Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27 (Utlåtande 1879:LU27 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

TV:o 2*7.

Ank. till Riksd. Kansli den 21 April 1879, kl. 10 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition med förslag till lag om dikning och annan
afledning af vatten.

Kong]. Maj:t har under den 24 sistlidne Januari till Riksdagen afiåtit
en nådig proposition af följande lydelse:

»Behofvet af omarbetning af lagstiftningen angående den så kallade
vattenrätten har redan länge varit erkändt och jemväl föranledt särskilda
af Riksdagen till Kongl. Maj:t gjorda underdåniga hemställanden.
Med hänsyn härtill föreskref Kong! Maj:t i den för Nya Lagberedningen
vid dess inrättande utfärdade instruktion, att Beredningen, efter det lagförslag
rörande utsökningsväsendet blifvit afgifvet, skulle till behandling
företaga frågan om ordnandet af de privaträttsliga förhållandena mellan
jord- och strandegare eller andra i afseende å vattens afledande och begagnande
samt lagförslag i ämnet utarbeta. Sedan Beredningen, hvilken
funnit frågan om jords befriande från skadligt och för dess odling Underligt
vatten kunna särskiljas från öfriga delar af ämnet, afgifvit förslag
till förordning angående torrläggning af jord, har detta förslag underkastats
grundlagsenlig granskning i Högsta Domstolen och detsamma
derefter blifvit öfversedt och i några delar ändradt; och har Kongl.
Maj:t funnit godt att det sålunda öfversedda förslaget till Riksdagens
godkännande framlägga.

Bih. till Riksd. Prat. 1879. 7 Scml. 15 Haft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

Med bifogande af Högsta Domstolens och Statsrådets i ämnet hållna
protokoll vill Kongl. Maj:t fördenskull, jemlikt 87 § Regeringsformen,
till Riksdagens antagande öfverlemna närlagda förslag till
Lag om dikning och annan afledning af vatten.

Förslag till lag om dikning och annan afledning af vatten.

Med upphäfvande af 6 kap. 2 och 3 §§ htyggningabalken samt hvad
i 4 kap. 2 § samma balk är stadgadt rörande dikning, förordningen den
20 Januari 1824 angående ändring eller utrifning af vattenverk, som
genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling, Kongl. kungörelsen
den 14 Juli 1835 angående ändring uti nämnda förordning och
förordningen den 30 November 1841 angående vissa vilkor för vattenafledningar
till beredande af samfällig jords odling, så ock med ändring
af hvad andra lagens rum och författningar innehålla mot denna lag
stridande, stadgas som följer:

1 Kap.

Om dikning.

1 §•

Vill man för sin jords odling eller förbättring dike göra, och möter
jord, som hörer annan till; då må denne ej hindra vattnets aflopp; vare
ock, der för ändamålet dike å hans jord tarfvas, pligtig att deraf upplåta
livad till diket åtgår.

2 §•

Finnes dike, som någon för sin jord upptaga vill, blifva till nytta
jemväl för annans jord, och åsämjas de ej om dikningen; då hafve han
vitsord, som dike äskar; och vare en hvar, som för sin jord af diket
har nytta, skyldig att i mån deraf taga del i dikningen, dock att den,
som icke fordrat dike, ej må vidkännas större bidrag än som svarar mot
den nytta hans jord genom diket beredes.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

3 §■

Kunna dikningsskyldige ej enas om dikets storlek, ege en hvar af
dem rätt fordra att diket så göres, att hans jord kan torrläggas till fyra
fots djup, der ej markens beskaffenhet eller läge det hindrar; dock må
ej någon med dikningsskyldighet betungas utöfver hvad för torrläggning
af hans egen jord till nämnda djup erfordras.

Större dike, än som för ofvanliggande jords torrläggning till fyra
fots djup tarfvas, vare den, som enligt 1 § mark till dike upplåta skall,
ej pligtig tåla.

4 §•

Är tvist om dikes läge eller sträckning, skall det så läggas, att
ändamålet med dikningen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta
olägenhet för den, å hvars mark diket upptagas bör. Kan utan väsentligen
ökad kostnad och svårighet för vattnets aflopp dike läggas i råskilnad,
varde det, om endera grannen det äskar, der lagdt. I råskilnad
tao-es halfva diket af hvardera grannens mark.

5 §•

I}ike må göras öppet eller täckt, efter ty lämpligast finnes.

A hvar sida om öppet dike räknas ren till högst två fots bredd.

Jord, som ur dike uppkastas, må läggas vid sidan af diket, dock
ej så att jorden hindrar vattnets afrinnande, eller ock föras till lämpligt
ställe i närheten. Vill markens egare göra sig dikesjorden till godo,
ege dertill rätt; vill han det ej, och kan genom jordens qvarlemnande
skada vållas, vare den, som dikar, pligtig att jorden bortföra eller gifva
ersättning som i 6 § sägs.

6 §.

För mark, som till dike åtgår, så ock för annat intrång, som af
dikningen orsakas, skall ersättning gäldas eller, der ersättningstaganden
sjelf dikningsskyldig är, honom vid dikningskostnadens fördelning till
godo räknas.

Tarfvas till följd af dikning att väg, bro, trumma eller dylikt bygges
eller ändras, dragé den, som dikar, derom försorg, der ej den, hvars
rätt är i fråga, hellre ersättning tager.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

7 §•

_ Vill den, å hvars mark dikning skall af annan verkställas, hellre
sjelf arbetet utföra, det må honom ej förmenas; vare dock, der han af
den rätt sig begagna vill, pligtig att inom tid och på sätt, som genom
åsämjande eller eljest i laga ordning bestämmes, arbetet fullgöra och
njute derför ersättning, efter ty skäligt pröfvas.

8 §•

Ej må någon förvägras att för sin jords odling eller förbättring
vatten till annans dike leda; vare dock skyldig att, der ökad kostnad för
underhållet af det äldre diket derigenom uppkommer, för den tillökning
svara. År för ändamålet nödigt, att det äldre diket utvidgas, fördjupas
eller annorledes förändras, vare i afseende å sådan förändring lag som
om upptagande af nytt dike.

9 §.

Tarfvas afloppsdike för oskift byamark eller annan samfäld jord,
kåfve den delegare vitsord, som dike fordrar; och tage en hvar del i
dikningen efter sin lott i samfälligheten.

10 §.

I fråga om skyldighet att underhålla dike, som enligt denna lag
upptaget varder, galle enahanda grunder som för dikets upptagande.
Pröfvas diket i följd af nytt dikes anläggande icke vidare vara för ändamålet
behöflig!,, upphöre skyldigheten att det underhålla.

Om underhåll af äldre dike skils i 82 §.

2 Kap.

Om vattenafledning.

11 §•

Vill man för sin jords odling eller förbättring afleda vatten ur
kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt mark; då hafve den vitsord,

Lag-Utskottets Utlåtande $:o 27.

som vatten afl edningen äskar, och vare en hvar, som af vattenafledningen
för sin jord tillskyndas nytta, skyldig att i mån deraf taga del i företaget,
der han ej gör sådan afsägelse som i 77 § sägs.

12 §.

Nu vill man för vinnande af odlingsbar mark eller eljest för sin
jords odling eller förbättring sänka eller uttappa sjö, upprensa, fördjupa,
utvidga eller räta eif, å eller annat vattendrag eller vatten derifrån
eljest afleda; kan det ske utan förnärmande af annans rätt öfver vattnet
och möter ej heller emot företaget hinder, efter ty i 13 § sägs; då vare
om jordegares rätt till sådant företag och skyldighet att deri deltaga
lag, som om vattenafledning ur kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt
mark i 11 § skils.

Om strömrensning för allmänt behof eller eljest för annat ändamål
än här ofvan nämnes, galle hvad särskildt är stadgadt.

13 §.

Till företag, hvarom i 12 § förmäles, hafve ej jordegare rätt, med
mindre tillstånd från det allmännas sida erhållits i fall, der sådant är
föreskrifvet.

År fråga om sänkning eller uttappning af sjö, och blifva icke alla
jordegarne derom ense; då ege ej heller den rätt nu sagd är rum, der
ej de, hvilka om företaget sig förena, ega mer än hälften af den jord,
som skall vinnas eller förbättras genom företaget.

14 §.

Varder vid vattenafledning, hvarom i detta kapitel sägs, nödigt att
till förekommande af olägenhet för nedanliggande jord, dit vattnet ledes,
vattenafledningen der sträckes utöfver hvad för samma jords torrläggning
eljest varit behöfligt; då skall kostnaden för tillökningen åligga den
jordegare, som af den vattendränkta markens torrläggning har nytta;
vare lian ock pligtig att ledningen så inrätta, att skada ej tillskjmdas
annan. Ej må vid aftappning så mycket vatten på en gång framsläppas,
att fara för öfversvämning kan uppstå.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

15 §.

Hvad i o, 4, 5, 6, 7, 8 och 10 §§ är stadgadt i fråga om dikning
skall gälla i tillämpliga delar om vattenafledning.

3 Kap.

Om ändring eller utrifning af vattenverk, som utgör hinder mot

vattenafledning.

16 §.

Finnes vattenverk, som lagligen tillkommit och af laga beskaffenhet
är, vålla uppdämning eller eljest utgöra hinder mot vattenafledning,
hvarom i 2 kap. sägs, hafve under vilkor, som här nedan stadgas, jordegare
rätt fördra att sådan ändring af vattenverkets läge, vattentillgång
eller beskaffenhet i öfrigt vidtagas må, som för företaget är nödig,
eller att, om ändamålet ej kan genom dvlik åtgärd vinnas, verket alldeles
utrifves.

Till vattenverk, anlagdt för bedrifvande af större bruk och bergverk
eller större fabriksinrättning, inå dock den rätt, nu sagd är, sträcka
sig allenast i det fall, att ändamålet kan vinnas genom sådan åtgärd, att
vattenverket deraf ej försämras.

Slutes aftal om skyldighet för jordegare att uppdämning för vatten-,
verk tåla; då må af den, för hvilken aftalet är bindande, påstående om
verkets ändring eller utrifning ej väckas förr än femtio år förflutit efter
det aftalet slöts.

17 §•

Kan ändamålet med företaget ej vinnas utan att vattenverket alldeles
utrifves eller ock genom ändring för framtiden försämras; vare
sådan åtgärd ej tillåten, der ej värdet af den förbättring å jorden, som
erhålles genom vattnets afledande, tinnes stiga till dubbelt emot fulla
värdet af vattenverket, om det alldeles utrifves, eller till dubbelt emot
den del af värdet, som genom ändringen bortgår, om sådan göres. Aro
vattenverken flera, skall värdet af dem alla eller af deras försämring tagas
i beräkning emot värdet af jordens förbättring, efter hvad nu sagdt är.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

18 §.

Skall vattenverk ändras, gälde jordegaren fullt åter den förlust, som
uppstår under det verket ej drifvas kan; ersätte ock, om verket försämras,
den del af verkets värde, som för framtiden bortgår, med förhöjning
af hälften derutöfver. Ändringens verkställande åligge jordegaren;
vill vattenverksegaren sjelf arbetet utföra, vare om hans rätt i
ty fall lag som i 7 § om dikningsarbete sägs. ''

Kommer vattenverk att alldeles utrifvas, skall jordegaren det lösa
med fulla värdet och hälften derutöfver; besörje ock han om rifningen.

19 §.

Vill egare till vattenverk, som ändras skall, hellre hela verket
afstå, än ändringen tåla, vare jordegaren skyldig att verket lösa som i
18 § sägs.

Då verket jemlikt denna § löses, hafve jordegaren rätt att nödigt
utmål lösa med fulla värdet och hälften derutöfver.

20 §.

Hörer till vattenverk, som lösas skall, jord, hvarå åbo ej är besuten ;
då skall ock, der egaren det fordrar, den jord lösas efter den i 18 §
för lösen af vattenverk stadgade beräkningsgrund.

Då vattenverk löses, skall ock lös egendom, som för verkets drift
anskaffad är eller eljest till verket hörer, af jordegaren emot lösen efter
fulla värdet öfvertagas. Skall endast en del af verket ersättas, vare lag
samma om den lösa egendom, som i ty fall för egaren obehöflig varder.

Är med vattenverk, som lösas skall, förenad annan, fast eller lös,
egendom, för hvars tillgodogörande vattenverket är afsedt, och lider den
egendom minskning i värde för egaren, då vattenverket honom frångår,
njute han ersättning för skadan eller, der han hellre vill egendomen
afstå, lösen derför efter fulla värdet.

21 §.

I fråga om ersättning eller lösen, som enligt detta kapitel tillkommer
kronan, ege förhöjning öfver värdet ej rum.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

22 §.

Der genom vattenverks ändring eller utrifning skada, som ej är att
hänföra under de här ofvan meddelade bestämmelser, tillskyndas egaren
eller annan; varde den skada med fulla värdet ersatt.

23 §.

Kostnad, som, efter det egaren af vattenverk blifvit enligt 31 § till
syn kallad, å egendomen göres, må vid värdets eller ersättningens bestämmande
tagas i beräkning allenast så vidt kostnaden pröfvas hafva
varit nödig eller nyttig.

24 §.

Om fiskeverk, bevattningsansfalt samt annan dermed eller med vattenverk
jemförlig byggnad eller anläggning för vattnets nyttjande vare i
tillämpliga delar gällande hvad i denna lag om vattenverk stadgas;
dock må ej i fråga om byggnad eller anstalt för flottning eller eljest i
fråga om flottled nämnda stadganden vinna tillämpning med mindre
Konungen pröfvar öfvervägande nytta för det allmänna genom vattenafledningen
vinnas.

25 §.

Nu finnes eljest vattenafledning föranleda dertill, att strömfall, fiske,
vattenställe eller annan dylik förmån helt och hållet eller till någon del
går förlorad, och kan den förmån med afseende å läge eller andra förhållanden
skattas till något värde; då skall ersättning derför gifvas. Lag
samma vare, der i följd af vattenafledning brygga, bad- eller båthus
eller annan byggnad, som ej i 24 § afses, varder onyttig eller tager

I fråga om ersättning enligt denna § galle hvad i 23 § är stadgadt,

26 §.

För kostnad, som orsakas af åtgärd, hvarom i detta kap. stadgas,
skall en hvar, som för sin jord af åtgärden har nytta, i mån deraf svara,
der han ej gör sådan afsägelse, som i 77 § sägs.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

4 Kap.

Om undersökning och rättegång i mål angående dikning
eller vattenafledning-,

27 §.

Uppstår, då fråga väckes om dikning eller vattenafledning, tvist
angående dikes eller annan anläggnings läge, storlek eller beskaffenhet i
öfrigt, jordegares rätt att till annans dike eller vattenafledning vatten
leda eller å annans mark anläggning göra eller skyldighet att i företaget
så ock i framtida underhållet deltaga, ersättning, som gäldas bör, eller
annat, som till arbetets utförande hörer; då skall utom i det fall, hvarom
i 28 § sägs, frågan företagas till pröfning vid syn å stället i den ordning
nedan stadgas.

Sådan pröfning skall ock ega rum, der jordegare vill begagna den
rätt honom i 3 kap. medgifven är, och alla sakegare ej ense varda.

28 §.

Vill någon vatten till annans dike leda eller dike å annans mark
upptaga, och är ej fråga om företag, hvarom i 2 eller 3 kap. skils; då
må, der den, som dika vill, ej yrkar annans förpligtande att i dikningen
deltaga, frågan till Rätten instämmas, utan att sådan pröfning, som i
27 § sägs, föregått.

29 §.

Till förrättande af syn, som i 27 § föreskrifven är, skall Konungens
Befallningshafvande på ansökan förordna statens landtbruksingeniör,
landtmätare eller annan, efter ty särskildt stadgas, dertill behörig tjensteman.
Uti ansökningen bör tillika, så vidt ske kan, fullständigt uppgifvas
företagets omfattning och beskaffenhet, de hemman, vattenverk
eller andra lägenheter, som saken förmenas angå, samt egarnes namn
och hemvist.

År fråga allenast om dikning, ege Konungens Befallningshafvande,
der ej företaget är af större omfattning, till förrättningsman förordna
annan person, hvilken dertill finnes lämplig, ändå att han ej eger den
behörighet, som nyss är sagdt.

Bill. till Riksd. Prot. 1879. 7 Sami. 15 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Har sökanden någon till förättningsman föreslagit, och linnes ej
förslaget godkändt af öfrige sakegare, förelägge Konungens Befallningshafvande
dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den eller
de församlingar, der hemman, vattenverk eller annan lägenhet, som saken
förmenas angå, är belägen, att inom viss kort tid, vid förlust af
rättighet att öfver förslaget höras, inkomma med yttrande huruvida de
hafva något emot den föreslagne att erinra. Yppas ej stridighet, varde
den föreslagne förordnad, der han finnes lämplig och laga hinder ej möter;
i motsatt fall, äfvensom då icke någon blifvit föreslagen, förordne
Konungens Befallningshafvande såsom skäligt pröfvas.

30 §.

