votering.

Vid riksdagarne 1876, 1877 och 1878 framlade Utskottet förslag
till författning, enligt hvilken alla de, som inom tingslaget (häradet) erlade
kommunalutskylder, skulle i kostnaden för uppförande och underhåll
af tingshus och häradsfängelse deltaga efter den grund, som för utgörande
af dessa utskylder funnes stadgad. Dessa förslag afslogos af Första Kammaren
och biföllos af Andra Kammaren, 1876 utan votering i någondera
Kammaren, 1877 med 41 röster mot 29 i Första Kammaren, i den Andra
utan votering, 1878 i Första Kammaren med 53 röster mot 33, i
Andra Kammaren äfven nu utan votering. Vid 1879 års riksdag blef en
motion i syfte, att byggnads- och underhållsskyldigheten af tingshus och
häradsfängelse skulle, sedan dessa byggnader blifvit till staten öfverlemnade,
af statsverket öfvertagas, på hemställan af Utskottet af båda Kamrarne
afslagen, af Första Kammaren med 47 röster mot 23 och af Andra
Kammaren utan votering. Med anledning af öfriga i frågan väckta
motioner, framlade emellertid Utskottet förslag till förordning af innehåll,
att i kostnaden för uppförande och underhåll af tingshus och häradsfängelse
skulle alla de, hvilka inom tingslaget erlade kommunalutskylder,
deltaga, för fastighet efter hela samt för andra beskattningsföremål efter
en fjerdedel af derå belöpande fyrktal; men blef detta förslag af Första
Kammaren med 53 röster mot 32 afslaget, hvaremot Andra Kammaren
utan votering biföll enahanda förslag till förordning, som vid de tre nästföregående
riksdagarne vunnit Kammarens godkännande. Vid 1880 års

Lag Utskottets Utlåtande No 32.

riksdag förnyade Utskottet, med anledning af till Utskottets yttrande öfverlemnade
framställningar i ämnet, sitt 1879 afgifna förslag, hvilket
emellertid afslogs af Första Kammaren med Öl röster mot 20, hvilka afgåfvos
för bifall, hvaremot Andra Kammaren utan omröstning med utslag
af Utskottets hemställan biföll eu vid utlåtandet fogad reservation i syfte,
att uti ifrågavarande besvär skulle alla de, hvilka inom tingslaget erlade
kommunalutskylder, deltaga efter den grund, som för utgörande af dessa
utskylder funnes stadgad. De vid 1881 års riksdag väckta förslag i ämnet
blefvo af Utskottet afstyrkta på den grund, att frågan läge under utredning
af den utaf Kongl. Maj:t under den 20 Juni 1879 tillsatta skatteregleringskomité,
och blef detta utlåtande godkändt af båda Kamrarne
utan votering.

Skatteregleringskomitén har i sitt den 13 September 1882 afgifna
underdåniga utlåtande och förslag angående skatteförhållandena i riket
egnat uppmärksamhet äfven åt den kommunala byggnadsskyldigheten och
särskildt skyldigheten att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse,
samt, efter en historik öfver ämnet (ss. 355—359), förklarat
att man sedan länge har kommit till insigt derom, att mantalet icke vidare
vore en tillförlitlig gradmätare på olika fastigheters skatteförmåga.
Denna insigt hade föranleda att mantalet afskaffats såsom grundval för
utgörande af kyrkobyggnadsskyldigheten, och det hade synts komitén
vara af bjudande skäl påkalladt, att nu jämväl för de återstående fall,
der mantalet bibehållits såsom grund för utskylders utgörande, ersätta
detsamma med en annan och rättvisare norm. Äfven ur andra synpunkter
hade komitén funnit mycket vara att anmärka mot nu gällande grunder
för utgörande af ifrågavarande byggnadsskyldigheter (s. 371). Komitén
lemnar derpå (s. 374) uppgifter å kostnaderna år 1878 för nu ifrågavarande
besvär inom rikets olika län samt föreslår, på anförda skäl, som
på det närmaste sammanhänga med hela det sätt, å hvilket komitén ansett
den kommunala beskattningen i allmänhet böra ordnas, »att 1, 2 och
4 §§ i 26 kapitlet Byggningabalken måtte på det sätt ändras, att bestämmelser
i dem införas derom, att kostnaderna för deri omförinälda
byggnader skola utgå efter samma grund, som komitén för utgörande af
kommunalutskylder föreslår» (s. 403). Vid föredragning af frågan i statsrådet
den 19 Januari 1883 (Kongl. Maj:ts proposition N:o 11 till 1883
års riksdag) yttrade chefen för Justitiedepartementet:

