Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27 (Utlåtande 1876:LU27 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

Ko 27.

Ank. till Riksd. Kansli den 23 Mars 1876, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om antagande af förordningen
angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven
afvalkning af ungskog inom Norrbottens län att
gälla jemväl för Vesterbottens län, med undantag a)
lappmarkerna.

I förenämnda ämne äro motioner väckta, i Första Kammaren af
Herr Adelsköld (motionen N:o 21) och i Andra Kammaren af Herr Gustaf
Hceggström, med hvilken Herrar P. A. Hellgrén och C. E. Hjelm instämt
(motionen N:o 47); och hafva motionärerne hemstält, att Riksdagen
ville för sin del besluta, »att Norrbottenslagen af den 29 September 1874
må vinna tillämpning äfven inom Vesterbottens län med undantag af
lappmarkerna, och att Riksdagen, vid anmälan af detta sitt beslut, ville
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
utfärda nådig förordning derom, att samma lag för Vesterbottens län,
med undantag af lappmarkerna, må träda i gällande kraft från och med
den 1 Oktober innevarande år».

I fråga om statens befogenhet att ingripa i den enskildes eganderätt,
kan, å ena sidan, framhållas, att då ett af de förnämsta vilkoren för ett
ordnadt rättstillstånd är, att den enskilde i denna sin rätt njuter trygghet,
staten, utan hvars skydd en sådan trygghet icke är möjlig, bör, så
vidt sig göra låter, dertill medverka; men torde å andra sidan böra
erinras, att, om det sätt, hvarpå den enskildes frihet att förfoga öfver
sin egendom utöfvas, befinnes vådligt för samhällets bestånd eller allmänt
väl, staten måste hafva både rätt och pligt att förekomma denna
frihets missbrukande och ur sådan synpunkt bestämma dess utöfvande
så, att den ej hotar samhällets tillvaro eller förnärmar andras rätt.

Bih. till Riksd. Prot. 1870. 7 Sami 13 Haft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Då, äfven i de af naturen mest gynnade länder, skogsprodukter
äro oumbärliga för tillfredsställande af de fysiska behofven, och i länder
med hardt klimat eu tillräcklig mängd af denna vara till bränsle och
byggnadsämne utgör nästan första vilkoret för sådana länders beboelighet;
då de på sakkunskap grundade omdömen, som af utmärkte vetenskapsmän
afgifvits, om det fördelaktiga inflytande, skogarne utöfva i fråga om
reglerandet af nederbörden och vattentillgången samt öfver hufvud i fråga
om motverkande af temperaturens ytterligheter, synas allt för ofta hafva
vunnit bekräftelse af erfarenheten, för att någon ovisshet derom ännu
skulle kunna ega rum; och då följaktligen skogsförödelsen, i synnerhet
i länder med nordligt läge, innebär en stor våda och kan medföra de
största, måhända ohjelpligt olyckor, anser Utskottet, med tillämpning
af ofvanberörda grundsats på skogshushållningen, det vara utom allt
tvifvel, att densamma, mindre än någon annan näring, kan af staten,
såsom vårdare af allas väl och målsman för efterkommande generationer,
öfverlemnas åt den enskildes oinskränkta godtycke, utan att fast hellre
staten egen befogenhet att, så vidt sådant finnes till afvärjande af vådorna
utaf eu allmännare skogsbrist erforderligt, besluta sådana inskränkningar
i de enskildes dispositionsrätt öfver skogen, hvarigenom dess framtida
bestånd kan betryggas.

Behofvet att ordna skogshushållningen på sådant sätt, har i främmande
europeiska länder, hvilka, i förhållande till deras jemförelsevis
tätare befolkning, i allmänhet haft mindre riklig tillgång på skog, gjort
sig tidigare känbart, än i Sverige. Likasom i följd häraf tidpunkten
för en förnuftsenlig skogslagstiftnings införande i de länder, som nu
deraf äro i åtnjutande, varit olika, visa sig ock de medel, hvaraf staten
för vinnande af det åsyftade ändamålet begagnat sig, hafva varierat efter
omständigheterna, hvilka åter berott dels af de särskilda förhållanden,
som närmast påkallat skogshushållningens reglerande, dels ock derpå,
huru man mer eller mindre fullständigt lyckats öfvervinna det väsentliga
hinder för eu rationel skogslagstiftning, som ofta förefunnits uti den
enskilda eganderättens obenägenhet att underkasta sig inskränkningar,
huru angelägna för det allmännas väl de än må hafva varit. Merendels
har dock den lagstiftningsmakt, staten utöfvat i fråga om den enskilda
skogshushållningen, “yttrat sig dels i förbud mot öfverdrifven afverkning
och dels i föreskrifter om återuppdragande af skog, der den funnes
förödd.

Ehuru den förenämnda betydelse, skogarne för ett land ega, såsom
vilkor för dess beboelighet och odling samt dess invånares välbefin -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

ilande, är. på sätt ofvan blifvit antydt, företrädesvis af vigt för länder
med Sveriges nordliga läge; och ehuru, med afseende på den sekellånga
tid, skogen i sådana länder behöfver för återväxt, företagsamheten i
Sverige med större enskild vinst rigtat sig på de befintliga skogarnes
förvandling till annat kapital, än på den skenbart ofruktsamma omsorgen
om deras bibehållande eller om frambringande af ny skog, har dock i
följd af den rikedom på skogsalster, som vårt land fordom egt och ännu
i viss mån eger, behofvet för staten att ingripa i den enskildes rätt att
förfoga öfver sina skogar först på senare tider trädt i dagen. I följd
häraf har ock lagstiftningen hos oss senare, än i många andra länder,
funnit sig böra mellankomma för skogens skyddande. De flera åtgärder
i sådan syftning, som på senare tider inom vårt land vidtagits, torde
emellertid innefatta tillräckligt bevis derom, att grundsatsen om statens
befogenhet att besluta om inskränkning i den enskildes dispositionsrätt öfver
sina skogar äfven hos oss vunnit det erkännande, att rigtigheten af denna
grundsats ej numera torde kunna ifrågasättas.

