Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30 (Utlåtande 1886:LU30 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

N:o 30,

Ant. till Biksd. Kansli den 22 Februari 1886, kl. 12 naidd.

Lag Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af
11 kap. 12 § Kyrkolagen.

Från Andra Kammaren har till Lag-Utskottets handläggning
öfverlemnats^en af Herr P. Waldenström inom nämnda Kammare väckt
motion, N:o 49, af följande lydelse:

»Steg för steg har den kyrkliga lagstiftningen i vårt land under
de senare årtiondena gått framåt i rigtning af ökad kyrklig frihet.
Hvarje nytt yrkande på ytterligare utsträckning af denna frihet har
visserligen alltid i början stött emot allehanda farhågor samt på grund
al dessa blifvit tillbakavisadt. Men så småningom har den allmänna
meningen vändt sig. Det ena efter det andra har blifvit medgifvet,
och man känner nu eu viss förundran deröfver, att förståndiga män
kunnat sätta sig emot anspråk, hvilkas billighet synes ligga i så
öppen dag.

Långvariga hafva sålunda de strider varit, som gält frihet för
svenska kyrkans medlemmar att samlas till enskild uppbyggelse omkring
Guds ord. Men så småningom har man lärt sig inse det berättigade.
och gagneligt i en sådan frihet. Långvariga och hårda voro
på sin tid striderna om sockenbandets lösning. Före år 1859 var det
föräldrar icke tillåtet att låta sina barn döpas af annan prest än »de
ordinarie presterna i församlingen, der barnen födda voro» (Kyrkolagen
Bdi. till lliksd. Frot. 1886. 7 Samt. 12 Käft. 1

Lay-Utskotte&s Utlåtande N:n 30.

kap. 3 § 4). Likaså var det hvar och eu förbjudet att för nattvardens
erhållande gå till annan församling än den, till hvilken han hörde, eller
anlita annan prest än sin egen församlings »ordinarie kyrkoherde eller
kapellan» (Kyrkolagen kap. 11 § 11). Genom Kongl. förordningen 20
September 1859 ändrades detta förhållande. Det blef tillåtet att för
dops förrättande anlita prest i annan församling, och det blef tillåtet
att låta sig skriftas och annamma Herrans nattvard i annan församling
eller för ändamålet söka annan församlings prest.

Ännu stod dock den bestämmelsen qvar, att dopet skulle förrättas
i kyrkan, »när icke nödfall eller andra skäliga orsaker voro, som
fordrade, att barnet skulle döpas hemma» (Kyrkolagen kap. 3 § 3),
samt att nattvarden skulle »begås i kyrkan och icke i hemmen utan för
sjukdoms skull eller särdeles vigtig orsak och i nödfall». Den genom
1859 års förordning medgifna friheten att »söka annan församlings
prest» var derigenom väsentligen inskränkt. Ty skulle dopet och nattvarden
nödvändigt ske i kyrkan, och vederbörande pastor vägrade att
upplåta denna, så kunde den främmande prestmannen icke efterkomma
den mottagna kallelsen, derest icke nödfall eller särdeles vigtiga orsaker
voro för handen, som gjorde, att de heliga handlingarna tingo. förrättas
hemma i husen. Hvad beträffar dopet, upphäfdes dock denna inskränkning
genom Kongl. förordningen 13 September 1864, i hvilken det
stadgas, att »dopet må, der skäl förefinnes, ske i prestens bostad eller
å annat lämpligt ställe». Men för nattvardens firande är »sådan frihet
ännu icke medgifven. Detta steg återstår alltså att taga. Och hvarför
skulle det icke tagas?

Ser man saken från nytestamentlig synpunkt, så finner man,, att
i det Nya testamentets skrifter ingenting förekommer, som på något
sätt binder den heliga nattvarden vid ett visst rum. Betraktar man
deri vidare från luthersk synpunkt, så blir resultatet detsamma. I sin
bok om messan säger Luther: »De, som med allvar ville vara kristna
och med hand och mun bekänna evangelium, borde anteckna sina namn
och då och då i största enskildhet församla sig i ett hus till bön, till
läsning, till förrättande af dop, till annammande af sakramentet och
utöfvande af andra kristliga verk.» Att Luther icke sjelf införde eu
sådan ordning, derom tillägger han i samma skrift:. »Jag.har ännu
icke folk och personer dertill, och dessutom ser jag icke många, som
deraf äro i behof. Men», tillägger han, »kommer den tid, att jag
måste göra det, och blifver jag enträget manad dertill, så att jag ej
med godt samvete kan underlåta det, så vill jag gerna göra mitt till och
förhjelpa allt till det bästa, så godt jag förmår» (Hagenbachs kyrkohist,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

III, pag. 352). Samma åskådning framhålles äfven i den lutherska kyrkans
symboliska böcker, då det i Luthers större katekes i förklaringen af nattvardens
instiftelseord heter: »Såsom ville Herren säga: Jag inrättar

och stiftar åt eder en påskfest, som 1 icke endast årligen på denna
dags afton skolen fira utan ofta njuta, när och så ofta det lyster eder,
allt efter som det för hvar och en är lägligt och nödvändigt, utan att
vara bundet vid något rum eller någon tid (nulli loco aut tempori alligatum).
(Se Libb. symb. ed. Muller, pag. 506.) Det synes visserligen icke vara
för mycket begärdt, att inom den svensk-lutherska kyrkan en frihet
medgifves, som stödjer sig på så tydliga ord ej blott i Luthers privatskrifter,
utan äfven i de lutherska symbolerna.

