Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30 (Utlåtande 1884:LU39 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

N:o 39.

Ank. till Riksd. Kansli den 9 April 1884, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad
lagstiftning rörande ogift grimas myndighetsålder.

Förändrad lagstiftning rörande ogift qvinnas myndighetsålder påyrkas
i två till Lag-Utskottet hänvisade motioner, afgifna den ena inom
Första Kammaren, N:o 24, af Herr A. O. Wallenberg samt den andra
inom Andra Kammaren, N:o 65, af Herr Friherre O. Stackelherg, med
hvilken Herr'' C. G. Lindmark instämt.

På skäl, som i motionerna närmare utvecklas, hemställa motionärerne Herr

Wallenberg:

»att Riksdagen för sin del måtte besluta den förändring i Kongl.
förordningen af den 16 November 1863 angående ogift qvinnas myndighetsålder,
att denna må bestämmas, i stället för tjugufem år, till
uppnådda tjuguett års ålder»;

samt Herr Friherre Stackelherg:

»att Riksdagen ville för sin del besluta, att förordningen den 16
November 1863, angående ogift ‘ qvinnas rätt att vid viss ålder vara
myndig, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Ogift qvinna, som fyllt tjuguett år, vare myndig att sig och sin
egendom sjelf råda och förestå.

Vill ogift qvinna, som ofvannämnda ålder uppnått, afsåga sig mynBih.
till Riksd. Prof. 1884. 7 Sami. 26 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

dighetens utöfning, göre derom anmälan hos domstol; och varde hon
under förmyndare stäld.

Dessa stadganden träda i verksamhet från och med den 1 Januari
1886.»

Enligt våra landskapslagar, äfvensom enligt så väl lands- som
stadslagarna förblef ogift qvinna under hela sitt lif omyndig, hvaremot
man blef myndig vid 15 års ålder. Ben 17 Mars 1669 utfärdades en för
hela riket gällande förmyndareordning, hvari myndighetsåldern liksom tillförene
bestämdes till 15 år, men åt fader eller moder rätt medgafs att
genom testamente förordna, att deras barn ännu längre skulle stå under
förmynderskap (36 p.), hvarjemte domstol, på begäran af förmyndare
eller omyndig, egde förordna, att den omyndige äfven efter uppnådda
15 år skulle stå under förmyndare (38 p.). Denna förmyndareordning
talade icke om qvinna, utan fortforo för henne de äldre bestämmelserna
att vara gällande, och, då sedermera i Kongl. förklaringen
den 30 Oktober 1721 myndighetsåldern bestämdes till fylda ett och tjugu
år, afsåg denna förklaring endast män, hvadan ock, då innehållet i
1721 års författning upptogs i 19 kap. 1 § Ärfdabalken af 1734 års lag,
samma lag i följande paragraf stadgade:

»Mö, af hvad ålder hon vara må, stånde under förmynderskap''».

Vid granskningen af Lagkommissionens förslag å 1731 års riksdag
hade grefve Gyllenborg föreslagit, att vid slutet af denna paragraf
måtte tilläggas: »der icke Konungen förklarar henne för myndig», men
sedan »Lagkommissionen visat med åtskilliga skäl, att det vore bättre, att
mö stode under förmyndare af hvad ålder hon ock vara må», hade Ständerna
bifallit paragrafen sådan den var föreslagen. Detta oaktadt plägade dock
under sjuttonhundratalet Kongl. Maj:t gifva dispens, hvilken dispensationsrätt
gillades genom riksdagsbeslutet af den 2 Maj 1810, § 31. Derefter plägade
ansökningar om dylik dispens af Konungen bifallas, då skyldemän, förmyndare
och domaren i orten tillstyrkt densamma samt qvinnan uppnått
25 års ålder, men i annat fall kunde bifall vanligen icke förväntas.
När ansökning af ifrågavarande beskaffenhet bifölls, tillädes alltid
i resolutionen: »att någon förändring dermedelst icke skett i hvad lagen
stadgar om giftomannarätt, samt fastigheters förpantning och försäljning;
äfvensom att, derest arf skulle den sökande tillfalla, laga förmyndare
då borde vid delningen deraf tillstädesvara samt hennes rätt
dervid iakttaga och bevaka». Ett vidare steg togs genom förordningen