I fråga härom yttrade Rikets Ständer vid 1853—54 årens riksdag i
underdånig skrifvelse den 5 December 1854, bland annat, att, med fästadt
afseende på de allt mer bekymrande resultat, som af skogshushållningen
i riket lemnades, Rikets Ständer ansågo lagstiftningens mellankomst
vara af behofvet högt påkallad, för att afvärja vådorna af den vanvård,
hvaraf skogarne lidit, och af den ringa omsorg, som, oafsedt den stora
afverkningen, egnades åt deras återväxt, samt att statens befogenhet att
meddela sådana inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt öfver
skogen, hvarigenom dess bestånd iakttoges, ock obetingadt egde sin grund
i detta naturalsters oumbärlighet. I anledning häraf förordnade Kongl.
Maj:t år 1855 en komité, hvilken erhöll nådigt uppdrag att afgifva
underdånigt utlåtande och förslag rörande de åtgärder, som från lagstiftande
och verkställande magtens sida kunde vara att vidtaga i ändamål
att förekomma den öfverklagade, till framtida skogsbrist och menliga
klimatiska verkningar ledande förödelsen af skogarne i landet samt att i
allmänhet befordra eu förbättrad skogshushållning.

Under antagande såsom ådagalagdt, att med landets skogar i hög
grad misshushållades, samt att skogsbrist, som redan i åtskilliga delar
af landet vore för hand, äfven i andra snart kunde befaras och i allmänhet
för hela riket skulle, om ock först efter någon längre tids förlopp,
inträda, så framt skogarne ej blefve bättre vårdade än ditintills, föreslog
skogskomitén uti den 28 Juni 1856 afgifvet underdånigt betänkande
bland annat, att, om skogen å till skogsbörd egnad mark, utan ändamål

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

af odling, sköflades och föröddes, så att hvarken fröträd, ungskog eller
växande plantor funnos qvar å marken till den mängd och beskaffenhet,
som sakkunnige män pröfvade erfordras för fullgod återväxt, Konungens
Befallningshafvande, efter undersökning, skulle ega att vid vite tills vidare
förbjuda skogens anlitande till annat än husbehof, äfvensom att, der förbudet
icke hörsammades, ställa skogen för viss kortare tid, på egarens
bekostnad, under uppsigt, för att sålunda bringa förbudet till åtlydnad.

Mot berörda förslag, hvilket i så måtto innefattade vidare föreskrift
om skogsodling, att det tillika innehöll det stadgande, att när jordegare,
mot hvilken omförmälda förbud blifvit tillämpadt, visade, att han vidtagit
ändamålsenliga åtgärder för den afbrukade skogens bringande till
återväxt, förbudet skulle upphäfvas, förekommo dock, på sätt nådiga
skrifvelsen till Rikets Ständer den 30 Maj 1857 närmare utvisar, hos
Kongl. Maj:t sådana betänkligheter, att Kongl. Maj:t ansåg sig icke böra
till Rikets Ständer framställa något förslag i omförmälda syftning. Men
förslaget kom likväl sedermera i något förändrad form, genom enskild
motion, under pröfning vid 1868 års riksdag och vann tillstyrkan af dåvarande
Lag-Utskott utan annan väsentlig förändring, än att påföljden
för den, som sköflade eller förödde sin skog, inskränktes till förbud att
begagna den annorledes än till husbehof. Vid behandlingen i Kamrarne
lyckades detta förslag dock icke tillvinna sig Riksdagens bifall; men vid
följande riksdag, då det genom enskild motion, som dock afsåg allenast
Gotlands län, ånyo drogs under pröfning, blef detsamma .emellertid för
nyssnämnda län antaget och återfinnes nu i Kongl. förordningen till förekommande
af skogsförödelse på Gotland den LO September 1869.

På derom af 1868 års Riksdag framstäld begäran uppdrog Kongl.
Maj:t den 18 Juni samma år åt en komité att afgifva förslag till ordnande
af de norrländska skogsförhållandena. Uti det af denna komité den 21
December 1870 afgifna betänkande, som för förevarande fråga har särskild
betydelse, yttrar komitén bland annat, att den misshushållning, för hvilken
de norrländska skogarne varit utsatta, måste, om den finge fortgå, förr eller
senare medföra allmän skogsbrist. De bekymmer för framtiden, detta tillstånd
vore egnadt att ingifva, manade till de kraftigaste ansträngningar att,
medan tid ännu vore, söka förebygga den hotande faran. För en hvar,
som ville taga i allvarligt betraktande den betydelse, skogarne egde,
framstälde sig sjelfmant de vådor, det rådande slöseriet med skogstillgången
kunde medföra, särskild! med afseende på den vigt, skogarne för
Norrland hade såsom ett nödvändigt skyddsmedel för dess vegetation.
Derom vittnade de trakter af denna landsända, som utan skydd af skog
läge blottade för de skarpa fjellvindarne, hvilka, der de finge fritt till -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

träde, nästan omintetgjorde hvarje försök till odling, äfven om jordmånen
i sig sjelf vore af tjenligaste art. Det vore derföre ingen öfverdrift,
utan, efter komiténs åsigt, ett lika sant som nedslående uttryck åt
den verkliga ställningen i Norrland, att skogsförödelsen, om den lemnades
ohejdad, skulle förr eller senare förvandla Norrland till föga annat,
än eu fullkomlig ödemark, i all framtid omöjlig för all kultur. Den allmänna
meningen, sådan den vid flera tillfällen uppenbarat sig, hade ock
både otvetydigt tillkännagifvit, att tiden vore inne för vidtagande åt
åtgärder till förekommande af vidare skogsförödelse, och i sådant ändamål
påkallat lagstiftningens mellankomst.