Förrättningsmannen skall vid synen biträdas af två gode män,
hvilka af honom utses bland dem, som till ledamöter i egodelningsrätt
eller till gode män vid landtmäteriförrättning i orten valde äro.

År fråga om vattenverks ändring eller utrifning, efter ty i 3 kap.
sägs, skall förrättningsmannen biträdas af ytterligare en, för sakkunskap
och pålitlighet känd god man, hvilken af Konungens Befallningshafvande
dertill förordnas. Om förslag till sådan god man gälle hvad i 29 § om
förslag till förättningsman stadgas.

31 §•

Förrättningsmannen bestämme efter samråd med sökanden tid och
ställe för synen och underrätte derom de andre synemännen. Joixlegare,
mot hvilken påstående väckes om förpligtande att i det tillärnade företaget.
deltaga eller att dertill upplåta mark, så ock egare af vattenverk
eller annan lägenhet, hvarå företaget kan inverka, skola särskild! kallas.
Den som i anseende till nyttjanderätt har del i saken, skall jemväl
kallas; och vare förty egaren pligtig att sådan medpart uppgifva vid
äfventyr att eljest hålla honom skadeslös.

För verkställande af kallelse ege förrättningsmannen anlita kronofogde
eller länsman i orten, der förrättningen hålles, eller ock, om den,
som kallas skall, är annorstädes boende, öfverlemna kallelsen till Konungens
Befallningshafvande, som om delgifningen drager försorg. I de fall,
då stämning får delgifvas genom anslag å husdörr eller kungörelse i
allmänna tidningarna, må kallelsen delgifvas på enahanda sätt, som om
stämning i ty fall är stadgadt.

Finner förrättningsmannen saken angå kronans eller allmän anstalts

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

rätt, anmäle han det i god tid hos Konungens Befallningshafvande för
allmänt ombuds förordnande. Då fråga väckes om företag, hvarom i 2
eller 3 kap. sägs, läte förrättningsmannen derjemte kungörelse om förrättningen
minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan för den eller de
församlingar, der hemman, vattenverk eller annan lägenhet, som saken
förmenas angå, är belägen.

32 §.

Kommer ej förrättningsman eller af Konungens Befallningshafvande
utsedd god man tillstädes å den för förrättningen utsatta tid och infinner
han si" ej heller inom tre timmar derefter; då må de, som tillstädeskommR,
åtskiljas. Uteblifvcr god man, som af förrättningsman utsedd
är, kalle denne genast annan god man i stället. År sökanden borta,
vare ansökningen förfallen. Annan sakegares eller allmänt ombuds uteblifvande
må ej hindra förrättningens fortgång. Förrättningsman eller
god man, som utan laga förfall från förrättningen uteblifvcr, ersätte all
skada eller olägenhet, som deraf uppstår; förrättningsmannen ansvara
derjemte såsom för tjenstefel.

33 §.

Emot synemän gälle dessa jäf: om han är med part i den skyldskap
eller det svågerlag, som i. Rättegångsbalken om jäf emot domare
sägs, eller om han eller någon, som med honom sålunda i skyldskap
clier svågerlag är, eger i saken del eller eljest kan af förrättningen
vänta synnerlig nytta eller skada, eller om han såsom domare deltagit
i åtgärd eller beslut, som saken rörer, eller om han är parts vederdeloman
eller uppenbara ovän. Söker någon, sedan ärendet anhängig^ är,
sak med synemän eller tillfogar honom något med ord eller gerning i
uppsåt att honom dermed jäfvig göra, det skall ej för jäf räknas.

Amnäles vid förrättningen jäf, ege synemännen deröfver samfäldt
besluta; finna de jäfvet lagligen grundadt, åligge förrättningsmannen att,
om han eller af Konungens Befallningshafvande utsedd god man jäfvig
är, anmäla det hos Konungens Befallningshafvande, som förordnar annan
förrättningsman eller god man. Angår jäfvet god man, som blifvit åt
förrättningsman utsedd, kalle denne annan god man i stället.

Beslut, hvarigenom jäfsanmärkning gillad varder, skall ej medföra
någon verkan till rubbning eller upphäfvande af åtgärd eller beslut, som
tillkommit innan anmärkningen gjordes.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

Ogillas jäfsanmärkning, må deremot anmäldt missnöje ej utgöra
hinder för förrättningens fortgång.

34 §.

. förrättningen hafva synemännen främst att tillse, huruvida
enligt de i denna lag stadgade grunder laga hinder emot företaget möter;
finna synemännen sådant hinder möta, gifve genast besked derom
och afslute förrättningen.

35 §.

Synemännen må ej inlåta sig i pröfning huruvida vattenverk, om
hvars ändring eller utrifning fråga väckes, lagligen tillkommit eller af
laga beskaffenhet är.

Lag samma vare om invändning, som vid synen göres, att på grund
af aftal jordegare är förbunden att uppdämning tåla eller förhindrad
att vatten från sin till annans jord afleda; yppas tvist derom, och
kan ej företaget bringas till stånd utan rubbning af det åberopade
rättsförhållandet; varde förrättningen instäld i afbidan på tvistens slutliga
pröfning.

36 §.

Möter ej emot företaget hinder, böra synemännen, efter det sakegarne
blifvit hörde och utredning skett angående de förhållanden, hvilka
kunna på frågan inverka, söka att emellan samtlige sakegare åstadkomma
förening i de delar, hvarom tvist yppas; och varde, der sådan
förening sker, särskild afhandling derom upprättad, af sakegarne underskrifven
samt medelst synemännens påskrift vitsordad.

Rörer förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ändå att
dess ombud derå ingått, föreningen i afseende å sådan rätt ej gälla, med
mindre den af vederbörande myndighet godkänd varder.

37 §.

Vilja en eller flere jordegare i det fall, hvarom i 13 § skils eller
eljest med sökanden om företaget sig förena, skall afhandling derom
upprättas och bekräftas så, som i 36 § sägs; och vare den, som sålunda
med sökanden gjort gemensam sak, ansedd som hade han sjelf företaget
sökt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

38 §.

Kommer ej enligt 36 § föreningen till stånd emellan samtlige sakegare,
varde frågan i de delar, som tvistige äro, af synemännen pröfvad
jemlikt de i denna lag stadgade grunder.

39 §.

Det vattendrag med af- och tillopp, som saken angår, och den
jord, hvarpå företaget kan inverka, skola, om och i den mån sådant
synes nödigt, af förrättningsmannen afvägas, uppmätas, aftecknas och
beskrifvas.

40 §.

För utrönande af värdet å den jordförbättring, som af företaget
kan påräknas, skola synemännen efter undersökning af den jord,
hvarom fråga är, uppskatta jorden såväl i dess skick före företaget,
som ock i det skick, hvari den antages komma efter företagets fullbordan;
och hafva synemännen att med ledning deraf bestämma om
och i hvad mån hvarje särskild jordegare af företaget hemtar nytta
för sina egor och förty bör i företaget och dermed förenade kostnader
taga del.

41 §•

Vid uppskattning af jords förbättring bör afseende fästas å ena
sidan å jordens större eller mindre bördighet i dess af vatten besvärade
skick och den afkomst, som jorden i sådant skick kan under vanliga
förhållanden lemna, samt å andra sidan å den bördighet, hvilken, till
följd af jordens naturliga beskaffenhet till matjord och alf samt möjligheten
af dess mer eller mindre fullständiga torrläggning till bestämdt
djup, är efter företagets utförande att påräkna.

42 §.

Utgöres jord, hvarå uppskattning enligt 40 § ske bör, helt och
hållet eller till någon del af sjöbotten eller annan vatteridränkt mark,
och finnes uppskattningen af den blifvande nyttan ej kunna, innan före -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

tagel, blifvit fullbordad!, så noggrant verkställas, att jordegarnes inbördes
delaktighet derefter kan tillförlitligen bestämmas; då ege synemännen
utsätta den slutliga uppskattning, som för sådant ändamål är af
nöden, att, efter ty i 63 § sägs, förrättas efter företagets fullbordan;
och vare i afbidan derå delaktigheten tills vidare bestämd efter jordvidden,
allenast med den jemkning, hvartill uppenbar olikhet i deri påräknade
förbättringen må föranleda.

43 §.

I fråga om företagets utförande hafva synemännen att bestämma:

hvarest och huru dike eller vattenafledning, som af sökanden yrkas
och af synemännen anses nödig, tjenligast göras skall, allt med hänsyn
till de i 3 och 4 §§ stadgade grunder, äfvensom vattenmängd, affall, jordens
sättning samt andra förhållanden, så ock dertill att största möjliga
jordförbättring må vinnas med minsta kostnad för deltagarne och minsta
intrång eller olägenhet för annan; börande, då vattenverk, som hindrar
företaget, måste ändras, ändringen så göras, att verket, såvidt ske
kan, ej försämras eller att, der försämringen ej kan undvikas, den i möjligaste
måtto inskränkes;

hvarest och huru bro, trumma eller dylikt skall göras eller ombyggas,
der sådant tarfvas;

hvad för vattenhöjdens reglering och förekommande af skada genom
öfversvämning eller annorledes bör iakttagas, så ock hvilka bland
jordegarne böra i följd af sin jords läge och beskaffenhet kostnaden härför
särskild! vidkännas;

huru i fråga om sättet för utförande af gemensamt arbete samt
framtida underhållet af gjorda anläggningar tjenligast förfaras bör, vare
sig att nödiga arbeten skola ombesörjas af deltagarne samfäldt eller ock
arbetet så fördelas, att viss sträcka att anlägga och för framtiden vidmakthålla
tilldelas hvarje deltagare; i hvilket senare fall afseende bör
fästas å markens olika beskaffenhet, så att, der kostnad eller svårighet
större är, skälig jemkning göres;

tiden då vattenverks ändring eller annat arbete för företaget må
begynna; tiden och sättet för fullgörande af samt betalningen för arbete,
hvarom enligt 7 eller 18 § jordegare eller vattenverksegare vill besörja;
så ock viss tid, då företaget i sin helhet bör vara bragt till slut;

samt i öfrigt allt hvad till företagets ändamålsenliga anordning
lända kan.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

44 §.

Finna synemännen, att enligt 5, 6, 18, 19, 20, 22 eller 25 § lösen
eller ersättning för skada eller intrång gäldas bör, skall den uppskattas
till visst belopp i penningar att utgå på eu gång, der ej sakegarne annorledes
åsämjas.

Är jord, vattenverk eller annan lägenhet, som lösas eller ersättas
skall, af egaren upplåten åt annan till nyttjande, varde, om och i den
mån uti löseskillingen eller ersättningsbeloppet särskilt vederlag för
mistning eller inskränkning af nyttjanderätten blifvit inberäknadt, sådant
till sakegarnes kännedom utsatt.

Skall ersättning eller lösen utgå med förhöjning öfver värdet, böra
värdet och förhöjningen hvar för sig angifvas.

45 §.

Förrättningen skall, så vidt ske kan, utan uppskof fortsättas och afslutas.
Finnes för inkallande af sakegare eller af annan laga orsak nytt
sammanträde af nöden, skall underrättelse om tiden derför meddelas
innan sammanträdet afslutas; och vare särskild kallelse ej erforderlig å
annan än sakegare, som ej vederbörligen kallad blifvit, eller ny sakegare,
der sådan inkallas bör.

Kan till följd af laga hinder tiden för sammanträdet ej genast utsättas,
eller sammanträde ej å utsatt tid hållas, värde tiden för det nya
sammanträdet kungjord minst fjorton dagar förut i kyrkan för den eller
de församlingar, der hemman, vattenverk eller annan lägenhet, som saken
angår, är belägen.

46 §.

Tvist om egande- eller besittningsrätt må ej föranleda uppehåll i
förrättningen, med mindre alla sakegare äro om sådant uppskof ense,
utan vare alltid innehafvare af egendom, hvarom tvistas, berättigad att
med laga verkan derför tala och svara, intill dess han varder derur lagligen
vunnen. Ej må den, som genom köp eller annorledes blifver egare
eller åbo innan ärendet blifvit till slut bragt, rubba hvad förre innehafvaren
samtyckt eller afgjort.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

47 §.

Stanna synemännen i olika meningar, då beslut eller utlåtande af
dem meddelas skall, gånge efter hvad de fleste säga, Äro rösterna å
ömse sidor lika, galle den mening förrättningsmannen biträder.

48 §.

Förrättningsmannen åligger att vid alla under synen förefallande
sammanträden föra protokoll, hvaruti paragraferna numereras i ordningsföljd
för hela förrättningen. Protokollet bör vid hvarje sammanträdes
slut uppläsas och med synemännens underskrift förses.

49 §.

Sedan alla vid synen anhängiga frågor blifvit genom förening afbörda
eller af synemännen utredda, gifve de på grund af hvad sålunda
förekommit utlåtande i saken och framlägge det skriftligen affattadt för
sakegarne innan synen afslutas.

Förrättningsmannen upprätte tillika, der två eller flere jordegare
skola i företaget deltaga och grunderna för delaktigheten blifvit enligt
40 § bestämda, särskild, i enlighet med utlåtandet eller förut ingången
förening affattad längd, upptagande för hvarje hemman, hemmansdel
eller annan lägenhet dess namn, nummer eller annan beteckning och
egare, de i företaget ingående egornas uppskattade värde före och efter
företaget samt värdet af den jordförbättring, för hvilken egaren sålunda
bör i företaget deltaga; har för bestämmande deraf gradering af egorna
skett, Skola jemväl deras naturliga beskaffenhet och värde inbördes i
längden intagas. Är i afbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd
enligt grunderna i 42 §, varde längden derefter inrättad.

Nöjas samtlige sakegare åt utlåtandet, teckne de sitt godkännande
derå, och varde intyg derom af synemännen meddeladt å utlåtandet och
den längd, hvarom nyss är nämndt.

Anmäler enligt 51 § sakegare missnöje med förrättningen, varde
det till protokollet taget.

Sist förklare förrättningsmannen synen afslutad och gifVe sakegarne
till känna vid hvilken Rätt talan emot förrättningen må anhängiggöras
samt hvad enligt 51 och 52 §§ för talans bevarande iakttagas
bör.

Lag- Utskottets , Utlåtande N:o 27.

50 §.

Afskrift af syneprotokollet, ofvannämnda längd, synemännens utlåtande
och de vid synen ingångna föreningar skall af förrättningsmannen
inom trettio dagar efter synens afsilande öfverlemnas till någon i
orten boende pålitlig person, som af sakegarne utses att samma handlingar
emottaga; och vare handlingarna hos honom tillgängliga för en
hvar, som åstundar att dem granska eller afskrift deraf taga.

51 §•

År sakegare, som sjelf syneförrättningen ej sökt, missnöjd med förrättningen,
göre derom anmälan vare sig hos synemännen innan förrättningen
afslutas eller ock medelst skriftlig inlaga, som senast före klockan
tolf å sextionde dagen efter afslutandet skall till Konungens Befallningshafvande
ingifvas.

Varder ej missnöje anmäldt såsom nyss är sagdt, skall, der ej sökanden
sjelf förrättningen klandrar, och med anledning deraf ändring i
synemännens utlåtande göres, vid samma, utlåtande bero; dock vare utlåtandet
utan all verkan emot sakegare, hvilken, efter ty i 31 § skils,
bort till synen särskild! kallas, men ej bevisligen af kallelsen undfått
del och ej heller vid synen kommit tillstädes.

52 §.

Då missnöje enligt 51 § anmäldt är, stämme sökanden, der han
sin talan fullfölja vill, saken i hela dess vidd till Rätten in. Varda de,
som missnöje anmält, ej instämde inom sex månader ifrån den dag, då
syneförrättningen afslöts, skall den af sökanden väckta frågan anses
förfallen.

Vill sökanden sjelf förrättningen klandra, instämme han saken till
Rätten inom den tid, som nu sagd är, eller hafve i afseende å sakegare,
som ej sålunda instämd blifvit, talan emot förrättningen förlorat; vänder
den som instämd blifvit något in, som på annan sakegares rätt inverka
kan, åligge sökanden att äfven honom till svaromål i saken instämma.

Bill. till Riksd. Prot. 1879. 7 Sami. Raft. 15.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

53 §.

Aro bland jordägare, hvilka vid förrättningen ansetts pligtige att
i företaget deltaga, flere än fem boende inom en församling, må stämningen
dem delgifvas genom dess uppläsande i församlingens kyrka.
Hvad nu är stadgadt ege dock ej tillämpning å jordegare, som enligt
51 § missnöje anmält, eller emot hvilken talan föres om ändring i uppskattningen
af förbättringen å hans jord eller om annat än hans delaktighet
i företaget.

54 §.

Sträcka sig vattendrag eller egor, om hvilka fråga är, genom två
eller flere Rätters domvärjo, höre målet under den Rätt, der största
delen af den jord, om hvars torrläggning fråga blifvit väckt, är
belägen.

55 §.

När mål jemlikt 28 eller 52 § till Rätten instämmes, ege i stad
Rätten och å landet domaren uti stämningen utsätta saken till syn på
stället, der sådant äskas af käranden eller eljest anses för målets pröfning
erforderligt; anmode ock, der det nödigt finnes, sakkunnig man att
lemna Rätten biträde.