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

den 15 Juni 1858, enligt hvilken ogift qvinna, som fylt 25 år, skulle
vara berättigad att sjelf råda och förestå sig och sin egendom; dock
skulle hon hos den domstol, hvarunder hon i förmyndaremål lydde,
göra anmälan, att hon ville sjelf utöfva myndigheten samt, intilldess
sådan anmälan skett, såsom omyndig anses. Denna anordning befans
emellertid af lätteligen insedda skäl icke tillfredsställande, och genom
förordningen den 16 November 1863 förklarades, att ogift qvinna, som fylt
25 år, skulle vara myndig att sig och sin egendom sjelf råda och förestå,
samt att, om ogift qvinna, som uppnått ofvan nämnda ålder, ville
afsåga sig myndighetens utöfning, hon härom skulle göra anmälan hos
domstol; och skulle hon då af domstolen ställas under förmyndare.

Det visar sig sålunda, hurusom den svenska ogifta qvinnan, efter att
från äldsta tider under århundraden hafva varit ansedd som omyndig för
lifvet, på senare tider så småningom i fråga om myndighet vunnit allt
större och större likställighet med mannen. För full likställighet återstår
emellertid ännu ett steg att taga, nemligen det att bestämma hennes
myndighetsålder lika med mannens, d. v. s. till 21 år.

Ej mindre intellektuelt än fysiskt torde qvinnan vara om icke alltid
tidigare dock i allmänhet ingalunda senare utbildad än mannen, och
säkerligen är hon i allmänhet vid 21 års ålder mera betänksam i fråga
om sina förmögenhetsrättsliga förhållanden än mannen vid samma ålder
och mera angelägen att söka råd af personer, till Indika hon har
förtroende. I Utskottets tanke förefinnes följaktligen icke någon betänklighet
i detta hänseende mot den föreslagna åldersgränsen för ogift
qvinnas myndighet. Det torde icke heller kunna förnekas, att känslan
af sjelfständighet och eget ansvar, äfven der den kan och får göra sig
gällande vid tidig ålder, är en synnerligen mäktig häfstång för höjande
af menniskan och för utvecklande och tillgodogörande af de naturliga
anlag och krafter, hon eger, och äfven ur denna synpunkt finner Utskottet
sålunda likställigheten i förevarande afseende mellan man och
qvinna vara att förorda.

Derjemte har på senaste tiden den ogifta qvinnan allt mera tagits
i anspråk för åtskilliga olikartade befattningar i banker, å kontor samt
äfven i statens tjenst, vid hvilka befattningars skötande det kan vara
af vigt, att hon också mellan 21 och 25 år är myndig, samt att förty
åt af henne utfärdade qvittenser och dylikt kan tillerkännas full betydelse.

I hela den civiliserade verlden har ock gjort sig gällande en bestämd
tendens, hvilken fått sitt uttryck i folkens lagar, att med afseende
å myndighetsåldern likställa qvinnan med mannen.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

Enligt Norges gamla lagar var den vid fylda 15 år satta myndighetsåldern
gällande lika väl för ogifta qvinnor som för män, och då myndighetsåldern
sedermera genom Magnus Lagaböters landslag framsköts
till 20 år, gälde denna myndighetsålder fortfarande för båda könen. Så
ock enligt Christian IV:s Norske Lov (1604), hvilken tillät ogift qvinna,
som fylt 20 år, att »råda för sina penningar, dock med målsmans
råd».