Då emellertid de åtgärder, som för detta ändamål borde förordas,
vore beroende af de orsaker, från Indika skogarnes nuvarande tillstånd
förnämligast vore att härleda, har komitén ansett sig böra lemna eu
sammanfattad redogörelse för de omständigheter, som i Norrland bidragit
att minska skogstillgången. Bland dessa omständigheter har komitén
såsom en af den betänkligaste art påpekat den användning för
industrien af omoget virke, hvarmed början redan vore inom vissa orter
gjord. Sådant kunde dock endast undantagsvis ifrågakomma i sådana
trakter, der moget timmer, hvilket lemnade vida högre behållning än det
omogna, ännu funnes i tillräcklig myckenhet. Derföre visade sig också,
att i de tre sydliga länen af Norrland omoget virke mindre ofta användes
till försågning. I de två''nordligaste länen åter, der sågverksrörelsen
länge bedrifvits i betydlig omfattning och der den åtkomliga skogstillgången
vore jemförelsevis mindre, funnes en mängd sågverk, som redan
nu för sin rörelse begagnade alla träd, hvilka möjligen kunde bära utverkning^
och utdrifningskostnaden. Äfven handsågning medtoge i dessa
orter ej obetydligt af omogen skog. Ringa vore likväl beloppet af det.
omogna virke, som försågades, i jemförelse med de oerhörda qvantiteter
deraf, som genom sparrhygget inom Norrbottens län och de nordligast
belägna socknarne af Vesterbottens län förbrukats. Denna gren af skogshandteringen,
sträckande sig till träd af allenast några tums diameter och
företrädesvis rigtad mot den mest lofvande ungskogen, hade, under jemn
tillväxt, inom de båda sistnämnda länen nått den höjd, att den under
ett af de senare åren omfattat nära eu tredjedel af hela afverkningen
derstädes, och under den senaste tiden hade detta sätt att tillgodogöra
skogen på sina ställen anlitats med en ifver, gränsande nästan till en
fullkomlig besinningslöshet. De med transporten af sparrar från de inre
delarne af landet förenade svårigheter både ditintills någorlunda skyddat
ungskogen der från förödelse af ifrågavarande beskaffenhet. Det lyckosamma
häruti förringades likväl, då i betraktande toges, att eu jemnare

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

fördelning af sparrhygget skulle hafva gjort verkningarne deraf mindre
känbara i de orter, som nu företrädesvis varit derför utsatta, nemligen
kustsocknarne på en sträcka från hafvet af fem till sex rail och någon
gång derutöfver. I dessa orter vore emellertid sparrhyggets ofördelaktiga
.inflytande, som uppenbarade sig på somliga ställen i redan inträdd betänklig
skogsbrist och på andra i ett tillstånd, som icke långt skilde sig
derifrån, så mycket mera känbar!, som följderna drabbade den bördigaste,
mest uppodlade och folkrikaste bygden, den der naturligtvis i högre
grad än de mindre befolkade trakterna kräfde tillgång på skog till husbehof.
Men, att döma efter förhållandena, sådana de dittills visat sig,
skulle, efter koiniténs åsigt, ej dröja länge, innan sparrhygget, om
det lemnades ohejdadt, med sin förstörelse hemsökt de flesta möjligen
åtkomliga trakter af såväl Norrbottens som Vesterbottens län. Ej allenast
såsom särdeles skogsödande vore sparrhygget ovilkorligen fördömligt,
utan äfven såsom näringsgren betraktadt vore det alldeles förkastligt
i anseende till den dermed förenade ringa behållning, som föga
öfverstege kostnaden för huggningen och utdrifningen. Detta sätt att
bruka skogen, likasom i allmänhet den benägenhet, som flerestädes uppenbarat
sig, att, der den mogna skogen ej längre vore tillräcklig för tillfredsställande
af den öfverdrifna spekulationens och vinningslystnadens
anspråk, gripa till omoget virke, som, lemnadt att utveckla sig till mognad,
skulle förläna såväl industrien som kulturen det säkraste stöd, skulle
enligt koiniténs uppfattning komma att, om det icke genom lagstiftningens
mellankomst återfördes inom de gränser, som nödig omtanke för
skogens bevarande undan oförståndets och egennyttans ingrepp utstakade,
utan lemnades tillfälle att fortfarande såsom dittills fritt utbreda sig,
måhända inom kort vinna eu utsträckning, som på det allvarsammaste
komme att hota Norrlands framtid.