56 §.

Har uti målet sådan pröfning, som i 27 § sägs, föregått, gifve
Rätten eller domaren genast förrättningsmannen till känna att stämning
utfärdad är; och åligge förrättningsmannen att konceptprotokollet,
kartor, planritningar och öfriga handlingar, som saken röra, till Rätten
insända.

År i målet fråga väckt om vattenverks ändring eller utrifning,
föranstalte derjemte Rätten eller domaren att, till underrättelse för inteckningshafvare
eller icke uppgifne sakegare, tiden och stället för ärendets
företagande kungöras såväl i kyrkan för den församling, der vattenverket
är beläget, som ock tre gånger i allmänna tidningarna, sista
gången minst fjorton dagar före den dag, hvilken till målets företagande
är utsatt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

57 §.

Blifver jordegare, å hvilken stadgandet i 53 § eger tillämpning, utan
anmäldt och styrkt laga förfall borta från Rätten då syn hålles, vare
hans uteblifvande ej hinder för synens fortgång.

58 §.

Yppas under målets handläggning tvist emellan egare, innehafvare
af nyttjanderätt eller andre om bättre rätt till hvad såsom ersättning
eller lösen skall utgå, varde den tvist hänvisad till särskild! utförande.

59 §.

För förrättning, hvarom i 27 § sägs, njute synemännen godtgörelse.
i enlighet med hvad särskildt är stadgadt. Kostnad, som nu sagd är,
så ock kostnad för kallelser eller annat, som för syneförrättningen är
af nöden, skall af sökanden genast förskjutas. Kommer företaget sedan
till utförande, varde den kostnad såsom all annan för företaget nödig
utgift å samtlige deltagarne fördelad.

60 §.

Uti de mål, hvarom i 3 kap. skils, ersätte jordegaren, ändå att
han saken vinner, all den kostnad vederparten för sin inställelse vid
syneförrättningen samt för sin talans bevakande och utförande vid första
domstolen vidkännas får.

61 §.

Förrättningsmannen åligger, der talan ej föres emot förrättningen,
att inom ett år efter dess afslutande insända det dervid förda protokoll
jemte öfriga i 56 § nämnda handlingar till länets landtmäterikontor för
att der förvaras. Varder målet till Rätten instämdt, skola handlingarna,
sedan målet blifvit afgjordt, till landtmäterikontoret från Rätten insändas.

62 §.

Nu är företag, hvarom i denna lag sägs, fullbordadt; menar någon
att sedermera sig visat att vid uppskattning, som enligt 40 § skett, jord -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

förbättringens värde till hans skada blifvit origtigt beräknadt, ege då
erhålla ny uppskattning af värdet, der han före utgången af kalenderåret
näst efter det, under hvilket företaget fullbordades, gör ansökan
derom hos Konungens Befallningshafvande. Sådan ny uppskattning skall
efter ansökningstidens slut så snart lämpligen ske kan verkställas af de
synemän, som den föregående uppskattningen förrättat, eller, om hinder
för dem möter, af andre, som dertill utses på sätt i detta kap. föreskrifves.
År någon med den nya uppskattningen missnöjd, stämme då in
sitt klander till Rätten inom nittio dagar ifrån den dag, då förrättningen
afslöts, eller hafve talan emot uppskattningen förlorat. I öfrigt galle
angående dylik förrättning i tillämpliga delar hvad ofvan är stadgadt.

Hafva sakegarne träffat förening om ny uppskattning i andra fall
eller om annan tid eller ordning för ny uppskattnings förrättande, än
nu är sagdt; vare det gilt.

Sker genom uppskattningen ändring i hvad förut blifvit bestämdt,
varde fördelningen af kostnad och utgift för företaget, så ock af underhållsskyldigheten
jemkad derefter. Göres ej ändring, gälde den, som
påkallat den senare uppskattningen, ensam kostnaden derför.

63 §.

Har, efter ty i 42 § förmäles, slutlig uppskattning af påräknad
jordförbättrings värde blifvit utsatt att ega rum efter företagets fullbordan,
ege en hvar jordegare, hvars rätt är af frågan beroende, att
inom tid, som i 62 § sägs, hos Konungens Befallningshafvande anmäla
ärendet för uppskattningens verkställande; men försummas det, vare all
fråga om dylik uppskattning förfallen.

Om sådan slutlig uppskattning, som här afses, galle hvad om ny
uppskattning i 62 § stadgas; dock skall kostnaden för förrättningen alltid
å samtlige deltagarne fördelås.

5 Kap.

Särskilda bestämmelser.

64 §.

Synemäns utlåtande, hvarvid enligt 51 § skall bero, gånge i verkställighet
i den ordning, som för laga kraft egande dom är stadgad.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

65 §.

Afser syneförrättning allenast dikning, hvarom i 1 kap. sägs, må,
utan hinder deraf att missnöje blifvit i målet anmäldt, dikningen i enlighet
med synemännens utlåtande verkställas, der ej Rätten finner skäligt
annorledes förordna; gälde dock sökanden dessförinnan'' den ersättning,
som jemlikt utlåtandet utgifvas bör, och ställe hos utmätningsmannen
i orten pant eller borgen för det ytterligare skadestånd, som kan
varda vederparten i följd af dikningen tillerkändt.

Under enahanda vilkor, som här ofvan stadgade äro, må ock dikning
i enlighet med Rättens dom verkställas, ändå att ändring i domen
sökes.

66 §.

Vattenverk, som lösas skall, så ock annan fast eller lös egendom,
som det åligger jordegaren att jemte verket öfvertaga, skall, der ej annorlunda
öfverenskommet är, afträdas å laga fardag, sedan lösens belopp
blifvit slutligen faststäldt och derefter uppsägning i rätt tid skett. Uppsägning
må ej med laga verkan ske, med mindre lösen för vattenverket
och annan fast egendom, som skall afträdas, blifvit hos Konungens Befallningshafvande
i ränteriet nedsatt. Sker ej sådan uppsägning inom
sex månader, sedan lösens belopp faststäldes, vare den då väckta frågan
förfallen; varder ej, sedan uppsägningen skett, lösen för den lösa egendomen,
så ock skadeersättning, som vattenverksegaren tillkommer, före
tillträdesdagen erlagd, skall frågan ock anses förfallen, der vattenverksegaren
det yrkar.

Medel, som jemlikt denna § skola nedsättas i ränteriet, må, der
jordegaren det äskar, insättas i bankinrättning, som af Konungens Befallningshafvande
godkännes, för att der emot ränta innestå under den tid
Konungens Befallningshafvande bestämmer; och kommer räntan intill
tillträdesdagen jordegaren till godo.

67 §.

Har, sedan värde sattes å egendom, som lösas skall, egaren gjort
nödig eller nyttig kostnad derå, vare han berättigad att härför undfå
ersättning. Tvist härom varde af Rätten särskildt pröfvad, och må

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

emellertid egendomen tillträdas, der den, som ersättningen gifva skall,
hos Konungens Befallningshafvande ställer pant eller borgen för det,
hvarom tvistas.

68 §.

Skall i andra fall, än i 66 § sägs, ersättning gäldas för skada eller
intrång, som någon tillskyndas genom företag, hvilket enligt denna lag
tillåtet är; då må ej någon åtgärd till rubbning af vattenverk vidtagas
eller arbete å annans mark eller eljest till förfång för annan verkställas,
innan den ersättning, som derför utgå bör, blifvit till ersättningstagaren
gulden eller, der fråga är om ersättning för skada å vattenverk, som är
med inteckning besväradt, hos Konungens Befallningshafvande i ränteriet
nedsatt. Varder ej ersättningen gulden eller nedsatt inom tid, som genom
aftal eller eljest i laga ordning blifvit bestämd, eller, om sådan bestämmelse
saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp faststäldes,
vare den då väckta frågan förfallen.

69 §.

A ersättning, som ej på en gång gäldas skall, ege hvad i 66 och
68 §§ stadgadt är ej tillämpning.

70 §.

Är enligt 66 § lösen för fast egendom nedsatt, skall, sedan egendomen
blifvit afträdd, det egaren tillkommande belopp af Konungens Befallningshafvande
fördelas i den ordning, som för fördelning af köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom stadgad är; skolande kungörelse
om sammanträde för fördelningen i allmänna tidningarna införas
ochTsärskild^underrättelse om sammanträdet egaren och innehafvare af
fordran, hvarför egendomen häftar, meddelas på enahanda sätt, som i
fråga om auktion å utmätt fast egendom är föreskrifvet.

Ersättning, som enligt 68 § blifvit nedsatt, varde af Konungens Befallningshafvande
utbetalad till vattenverksegaren, der han visar, att inteckningshafvarne
medgifvit honom rätt att beloppet lyfta. Eljest fördele
Konungens Befallningshafvande ersättningen i den ordning, som för fördelning
af lösen här ofvan är stadgad.

Är ej lösens eller ersättningens belopp af Rätten pröfvadt och faststäldt,
och förmenar innehafvare af fordran, hvarför egendomen häftar,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

att värdet blifvit för lågt beräknadt, vare han berättigad att, der ej full
betalning för hans fordran honom lemnas, äska att värdet, så vidt på
hans eller annan sådan fordringsegares rätt inverkar, varder af Rätten
bestämdt.

71 §•

Har, efter ty i 58 § sägs, tvist yppats om bättre rätt till hvad såsom
lösen eller ersättning skäll utgå, eller skall lösen eller ersättning
gäldas för egendom, som innehafves såsom fideikommiss, varde beloppet
nedsatt i länets ränteri; och stånde sedan, i afbidan på tvistens slutliga
afgörande eller Konungens föreskrift angående fideikommissmedlen, beloppet
i qvarstad, der ej enligt 70 § utdelning bör ega rum.

72 §.

År fast egendom i följd af de i 3 kap. gifna bestämmelser afträdd,
och vill han, som egendomen inlöst, få den frigjord från inteckning fölfordran,
som icke kunnat ur löseskillingen gäldas; vare efter erhållen
lagfart dertill berättigad, ändå att han ej kan inteckningshandlingen i
hufvudskrift förete. Vill han af sådan rätt sig begagna, gifve till Rätten
eller domaren in gravationsbevis angående egendomen, så ock handling,
som visar löseskillingens fördelning, samt intyg att fördelning blifvit
godkänd eller vunnit laga kraft; och varde sedan så förfaret, som i 23 §
i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875
stadgas.

73 §.

Har företag, hvarom i denna lag sägs, icke blifvit inom föreskrifven
tid bragt till slut, må, der någon, hvars rätt deraf är beroende,
sådant yrkar, frågan om företaget kunna förklaras förfallen, så vida icke
giltigt skäl för dröjsmål visas, eller genom företagets inställande synnerligt
men skulle deltagarne tillskyndas. I dessa fall sätte Rätten ut ny
tid. Lider någon genom dröjsmålet skada, skall ersättning gäldas af
deltagarne.

74 §.

Varder ej, sedan vattenverk, som ändras eller utrifvas skall, blifvit
af egaren afträdt, ändringen eller utrifningen verkstäld inom fem år

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

efter afträdande^ och vill förre egaren verket återlösa; stämme då talan
derom in till Rätten inom tio år sedan verket afträddes. Pröfvas sådana
omständigheter för handen, att det tillärnade företaget må anses såsom
öfvergifven varde talan bifallen; eljest ege Rätten förordna att med
pröfningen bör på viss af Rätten bestämd tid anstå. Godkännes anspråket,
och kunna ej parterne sämjas om löseskillingens belopp, varde detta
af Rätten bestämdt till verkets fulla värde vid den tid återlösen sker;
ej må dock värdet sättas högre än det belopp, för hvilket verket blifvit
afträda

År vattenverk enligt denna lag utrifvet, må det ej ånyo upptagas.

75 §.

Åro deltagare i gemensamt företag flere än fem, och har ej delaktigheten
i arbetets första verkställande och det framtida underhållet
blifvit så bestämd, att en hvar står i ansvar för viss sträckning å marken;
då skola de utse syssloman att tala och svara i mål, som företaget
röra; göre ock derom anmälan hos Konungens Befallningshafvande. Ej
må, innan hvad sålunda föreskrifvet är blifvit iakttaget, arbete å annans
mark eller åtgärd till rubbning af annans vattenverk verkställas. Då
anmälan skett, hvarom nu är sagdt, skall underrättelse derom i länskungörelserna
intagas.

Vid val af syssloman kåfve deltagare, der ej annorledes åsämjes,
rösträtt efter som han har del i företaget.

Har syssloman afgått, och är ej anmälan gjord om val af annan i
den afgångnes ställe, ege Konungens Befallningshafvande eller domstol
att, der i förekommande fall sådant yrkas af någon, hvars rätt är i
fråga, förordna syssloman att i målet svara.

76 §.

Hafva vid utförande af företag, som enligt denna lag tillåtet är,
stadgade försigtighetsmått ej blifvit iakttagna, och lider någon deraf
skada; eller uppstår eljest i följd af företaget skada, som ej blifvit förutsedd
och på förhand ersatt; gälde deltagarne ersättning efter Rättens
bepröfvande.

77 §.

Nu vill någon, som enligt 11, 12 eller 26 §§ är skyldig att deltaga
i der nämnda företag, vinna befrielse från sagda skyldighet; afsäge sig
då den båtnad, som genom företaget beredes hans jord. Rätt till sådan

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

afsägelse tillkomme dock ej den, som företaget sökt eller enligt 37 § är
att såsom sökande anse eller i målet fört talan, som enligt 3 och 15 §§
föranledt större anläggning, än sökanden äskat.

Afsägelsen skall, för att giltig anses, sist före utgången af kalenderåret
näst efter det, under hvilket företaget blef fullbordadt, anmälas antingen
vid sammanträde i målet inför syneinännen eller domstolen, eller
ock skriftligen hos Konungens Befallningshafvande. Har någon gjort
sådan afsägelse, fälle den delaktighet i företaget, hvarifrån han sålunda
befrias, dem till last, som i företaget qvarstå; och vare han, som befrielsen
vunnit, i stället pligtig att, sedan frågan om jordförbättringens värde
blifvit enligt 40, 62 eller 63 §§ slutligen afgjord, låta af sin genom företaget
förbättrade jord utbrytas och de qvarstående deltagarne tillskiftas
lika stor del, som, enligt den i målet verkstälda uppskattning, jordförbättringens
belopp utgör af jordens hela värde i dess skick efter företagets
fullbordan. Är enligt 63 § frågan om slutlig uppskattning af jordförbättringens
värde förfallen, ege skyldighet att afträda jord ej rum.

78 §.

Intill dess vid företag, som afses i 77 §, afsägelse skett, svare jordegaren
för gäldande af den å hans jord enligt laga kraft egande beslut
belöpande andel i kostnad, som till företaget åtgått; men efter afsägelsen
må dylikt bidrag ej hos honom uttagas, ändå att kostnaden tidigare
gjord blifvit. Har han före afsägelsen verkstält arbete för det gemensamma
företaget eller fått vidkännas bidrag dertill; det allt skall honom
godtgöras; och vare han ej skyldig att dessförinnan afträda den jord,
som emot båtnaden svarar.

79 §.

Vid utbrytning af, jord enligt 77 § skola i fråga om landtmätares
förordnande, tillträde af den utbrutna jorden, så ock i öfrigt de för laga
skifte och egoutbyte gifna bestämmelser i tillämplige delar lända till
efterrättelse; dock må gradering, som vid föregående uppskattning för
bestämmande af jordförbättringens värde skett, ej rubbas; och drage
den, hvilken utbrytningen äskat, ensam kostnaden för förrättningen.

BO §.

Har ej jordegare, efter ty i 77 § är sagdt, vunnit befrielse från
skyldigheten att i företaget deltaga, vare jemväl ny egare af jorden

Bill. till Riksd. Prof. 1879. 7 Sarnl. 15 Haft. 4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

pligtig att taga del i företaget, men svare ej för bidrag, som förfallit
till betalning innan han egare blef.

81 §.

Försummar den, som är skyldig att dike underhålla, hvad honom
derutinnan åligger, svare för all skada, som genom försummelsen tillskyndas
annan, hvars rätt är beroende deraf att diket hålles vid magt.
Bättrar ej den försumlige skyndsamt bristen, då han derom tillsagd varder,
och vill den, som af försummelsen men lider, bristen sjelf bota,
kalle då två ojäfvige män att syn hålla och ege, sedan bristen af dem
vitsordad är, att arbetet på den försumliges bekostnad verkställa.

Hvad nu är stadgadt om dike gälle ock om vattenafledning.

82 §.

Dike, som, då denna lag träder i kraft, linnes upptaget, skall af
den, hvilken dittills varit dertill pligtig, fortfarande hållas, intill dess
fråga om upptagande af nytt eller förändring af gammalt dike blifvit
väckt och med tillämpning af de i denna lag gifna föreskrifter dikningsskyldigheten
blifvit annorledes bestämd. Försummas underhåll af äldre
dike, vare lag som i 81 § sägs.