Lag-Utskottet, som med anledning af en min motion behandlade
denna fråga vid förra riksdagen, ansåg, att medgifvandet af den här
ifrågasatta friheten skulle upphäfva »den för församlingsenhetens bevarande
vigtiga grundsatsen, att nattvarden är eu församlingens sak och
högtid». Men man kan väl icke undgå att erkänna, att den lutherska
kyrkans symboliska böcker — för att ej tala om Nya testamentet —
också hafva något begrepp om hvad som hör till den kyrkliga enhetens
bevarande. Och i dem finnes icke ett ord, som antyder, att
den här ifrågasatta friheten skulle på något sätt störa församlingsenheten.
Lätteligen torde man ock vid närmare eftersinnande finna,
att det aldrig kan i något afseende vara farligt, att på Kristus troende
menniskor uppbygga sig inbördes i tro, i kärlek, i gudaktighet med de
nådemedel, som deras Herre och Frälsare lemnat dem i händer, utan
att sjelf binda deras bruk vid vissa tider eller rum. Och bör man å
ena sidan icke lösa, hvad Herren bundit, så bör man å andra sidan
för visso icke heller binda, hvad Herren löst.

På grund af hvad jag sålunda haft äran framhålla, och under
förhoppning att Riksdagen icke skall finna skäl saknas att upptaga
frågan till förnyad pröfning, beder jag att nu såsom vid förra riksdagen
få föreslå, att Riksdagen måtte för sin del besluta samt hos Kongl.
Maj:t anhålla om sådan ändring af Kyrkolagen kap. 11 § 12, att prestman
må vara berättigad att på kallelse äfven utan nödfall utdela
Herrans nattvard å annan lokal äri i kyrka».

1686 års Kyrkolag stadgar:
i kap. 11 § 11:

»Ingen skall vara tillåtlig!, att gå ifrån den församling, uti hvilken
han bor och till hvilken han hörer och låta skrifta sig samt anamma

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

Herrans nattvard uti en annan och af hvad prest han helst vill; utan
det skall ske af församlingens ordinarie kyrkoherde eller kapellan; men
uti nödfall stånde hvar och eu fritt att söka den prest han vill och
honom är närmast»;

samt i samma kap. § 12:

»Herrans högvärdiga nattvard skall begås i kyrkan och icke
hemma i husen, utan för sjukdom skull eller särdeles vigtig orsak och
i nödfall. Folket skall ock tillsägas, att intet gå utur kyrkan förr än
den heliga nattvarden är hållen, och gudstjensten med välsignelse sluten;
så framt icke någon, af dess skäligare orsaker, blifver dertill föranledd,
eller för opasslighet skull icke förmår ändan afbida».

Genom förordningen den 20 September 1859 fann Kong!. Maj:t
godt att, med ändring af 11 kap. 11 § Kyrkolagen, stadga, att, om
någon åstunda!- att, äfven vid annat tillfälle, än då nödfall inträffat, låta
sig skrifta och anamma Herrans nattvard i annan församling, än den,
till hvilken han hörer, eller att för ändamålet söka annan prest, än
den, som i denna församling är anstäld, sådant må vara honom tillåtet,
der han med sin själasörjares bevis styrker, att han till sakramentets
begående är, efter gällande lag, oförhindrad.

Motionären föreslår nu, likasom vid sistlidna års riksdag, att den
genom sistnämnda förordning medgifna frihet må utsträckas derhän,
att prestman må vara berättigad att på kallelse äfven utan nödfall utdela
Herrans nattvard å annat rum än i kyrka.

I sitt utlåtande — N:o 36 — till sistlidna års riksdag i anledning
af Herr Waldenströms då väckta enahanda motion i ämnet, förklarade
Lag-Utskottet sig instämma i det uttalande, som vid 1878 års kyrkomöte
kyrkolagsutskottet med anledning af väckt liknande motion om
ändring af kap. 11 § 12 i Kyrkolagen afgaf i betänkande N:o 20,
nemligen att hvad i motionen föreslagits innebure en utsträckning af de
i 1859 års förordning gjorda medgifvanden, som skulle leda till upphäfvande
af den för församlingsenhetens bevarande vigtiga grundsatsen,
att nattvarden är en församlingens sak och högtid. Lag-Utskottet
anser ock fortfarande att, om det än skulle vara rigtigt, hvad motionären
påstår, att hvarken Guds ord, ej heller den lutherska kyrkans symboliska
böcker binda nattvardens firande vid ett visst rum, kyrklig god
ordning dock kräfver, att detta firande hädanefter såsom hittills må, der
nödfall ej inträffar, ega rum i den för församlingens gemensamma gudstjenst
afsedda och härtill invigda lokal eller kyrkan.

Utskottet anser sig ock böra fästa uppmärksamheten derå, att de
i 12 § af 11 kap. Kyrkolagen begagnade uttryck »utan för sjukdom

Lag-Utskoltets Utlåtande N:o 30.

skull eller särdeles vigtig orsak och i nödfall» i allmänhet och med
rätta tolkats med eu viss frihet. Detta stadgande har sålunda — för
att nämna ett icke sällan förekommande fall — icke ansetts lägga
hinder derför att, då en familjemedlem af sjukdom nödgats att begå
nattvarden å annat rum än i kyrka, sakramentet jemväl utdelats åt
öfrige medlemmar af samma familj, hvilka önskat att gemensamt med
den sjuke blifva deraf delaktige.

Vid sådant förhållande och då motionären, så vidt Utskottet
kunnat finna, icke framdragit något giltigt skäl för medgifvande af en
oinskränkt frihet i förevarande afseende, får Utskottet hemställa,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Herr F. Andersson i Helgesta har begärt få här antecknadt, att, han
icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.