Med hufvudsakligt. afseende på nödvändigheten, att under alla förhållanden
åtminstone ungskogen bevarades undan förstörelse, och då det
kunde befaras, att den mot skogsförödelsc ifrågasatta påföljd — förbud
att begagna skogen annorledes än till husbehof — i de flesta fall, då den
kunde vinna tillämpning, skulle komma för sent för ungskogens skyddande,
har komitén ansett det säkraste medel för detta ändamåls ernående vara
att söka i föreskrifter af beskaffenhet, att derigenom skogsegaren betoges
all utsigt att medelst ungskogens anlitande bereda sig någon fördel,
så att frestelsen dertill sålunda förlorade sin förledande magt. För sådant
ändamål föreslog komitén, att såsom allmän regel borde stadgas, att
träd, som afverkades innan det uppnått vissa för dess mognad erforderliga
dimensioner, icke, vid påföljd af böter och dess tagande i beslag,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

finge från orten afskeppas. Derjemte och för åstadkommande deraf, att,
om mark, som vore till skogsbörd egnad, afröjdes annorledes än för odling
eller annat likartadt ändamål, densamma måtte återbringas i skogbärande
skick, framstälde komitén förslag till stadganden i den syftning, att
den enskilde skulle ega skyldighet att inom viss tid befordra skogen till
återväxt, dels vid äfventyr af vite, dels ock förnämligast vid påföljd, att
hvad af honom eftersattes skulle på hans bekostnad genom det allmännas
försorg verkställas.

Sedan Skogsstyrelsen, Landtbruksakademien och landstingen i ämnet
afgifvit infordrade yttranden, aflat Kong!. Maj:t till 1874 års Riksdag nådig
proposition med förslag till förordning angående enskilde skogsegares
skyldighet att efter utverkning sörja för skogsåterväxt. Detta författningsförslag,
som innefattade likartade stadganden med dem, som af den
yngre skogskomitén blifvit för Norrland förordade, efverlemnades för
behandling till Särskild! Utskott, som, med tillämpning af den utaf
den äldre skogskomitén hyllade fridlysningsprincipen, uti förslaget hemstälde
om sådan ändring, bland annat, att, i stället för föreskriften om
verkställande genom det allmännas försorg på tredskandes bekostnad af
underlåtna åtgärder till befordran af återväxt å förödd skogsmark, borde
stadgas, att den tredskandes återstående skog, om och i den mån nödigt
pröfvades, skulle vid vite ställas under förbud antingen så, .att den ej
finge anlitas för annat än husbehof, eller ock på det sätt, att träd under
vissa dimensioner ej finge derifrån säljas eller bortföras. Särskilda Utskottets
förslag till förordning i ämnet, hvilket, liksom Kong!. Maj:ts, afsåg
allenast de orter, hvilka Kong!. Maj:t på vederbörande landstings
förslag egde bestämma, blef af Andra Kammaren godkändt; och det vann
äfven inom Första Kammaren bifall med den förändring hufvudsakligen,
att, enligt denna Kammares beslut, tredskande jordegare genom sin underlåtenhet
att fullgöra, hvad uti ifrågakoinna hänseendet honom ålåge,
icke kunde ådraga sig annan påföljd, än upprepade förhöjda viten. Då
emellertid dessa Kamrarnes beslut, af hvilka det förra grundade sig både
på principen af återplanteringsskyldighet och på fridlysningsprincipen,
men det senare på den förstnämnda principen allenast, ansågos stå till
hvarandra i sådant förhållande, att en sammanjemkning icke kunde ega
rum, så hade den väckta frågan förfallit.

I anledning af enskilda motioner och med heintadt stöd af de framställningar
om det oafvisliga behofvet af en särskild skogslagstiftning för
Norrbottens län, som blifvit gjorda af dess landsting, menigheter och
Konungens Befallningshafvande, beslöt deremot sistnämnda Riksdag att
för de delar af berörda län, som ej hörde till lappmarken, antaga en för -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

fattning, rörande åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning
af ungskog. Det sålunda beslutade författningsförslaget vann Kongl.
Maj:ts godkännande; hvarefter förordning i ämnet blef den 29 September
1874 utfärdad, så lydande:

»§ 1, Barrträd, som, efter hvad här nedan i § 2 sägs, är att anse
såsom undermåligt, må icke, i form af rundt, biladt eller sågadt virke,
till in- eller utländsk ort skeppas eller i fartyg inlastas eller vid lastageplats
till inlastning uppläggas och ej heller till plank, bräder eller annat
dylikt försågas eller intagas inom såginrättning, i sågränna eller inom
område, som begagnas till sågplats eller sågbacke vid såginrättning af
hvad beskaffenhet som helst, allt vid påföljd att virket tages i beslag och
dömes förbrutet, så framt icke, på sätt i § 3 stadgas, vederbörligt tillstånd
är gifvet till trädets afverkning för skeppning eller sågning. Dock
vare hemmansegare eller åbo ej förment att, äfven utan sådant tillstånd,
af hemmanets skog, till oundgängligt husbehof, låta vid gården såga och
använda undermåligt virke.

§ 2. Mom 1. Såsom undermåligt anses träd, som afverkadt ej
håller i genomskärning minst 7 decimaltum på ett afstånd af 16 fot från
storändan. Vid sagde mått får ej barken inberäknas.

Mom. 2. Af träd, som lemnar mer än en sågstock, må trädets öfre
del eller toppstocken ej hänföras till undermåligt virke och såsom sådant
tagas i beslag, der det tydligen visar sig eller ådagalägges, att det virke
är taget af träd, som ej är undermåligt, eller af träd, som är med vederbörligt
tillstånd föi'' skeppning eller sågning afverkadt.

Mom. 3. Sparre, som är bilad så, att ursprungliga tjockleken vid
16 fots längd ej kan utrönas, skall, för att icke anses undermålig, hålla
i omkrets, vid sagda längd från storändan, minst 20 decimaltum, i fall
sparren är bilad till skarp kant, men eljest minst 21 decimaltum, samt i
■förhållande derefter, om längden är mindre.

Mom. 4. I afseende på virke, som redan är sågadt, då det anträffas,
skall hvad ofvan är stadgadt ega tillämpning endast i fall lagligen
styrkas kan, att varan tillkommit af träd, som är undermåligt och till
hvars afverkande för sågning eller skeppning ej meddelats vederbörligt
tillstånd.