År någon på grund af bestämmelse vid laga skifte eller eljest enligt
gällande aftal förbunden att åt annan dike hålla, och yppas i sammanhang
med väckt fråga om förändrad dikesläggning tvist om och i
hvad mån den, som det äldre diket hållit, bör vidkännas underhållet af
det nya eller förändrade diket; deraf må ej dikningsskyldighetens bestämmande
jemlikt de i denna lag stadgade grunder uppehållas, utan
ankomme tvisten på särskild pröfning.

De om dike nu gifna stadgande!) skola ock gälla om vattenafledning.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari
1880; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro vid domstol anhängiga,
behandlas enligt äldre lag.»

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

På grund af remiss från båda Kamrarne åligger det Lag-Utskottet
att öfver denna nådiga proposition afgifva utlåtande.

Kongl. Maj:ts förslag utgår från den allmänna grundsatsen, att till
följd af naturförhållandena beredandet af aflopp åt vatten, som hindrar
jords odling, bör anses utgöra eu gemensam angelägenhet för dem, hvilkas
egor af samma naturliga orsak äro af vattnet besvärade. Ur denna
grundsats härledes vidare,

att en hvar delegare i den med vatten besvärade jorden har —- utom
i vissa undantagsfall, såsom vid sjösänkning — vitsord att påkalla afledningens
företagande;

att alla de, åt hvilkas jord ett hittills saknadt, men för odlingen
gagneligt aflopp beredes, skola i kostnaden deltaga, utan afseende å läget
af jorden i förhållande till det ställe, der det arbete, som afser undanrödjande
af ett hittills befintligt hinder emot afloppet, skall verkställas,
och att denna skyldighet för jordegaren inträder oberoende så väl af
olikbeten i egoslag eller markens naturliga beskaffenhet af att vara i
större eller mindre grad besvärad af vatten, som ock af den olika beskaffenheten
af de arbeten, som verkställas, såsom upprensning eller
förändring af naturliga eller konstgjorda vattenaflopp eller upptagande
af nya dylika;

att delningsgrunden för skyldighetens utskiftande emellan flere delegare
är den nytta, en hvar för sin jord vinner, jemförd med de öfriges;

samt att slutligen, såsom ett korrektiv mot missbruk af den sålunda
stadgade tvångsrätten, vid dikning isföretag den, som icke fordrat dike, ej
må vidkännas större bidrag än som svarar mot den nytta, hans jord
genom diket beredes, och vid annan afledning af vatten ----- hvartill räknas
afledning ur kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt mark, sänkning
eller uttappning af sjö, upprensning, fördjupning, utvidgning eller
rätning af eif, å eller annat vattendrag eller eljest afledning af vatten
derifrån — den, som vill vinna befrielse från skyldighet att deltaga i
företaget, kan, för vinnande af sådan befrielse, inom viss tid afsäga sig
den båtnad, som genom företaget beredes hans jord, och förty låta af
sin genom företaget förbättrade jord utbrytas och de qvarstående delegarne
tillskiftas så stor del, som, enligt verkstäld uppskattning, jordförbättringens
belopp utgör af jordens hela värde i dess skick efter
företagets fullbordan.

Utskottet finner de hufvudgrunder, på hvilka det Kongl. förslaget
sålunda är bygdt, böra godkännas, och särskildt principen af hvars och
ens deltagande i mån af den nytta, genom företaget beredes hans jord,
vara stödd på rättvisa. Det Kong!, förslaget begränsar emellertid i § 3

28 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

deltagandet derhän, att ingen må med dikningsskyldighet betungas utöfver
hvad för torrläggning af hans egen jord till fyra fots djup erfordras,
och Nya Lagberedningen utvecklar närmare i motiven till sitt förslag i
ämnet de speciella reglerna för dikningsarbetets eller dikningskostnadens
fördelning emellan flere intressenter sålunda, att ingen är skyldig att
deltaga i dikning, som göres å mark, som ligger ofvanför hans egen;
att den jordegare, hvilken vid sin egogräns erhåller det för jordens torrläggning
till fyra fots djup nödiga fall för vattnet, icke i allmänhet,
utan allenast vid afdikning af vattensamlingar, som kunna vålla öfversvämning,
har någon förpligtelse att biträda grannen nedanför med vattnets
vidare fortskaffande; att, om det nödiga fallet icke erhålles vid rålinien
samt följaktligen diket, för att uppfylla sitt ändamål, måste dragas
vidare in på nedan liggande egor till den punkt å jordytan, der tillräckligt
fall erhålles, arbetet å sträckan emellan rålinien och nämnda
punkt skall, om jemväl den, å hvars egor samma sträcka faller, kan
anses hafva nytta af diket med det djup, det sålunda erhållit, fördelas
emellan den öfre och den nedre grannen; att, om nämnda djup är otillräckligt
för den senares behof, han måste sjelf bekosta dikets fördjupande
; att på enahanda sätt för den intressent, hvars egor icke omedelbart
genomskäras af eller stöta intill det gemensamma afloppsdike^
hans delaktighet deri bestämmes; att denna delaktighet vidtager ifrån den
punkt, der hans enskilda dike träffar eller, om det ej genast upptages,
beräknas skola vid dess framtida upptagande träffa det gemensamma afloppsdiket,
och fortfar till den punkt å det sistnämnda, der det för hans
jord nödiga fall slutligen erhålles; och skulle dessa regler i tillämpliga
delar äfven vara gällande beträffande andra vattenafledningsföretag.

De sålunda angifna grunder för nyttans beräknande kan Utskottet
icke i allo godkänna. Med dem skulle den ofvan liggande, hvilken kanske
ofta, t. ex. vid laga skifte, bekommit sin jord utan att dervid med
gällande lagstadganden om dikning anledning förefunnits att fästa något
afseende vid det i och för beredande af fullständigt vattenaflopp ofördelaktiga
läget af jorden, kunna komma att blifva öfver höfvan betungad,
särdeles der erforderligt fall först på en längre sträcka kan vinnas.
Vidare och då på jords bördighet det skick, hvari den omgifvande jorden
befinner sig, i betydlig mån inverkar, samt det för den nedanliggande
alltid måste innebära en fördel, att vattnet från den ofvan liggandes
jord nedkommer å hans egor i regleradt lopp, skulle det i Utskottets
tanke för den nedan liggande innebära en oberättigad lättnad att
obetingadt fritagas från hvarje deltagande i torrläggning af ofvan liggande
jord. Utskottet har derföre trott det stå mera i öfverensstämmelse med

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

den i förslaget uttalade hufvudprincip, att hvar och en skall deltaga i
företaget i mån af den nytta, genom detsamma beredes hans jord, om
med afseende å kostnadsfördelningen företaget betraktas såsom ett
helt och sålunda hvar och en deltagare förklaras skyldig deltaga i hela
dikesanläggningen i mån af den nytta, han genom densamma för sin
jord vinner, dock med den begränsning, vid dikning, i stället för afsägelserätt,
på sätt ock det Kongl. förslaget innehåller, att den, som icke
fordrat dike, ej må vidkännas större bidrag än som svarar mot den
nytta, hans jord genom dikningsföretaget beredes, samt vid samtliga
vattenafledningsföretag, att icke någon må med större kostnad i och för
företaget betungas, än som skulle erfordras för torrläggning af hans
egen jord till fyra fots djup, till följd hvaraf bestämmelsen i § 3, jemförd
med § 15, af Kongl. Maj:ts förslag derom, att ej någon må med
skyldighet att i företaget deltaga betungas utöfver hvad för torrläggning
af hans egen jord till fyra fots djup erfordras, skulle utgå; och hemställer
Utskottet om redaktionsändringar i öfverensstämmelse härmed uti
§§ 2, 3 och 15.

Beträffande § 53 i Kongl. Maj:ts förslag, som för visst fall medgifver
delgifvande af stämning genom uppläsande i församlingens kyrka,
så gjordes vid granskningen inom Högsta Domstolen emot motsvarande
§ i det remitterade förslaget af Högsta Domstolen enhälligt anmärkningar
i den retning, att de jordegare, hvilka ansetts pligtige att
deltaga i ett företag af den beskaffenhet, förslaget afsåge, icke på
sådan grund kunde såsom en menighet betraktas; att ej heller det föreslagna
stämningssättet syntes, äfven om detsamma i fråga om en verklig
menighet kunde antagas gifva tillräcklig trygghet derför, att''menigheten
ej dömdes ohörd, i fråga om enskilda personer innebära nödiga garantier
för upprätthållande af detta första och oundgängliga vilkor för hvarje
rättegång, enär, med användande af detta stämningssätt, det lätteligen
skulle kunna inträffa, att enskilde jordegare koinme att sakna kännedom
om målets instämmande; att den omständighet, det antalet af dem, som
skulle instämmas, i vissa fall kunde blifva ganska betydligt, lika litet
kunde åberopas såsom något giltigt skäl, att eftergifva hvad till betryggande
af den enskildes rätt i förenämnda hänseende erfordrades; samt
att något trängande behof icke syntes vara för handen att, med ändring
af nu gällande stadgande, medgifva, det i mål af förevarande beskaffenhet
ett annat och för käranden mera beqvämt stämningssätt, än i öfriga
civila rättstvister, finge användas. Ifrågavarande stämningssätts användande
har nu visserligen, enligt lydelsen af denna § i Kongl. Majrts
proposition, blifvit i ej obetydlig mån inskränkt, men äfven beträffande

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

de fall, der det enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle vara raedgifvet, finner
Utskottet Högsta Domstolens anmärkningar i oförminskad kraft qvarstå,
hvarföre Utskottet hemställer om uteslutande af omförmälda §, hvaraf
betingas en redaktionsändring i § 56 (57) samt ändring i nummerföljden
å efterföljande §§.

I öfrigt har Utskottet icke funnit Kongl. Maj:ts förslag föranleda
andra anmärkningar, än att uti § 6 det i Utskottets tanke derstädes i
sammanhanget oegentligt begagnade uttrycket »mark» torde böra utbytas
mot det egentligare »upplåtelse af mark» och uti §§ 23 och 66 (67), i
öfverensstämmelse med hvad § 15 i Förordningen om jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof den 14 April 1866 innehåller, bestämmelse
böra tilläggas, att den i nämnde §§ omförmälda ersättning för nödig
eller nyttig kostnad, som under viss tid nedlagts å vattenverk
eller annan fast egendom, hvilken i och för vattenafledning skall inlösas,
icke skall utgå för det fall, att denna kostnad blifvit gjord i uppenbar
afsigt att vinna högre ersättning.

O C c5

För sitt tillstyrkande i öfrigt af bestämmelserna i det Kongl. förslaget
får Utskottet åberopa de vid Nya Lagberedningens förslag till förordning
angående torrläggning af jord fogade motiv äfvensom Hans Excellens
Herr Statsministerns och Chefens för Kongl. Justitiedepartementet
yttrande till det den Kongl. propositionen bilagda statsrådsprotokoll
för den 24 sistlidne Januari.

På grund af hvad sålunda anförts, får Utskottet vördsamt hemställa,

att Riksdagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts
föreliggande nådiga proposition icke kan i oförändradt
skick bifallas, måtte för sin del besluta följande

Lag om dikning och annan afledning af vatten.

Med upphäfvande af 6 kap. 2 och 3 §§ Byggningabalken samt hvad
i 4 kap. 2 § samma balk är stadgadt rörande dikning, förordningen den
20 Januari 1824 angående ändring eller utrifning af vattenverk, som
genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling, Kongl. kungörelsen
den 14 Juli 1835 angående ändring uti nämnda förordning och
förordningen den 30 November 1841 angående vissa vilkor för vattenafledningar
till beredande af samfällig jords odling, så ock med ändring
af hvad andra lagens rum och författningar innehålla mot denna lag
stridande, stadgas som följer:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

1 Kap.

Om dikning.

1 §•

2 §•

Finnes dike, som någon för sin jord upptaga vill, blifva till nytta
jemväl för annans jord, och åsämjas de ej om dikningen; då hafve han
vitsord, som dike äskar; och vare en hvar, som för sin jord af diket
har nytta, skyldig att i mån deraf taga del i hela dikesanläggningen,
dock att den, som icke fordrat dike, ej må vidkännas större bidrag än
som svarar mot den nytta hans jord genom diket beredes.

Ej må någon med större dikning skostnad betungas än som skulle erfordras
för torrläggning af hans egen jord till fyra fots djup.

3 §•

Större dike, än som för ofvanliggande jords torrläggning till fyra
fots djup tarfvas, vare den, som enligt 1 § mark till dike upplåta skall,
ej pligtig tåla.

4 §■

Är tvist om dikes läge eller sträckning, skall det så läggas, att
ändamålet med dikningen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta
olägenhet för den, å hvars mark diket upptagas bör. Kan utan väsentligen
ökad kostnad och svårighet för vattnets aflopp dike läggas i råskilnad,
värde det, om endera grannen det äskar, der lagdt. I råskilnad
tages halfva diket af hvardera grannens mark.

Lag-Utskottets Utlåtande iV:o 27.

5 §•

I)ike må göras öppet eller täckt, efter ty lämpligast finnes.

A hvar sida om öppet dike räknas ren till högst två fots bredd.

6 §•

För upplåtelse af mark, som till dike åtgår, så ock för annat intrång,
som af dikningen orsakas, skall ersättning gäldas eller, der ersättningstaganden
sjelf dikningsskyldig är, honom vid dikningskostnadens
fördelning till godo räknas.

Tarfvas till följd af dikning att väg, bro, trumma eller dylikt bygges
eller ändras, drage den, som dikar, derom försorg, der ej den, hvars
rätt är i fråga, hellre ersättning tager.

7 §•

Vill den, å hvars mark dikning skall af annan verkställas, hellre
sjelf arbetet utföra, det må honom ej förmenas; vare dock, der han af
den rätt sig begagna vill, pligtig att inom tid och på sätt, som genom
åsämjande eller eljest i laga ordning bestämmes, arbetet fullgöra och
njute derför ersättning, efter ty skäligt pröfvas.

8 §•

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

9 §•

Tarfvas afloppsdike för oskift byamark eller annan samfäld jord,
kåfve den delegare vitsord, som dike fordrar; och tage en hvar del i
dikningen efter sin lott i samfälligheten.

10 §.

Om underhåll af äldre dike skils i 81 §.

2 Kap.

Om vattenafledning.

11 §•

Vill man för sin jords odling eller förbättring afleda vatten ur
kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt mark; då hafve den vitsord,
som vattenafledningen äskar, och vare en hvar, som af vattenafledningen
för sin jord tillskyndas nytta, skyldig att i mån deraf taga del i företaget,
der han ej gör sådan afsägelse som i 76 § sägs.

12 §.

Om strömrensning för allmänt behof eller eljest för annat ändamål
än här ofvan nämnes, galle hvad särskild! är stadgadt.

Bih. till Rilesd. Prot. 187.9. 7 Sami. 1.7 Haft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

13 §.

Till företag, hvarom i 12 § förmäles, hafve ej jordegare rätt, med
mindre tillstånd från det allmännas sida erhållits i fall, der sådant är
föreskrifvet.

År fråga om sänkning eller uttappning af sjö, och blifva icke alla
jordegarne derom ense; då ege ej heller den rätt nu sagd är rum, der
ej de, livilka om företaget sig förena, ega mer än hälften af den jord,
som skall vinnas eller förbättras genom företaget.

14 §.

Varder vid vattenafledning, hvarom i detta kapitel sägs, nödigt att
till förekommande af olägenhet för nedanliggande jord, dit vattnet ledes,
vattenafledningen der sträckes utöfver hvad för samma jords torrläggning
eljest varit behöflig!; då skall kostnaden för tillökningen åligga den
jordegare, som af den vatténdränkta markens torrläggning har nytta;
vare han ock pligtig att ledningen så inrätta, att skada ej tillskyndas
annan. Ej må vid aftappning så mycket vatten på en gång framsläppas,
att fara för öfversvämning kan uppstå.

15 §.

Hvad i 2 § 2 mom. samt 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 10 §§ är stadgadt i
fråga om dikning skall gälla i tillämpliga delar om vattenafledning.

3 Kap.

Om ändring eller utrifning af vattenverk, som utgör hinder mot

vattenafledning.

16 §.

Finnes vattenverk, som lagligen tillkommit och af laga beskaffenhet
är, vålla uppdämning eller eljest utgöra hinder mot vattenafledning,
hvarom i 2 kap. sägs, hafve under vilkor, som här nedan stadgas, jordegare
rätt fordra att sådan ändring af vattenverkets läge, vattentillgång
eller beskaffenhet i öfrigt vidtagas må, som för företaget är nödig,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27. 85

eller att, om ändamålet ej kan genom dylik åtgärd vinnas, verket alldeles
utrifves.

Till vattenverk, anlagdt för bedrifvande af större bruk och bergverk
eller större fabriksinrättning, må dock den rätt, nu sagd är, sträcka
sig allenast i det fall, att ändamålet kan vinnas genom sådan åtgärd, att
vattenverket deraf ej försämras.

