Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32 (Utlåtande 1876:LU32 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

N:o 32,

Ank. till Riksd. Kansli den 12 April 1876, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta förslag om ändring af gällande
stadganden dels rörande skyldigheten att hygga och
underhålla kyrka med hvad dertill hörer jemte prestgård,
dels ock i fråga om grunderna för utgörandet af
församlingens bidrag för folkskoleundervisningens upprätthållande.

Uti särskilda, i dessa ämnen inom Kamrarne väckta motioner, öfver
hvilka det enligt erhållna remisser åligger Lag-Utskottet att sig yttra,
har blifvit föreslaget:

inom Första Kammaren:

af Herr N. S. von Koch (motion N:o 34), att Riksdagen ville för
sin del besluta, »att, med ändring af 26 Kapitlet 1 § Byggninga-balken
och de författningar, som innefatta tillägg eller förklaring af detta lagrum,
stadgas:

»Alla, som i socknen bo, skola kyrka bygga och uppehålla, med hvad
dertill hörer, såsom klockstapel, kyrkomur, sockenstuga, fattighus och
skolhusbyggnad»;

»För underhäll af dessa byggnader tillskjutes årligen ett belopp,
svarande emot en procent utaf husens brandförsäkringsvärde».

»Vid nybyggnad fördelas den kostnad, som dertill åtgår och hvartill
uti de särskilda kassorna befintliga behållningar icke förslå, eller anses
Bill. till Riksd. Brok 1876. 7 Samt. 17 Höft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

ej böra användas, sålunda att det årliga belopp, som vid nybyggnadens
beslutande skulle åtgå till ränta och amortering under 40 år på ett för
byggnaden erforderligt lån, uttaxeras under nämnda tid, eller 40 år,
i socken».

»Kyrkostämma eger besluta upptagande af amorteringslån för nybygg11^
af dylikt hus eller för betalande af för uppförande af sådan
byggnad iråkad skuld, med vilkor att detsamma inom 40 år betalas».

»De årliga tillskott, hvilka sålunda af kyrkostämma beslutas, uttaxeras
efter fyrktalsberäkning».

inom Andra Kammaren:

af Herr Anclers August Andersson (motion N:o 38), »att Riksdagen
måtte till Kongl. Maj:t ingå med förnyad skrifvelse, hvari, enär behofvet
af rättvisare fördelningsgrund för skyldigheten att bygga och underhålla
kyrka och skola med hvad dertill hörer äfvensom prestgård, stundeligen
varder mera trängande, anhålles, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och
nästkommande Riksdag meddela förslag till sådana förändrade stadganden
angående sagda skyldighet, att den blifver för kommunens medlemmar
efter billiga och rättvisa grunder gemensam».

af Herr A. W. Westerdal (motion N:o 58), att Riksdagen, derest eu
lagförklaring icke vore tillfyllestgörande, ville för sin del besluta, »att
mjöl- och sågqvarnar samt andra verk och inrättningar skola, efter dem
åsatt taxeringsvärde såsom jemförelsegrund med hemmans, deltaga uti
kyrko- och prestgårdsbyggnad der den efter mantalsberäkning utgår;
samt att Riksdagen med anmälan häraf ville hos Kongl. Maj:t anhålla
om upphäfvande af 40 § 2 momentet i Kongl. resolutionen uppå allmogens
besvär den 1 September 1741, i hvad frågan angår deri omnämnda
qvarnverk».

af Herr Jonas Peter Nilsson (motion N:o 60), »att, med bibehållande
af Kongl. Resolutionen den 13 December 1672, som bestämmer att kyrkor
i Skåne skola byggas och underhållas med kyrkofonden, samt med den
rätt oförkränkt, som blifvit genom särskilda författningar och privilegier
tillerkänd jord af viss natur i afseende å befrielse från deltagande i
kyrkas byggande, Riksdagen må för sin del besluta:

Ro att i öfrigt skyldighet att bidraga till byggande och underhållande
af å landet belägen kyrka med hvad dertill hörer, såsom klockstapel,
kyrkomur, socknestuga och fattigstuga, skall, med undantag för

Lag, Utskottets Utlåtande N:o 32.

de dertill erforderliga dagsverken, hvilka böra utgöras i likhet med hvad
hittills stadgadt varit, åligga eu hvar, som enligt 57 § i Kongl. förordningen
om kommunalstyrelse på landet af den 21 Mars 1862 är pligtig
att till kommunens gemensamma utgifter lemna bidrag; och

2:o att dessa bidrag skola utgöras med belopp, som bestämmas
enligt de i 58 § af nämnda Kongl. förordning för kommunalutskylders
utgörande stadgade grunder».

af Herr Pehr Benjaminsson (motion N:o 97), »att Riksdagen med
ändring i 26 Kapitlet 2 paragrafen Byggninga-balken måtte besluta, att
den byggnadsskyldighet å prestgård, som hittills ålegat församlingarne,
öfverflyttas på kyrkoherdarne sjelfve».

af Herr J. M. Svensson (motion N:o 37), »det Riksdagen ville hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdandet af eu författning,
att alla kostnader för skolhusbyggnaders uppförande och underhåll må
utgå efter 2 artikeln i bevillningsstadgan af så väl jordegendom som
andra beskattningsföremål».

af Herr Per Nilsson i Espö (motion N:o 52), »att punkten 2 af
§ 3 i Kongl. stadgan den 18 Juni 1842, angående folkundervisningen i
riket in. m., skall erhålla följande förändrade lydelse:

