Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27 (Utlåtande 1873:LU27 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

N:o

27.

Ånk. till Riksd. Kansli den 12 April 1873, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af ej mindre Kongl. Maj ds nådiga proposition
med förslag till förordning angående lagfart ä
fång till fast egendom m. m. än äfven enskilda motioner
i samma eller dermed sammanhängande ämnen.

Omförmälda nådiga proposition, hvilken hlifvit af begge Kamrarne till
Lag-Utskottet remitterad, är af följande lydelse:

“Behofvet af en förändring i stadgandena angående sakrätter i fast
egendom är allmänt erkändt. Yid riksmötet 1859 — 1860 utgjorde det föremål
för uppmärksamhet hos Rikets Ständer, b vilka uti skrifvelse den 11
Augusti 1860 — med tillkännagifvande det de för sin del ansåge det en
hvar, som genom laga fång, af hvad beskaffenhet det vara må, åtkommit
fast egendom, borde förpligtas att derå söka lagfart, samt att sådana grundoeh
hypotheksböcker, som i flera främmande länder hlifvit antagna, borde här i
riket införas — hos Kongl. Maj:t anhölio, det Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta samt för Rikets Ständer framlägga förslag till de stadgande!!, som
i nämnda hänseenden kunde erfordras och voro af beskaffenhet att böra antagas
i den ordning § 87 Regeringsformen bestämmer. I enlighet med de
grundsatser, som sålunda uttalats, blef derefter af särskilde komiterade utarbetadt
ett omfattande förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok. Vid
den granskning, som detta förslag genomgått, hafva dock så stora svårigheter
visat sig möta mot att genom allmän lag omedelbart införa specificerade
fastighetsböcker, sådana som komiterade afsett, att Kongl. Maj:t funnit sig icke
kunna på komiterades förslag grunda en framställning till Riksdagen om
antagande af ny lag i förevarande ämne.

Bih. till Riksd. Prof,. 1878. 7 Sand. 13 Höft.

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

I ändamål att åt eganderättsförhållanden rörande fast egendom bereda
den ordning, reda och säkerhet, som under närvarande omständigheter står
att vinna samt derjemte bringa härtill hörande stadganden i öfverensstämmelse
ej mindre med hvarandra inbördes, än ock med den öfriga lagstiftningen,
har emellertid förslag såväl till förordning rörande lagfart å
fång till fast egendom, som ock till några dermed sammanhängande lagförändringar
blifvit utarbetade samt jemväl undergått granskning i Högsta
Domstolen. Erhållandet af fullständiga fastighetsböcker är likväl ett mål,
hvartill lvongl. Maj:t väntar att lagstiftningen inom en icke alltför aflägsen
framtid skall föra, och anser Kong). Maj:t äfven det nu uppgjorda förslaget
om lagfart å fast egendom utgöra ett steg i den uppgifna riktningen.

Med öfverlemnande af Högsta Domstolens och Stats-Rådets i frågan
hållna protokoll, vill Kongl. Maj:t alltså, jemlikt § 87 Regeringsformen,
föreslå Riksdagen antagande af nedanstående författningar:

Ro. Förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Med upphäfvande af 4 Kap. 1, 2, fl och 4 §§ Jordabalken; förordningen
om lagfart och börd af jord på landet den lfl Juni 1800; förordningen
angående fördelning af böter för försummad lagfart den 10 Juni
1841; 1 och 5 §§ i förordningen angående vissa förändrade föreskrifter i
afseende på lagfart och nyttjanderättsinteckning den 19 Maj 1845; samt
förordningen angående lagfart å fast egendom, som genom testamente åtkommen
är, den 21 December 1857; så ock med ändring af hvad 5 Kap.
8 § Jordabalken samt andra lagens rum och författningar innehålla mot
denna förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen
af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer fast egendom,
söke lagfart å fånget vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder.
Hörer egendomen under flera Rätter, skall med hvarje del lagfaras vid den
Rätt, hvarunder den del lyder.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl frälseränta, fast egendom, som
innehafves såsom fideikommiss, samt sådana på ofri grund i stad uppförda
hus eller andra byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas så länge han
erlägger tomtören eller utan att lösen för byggnaderna gifves.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

2 §•

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller
näst efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde;
dock att, i fråga om giftorätt i makars bo äfvensom bolagsmans andel i
bolags samfälda gods, skyldigheten att lagfara inträder först då boet delas
eller bolagsmannens andel utbrytes; och skall vid arf lagfartstiden räknas,
der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning erfordras, från det
dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen efter arflåtaren
afslutades.

3 §.

Sökes ej lagfart inom den i 2 § stadgade tid, ege Rätten, på framställning
af allmänna åklagaren eller af den, hvars rätt är beroende derpå
att lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande.

4 §•

Den, som söker lagfart, skall för Rätten uppvisa sin fångeshandling;
och läte Rätten handlingen eller den del deraf, som angår fånget och vilkoren
derför, offentligen uppläsas och i lagfartsprotokollet införas. Då lagfart
första gången sökes å egendom, som innehafves såsom fideikommiss,
varde fideikommissbrefvet till alla delar i protokollet infördt.

Skall med fånget lagfaras vid flera Rätter, må afskrift af fångeshandlingen,
besannad af domaren eller ordföranden i den ena af dessa Rätter,
uppvisas för den andra.

5 §•

Företer ej den, som lagfart söker, fångeshandling så upprättad, som
lag i hvart särskildt fall foreskrifver, eller finner Rätten eljest uppenbart,
att fånget icke är lagligt, varde ansökning om lagfart genast afslagen.

6 §•

År lagfart sökt på grund af testamente, dorn eller annan handling,
som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det vises,
att handlingen blifvit ståndande.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

7 §•

När lagfart; sökes, skall förre egarens laga åtkomst styrkas och i
protokollet tecknas; och vare förty den, som egendom till annan öfverlåtit,
skyldig att till denne aflemna derför nödiga handlingar. Innan förre egarens
åtkomst blifvit styrkt, må lagfarten ej beviljas.

8 §•

Sökes lagfart å egendom, som till ny egare öfvergått innan föregående
egare, hvilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort, må
lagfart å sista fånget ej beviljas förr än med förre egarens fång blifvit
lagfaret.

Har det fång, hvarmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande
författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om
ändring eller utrifning af vattenverk, vare för lagfarts beviljande ej af nöden
att med föregående fång lagfares, eller att åtkomst styrkes på sätt i
7 § är föreskrifvet.

9 §•

Den, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pligtig att visa
i hvilket qvarter och vid hvilka gator tomten är belägen samt tomtens ytinnehåll
och längden af dess särskilda sidor.

Hvad nu är stadgadt om stad skall ock, i de fall der Konungen sådant
förordnar, gälla om köping och annan dermed jemförlig ort, hvarest
tomtindelning såsom i stad finnes.

LO §.

Kan, till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter, sökt lagfart
ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig eller möter mot bifall
till ansökningen annat hinder, som icke är af beskaffenhet att den enligt
5 § genast bör afslås, förklare Rätten ansökningen hvilande i afbidan på
hindrets undanrödjande.

Tvist, som bör afdömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall,
om den ej redan är vid domstol anhängig, af Rätten förvisas till särskildt
utförande i laga ordning.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

11 §•

Då lagfart är beviljad, utfärde Rätten bevis derom medelst fastebref.
Lagfares samtidigt med flera efter hvarandra följande fång, så som i 8 §
sägs, varde fastebref utfärdadt endast för siste egaren.

I fastebref skall fånget samt vid köp jemväl köpeskillingen anmärkas,
så ock vilkor, der sådant förekommer, som inskränker egarens rätt att egendomen
öfverlåta eller med inteckning belasta. I fall, som omförmäles i 9 §,
skall tomtens läge och storlek i fastebrefvet antecknas.

Fastebref skall i lagfartsprotokollet införas.

12 §-

Öfverlåter någon egendom till flera, gälle den öfverlåtelse, derå lagfart
först sökes. Har lagfart å de särskilda öfverlåtelserna blifvit sökt
samma dag, vare den öfverlåtelse gällande, som först skedde. Uppstår tvist
om företrädet dem emellan, vare lag som i 10 § sägs.

1.3 §.

Hvar, som till Rätten instämt klander å annans åtkomst till fast egendom
eller käromål om återgång af köp, byte eller gåfva, så ock oro rätt till
lösen af frälseskatte]ord eller frälseränta eller om annan lösningsrätt till fast
egendom, vare skyldig låta denna talan i lagfartsprotokollet antecknas; lyder
egendomen under flera Rätter, skall anteckning göras vid hvar af dem. Har
sådan anteckning ej skett, då käromålet till handläggning förekommer, gifve
den Rätt, dit saken är instämd, käranden nödig tid dertill, och hvile emellertid
käromålet. Försummas denna tid, vare käromålet förfallet.

14 §.

Sökes lagfart å egendom samma dag sådan anteckning sker, som i
13 § sägs, eller efteråt, vare ansökningen hvilande till dess det vises, att
laga kraft egande dom finnes i den sak, hvarom anteckning blifvit gjord.

15 §.

SI utes aftal, hvarigenom besvär och last lägges å fast egendom till
förmån för annan sådan egendom, såsom angående utsigt eller fenster, väg,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

fädrift, vattenstall, vattens ledning eller uppdämning, ler- eller grustägt,
eller annat dylikt, varde det servitutsaftal för Rätten uppvist och i lagfartsprotokollet
intaget, så framt det skall gälla mot annan egare till någon af
de egendomar, aftalet rörer, än den som detsamma slutit eller lika med honom
är förbunden. Är ej aftalet skriftligen upprättadt och af vittnen styrkt,
må dess intagande i protokollet icke medgifvas.

16 §.

klar den, som genom aftal på sätt i 15 § sägs, låtit servitut läggas
å egendom, derförinnan öfverlåtit egendomen till annan, vare servitutsaftalet
gällande om det blifvit i protokollet intaget förr än lagfart å öfverlåtelsen
söktes. Intages aftal om servitut samma dag lagfart sökes, gälle aftalet om
det är äldre än öfverlåtelsen.

.17 §.

Utan hinder af lagfart eller servitutsaftals intagande i protokollet må
talan å fång eller tvist om servitutsrättens bestånd lagligen pröfvas.

18 §.

Nu vises, att hinder, hvarför lagfartsansökning lenmats hvilande, blifvit
undanrödjdt, eller att servitutsaftal, hvarom anteckning skett, upphört att
gälla, eller att annan omständighet, som föranledt särskild anteckning i lagfartsprotokollet,
ej vidare eget’ rum, varde då det förändrade förhållandet i
nämnda protokoll anteckna»!!, och meddele Rätten i öfverensstämmelse dermed
beslut öfver lagfartsansökning, der sådan är hvilande.

19 §.

För hvart ting å landet och i stad för hvarje månad skall inom åtta
dagar derefter förteckning å beviljade lagfarter, upptagande fånget och
vid köp jemväl köpeskillingen, af domaren å landet och af Rätten i stad
insändas till Konungens Befallningshafvande, hvilken har att ofördröjligen
genom tryck kungöra förteckningen så som med bemälde myndighets kungörelser
vanligen förfares. Domaren å landet sände ock inom samma tid

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27. 7

dylik förteckning till kronofogde eller länsman, att i tingslagets kyrkor offentligen
uppläsas.

20 §.

Vid Rätten skall föras bok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,
så inrättad att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom derå lagfart blifvit
sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget samt tiden då lagfart blifvit
beviljad eller afslagen. Då servitutsaftal är i protokollet intaget eller anteckning
enligt 13 och 18 §§ skett, varde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

21 §.

A fastebref eller annat i lagfartsärende utfärd adt protokollsutdrag
skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt uti den i 20 §
nämnda bok.

22 §.

Lagfartsärende må af Rätten upptagas, å landet endast på lagtima
ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar, nästa
söcknedag derefter.

Den, som ej nöjes åt Underrätts beslut i lagfartsärende, eger deröfver
sig besvära i Hofrätten inom den i 16 Kap. I § Rättegångsbalken
stadgade tid. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär hos Konungen
fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Kap. 18 § nämnda
balk föreskrifves.

24 §.