Slutes aftal om skyldighet för jordegare att uppdämning för vattenverk
tåla; då må af den, för hvilken aftalet är bindande, påstående om
verkets ändring eller utrifning ej väckas förr än femtio år förflutit efter
det aftalet slöts.

17 §.

Kan ändamålet med företaget ej vinnas utan att vattenverket alldeles
utrifves eller ock genom ändring för framtiden försämras; vare
sådan åtgärd ej tillåten, der ej värdet af den förbättring å jorden, som
erhålles genom vattnets afledande, finnes stiga till dubbelt emot fulla
värdet af vattenverket, om det alldeles utrifves, eller till dubbelt emot
den del af värdet, som genom ändringen bortgår, om sådan göres. Aro
vattenverken flera, skall värdet af dem alla eller af deras försämring tagas
i beräkning emot värdet af jordens förbättring, efter hvad nu sagdt är.

18 §.

Kommer vattenverk att alldeles utrifvas, skall jordegaren det lösa
med fulla värdet och hälften derutöfver; besörje ock han om rifningen.

19 §.

Vill egare till vattenverk, som ändras skall, hellre hela verket
afstå, än ändringen tåla, vare jordegaren skyldig att vei''ket lösa som i
18 § sägs.

Då verket jemlikt denna § löses, hafve jordegaren rätt att nödigt
utmål lösa med fulla värdet och hälften derutöfver.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

20 §.

Hörer till vattenverk, som lösas skall, jord, hvarå åbo ej är besuten;
då skall ock, der egaren det fordrar, den jord lösas efter den i 18 §
för lösen af vattenverk stadgade beräkningsgrund.

År med vattenverk, som lösas skall, förenad annan, fast eller lös,
egendom, för hvars tillgodogörande vattenverket är afsedt, och lider den
egendom minskning i värde för egaren, då vattenverket honom frångår,
njute han ersättning för skadan eller, der han hellre vill egendomen
afstå, lösen derför efter fulla värdet.

21 §.

I fråga om ersättning eller lösen, som eldigt detta kapitel tillkommer
kronan, ege förhöjning öfver värdet ej rum.

22 §.

Der genom vattenverks ändring eller utrifning skada, som ej är att
hänföra under de här ofvan meddelade bestämmelser, tillskyndas egaren
eller annan; varde den skada med fulla värdet ersatt.

23 §.

24 §.

Om fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan dermed eller med vattenverk
jemförlig byggnad eller anläggning för vattnets nyttjande vare i
tillämpliga delar gällande hvad i denna lag om vattenverk stadgas;
dock må ej i fråga om byggnad eller anstalt för flottning eller eljest i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

fråga om flottled nämnda stadgande!! vinna tillämpning med mindre
Konungen pröfvar öfvervägande nytta för det allmänna genom vattenafledningen
vinnas.

25 §.

1 fråga om ersättning enligt denna § galle hvad i 23 § är stadgadt.

26 §.

För kostnad, som orsakas af åtgärd, hvarom i detta kap. stadgas,
skall en hvar, som för sin jord af åtgärden har nytta, i mån deraf svara,
der han ej gör sådan afsägelse, som i 76 § sägs.

4 Kap.

Om undersökning och rättegång i mål angående dikning
eller vattenafledning.

27 §.

Sådan pröfning skall ock ega rum, der jordegare vill begagna den
rätt honom i 3 kap. medgifven är, och alla sakegare ej ense varda.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

28 §.

29 §.

Har sökanden någon till förättningsman föreslagit, och finnes ej
förslaget godkändt af öfrige sakegare, förelägge Konungens Befallningshafvande
dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den eller
de församlingar, der hemman, vattenverk eller annan lägenhet, som saken
förmenas angå, är belägen, att inom viss kort tid, vid förlust af
rättighet att öfver förslaget höras, inkomma med yttrande huruvida de
hafva något emot den föreslagne att erinra. Yppas ej stridighet, varde
den föreslagne förordnad, der han finnes lämplig och laga hinder ej möter;
i motsatt fall, äfvensom då icke någon blifvit föreslagen, förordne
Konungens Befallningshafvande såsom skäligt pröfvas.

30 §.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

dertill förordnas. Om förslag till sådan god man galle hvad i 29 § om
förslag till förättningsman stadgas.

31 §.

Förrättningsmannen bestämme efter samråd med sökanden tid och
ställe för synen och underrätte derom de andre synemännen. Jordegare,
mot hvilken påstående väckes om förpligtande att i det tillärnade företaget
deltaga eller att dertill upplåta mark, så ock egare af vattenverk
eller annan lägenhet, hvarå företaget kan inverka, skola särskilt kallas.
Den som i anseende till nyttjanderätt har del i saken, skall jemväl
kallas; och vare förty egaren pligtig att sådan medpart uppgifva vid
äfventyr att eljest hålla honom skadeslös.

Finner förrättningsmannen saken angå kronans eller allmän anstalts
rätt, anmäle han det i god tid hos Konungens Befallningshafvande för
allmänt ombuds förordnande. Då fråga väckes om företag, hvarom i 2
eller 3 kap. sägs, läte förrättningsmannen derjemte kungörelse om förrättningen
minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan för den eller de
församlingar, der hemman, vattenverk eller annan lägenhet, som saken
förmenas angå, är belägen.

32 §.

Kommer ej förrättningsman eller af Konungens Befallningshafvande
utsedd god man tillstädes å den för förrättningen utsatta tid och infinner
han sig ej heller inom tre timmar derefter; då må de, som tillstädeskommit,
åtskiljas. Uteblifver god man, som af förrättningsman utsedd
är, kalle denne genast annan god man i stället. År sökanden borta,
vare ansökningen förfallen. Annan sakegares eller allmänt ombuds uteblifvande
må ej hindra förrättningens fortgång. Förrättningsman eller
god man, som utan laga förfall från förrättningen uteblifver, ersätte all
skada eller olägenhet, som deraf uppstår; förrättningsmannen ansvare
derjemte såsom för tjenstefel.

Lag-Utshottets Utlåtande N:o 27.

33 §.

Emot synemän gälle dessa jäf: om han är med part i den skyldskap
eller det svågerlag, som i Rättegångsbalken om jäf emot domare
sägs, eller om han eller någon, som med honom sålunda i skyldskap
eller svågerlag är, eger i saken del eller eljest kan af förrättningen
vänta synnerlig nytta eller skada, eller om han såsom domare deltagit
i åtgärd eller beslut, som saken rörer, eller om han är parts vederdeloman
eller uppenbare ovän. Söker någon, sedan ärendet anhängigt är,
sak med synemän eller tillfogar honom'' något med ord eller gerning i
uppsåt att honom dermed jäfvig göra, det skall ej för jäf räknas.

Anmäles vid förrättningen jäf, ege synemännen deröfver samfäldt
besluta; finna de jäfvet lagligen grundadt, åligge förrättningsmannen att,
om han eller af Konungens Befallningshafvande utsedd god man jäfvig
är, anmäla det hos Konungens Befallningshafvande, som förordnar annan
förrättningsman eller god man. Angår jäfvet god man, som blifvit af
förrättningsman utsedd, kalle denne annan god man i stället.

Beslut, hvarigenom jäfsanmärkning gillad varder, skall ej medföra
någon verkan till rubbning eller upphäfvande af åtgärd eller beslut, som
tillkommit innan anmärkningen gjordes.

Ogillas jäfsanmärkning, må deremot anmäldt missnöje ej utgöra
hinder för föirättningens fortgång.

34 §.

Vid förrättningen hafva synemännen främst att tillse, huruvida
enligt de i denna lag stadgade grunder laga hinder emot företaget möter;
finna synemännen sådant hinder möta, gifve genast besked derom
och afslute förrättningen.

35 §.

Synemännen må ej inlåta sig i pröfning huruvida vattenverk, om
hvars ändring eller utrifning fråga väckes, lagligen tillkommit eller af
laga beskaffenhet är.

Lag samma vare om invändning, som vid synen göres, att på grund
af aftal jordegare är förbunden att uppdämning tåla eller förhindrad
alt vatten från sin till annans jord afleda; yppas tvist derom, och
kan ej företaget bringas till stånd utan rubbning af det åberopade
rättsförhållandet; varde förrättningen instäld i afbidan på tvistens slutliga
pröfning.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

36 §.

Möter ej emot företaget hinder, böra synemännen, efter det sakegarrxe
blifvit hörde och utredning skett angående de förhållanden, hvilka
kunna på frågan inverka, söka att emellan samtlige sakegare åstadkomma
förening i de delar, hvarom tvist yppas; och varde, der sådan
förening sker, särskild afhandling derom upprättad, af sakegarne undei’-skrifven samt medelst synemännens påskrift vitsordad.

37 §.

Vilja en eller flere jordegare i det fall, hvarom i 13 § skils eller
eljest med sökanden om företaget sig förena, skall afhandling derom
upprättas och bekräftas så, som i 36 § sägs; och vare den, som sålunda
ined sökanden gjort gemensam sak, ansedd som hade han sjelf företaget
sökt.

38 §.

Kommer ej enligt 36 § förening till stånd emellan samtlige sakegare,
varde frågan i de delar, som tvistig^ äro, af synemännen pröfvad
jemlikt de i denna lag stadgade grunder.

39 §.

40 §.

till Rilcsd. Prof. 1870. 7 Sami. lä Raft. 6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

bordan; och hafva synemännen att med ledning deraf bestämma om
och i hvad mån hvarje särskild jordegare af företaget hemtar nytta
för sina egor och förty bör i företaget och dermed förenade kostnader
taga del.

41 §.

42 §.

Utgöres jord, hvarå uppskattning enligt 40 § ske bör, helt och
hållet eller till någon del af sjöbotten eller annan vattendränkt mark,
och finnes uppskattningen af den blifvande nyttan ej kunna, innan företaget
blifvit fullborda^, så noggrant verkställas, att jordegarnes inbördes
delaktighet derefter kan tillförlitligen bestämmas; då ege synemännen
utsätta den slutliga uppskattning, som för sådant ändamål är af
nöden, att, efter ty i 62 § sägs, förrättas efter företagets fullbordan;
och vare i afbidan derå delaktigheten tills vidare bestämd efter jordvidden,
allenast med den jemkning, hvartill uppenbar olikhet i den påräknade
förbättringen må föranleda.

43 §.

I fråga om företagets utförande hafva synemännen att bestämma:
hvarest och huru dike eller vattenafledning, som af sökanden yrkas
och af synemännen anses nödig, tjenligast göras skall, allt med hänsyn
till de i 3 och 4 §§ stadgade grunder, äfvensom vattenmängd, affall, jordens
sättning samt andra förhållanden, så ock dertill att största möjliga
jordförbättring må vinnas med minsta kostnad för deltagarne och minsta
intrång eller olägenhet för annan; börande, då vattenverk, som hindrar
företaget, måste ändras, ändringen så göras, att verket, såvidt ske
kan, ej försämras eller att, der försämringen ej kan undvikas, den i möjligaste
måtto inskränkes;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

hvarest och huru bro, trumma eller dylikt skall göras eller ombyggas,
der sådant tarfvas;

hvad för vattenhöjdens reglering och förekommande af skada genom
öfversvämning1 eller annorledes bör iakttagas, så ock hvilka bland
jordegarne böra i följd af sin jords läge och beskaffenhet kostnaden härför
särskild! vidkännas;

huru i fråga om sättet för utförande af gemensamt arbete samt
framtida underhållet af gjorda anläggningar tjenligast förfaras bör, vare
sig att nödiga arbeten skola ombesörjas af deltagarne samfäld! eller ock
arbetet så fördelas, att viss sträcka att anlägga och för framtiden vidmakthålla
tilldelas hvarje deltagare; i hvilket senare fall afseende bör
fästas å markens olika beskaffenhet, så att, der kostnad eller svårighet
större är, skälig jemkning göres;

samt i öfrigt allt hvad till företagets ändamålsenliga anordning
lända kan.

44 §.

Skall ersättning eller lösen utgå med förhöjning öfver värdet, böra
värdet och förhöjningen hvar för sig angifvas.

45 §.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

innan sammanträdet afslutas; och vare särskild kallelse ej erforderlig å
annan än sakegare, som ej vederbörligen- kallad blifvit, eller ny sakegare,
der sådan inkallas bör.

Kan till följd af laga hinder tiden för sammanträdet ej genast utsättas,
eller sammanträde ej å utsatt tid hållas, varde tiden för det nya
sammanträdet kungjord minst fjorton dagar förut i kyrkan för den eller
de församlingar, der hemman, vattenverk eller annan lägenhet, som saken
angår, är belägen.

46 §.

47 §.

Stanna synemännen i olika meningar, då beslut eller utlåtande af
dem meddelas skall, gånge efter hvad de fleste säga. Äro rösterna å
ömse sidor lika, galle den mening förrättningsmannen biträder.

48 §.

49 §.

Sedan alla vid synen anhängiga frågor blifvit genom förening afgärda
eller af synemännen utredda, gifve de på grund af hvad sålunda
förekommit utlåtande i saken och framlägge det skriftligen affattadt för
sakegarne innan synen afslutas.

Förrättningsmannen upprätte tillika, der två eller flere jordegare
skola i företaget deltaga och grunderna för delaktigheten blifvit enligt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

40 § bestämda, särskild, i enlighet med utlåtandet eller förut ingången
förening affattad längd, upptagande för hvarje hemman, hemmansdel
eller annan lägenhet dess namn, nummer eller annan beteckning och
egare, de i företaget ingående egornas uppskattade värde före och efter
företaget samt värdet af den jordförbättring, för hvilken egaren sålunda
bör i företaget deltaga; har för bestämmande deraf gradering af egorna
skett, skola jemväl deras naturliga beskaffenhet och värde inbördes i
längden intagas. År i afbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd
enligt grunderna i 42 §, varde längden derefter inrättad.

Nöjas samtlige sakegare åt utlåtandet, teekne de sitt godkännande
derå, och varde intyg derom af synemännen meddeladt å utlåtandet och
den längd, hvarom nyss är nämndt.

Anmäler enligt 51 § sakegare missnöje med förrättningen, varde
det till protokollet taget.

Sist förklare förrättningsmannen synen afslutad och gifve sakegarne
till känna vid hvilken Rätt talan emot förrättningen må anhängiggöras
samt hvad enligt 51 och 52 §§ för talans bevarande iakttagas
bör.

50 §.

Afskrift af syneprotokollet, ofvannämnda längd, synemännens utlåtande
och de vid synen ingångna föreningar skall af förrättningsmannen
inom trettio dagar efter synens afslutande öfverlemnas till någon i
orten boende pålitlig person, som af sakegarne utses att samma handlingar
emottaga; och vare handlingarna hos honom tillgängliga för en
hvar, som åslundar att dem granska eller afskrift deraf taga.

51 §•

Varder ej missnöje anmäl dt såsom nyss är sagdt, skall, der ej sökanden
sjelf förrättningen klandrar, och med anledning deraf ändring i
synemännens utlåtande göres, vid samma utlåtande bero; dock vare utlåtandet
utan all verkan emot sakegare, hvilken, efter ty i 31 § skils,
bort till synen särskildt kallas, men ej bevisligen af kallelsen undfått
del och ej heller vid synen kommit tillstädes.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

52 §.

53 §.

54 §.

55 §.

År i målet fråga väckt om vattenverks ändring eller utrifning,
föranstalte derjemte Rätten eller domaren att, till underrättelse för inteckningshafvare
eller icke uppgifne sakegare, tiden och stället för ärendets
företagande kungöras såväl i kyrkan för den församling, der vattenverket
är beläget, som oek tre gånger i allmänna tidningarna, sista
gången minst fjorton dagar före den dag, hvilken till målets företagande
är utsatt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

56 §.

Blifver annan instämd jordägare, än den, som enligt Öl § missnöje
anmält, eller emot hvilken talan föres om ändring i uppskattningen af förbättringen
å hans jord eller om annat än hans delaktighet i företaget, utan
anrnäldt och styrkt laga förfall borta från Rätten då syn hålles, vare
hans uteblifvande ej hinder för synens fortgång.

57 §.

58 §.

För förrättning, hvarom i 27 § sägs, njute synemännen godtgörelse
i enlighet med hvad särskildt är stadgadt. Kostnad, som nu sagd är,
så ock kostnad för kallelser eller annat, som för syneförrättningen är
af nöden, skall af sökanden genast förskjutas. Kommer företaget sedan
till utförande, varde den kostnad såsom all annan för företaget nödig
utgift å samtlige deltagarne fördelad.

59 §.

60 §.

Förrättningsmannen åligger, der talan ej föres emot förrättningen,
att inom ett år efter dess afsilande insända det dervid förda protokoll
jemte öfriga i 55 § nämnda handlingar till länets landtmäterikontor för
att der förvaras. Varder målet till Rätten instämdt, skola handlingarna,
sedan målet blifvit afgjordt, till landtmäterikontoret från Rätten insändas.