Kostnaden härtill skall, der ej annorlunda öfverenskommes, af alla
inom distriktet boende utgöras efter fyrktal, utan afseende etc.»

af Herr A. P. Lind (motion N:o 117), »att § 3 i Kong], stadgan
för folkundervisning i riket af den 18 Juni 1842 må förändras och få
följande lydelse:

Hvarje skoldistrikt åligger att anskaffa och underhålla tjenliga rum
för de folkskolor, som inom distriktet finnas eller blifva inrättade. Kostnaden
härför skall utgå efter samma bevillning som för fastighet, kapital
eller rörelse, af hvad natur eller beskaffenhet som helst och i den mån
som derför rösträtt vid kyrkostämma erhålles»; samt

af Herr Sven Nilsson i Efveröd (motion N:o 25), »att, med upphäfvande
af Kongl. förordningen den 29 Maj 1850, den förändring i
Kongl. Maj:ts nådiga stadga om folkundervisningen i riket den 18 Juni
1842 måtte vidtagas, att 3 § får följande lydelse:

Hvarje skoldistrikt åligger anskaffa och underhålla tjenliga rum för
de folkskolor, som inom distriktet finnas eller blifva inrättade, beroende
det af församlingsboarne sjelfve att, der fast skola inrättas, efter sig

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

företeende omständigheter bestämma dess läge, dock helst nära intill
ordförandens i skolstyrelsen bostad, för att lätta hans uppsigt öfver skolan;

och att 4 § 5 mom. i samma stadga, sådant det lyder i Kongl.
förordningen den 29 September 1853, måtte få följande innehåll:

För att bereda till^ånar till de årliga omkostnader, som erfordras
för uppförande och underhåll af tjenliga rum för folkskolorna samt för
lärarnes aflöning och andra utgifter för skolväsendet, skall, der ej andra
medel härtill finnas, ett årligt bidrag af minst två och högst sexton
skillingar banko af hvarje skattskyldig person i församling utgöras. Om
dessa bidrag icke uppgå till de för ofvannämnda behof erforderliga belopp,
skall det åligga församlingarne att det som brister sammanskjuta efter
de grunder, som gälla för de allmänna kommunalutskyldernas utgörande».

Hvad först angår skyldigheten att deltaga i kyrkobyggnad stadgades
i l Kap. Kyrkobalken af 1442 års Landslag, likasom förut i åtskilliga
landskapslagar, att denna skyldighet skulle åligga dem, som i socknen
egde jord, samt att de, vid fullgörandet deraf, borde lemna dagsverken
efter bondetal, och körslor efter jordatal. Sedermera föreskrefs i 1 § af
26 Kap. Byggninga-balken af nu gällande lag, att »alle, som i socknen
bo, skola kyrka bygga och uppehålla, och hvad dertill hörer: såsom
klockstapel, kyrkomur, socknestufva och fattigstuga», samt att byggnadsvirke,
körslor och annan kostnad härtill skulle utgöras efter hemmantalet
och dagsverken efter matlagen. Förpligtelsen att göra dagsverken
utsträcktes härigenom äfven till medlemmar af församlingen, som icke
cgde jord. Och förklarades medelst Kongl. brefvct den 4 Maj 1759, att
kyrkobyggnadsskyldigheten för hemman borde efter oförmedladt mantal
bestämmas.

Derefter har särskild! blifvit stadgadt genom 40 § i Kongl. resolutionen
på allmogens besvär den 1 September 1741, att stångjernsbruk i
förhållande till härdarnes antal, hvarje härd svarande mot ett helt mantal,
samt mjölqvarnar af krono- och kronoskatte natur i förhållande till deras
ränta, jemförd med grundräntan å ett mantal i orten, böra i kyrkobyggnad
deltaga, hvilken sistnämnda föreskrift tillämpats genom Kongl.
Kammarkollegii utslag den 16 September 1858 å skattlagda sågqvarnar
och medelst Kong!, brefvct den 16 Juli 1862 å skattlagda frälse mjölqvarnar;
äfvensom genom Kongl. brefvct den 23 Augusti 1855 och
Kongl. Kammarkollegii ofvanberörda utslag föreskrifvits, att glasbruk,

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 32.

klädesfabriker, tegelbruk och spikhammare skulle till sådan byggnad bidraga
efter de grunder, som för rösträtt i sockenstämma blifvit bestämda.

Från deltagande i kyrkobyggnad äro deremot befriade dels, enligt
8 § af adelns privilegier den 16 Oktober 1723, frälsesäterier i Skåne,
Halland, Blekinge och Bohus län, äfvensom insockne frälsehemman i dessa
orter, när så af ålder varit vanligt, dels, enligt 4 § i presterskapets privilegier
den 16 Oktober 1723, Malmö Recess med flere författningar,
prostgårdar i samma provinser, dels, enligt 12 § af Kongl. resolutionen
på allmogens besvär den 9 December 1766, innebyggare i kapellförsamlingar
vid utvidgning af moderkyrka, samt dels, enligt Kongl. Kammarkollegii
kungörelse den 29 Oktober 1793, skattlagda utjordar; hvarjemte
genom Kongl. cirkuläret den 26 Oktober 1850 finnes stadgadt, att soldater
och annat krigsmanskap, då de äro stadda i tjenstgöring, äro fria
från dagsverksskyldighet vid kyrkobyggnad.

