Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30

Utlåtande 1884:LU30

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

1

N:o 30.

Ank. till Riksd. Kansli den 3 Mars 1884, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i
§ 104 Konkurslagen.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet emottagit en af Herr
And. Svenson i Bossgården afgifven motion, N:o 41, hvari påyrkas ändring
i § 104 konkurslagen den 18 September 1862, sådant nämnda lagrum
lyder i förordningen den 12 Maj 1870.

I motionen säger motionären, att genom stadgandet i nu gällande
konkurslag en gäldenär kunde med några af sina borgenärers biträde
förskaffa sig ett så kalladt tvångsackord endast mot 25 procent af det
belopp, som i konkursen bevakats, under det att öfriga borgenärer i
konkursen mot sin vilja tvingades att jemväl åtnöja sig med denna procent
för sina rättmätiga fordringsanspråk, hvilka kunde härleda sig från
försträckning af reda penningar, då deremot de som beslöte ackordet
ofta nog kunde hafva fordran för borgade handelsvaror, hvarpå de förut
förtjena! och fortfarande kunde komma att förtjena så betydligt, att de
utan någon särdeles stor risk antoge det erbjudna ackordsförslaget. Det
vore icke heller ovanligt, att de som drefve igenom ackordsförslaget genom
tyst öfverenskommelse blefve af gäldenären på ett eller annat sätt
sedermera gynnade och godtgjorda och detta således på öfriga borgenärers
bekostnad. — Erfarenheten hade icke sällan visat, att, sedan
ackordsförslag sålunda blifvit genomdrifvet och faststäldt, gäldenären
genom arf eller på annat sätt trädt upp som förmögen man eller åtminstone
i goda ekonomiska omständigheter, under det att hans forne
borgenär genom det honom påtvingade ackord bragts till ruin och fatBih.
till Biksd. Prot. 1884. 7 Samt. 18 Käft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

tigdom, hvilket borgenären kunnat undgå, om han rätteligen utfått sitt
må hända med svett och möda förvärfvade och hos gäldenären insatta
kapital. — Då det, under sådana förhållanden, icke syntes vara obilligt,
att tvångsackord icke finge genomdrifvas med mindre än att borgenärerna
erhölle hälften af sina i konkursen godkända fordringsanspråk,
föreslår motionären, »det Riksdagen för sin del beslutar: att 104 § konkurslagen
må erhålla följande förändrade lydelse:

Ackord må ej, ändå att det ej bestridt är, af Rätten fastställas:
då beslutet icke i laga ordning tillkommit; då gäldenär blifvit dömd
för bedrägligt förhållande mot sina borgenärer eller medan han under
tilltal derföre står; då anledning är, att gäldenär hemligen gynnat någon
borgenär vid ackordet, eller att annat svek dervid egt rum; då
ackordet ej gifver lika rätt och minst femtio för hundrade af fordringsbeloppet
åt alla borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat
sig ty förutan med ackordet nöjde; då det uppenbarligen länder
till skada för borgenärerna.»

1862 års konkurslag innehöll i sin ursprungliga lydelse icke någon
bestämmelse om viss minimiprocent, som vid ackord skulle gifvas,
derest ackordet skulle kunna af rätten fastställas, utan blef det nu
härom gällande stadgande infördt i konkurslagen genom förordningen den
12 Maj 1870. Då Riksdagen i skrifvelse den 14 Maj 1869 (N:o 89) anmälde''det
beslut i ämnet, Riksdagen då fattat, men hvilket, i anseende
till ett formfel, icke omedelbarligen kunde till lag upphöjas, yttrade
Riksdagen:

»Beträffande vilkoren för ackords godkännande så har vid innevarande,
likasom vid föregående riksdagar, klagan förekommit öfver de
rättsförnärmande missbruk, hvartill de i konkurslagen den 18 September
1862 angående detta ämne meddelade stadganden gifva anledning.
I öfverensstämmelse med sistlidna Riksdags för dess del fattade beslut
har Eders Kongl. Maj:t genom nådig förordning den 18 September 1868
vid konkurslagens 104 § stadgat ett tillägg, enligt hvilket fastställelse
å ackord må vägras på den grund, att säkerhet för dess fullgörande
saknas. Härigenom hafva visserligen anmärkta missbruken till någon
del blifvit förebyggda, men ännu qvarstår ett förhållande, som i förevarande
hänseende påkallar rättelse. Den ringa ackordsproeent, som i
konkurser vanligen erbjudes, utvisar, att konkurserna i allmänhet ej
börjas i rätt tid eller så snart gäldenären kommit på obestånd. Det i

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

afseende härå i lagen uppstäda straffhot har ej visat sig verksamt, hvartill
anledningen åtminstone i någon mån torde böra sökas i förhoppningen,
att i allt fall erforderlig pluralitet skall kunna vinnas för tvångsaekords
genomdrifvande. En obetydlig ackordssumma utgör icke någon motsvarande
ersättning för förlust af rättigheten till framtida kraf, och
ackordet kunde således blifva för gäldenären en förvärfskälla, visserligen
mot lagens anda, men utan att lagen derför lägger vidare hinder.
Riksdagen har ansett, att, såsom ett ytterligare medel att motverka
dessa missförhållanden, borde, jemte hvad genom förenämnda Kongl.
förordning redan blifvit stadgadt, tillika föreskrifvas, att ackord ej må
af Rätten fastställas, med mindre detsamma lemnar minst tjugofem procent
åt alla de borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat
sig ty förutan med ackordet nöjda.»

De ändamål, hvilka män — enligt hvad framgår såväl häraf som af
de förhandlingar, hvilka i öfrigt föregingo antagandet af 1870 års förordning
— afsåg att med densamma vinna, eller dels att förmå en på
obestånd kommen gäldenär att i tid afträda sin egendom, dels att förekomma,
det gäldenären hemligen gynnade visse borgenärer för att med
desses biträde, till förfång för de öfrige, genomdrifva ett för honom
förmånligt ackord, torde utan tvifvel vinnas i ännu högre grad, derest, i
enlighet med motionärens förslag, den nu stadgade minimiprocenten fördubblades.
En sådan åtgärd är, i Utskottets tanke, egnad att i många
fall åstadkomma större betänksamhet och redbarhet i handel och vandel
samt att något stäfja de lättsinniga affärsföretag, hvilka nu, utan
motsvarande tillgångar, ofta ega rum, då retelsen af den möjliga stora
vinsten i händelse af att de lyckas, icke kan i någon mån motvägas
af den i och för sig föga afskräckande utsigten af ett 25 procents ackord
i händelse af misslyckande.

Det är på sådana grunder Utskottet tillstyrker bifall till motionen
samt hemställer,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af § 104 Konkurslagen.

Härigenom förordnas, att § 104 Konkurslagen den
18 September 1862, sådant nämnda lagrum lyder i förordningen
den 12 Maj 1870, skall erhålla följande ändrade
lydelse:

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

Ackord må ej, ändå att det ej bestridt är, af Rätten fastställas
: då beslutet icke i laga ordning tillkommit: då gäldenär
blifvit dömd för bedrägligt förhållande mot sina borgenärer
eller medan han under tilltal derför står: då anledning är, att
gäldenär hemligen gynnat någon borgenär vid ackordet, eller
att annat svek dervid egt rum: då ackordet ej gifver lika rätt
och minst femtio för hundrade af fordringsbeloppet åt alla de
borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat
sig ty förutan med ackordet nöjde: då det uppenbarligen
länder till skada för borgenärerne.

Bestrides ackordet på den grund, att säkerhet ej finnes
för dess fullgörande; pröfve Rätten, efter omständigheterna,
huruvida fastställelse på sådan grund vägras må.

Stockholm den 3 Mars 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Reservation:

af Herr Bergström.

Herrar Grefve Strömfelt och Anders Persson hafva begärt få här
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.