61 §•

Nu är företag, hvarom i denna lag sägs, fullbordadt; menar någon
att sedermera sig visat att vid uppskattning, som enligt 40 § skett, jord -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

Hafva sakegarne träffat förening om ny uppskattning i andra fall
eller om annan tid eller ordning för ny uppskattnings förrättande, än
nu är sagdt; vare det gilt.

62 §.

Har, efter ty i 42 § förmärs, slutlig uppskattning af påräknad
jordförbättrings värde blifvit utsatt att ega rum efter företagets fullbordan,
ege en hvar jordegare, hvars rätt är af frågan beroende, att
inom tid, som i 61 § sägs, hos Konungens Befallningshafvande anmäla
ärendet för uppskattningens verkställande; men försummas det, vare all
fråga om dylik uppskattning förfallen.

Om sådan slutlig uppskattning, som här afses, galle hvad om ny
uppskattning i 61 § stadgas; dock skall kostnaden för förrättningen alltid
å samtlige deltagarne fördelas.

5 Kap.

Särskilda bestämmelser.

63 §.

Synemäns utlåtande, hvarvid enligt 51 § skall bero, gånge i verkställighet
i den ordning, som för laga kraft egande dom är stadgad.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

64 §.

Afser syneförrättning allenast dikning, hvarom i 1 kap. sägs, må,
utan hinder deraf att missnöje blifvit i målet anmäldt, dikningen i enlighet
med synemännens utlåtande verkställas, der ej Rätten finner skäligt
annorledes förordna; gälde dock sökanden dessförinnan den ersättning,
som jemlikt utlåtandet utgifvas bör, och ställe hos utmätningsmannen
i orten pant eller borgen för det ytterligare skadestånd, som kan
varda vederpart^ i följd af dikningen tillerkändt.

Under enahanda vilkor, som här ofvan stadgade äro, må ock dikning
i enlighet med Rättens dom verkställas, ändå att ändring i domen
sökes.

65 §.

66 §.

Har, sedan värde sattes å egendom, som lösas skall, egaren gjort
nödig eller nyttig kostnad derå, vare han berättigad att härför undfå
ersättning, derest icke kostnaden blifvit gjord i uppenbar afsigt att vinna
högre ersättning. Tvist härom varde af Rätten särskilt pröfvad, och må
Bill. till Riktsd. Prof. 187.9. 7 Sami. 15 Haft. 7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

emellertid egendomen tillträdas, der den, som ersättningen gifva skall,
hos Konungens Befallningshafvande ställer pant eller borgen för det,
hvarom tvistas.

67 §.

Skall i andra fall, än i 65 § sägs, ersättning gäldas för skada eller
intrång, som någon tillskyndas genom företag, hvilket enligt denna lag
tillåtet är; då må ej någon åtgärd till rubbning af vattenverk vidtagas
eller arbete å annans mark eller eljest till förfång för annan verkställas,
innan den ersättning, som derför utgå bör, blifvit till ersättningstagaren
gulden eller, der fråga är om ersättning för skada å vattenverk, som är
med inteckning besväradt, hos Konungens Befallningshafvande i ränteriet
nedsatt. Varder ej ersättningen gulden eller nedsatt inom tid, som genom
aftal eller eljest i laga ordning blifvit bestämd, eller, om sådan bestämmelse
saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp faststäldes,
vare den då väckta frågan förfallen.

68 §.

A ersättning, som ej på en gång gäldas skall, ege hvad i 65 och
67 §§> stadgadt är ej tillämpning.

69 §.

År enligt 65 § lösen för fast egendom nedsatt, skall, sedan egendomen
blifvit afträdd, det egaren tillkommande belopp af Konungens Befallningshafvande
fördelas i den ordning, som för fördelning af köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom stadgad är; skolande kungörelse
om sammanträde för fördelningen i allmänna tidningarna införas
och särskild underrättelse om sammanträdet egaren och innehafvare af
fordran, hvarför egendomen häftar, meddelas på enahanda sätt, som i
fråga om auktion å utmätt fast egendom är föreskrifvet.

Ersättning, som enligt 67 § blifvit nedsatt, varde af Konungens Befallningshafvande
utbetalad till vattenverksegaren, der han visar, att inteckningshafvarne
medgifvit honom rätt att beloppet lyfta. Eljest fördele
Konungens Befallningshafvande ersättningen i den ordning, som för fördelning
af lösen här ofvan är stadgad.

År ej lösens eller ersättningens belopp af Rätten pröfvadt och faststäldt,
och förmenar innehafvare af fordran, hvarför egendomen häftar,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

att värdet blifvit för lågt beräknadt, vare han berättigad att, der ej full
betalning för hans fordran honom lemnas, äska att värdet, sa vidt pa
hans eller annan sådan fordringsegares rätt inverkar, varder af Rätten
bestämdt.

70 §.

Har, efter ty i 57 § sägs, tvist yppats om bättre rätt till hvad såsom
lösen eller ersättning skall utgå, eller skall lösen eller ersättning
"äldas för egendom, som innehafves såsom fideikommiss, varde beloppet
nedsatt i länets ränteri; och stånde sedan, i afbidan på tvistens slutliga
afgörande eller Konungens föreskrift angående fideikommissmedlen, be
loppet i qvarstad, der ej enligt 69 § utdelning bör ega rum.

71 §•

Är fast egendom i följd af de i 3 kap. gifna bestämmelser af trädd,
och vill lian, som egendomen inlöst, få den frigjord från inteckning för
fordran, som icke kunnat ur löseskillingen gäldas; vare efter erhållen
lagfart dertill berättigad, ändå att han ej kan inteckningshandlingen i
handskrift förete. Vill han af sådan rätt sig begagna, gifve till Rätten
eller domaren in gravationsbevis angående egendomen, så ock handling,
som visar löseskillingens fördelning, samt intyg att fördelningen blifvit
godkänd eller vunnit laga kraft; och varde sedan så förfaret, som i 23 §
f förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875
stadgas.

72 §.

Har företag, hvarom i denna lag sägs, icke blifvit inom föreskrifven
tid bragt till slut, må, der någon, hvars rätt deraf är beroende,
sådant yrkar, frågan om företaget kunna förklaras förfallen, sa vida icke
giltigt skäl för dröjsmål visas, eller genom företagets inställande synnerfigt
men skulle deltagarne tillskyndas. I dessa fall sätte Rätten ut ny
tid. Lider någon genom dröjsmålet skada, skall ersättning gäldas af
deltagarne.

73 §.

Varder ej, sedan vattenverk, som ändras eller utrifvas. skall, blifvit
af egaren afträdt, ändringen eller utrifningen verkstäld inom fem år
efter afträdande^ och vill förre egaren verket återlösa; stämme då talan
derom in till Rätten inom tio år sedan verket afträddes. Pröfvas sådana

52 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

omständigheter för handen, att det tillärnade företaget må anses såsom
öfvergifvet, varde talan bifallen; eljest ege Rätten förordna att med
pröfningen bör på viss af Rätten bestämd tid anstå. Godkännes anspråket,
och kunna ej parterne sämjas om löseskillingens belopp, varde detta
af Rätten bestämdt till verkets fulla värde vid den tid återlösen sker;
ej må dock värdet sättas högre än det belopp, för hvilket verket blifvit
afträda

År vattenverk enligt denna lag utrifvet, må det ej ånyo upptagas.

74 §.

. Äro deltagare i gemensamt företag flere än fem, och har ej delaktigheten
i arbetets första verkställande och det framtida underhållet
blifvit^ så bestämd, att en hvar står i ansvar för viss sträckning å marken,
då skola de utse syssloman att tala och svara i mål, som företaget
röja;, göre ock derom anmälan hos Konungens Befallningshafvande. ÖEj
må, innan hvad sålunda föreskrifvet är blifvit iakttaget, arbete å annans
mark eller åtgärd till rubbning af annans vattenverk verkställas. Då
anmälan skett, hvarom nu är sagdt, skall underrättelse derom i länskungörelserna
intagas.

\id val åt syssloman kåfve deltagare, der ej annorledes åsämjes,
rösträtt efter som han har del i företaget.

75 §.

76 §.

Nu vill någon, som enligt 11, 12 eller 26 §§ är skyldig att deltaga
e näinnda företa^, vinna befrielse från sagda skyldighet; afsäge sig
då den båtnad, som genom företaget beredes hans jord. Rätt till sådan
afsägelse tillkomme dock ej den, som företaget sökt eller enligt 37 § är

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

att såsom sökande anse eller i målet fört talan, som enligt 3 och 15 §§
föranledt större anläggning, än sökanden äskat.

Afsägelsen skall, för att giltig anses, sist före utgången af kalenderåret
näst efter det, under hvilket företaget blef fullbordadt, anmälas antingen
vid sammanträde i målet inför synemännen eller domstolen, eller
ock skriftligen hos Konungens Befallningshafvande. Har någon gjort
sådan afsägelse, fälle den delaktighet i företaget, hvarifrån han sålunda
befrias, dem till last, som i företaget qvarstå; och vare han, som befrielsen
vunnit, i stället pligtig att, sedan frågan om jordförbättringens värde
blifvit enligt 40, 61 eller 62 §§ slutligen afgjord, låta af sin genom företaget
förbättrade jord utbrytas och de qvarstående deltagarne tillskiftas
lika stor del, som, enligt den i målet verkstälda uppskattning, jordförbättringens
belopp utgör af jordens hela värde i dess skick efter företagets
fullbordan. År enligt 62 § frågan om slutlig uppskattning af jordförbättringens
värde förfallen, ege skyldighet att afträda jord ej rum.

77 §.

Intill dess vid företag, som afses i 7 6 §, afsägelse skett, svare jordegaren
för gäldande af den å hans jord enligt laga kraft egande beslut
belöpande andel ! kostnad, som till företaget åtgått; men efter afsägelsen
må dylikt bidrag ej hos honom uttagas, ändå att kostnaden tidigare
gjord blifvit. Har han före afsägelsen verkstält arbete för det gemensamma
företaget eller fått vidkännas bidrag dertill; det allt skall honom
godtgöras; och vare han ej skyldig att dessförinnan afträda den jord,
som emot båtnaden svarar.

78 §.

Vid utbrytning af jord enligt 76 § skola i fråga om landtmätares
förordnande, tillträde af den utbrutna jorden, så ock i öfrigt de för laga
skifte och egoutbyte gifna bestämmelser i tillämplige delar lända tall
efterrättelse; dock må gradering, som vid föregående uppskattning för
bestämmande af jordförbättringens värde skett, ej rubbas; och drage
den, hvilken utbrytningen äskat, ensam kostnaden för förrättningen.

79 §.

Har ej jordegare, efter ty i 76 § är sagdt, vunnit befrielse från
skyldigheten att i företaget deltaga, vare jemväl ny egare af jorden
pligtig att taga del i företaget, men svare ej för bidrag, som förfallit
till betalning innan han egare blef.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

80 §.

Hvad nu är stadgadt om dike galle ock om vattenafledning.

81 §•

Dike, som, då denna lag träder i kraft, finnes upptaget, skall af
den, hvilken dittills varit dertill pligtig, fortfarande hållas, intill dess
fråga om upptagande af nytt eller förändring af gammalt dike blifvit
väckt och med tillämpning af de i denna lag gifna föreskrifter dikningsskyldigheten
blifvit annorledes bestämd. Försummas underhåll af äldre
dike, vare lag som i 80 § sägs.

Är någon på grund af bestämmelse vid laga skifte eller eljest enligt
gällande aftal förbunden att åt annan dike hålla, och yppas i sammanhang
med väckt fråga om förändrad dikesläggning tvist om och i
hvad mån den, som det äldre diket hållit, bör vidkännas underhållet af
det nya eller förändrade diket; deraf må ej dikningsskyldighetens bestämmande
jemlikt de i denna lag stadgade grunder uppehållas, utan
ankomme tvisten på särskild pröfning.

De om dike nu gifna stadgande!! skola ock gälla om vattenafledning.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari
1880; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro vid domstol anhängiga,
behandlas enligt äldre lag.

Stockholm den 21 April 1879.

På Utskottets vägnar:
H. G. v. GEGERFELT.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt: »Ifrågavarande lagförslag hvilar på den

grundsats, att en hvar skall deltaga i dikningskostnaden i den mån han
för sin jord kan af dikningen hemta nytta. Mig synes denna grundsats,
hvilken jemväl Utskottet godkänt, vara följdrigtigt tillämpad i omförmälda
lagförslag, men deremot de af Utskottet tillstyrkta ändringar i
2, 3 och 15 §§ innefatta en betänklig afvikelse från densamma. Derest
Utskottets i berörda hänseende framstälda förslag blefve bifallet, komme
den dikningsskyldige att, ehuru han af dikningen å ofvanliggande mark
har jemförelsevis ringa och i de flesta fall ingen nytta, likväl nödgas i
kostnaden derför deltaga i lika mån som e gar eu af samma mark deltager
i den för dess torrläggning oundgängliga dikning å nedanföre belägna
marken. Att den ofvanliggande jorden i förevarande hänseende
har ett ofördelaktigare läge, synes mig icke kunna grunda giltigt anspråk
för dess egare att derför af den bättre belägna markens egare
hållas skadeslös.

Till följd häraf och då de öfriga af Utskottet föreslagna ändringar
i lagförslaget icke efter mitt omdöme äro af den vigt och betydelse, att
de böra föranleda afslag å Kongl. Maj:ts proposition, har jag ansett
Utskottet böra tillstyrka desnamma i oförändradt skick»;

af Herr Thomasson: »Det Kongl. förslaget sträcker tvångsrätterna

utöfver hvad enligt nu gällande lagstiftning är förhållandet och, efter min
mening, längre än för ändamålet — jordbrukets utveckling — varit
nödigt. Mera än med rättvisans kraf torde vara förenligt ingriper förslaget
i den enskildes sjelfbestämningsrätt och egendomsförhållanden; det
är, såsom en ledamot i Högsta Domstolen yttrat, affattadt ur synpunkten,
att mennisleans rätt viker för lagstiftarens föreställning om flertalets materiella
nytta och att lagen i ämnet är till mera för jordbrukets än jordbrukarens
skull. Särskilt synes mig med den väl numera allmänt erkända
åsigten, att skyddandet af eganderätten och den enskildes frihet
i skötandet af sin egendom säkrast främjar näringslifvets utveckling och
det allmänna välståndet, icke stå väl tillsamman, att egare till nedan
liggande jord skall kunna, på sätt förslaget innehåller, tvinga egare till
ofvan liggande jord att deltaga i dikning, som den förre påkallar, endast

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

på den grund, att dikningen bereder möjlighet af högre kultur å den
ofvan liggande marken och äfven om egaren till denna ofvan belägna
mark, i följd af bristande förmåga eller vilja, aldrig bringar denna möjlighet
till verklighet. Målet hade, efter min tanke, kunnat vinnas utan
denna nog våldsamt ingripande tvångsrätt, genom att bygga lagen om
dikning på de tre rättsgrundsatser, ene ledamoten i Nya Lagberedningen,
Herr Revisionssekreteraren Annerstedt uppstält och som återfinnas å sid.
174 i Nya Lagberedningens förslag.

I saknad af nödig sakkännedom och praktisk erfarenhet vågar jag
emellertid icke på grund af denna min uppfattning afstyrka vare sig
förslaget i dess helhet eller den del deraf, som angår dikning, men
anser, att såsom korrektiv mot tvångsrätten vid dikning bör, på sätt
Nya Lagberedningen också föreslagit, medgifvas enahanda rätt till afsägelse
af båtnaden, som Kongl. Maj:ts förslag stadgar i fråga om andra
vattenafledningsföretag. Deremot gifver jag i öfrigt företräde åt Kongl.
Maj:ts förslag till §§ 2, o och 15 framför den lydelse Utskottet åt dessa
§§ gifvit»;

af Herr Grefve Mörner: »För min del har jag ansett 2 § böra hafva
följande lydelse

En hvar, som för sin jord erhåller nytta genom
dikningsföretag, vare sig diket framgår öfver hans
egen eller annans mark, vare pligtig att i mån af
■ samma nytta i dikningskostnaden taga del, dock att
den, som icke fordrat dike, ej må vidkännas större
bidrag än som svarar mot den nytta hans jord genom
diket beredes.