Med föranledande dels af de förändrade förhållanden, som sedan
1734 års lags stiftande på landet uppkommit, i det vid sidan om hemmansegaren
der uppstått en ganska talrik befolkning af olika näringsidkare
och flera andra, hvilka i många hänseenden äro med jordbrukaren
1 ikstälde, dels ock deraf, att genom odlingar och andra omständigheter
mantalsvärdet inom olika hemman blifvit så väsentligt olika, att hemmantalet
såsom delningsgrund för ifrågavarande besvärs utgörande hemmansegarne
emellan visat sig allt mera olämpligt, hafva under en lång
följd af riksdagar förslag blifvit framlagda i syftning att lätta detta besvär
genom eu jemnare och mera tidsenlig fördelning af detsamma.

1 betraktande deraf, att egare till fast egendom, såsom ständigt
bofast innebyggare inom eu kommun, borde hafva en större vårdnad om
och en större fördel af dess upprätthållande och utveckling i andligt och
materielt afseende, än andre medlemmar af kommunen, hvilkas bosättning
inom densamma kunde vara beroende af mera tillfälliga omständigheter;
och då tillika den fasta egendomen utgjorde det mest säkra och minsta
förändringar underkastade beskattningsföremål, som vid anskaffande af
medel för kommunens behof vore att anlita, har man vid behandlingen
af omförmälda förslag i allmänhet ansett, att egarne af fastighet borde
draga den hufvudsakliga ansvarigheten för uppfyllandet af församlingens
genom de högsta intressen framkallade behof af kyrka med hvad dertill
hörer, men att äfven de öfriga kommunmedlemmarna hade skyldighet
att, om än i mindre mån, dertill bidraga. Då man sålunda funnit, att
den princip om ifrågavarande besvärs allmännelighet, som ledt framfarna
tiders lagstiftare, icke borde erhålla den utsträckning, att hvarje kommunmedlem
skulle vidkännas byggnadsskyldigheten i samma mån, han i all -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

mänhet deltoge i utskylderna till kommunen, hafva, i fråga om lämpligaste
sättet för denna skyldighets fördelning, uppstått svårigheter, .hvilka
föranledde Rikets Ständer att i underdånig skrifvelse den 20 Juni 1866
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och framlägga förslag till
sådana förändrade stadganden angående deltagande i byggnad och underhåll
af kyrka med hvad dertill hörer äfvensom af sockenstuga och fattigstuga,
att dessa åligganden blefve för medlemmarne af kommunen efter
billiga grunder gemensamma; utvisande Justitieombudsmannens embetsberättelse,
att Kong]. Maj:ts nådiga svar på denna underdåniga framställning
ännu afvaktas.

Då emellertid ett fullständigt lagförslag i ämnet sålunda torde
vara att från Ivongl. Maj:t förvänta, har Utskottet icke ansett lämpligt
att inlåta sig på ett försök till frågans slutliga lösning, utan funnit lagstiftningsåtgärden
böra för närvarande inskränkas till afhjelpande allenast
af de största bristerna i nu gällande föreskrifter.

I afseende härå får Utskottet i främsta rummet erinra, att da, på
sätt ofvan blifvit anfördt, »byggnadsvirke, körslor och annan kostnad»
vid kyrkobyggnad skola redan enligt nu gällande lag utgöras icke allenast
för jord, som blifvit i mantal satt, utan äfven för åtskillig annan fastighet,
samt af de skäl, som finnas ofvan angifna, synes antagligt, att enligt de
stadganden, hvilka framdeles komma att för slutliga reglerandet af kyrkobyggnadsskyldigheten
meddelas, densamma kommer att äfven framgent
förnämligast drabba den fasta egendomen, torde vara lämpligt att redan
nu utsträcka denna skyldighet till jemväl sådan fastighet, som icke må vara
under nuvarande föreskrifter inbegripen, med undantag allenast för den
ofvan berörda dylika egendom, soin i följd af åberopade privilegierna för
adeln och presterskapet icke torde kunna åläggas att, åtminstone så länge
byggnadsskyldigheten hvilar uteslutande på den fasta egendomen, deri

&Vid behandlingen af denna fråga har Utskottet funnit anledning
till tvekan, huruvida kyrkobyggnadsskyldigheten må kunna utsträckas
jemväl till sådan jordlägenhet, som blifvit från hemman afsöndrad. Da
D-euom 9 § i Kongl. förordningen angående hemmansklyfning m. m. den
6 Augusti 1864 finnes stadgadt, att å dylik lägenhet skall, läggas årlig
afgäld, motsvarande hvad af stamhemmanets räntor och öfnga allmänna
utskylder, vid jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet, å den afsöndrade
jorden belöper, så kunde nemligen inträffa, att, vid bestämmandet
af denna afgäld till stamhemmanet, kyrkobyggnadsskyldigheten
jemväl tagits i beräkning, så att densamma genom afgäldens erläggande
kunde anses vara för lägenheten fullgjord. I följd deraf, att kyrko -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32. 7

byggnad, en gång på en ort fullgjord, först efter en längre tids förlopp
anyo ifragakommer, torde dock, såsom Utskottet föreställer sig, hemmanets
utskylder för detta ändamål icke hafva tagits i betraktande till någon
inverkan pa storleken utaf afgälden för derifrån afsöndrad lägenhet; och
Utskottet har af sådan anledning ansett, att något undantag uti ifrågavarande
hänseende för dylik lägenhet icke vore behöfiigt.
o , ^vad derefter angår skattegrunden, olämpligheten af mantalet

såsom sådan hemmansegarne emellan torde vara allmänt erkänd; då äfven
de särskilda grunder, som finnas stadgade för fördelningen af kyrkobyggnadsbesväret
emellan desse och egarne af andra fastigheter, synas
godtyckliga; och då af sistberörda grunder särskildt den, som angår qvarnar
torde 1 följd af Kong]. Kungörelsen den 30 December 1863 om qvarnrantors
upphörande icke vidare kunna tillämpas, åtminstone på sådana
qvarnar, hvilka, efter nämnda författnings utfärdande anlagda, icke fått
qvarnråntor sig åsätta, har Utskottet ansett, att, för erhållande af en
gemensam skattegrund, vore tjenligast att tillämpa gällande bestämmelser
om fastighets deltagande 1 kommunalutskylder efter fyrktal eller, inom
Kopparbergs län, efter bevillningsbelopp.