§ 3. Mom. 1. Är skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga
skötsel och vård fordras afverkning af undermåligt virke, må egare, som
vill låta det virke skeppas eller sågas, anmäla sig hos vederbörande revierförvaltare,
hvilken åligger verkställa den undersökning af skogen, som
af omständigheterna påkallas. Finnes dervid slik afverkning vara med

grunderna

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

grunderna för en god skogshushållning öfverensstämmande, då må, der
ej laga hinder eljest möter, tillstånd af förrättningsmannen gifvas till
utverkning, för skeppning eller sugning; dock att träd, som vid storändan
håller 5 decimaltum eller mera i genomskärning, ej må afföras, innan det
genom förrättningsmannens försorg blifvit med kronomärke stämpladt.
Vill egaren sig till säkerhet hafva virke jemväl af mindre dimensioner
stämpladt, vare dertill berättigad.

Mom. 2. Varder sådan förrättning begärd före den 1 Juni, skall,
der så ske kan och skogsegaren det äskar, undersökningen och utstämplingen
företagas i sammanhang med de utsyningsförrättningar å kronans
skogar, som under året förekomma. Verkställes förrättningen i sådan
ordning, åligger det revi erförvaltaren att, om möjligt, vid förrättningens
slut eller i annat fall genast efter det alla utsyningsförrättningar under
året inom socknen böra vara afslutade, tillställa sökanden eller dess ombud,
mot bevis, men utan lösen skriftligt instrument öfver utsyningen.
Företages förrättningen särskildt, bör syneinstrumentet afleinnas, innan
förrättningsmannen från stället afreser. Underrättelse om tiden, inom
hvilken besvär böra vara hos Skogsstyrelsen ingifna, för att kunna till
pröfning upptagas, skall i syneinstrumentet meddelas.

Mom. 3. Angående undermåligt virke, som till följd af föreläggande
vid laga skifte varder afverkadt, skall, der egaren vill låta det
virke skeppas eller sågas, gälla i tillämpliga delar hvad här ofvan är
stadgadt.

§ 4. Undermåligt, ostämpladt virke är ej underkastadt beslag,
så vida tydligen visar sig eller styrkes, att afverkningen skett innan denna
förordning blifvit gällande; och skall sådant virke i den ordning, här
ofvan sägs, med kronomärke förses, der egaren till sin säkerhet det
äskar.

§ 5. Jordegare vare ej pligtig att för utsyning eller stämpling,
hvarom i § 3 eller 4 sägs, vidkännas annan kostnad än godtgörelse till
förrättningsmannen för den tid, förrättningen å stället upptager, i hvilket
afseende jordegaren skall erlägga såsom arfvode för hvarje dag 5 kronor
äfvensom förse förrättningsmannen med kost och husrum eller gifva ersättning
derför.

§ 6. Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme
allmän åklagare, tjensteman och betjente vid skogsstaten samt
tullstatens tjensteman, desse sistnämnde inom hamn^och lastageplats; men
rättighet att utföra atal i sadana mal ege endast allmän åklagare och
jägeribetjening, på sätt gällande författningar stadga, skolande förty tullBih.
till lliksd. Prof. 1876. 7 Sami. 13 Raft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

tjensteman, som gjort beslag, derom göra anmälan hos allmän åklagare
eller jägeritjensteman.

•- § 7. Medel, som inflyta genom försäljning af virke, som enligt

denna författning är beslag underkastadt, fördelas sålunda, att en tredjedel
tillfaller kronan och två tredjedelar åklagaren; dock att, derest annan
behörig person verkställt beslaget, denne skall åt åklagareandelen undfå
hälften.

§ 8. Denna förordning skall gälla från början af nästkommande
Oktober inånad.»

I sammanhang med förslaget om denna lag hemstälde det särskilda
Utskott, som vid 1874 ars riksdag behandlade frågan om skogslagstiftningen,
att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det
samma lag med de jemkningar, som kunde af ortförhållanden påkallas,
måtte af Kongl. Maj:t förklaras gällande äfven för ett eller flere af de
öfriga Norrländska länen, såvidt derom af vederbörande landsting gjordes
framställning. Men denna hemställan, som äf Första Kammaren antogs,
blef af Andra Kammaren afslagen.

Det är antagandet af den ofvanberörda, för Norrbottens län särskilt
utfärdade förordning att gälla äfven för Vesterbottens län med
undantag af Lappmarkerna, som med ifrågavarande motioner afses.

1 afseende på denna fråga har Utskottet inhemta!, att, Vesterbottens
läns landsting, under åberopande af det trängande behofvet af
åtgärders vidtagande för hämmande af öfverdrifven utverkning af ungskog
år 1873 hos Kongl. Maj:t gjort underdånig framställning om exportförbud
för pitprops och sparrar af mindre dimensioner samt året derpå, under
förnyande af denna framställning, i underdånighet anhållit, att ett af
landstinget utarbetadt förslag till författning i ämnet måtte, derest det
af Kongl. Maj:t i nåder gillades, Riksdagen till antagande föreläggas.