Der i lag eller författning intecknings beviljande eller annat rätts -

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

förhållande göres beroende deraf att uppbud skett, skall hvad sålunda om
uppbud är stadgadt gälla om lagfart, som enligt denna förordning beviljas.

25 §.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1874;
dock att, derest, med hänsyn till särskilda förhållanden i någon ort, hinder
möter mot förande af sådan bok, som i 20 § omtalas, anstånd dermed må
af Konungen medgifvas.

Lagfartsansökning, som vid nämnda tid är på Rättens pröfning beroende,
behandlas enligt denna författning; och skall, der uppbud skett men
fasta ännu icke utfärdats, lagfarten anses slutad å den rättegångsdag,
då lagfartsärenden första gången förekomma, sedan denna förordning trädt
kraft.

2ro. Förordning angående förändrad lydelse af fl Kap. 2 §

Jordabalken.

Härigenom förordnas att 11 Kap. 2 § Jordabalken skall erhålla följande
förändrade lydelse:

Nu häfver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar, ändock han
i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit; njute sin
säkerhet i det, som såldt är, framför andra köparens borgenärer. Söker
han ej inteckning för sin fordran i stad inom tre månader och å landet
sist vid det ting, som infäller näst efter sex månader, efter det lagfart för
köparen beviljades, ege sedan ej bättre rätt än de andre.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874.

3:o. Förord ning angående upphörande af liembndsskyldighet.

Ålit hvad lag och författningar innehålla om skyldighet för köpare åt
fäst egendom att åt annan hembjuda köpet varder till all kraft och verkan
upphäfdt; och blifva hittills gällande bestämmelser om tiden för anhängiggöranae
af talan om lösningsrätt till fast egendom i de fall, der hembudsskvldighet
varit stadgad, sålunda ändrade, att den, som vill utöfva sin lösningsrätt -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

ningsrätt, skall instämma talan derom i stad inom sex månader och å landet
sednast till första rättegångsdagen af det ting, som infaller näst efter
natt och år, sedan lagfart beviljades å det fång, som föranledt lösniugsanspråket.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874.

4:o. Förordning angående ändring af gällande bestämmelser om lagfart

å fast pant.

Hvad i 9 Kap. Jordabalken samt lag och författningar i öfrigt stadgas
om rättighet för borgenär, som i fast pant sitter, att efter lagfart förvärfva
eganderätt till panten, upphäfves till all kraft och verkan i afseende
å de rättsförhållanden, som uppkomma efter det denna författning trädt i
kraft; och varder, i fråga om äldre rättsförhållanden, med ändring af nu
gällande bestämmelser förordnad t: att panthafvaren, der han vill förvärfva
eganderätt till hvad pantsatt blifvit, skall, sedan han i öfverensstämmelse
med föreskrifterna i 9 Kap. 1 § Jordabalken och förordningen den 10 April
1810 kungjort pantegaren, att han vill med panten lagfara låta vara pligtig
att å panten söka lagfart; att, om Rätten finner panthafvarens rätt vara
sådan att, derest panten icke återlöses, lagfart kan beviljas, ansökningen må,
i afbidan på lösningstidens utgång, förklaras hvilande; att derefter inom åtta
månader på landet och tre månader i stad laga värdering, der sådan erfordras
för bestämmande af pantens värde, skall förrättas på sätt i 6 Kap.
1 § Utsökningsbalken töreskrifves, vid hvilken värdering kommer att förblifva;
samt att egaren skall hafva tid att återlösa panten å landet inom
natt och år samt i stad inom sex månader efter det lagfartansöknino-en förklarades
hvilande.

Likaledes upphäfves hvad i 5 Kap. 5 § Utsökningsbalken samt i öfrigt
i lag eller författningar stadgas om rätt för borgenär, som efter utmätning
vunnit införsel i gäldenär fasta gods, att dermed lagfara; och galle
om rättsförhållanden, som tillkommit innan denna förordning trädt i kraft
hvad här ofvan angående pant är föreskrifvet.

Denna förordning länder till efterrättelse från den 1 Januari 1874-skolande dock der vid denna tid uppbud på grund af panträtt eller införsel
blifvit meddeladt utan att lagfarten hunnit afslutas, uppbuden fortgå samt
jemväl i öfrigt gälla hvad hittills varit stadgadt. “

Bill. till Eiksd. Prat. 1873. 7 Smil, 13 Käft.

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

Utskottet, som tillika erhållit del af de vid remissen af berörda nådiga
proposition inom Andra Kammaren afgifna yttranden, har i sammanhang
härmed till behandling förehaft särskilda af Herrar J. E. Billström,
L. J. Fahlander och J. F. Fredricson inom Andra Ivaminren väckta och
till Utskottet remitterade motioner, hvarigenom är föreslaget,

af Herr Billström (motionen N:o 34):--“att arfskifte efter död

person skall, derest fastighet förekommer till delning, inom viss tid (t. ex.
ett år) efter dödsfallet eller längre, om derför förefinnes skäl och domaren
sådant tillstädjer, vid lämplig påföljd upprättas och å det ting, som infaller
näst trenne månader derefter, till vederbörlig domstol ingifvas för inregistrering
på sätt, som är föreskrifvet med bouppteckning";

af'' Herr Fahlander (motionen N:o 78): “att, med upphäfvande

af 5 Kap. 1 § Jordabalken, Kongl. Förordningen den 13 Juni 1800 och
sista momentet af Kongl. Förklaringen den 14 Maj 1805, innehållet af 1 §
4 Kap. samma balk måtte sålunda förändras:

Säljer, bortbyter eller bortgifver man jord sin å landet; då skall köparen
sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader, inför
häradsrätten uppvisa lagligen bevittnadt och underskrifvet köpe-, bytes- eller
gåfvobref eller lagståndet testamente jemte företrädarens laga fång och
varde afhandlingen deruppå inprotokollerad, med kort anteckning af de handlingar,
som bestyrka åtkomsten, samt påtecknadt inregistreringsbevis, som
gäller för egander ätten, der åtkomsten vid yppad t klander enligt 10 Kap.
1 § denna balk kan värjas. Ligger det sålda i flera härader, varde köpeafhandlingen
i hvardera uppvisad och inregistrerad; allt vid bot för den
försumlige från 5 till 1,000 R:dr efter värdet af belöpande stämpladt papper;
samt

af Herr Fredricson (motionen N:o 156): “att Riksdagen ville till
pröfning företaga och för sin del godkänna det af särskilda komiterade uppgjorda,
den 10 Juli 1867 afgifna förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok
samt till förändring i de författningar, som dermed ega sammanhang."

Hvad först angår Herr Fredricsons motion, anser sig Utskottet till en
början böra redogöra för den skiljaktighet i lagstiftningsgrundsatser, som förefinnes
emellan det utaf nämnde motionärer framlagda, af särskilda komité -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

rade utarbetade förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok samt det förslag
till förordning om lagfart å fastighetsfång, hvilket i den nådiga propositionen
innefattas.

Skiljaktigheten består väsendtligen deri, att Kongl. Maj:ts förslag, lika
med nu gällande lag, utgår från den grundsats att eganderätt till fast egendom
förvärfvas genom sjelfva fånget (köpet, bytet o. s. v.), i följd hvaraf
fångets offentliggörande icke får annan betydelse, än såsom ett medel att mot
tredje man bevara en vunnen eganderätt, under det komiterades förslag
äter hvilar på det antagandet, att eganderätten vinnes först genom offentliggörandet;
att i följd af dessa olika uppfattningar Kongl. Maj ds förslag bibehåller
nu gällande lagstadgande derom, att den, som först åtkommit en egendom,
t. ex. genom köp, eger företrädesrätt framför den som sedermera åt
samma säljare tillhandlat sig egendomen, endast han iakttagit den försigtigheten
att offentliggöra sitt fång lika tidigt, som den senare köparen; under
det att deremot komiterades förslag tillerkänner begge köparne, om de
samtidigt offentliggöra sina fång, lika rätt; samt att den bok, hvari anteckningar
om eganderätts öfvergång från en till annan skall ske, hvilken bok
af komiterade kallas fastighetsbok, efter Kongl. Maj:ts förslag, icke kan
tillerkännas annat vitsord, än det som hemtas från anteckningarnes öfverensstämmelse
med Rättens offentligen afkunnade, i lagfartsprotokollet införda beslut;
under det att, enligt komiterades förslag, anteckningarne i fastighetsbok
en, äfven om de strida mot Rättens beslut och mot hvad protokollen innehålla,
kunna vinna laga kraft och sålunda tillintetgöra all verkan af domstolsbeslutet.

Vid jemförande af dessa grundsatser synes det Utskottet uppenbart att
de, hvarpå Kongl. Maj:ts förslag hvilar, ega afgjordt företräde framför de af
komiterade antagna, och sådant icke endast derföre, att de förra öfverensstämma
med nu gällande lag och, efter hvad Utskottet föreställer sig, jemväl
med folkets föreställningssätt om hvad rätt och billigt är, utan äfven emedan
de äro principielt riktigare.

Derest det får antagas såsom ostridigt, att den civilrättsliga grunden
för lagbudet, att fastighetsfång skola offentliggöras, består i angelägenheten
dels att i eganderätten betrygga den, som af rätter egare förvärfvat en fastighet,
och dels att söka förekomma, att den, som vill inlåta sig i sakrättsaftal
med en person, hvilken endast enligt skenet är egare, må bJi, i följd af
okunnighet om verkliga förhållandet, såvida bedragen, att den förmenta egaren,
när aftalet väl kommit till stånd och den derigenom betingade förmån
utkräfves, befinnes hafva saknat rätt till den egendom aftalet afsåg, så lärer
väl ej kunna förnekas att den lagstiftning, som bäst befrämjar vinnandet af
dessa syften, är att föredraga; och alldeles uppenbart är, att åtminstone det

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

förra syftet vinnes rida fullständigare genom Kongl. Maj:ts förslag, än genom
komiterades.

Ställer man sig nemligen på det Kongl. förslagets ståndpunkt i fråga
om eganderättens öfvergång genom att antaga, det eganderätten förvärfvas
genom sjelfva fånget, och godkänner man vidare den satsen, att, af två köpare,
den som först köpte eger företräde, så betryggar man ju tillfullo dens eganderätt,
som afhandlat med rätter ägare, enär flen, som köpte senare, afhandlat
med den, som icke vidare var egare.

Hvad åter angår offentliggörandets andra syfte eller att förekomma det
lidande eller den skada, hvarför man oskyldigt kan råka ut genom att inlåta
sig med en säljare, som afyttrar tvein ett, så är visserligen sannt, att Kongl.
Maj:ts förslag ej lika fullständigt uppfyller detta syfte; men komiterades
förslag gör det ej heller. Intetdera förslaget kan förekomma skadan, som

efter begge blir lika stor. Enda skilnaden är, att komiterades förslag för delar

skadan både på den, som af säljaren bedrogs, nemligen den senare köparen,
och på den, som ej bedrogs, eller den förste köparen, hvilket åter
strider emot den naturliga rättsgrundsats, att den, mot hvilken ett brott

är föröfvadt, ej eger giltigt anspråk på att någon annan, som ej varit före mål

för brottet, skall vidkännas de menliga följderna deraf.

Beträffande slutligen det vitsord, som bör tillerkännas anteckningarne i
den s. k. fastighetsboken, lärer ej vara tvifvel underkastadt, att, såvida domstolens
beslut först skola uppfattas i ett protokoll, hvilket äfven komiterade
föreslagit, detta, såsom utgörande sjelfva urkunden, bör ega gällande kraft,
framför den summariska anteckning derifrån eller det utdrag derur som
inflyter i fastighetsboken; och kan följaktligen, i Utskottets tanke, icke heller
härutinnan komiterades förslag, som i vissa fall gifver fastighetsboken
vitsord framför det med domstolsbeslutet öfverensstämmande protokollet, läggas
till grund för lagstiftningen, åtminstone ej för det närvarande eller med
mindre anteckningarne i fastighetsboken göras till urkund och underkastas
en helt annan kontroll, än den nu befintliga domstolsorganisationen medgifver.