»Äfven om man med skatteregleringskomiténs flertal måste erkänna
behofvet af en revision af de grunder, efter hvilka den kommunala

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

byggnadsskyldigheten nu utgöres, skall det dock helt visst medgifvas, att
en sådan revision icke står i något omedelbart sammanhang med de stora
och vigtiga samhällsfrågor, på hvilkas lösning Eders Kongl. Maj:ts omtanke
för närvarande är företrädesvis rigtad. Om så är, kan en lycklig
utgång af dessa frågor icke främjas derigenom, att de sammanlänkas med
en annan fråga, jemväl den af djupt ingripande art och innefattande
spörsmål af den beskaffenhet, att de ännu säkerligen fordra ganska vidtgående
utredningar, innan de kunna på ett fullt nöjaktigt sätt besvaras.
I hvilken mån den på fastigheterna och matlagen hvilande byggnadsskyldighet
skall lindras, eller med andra ord huru tungt den bör drabba
sådana kommunens medlemmar, som nu i ringa eller ingen mån deraf
beröras, kommer säkerligen att blifva föremål för mycken meningsskiljaktighet.
Huru den af komitén föreslagna fördelning af byggnadsskyldigheten
i verkligheten skall slå sig ut, kan ingalunda sägas vara nöjaktigt
utredt genom den undersökning af förhållandena under ett enda
år, som komitén företagit, och en fullständig utredning i detta hänseende
kan knappast ske förr än man fått erfara resultaten af den taxering, som
komme att verkställas på grund af den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna
bevillningsförordning, derest denna blifver af Riksdagen antagen. Hvad
särskildt tingshusbyggnad beträffar, har det satts i fråga, om den ej snarare
bör bekostas af staten än af häradet. Skulle denna åsigt göra sig
gällande, vore en efter nya grunder verkstäld fördelning af besväret mellan
häradsboerna utan allt ändamål.

»Under sådana förhållanden synes mig frågan om byggnadsskyldighetens
reglering böra uppskjutas till en tidpunkt, då åt densamma kan
odelad egnas all den uppmärksamhet, hvaraf den är förtjent.

»Såsom ett skäl att påskynda eu ny lagstiftning i detta ämne, kunde
möjligen åberopas de uppgifter komitén meddelat derom, att en del af
prestationerna vid prestgårdsbyggnad alldeles i strid mot lag alagts matlagen,
och att dessa vid kyrkobyggnad i vissa län fått en vida större
börda sig pålagd än lag medgifver. Men dessa oegentligheter, som röra
lagens tillämpning, icke dess innehåll, böra försvinna, derest Eders Kongl.
Maj:t och Riksdagen funne lämpligt att, såsom skatteregleringskomitén
föreslagit, i kommunallagarne intaga föreskrifter, egnade att bättre än
de hittills gällande förekomma uttaxering af utskylder efter andra grunder
än lag föreskrifver.

»På grund af hvad jag sålunda anfört, kan jag ej tillstyrka någon

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

åtgärds vidtagande i och för ändring af 1, 2 och 4 §§ i 20 kapitlet
Byggningabalken af 1734 års lag.);

I detta yttrande förenade sig statsrådets öfrige ledamöter och blef
denna mening ock Kong]. Maj:ts beslut.