Konungens Befallningshafvande i länet, genom hvilkens försorg
denna underdåniga framställning blef till Kongl. Maj:t uti skrifvelse den
17 Oktober 1874 öfverlemuad, beledsagade densamma med sitt »varmaste»
förord och anförde såsom stöd härför dels att afverkningen inom länet
af ungskog, eller hufvudsakligen sparrar ända ned till fyra tums diameter
och derunder, under de senare åren i eu sä oerhörd grad tilltagit,
att af de trävaror, som under åren 1859—73 endast från Skellefteå tullkammardistrikt
blifvit till utlandet skeppade, sparrarnes sammanräknade
antal utgjort, under första qvinqvenniet 565,256, under det andra 1,606,836,
under det tredje 3,653,868, under år 1872 allena 431,254 och under
det derpå följande året 603,545, äfvensom att dessutom ett betydligt
antal unga träd under sistnämnda års vinter blifvit fällda och i skogen

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

qvarlemnade, för att, i den man sådant medhunnes, apteras till sparrar;
dels att denna ungskogens hejdlösa nedhuggning, om gräns derför icke
sattes, skulle ej allenast medföra landets ruin utan äfven, med afseende
på det ringa värde den omogna skogen egde i förhållande till den mogna,
förorsaka en stor årlig nationalförlust; dels att det vore utom allt tvifvel
att, vid det förhållande att utverkning för afsalu och utskeppning af ungskog
dåmera blifvit förbjuden i Norrbottens län, de personer, som derstädes
exporterat sparrar, skulle kasta sig öfver Vesterbottens läns skogar
och, under samverkan med länets egna trävaruhandlande, skyndsamt
göra på ungskogen en ända, dels ock att, åk sålunda faran stode för dörren och
skyndsamma åtgärder derföre för hämmande af den pågående rastlösa nedhuggningen
af den omogna skogen vore af nöden, Konungens Befallningshafvande
vore förvissad att, derest landstingets i fråga varande, enhälligt
beslutade framställning vunne Kongl. Maj:ts bifall, beslutet derom
skulle med glädje och tillfredsställelse emottagas af länets befolkning
med undantag allenast af dem, som, af egna intressen och utan hänsyn
till det allmännas gagn och sanna fördel, skulle önska, att skogen, såsom
föremål för deras mer eller mindre vinstgifvande spekulationer, fortfarande
finge ruineras.

Sedan Skogsstyrelsen, efter vederbörande skogstjenstemäns hörande,
uti häröfver den 25 Mars 1875 afgifvet underdånigt utlåtande yttrat, att,
som det af landstinget framstälda författningsförslaget befunnes vid jemförelse
med den nyligen dessförinnan utfärdade Norrbottenslagen derifrån
afvika endast i mindre betydande delar, det icke syntes lämpligt, att,
innan någon närmare erfarenhet rörande tillämpningen af nämnda nådiga
förordning vunnits, berörda förslag antoges för det Norrbottens
län angränsande, och i afseende på skogarne dermed fullt likartade Vesterbottens
län; men att då samma behof af skydd för ungskogen inom
begge dessa län förefunnes, styrelsen deremot ansåge sig böra förorda, att
Norrbottenslagen oförändrad måtte förklaras gällande äfven för Vesterbottens
län.

Efter erhållen del af Skogsstyrelsens berörda utlåtande har landstinget
i sistnämnda län uti underdånig skrifvelse den 9 Oktober 1875 —
jemte framhållande af det efter utfärdandet af Norrbottenslagen än mera
trängande behofvet af en lag uti i fråga varande hänseende jemväl för
Vesterbottens län, hvilket väl till följd af de för trävaruhandeln under
nästlidna år rådande ogynnsamma konjunkturer hittills undgått den hotande
faran, men med en gynnsammare konjunktur antagligen komme
att i dubbelt mått deraf drabbas — vidare i underdånighet anfört, att,
ehuruväl landstinget icke kunde tillmäta de emot dess lagförslag i äm-’

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

net framstälda anmärkningar någon synnerlig vigt och således helst önskade,
att nämnda förslag blefve till lag upphöjdt, landstinget dock, för
den händelse, att hinder för bifall dertill mötte, i underdånighet anhölle,
att, enär Vesterbottens och Norrbottens läns lokala förhållanden, så vidt
de anginge förevarande fråga, vore väsentligen lika och det vore äf allra
största vigt att en lag till skydd för länets ungskog snart utfärdades,
nådiga förordningen den 29 September 1874 angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven afverkning af ungskog inom Norrbottens län
måtte förklaras skola gälla äfven för Vesterbottens län.

Äfven denna underdåniga hemställan blef af Konungens Befallningshafvande
i länet förordad till bifall af Kongl. Magt, som, sedan Skogsstyrelsen
fått med yttrande i ämnet ånyo inkomma, i nådigt bref till Dess
bemälde Befallningshafvande den 14 sistlidne Januari dels, angående först
landstingets anhållan, att dess förslag till författning xmrande dispositionsrätten
öfver enskilda skogar inom länet med undantag af lappmarken
måtte till lag upphöjas, yttrat, att, med afseende på hvad Skogsstyrelsen
häremot anfört, Kongl. Maj:t funne landstingets anhållan i denna del
icke kunna till någon åtgärd föranleda, dels ock, beträffande derefter
framställningen att Kongl. Förordningen den 29 September 1874 måtte
göras gällande äfven för Vesterbottens län, förklarat, att, då frågan om
utvidgning af det område, inom hvilket förbud mot utförsel af ungskogsvirke
finge ega rum, om ock af särskild vigt för Vesterbottens län, likväl,
enär inskränkning af det område, från hvilket dylikt virke finge utföras,
måste stegra efterfrågan derå och afverkningen deraf från den
återstående skogsmarken inom riket, väsentligen anginge äfven de öfriga
med särskild skyddslag icke försedda norrländska länen samt andra delar
af riket, der mera betydande skogsmark förefunnes, och denna fråga således
måste ur synpunkten af hela landets väl betraktas; då om verkningarna
i detta och andra hänseenden af den för Norrbottens län meddelade
undantagslag ännu icke hunnit vinnas någon erfarenhet, som kunde
föranleda Kongl. Maj:t att ifrågasätta, det Riksdagen redan nu skulle
frångå den åsigt, som vid 1874 års riksmöte inom densamma gjort sig
gällande, eller att tillämpningen af nämnda lag tills vidare ej borde utöfver
Norrbottens län utsträckas; och då slutligen ett vidsträcktare utförselförbud
för virke af ifrågavarande beskaffenhet måste anses vara af
nu rådande förhållanden vida mindre påkalladt, än vid de för dylik utförsel
ovanligt gynnsamma konjunkturer, under hvilka Riksdagen ansett
detsamma icke böra komma i fråga, hade Kongl, Maj:t funnit ej heller
denna framställning innefatta tillräcklig anledning för Kongl. Maj:t att i
ärendet till Riksdagen aflåta nådig proposition.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