Utskottet som funnit dagsverksskyldigheten böra tills vidare vid
kyrkobyggnad bibehållas oförändrad, får i öfverensstämmelse med de
asigter, som bhfvit här ofvan uttalade, vördsamt hemställa,

l.o. att Riksdagen ville för sin del besluta en författning,
hvarigenom, med ändring af hvad 26 kap. 1 8
yggningabalken och särskilda författningar innehålla
angående skyldighet att deltaga i kyrkobyggnad, förordnas,
som följer:

Byggnadsvirke, körslor och annan kostnad för byo''o>-nad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer
skola af egare eller innehafvare af fast egendom utgöras
efter samma grund, som är för kommunalutskylder
bestämd; dock galle om befrielse från denna
skyldighet för viss jordegendom i Skåne, Halland, Blekinge
och Bohus län hvad i ridderskapets och adelns
samt presterskapets privilegier finnes stadgadt.

Beträffande härefter de föreliggande motionerna, så vidt de afse
orandring 1 stadgandena rörande byggnadsskyldigheten å prestgård, inlemtas
af .Justitie-ombudsmannens embetsberättelse, att, sedan Rikets

g Lag-Utshottets Utlåtande N:o 32.

Ständer uti underdånig skrifvelse den 16 Januari 1863 gjort hemställan
om utarbetande af förslag till ny ecklesiastik boställsordning, samt Kongl.
EÄ i "Mig befallning den 24 Maj 1865
förslag, så och efter det samtliga Domkapitlen och Kongl. Maj.ts Be^I 11
ningshafvande inkommit med anbefallda yttranden i ämnet, har bema c
Kongl. Kollegium den 16 Juli 1867 afgifva mfordradt förnyadt utlåtande

5 fråg Då förevarande ämne, hvarom detaljerade bestämmelser finnas i
omförmälda förslag intagna, äfven lämpligast torde hora komma under
öfvervägande i sammanhang med antagandet af en ny ecklesiastik boställsordning;
men af det förhållande, att nära nio ar förflutit sedan Kongl.
Kammarkollegii ofvanberörda utlåtande i ämnet till Kongl. Maj. in
mit utan att, såvidt kändt är, några vidare åtgärder blifvit deri vidtagna,
Mil’ synas lagligt, att Kongl. Maj:t lemnat frågan tills vidare å sido,
föranlåtes Utskottet, med fästadt afseende pa vigten deraf, att de ofve
klagade bristerna i nu gällande föreskrifter varda sa snart som möjlig

afhjelpta, vördsamt Rik(jdagen ville besluta, att, under förny ande

af sin vid 1862—63 årens riksmöte gjorda hemställan,
i underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kong .
Makt, så snart ske kan, för Riksdagen framlägga iorslao-
till en, om än i vissa delar efter särskilda för hallanden
lämpad, likväl, så vidt sådant sig gorå låter, for
hela riket gällande ecklesiastik boställsordning.

I fråga slutligen om den föreslagna ändringen af ^ande stad

o-anden om beskattningen för folkskoleundervismngens upprätthållande äi

med rätt för församlingarna att annorledes öfverenskomma, for narva
rande förordnadt^^^ ^ m 8jcoUohal, hvilka det åligger hvarje skoldistrikt
att anskaffa och underhålla, kostnaden skall utgöras efter do
unm!r somt på sätt ofvan blifvit anfördt, gälla i fråga om kyrkobyggnad
utan afseende dock på den befrielse frän sådan byggnad, som eftc
32 oth särskilda staty anden i vissa fall eger rum och med skyl,
Vighet9 för verk och lägenheter, som äro från kyrkobyggnad bef riade. att i
kostnaden för skolhus, så vidt den efter hemmantal utgar deltaga ma
af den rösträtt, dem vid kyrkostämma i jemförelse med hemman tillkom -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

mer; (3 § Kongl. stadgan den 18 Juni 1842 angående folkundervisningen
i riket med mera, sådant detta lagrum lyder i Kongl. kungörelsen den
29 Maj 1850, samt 5 och 6 §§ i Kongl. förordningen den 21 Mars 1862
om kyrkostämma),

att för beredande af tillgång till folkskolelärarnes aflöningar, vare
sig i penningar eller natur aprestationer, bör, der ej andra medel härtill
finnes, dels ett ärligt bidrag af minst 2, högst 6 skillingar banko af hvarje
skattskyldig person i församlingarne utgöras, dels ock en afgift erläggas
för hvarje barn, som begagna folkskolan, med undantag af dem, som åtnjuta
understöd af fattigvården eller hvilkas föräldrar för medellöshet
erhålla afkortning å de årliga kronoutskylderna; men att, om dessa bidrag
och utgifter, hvilka församlingarne ega att sjelfva närmare bestämma,
icke uppgå till det för aflöningarne erforderliga belopp församlingarne
hafva att sammanskjuta bristen efter de i andra artikeln bevillning sfär ordningen
bestämda grunder; (4 § 5 inom. i nämnda Kongl. stadga enligt
detta moments lydelse i Kongl. förordningen den 2 September 1873),

samt att öfriga utgifter för folkskoleundervisningen skola af alla
församlingens vid kyrkostämma röstberättigade innevånare bestridas enligt
den för rösträtt i kommunens angelägenheter i allmänhet bestämda grund
fi/rktalet eller, i Stora Kopparbergs län, bevillning sbelopp et) (6 och 35 §§
i Kongl. förordningen den 21 Mars 1862 om kyrkostämma.)