I Danmark åter gälde i äldsta tider den bestämda myndighetsåldern
af 15 år, likasom i Sverige, endast för män, och förblefvo ogifta qvinnor i
all tid, äfven om de lemnat fädernehuset, omyndiga. Så enligt så väl
Jydske Lov (1241) som Christian IV:s allmänna så väl för Danmark som
Norge gällande förordning af den 1 Juli 1619 (jfr förordningen den 23
April 1632). Då Christian V:s lagböcker för Norge (— N. L. 1687) och
för Danmark (= D. L. 1683) för män bestämde, att de mellan 18 och 25
år hade förvaltningsrätt öfver sin förmögenhet och för öfrigt, särskild!
beträffande sin person, skulle vara »myndiga», ehuru denna myndighet
skulle vara i så måtto begränsad, att de i alla förmögenhetsangelägenheter
icke ensamme kunde öfvertaga förpligtelse», utan härtill behöfde
samtycke af en vid deras sida stäld kurator, så upptog N. L. för Norge
och bibehöll D. L. för Danmark den gamla danska regeln om ogift
qvinnas omyndighet. Härvid förblef det ock i Norge och Danmark i
mera än 150 år. Först på senaste tid hafva härutinnan skett förändringar,
hvilka emellertid gå långt vidare i Norge än i Danmark.

I Norge gaf först lagen den 16 Juli 1845 ogifta qvinnor öfver 25
år samma myndighet som män mellan 18 och 25 år; derpå stälde dem
lagen den 11 April 1863 alldeles lika med män samt gjorde dem sålunda
»minderåriga» vid 18 år, »fullmyndiga» vid 25 år. Slutligen
stadgade lagen den 27 Mars 1869, att från fylda tjuguett år skall eu
hvar man och eu hvar ogift qvinna vara fullmyndig, samt att ogift qvinna
öfver 21 år så väl som enka och hustru, som är »separeret» eller skild
från sin man, skall vara berättigad fordra att å landet af »sorenskriveren»
och i köpstäderna af magistraten i förening med »formandskabet»
henne tilldelas en god man (»lagvmrge»), hvilken har att, när hon
så önskar, råda och vägleda henne vid afgörandet af förmögenhetsangelägenheter;
dock är hon äfven bunden af förpligtelse», som hon
utan sådant biträde öfvertagit.

I Danmark har lagen den 29 December 1857 likstält ogifta qvinno»
med män, så att de förra blifva, lika med de senare, »minderåriga»
vid 18 år, »fullmyndiga» vid 25 år.

För ogifta qvinnor gäller vidare myndighetsåldern af 21 år i Eng -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

land från äldre tid, likasom i Nordamerikas Förenta Stater, \FranJc™ke
(C N. art. 388, jfr bestämmelserna »de l’emancipation», art. 4tb—
och i öfriqa länder, som bildat sin lagstiftning efter mönstret af Gode Napoleon,
samt i Tyska Fiket (Gesetz, betreffend das Alter der Grossjahrigkeit åt
den 17 Februari 1875). I Schweiz har genom Bundesgesetz betrenend die
persönliche Handlungsfähigkeit, af den 22 Juni 1881, hvilken lag träd! i
kraft med den 1 Januari 1882, stadgats, att fullmyndighet intrader förhäda
könen vid fylda tjugu år eller vid ingående af giftermål. 1 Österrike
är myndighetsåldern ännu 24 år, i Nederländerna 23.

Inom snart sagdt hela den civiliserade verlden har sålunda folkens
gemensamma rättsmedvetande (consensus gentium) antagit en lika myndighetsålder
för ogift qvinna som för man och satt denna myndighetsålder
till fylda 21 år eller deromkring; och Utskottet finner för sin del,
att icke heller vårt land längre bör för ogifta qvmnor bibehålla en högre
ålder för ernående af myndighet än för män. Utskottet har har ofvan
förklarat sig anse, att äfven för den ogifta qvinnan en lägre myndighetsålder
kan utan fara antagas, och vid sådant förhållande torde ock den
ogifta qvinnan kunna sägas ega rätt att ock få denna lägre ålder antagen.
Det låter sig nemligen icke med statens uppgift val försvara att halla
statsmedlemmar i omyndighetstillstånd under längre tid än behofve
verkligen klöfver. Utskottet vill i denna fråga anföra nagra uttalanden
af de storthingskomitéer, hvilka i Norge år 1863 och 1869 afgå vo
betänkande!! angående de då föreliggande lagforslag i amnet. 18b3 ars

stortliingskomité yttrade, bland annat: . „ . . , , •

»Komiteen er overhoved af den förmening, åt den forskjel, de
denne del af lovgivningen er gjort mellem mand og kvinde, har sm ro
alene i en tilvant opfatning og tilvante forliold, åt den er eu fölge a
og medvirkende årsag til en opfattelse af kvindens natur og vissen, som
ikke svarer til virkeligheden, og åt eu anerkjendelse af hendes lige erettigelse
med manden til åt råde i ekonomiske anliggender vil bidrage
til åt berede hende en vmrdigere _og friere stilling i samfundet»;

och 1869 års stortliingskomité:

»Kvinden udvikler sig hurtigere end manden i legemlig hänseende.
Som fölge af denne hurtigere udvikling, vil et fruntimmer i regelen
når hun har nået en og tyveårsalderen, vrnre ligesa fuldskikket til åt
råde sig selv og selv åt rögte sine anliggender, som nar hun er 25
år gammel, eller som hun overhovedet gjennem den blot og bär naturlige
udvikling nogensinde bliver. Hun vil i den ålder endog i almmdelighed
stå over manden, hvis karakter sudda ikke er således befmstet,

Lag-Utskottets Utlåtande N-.o 39.

men som fremdeles har flere år filbåge af den naturlige udviklingsproces,
der danner övergång fra drengen til den fuldmodne mand.»

Utskottet, som delar den sålunda uttalade uppfattning, bär icke
heller ^ funnit någon betänklighet mot förslaget böra möta derutinnan,
att, på grund af de ordalag, i livilka så väl förordningen den 8 November
1872 om ändring i lagens stadgande angående giftomannarätt
som ock förordningen den 17 Mars 1882 angående tillämpning å frälsemän
af förenämnda förordning äro affattade, mö icke vidare skulle
efter fylda 21 år, enär hon då, i händelse förslaget blefve lag, vore
myndig, komma att stå under giftoman. Utskottet håller nemligen
före, att qvinnan vid denna ålder nått sådan utveckling i själsförmögenheter,
att hon ock bör anses berättigad att sjelf bestämma öfver sin
person, och det torde kunna ifrågasättas, huru vida hon icke härutinnan
i ^ allmänhet är^ betänksammare samt mera villig att söka och mottaga
råd vid denna ålder, än vid en något mera framskriden.

Utskottet vill slutligen fästa uppmärksamheten derå, att, ehuru
stadgandet i 19 kap. 1 § Årfdabalken: »Kan han sig något förvärfva,
deröfver må han sjelf råda, sedan han femton år gammal är», så väl
enligt ordalydelsen som enligt sammanhanget äfvensom på grund af de
vid tiden för affattningen af lagbudet rådande förhållanden icke angår
andra än män, praxis dock torde komma att, derest förslaget blifver lag,
utsträcka tillämpningen af omförmälda stadgande i 19 kap. 1 § Årfdabalken
äfven till ogift qvinna, i hvilken händelse sålunda den ogifta
qvinnan blefve i fråga om rätten att rada öfver sig och sin egendom
fiillt likstäld med man, men derjemte — hvilket ju måste anses för eu
fördel för henne erhåller rätt att, derest hon sjelf härom uttalar
önskan, blifva stöld under förmyndare.

På grund af det anförda får Utskottet tillstyrka bifall till motionärernes
förslag och såsom följd häraf hemställa,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag

angående

ogift qvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig.

Med upphäfvande af förordningen den 16 November
1863 angående ogift qvinnas rätt att vid viss ålder
vara myndig förordnas som följer:

Lag-Utsl:oftets Utlåtande N:o 39.

1 §•

Ogift qvinna, som fylt, tjuguett år, vare myndig
att sig och sin egendom sjelf råda och förestå.

2 §•

Vill ogift qvinna, som ofvan nämnda ålder uppnått,
afsåga sig myndighetens utöfning, göre derom
anmälan hos domstol; och varde hon af domstolen
under förmyndare stöld.

Dessa stadganden träda i verksamhet från och
med den 1 Januari 1885.

Stockholm den 9 April 1884.

På Lag-lJtskottets vägnar:

Axel Bergström.