Då, på grund af hvad bär ofvan blifvit anfördt, det må antagas,
att, der den enskilda omtanken i afseende på skogshushållningen icke
annorledes än genom lagstiftningens mellankomst kan ledas i sådan riktning,
att den icke träder statens allmänna väl för nära, staten ur rättslig
synpunkt är befogad att genom lagbud ordna hushållningen med de enskilda
skogarne, så följer ock häraf, att denna statens befogenhet har uti
dess sålunda antydda grund — det allmännas väl — sin naturliga begränsning,
så att statens ingripande icke må sträckas längre, än omsorgen
för allas väl ovilkorligen kräfver.

Men häraf är äter eu följd, att de åtgärder, som staten har att,
sin pligt likmätigt, uti ifrågavarande hänseende vidtaga, kunna och böra
blifva till sin omfattning och beskaffenhet olika, allt efter arten af det
missbruk, hvaraf de framkallats och hvilket de äro afsedda att motverka.
I länder, der, såsom i Sverige, skogsrörelsen med hänsyn till skiljaktiga
ortförhållanden tagit olikartade rigtningar, kan derföre svårligen lagstiftningen,
så vida den skall öfver allt verka för det afsedda målet, blifva förlida
landet gemensam, utan den torde fasthellre böra med afseende
å de faktiska förhållandena, blifva för särskilda orter mer eller mindre
olika.

En sådan uppfattning af skogslagstiftningens natur har ock med
hänsyn till de åtgärder i ämnet, som på senare tider blifvit ifrågasatta
eller vidtagna, gjort sig hos så väl regeringen som representationen gällande,
i det man ansett, både att lagstiftningens ingripande borde af ett
utaf för handen varande förhållanden uppkommet allmänt behof föranledas,
och att de föreskrifter, som ur sådan synpunkt lemnades, skulle efter
dessa förhållanden lämpas. Sålunda blef, på sätt af det ofvan anförda
framgår, den enskilda skogshushållningen särskilt för Gotland ordnad
genom en lag, som utfärdades den 10 September 1869. Vidare och
ehuru den af Kongl. Maj:t vid 1874 års riksdag föreslagna lag rörande
de enskilde skogarne synes hafva varit afsedd att blifva för hela riket
gemensam, innehöll dock denna lag, att dess trädande i kraft inom de
olika orterna skulle i främsta rummet vara beroende af framställning
från vederbörande landsting, som ansågs bäst kunna bedöma huruvida
lagen vore i följd af ortförhållandena lämplig och behöflig; och fastän i
anseende härtill denna lag, om den antagits, skulle åtminstone till en
början på de ställen, der den införts, haft karakteren af speciallag och
först småningom, om ens någonsin, kunnat blifva allmänt gällande,"hemtade
dock Riksdagen af denna omständighet ingen anledning till samma
lags förkastande. Och slutligen hafva särskilda stadgande!! till förekom -

Lag-TJtslcottets Utlåtande N:o 27.

roande af öfverdrifven afverkning af ungskog inom Norrbottens län blifva
den 29 September 1874 meddelade.

Enär Utskottet sålunda anser, att det under vissa förutsättningar,
som i vårt land förefinnas, ligger i skogshushållningens natur, att för dess
förnuftsenliga ordnande speciallagar för särskilda orter böra, i anseende
till deras olikartade behof af skydd för skogen, stiftas; samt rigtigheten
af en sådan uppfattning redan blifvit genom den nu gällande lagstiftningen
erkänd;

enär det trängande behofvet af lagstiftningens mellankomst till
skyddande af ungskogen inom Vesterbottens län blifvit vitsordadt af
den yngre skogskomitén, Skogsstyrelsen, Konungens Befallningshafvande
och tre efter hvarandra följande landsting i länet, samt den omständighet,
att detta behof i anseende till mindre gynnsamma konjunkturer för
trävarurörelsen under sistförfiutna året, varit mindre känbart, dess mindre
torde böra föranleda frågans undanskjutande, som länets representation
och myndigheter enhälligt och ifrigt påyrkat, att åtgärder i omförmälda
syfte redan nu måtte vidtagas, samt dessas uppskjutande till den
tidpunkt, då gynnsammare konjunkturer för trävarurörelsen redan inträda
lätteligen, i anseende till den samhällsvådliga rigtning, denna rörelse inom
länet tagit, skulle kunna leda derhän, att de föreskrifter, som först då
lemnades, kunde till det ondas förebyggande komma för sent;