I enlighet med hvad anmärkt blifvit, finner Utskottet förenämnda
årliga bidrag af minst två och högst sex skillingar banko af hvarje skattskrifven
person vara allt för ringa. Under den tid af mer än trettio år,
som förflutit sedan folkskolestadgan utkom, har penningen fallit betydligt
i värde, och i samma mån hafva anspråken på ökade löner åt folkskolans
lärare stegrats. Skäl synes derföre vara för hand att lämpa beloppet af
detta bidrag efter nutidens förändrade förhållanden. Utskottet anser derföre
för sin del, att maximum af samma bidrag, må, i likhet med hvad
blifvit föreslagit, kunna höjas till 50 öre.

Vidare och till förekommande deraf att den särskilda afgift, som
nu, der församlingen så beslutar, skall erläggas för hvarje skolbarn, icke
måtte blifva för mindre bemedlade församlingsbor betungade, har Utskottet,
som ansett denna afgift icke lämpligen kunna borttagas, funnit
sig böra för densamma förorda ett maximum, som likaledes torde kunna
bestämmas till 50 öre.

I afseende sedermera å öfriga kostnader för folkundervisningen får
Utskottet erinra, att Riksdagen, i underdånig skrifvelse den 18 Maj 1871,
redan i fråga om deltagande af byggnad och underhåll af skolhus,
Bill. till Likså. Prat. 1876. 7 Sand. 17 Iläft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

uttalat den mening att sådana förändrade stadganden borde meddelas,
att dessa åligganden blifva för medlemmarne af kommunen efter billiga
grunder gemensamma, samt att, hvad angår berörda kostnader i öfrigt,
dessa redan äro för församlingsboarne gemensamma enligt de två olika
grunder, som finnas här ofvan angifna.

Det torde vara otvifvelaktigt, att af beskaffenheten utaf ofvan anmärkta
stadganden påkallas deras förenkling och bringande till öfverensstämmelse
sinsemellan; samt att för sådant ändamål vore lämpligast att,
derest så kan ske, utan någon väsentlig rubbning'' i de skyldigheter, som
nu åligga kommunens olika medlemmar, för utgörande af ifrågavarande
kostnader stadga samma grund, som för kommunalutskylder i allmänhet
finnes bestämd.

I fråga härom synes böra anmärkas, att enligt grunderna för nuvarande
bevillningsförfattning behållna årliga inkomsten af jordbruksfastighet
beräknats till tre procent och af annan fastighet till fem procent
af uppskattningsvärdet. När således åberopade författningen stadgar,
att bevillningen skall utgå för jordbruksfastighet med tre öre och fölannan
fastighet med fem öre för hvarje fulla 100 kronor af uppskattningsvärdet
så utgör detta för begge slagen af fastighet en procent af
den påräknade behållna inkomsten eller lika bevillning, som erlägges för
inkomst af kapital eller arbete. Då emellertid enligt kommunalförfattningarna
jordbruksfastighet i allmänhet skall påföras en fyrk för bevillning
till belopp af 1 till och med 5 öre, två fyrkar för bevillning utöfver
5 till och med 10 öre och så vidare, men annan fastighet, likasom hvarje
annat beskattningsföremål, allenast eu fyrk för bevillning till belopp af
1 till och med 10 öre, två fyrkar för bevillning utöfver 10 till och med
20 öre och så vidare samt, hvad särskilt angår Stora Kopparbergs län,
jordbruksfastighet derstädes skall i kommunalutskylder deltaga efter hela,
men annat beskattningsföremål efter halfva bevillningsbeloppet, så följer
häraf, att för jordbruksfastighet, i förhållande till den deraf påräknade
behållna inkomsten, erläggges dubbelt i sådana utskylder emot hvad som
utgöres för andra beskattningsföremål.

Om under sådant förhållande fyrktalet lades till grund jemväl för
den beskattning uti ifrågavarande, hänseende, som icke redan nu derefter
beräknas, skulle af eu sådan förändring blifva en följd, att, då skattebidragen
för folkskolelärares aflöning för närvarande utgöras efter den
åsätta bevillningen eller lika för alla beskattningsföremål, koinme å ena
sidan att för detta ändamål för jordbruksfastighet erläggas dubbelt mot
tillförene, under det att å andra sidan de bidrag, som för dylik fastighet
borde utgöras för byggande och underhåll af skolhus, skulle, i anseende

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

dertill att jemväl andra föremål derför beskattades, komma att minskas,
men dock, då de efter fyrktalet beräknades, utgå med dubbelt belopp
mot de afgifter, som för andra beskattningsföremål erlades.

Vid frågans bedömande i dess så beskaffade sammanhang och ehuru
de bidrag, som för skolhusbyggnad tagas i anspråk, i allmänhet lära vara
af större betydenhet, än sådana bidrag, som behöfvas för folkskolelärares
aflöning, torde dock, såsom Utskottet föreställer sig, vara uppenbart, att,
då de förra mera sällan påkallas, men deremot de senare årligen lära
erfordras, så att den ofvan anmärkta skiljaktigheten skulle härigenom
utjemnas, fyrktalet bör kunna stadgas såsom grund för begge dessa bidrags
utgörande, utan att deraf skall förorsakas någon förändring till
afsevärd förmån eller skada för någon särskild klass af de skattdragande

o o

medlemmarne inom kommunen.