Ändring i nu ifrågavarande 4 § af 20 kap. Byggningabalken påyrkas
vid innevarande riksdag i tre till Lag-Utskottet öfverlemnade motioner,
väckta inom Andra Kammaren af Herr J. Anderson i Tenhult, N:o 5,
af Herr J. E. Johansson i Forneby, N:o 50, och af Herr Magnus Andersson
i Gripenberg, N:o 89, hvilka samtlige förorda antagandet för utgörande
af ifrågavarande besvär af den grund, som för utgörande af kommunalutskylder
i allmänhet finnes stadgad, i hvilket hänseende föreslås:

af Herr J. Anderson i Tenhult:

»1 :o) att Riksdagen för sin del ville besluta den ändring i 4 § af 26
kap. Byggningabalken, att den får följande lydelse:

Tingshusbyggning skall hvart härad eller tingslag bygga å vanlig

— — — I kostnaden för uppförande och underhåll af dessa byggnader
skola alla de, hvilka inom tingslaget erlägga lcommunalutskylder, deltaga
efter den grund, som för utgörande af dessa utskylder finnes stadgadt.

2:o) att Kongl. förordningen den 17 September 1783, så vidt den
afser befrielse för lotshemman att deltaga i tingshusbyggnad, i öfverensstämmelse
dermed förändras»;

af Herr J. E. Johansson i Forneby:

»det Riksdagen måtte besluta upphäfvande af Kongl. förordningen
den 17 September 1783 angående befrielse från detta besvär för lotshemman
och förändring af 4 § 26 kap. Byggningabalken till följande lydelse:

»Tingsbyggnad skall hvart härad bygga å vanlig tingsstad eller der
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande pröfvar det lämpligast, sedan Rätten
deröfver hörd är. Der skall vara eu stuga, så stor som tarfvas, och två
kamrar. Vid hvart tingsställe skall ock ett häradsfängelse vara, der missgerningsman
må i förvar hållas. Kostnaden för dessa byggnader och deras
underhåll utgöres efter samma grunder, som för gemensamma kommunalutskylder
är bestämd»;

samt af Herr Magnus Andersson i Gripenberg:

»att Riksdagen behagade, med upphäfvande af 4 § i 26 kap. Byggningabalken
stadga, att denna paragraf hädanefter skall erhålla följande
förändrade lydelse:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

»Tiugsbyggning skall hvart härad bygga å vanlig tingsstad, eller der
Konungens Befallningshafvande prof var det för allmogen lägligast, sedan
rätten deröfver hörd är.

Der skall vara en stufva, så stor som tarfvas, och två kamrar; och
vare häradet skyldigt den byggning uppehålla. Vid hvart tingsställe skall
ock ett fängelse vara, der missgerningsman må i förvar hållas. För dessa
byggnaders uppförande och underhåll skall kostnaden gäldas i samma ordning;
som rörande kommunalutskylder i allmänhet är stadgadt»;
och anför, till stöd för sitt förslag,

Herr J. E. Johansson följande:

»Deltagandet i kostnaden för byggande af tingshus och häradshäkte
enligt 4 § 26 kap. Byggningabalken är ett af de ännu qvarstående gamla,
föråldrade och orättvisa lagstadgandena, hvilket icke med skäl kan anses
böra vara tillämpligt på landets närvarande förhållanden. Ingen lärer
kunna påstå, att lag- och rättskipning är tillkommen och nödvändig endast
för en enda samhällsklass, nemligen den i mantal satta jordens egare och
innehafvare, å hvilka nu ensamme skyldigheten att bygga och underhålla
sagda hus ligger, och hvarifrån äro befriade, utom andra i öfrigt skattskyldige,
egare af sätes- och ladugårdar, aftysta rå- och rörshemman, så
ock preste- och klockarebol jemte lotshemman. Sedan den tiden, då dessa
lagbestämmelser stiftades, hafva många andra näringar utom jordbruket
uppstått inom vårt land, för hvilkas egare och innehafvare lag och rätt
äro lika nödvändiga och domstolarne minst lika mycket anlitas och besväras
som af jordbrukarne. Att lagskipningen är en allmän statens angelägenhet,
bevisas äfven deraf, att aflöningen till hela domarepersonalen
utgår af statens gemensamma medel. Under de senare aren hafva sa väl
Riksdagen som ock Kongl. Maj:t insett obilligheten och orättvisan af de
gamla stadgandena, och derföre i flera fall beslutat tidsenligare grunder
för fördelningen af kostnaderna och deribland för byggande af skolhus
in. m., hvilka, likasom tingshus, äro gemensamma och tillgängliga för alla
medborgare. Billighet och rättvisa fordra, att förändring i samma retning
sker för kostnaden att bygga och underhålla tingshus och häradshäkte.
»

De af de båda andra motionärerne andragna skäl äro, om ock i andra
ord uttryckta, hufvudsakligen desamma som de, hvilka sålunda af
Herr J. E. Johansson anförts.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

Då Utskottet, vid den förnyade pröfningen af denna fråga, kommit
till samma resultat, som vid 1879 och 1880 års riksdagar, anser Utskottet
sig nu kunna inskränka sitt uttalande till ett upprepande af de skäl,
Utskottet då androg för sitt förslag, och hvilka fortfarande synas Utskottet
fullgiltiga.

Utskottet anförde då:

»Att lägga skyldigheten att hygga och underhålla tingshus och häradsfängelse
på alla dem, hvilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder,
att utgöras efter samma grund, som för erläggande af dessa utskylder tinnes
stadgad, har Utskottet flere gånger föreslagit, men detta har icke vunnit
Första Kammarens bifall och torde äfven nu hafva mycket ringa utsigter
att blifva Riksdagens beslut.

»Vill man i denna så mycket omordade fråga nu komma till ett resultat,
bör man derföre, enligt Utskottets tanke, låta detta onus fortfarande
hufvudsakligen hvila å fastighet och härvid utsträcka deltagandet till all
fastighet, samt låta skyldigheten utgöras efter det på fastigheterna belöpande
fyrktal, men derjemte låta äfven dem, som skatta för andra beskattningsföremål
än fastighet, i viss mindre proportion deltaga i besväret.

»Hvad nu den från detta onus för närvarande befriade jordbruksfastighet
angår, så hafva de skäl, som föranledt 17 31- års lagstiftare att
frikalla sätes- och ladugårdar samt aftysta rå- och rörshemman från allt
deltagande i tingshusbyggnad, sedan rättigheten att besitta sådana hemman
icke vidare är frälsemän allena förbehållen, samt en senare tids lagstiftning
äfven medfört förändring i stadgandena om frälsemäns forum privilegiatum,
i det närmaste bortfallit, och någon giltig anledning, hvarför
innehafvare af preste- och klockarebol skulle i förevarande afseende åtnjuta
en förmån, som icke tillkommer andra boställshafvare, kan svårligen
uppvisas, likasom ingen skälig anledning torde kunna anföras, hvarför
lotshemman skola vara från sådan skyldighet frikallade. Den frihet i
nämnda hänseende, som enligt särskilda privilegier eger rum för viss fast
-egendom, måste för öfrigt anses meddelad endast med afseende å de förhållanden,
som förefunnos, då samma frihet beviljades, eller att byggnadsskyldigheten
var ett jorden uteslutande åliggande besvär, hvadan tillämpningen
af denna frihet bör förfalla på samma gång för nämnda skyldighets
utgörande stadgas en helt och hållet ny grund.