Af dessa skäl och då dertill kommer, att ett godkännande af den princip
komiterade antagit i fråga om kollision mellan fastighetsfång, följdriktigt
måste leda dertill, att jemväl pantaftal skola likställas med eganderättsaftal,
d. v. s. löftet om en sakrätt, tv något annat är ej pantaftalet, dela
lika rätt med sakrätten sjelf (eganderätten), hvilket otvifvelaktigt skulle framkalla
eu mängd ytterst svårlösta förvecklingar, föranlåtes Utskottet, som vid
sådant förhållande ej lärer behöfva ingå i pröfning af detaljerna i komiterades
förslag, vördsamt hemställa,

JfPV: y.«y-* -v i ''<:•;$* y»-"" <

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

l:o att Herr Fredricsons motion, i hvad den afser antagande
af komiterades förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok,
icke må af Riksdagen godkännas.

Vid granskning dernäst af det förslag till förordning angående lagfart å
lång till fast egendom, som innefattas i Kongl. Maj:ts nådiga proposition, har
Utskottet, som, på sätt ofvan är antydt, godkänner de principer, hvarpå detsamma
hvilar, dock funnit några förändringar i detalj bestäm mel serna nödiga.

Innan Utskottet redogör för dessa förändringar, anser sig emellertid
Utskottet böra, med afseende å lista §:n, deri någon ändring ej är föreslagen,
erinra att det utan allt tvifvel skulle varit önskligt, om det derstädes förekommande
stadgande, att alla fång skola lagfaras, kunnat utsträckas äfven
till de fång, Indika, tillkomna innan detta stadgande blir gällande, efter nu
gällande lag ej behöfva offentliggöras, men att Utskottet dess mindre trott
sig ega fog att härutinnan föreslå afvikelse!'' från Kongl. Maj:ts förslag, som
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern i det yttrande till statsrådsprotokollet,
som åtföljer den nådiga propositionen, antydt, att kostnaderna för
lagfart med dessa fång böra göras så lindriga att de ej skäligen kunna afskräcka
fastighets-egarne från att frivilligt med fången lagfara, hvilket för
öfrigt vore önskligt med afseende å alla fång; och ehuru det ej tillkommer
Utskottet att härom framlägga något förslag, tillåter sig dock Utskottet uttala
den åsigt, att redan vid denna riksdag eu icke obetydlig lindring kan åstadkommas
derigenom, att alla fastebref befrias från stämpelpappersafgift.

Hvad nu angår de ofvan omförmälda, föreslagna förändringarne i
Kongl. Maj:ts förslag, och först de som röra °2:dra §:n, så går den ena
ut på att, i afseende på lagfartstiden, bringa de tingslag, hvarest domstolssammanträdena
äro anordnade i öfverensstämmelse med bestämmelserna
i Kongl. förordningen den 17 Maj 1872, i samma ställning, som öfriga
tingslag, under det att den andra afser att undanrödja den obillighet,

som ligger deruti, att den, hvars fång grundar sig å handling, som tager
åt sig laga kraft, tvingas att lagfara, innan sådan kraft åkomrnit fångeshandlingen,
samt att den, hvars fång blifvit under lagfartstiden omtvistadt,
nödgas lagföra innan tvisten är slut. Denna senare ändring torde befinnas
desto angelägnare, som bland laga kraftvinnande handlingar finnas
så ofta förekommande, som t. ex. testamenten och arfskiften. Väl äro,
i afseende å arfskiften, åsigterna inom lagskipningen såvida delade, att åtskilliga
domare antaga, att den i 13 Kap. Ärfdabalken stadgade klandertid
ej afser annat än anspråk på “jemkning14, hvadan arfskiftet i öfrigt ej

skulle kunna hänföras till handlingar, som taga åt sig laga kraft,, under
det att andra förmena, att klandertiden afser jemväl grunderna för

skiftet. Men äfven en jemkning, beroende endast på ändrade värden,

Lag - Utskottets Utlåtande N:o 21.

kan föranleda rubbning i eganderätten till arffallen fastighet, t. ex. om i ett
bo finnas tre fastigheter, och den ena vid skiftet skattats lika högt som de
begge andra tillsammantagna, men, sedan fråga uppstått, huruvida denna
värdesuppskattning är riktig eller ej, densamma ändras så, att två af fastigheterna
skattas lika.

Vidare har Utskottet i 4:de § föreslagit införande af den bestämmelse,
att fångeshandlingen jemväl skall antecknas i den bok, som kommer att utvisa
de tid efter annan skeende förändringarne i eganderätten och hvilken
bok, efter Utskottets förslag, kommer att benämnas fastebok. Utskottet har
nemligen ansett, att denna vigtiga bok bör gifvas, äfven i formelt hänseende,
en framstående plats i författningen, samt att det i allt fall är i sin ordning,
att allt hvad till fångets offentliggörande hörer (och dit hör, såsom det

1 praktiskt hänseende mest betydesefulla momentet, utan tvifvel anteckning
eu i fästeboken) på detta ställe fullständigt angifves.

Ur G de § äro uteslutna exemplen på de handlingar, som taga åt sig
laga kraft, på det att paragrafens lydelse må komma i öfverensstämmelse med

2 §, der ingen sådan handling är särskild! uppräknad.

Till l:de § har Utskottet, som i likhet med hvad inom Högsta Domstolen
blifvit anmärkt, ansett öfverflödigt att en redan i annan lag grundad
föreskrift om skyldighet för öfverlåtare af egendom att aflemna åtkomsthandlingar
här meddelas, tillagt den bestämmelse att, för beviljandet
af lagfart, dylika handlingar ej erfordras, derest förra egareus åtkomst
af fästeboken vises. Utom det att genom donna bestämmelse den lagfartssökandes
besvär ofta kan komma att betydligt underlättas, har det synts Utskottet
synnerligen angeläget att, genast från början af fastebokens införande,
anvisa densamma dess fulla betydelse, hvartill hörer, att de deri gjorda anteckningar
ega vitsord, såvida deras oriktighet ej styrkes.

Det till 8:de § föreslagna tillägg betingas af nödvändigheten att vid
ifrågavarande fång få utrönt, från hvilken särskild egendom afsöndringen
skett, på det att den må blifva antecknad å rätt ställe i fasteboken; och
tillägget till 10 §, om granskning af fästeboken, afser att hos domaren inskärpa
angelägenheten att, innan han pröfvar en lagfartsansökning, rådfråga
nämnda bok, för att förvissa sig att någon anteckning ej deri förekommer,
som utgör hinder för den sökta lagfarten.

Med afseende å 15 §, har fråga inom Utskottet blifvit väckt, huruvida
ej i författningen borde uttryckligen angifvas, att till servitutsaftal ej äro att
hänföra sådana överenskommelser vid laga skiften, som innefatta framtida
besvär och last för en skifteslott till förmån för en annan. Men då dylika
överenskommelser, Indika grunda sig på lagarne för upplösning af eller utbrytning
ur samfällighet och hvilkas ändamål är att reglera en redan befintlig
eganderätt, sålunda hvarken till grund eller ändamål hafva någon likhet

lö

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

med de konventionela aftal, om hvilka i denna paragraf är fråga, har Utskottet
ansett öfverflödigt att härutinnan förtydliga förslaget. Deremot har
Utskottet funnit skäligt föreslå den ändring i detsamma, att servitutsupplåtarens
åtkomst skall styrkas, innan servisutsaftalet anses i protokollet intaget
med verkan emot tredje man. Utan en sådan föreskrift skulle nemligen
kunna hända, antingen att en person, som icke vore egare, utan t. ex. endast
arrendator, kunde genom att afsluta ett servitutsaftal förorsaka verkliga
egaren den olägenhet att — derest aftalet finge intagas, så snart begäran
derom framställdes — nödgas underkasta sig kostnader och besvär för att
iå verkan af inprotokolleringen upphäfd, eller ock — derest lagbudet tolkades
så, att hvarje ansökning borde afslås derest det ej genast visades att
rätter egare upplåtit servitutsrätten — att den, som vunnit en sådan rätt,
kunde förlora densamma, om han ej vore i tillfälle att straxt vid ansökningen
styrka upplåtarens befogenhet. Den i detta syfte föreslagna förändring
i 15 § betingar äfven den i lö § iakttagna redaktionsförändring.

Slutligen, enär det, både vid lagfarter och inteckningar, är nödigt att
känna, huruvida en egendom besittes med full rådighet att öfver densamma
efter godtfinnande förfoga, är i SO § föreslaget, att i fasteboken skola antecknas
jemväl de vilkor af dylik beskaffenhet, hvarunder en egendom blifvit
fången, hvarförutan i denna § en redaktionsförändring skett i följd af ofvannämnda
förändring i 15 §.

I öfrigt har Utskottet ej funnit något att anmärka emot Kongl. Maj:ts
nådiga förslag, och hemställer alltså Utskottet vördsamt:

2:o att Riksdagen, under förklarande att Kongl. Maj:ts
nådiga förslag ej kan oförändradt antagas, måtte för sin
del besluta följande:

Förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Med upphäfvande af 4 Kap. 1, 2, 3 och 4 §§ Jordabalken; förordningen
om lagfart och börd af jord på landet den 13 Juni 1800; förordningen
angående fördelning af böter för försummad lagfart den 10 Juni 1841;
1 och 15 §§ i förordningen angående vissa förändrade föreskrifter i afseende
på lagfart och nyttjanderättsinteckning den 19 Maj 1845; samt förordningen
angående lagfart af fast egendom, som genom testamente åtkommen är, den
21 December 1857; så ock med ändring af hvad 5 Kap. 8 § Jordabalken
samt andra lagens rum och författningar innehålla mot denna förordning
stridande, stadgas som följer:

1(5

Lag- Utskottet# Utlåtande N:o 27.

1 §•

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen
af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer fast egendom,
söke lagfart å fånget vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder. Hörer egendomen
under derå Rätter, skall med hvarje del lagfaras vid den Rätt, hvarunder
den del lyder.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl frälseränta, fast egendom, som
innehafves såsom fideikommiss, samt sådana på ofri grund i stad uppförda
hus eller andra byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas så länge han erlägger
tomtören eller utan att lösen för byggnaderna gifves.

2 §•

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting eller, der enligt
lag eller Konungens förordnande särskilda allmänna sammanträden skola
under tinget hållas, sist under det allmänn i sammanträde, som infaller näst
efter sex månader, samt i stad inom tre månader, sedan fånget skedde; och
skall, i fråga om arf eller giftorätt, för hvars bestämmande arfs- eller bodelning
erfordras, äfvensom bolagsmans andel i bolags samfälda egendom,
fånget anses hafva skett, då arfs- eller bodelningen afslutades eller bolagsmannens
andel utbröts.

Grundar sig fånget å handling, som tager åt sig laga kraft, eller uppstår
tvist om fångets giltighet eller om bättre rätt till egendomen; då skall
lagfartstiden räknas från det handlingen blef ståndande eller tvisten genom
laga kraftegande beslut afgjordes.

3 §•

4 §.

Den, som söker lagfart, skall för Rätten uppvisa sin fångeshandling;
och läte Rätten handlingen eller den del deraf, som angår fånget och vil koren -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

koren derför, offentligen uppläsas, i lagfartsprotokollet införas samt antecknas
i den fastebok, som i 20 § omförmäles. Då lagfart första gången sökes å
egendom, som innehafves såsom fideikomiss, varde fideikonnnissbrefvet till
alla delar i protokollet infördt. Skall med fånget lagfaras vid flera Rätter,
må afskrift af fångesliandlingen, besannad af domaren eller ordföranden i den
ena af dessa Rätter, uppvisas för den andra.

5 §.

Företer ej den, som lagfart söker, fångeshandling så upprättad, som lag
i hvart särskildt fall föreskrifver, eller finner Rätten eljest uppenbart, att
fånget icke är lagligt, varde ansökning om lagfart genast afslagen.

6 §.

Är lagfart sökt på grund af handling, som ej vunnit laga kraft, må
ansökningen icke bifallas förr än det vises, att handlingen blifvit ståndande.

7 §■

När lagfart sökes, skall förre egarens laga åtkomst, der den ej af fasteboken
vises, annorledes styrkas och i protokollet tecknas. Innan förre egarens
åtkomst blifvit styrkt, må lagfarten ej beviljas.