Då genom en sådan anordning alla församlingarnes utgifter för
folkskoleväsendet, utom de derför stadgade personliga afgifterna, komme
att utgöras efter en gemensam grund — den för kommunal-utskylder i
allmänhet gällande — och härigenom skulle undanrödjas de svårigheter
i tillämpningen, hvilka af den närvarande lagstiftningens otydlighet föranledas,
anser Utskottet en dylik lösning af frågan böra med dess större
skäl förordas, som, utan någon väsentlig rubbning i den nuvarande beskattningen,
såmedelst äfven skulle för framtiden förebyggas den klagan
öfver de ifrågakomna utgifternas ojemna fördelning, hvartill nu gällande
lagstiftnings oklara och invecklade beskaffenhet gifvit anledning.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt
hemställa,

3:o. att Riksdagen ville för sin del besluta, att 3 §
och 5 mom. af 4 § af Kongl. stadgan den 18 Juni
1842 angående folkundervisningen i riket in. in., sådana
dessa lagrum lyda, det förra i Kongl. kungörelsen
den 29 Maj 1850 och det senare i Kongl. kungörelsen
den 29 September 1853, måtte erhålla följande
förändrade lydelse:

§ 3. Hvarje skoldistrikt åligger anskaffa och underhålla
tjenliga rum för folkskolor, som inom distriktet
finnas eller blifva inrättade; beroende det af församlingsboarne
sjelfve — — —--- skolan.

§ 4 mom. 5. För att bereda tillgång till kostnaderna
för skolväsendet bör, der ej andra medel härtill
finnas, dels ett årligt bidrag af minst 2 skillingar och
högst 16 skillingar banko af hvarje skattskyldig person

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

i församlingen utgöras, dels en afgift af högst 16 sldllingar
banko årligen erläggas för hvarje barn, som begagnar
folkskolan med undantag af dem, som åtnjuta
understöd af fattigvården eller hvilkas föräldrar för
medellöshet erhålla afkortning å de årliga kronoutskylderna;
dock vare det åt församlingarne öfverleinnadt
att närmare bestämma nämnda bidrag och afgifter.
Om dessa icke uppgå till det för skolväsendet erforderliga
belopp, skall det åligga församlingarne att det,
som brister, sammanskjuta efter de grunder, som gälla
för kommunalutskylders utgörande.

Stockholm den 11 April 1876.

På Utskottets vägnar:
ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herr Ribbing: l:o) »Vid första punkten af Utskottets betänkande
hyser jag delvis en från Utskottets förslag till beslut afvikande åsigt.
Då Riksdagen i underdånig skrifvelse af den 20 Juni 1866 anhållit om
förslag till förändrade stadganden angående deltagande i kyrkobyggnad
med hvad dertill hörer, anser jag visserligen skäl ej vara att, för det
närvarande och under afvaktan af Kongl. Maj:ts nådiga beslut med anledning
af den underdåniga skrifvelsen, föreslå någon ändring i församlingsmedlemmarnes
inbördes förhållande, i hvad angår skyldigheten att
deltaga i byggande af kj^rka in. in. Detta oaktadt har det synts mig
såsom om Utskottet icke bort stanna vid att, med anledning af de afgifna
motionerna i förevarande punkt, afstyrka hvarje annan åtgärd ä Riksda -

Lag-Vtslcottets Utlåtande N:o 32.

gens sida än skrifvelse beträffande skyldighet för fastighet att deltaga i
kyrkobyggnaden. Byggningabalken kap. 26 § 1 innehåller, såsom bekant,
att alle, soin i socknen bo, skola bygga och uppehålla kyrka in. in. som
dertill hörer, och att dervid »dagsverken utgöres efter matlagen». Det
har i afseende på sist anförda stadgande blifvit anmärkt, att detsamma
sällan tillämpas, dels till följd af den svårighet och obeqvämlighet, sådant
skulle innebära, om t. ex. de ifrågavarande byggnaderna, såsom nu
vanligast lärer vara, uppföras på entreprenad, men dels ock hufvudsakligen
af det skäl, att, der eu tillämpning af lagen kom me i fråga, den
anbefalda skyldighetens fullgörande, till följd af matlagens stora olikhet,
skulle drabba mera ojemnt och för de mindre bland dessa kännas tyngre,
än hvad med billighet och rättvisa vore förenligt. Att förhållandena så
gestalta sig, eger också sin naturliga förklaringsgrund ur de för det närvarande
gällande stadganden beträffande laga försvar och af dessa beroende
lätthet äfven för obemedlade att bilda egna »matlag», i förening
med andra omständigheter, till följd af hvilka skilnaden mellan matlagen
i anseende till förmögenhet och antalet af medlemmar i våra dagar tvifvelsutan
är långt större, än vid den tid lagen stiftades. Men en lag, som
icke efterlefves och sorn, i de fall den lydes, medför obillighet och orättvisa,
kan icke, utan skada för lagarnes anseende och minskning i villigheten
att ovilkorligt ställa sig dem till efterrättelse, bibehållas; den bör
derföre, i det allmännas välförstådda intresse, skyndsamt ändras. Den
ändring, som i förevarande fall synes mig ligga närmast för handen, är
att dagsverken efter matlag såsom bidrag till kyrkobyggnad utbytas mot
en efter dagsverkens medelvärde utgående personlig afgift af hvarje för
sig sjelf mantalsskrifven person, man eller qvinna. Billigheten af ett sådant
stadgande ligger deri, att, då hvarje medlem i församlingen har
nytta af kyrkan, han ock, äfven genom någon materiel uppoffring, bör
erinras om det intresse, han vid densamma bör ega, och om sin pligt
att till den bidraga. Förhållandet är i detta fall detsamma som vid allmänna
personliga afgifter till staten. I förhållande till nu gällande lag
i ifrågavarande afseende medför ett sådant stadgande som det nyss nämnda
ingen ändring i sak, det innebär egentligen intet annat än ett förändradt
och efter vår tids förhållanden lämpadt sätt för fullgörandet af den nälla,
som i socknen bo», ålagda skyldigheten att deltaga i kyrkobyggnad.
Ifrågasatta personliga afgift skulle för öfrigt icke vara ständig: det kunde
i sådant fall lätt hända att detta personliga bidrag till kyrkobyggnad
blefve allt för stort i förhållande till de efter andra grunder utgående
bidrag för samma ändamål, hvilka i citerade paragraf af Byggningabalken
fastställas, och afsigten med förslaget är icke att åstadkomma samlande