Vidare har jag trott, att i 23 § bort stadgas, att der omförmäld
ersättning endast borde utgå för sådan kostnad, som varit nödig och
derför blifvit gjord, och gäller denna anmärkning äfven i hvad 66 §
vidrör samma förhållande»;

af Herr Ribbing: »Vid nedanstående punkter af föreliggande betänkande
hyser jag en från Lag-Utskottets yttrande och förslag afvikande
åsigt.

l:o) § 2, angående skyldighet att deltaga i dikning. Enligt Nya
Lagberedningens af Kongl. Maj:t gillade och i den nådiga propositionen
upptagna förslag är om denna skyldighet stadgadt, att en hvar, som af

§ 2.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

dike har nytta för sin jord, är skyldig att i mån deraf taga del i dikningen.
Tänker man sig nu detta stadgande användt till en början
på dem, hvilkas mark ligger nedanför dens mark, som fordrat dike,
och genom hvilkas sagda mark diket skall dragas för att åstadkomma
vattnets afförande, så eger, med tillämpning af stadgandet stricte efter
de begagnade orden, den stadgade skyldigheten till deltagande i dikningen,
i den mån eller för så vidt hvar och en af de nyss nämnde
för sin jord af diket har nytta, för hvar och en af dessa rum tydligen
endast i anseende till den del af diket, som detta för hans jord medför
någon nytta. Eller, med andra ord, mättet för bestämmandet af hvars
och ens, bland de ifrågavarande, bidrag utgöres af förhållandet mellan
diket och nyttan för hans jord, hvadan der intet sådant — eller intet
bestämbart — förhållande finnes, ej heller någon skyldighet finnes, och
följaktligen om t. ex. en för sin jord har nämnvärd nytta endast af en
tredjedel af diket, han ock blott har skyldighet att till denna tredjedel
bidraga i proportion till hans med de öfrigas jemförda nytta. I full
öfverensstämmelse härmed anförer derför ock Nya Lagberedningen, i
»motiverna» till sitt förslag, hvad angår de »speciela reglerna för dikningsarbetets
eller dikningskostnadernas fördelning mellan flera intressenter»,
bland annat, att ingen är skyldig att deltaga i dikning, som göres
d mark, som ligger ofvanför hans egen. — Med ändring af § 2 i denna
del har deremot Utskottet föreslagit, att hvars och ens deltagande i dikningen
skall bestämmas med afseende på den genom diket vunna jordförbättringen
allena och utan hänsyn till om denna förbättring uppstår af
hela eller af blott någon del af diket, så att alltså, så snart någon af dikningen
har nytta, han skall vara skyldig att i mån af denna, jemförd med
de andras, pro parte rata deltaga i kostnaden för hela diket. •—• I nu
omhandlande hänseende: beträffande omfattningen af skyldigheten att deltaga
i dikning för den eller dem, genom hvilkas nedanför liggande mark
vatten medelst dike skall afledas, eger Kongl. Maj:ts föreslagna stadgande,
enligt mitt omdöme, ett afgjordt företräde framför Utskottets.
Jag kan icke erkänna såsom rättvist eller billigt, att den af lag bestämda
tvångsförpligtelsen att deltaga i dikning, i fråga om nedanför
liggande mark, utsträckes så, som Utskottet föreslagit, och anser den
begränsning, Utskottet, genom ett tillägg till § 2, velat gifva sitt stadgande
i förevarande afseende, icke göra till fyllest.

Men ehuru jag, afvikande från Lag-Utskottet, biträder Kongl. Maj:ts
förslag hvad angår omfattningen af den skyldighet att deltaga i dikesföretag,
som må åläggas egare till jord, genom hvilken dike skall framföras;
har jag deremot icke kunnat ansluta mig till samma, af Lägst^.
till Rilescl. Prof. 1879. 7 Samt. 15 Haft. 8

58 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

Utskottet tillstyrkta förslag i fråga om hvilka jordägare, som böra åläggas
tvångsskyldighet att i ett dikningsföretag deltaga. Så som § 2 i
Nya Lagberedningens förslag och i Kongl. Maj:ts nådiga proposition är
affattad, åligger förpligtelse!! att deltaga i kostnaden eller arbetet vid
ett dike, som någon för sin jords odling eller förbättring vill upptaga,
ej blott den eller de, genom hvilkas, nedanför liggande, mark diket,
för vinnande af aflopp, måste dragas, och hvilka för sin jord af diket
hafva gagn. Förpligtelse!! till deltagande i dikningsföretaget utsträckes

— enligt hvad i Nya Lagberedningens »motiver» närmare utföres -—
derutöfver äfven till egare af jord, belägen ofvanför dens, som vill dika,
och till egare af jord, pa sidan af den, genom hvilken diket framdrages,
så vida egaren af sådan jord, utan att denna af diket beröres, men
dock i granskapet af diket är belägen, kan komma att af diket hemta
gagn, om eller när han vill odla densamma. Utrönandet af denna möjliga
nytta samt omfattningen af den på denna grundade förpligtelse!!
till deltagande höra derför ock till föremålen för den förberedande undersökning
och planläggning, hvarom i senare §§ af förslaget stadgas.

— Till ett sådant lagstadgande af rättslig förpligtelse, att i ett dikningsföretag
deltaga för egare af ofvanför och pa sidan liggande jord, med
hänsyn till den för dem möjliga båtnaden af företaget, har jag ej kunnat
finna tillräckliga anledningar. Enligt min öfvertygelse bör tvångsskyldigheten
till deltagande i ett dikningsföretag inskränkas till egare af
jord, genom hvilken diket måste dragas för vinnande af affall, och hvilka
af detsamma för sin jord hemta nytta. Denna min från Utskottets afvikande
mening är densamma, som i förevarande afseende af eu ledamot
i Nya Lagberedningen, Revisionssekreteraren Annerstedt, i afgifvet »särskilt
yttrande» vid Nya Lagberedningens förslag, blifvit framstäld och
motiverad, samt af Justitieråden Wedberg, Olivecrona och Carleson, vid
Högsta Domstolens yttrande öfver Nya Lagberedningens förevarande förslag,
på anförda skäl gillad och förordad.

Grunderna för min skiljaktiga mening i båda nu ornförmälda afseenden
äro, vid båda fallen, desamma. Det lider visserligen intet tvifvel,
att eu begränsning eller inskränkning rättsligen kan och bör i staten
ske af den enskildes rätt, utöfver hvad af denna hans rätt, i och för sig
betraktad eller af dess egen natur såsom sådan, följer. Befogenheten af
eu sådan begränsning eller inskränkning är en oafvislig följd deraf, att
de enskilde i staten lefva tillsammans och bilda ett helt, hvadan hvars
och ens rätt måste bestämmas så, att den kan finnas och utöfvas jemte
alla andras och statens egen. Till dylika rättsinskränkningar hör nu
ock den tvångsrätt vid dikning, som här är i fråga; och denna tvångs -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

rätt har derföre i sin nämnda betydelse sin grund, men ock sin gräns.
Det är nemligen, hvad nyssnämnda gräns angår, klart, att då inskränkningar
i den enskildes rätt äro följder af det oafvisliga afseendet på
andra — enskilda eller staten —, som ock ega rättigheter, hvilkas verkliga
åtnjutande och utöfning medföra fordran af inskränkningen i den
andres rätt, så blir häraf ett sjelf klar t corollarium, att den sistnämnda
inskränkningen eller tvångsskyldigheten aldrig rättvisligen kan åläggas i
större omfattning, än som för uppfyllande af det rättsliga behof, hvari
den har sin grund, är föranledd, eller med andra ord, att rättsinskränkningen,
åliggandet, endast så vidt är berättigad, som den länder till dens
fördel, nemligen i och för utöfvandet af hans rätt, som fordrar den, men
deremot, utöfver denna gräns, blir en kränkning af dens rätt, som fått
den sig påförd.

Till denna konstitutiva grund för stadgande af rätt att vid dikning
tvinga andra att deltaga, såväl som för bestämmandet af gränsen för
denna tvångsrätt, kommer derjemte eu omständighet af praktisk betydelse,
men derföre, vid en lagstiftningsåtgärd, ej mindre vigtig. Om det
i allmänhet må anses såsom en rigtig regel, att ej vidtaga flera eller större
ändringar i bestående lagar och rättsförhållanden, än nödigt är; så torde
denna regel företrädesvis ega användning i sådana ärenden, som det nu
ifrågavarande, der tillämpningen af lagen ständigt i det alldagliga lifvet
förekommer och af menige man, i skötandet af sina enskilda angelägenheter,
skall ske. I sådana fall hafva nemligen bestående positiva lagar
till viss grad i folkets medvetande öfvergått till likbetydenhet med hvad
som i sig är rätt, och hvarje förändring i de förra medförer derför alltid
den olägenhet, att till en viss grad åstadkomma förvirring och osäkerhet
i det allmänna rättsmedvetandet. Vid eu lagstiftning af nämnda
art blir det derför alltid eu gifven fördel, ju mindre den nya lagen kommer
att innehålla stadganden, motsatta eller främmande för dem, som
förut varit gällande, ju mer de förra framträda såsom allenast en naturlig
och lättfattlig utveckling af de sistnämnda.

Af det sagda följer, för det första, att, der för afförande genom dikning
af vatten från någons jord tarfvas, att diket fortsättes äfven in på
annans egor, den, som vill göra diket, icke eger rätt att tvinga andra,
som jemväl af diket hafva nytta, till deltagande i större omfattning, än
denna nytta verkligen för dem tinnes till, följaktligen icke till deltagande
i större del af diket, än som för förbättring af deras jord behöfves.
Utsträckes deremot tvångsrätten härutöfver och stadgas, att så snart
några hafva nytta af dike, de skulle kännas skyldiga att i hela dikningsföretaget,
såsom ett odelbart helt, deltaga eller i afseende derå bilda eu

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

samfällighet, i hvilken hvarje deltagares skyldighet pro rata parte blefve
lika med hvarje annans, äfven om den ene eller den andre för sin jords
förbättring endast behöfde en del af det hela: så innebär sådant helt
enkelt, att en eger rätt att tvinga andra till arbete och kostnad för ett
företag, af hvilket •—- såsom ett helt — han, men icke de hade fördel.
Ett sådant stadgande vore derjemte främmande för hittills gällande lagstiftning
i ämnet.

Men af det ofvan anförda, och om detta är rigtigt, följer jemväl och
för det andra, att, på sätt Revisionssekreteraren Annerstédt i sitt, Nya
Lagberedningens förslag bifogade särskilda yttrande yrkat, skyldigheten
att deltaga i dikning endast bör ålcigg.as den eller dem, genom hvitkål mark
diket upptages. Då de rättigheter och förpligtelse^ som i afseende på
ett dikningsföretag kunna komma i fråga, i en jordegares berättigade
åtgärd att för sin jords förbättring upptaga dike ega sin förutsättning
och anledning — så kunna, om man från rättssynpunkt vill bestämma dessa
ifrågakommande rättigheter och förpligtelser, rättigheter endast så vida
tillerkännas den, som vill dika, och mot dessa svarande förpligtelser för
andra åläggas, som båda utgöra vilkor för ett ändamålsenligt utförande
af den förres nyss nämnda berättigade vilja och beslut, eller åtminstone
med dessa vilkor äro förenade. Deraf följer då ock, att om omförmälda
förpligtelser, enligt Nya Lagberedningens och Kongl. Maj:ts föreliggande
förslag, bestå i upplåtande af mark för dikets fortsättning, der sådant
för vattnets afledning tarfvas, samt i deltagande i dikningen, i mån af
nytta deraf, samma förpligtelser icke kunna träffa andra, än den eller
dem, hvilkas mark ligger nedanföre dens, som vill dika, och genom hvilkas
mark vattnet skall afledas från den ofvanför liggande. Endast med
egare till sådan mark behöfver nemligen den, som vill dika, i och för
dikningens utförande, träda i rättsförhållande. I öfverensstämmelse härmed
står ock nu gällande lag och derur utvecklad rättslig praxis, att
nedanför liggande jords egare är skyldig att dika undan der ofvanför
liggandes dike möter hans mark, hvaremot någon laga skyldighet derigenom,
att en å sin mark upptager dike, lika litet uppstår för ofvanföre,
som för på sidan liggande marks egare. Möjligt är visserligen, att den
dikande kan ega behof af bidrag till dikningen äfven af dessa sistnämnda,
nemligen i den mening, att en kan vinna lättnad i utförande
af ett företag, om andra deri äro honom behjelpliga, men ur befintligheten
af ett dylikt ekonomiskt behof af hjelp lärer, ur rättens synpunkt, en
tvångsrätt att utkräfva hjelpen, i förevarande fall lika litet, som i andra,
kunna anses följa. Likaledes är, å> andra sidan, att erkänna, det nytta af ett
dike kan uppstå äfven med afseende på ofvanför och på sidan liggande

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

jord — om eller när dess egare vill å densamma upptaga dike och dervid
möjligen kan hafva fördel af att inleda det i det förra, redan upptagna,
äfvensom någon gång omedelbart, om det upptagna diket är beläget
nära intill en ofvan eller på sidan liggande mark. Men mot härledande
ur denna nytta — som för öfrigt i de flesta fall ej ens är verklig
utan blott möjlig —• af laga skyldigheter möter samma anmärkning, som
den ofvan i afseende på den skyldigheten motsvarande tvångäTätten blifvit
anförd. Väl kan man betrakta en sådan, jord egare, på grund af eventuel
eller möjlig nytta för hans ofvanför eller på sidan liggande jord
af ett dike, ålagd, juridisk förpligtelse för en legal inskränkning i eganderätten,
och äfven såsom eu sådan i positiv lag fastställa den. Men med att
sålunda stadga laga förpligtelse!'', som hvarken äro servituter eller med
sådana förenade och af dem föranledda, blott på grund af nyttan — det
vare sig den enskildes vid ett praesumeradt dikningsföretag, eller den
allmänna, af jordens större odling — skulle staten emellertid öfverskrida
gränserna för sitt ändamål såsom rättssamhälle — för att ej, annat än i
förbigående, erinra derom, att tvångsstadganden i afseende på den materiella
kulturens höjande eller till förmån för den s. k. allmänna nyttan,
äfven i det fåll, hvarom nu är fråga, endast alltför lätt kunna medföra
den enskildes ekonomiska ruin, vare sig till följd af det mindre välbetänkta
vid ett företag, i hvilket han intvingas, eller af bristande kapitaltillgång
hos honom för dess utförande.

Mot inskränkning af skyldigheten att i dikning deltaga till den
eller dem, genom hvilkas mark diket upptages, har blifvit anmärkt, att
dymedelst nytta af dike kunde tillskyndas någon, utan att han i dikningsföretaget
deltagit. Består denna nytta deri, att ofvanför eller på
sidan liggande jords egare får i redan upptaget dike afleda vatten, om
eller när han vill dika för sin jords förbättring; så inträder naturligen
och med tillämpning af samma grundsats, som vid anläggning af nytt
dike, för honom samma skyldighet till deltagande i dikets underhåll och,
om sådant till följd af inledandet blir nödigt, i dess utvidgning, som
gäller i afseende på deltagande i dikes upptagande genom nedanför liggande
mark. Att, i alla fall och äfven med nyss nämnda skyldighet,
redan sjelfva befintligheten af ett upptaget dike för den, som i detsamma
eger att afleda vatten från sin mark, medförer en lättnad vid detta hans
företag, är visserligen ej att neka, då deltagande i det förut upptagna
dikets underhåll och utvidgning i de flesta fall innebär mindre besvär,
än deltagande i dess anläggning. Men den omständigheten allena, att
en persons åtgärd med sin egendom medförer en ekonomisk fördel —-denna fördel må i förevarande fall för öfrigt vara den nyss nämnda, eller

1 jag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

bestå i eu omedelbar nytta af ett befintligt dike för en ofvan eller på
sidan liggande jord — för en annan, som icke egt rätt att af den förre
fordra åtgärdens vidtagande: en sådan omständighet utgör i och för sig
lika litet någon giltig grund att ålägga honom, åt hvilken sålunda en
fördel tillskyndas, någon särskild juridisk förpligtelse, som den olägenhet,
hvilken, genom en persons utöfvande af sin rätt, kan uppstå för en
annan, hos denne grundlägger några särskilda rättsanspråk mot den förre.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med åberopande af
hvad i ämnet blifvit utveckladt såväl af Revisionssekreteraren Annerstedt
i »Särskild!, yttrande» vid Nya Lagberedningens »förslag till förordning
angående torrläggning af jord», som af Justitieråden Wedberg, Olivecrona
och Carleson till Högsta Domstolens protokoll den 25 Oktober
1878, har jag ej kunnat underlåta att yrka, det § 2 i Lag-Utskottets
föreliggande förslag till lag om dikning och annan afledning af vatten
måtte erhålla följande, af Revisionssekreteraren Annerstedt i hans nyss
nämnda särskilda yttrande formulerade och af åberopade Justitieråd
godkända lydelse:

Finnes dike, som någon för sin jord upptaga vill,
blifva till nytta jemväl för annan, genom hvilkens jord
diket upptages, skall skyldigheten att i dikningen deltaga
dcin emellan fördelas, efter ty hvardera för sin
jord af diket nytta hemtar; dock må ej den, som icke
fordrat diket, betungas med dikningsskyldighet utöfver
nyttan för sin jord.

2:o) såsom oafvisliga konseqvenser af ofvanstående formulering af
§ 2, böra jemte tillägg af en § följande modifikationer (genom kursivering
betecknade) vidtagas af nedanstående §§.

§ 2 b,

Tarfvas dike mellan grannars egor; dä skall halfva
diket af hvarderas jord tagas och dikning sskyldigheten
dem, emellan -fördelas efter ty i 2 § säges.

§ 3.

Större dike, än som för ofvan liggande jords torrläggning
till fyra fots djup tarfvas, vare den, som mark
till dike upplåta skall, ej pligtig tåla.