8 §•

Sökes lagfart å egendom, som till ny egare öfvergått innan föregående
ogare, hvilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort, må
lagfart å sista fånget ej beviljas förr än med förre egarens fång blifvit lagfaret.

till Riksd. Prat. 1873. 7 Sami. 13 Höft.

18 Lagutskottet» Utlåtande N:o 27.

fartsansökningen bifalles, tillförlitligen utredas, från hvilken egendom den
del afsöndrats.

9 §•

Den, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pligtig att visa
i hvilket qvarter och vid hvilka gator tomten är belägen samt tomtens ytinnehåll
och längden af dess särskilda sidor.

Hvad nu är stadgadt om stad skall ock, i de fall der Konungen sådant
förordnar, gälla om köping och annan dermed jemförlig ort, hvarest tomtindelning
såsom i stad finnes.

10 §.

Kan, till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter, sökt lagfart
ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig eller möter, vid granskning
af fasteboken eller eljest, mot bifall till ansökningen annat hinder, som
icke är af beskaffenhet att den enligt 5 § genast bör afslås, förklare Rätten
ansökningen Infilande i afbidan på hindrets undanrödjande.

Tvist, som bör afdömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall,
om den ej redan är vid domstol anhängig, af Rätten förvisas till särskildt
utförande i laga ordning.

11 §.

Då lagfart är beviljad, utfårde Rätten bevis derom medelst fastebref.
Lagfares samtidigt med flera efter hvarandra följande fång, så som i 8 §
sägs, varde fastebref utfärdadt endast för siste egaren.

Fastebref skall i lagfartsprotokollet införas.

12 §.

Öfverlåter någon egendom till flera, gälle den öfverlåtelse, derå lagfart
först sökes. Har lagfart å de särskilda öfverlåtelserna blifvit sökt samma

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

dag, vare den öfverlåtelse gällande, som först skedde. Uppstår tvist om
företrädet dem emellan, vare lag som i 10 § sägs.

13 §.

Hvar, som till Rätten instämt klander å annans åtkomst till fast egendom
eller käromål om återgång af köp, byte eller gåfva, så ock om rätt till
lösen af frälseskattejord eller frälseränta eller om annan lösningsrätt till fast
egendom, vare skyldig låta denna talan i lagfartsprotokollet antecknas; lyder
egendomen under flera Rätter, skall anteckning göras vid hvar af dem. Har
sådan anteckning ej skett, då käromålet till handläggning förekommer, gifve
den Rätt, dit saken är instämd, käranden nödig tid dertill, och hvile emellertid
käromålet. Försummas denna tid, vare käromålet förfallet.

14 §.

Sökes lagfart å egendom samma dag sådan anteckning sker, som i
13 § sägs, eller efteråt, vare ansökningen hvilande till dess det vises, att laga
kraft egande dom finnes i den sak, hvarom anteckning blifvit gjord.

15 §.

Slutes aftal, hvarigenom besvär och last lägges å fast egendom till
förmån för annan sådan egendom, såsom angående utsigt eller fenster, väg,
fädrift, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning, ler- eller grustägt, eller
annat dylikt, värde det servitutsaftal för Rätten uppvist och i lagfartsprotokollet
intaget, så framt det skall gälla mot annan egare till någon af de egendomar,
aftalet rörer, än den, som detsamma slutit eller lika med honom är
förbunden; och gälle, der servitutsupplåtarens eganderätt ej genast styrkes
eller annat hinder möter mot aftalets intagande i protokollet, i tillämpliga
delar hvad i 5 och 10 §§ i fråga om lagfart å fastighetsfång är stadgadt.

Är ej aftalet skriftligen upprättadt och af vittnen styrkt, må dess intagande
i protokollet icke medgifvas.

16 §.

Har den, som genom aftal på sätt i 15 § sägs, låtit servitut läggas å

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

egendom, derför innan öfverlåtit egendomen till annan, vare servitutsaftalet
gällande, om dess intagande i protokollet blifvit sökt förr än lagfart å öfverlåtelsen
söktes. Göras ansökningarna samma dag, galle aftalet, om det
äldre är än öfverlåtelsen.

17 §.

Utan hinder af lagfart eller servitutsaftals intagande i protokollet må
talan å fång eller tvist om servitutsrättens bestånd lagligen pröfvas.

18 §.

Nu vises, att hinder, hvarför lagfartsansökning lemnats hvilande, blifvit
undanröjdt, eller att servitutsaftal, hvarom anteckning skett, upphört att gälla,
eller att annan omständighet, som föranledt särskild anteckning i lagfartsprotokollet,
ej vidare eger rum, varde då det förändrade förhållandet i nämnda
protokoll antecknadt, och meddele Rätten i öfverensstämmelse dermed beslut
öfver lagfartsansökning, der sådan är hvilande.

19 §.

För hvart ting å landet eller, der enligt lag eller Konungens förordnande
särskilda allmänna sammanträden skola under tinget hållas, för hvart
dylikt sammanträde och i stad för hvarje månad skall inom åtta dagar derefter
förteckning å beviljade lagfarter, upptagande fånget och vid köp jemväl
köpeskillingen, af domaren å landet och af Rätten i stad insändas till
Konungens Befallningshafvande, hvilken har att ofördröjligen genom tryck
kungöra förteckningen så som med bemälde myndighets kungörelse vanligen
förfares. Domaren å landet sände ock inom samma tid dylik förteckning till
kronofogde eller länsman, att i tingslagets kyrkor offentligen uppläsas.

20 §.

Vid Rätten skall föras fastebok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,
så inrättad, att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom derå lagfart
blifvit sökt, tide^ då det skett, sökandens namn, fånget med dervid fästadt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

vilkor af den beskaffenhet, som i 11 § omförmäles, samt tiden då lagfart
blifvit beviljad eller afslagen, så oek de servitutsaftal, som egendomen belasta.
Då anteckning enligt .13 eller 18 §§ skett, värde ock det i fasteboken
anmärkt.

De närmare föreskrifterna om fastebokens förande meddelas af Konungen.

21 §.

A fastebref eller annat i lagfartsärende utfärdadt protokollsutdrag skall
tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit i fasteboken infördt.

22 §.

Lagfartsärende ma af Ratten upptagas, å landet endast vid lagtima ting
samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar, nästa söknedag
derefter.

23 §.

Den, som ej nöjes åt underrätts beslut i lagfartsärende, eger deröfver
sig besvära i Hofrätten inom den i 18 kapitlet 1 § Rättegångsbalken stadgade
tid. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär hos Konungen
fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Kap. 18 8 nämnda balk
föreskrifves.

24 §.

Der i lag eller författning intecknings beviljande eller annat rättsförhållande
göres beroende deraf, att uppbud skett, skall hvad sålunda om uppbud
är stadgadt gälla om lagfart, som enligt denna förordning beviljas.

25 §.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1874;
dock att, deiest, med hänsyn till särskilda förhallanden i någon ort, hindei’

22 Lag- Utskottets Utlåtande N:o 27.

möter mot förande af sådan bok, som i 20 § omtalas, anstånd dermed må
af Konungen medgifvas.

Lagfarts ansökning, som vid nämnda tid är på Rättens pröfning beroende,
behandlas enligt denna författning-, och skall, der uppbud skett men
fasta ännu icke utfärdats, lagfarten anses slutad å den rättegångsdag, då lagfartsärenden
första gången förekomma, sedan denna förordning trädt i kraft.

Enligt Kongl. Maj:ts förslag till Förordning angående förändrad lydelse
af 11 Kap. 2 § Jordabalken, skulle, i afseende på ogulden köpeskilling
för fast egendom, säljaren njuta säkerhet i den salda egendomen framför
andra köparens borgenärer, så vida han i stad inom tre månader och å
landet sist vid det ting, som infaller näst efter sex manader, efter det lagfart
för köparen beviljades, för sin fordran söker inteckning. Under förutsättning
att de af Utskottet här ofvan föreslagna bestämmelser i fråga om
tiden för köpares skyldighet att söka lagfart godkännas, torde förevarande
stadgande böra bringas till öfverensstämmelse härmed, så att, för de orter,
der allmänna sammanträden hållas, dessa läggas till» grund för beräkning af
tiden, inom hvilken inteckning för ogulden köpeskilling bör sökas.

Utskottet, som derjemte anser att tiden, hvarunder den tysta förmånsrätten
må ega rum, lämpligen kan inskränkas på sätt nedanstående förslag

innehåller, får alltså hemställa,

3:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts
proposition i denna del icke kan oförändrad godkännas,
måtte för sin del besluta följande:

Förordning angående förändrad lydelse af 11 Kap. 2 §
Jordabalken.

Härigenom förordnas att 11 Kap. 2 § Jordabalken skall
erhålla följande förändrade lydelse:

Nu häfver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar,
ändock han i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen
till fullo bekommit; njute sin säkerhet i det, som
såldt är, framför andra köparens borgenärer. Söker han
ej inteckning för sin fordran, i stad inom två månader
och på landet sist vid det ting eller, der enligt lag eller
Konungens förordnande särskilda allmänna sammanträden
skola under tinget hållas, sist under det allmänna sam -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

manträdet, som infaller näst efter fyra månader, efter det
lagfart för köparen beviljades, ege sedan ej bättre rätt
än de andre.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874.

I afseende på föreslagna Förordningen angående upphörande af hembuds
skyldighet, synas de i detta författningsförslag gifna bestämmelser om
tiden för anhängiggörande af talan om lösningsrätt till fast egendom icke
fullt lämpliga. Billigheten fordrar, att den, som tillhandlat sig en fastighet,
icke alltför länge hålles i ovisshet derom, huruvida han må vara betryggad
emot lösningsanspråk. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle dock, hvad stad
angår, tiden för väckande af dylikt anspråk blifva betydligt rymligare hädanefter
än hittills. Men då lagstiftningen fastheldre torde böra gå i motsatt
riktning, samt lösningsrätten lärer kunna anses tillräckligt tillgodosedd, om
tiden så för stad som för land bestämmes hälften så lång som den af Kongl.
Maj:t föreslagna, får Utskottet, som anser att äfven härutinnan bör iakttagas
att allmänna sammanträden likställas med vanliga ting, hemställa,

4:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts
nådiga proposition ej heller i denna del kan oförändrad
antagas, måtte för sin del besluta en författning, så ly*»
dande:

Förordning angående upphörande af hembudsshyldighet.

Allt hvad lag och författningar innehålla om skyldighet
för köpare af fast egendom att åt annan hembjuda
köpet varder till all kraft och verkan upphäfdt; och blifva
hittills gällande bestämmelser om tiden för anhängiggörande
af talan om lösningsrätt till fast egendom i de fall,
der hembudsskyldighet varit stadgad, sålunda ändrad, att
den, som vill utöfva sin lösningsrätt, skall instämma talan
derom i stad inom tre månader och å landet sist till det
ting eller, der enligt lag eller Konungens förordnande särskilda
allmänna sammanträden skola under tinget hållas,
sist till det allmänna sammanträde, som infaller näst efter

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

sex månader sedan lagfart beviljades å det fång, som föranledt
lösningsanspråket.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874.

Emot Kongl. Maj:ts förslag till Förordning angående ändring af gällande
bestämmelser om lagfart ä fast pant har Utskottet ej någon anmärkning
att framställa, utan hemställer,

5:o) att Kongl. Maj:ts nådiga proposition härutinnan
måtte åt Riksdagen godkännas.