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

af någon byggnadsfond. Den skulle endast utgöras när kyrkobyggnad
företages, äfven i detta fall i full öfverensstämmelse med utgörandet, enligt
gällande lag, af dagsverken efter matlagen.»

2;o. »Likaledes får jag vördsamt anmäla min från Utskottets afvikande
mening i fråga om 3:dje punkten af dess utlåtande. Då jag mot
denna punkt i Utskottets betänkande anmäler min reservation, är min
från Utskottets afvikande åsigt alldeles icke den, att förorda ett obetingadt
bifall till det i motionen N:o 97 i Andra Kammaren framstälda förslag,
att befria församlingarne från dem nu åliggande skyldighet i afseende
på byggande och underhåll af prestgård och pålägga samma skyldighet
på vederbörande pastorer. I den nyligen genomförda regleringen
af presterskapets löneförmåner är i beräkningen af dessa intagna äfven
den af bostället, och att pastorernes löner skulle vara för stora har ej
ens af motionären blifvit påstådt, än mindre ådagalagdt. Deremot anser
jag skäl vara för handen till ett modifieradt bifall till motionen så, att
i enlighet med Lag-Utskottets förslag vid 1870 års riksdag, ifrågavarande
byggnadsskyldighet väl öfverflyttas från församlingen till pastor, men mot
motsvarande förhöjning i hans löneförmåner. Ett sådant stadgande skulle
icke medföra någon rubbning eller ändring i nu gällande förhållande af
rättigheter och skyldigheter mellan pastor och församling, utan det innebure
blott en annan form för fullgörandet af den byggnadsskyldighet å
prestgård, som enligt Byggningabalk^! kap. 26 § 2 tillhör församlingen.
Lika litet innehåller förslaget någon ändring af de grunder, efter hvilka
ifrågavarande skyldighet af församlingsboarne skall fullgöras, det vill säga i
förhållandet dervid af rättigheter och skyldigheter mellan desse inbördes.
Alla dylika ändringar i sak äro fastmer afsigtlig^ undvikta, med hänsyn
till den nya ecklesiastiska boställsordning, som med anledning af Riksdagens
underdåniga skrifvelse af den 16 Januari 1863 kan vara att från
Kongl. Maj:t förvänta. Vid de diskussioner i Kamrarne, som med anledning
af Lag-Utskottets ofvan nämnda förslag vid 1870 års riksdag förekommo,
anfördes mot samma förslag, från synpunkten af församlingarnes
intresse, hufvudsakligen tvenne skäl, nemligen dels att, liksom vid den
nu skedda regleringen af presterskapets löner påstods hafva skett, församlingsboarnes
tunga i och för prest.gårdsbyggnad skulle ökas genom
den pålagda ständiga »byggnadsskatten»; dels att församlingarne, i trots
af nämnda skatt, ändå och icke desto mindre skulle nödgas fullgöra den
på pastor öfverfiyttade byggnadsskyldigheten, så ofta presten — såsom
sannolikt vore — dåligt fullgjort sin byggnads- och underhållsskyldighet
och — såsom äfven sannolikt vore —- han eller hans sterbhus vore så

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

utfattigt att ådömd husröta ej kunde betalas. Vid det förra af dessa
skäl framstår emellertid sjelfmant deri anmärkning, att det synes mindre
rimligt och befogadt att förutsätta, det uppskattningen af medelvärdet
af den församlingarne åliggande byggnads- och reparationskostnaden skall
ske illa eller partiskt. Har i värderingen af presternas inkomster för
löneregleringen någon gång ett fel blifvit begånget, är ju erfarenheten
deraf snarare egnad att påkalla ännu större noggrannhet vid värderingen
för att sålunda söka undvika felets upprepande. Det enda vid ifrågavarande
skäl mot förslaget, som kan tillerkännas någon verklig giltighet,
år att på vissa orter och under vissa förhållanden bidrag i penningar
föi en eller annan kan kännas tyngre, än motsvarande natura-prestationer
- ehuruväl, såsom ock under diskussionen i ämnet i Andra Kammaren
erinrades och visades, ett motsatt förhållande lika ofta och lika väl kan
inträffa. Men nämnda olägenhet är ej större i förevarande fall, än i
många andra, till exempel vid löneregleringarne i det hela, der man dock
för hufvudsakens vigt funnit sig i den; att ej tala om de lätt uppstående
svårigheterna eller omöjligheterna vid skyldighetens utgörande in
natura, till exempel om nybyggnad verkställes genom entreprenad, vid
smärre reparationer, eller vid sådane, som endast genom handtverkare
kunna verkställas, och så vidare. Beträffande åter det sednare bland de
tvenne ofvan anförda skälen mot förslaget, låter sig detsamma undanrödja
genom stadgande, att vid pasrtorsboställe, liksom till exempel vid
militärboställen med flera, fem-års syner skola hållas och der, vid sådana,
befinnes att pastor åsidosatt sin byggnads- eller underhållsskyldighet, fullgörande
af denne eller husröteersättning honom i vederbörlig ordninoåläggaso.
° ö