»Beträffande deltagande från andra samhällsmedlemmars sida, än jordbrukares,
har Utskottet i sina utlåtanden i frågan vid föregående riksdagar
erinrat, att de nu i ämnet gällande stadganden härledde sig från en tid,

Bill. till Biksd. Prot. 1884. 7 Sand. 19 Höft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

då man icke visste af någon annan till deltagande i allmänna onera på
landet förpligtad befolkning än jordbrukaren, och då man icke kände
någon annan grund för dennes beskattning än det hemmantal, han innehade.
Emellertid vore nu förhållandena väsentligen förändrade. I alla
landsändar hade, jemte den egentlige jordbrukaren, uppstått en befolkning
af bruksidkare, fabrikanter, handlande och handtverkare med flere, hvilka
lika väl som jordbrukaren hade intresse af rättskipningens behöriga handhafvande.
De borde derföre ock i sin mån, efter lämpliga grunder, bidraga
till uppehållande af de för detta ändamål nödiga inrättningar, synnerligast
som, med förändrade tidsåsigter och befolkningens tillväxt, fordringarna i
afseende å beskaffenheten af ifrågavarande byggnader betydligt stegrats;
och på samma gång man under senare tider allt mera erkänt, att hemmantalet
icke vore någon lämplig grund i fråga om deltagande i kommunala
besvär, hade man ock medgifvit rättvisan och billigheten deraf, att
skyldigheten till deltagande i dylika besvär utsträcktes till alla skattdragande.

»För utsträckning af ifrågavarande skyldighet till äfven annan fastighet
än jordbruksfastighet, synas Utskottet i öfrigt samma skäl tala som
för jordbruksfastighetens deltagande, och står en sådan utsträckning derjemte
i öfverensstämmelse med hvad genom förordningen den 4 November
1876 är stadgadt om byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill
hörer, att byggningsverke, körslor och annan kostnad för kyrkas byggande
och underhåll skall utgöras af egare eller innehafvare af fast egendom
efter samma grund, som är för kommunalutskylder bestämd, och dagsverken
efter matlag.

»Då egandet af andra beskattningsföremål än fastighet icke innebär
samma stadigvarande intresse, och med den större rörlighet, dessa beskattningsföremål
förete, de understundom kunna komma att med kort mellantid
inom olika tingslag deltaga uti kanske ganska betydliga kostnader för
ifrågakommande byggnad och underhåll af tingshus och häradshäkte, samt
följaktligen skulle kunna komma att jemförelsevis för tungt i nu förevarande
afseende beskattas, derest de skulle deltaga i skyldighetens utgörande
med hela det dem åsätta fyrktal, har Utskottet ansett en nedsättning
till deltagande med allenast en fjerdedel af det åsätta fyrktalet
kunna för dem medgifvas.»

Till det sålunda redan vid föregående tillfällen anförda vill Utskottet
nu endast lägga, att det synes Utskottet, som om man lättast skulle nå
det af alla åsyftade målet — en förenkling och omgestaltning af våra

Lag-TJtskotteis Utlåtande N:o 32. 11

invecklade skatteförhållanden — derest man, i stället för att mot hvarje
partiel reform andraga, att med densamma bör väntas, tills skattefrågan
i hela sin vidd kan lösas på en gång, så småningom förbereder denna
slutliga lösning genom att undanrödja de påtagligaste och derför mest
öfverklagade, om ock icke alltid mest tryckande oegentligheterna.

Då Utskottet till dessa räknar, på anförda skal, det sätt, på hvilket
för närvarande tingshusbyggnadsskyldigheten är ordnad, och då Utskottet
anser, att 1879 och 1880 års förslag är antagligt såsom en medelväg
mellan de olika yrkandena i denna fråga, får Utskottet, med anledning af
föreliggande motioner, hemställa,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag

angående skyldighet att deltaga i kostnaden förbyggnad
och underhåll af tingshus och häradsfängelse.