Herr Fredricson har genom sin ofvannämnda motion yrkat jemväl antagande
af de utaf komiterade i samband med föreslagna lagen om inskrifning
i fastighetsbok utarbetade, dermed sammanhang egande särskilda författningar,
bland hvilka finnes en, som afser ändrade bestämmelser angående
arfskifte; och enär, såsom ofvan är omförmäld t, nu gällande lag i detta
ämne är föremål för olika tolkning i afseende å den frågan, huruvida ett
arfskifte kan vinna laga kraft enligt 13 Kap. 1 § Ärfdabalken, äfven i fråga
om grunderna för skiftet, samt denna frågas lösning, i sig sjelf vigtig, vinner
ökad betydelse genom det nu föreslagna stadgandet att äfven arfsfång till
fast egendom skola inom viss tid lagfaras, har det synts Utskottet angeläget
att oförtydbara stadganden härutinnan meddelas. Det är hufvudsakligen af
sådan anledning Utskottet, som anser att lagen om arfskiftens förrättande
jemväl i öfrigt behöfver förtydligas och fullständigas, trott sig böra förorda
bifall i hufvudsaklig mån till motionen i denna del; och får alltså Utskottet,
som uppgjort nedanstående förslag i närmaste öfverensstämmelse med det af
lagberedningen föreslagna, dock med iakttagande af städers rätt till användande
af arfskiftesprovisionen, föreslå:

6:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning
så lydande:

Med upphäfvande af 11 Kap. 2 §, 12 Kap. 1, 2 och
1 f §§ jemte sista punkten af 4 §, samt af 13 Kap. 1 §
Ärfdabalken, och hvad i öfrigt finnes stadgadt, stridande
mot nedanstående, förordnas, som följer:

Lag- UUkotteU Utlåtande N:o 27.

1 §•

Nu vilja sterbhusdelegare bo skifta; låten då i den ort,
der den döde sitt hemvist hade, det skifte förrättas: är
någon del af boets egendom annanstädes; varde ändå skiftet
förrättadt å ort, som nu sagd är. Komma sterbhusdelegare
öfverens att låta skiftet å annan ort förrättas, då
må det ske å ställe, hvarom de sämjas. Var den dödes
hemvist i stad, hvarest utgifter för arfskiftens förrättande
tagas i beräkning till bestridande af löner eller andra allmänna
utgifter; då må skiftet ej å annan ort förrättas.

2 §•

Vill en sterbhusdelegare skifta, och annan ej; kåfve deu
vitsord, som skifta vill.

3 §•

Till skiftesman egen sterbhusdelegare välja den de hafva
förtroende för: sämjas de ej om valet; varde, då anmälan
derom sker, skiftesman af Rätten, der den döda sitt hemvist
hade, förordnad. I stad, hvarest afgifter för arfskiftens
förrättande äro beräknade för allmänna ändamål såsom i
1 § nämnes, egen sterbhusdelegare ej rätt att välja skiftesman,
utan vare han af Rätten förordnad.

Skiftesman tage ett ojäfvigt vittne sig till biträde.

4 §■

Hafva sterbhusdelegare ej förenat sig om tiden då skifte
förrättas skall och ej heller åt skiftesman öfverlemnat att
den tid bestämma; sätte Rätten, då anmälan derom sker,
tid till skiftet ut. Da tiden utsatt är, kalle skiftesmannen
sterbhusdelegarne att vid skiftet sig infinna. Ej må, för
IM. till Rikta. Prof. 1873. 7 Sand. 13 Hatt '' ’ \

Loff-Utskottets Utlåtande N:o 21.

någons frånvaro, skifte uppehållas, der han dertill kallad
varit i så god tid, att han kunnat sig infinna. År någon
af sterbhusdelegarne så fjerran stadd, att ej säkert bud kan
till eller från honom komma; förordne Rätten god man,
som den frånvarandes rätt iakttager.

5 §.

Skifteshandling skall af skiftesmannen och hans vittne
underskrifvas; tecknen ock närvarande sterbhusdelegare
den under: vägras det af någon; skrifven skiftesmannen
och hans vittne intyg derom å handlingen; och vare den
sedan lika gild, som hade alla den undertecknat.

6 §.

Äro sterbhusdelegare alla myndiga, och vilja de skifte
genom förening sig emellan göra; hafven der lof till; dock
kall det skifte skriftligen upprättas och af vittnen bestyrkas.

7 §•

Vill man klandra skifte, eller finner någon sin lott sämre
vara och vill jemkning hafva; stämme derom inom natt
och år sedan skiftet slutades. Pröfvas sådant fel vara vid
skiftet begånget, att det förty ogillas må; förordne Rätten
nytt skifte: tarfvas endast jemkning; då må ej nytt skifte
ske, utan behålle hvar sin hufvudlott, och lägge Rätten, af
de andras lotter, den klagande till hvad för honom brister.
Har skifte skett utan lottning, der omyndig sterbhusdelegare
varit, och kommer ej klander inom tid som nu utsatt
är; stånde skiftet fast, och hålle sig den omyndige
till förmyndaren. Å skifte, som godkändt blifvit eller genom
förening tillkommit efter ty i 6 § sägs, ege klander
ej rum.

JL-aff- Utekottets Utlåtande N:o 27.

På sätt förbemäide komiterade anmärkt, har den förvaltningsrätt, som,
enligt 15 Kap. 5 § Ärfdabaiken, sådan den lyder uti Kongl. förordningen
den 30 Mars 1835, uppdrages god man, som af domare förordnas att iakttaga
frånvarande arfvinges rätt, icke ansetts innefatta befogenhet för honom
att sälja eller inteckna den frånvarandes fasta egendom, hvilket, i fråga om
emigranter eller andra, som rest utrikes, utan att någonsin återvända, ofta
för medarfvingar medför stora olägenheter, i det att dessa dymedelst hindras
att förmånligt sälja sina lotter, då ej det hela kan af spekulanten åtkommas.

Utskottet anser sig derför böra, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad komiterade föreslagit, hemställa,

7:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning,
så lydande:

”Vill den, som, jemlikt 15 Kap. 5 § Ärfdabaiken, förordnad
är att såsom god man vårda och förvalta frånvarandes
arf, sälja eller annorledes afyttra hans fasta egendom
eller låta den för gäld intecknas; tage närmaste fränders
råd och söke tillstånd af Rätten. Finner Rätten skäl
att tillstånd gifva, vare gode mannens förfogande lika gildt
som om det af arfvinge gjordt blifvit”.

Hvad åter angår öfrige af komiterade uppgjorda, under Herr Fredricsons
motion inbegripna lagförslag, så enär dessa äro dels beroende af
det afstyrka förslaget till lag om inskrifning i fastighetsbok, dels ej stå i
omedelbart sammanhang med det af Utskottet nu framlagda förslag till lagfartslag,
utan lämpligen torde blifva föremål för behandling i sammanhang
med utsöknings- och inteckningslagarne, hemställer Utskottet,

8:o) att Herr Fredricsons motion i dessa delar måtte
lemnas utan vidare afseende.

Enär, enligt 22 § i föreslagna förordningen om lagfart å fång till
fast egendom, lagfartsärende må af Rätten upptagas å landet endast vid lagtima
ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar, nästa
söknedag derefter, men gällande inteckningslag, som väl stadgar att inteckning
i egendom å landet ej må sökas, utan å lagtima ting, i fråga om in -

28 Lag- Utskottet* Utlåtande N:o 27.

teckning i stadsegendom deremot icke innehåller någon föreskrift i detta
hänseende, så fordrar konseqvensen, att i sistnämnde lag införes ett stadgande
som motsvarar omtormälda föreskrift i lagfartslagen, emedan eljest
kunde inträffa, att det blefve omöjligt för en köpare af fastighet i stad att
under dagarne näst efter köpet skydda egendomen emot inteckning för säljarens
gäld; och får Utskottet för den skull föreslå,

9:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 7 Kap.
2 § Rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder i Kongl.
Förordningen den 13 Juli 1818, skall erhålla följande
förändrade lydelse.

Ej må inteckning sökas i egendom å landet utan å
lagtima ting eller i stad utan å måndag eller, om helgedag
dä inträffar, nästa söknedag derefter.

Under åberopande af hvad i 2:dra punkten blifvit anfördt och föreslaget,
får Utskottet, som anser sig dermed hafva besvarat Herr Fahlanders
motion, hemställa,

10:o) att denna motion ej måtte till någon vidare åtgärd
föranleda.

Yidkommande slutligen Herr Billströms förslag, hvarmed synes hufvudsakligen
vara afsedt att bereda en lättad utväg att erhålla visshet om rätt
egare till arffallen fastighet, vill Utskottet fästa uppmärksamheten derpå, att
detta ändamål ännu säkrare vinnes genom Utskottets här ofvan framställda
förslag till författning angående lagfart å fång till fäst egendom; och hemställer
Utskottet derföre,

11 :o) att Herr Billströms ifrågavarande motion ej måtte
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 April 1873.

På Utskottets vägnar:

H. CU von GEGERFELT.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt: “Då jag icke kunnat godkänna åtskilliga

bland de af Utskottet föreslagna ändringar i Kongl. Maj:ts proposition i fråga
om förordningen angående lagfart å fång till fast egendom, har jag ansett
mig böra deremot anmäla reservation.

Hvad först angår 2 §, så har Utskottet tillstyrkt en ändring i densamma,
hvarmed afsetts att undanrödja den obillighet som skulle ligga deruti,
att den hvars fång grundade sig på handling som “tager åt sig laga krafla,
tvingades att lagfara innan sådan kraft åkommit fångeshandlingen, samt att
den, hvars fång blifvit under lagfartstiden omtvistadt, nödgades lagfara innan
tvisten vore slut. Då likväl de ytterst sällan inträffande olägenheterna häraf,
i jemförelse med de såväl allmänna som enskilda fördelar, hvilka fångets
snara offentliggörande genom lagfart medförer, synes mig alltför obetydliga
för att böra föranleda ifrågasatta undantagsbestämmelser, har jag, jemväl med
afseende derå att böter för försummad lagfart ej vidare kommer att ega
rum, funnit mig icke kunna omförmälda ändringsförslag biträda utan ansett
förevarande § höra ega följande hufvudsakligen med Kongl. Maj:ts proposition
öfverensstämmande lydelse:

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, eller,
der enligt lag eller Konungens förordnande särskilda allmänna
sammanträden skola under tinget hållas, sist under det allmänna
sammanträde som infaller näst efter sex månader, samt i stad inom
tre månader sedan fånget skedde; dock att i fråga om giftorätt i
makars bo, äfvensom bolagsmans andel i bolags samfälda gods,
skyldigheten att lagfara inträder först då boet delas eller bolagsmans
andel utbrytes; och skall vid arf lagfartstiden räknas, der
för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning erfordras, från
det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen
efter arflåtaren afslutades.

I 4 § har Utskottet infört föreskrift derom, att vid ansökan om lagfart,
fångeshandlingen skall i fasteboken antecknas. Dä likväl 20 § bestämmer
hvad tastebok skall innehålla angående så väl sökta som beviljade

30 Lag- Utskottets Utlåtande N:o 27.

och afslagna lagfarter, samt angående de i lagfartsprotokoll verkställda anteckningar
om servitutsaftal och anhängiggjorda rättegångar; då det icke
blifvit ifrågastäldt eller kunnat ifrågaställas att i hvarje §, uti hvilken åtgärder,
som skola i fastebok antecknas, blifvit omnämnda, lemna särskild
föreskrift om en sådan anteckning; och då det af Utskottet åsyftade ändamål
att åt lasteboken gifva äfven i formelt hänseende eu framstående plats
i författningen icke torde vara i väsentlig mån förfeladt, derest boken först
i 7 § omförmäles, och i allt fall enligt mitt omdöme icke rättfärdigar införandet
af samma sak på två ställen, anser jag,

att 4 § bör förblifva sådan den lyder i Kong]. Maj:ts proposition.

Beträffande 6 § följer af hvad här ofvan ifråga om 2 § blifvit anfördt
att jag finner

6 § böra behålla sin i Kongl. Maj:ts proposition erhållna lydelse.

I 17 § torde, såvida det af Utskottet föreslagna tillägg vid 4 § utgår,
och fastebok således här första gången blelve omnämnd,

uttrycket i Utskottets förslag “der den ej af fasteboken vises“ böra,
utbytas mot “der den ej vises af den i § 20 omförmälda fastebok."

I afseende på föreslagna tillägget till 8 § får jag, med erinran att
uttrycket “del af egendom" har fått eu annan bemärkelse än samma uttryck
erhållit i 1 §, vidare anmärka, att vid hvarje lagfart skall utredas, hvilket
hemman eller del af hemman densamma afser, och detta synes mig så klart
att någon föreskrift derom ej behöfves; om den vore behöflig borde den utsträckas
till alla de fall der eu sådan utredning skall ske, helst en för ett
visst fall meddelad föreskrift möjligen kunde gifva anledning att förbise dess
iakttagande i de öfriga. Till följd häraf anser jag,
ifrågavarande tillägg böra utgå.