A andra sidan framstäldes under diskussionen från synpunkten af
pastors fördel och intresse flerfaldiga uppgifna olägenheter eller omöjligheter
för honom att fullgöra den föreslagna skyldigheten. Alla dessa få
emellertid sin vederläggning ur ett redan nu verkligt faktum: det nemligen,
att komminister verkligen har byggnads- och underhållsskyldighet i
sitt boställe.

Det får villigt medgifvas, att ingen lag kan skrifvas, ingen lagordmng.
införas, vare sig i allmänhet, eller i frågavarande fall, sådan, att
hvarje tvist dermed vore omöjliggjord. Men lika ostridigt lärer ock få
erkännas vara, att ju oftare och i ju flera sinåomståndigheter motsatta
intressen med hvarandra, sammanträffa, desto flera anledningar äro ock,
just sålunda, gifna till tvist och oenighet, synnerligen om, såsom i förevarande
fall, gränsen mellan kyrkoherdes och församlings underhållsskyldighet
ofta kan vara svår att draga, då ej alltid så noga kan afgöras,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

när en skada i prostgården uppstått »af ålder och bruk», när genom »vanryckt».
Men att, så vidt genom lagar möjligt är, undanrödja anledningar
till dylika tvister och af dem framkallad minskad aktning, eller misstro
och oenighet mellan pastor och församling, är för lagstiftaren eu så vigtig
uppgift, att jag för min del anser det önskvärd!, att Lag-Utskottet till
Riksdagen hade hemstält,

att Riksdagen, oberoende af de åtgärder Kongl. Maj:t
med anledning af Riksdagens underdåniga skrifvelse af
den 16 Januari 1863 kan komma att vidtaga, redan nu
måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
måtte taga i nådigt öfvervägande, om ej den byggnadsskyldighet
å prestboställen, som för närvarande åligger
församlingarne, lämpligen kunde af boställshafvarne
öfvertagas och en, efter noggrann uppskattning af medelkostnaden
för samma byggande och bättrande bestämd,
motsvarande förhöjning i öfriga löneförmåner
boställshafvarne tillerkännas, samt syner hvart femte år
å pastorsboställena, af ojäfvige och sakkunnige män
förrättade, anbefallas för beredande af nödig rättelse i
hvad af vid fullgörande af boställshafvare sålunda åliggande
skyldighet kan vara försummadt, och att Kongl.
Maj:t ville till Riksdagen aflåta nådig proposition om
de ‘ i sådant afseende erforderliga lagförändringar, till
hvilka Riksdagens samtycke grundlagsenligt erfordras.»

af Herr Magnus Jonsson: »Den nyare lagstiftningen går i den rigtning
att den icke allenast tillåter, utan snart sagdt uppmanar den (fattigare)
arbetande befolkningen att bilda egna hushåll, hvilket numera urartat
derhän, att torparens, bruksarbetarens och backstugusittarens barn,
högst sällan stanna vid hemmet för att understödja eller bidraga till sina
ofta orkeslösa och fattiga föräldrars bergning, utan i dess ställe söka att,
så väl qvinna som man, vid 18 å 20 års ålder skrifva sig för sig sjelfva
eller bilda eget hushåll.

Således hör numera icke till undantagen att vare sig ensam qvinna
eller man utgör eget matlag. Tänker man sig då till exempel en handlande,
större jordbrukare samt vissa andra industriidkare med 15, 20 å
30 personer i sitt matlag, så vill det verkligen synas mig som skulle
både billighet och rättvisa kräfva en förändring i sådan sigtning, att

dagsverksskyldighetens

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

dagsverksskyldighetens utgörande vid kyrkobyggnad med hvad dertill hörer,
något modifierades och ålades hvarje skattskrifva person, hälften å
qvinna mot på man, i stället för den nuvarande orättvisa grunden, matlaget.»

Herrar Friherre Åkerhjelm, Asplund och Philip sson samt Herr Grefve
Mörner och Herr Grefve Horn hafva begärt få antecknadt:

de tre förstnämnde: att de ej deltagit i de uti l:sta och 2:dra punkterna
af utlåtandet behandlade frågor;

Herr Grefve Mörner: att han af sjukdom varit förhindrad närvara
vid de tillfällen då beslut i ärendet inom Utskottet fattades;

och Herr Grefve Horn: att han icke inom Utskottet deltagit i behandlingen
af detta ärende.

Bih. till Riksd. Prot. 1876 7 Sami. 7 Afd. 17 Haft.

Rättelse r

i Lag-Ut akol tets Utlåtande No 32.

sid. 11, rad. 10 och 11 uedifr. står: Kong!. kungörelsen den 29 September 1853.

läs: Kongl. kungörelsen den 2 September 18731

sid. 14, rad. 5 uppifr. står: 3:dje punkten

läs: 2:dra punkten

Bih. till Riksd. Prof, 1876. 7 Sami.