Med ändring af hvad 26 kap. 4 § Byggningabalken
och särskilda författningar stadga angående
skyldighet att deltaga i byggandet af tingshus och
häradsfängelse, förordnas härigenom, att i kostnaden
för uppförande och underhåll af sådan byggnad skola
alla de, hvilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder,
deltaga, för fastighet efter hela samt för andra beskattningsföremål
efter en fjerdedel af derå belöpande
fyrktal. Uppkommer vid den beräkning bråktal, skall
det bortfalla.

Stockholm den 4 Mars 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

E. THOMASSON.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

Reservationer:

af Herrar Bäckström, Stråle och Fröberg, hvilka ansett, att samtliga
motionerna bort af Utskottet afstyrkas;

af Herr Grefve Strömfelt: »Under en följd af riksdagar har blifvit
framhållet, att grunden för bidrag till byggande och underhåll af tingshus
och häradsfängelse icke längre är densamma, som då 1734 års lag
skrefs och detta besvär lades på »gårdtalet». Man har derför ansett att
öfrige beskattningsföremål borde i någon mån deruti deltaga. I en sådan
åsigt måste jag instämma. Men å andra sidan torde icke kunna förnekas,
att svårigheter möta vid bestämmande af den proportion till jordbruksfastighet,
i hvilken dessa beskattningsföremål böra ingå. Utskottet säger
i dess motivering: »för utsträckning af ifrågavarande skyldighet till äfven
annan fastighet än jordbruksfastighet synas Utskottet i öfrigt samma skäl
tala, som för jordbruksfastighetens deltagande». Härvid måste anmärkas,
att industrien, i olikhet med jordbruket, beskattas för både fastighet och
inkomst af rörelse. Vid sådant förhållande liar jag, ehuru delande den
åsigt att »gårdtalet» icke längre bör ensamt vidkännas ifrågavarande byggnadsskyldighet,
likväl ej kunnat instämma i den af Lag-Utskottet antagna
utsträckning deraf till andre skattskyldige. Enligt Utskottets förslag skall
icke sällan inträffa, att industrien, i följd af sina dubbla beskattningsföremål,
får, efter lika taxerings- och uppskattningsvärde, bidraga med högre
belopp än jordbruksfastighet. Då jag anser att skäl icke förefinnas för
en sa omfattande förändring, men på samma gång erkänner det berättigade
deri, att jordbruksfastighet icke ensam bör vidkännas en tunga, hvaraf
andra beskattningsföremål hafva nytta, och således att dessa senare i någon,
men mindre proportion än jordbruksfastighet böra i besväret deltaga,
tillåter jag mig vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande
Lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden för
byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse:

Lag-TJtskottets Utlåtande Ro 32.

Med ändring af hvad 26 kap, 4 § Byggningabalken
och särskilda författningar stadga angående
skyldighet att deltaga i byggandet af tingshus och
härad sfängelse, förordnas härigenom, att i kostnaden
för uppförande och underhall af sådan byggnad skola
alla de, hvilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder,
deltaga, för jordbruksfastighet efter hela, för
annan fastighet efter halfva samt för andra beskattningsföremål
efter en fjerdedel af derå belöpande fyrk tal.

Uppkommer vid den beräkning bråktal, skall det
bortfalla»;

af Herr Hans Andersson i Nöbbelöf, som ansett, att Utskottet bort
tillstyrka Riksdagen att för sin del antaga följande förslag till ändrad
lydelse af 26, kap. 4 § Byggningabalken: »Tingshus och häradsfängelse
skola byggas a vanlig tingsstad eller der Konungens Befallningshafvande
etter Rättens hörande, finner det vara för allmogen lämpligast; och bör
kostnaden för sådana byggnaders uppförande och underhåll fördelas på
alla inom tingslaget boende efter de grunder, som för kommunalutskylciers
utgörande i allmänhet äro stadgade.

. Herr änders Persson har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom Utskottet.

Bih. till Riksd. Prof, 1884. 7 Samt. 19 Haft.