Uti föreslagna tillägget till 15 § har Utskottet, för den händelse att
vid servitutsaftals intagande i protokollet upplåtarens eganderätt ej genast
styrkes eller annat hinder mot intagandet möter, hänvisat till 5 och 10 §§,
hvilken sednare § åter hänvisar till 6, 7, 8 och 9 §§. Dessa §§, hvilka
bestämma särskilda fall då sökt lagfart skall afslås eller förklaras hvilande,
synas mig icke kunna tjena till ledning huru i förevarande fall skall förfaras.
Då lagfart sökes, skall fångeshandlingen ovilkorligen införas i protokollet,
och Rätten pröfvar derefter huruvida ansökningen ma bifallas. ^ Un
häremot svarande pröfning i fråga om servitutsaftal är icke föreskrifven;
sedan aftalet blifvit i lagfartsprotokollet intaget, hvilket endast i fall det -

Lat7- Vskottet>, Utlåtande N:o 27.

samma ej är skriftligen upprättadt och af vittnen styrkt kan vägras, har
servituts-innehafvare fullgjort allt hvad han för bevarande af sin rätt har
nödigt; han eget- icke, såsom den lagfartssökande, något intresse i att förete
den saknade åtkomsthandlingen och ej heller är något medel af Utskottet
anvisad t att förmå honom dertill. För den händelse, att han ändock skulle
förete samma handlingar, lemnas ej heller någon föreskrift om hvad domstolen
i anledning deraf skall åtgöra. Redan af dessa skäl anser jag mig
förhindrad att biträda Utskottets beslut i denna del; och jag finner dessutom
ingalunda behöfligt att för intagande af servitutsaftal i protokollet upplåtarens
eganderätt styrkes. Rättigheter och skyldigheter enligt sådana aftal
äro nemligen fastade vid merendels angränsande egendomar; och om ett
aftal med obehörig person skulle blifva intaget i protokollet, hvilket väl
sällan torde ske och icke skulle kunna genom föreslagna tillägget förekommas
har egaren af den sålunda graverade fastigheten i allmänhet "lättare att medelst
uppgörelse eller rättegång med grannen blifva från gravation befriad,
än att undanrödja verkan af en lagfartsansökan, hvilken kan vara ingifven
af någon, hvars vistelseort är okänd. Jag anser således

ifrågavarande tillägg böra afslås och 15 § oförändrad bifallas.

Såsom följd häraf torde de i sammanhang med berörda tillägg stående
ändringar som föreslagits uti 16 och 20 §§ böra förfalla, samt
§ 16 oförändrad bibehållas

och § 20 erhålla följande lydelse:

Vid Rätten skall föras fastebok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,
så inrättad att deraf lätteligen kan ses hvarje egendom
derå lagfart blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn,
fånget med dervid fästadt vilkor af den beskaffenhet, som i 11 §
omförmäles, samt tiden då lagfart blifvit beviljad eller afslagen.
Då servitutsaftal är i protokollet intaget eller anteckning enligt 13
och 18 §§ skett, varde ock det i fasteboken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af
Konungen."

af Herr Grefve Mörner:

af Herr Friherre Wrede, som instämt med Herr von Gegerfelt:

af Herr Caspersson, som, jemte anmälan att han af sjukdom varit
hindrad att deltaga i handläggning af 2, 3 och 4 punkterna af den Kongl.
Propositionen, samt Herrar Fredricsons, Fahlanders och Billströms inom Andra

32 Lag-Utskottets Utlåtande IS:o 21.

Kammaren väckta motioner N:is, 156, 78 och 34, tillika instämde i den af
Herr von Gegerfelt afgifna reservation

af Herr Sven Nilsson: “Då jag icke kunnat förena mig i det slut, hvartill
Utskottet kommit i afseende på i och 15 §§ i den af Kongl. Maj:t föreslagna
lagen angående lagfart å fång till fast egendom, får jag deremot på
följande skäl afgifva min reservation.

Beträffande då törst § 1, så har Lag-Utskottet i likhet med Kongl.
Maj:t föreslagit, att lagfart skall sökas, utom för andra fång af fast egendom,
äfven för arf och giftorätt, för Indika lagfart efter vår nuvarande lag ej
behöfver sökas. För min del anser jag att detta förslag, för den händelse
det skulle af Riksdagen blifva antaget, endast kommer att medföra onödiga
kostnader, som ibland kunna blifva ganska kännbara för egare åt sådan
egendom, hvilket jag tror vara orätt, isynnerhet då sådan egendom, som
blifvit tillskiftad en person i giftorätt, väl ej kan betraktas såsom afhänd sin
egare, och ärfd fastighet står i ett närmare förhållande till detta slags fång.
Skälet, hvarföre man föreslagit att lagfart skall sökas å dessa fång, uppgifves
hufvudsakligen vara, att den i 20 § föreskrift^ boken i annat fall ej skulle
kunna blifva fullständig. Men jag föreställer mig, att, om arfvingarne i boet,
der sådan fast egendom kommer att skiftas, ålades att till Rätten inlemna
arfskifte! till intagning'' i lagfartsprotokollet, på samma sätt som är föreslaget
i 15 § i afseende på servitutsaftal, och att domaren finge skyldighet att ur
dessa handlingar, på hvilka lagfart enligt det föreslagna stadgandet väl skulle
sökas, göra dessa inskrifningar i fasteboken, densamma skall vinna lika stor
fullständighet, som om fasta derå sökes, och således alla lagfartskostnaderna
undvikas, med undantag af möjligen lösen för ett protokollsutdrag öfver intagningen
i lagfartsprotokollet. Jag föreslår derföre, att orden arf, giftorätt
utgå af §:n.

I afseende på 15 §, som föreskrifter att servitutsaftal skall, för att
vara gällande emot annan egare till någon af de egendomar aftalet rörer,
än den som detsamma slutet, eller med honom är förbunden, för Rätten uppvisas
och i lagfartsprotokollet intagas. Men då uttycket servitut är i vår
lag ganska främmande, och meningarne om betydelsen af detsamma mycket
delade, har jag trott, att ett tillägg till denna § bör göras, för att tydliggöra
meningen med dessa aftal, samt på samma gång göra det klart, hvilka servitutsaftal
som här menas, och som väl ej kan vara andra än sådana, som
äro ingångna på obegränsad tid, då de öfriga väl böra — för att åt desamma
gifva bindande kraft under den tid de äro ingangna — hafva sin
rätta plats uti inteckningsprotokollet. Jag föreslår derföre följande förändring
i § 15:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

Slutes aftal, hvarigenom besvär och last utan begränsning af tid
lägges å fast egendom — — — för öfrigt lika med paragrafens
föreslagna lydelse/1

af Herr Lars Persson, som instämt med Herr Sven Nilsson;

af Herr Philipsson, som, enär han icke kunnat biträda de åsigter,
hvilka föranledt Utskottet att hemställa om ändringar i de, servirutsaftal
rörande, 15 och 16 §§ af det uti Kongl. Maj:ts Proposition förekommande
förslag, för sin del tillstyrkt att ifrågavarande §§ måtte erhålla den lydelse,
nämnda förslag utvisar, äfvensom att 20 § måtte undergå en deremot svarande
redaktionsförändring;

af Herr M. Jonsson, som förenat sig med Herr Sven Nilsson.

Herr Holmberg har begärt få antecknadt, att han i frågans behandling
inom Utskottet icke deltagit.

Uih. till Rilcsd. Prot. 1873.

7 Sand. 13 Höft.

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande IST:o 27.

Reservation:

af Herr von° Sydow: ”Jag tvekar icke att påstå, att det lagförslag, hvar öfver

jag nu går att yttra mig, afser den vigtigaste förändring inom civillagstiftningens
område, som under de senaste 25 åren varit föremål för statsmakternas
öfverläggningar. Trygghet i eganderätt till fast egendom med en
deraf i väsendtlig mån beroende god realkredit är en af grundvalarne för samhällets^
väl, och den lagstiftning, som har beredandet af en sådan trygghet till
ändamål, är deiföre af tillräcklig vigd för att kräfva att noggrant skärskådas
från alla sidor. Det är derföre jag anser mig höra, så fullständigt, som den
mig föi reservationen förunnade korta tid medgifver, framlägga mina åsigter,
der dessa äfven i mindre väsendtliga delar skilja sig från dem som äro uttalade
i Kong! Maj:ts nådiga proposition och Lag-Utskottets betänkande.

Första frågan, som framställer sig för den, hvilken söker sätta sig in i
ämnet, är: förmår icke redan vår nu gällande lag att bereda all önskvärd
ti ygghet åt eganderättsförhallanden ? Derpå måste en hvar, som någon längre
tid tillämpar denna lag, gifva ett nekande svar. Svårigheten att utreda huruvida
den, som uppgifver sig vara egare af en fastighet, äfven om hans fång
är med fasta bekräftadt, fortfarande verkligen är eller enligt lag skall anses
för egare af samma fastighet; den häraf följande lättheten att bedrägligen
sälja eller lata inteckna eu egendom, som man redan afhändt sig, bristen på
föreskrifter, huru omständigheter, som inskränka egaren i hans rätt att öfver
fastigheten råda, skola komma till domstolens och genom den medelbart till
allmänhetens kännedom, äro, synes det mig, nog störa olägenheter för att påkalla
en grundlig revision af gällande lag.

Bill. till Rilcsd. Prof,. 1873. 7 S.-iml. 14 [Juft.

Bilaga till Lag- Utskottets Utlutande N:o 27.

Huru skall man då lämpligast undanrödja dessa olägenheter? Svaret är
lemaadt ej endast uti Rikets Ständers underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t af
den 11 Augusti 1860 utan ock af den på grund af samma skrifvelse nedsatta
komité, som i motiverna till sitt ”förslag till förändrade stadganden för betryggande
af egande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet” af den 10 Juli 1867
yttrar bland annat: ”Offentligheten är i detta såsom i så inånga andra afseende!!
den enda ofelbara utväg att bereda säkerhet” (åt egande-, pant- och nyttjanderätt).
”Don måste således på det sätt sanktionoras, att den blir grundvalen för hela institutionen”.
— — ”Men det offentliggörande, hvarom här är fråga, är icke

ett blott kungörande. Det måste bestå i eu så beskaffad ständig tillgång till
upplysningar "om de fakta, hvarpå eu rättighet grundas, att det motsvarar den
åskådlighet i afseende å egendomsförhållandet, som besittningen medför i fråga
om lösegendom.”

”Detta kan endast vinnas genom de i Rikets Ständers underdåniga skrifvelse
omförmälda, i de dosta tyska stater införda s. k. grund- och hypoteksböcker,
som motsvaras af de i Danmark och Norge brukliga realregister till
Skjöde- och Pantebögerne. Endast genom dessa böcker kan tillfyllestgörande
offentlighet i ofvan angifna mening åstadkommas. Endast derigenom sättes
allmänheten i tillfälle att, när som helst och snart sagt ögonblickligt, skaffa
sig såvidt möjligt är fullständig och säker visshet om den rätt till eu fastighet,
innohafvaren deraf kan ega, om de inskränkningar i utöfningen af eganderätten,
han är underkastad, om de förbindelser i öfrigt, för Indika fastigheten

häftar”. — — —

”Då offentliggörandet sker genom handlingens anmärkande i fastighetsboken,
blir denna bok den kardinalurkund, hvarefter alla de rättsförhållanden,
boken är afsedd att omfatta, höra bedömas.”

I dessa åsigter instämmer jag fullkomligt, om jag ock, med afseende på
såväl innehållet af det utaf komiterade framlagda förslag i åtskilliga andra
delar som dess inställning, finner, lika med Utskottets öfrige ledamöter, detsamma
omöjligen kunna läggas till grund för en ny lagstiftning i ämnet.