enär, sedan skydd för ungskogen i Norrbottens län blifvit genom
särskild lagstiftning beredt, ett dylikt skydd för samma skog inom det
angränsande Vesterbottens län torde kunna med dess större skäl förordas,
som skogarne i dessa begge län äro till sitt naturliga tillstånd och
sin beskaffenhet likartade samt det enahanda sätt, hvarpå skogsrörelsen i
begge länen hittills bedrifvits, gifven grundad anledning till farhåga, att
det gifna förbudet mot export af omoget virke från det förra länet skall
föranleda, att ungskogen i det senare kommer att för sådan export anlitas
i än högre grad, än tillförene, men deremot icke synes antagligt, att
exportförbudets ifrågasatta utsträckning till Vesterbottens län skulle genom
sparrhygeets större allmängörande i andra delar af riket komma att
medföra någon afsevärd menlig inverkan, helst skogarne i de öfriga norrländska
länen, hvilka företrädesvis skulle drabbas af en sådan påföljd,
ännu hafva tillräcklig myckenhet af moget timmer, hvithet vid afverkning
lemnar vida högre behållning än det omogna; och

enär de förhållanden, som påkalla ungskogens skyddande, äro i
Vesterbottens län alldeles enahanda som i Norrbottens län, så att följaktligen,
då de åtgärder, hvilka för detta ändamål blifvit för sistnämnda
län vidtagna, enligt Utskottets åsigt måste för samma ändamål vara verk*

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

, 15

samma och icke, såvidt Utskottet känner, föranledt några olägenheter, synes
lämpligt, att lagstiftningen i ämnet blifver för begge länen likformig;

anser sig Utskottet, som dock finner det böra åt Kongl. Maj:t
öfverlemnas att med afseende på sig företeende omständigheter bestämma
den tidpunkt, då den ifrågasatta lagen skall träda i gällande kraft, böra
med föranledande af ifrågavarande motioner vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta följande förordning: Hvad

för Norrbottens län blifvit angående åtgärder
till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog
stadgadt genom nådiga förordningen den 29 September
1874 skall från — — — — — — gälla äfven
för Vesterbottens län.

Stockholm den 23 Mars 1876.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt: »Under erkännande af lagstiftarens rätt att

inskränka enskilde egares frihet att efter godtfinnande förfoga öfver
sin skog när deras egen omtanke visat sig otillräcklig att betrygga framtidens
behof, vågar jag ifrågasätta, huruvida berörda rätt blifvit i Kongl.
Förordningen den 29 September 1874 på ett ändamålsenligt sätt begagnad.
Mig synes nemligen lagstiftaren böra rigta sin omsorg i berörda
hänseende företrädesvis på åstadkommande af skogens återväxt å afröjd
mark och, i händelse åsyftade ändamålet ej derigenom i erforderlig mån
vinnes, på inskränkning i afverkningsrätten, då deremot nämnda Kongl.
Förordning, under medgifvande af oinskränkt sköflingsrätt endast söker

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

hindra egarne att på fördelaktigaste sätt tillgodogöra sig hvad de lofligen
afverkat; vid detta förhållande och då jag betviflar, att den kontroll förordningen
förutsätter kan åstadkommas utan allt för stora kostnader
och olägenheter samt i allt fall icke anser något synnerligt skydd för
skogen kunna på den nu beträdda vägen beredas, finner jag icke skäl
att för närvarande och innan någon tids erfarenhet vunnits om förordningens
verkan inom det område, för hvilket densamma blifvit utfärdad,
tillstyrka att kretsen för dess gällande kraft utvidgas.»

af Herr Grefve Horn: »Jag förbiser för min del icke den stora
vigt, som kan ligga derå, att vissa inskränkningar göras å den för närvarande,
såsom det vill synas, alltför långt drifna afverkningen af ungskog
icke allenast i Vesterbottens län utan äfven i synnerhet uti rikets
öfriga provinser; men som någon motion om inskränkande stadganden
icke föreligger rörande annan del af riket, än vissa delar af Vesterbottens
län; och jag, äfven om skogsförhållandena i Norrbotten och Vesterbotten
hufvudsakligen gestalta sig lika, dock är af den åsigt, att stadganden
uti den för Norrbotten nu gällande skogslagen äro dels olämpliga
till följd af den stora svårigheten om icke omöjligheten att kontrollera
deras hållande i helgd, dels ock ännu till sina verkningar opröfvade;
samt dertill kommer att, om industrien behöfver anlita en viss myckenhet
af ett lands skogsprodukter, men marknaden för dessa hämmas på
eu viss ort, eu ny marknad uppsökes på andra orter, der hinder för densamma
icke uppstått, hvaraf blifver en gifven följd, att afverkningen af
skog i sin helhet inom landet icke förminskas — så finner jag mig icke
kunna biträda Lag-Utskottets föreliggande utlåtande samt anser förty
Herrar Adelskölds och Hasggströms motioner icke böra till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.»

af Herr Magnus Jonsson.

Herrar Grefve Mörner och Ehrenborg hafva begärt få antecknadt,
att de varit af laga förfall hindrade att i ärendets slutliga behandling
deltaga.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1876.

Rättelse

i Lag- Utskottets Utlåtande N-o 27.

kU'' ra< * ^ oc^ st<%r: Hvad för Norrbottens län blifvit angående

åtgärder till förekommande af öfverdrifven
afverka ing å ungskog stadgadt genom nådiga
förordningen den 29 September 1874 skall
från — — gälla äfven för

Vesterbottens län.

läs: Hvad för Norrbottens län blifvit angående
åtgärder till förekommande af öfverdrifven
afverkning å ungskog stadgadt genom nådiga
förordningen den 29 September 1874
skall från — — — gälla äfven

för Vesterbottens län,'' med undantag af
Lappmarkerna.

IMh. till Rikad. Prof. 1876. 7 Sami.