Kunna dikningsskyldige ej enas om dikets storlek,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

ege en hvar af dera rätt fordra att diket så göres, att
hans jord kan torrläggas till fyra fots djup, der ej
markens beskaffenhet eller läge det hindrar; dock må
ej någon med dikningsskyldighet betungas utöfver hvad
för torrläggning af hans egen jord erfordras.

§ 4.

År tvist om dikes läge eller sträckning, skall det
så läggas, att ändamålet med dikningen må utan oskälig
kostnad vinnas med minsta olägenhet för den, å
hvars mark diket upptagas bör. Kan utan väsentligen
ökad kostnad och svårighet för vattnets afledande dike
läggas i råskilnad, varde det, om endera grannen
det äskar, der lagd t.

§ 8.

Vill någon för sin jorcls odling eller förbättring afleda
vatten till redan upptaget dike å annans mark, vare
då skyldig att i dikets underhållande deltaga i den män
lian deraf för sin jord nytta hemtar. År för ändamålet
af nöden, att diket utvidgas eller fördjupas, gånge
dermed som i 1 och 2 §§ om anläggning af nytt dike
säges.

§ 11-

Vill man —--— — — — — *--— —

—--som i 77 § säges.

Tarfvas för afledning af vatten från dylik mark, att
dike upptages å jord, som nedanför ligger, vare om skyldighet
för egaren till sådan jord att upplåta mark och
deltaga i företaget lag som i fråga om dikning i 1 kap.
stadgas.

3:o) i enlighet med hvad Revisionssekreteraren Annerstedt i sitt
ofvan åberopade särskilda yttrande föreslagit, samt Justieråden Wedberg,
Olivecrona, Carleson och Almqvist och Statsrådet Lagerstråle i
anförande till statsrådsprotokollet af den 24 Januari detta år hemstält, håller
äfven jag före, att de i kap. 4 innehållna stadganden om förberedande
undersökning kunna inskränkas till att gälla endast i fråga om vatten -

Lav-Utskottets Utlåtande N:o 27.

afledningsföretag. Deremot torde en sådan undersökning vid vanliga
dikningsfrågor, i samma mån den vid dessa, som vanligen äro mindre invecklade,
synes mindre af behofvet påkallad — särdeles i fall skyldigheten
att i dikningen deltaga inskränkes till egare af nedanför liggande
jord, hvarigenom dikningstvisterna blefve ännu mera förenklade — vara
egnad att försena och fördyra det slutliga afgörandet utan fullt motsvarande
nytta. Inskränkas föreskrifterna om förberedande undersökning
på nämnda sätt, medförer detta följande, af Statsrådet Lagerstråle,
i öfverensstämmelse med Revisionssekreteraren Annersteats förslag formulerade,
förändringar och angifna uteslutningar af nedanstående §§ i
Kongl. Maj:ts och Lag-Utskottet föreliggande förslag.

§ 27.

Uppstår, dä fråga är om vattenafledning enligt
2 kaj)., tvist angående anläggningens läge, storlek och
beskaffenhet i öfrigt — — — — — — — — — —

— — — stadgas.

Sådan pröfning — — — — — •— — __ —

— — — ej ense varda.

§ 28 utgår.

§ 29 mom. 2 utgår.

§ 31.

Förrättningsmannen bestämme —- — —----

— — — hålla honom skadeslös.

För verkställande — — — — — — — — —

— — — är stadgadt.

Finner förrättningsmannen saken angå kronans
eller allmän anstalts rätt, anmäle han det i god tid
hos Konungens Befallningshafvande för allmänt ombuds
förordnande. Förrättning smärt läte derjemte kungörelse
om förrättningen minst fjorton dagar förut
uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, der
hemman, vattenverk eller annan lägenhet, som saken
förmenas angå, är belägen.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

§ 43.

I fråga om företagets utförande hafva synemännen
att bestämma:

hvarest och huru vattenafledning, som af sökanden
yrkas och af synemännen anses nödig, tjenligast göras
skall med hänsyn till de i 3 och 4 §§ stadgade grunder,
äfvensom vattenmängd, affall, jordens sättning
samt andra förhållanden, så ock dertill, att största
möjliga jordförbättring må vinnas med minsta kostnad
för deltagarne och minsta intrång eller olägenhet för
annan; börande, då vattenverk, som hindrar företaget,
måste ändras, ändringen så göras, att verket, så vidt
ske kan, ej försämras eller att, der försämringen ej
kan undvikas, den i möjligaste måtto inskränkes;

hvarest och huru -— — — — — — — — —
-- — tarfvas;

hvad för vattenhöjdens----— — — —

— — — vidkännas;

huru i fråga — — — — — — — — — — —
--— — jemkning göres;

tiden då vattenverks — — — — —--—

— — bragt till slut;

samt i öfrigt — — — — — —--— — —

— — — lända kan.

§ 55 (Lag-Utskottet § 54).

När mål angående dikning till Rätten instämmes,
ege i stad Rätten och å landet domaren att uti stämningen
utsätta saken till syn på stället, der sådant
äskas af käranden eller eljest anses för målets pröfning
erforderligt; anmode ock, der det nödigt finnes,
sakkunnig man att lemna Rätten biträde. Lag samma
vare, när mål jemlikt 52 § till Rätten instämmes.

I mål angående dikning, der saken icke utsattes till
syn ''på stället, ege domaren, der han finner det nödigt,
infordra på afvägning och utredning grundadt utlåtande
af landtmätare eller landtbruksingeniör, hvilken Konungens
Befallningshafvande på anmälan af domaren förBib.
till Rilcsd. Prof. 1879. 7 Sami. 15 Höft. 9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

ordnar, att med biträde af gode män utredningen verkställa.

§ 62 (Lag-Utskottet § 61).

Nu är företag, hvarom i 2 kap. sägs, fullbordadt,
menar någon att sedermera —--— —--- —

Hafva sakegare — — — —------

— — — vare det gildt.

Sker genom uppskattningen--— — — —

---kostnaden derför.

§ 65 (Lag-Utskottets § 64) uteslutes»;

af Herr Lindgren: »Med herr Professoren Ribbing är jag ense i den
åsigt han uttalat angående omfattningen af den skyldighet att deltaga i
dikningsföretag, som må åläggas egare eller innehafvare af jord, genom
hvilken diket skall framdragas, hvadan jag, i likhet med Professoren
Ribbing, härutinnan biträder Kongl. Maj:ts förslag; men öfriga anmärkningarne,
som Professoren framstält mot Utskottets 2:dra §, kunna ej af
mig godkännas; och inskränker sig derföre mitt ändringsförslag, beträffande
samma §, dertill, att jag önskade de af Utskottet använda orden
»hela dikesanläggningen» förändrade till hvad Kongl. Maj:ts förslag innehåller
»dikningen; dock att» etc.

Vidare skiljer jag mig från Utskottet i fråga om stadgandena i fjerde
kapitlet, rörande undersökning i vissa fall vid domstol, derutinnan jag
ansluter mig helt och hållet till Professoren Ribbings mening och föreslår
derföre i öfverensstämmelse härmed dels ändring och dels borttagande
af följande §§ i Utskottets förslag, nemligen: 27, 28, 29, 31, 43,
54 och 61, jemte 64 § i femte kapitlet.

I alla öfriga delar instämmer jag uti Utskottets förslag»;

af Herrar Friherre Hamilton och Lothigius, hvilka på de skäl, det vid
Nya Lagberedningens förslag fogade särskilda yttrande af Revisionssekreteraren
Annerstedt innehåller, samt dem, som utaf Herr Statsrådet Lagerstråle
blifvit i Statsrådet anförda, instämde i det slut, hvartill Herr Ribbing
kommit;

af Herr Widmark: »Då jag ej i alla delar kunnat instämma i det slut,
hvartill Utskottet kommit, får jag härmed angifva min särskilda mening
i nedanstående punkter:

Lag-lJtskottets Utlåtande N:o 27.

Vid § 13.

Den ändring mot gällande författning, som här föreslås, eller att
pluralitet erfordras för erhållande af rätt till sjösänkning, synes i flera
hänseenden blifva till hinder för nyttiga företags åstadkommande, och
åtminstone bör icke detta hämmande ega rum då allenast sådan sänkning
af sjö ifrågasattes, som är nödvändig för jords torrläggning till fyra
fots djup, hvartill rätt i nu föreslagna lag annars jordegare tillerkännes,
och får jag derföre föreslå att senare momentet af denna § må erhålla
följande lydelse:

År fråga om sänkning eller uttappning af sjö i
vidsträcktare mån, än som erfordras för omgifvande
jords torrläggning till fyra fots djup, och blifva icke
alla jordegare derom ense, då ege ej heller den rätt
nu sagd är rum, der ej de, som om företaget sig förena,
ega mer än hälften af den jord, som skall vinnas
eller förbättras genom företaget.

Vid §§ 18, 23 och 66 (67).

Om man måste medgifva billigheten deraf att vattenverksegare tillerkännas
ersättning för den nödiga och nyttiga kostnad, som nedlägges
å vattenverk efter det fråga om dess rifning .blifvit. väckt eller värdering
derå skett, torde dock å andra sidan icke vara med rättvisa öfverensstämmande,
att sådan kostnad med hälften utöfver värdet skall vattenverksegaren
återgäldas, hvarigenom honom tillskyndas oskälig vinst. Med
anledning häraf föreslås följande tillägg till

§ 18.

»Ä den tillökning i vattenverks värde, som enligt 23
och 66 §§ ersättas skall, ege nu sagda förhöjning ej
rum.»

Genom sådant stadgande försvinner ock all frestelse för vattenverksegare
att genom reparationer och förbättringar fördyra sitt verk, och då
dessutom någons »uppsåt» svårligen kan utrönas, hemställes, att Kong!.
Maj:ts nådiga förslag till lydelse af §§ 23 och 67 (66) måtte oförändradt
och utan tillägg antagas»;

af Herr Torpadie, som ansett att §§ 2, 3 och 15 bort af Utskottet
tillstyrkas med den lydelse de ega i Kongl. Maj:ts proposition;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

Herrar Johannes Jonson, Smedberg och Gunnar Eriksson: »Emot Utskottets
beslut att tillstyrka bifall till 18 och 19 §§ i Kongl. Maj:ts proposition,
hvarigenom egare af vattenverk, som för jords odling måste
förändras eller alldeles utrifvas, skulle ej allenast erhålla fulla värdet
utan äfven hälften derutöfver, få vi anmäla reservation.

Det torde vara allmänt kändt att värde''t å sådana verk, som måste
utrifvas i följd af sjösänkningar eller vattenledningar, uppskattas till högsta
möjliga belopp. Att derutöfver tillägga en förhöjning af 50 procent
skulle bereda vattenverksegaren eu oskälig vinst på jordegarens bekostnad
och det skulle i många fall, till skada för jordbruksnäringen, tillbakahålla
jordegare att inlåta sig på ett jordförbättringsföretag, som
medförde så dryga lösningsbelopp utöfver de oundvikliga arbets- och
undersökningskostnaderna. Vi anse derför att 20 procent förhöjning utöfver
verkliga värdet är det högsta som bör ifrågakomma, och till stöd
för denna åsigt kan åberopas auktoriteter, sådana som 1870 års Vattenrättskomité
och Nya Lagberedningen, för att icke tala om den äldre
Lagkomitén och förra Lagberedningen, hvilka ansett att icke någon förhöjning
borde ega rum. Vi föreslå således,

att i 18 § ordet »hälften» utbytes mot orden »en
femtedel», och att i 19 § 2 mom. likaledes ordet »hälften»
utbytes mot orden »en femtedel»;

hvarjemte Herr Johannes Jonson mot § 79 i Utskottets förslag anmält
följande reservation: »Emot Utskottets beslut att oförändradt tillstyrka

antagande af 79 §, sådan den lyder i Kongl. Maj:ts proposition, får jag
härigenom anmäla min reservation.

Om man antager t. ex., att en jordegare har fått bidraga med hälften
eller mera i kostnaden för ett vattenafledningsföretag, och dennes
hemman sedermera säljes antingen på exekutiv eller vanlig konkursauktion,
så skulle derigenom kunna inträffa, att andra med en mindre andel
i företaget kändes skyldiga att få betala för den förstnämnde, och
detta ehuru dennes jord måhända beredts större fördel af företaget än
de sistnämndas. En sådan betalningsskyldighet bör alltid åtfölja den
förbättrade jorden, hvarföre jag vågar föreslå antagande af denna § sådan
den lyder i Nya Lagberedningens förslag, så lydande:

Har ej jordegare, efter ty i 76 § är sagdt, vunnit
befrielse från skyldigheten att i företaget deltaga, häfte
samma skyldighet vid jorden, ändå att den'' kommer i
annans hand»;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

af Herr Magnus Jonsson: »Mot det i §§ 18 och 19 samt 20 mom.

1 intagna förslag, att lösen för vattenverk, som ändras eller alldeles utrifvas,
skall erläggas med fulla värdet och hälften derutöfver, enär, enligt
reservantens åsigt, sagda ersättning utöfver fulla värdet borde minskas
till en tjugondedel af samma värde.

Mot de i §§ 23 och 66 förekommande orden »eller nyttig», hvilka
borde utgå; samt att den i nämnda §§ föreskrifna ersättning endast borde
utgå med fulla värdet.

Mot § 79, hvarå reservanten yrkade afslag, och i stället hemstälde,
att Riksdagen ville för sin del, i enlighet med Nya Lagberedningens
förslag, i § 83, antaga följande lydelse af denna §: »Har ej jordegare,

efter ty i § 76 är sagdt, vunnit befrielse från skyldigheten att i företaget
deltaga, häfte samma skyldighet vid jorden, ändå att den kommer
i annans hand»;

af Herr Svensén: »18 §. Att bibehålla den i 1824 års författning

stadgade förhöjning, af hälften utöfver värdet för vattenverk som lösas
skall, det förslaget bär jag ej kunnat biträda. Asigterna i dylika fall hafva
mycket ändrats under senare tiden, och expropriationslagen af år 1866
bröt helt och hållet med premicringssystemet, då den bestämde, att
exproprierad egendom skulle lösas med högsta skäliga belopp utan förhöjning.
I förevarande fråga • har lagkomitén och beredningen hyllat
samma grundsats och föreslagit, att lösningssumman skulle sättas endast
till det belopp, som egendom af samma slag och godhet i orten högst
gäller. 1870 års komité och Nya Lagberedningen hafva deremot båda*
hemstält, att dylik lösen skall utgå med tjugo procent utöfver fulla
värdet, men Kongl. Maj:t har likväl föreslagit bibehållande af de grunder,
som för ifrågavarande fall nu äro gällande, och Utskottet bär biträdt
denna mening.

Ehuru jag anser att stadgandet om förhöjning, såsom, på sätt Landtbruksakademien
sagt, hinderligt för landets odling, kunde ur författningen
bortgå, har jag likväl anslutit mig till den meningen, som påyrkat,
att förhöjningen af lösesumman nedsattes till en femtedel.

19 §. Derom har jag enahanda yrkande som i 18 §.

30 §. Att förrättningsmannen skall vid syn, som rörer undersökning
om utrifning eller ändring af vattenverk, biträdas af två gode män,
hvilka af honom utses, har jag icke ansett lämpligt och fördenskull föreslagit
bibehållande åt sakegare af rätten att sjelfva fa utvälja hvar å sin
sida de gode män, som jemte den eller de af Konungens Befallningshafvande
förordnade skola handlägga ärendet. För den meningen har, bland andra,

Bill. till Jliksd. Prof. 7 Sami. 15 Haft. 10

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 27.

Landtbruksakademien uttalat sig, och jag hemställer, att Riksdagen ville
besluta i det af mig angifna syftet.

I följd af ett sådant beslut måste iakttagas, att redaktionsändringar
göras i några följande paragrafer.

53 §. I fråga om stämnings delgifvande vill jag antaga Kongl.
Maj:ts förslag oförändradt.

57 §. Skulle följaktligen ej undergå någon förändring.

77 §. På sätt 1870 års komité föreslagit har jag velat bestämma
tiden, att afsåga sig delaktighet i vattenafledningsföretag, till tvä månader
efter förrättningens af slutande. Att utsträcka tiden så långt som Utskottet
föreslagit, leder otvifvelaktigt till stora svårigheter för sådana
arbetens utförande, helst som utläggandet af för arbetets genomförande
nödiga förskott uteslutande drabbar dem, som förenat sig om företaget.»

Herrar Samzelius och Anders Persson hafva begärt få antecknadt,
den färre, att lian, i följd af annat honom af Riksdagen lemnadt uppdrag,
varit frånvarande under den slutliga behandlingen inom Utskottet
af lagförslagets 22 första §§, och den senare, att han varit förhindrad
närvara, då Utskottet till slutlig behandling förehaft detta ärende.

Herr Sundeil har anhållit om den anteckning å utlåtandet, att han
i Utskottets handläggning af ärendet icke deltagit.

Stockholm, tvär Hseggströms Boktryckeri, 1879.