''Med denna uppfattning af betydelsen utaf offentliggörandet genom fasteboken
•— jag accepterar den benämning på boken Utskottet föreslagit — släthet
icke rätt väl tillsammans att gifva boken den underordnade ställningen af
ert register till protokollet. Den skulle derigenom visserligen blifva domaren
till någon lättnad för utredande af eganderättsförhållauden, som protokollet
upptager; men för allmänheten, som saknade allt intresse att kontrollera, det
boken blefve rätt förd, skulle densamma få föga värde. Just denna brist på
verksam kontroll öfver bokens förande skulle också otvifvelaktigt föranleda,
att ingen annan än den, som sjelf fört boken, skulle våga att lita på deri
gjorda anteckningar och endast på boken grunda beslut rörande så vigtiga

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande A’;o 27.

frågor som angående eganderätt till fast egendom. Men skulle icke fasteboken
under sådana förhållanden komma att sakna all rättslig betydelse och
vore icke ändamålet med hela institutionen härigenom i väsendtlig män förfelad ?

Mig förefaller det så. Det är derföre och då jag anser att införande af
eu, så vidt under våra förhållanden möjligt är, fullständig och tillförlitlig fastebok
bör utgöra sjelfva kärnpunkten i den lag, vi skola stifta, jag icke kan
finna att frågan om en ny lagstiftning i det vigtiga ämnet genom Kongl.
Maj :ts nådiga proposition, enligt hvilken fasteboken skulle blifva endast ett
bihang till lagfartsprotokollet, blifvit på ett fullt tillfredsställande sätt löst.

Lag-Utskottet har visserligen gått ett steg längre i den riktning, jag anser
för den rätta, derigenom att Utskottet dels i 4 § föreskrifvit att hvarje lagfartsansökan
skall antecknas jemväl i fästeboken, som derigenom blifvit ställd
vid sidan af lagfartsprotokollet, dels genom den i 7 § domaren lemnade anvisning
att förre egarens åtkomst lian genom innehållet i fästeboken styrkas.
Den af Utskottet föreslagna redaktion af sistnämnde § lemnar dock ruin för
den tydning, att åtkomsten, äfven i afseende på fång, som tillkommit efter det
deri nya lagen trädt i kraft, kan styrkas på annat sätt än genom fasteboken.
Denna skulle derigenom förlora eu stor del af den betydelse, äfven Utskottet
velat tillägga den, men tillika den fullständighet, hvarförutan boken icke kan
uppfylla sitt ändamål. Ty om ett fång af en fastighet genom förbiseende antingen
alldeles icke, eller ock oriktigt, blifvit i boken antecknadt, och vid ansökan
om lagfart å samma fastighet af ny egare, denne skulle vara berättigad att
i strid mot anteckningen i fasteboken på annat sätt styrka sin fångesmans
åtkomst, så skulle den i afseende på förre egarens fång i boken befintliga
ofullständighet eller oriktighet kunna få fortfarande qvarstå. Tädan häraf
inses lätt, om man blott erinrar sig att vid genomseende af inteckningsprotokollen
för utfärdande af gravationsbevis det är nödvändigt att känna ej allenast
den nuvarande egaren af den fastighet, hvarom fråga är, utan äfven hans
företrädare led efter led ända till tiden då den äldsta i hemmansnumret gällande
inteckning meddelades.

För vinnande af det mål man åsyftar anser jag det derföre alldeles nödvändigt
att lemna en tydlig och bestämd föreskrift derom, att fasteboken skall
vara den enda urkund, hvarefter äganderättsförhållanden i afseende på lagfart
böra bedömas, och precis samma funktion borde, enligt min mening, gifvas åt
boken vid ansökan om inteckning. Om fel uti boken vid en lagfarts- eller
inteckningsansökan skulle upptäckas borde detta fel först rättas, innan den
nya ansökningen om lagfart eller inteckningen kunde beviljas.

Beträffande det vitsord, som tillkomma boken i förhållande till protokollet,
så skulle båda vara fullkomligt likställda och supplera hvarandra, så

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

att en lagfarfeansökan, som endast blifvit tecknad i protokollet, vore en lika
litet fullbordad åtgärd, som en anteckning i boken, utan att grundas på protokollet,
kunde medföra någon verkan, alldeles på samma sätt som enligt nu
gällande lag uppbuden och fastebrefvet hvart för sig ingå såsom moment i
lagfarten. Protokollet och boken skulle således begge vara officiela urkunder,
som egde vitsord intill dess fel deri kunde visas. Och ehuru fasteboksinstitutionen
lika litet som andra menskliga inrättningar kan vara fritagen från
misstag, kan jag icke finna det medföra större våda att gifva fasteboken den
nu nämnda betydelsen, än att lagfartsprotokollet, hvari fel lika lätt kunna insmyga
sig, eller gällande lag haft ett så beskaffad t vitsord. Om blott bokens
betydelse så skarpt och tydligt som möjligt framhålles i lagen, blifva de rättssökande,
hvilka för hvarje sökt åtgärd skola hafva ett utdrag ur boken, intresserade
af att tillse att anteckningen deri rätteligen skett; och redan deruti
ligger en verksam kontroll mot misstag. En ytterligare kontroll skulle kunna
vinnas derigenom att Hofrätterna bemyndigades att förordna en eller annan
bland sina tjenstemän att årligen resa omkring vid underdomstolarne och
granska att anteckningarne i fasteboken för det förflutna året öfverensstämde
med protokollet.

Efter denna redogörelse för min uppfattning af fastebokens betydelse i
en ny lagfartslag, går jag att motivera mina åsigter rörande öfriga delar af
förslaget, såvidt de icke öfverensstämma med Utskottets, dervid jag vill följa
§-ordningen i Kong! Maj:ts och Utskottets förslag.

1 §■

Min anmärkning emot denna § afser mera formen än sjelfva saken och
skulle visserligen icke ensamt föranledt mig att föreslå någon förändring i
Kong]. Maj:ts proposition och Utskottets förslag, men då jag i andra mera
väsendtligt delar af förslaget måste uttala eu afvikande mening, har jag ansett
mig icke böra undertrycka min åsigt rörande lämpligaste uppställningen af den
ifrågavarande §:n.

Ändamålet med lagfarten är tvåfaldigt, dels, från det allmännas sida,
att fånget blir på det i lag föreskrift^ sätt publiceradt, dels att sökanden må
vinna domstolens stadfästelse å fånget, för att sedermera sjelf eller genom sin
målsman kunna såsom egare förfoga öfver fastigheten. Detta, likasom sättet
för offentliggörandet, synes mig första gången ordet lagfart nämnes, böra tydligt
framhållas, desto heldre som man derigenom redan i 1 § sättes i tillfälle
att genom hänvisning till en sednare § fästa uppmärksamheten ej mindre
derpå, att älven anteckningen i fasteboken ingår såsom ett väsendtligt moment

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

i lagfarten, än ock på skilnaden emellan beviljad lagfart, hvilket uttryck flera
gånger i författningsförslaget förekommer, och uppskjuten eller hyflande ansökan
-derom. Såväl den Kong! propositionen som Utskottets förslag upptager
nemligen visserligen några fall, då lagfart icke må beviljas, men andra positiva
bestämmelser om verkan af den beviljade lagfarten i motsats mot blotta ansökningen,
än de som innehållas i 11 §, derom att fasta i vissa fall skall meddelas,
och i *24 §, saknas alldeles.

7 §•

Af hvad jag här ofvan yttrat, om angelägenheten af att lemna en
mera kategorisk föreskrift för domaren, att vid granskning af eganderättsförhållanden
uteslutande taga hänsyn till innehållet af fasteboken, än Kongl. Maj:t
och Utskottet föreslagit, följer att jag icke kan godkänna någotdera af dessa
förslag. Undantag från den af mig uppställda regel måste dock medgifvas för
fång, som äro äldre än att den nya förordningen på dem är tillämplig, så
vida man icke tilltror sig föreskrifva, att alla nuvarande fastighetsegares fång
skola före lagens trädande i kraft i boken antecknas, hvilket otvifvelaktigt
vore för hela institutionen det fördelaktigaste.

8 §•

Uti denna § har Kongl. Maj:t föreslagit att exproprierad jord, likasom
den, hvilken vid ändring eller utrifning ,af vattenverk öfvergår från en till
annan ^ egares hand, må lagfaras, utan att förre egarens fång lagfarits eller
hans åtkomst blifvit styrkt. Genom denna afvikelse från den i föregående §
gifna regel befarar jag, att den tillförlitlighet och reda, fasteboken, om den
skall uppfylla sin bestämmelse, ovilkorligen måste ega, i icke oväsendtlig mån
gifvits till spillo. Kändt är att de flesta hemmansnummer inom vårt land numera
äro delade emellan flera, någon gång 20 till 30 egare, och att de sålunda
i ett hemmansnummer befintliga lotter, som hvar för sig måste betraktas
såsom sjelfständiga fastigheter, oftast icke kunna skiljas från hvarandra på
annat sätt än genom egarnes namn. Om nu expropriation sker från en af
dessa lotter, tillåter jag mig fråga: huru skall domaren, om åtkomsten ej behöfver
styrkas, veta från hvilken af de mång*a lotter, hvari hemmanet är
delad!, den gjorda expropriationen skall afskrift? Icke kan det gerna ske
från hela femmans numret; ty i sådant fall skulle alla de lotter, som icke
tillsläppt någon jord, blifva belastade med en gravation, hvarifrån de icke
utan största svårighet kunde befrias. Utskottet hai* visserligen sökt bemöta

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:» 57.

denna anmärkning med föreskriften, att det skall tillförlitligen utredas från
hvilken lott expropriationen skett. Men hvad är härmed å den exproprierande
partens sida vunnet? Kan en sådan utredning tillförlitligen ske utan att egarens
åtkomst styrkes? För öfrigt har Utskottet godkänt Kong! Maj:ts förslag,
såvidt derigenom medgifvits att jord af ifrågavarande beskaffenhet må lagfaras
utan att den som förut egt jorden lagfarit med sitt fång. Detta synes mig
stå allt för mycket i strid med en af hufvudprinciperna för lagförslaget, eller
att ingen må i lagfarts- och inteckningsärende anses för egare af eu fastighet
utan att hans fång blifvit med lagfart bekräftadt. Jag förbiser ingalunda att
den, som förvärfvar jord genom expropriation, så till vida befinner sig i en
annan ställning! än köparen af en egendom, att den förre kan vara förvissad
om att utan afseende på eganderättstvister få behålla jorden; men ändamålet
med lagfartsinstitutionen är icke endast att sökanden skall kunna ernå en
trygg besittningsrätt, utan äfven att för myndigheterna och allmänheten skall
finnas lätt tillgänglig upplysning, ej mindre om hvem som är egare af en
fastighet utan äfven om hans fångesman den ene efter den andre. Detta ändamål
skulle likväl förfelas, om Kongl. Maj:ts eller Utskottets förslag antages.
Man tanke sig endast att ett jernvägsbolag exproprierar en hel hemmansdel
från en person, som till åtkomsthandling endast har ett löst, ej lagfaret köpebref,
och att bolaget sedermera försäljer en del af hemmansdelen. Fasteboken
komme då att sakna en eller flera länkar i kedjan af olika egare till hemmansdelen,
och huru skulle man sedermera utreda i hvad mån denna belastas
af äldre gravationer?

För min del är jag således af den mening, att sista mom. af 8 § bör
alldeles uteslutas.

Såsom en följd af min åsigt om den lydelse, som bör gifvas åt 7 §,
skulle äfven första mom. i Utskottets förslag blifva öfverflödigt och böra ur
förslaget utgå.

I stället anser jag en annan föreskrift, som saknas i den Kongl. propositionen,
lämpligen kunna och böra insättas på den plats, som genom utstrykande
af den 8 § skulle blifva ledig. För att förekomma de anledningar
till klander å jordafång, som icke sällan uppkomma deraf, att en man, efter
hustruns död, sålt en egendom, hvari hennes arfvingar rätteligen bort haft
del, hvarigenom kan inträffa och äfven inträffat att, sedan egendomen gått i
flera händer, den siste innehafvaren tillskyndas ett oförskyldt lidande, synes
det mig af behofvet påkalladt, att domstolen förbjudes att bevilja lagfart för
den, som å ©n egendom fått öfverlåtelse af mannen ensam, der kändt är att
hans hustru haft eller har del i egendomen, utan att det styrkes att makarnelefva
tillsammans i oskift bo.

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o ‘JU

10 §.

Jag tillåter mig i afseende på denna § åberopa hvad den s. k. Fastighetsbokskoniitéen
vid 16 § af sitt förslag yttrat:

”Vid § 16 är att bemärka den omtvistade frågan, huruvida blotta ansökningen
om inskrifning af fång, sedan den en gång är gjord, skall, der den
icke kan bifallas, göras hyllande, eller om sökanden af sådan inskrifning bör
vara skyldig att iakttaga viss tid för ansökningens fullföljd, vid äfventyr att
den förfaller. Såsom bekant är var lagberedningens majoritet af den förra
åsigten. En reservant, Professoren Schlyter, förfäktade åter den motsatta
meningen, som äfven hyllades af lagkomitéen, hvars förslag i denna del återfinnes
i Kong! Förordningen den 19 Maj 1845.

”De i denna fråga å ömse sidor anförda skälen, för hvilka någon redogörelse
icke här torde behöfva lemnas, är onekligen af mycken vigt. Komiterade
finna dock dem, som tala för bibehållande af redan gällande lagbud,
väga tyngst i vågskålen. Till det af reservanten inom lagberedningen afgifna
yttrande vilja komiterade endast lägga den omständighet, att den våda, som
skulle uppstå för en köpare af fastighet derigenom, att hans inskrifningsansökan
förfölle, om han icke vore i stånd att anskaffa sådana handlingar,
att inskrifningen kunde beviljas, kan undvikas, om han iakttager tillbörlig
försigtighet och icke utbetalar köpeskillingen, förrän han fått inskrifning. Åtminstone
synes denna våda mindre än den, som skulle uppstå deraf, att en
redan vunnen och befästad egande- och dispositionsrätt öfver en fastighet
skulle kunna störas genom anteckning i iästighetsboken än äfven det mest
obefogade anspråk, hvarifrån det vore den verklige egaren snart sagdt omöjligt
att befria sin egendom. Och då några menliga följder af det befintliga
lagstadgandet, hvilket redan i 20 år varit tillämpadt och hunnit fatta rot i
folkets rättsmedvetande, icke försports, hysa komiterade den öfvertygelse, att
det vöre mindre välbetänkt att nu härutinnan införa väsendtligen nya föreskrifter.
''’

Jag delar dessa åsigter. Men härtill kommer ännu ett skäl, som förmått
mig att i denna del icke biträda den Kongl. propositionen och Utskottets
förslag; och detta skäl är, att stadgandet icke synes mig stå i harmoni med
3 § i författningsförslagen. Om man såsom lagberedningen utgår från den
grundsats, att lagfartsproceduren från dess början helt och hållet bör öfverlemnas
åt fastighétsegarens fria skön, och vidare anser fångets offentliggörande
vara fullbordadt genom blotta ansökningen om lagfart, utgör det blott en
följdriktig utveckling af dessa grundsatser, att man öfverlemnar åt den sökande
sjelf att afgöra, huruvida han skall undanrödja de hinder, som ställa sig i

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 27.

vägen för bifall till hans lagfartsansökan eller icke, och låter hans rätt föga
beröras af hans underlåtenhet i detta afseende; men i fall man vill, vare sig
genom straffhot eller, på sätt Kongl. Maj:t och Utskottet föreslagit, medelst
allmänna åklagaremaktens ingripande framtvinga lagfarten, och dertill låter
fångets fullständiga offentliggörande vara beroende af lagfartens beviljande
(se 19 §), så kan jag ej finna något fullgiltigt skäl, hvarföre det icke skall
anses af lika stor vigt att allt hvad som erfordras för lagfartens beviljande,
så vidt möjligt är, iakttages, som att en naken fångshandling produceras vid
domstolen. Saknas all verksam påföljd för underlåtenheten att fullständigt
visa fångets giltighet enligt lag, befarar jag att det mål, man med lagfarten
åsyftar, ingalunda uppnås, samt att vigten och betydelsen af hela fasteboken
i väsendtlig mån tillintetgöres. I likhet med tre af Högsta Domstolens ledamöter
anser jag derföre det enligt Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845 nu
gällande stadgande hufvudsakligen böra bibehållas; men som fall kunna inträffa,
då det för en fastighetsegare är omöjligt att styrka sin fångesmans
åtkomst, vill jag medgifva domstolen att för sådana fall förklara ansökningen
tills vidare hvilande, hvarigenom den rätt till fastigheten, sökanden kan ega,
icke genom hans berörda oförmåga löper fara att för honom gå förlorad.

I enlighet härmed erfordras ock några nya föreskrifter om tiden, inom
hvilken tvisten angående fastigheten bör anhängiggöras.

11 §.

I öfverensstämmelse med hvad jag yttrat vid 1 § vill jag i denna §
införa ett stadgande om verkan af beviljad lagfart i motsats mot blotta ansökningen
derom.

12 §■

innehåller ett konstitutivt stadgande, som afser att skilja emellan två
pretendenter, hvilka hvar för sig fått öfverlåtelse å samma egendom. Men
äfven andra fall kunna inträffa, då den enes rättsanspråk kommer i kollision
med den andres: såsom då hustru, som vunnit äktenskaps- eller boskilnad,
eller hennes arfvingar göra anspråk på egendom, som mannen, efter det hans
målsmanskap upphört, öfverlåtit till annan, eller då testamenttagare kommer i
strid med den som af gifvarens arfvingar köpt en egendom.’ Dessa fall synas
mig lagstiftaren ingalunda böra förbigå. Icke mindre vigtigt torde vara att
egarens rätt att råda öfver sin fastighet kan af fasteboken inhemtas. Af

samma

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o ''21.

samma skäl som de vilkor, kvilka uti sjelfva fångshandlingen inskränka egarens
rådighet öfver fastigheten, böra vid lagfarten bemärkas, för att i fasteboken
antecknas, torde denna bok böra lemna upplysning om sådana omständigheter,
som sedermera upphäfva eller inskränka egarens rätt att öfver fastigheten förfoga,
såsom att egaren förklaras omyndig eller försättes i konkurs. Endast
derigenom att lagen på förhand uppställer bestämda regler för förstnämnda
kollisionsfalls bedömande och söker framkalla de omförmälda upplysningarne,
kan boken få eu sådan karakter, att en hvar med trygghet kan inlåta sig i
aftal med den, som boken upptager såsom egare af en fastighet.

Enligt dessa åsigter ville jag hafva tre nya §§ införda efter den 12,
upptagande de fall, jag ofvan omnämnt. Fråga kan uppstå, huruvida icke
äfven utmätning af fastighet bör antecknas i fasteboken för att skydda utmätningssökanden
från förlust derigenom att fastighetsegaren öfverlåter egendomen;
men då den förre icke kan hafva annat anspråk än att få sin fordran gulden
och således icke har någon rätt till sjelfva fastigheten, synes mig stadgande i
detta syfte hafva sin rätta plats i eu blifvande utmätnings- eller inteckningslag.

15 §•

Svårigheten i många fall att skilja ett servitutsaftal från aftal om
nyttjanderätt är i Högsta Domstolen af en dess ledamot framhållen. För att
förekomma de rättsförvecklingar, som kunde uppstå derigenom att en afhandling,
som rätteligen tillhörde inteckningsprotokollet, blefve i lagfartsprotokollet
och fasteboken antecknadt samt tvärtom, synes mig den rätta utvägen vara att
betona den principiela skilnad emellan dessa olika slags ärenden, som ligger
deruti, att lagfartsärenden afse förhållanden, som icke åro till tiden inskränkta;
hvaremot de aftal, som tillhöra inteckningsprotokollet, ovilkorligen måste vara
ingångna antingen på viss tid eller för viss persons lifstid. Häraf skulle följa,
att de säkerligen mycket sällan förekommande servitutsaftal, för Indika tiden,
då de skulle upphöra, vore på förhand bestämd, komme att ställas i samma
kategori, som nyttjanderättsaftalen; hvarigenom ofvannämnda svårighet vid
författningens tillämpning vore häfd.

En väsendtligare anmärkning emot denna § är att densamma, sådan den
lyder i den Kongl. Propositionen, inskränker hela proceduren med servitutsaftal
till deras intagande i protokollet, utan att åtkomsten på minsta sätt behöfver
styrkas. Förslaget synes vara henrtadt från lagberedningen, men härvid är
att märka att beredningen föreslagit enahanda procedur för inteckning af
nyttjanderätts- och undantagsaftal. Detsamma är ock uti Kongl. Förordningen
Bih. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sand. 14 Häft. 2

Bilaga till Lag-Utskottet* Utlåtande N:o 27.

den 9 November 1844 för sådana aftal föreskrifvet. Men till följd af de utaf
mig här ofvan i afseende på lagfart å exproprierad jord påpekade svårigheter,
att utreda hvilken del af ett emellan flera egare styckadt hejnmansnummer,
ett på sådant sätt intecknadt nyttjanderättsaftal rätteligen belastade, har lagstiftningen
måst inslå på en annan bana; och genom Kong! Förordningen den
13 September 18G4 är stadgadt att inteckning af nyttjanderätt in. in. icke får
beviljas utan att upplåtarens åtkomst till egendomen blifvit styrkt. Yid sådant
förhållande och då man icke lärer hafva anledning antaga att en blifvande ny
inteckning slag skall komma att gå i en annan riktning än den sålunda anvisade,
förefaller det mig mindre konseqvent att medgifva att ett servitutsaftal,
som dock kan vara gällande för everldeliga tider och förorsaka egaren ganska
stort intrång, skall kunna befästas mot tredje man endast genom aftalets intagande
i protokollet, medan den som arrenderat t. ex. en husplats af några qvadratfamnars
rymd på ett eller annat år, skall för att skydda sig vara underkastad
en vidlyftigare procedur. Hufvudskälet emot förslaget är dock den oafvisliga
nödvändigheten att få tillförlitlig visshet, hvilken egendom som af aftalet
besväras och en sådan visshet kan icke vinnas utan att upplåtarens åtkomst
styrkes. Det af Utskottet föreslagna palliativ synes mig föga verksamt; ty då
den, som inlemna!’ sin servitutsafhandling till rätten för dess intagande i lagfartsprotokollet,
har precist samma rätt, antingen han styrker åtkomsten eller icke, torde
föga utsigt förefinnas, att han underkastar sig besväret och kostnaden för att
inkomma med handlingar, hvilkas företeende ligger endast i andras intresse.
Det enda medel att åstadkomma reda i detta fall är, efter min mening, att
föreskrifva att servitutsaftalet skall lagfaras såsom jordafång. Deri torde ej
ligga någon större oegentlighet än att man både enligt nu gällande och den
föreslagna lagen skall lagfara med frälseränta. Fastebref å sådant aftal torde
dock för kostnadens skull kunna undvikas.

Orden ”så framt det skall gälla mot annan egare till någon af de egendomar
aftalet rörer, än den som detsamma slutit eller lika med honom är
förbunden” anser jag obehöfliga och följaktligen böra ur §:n utgå, då detsamma
säges i följande §.

För att förekomma tvekan, huruvida servitutsaftal, som slutes vid laga
skifte., behöfver lagfaras för att vara gällande, anser jag några ord i slutet af
§-:n böra tilläggas.

Såsom följd af hvad jag här ofvan anfört, skulle några mindre redaktionsförändringar
erfordras i afseende på några af de följande §§:na.

Mina åsigter har jag sökt sammanfatta uti nedan tecknade utkast till de

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

§§ i Utskottets förslag, uti hvilka jag anser förändring önskvärd, äfvensom till
de nya §§, som efter min mening böra i förslaget inrymmas.

Förslaget. skulle då komma att få ungefärligen följande lydelse :

1 §■

Hvar som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen
af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer fast egendom, söke,
för fångets offentliggörande såsom i 4 och 23 §§ sägs samt vinnande af den
stadfästelse derå som i 11 § omtalas, lagfart å fånget vid den rätt, hvarunder
egendomen lyder. Hörer egendomen under flera rätter, skall med hvarje del
lagfaras vid den rätt, hvarunder den lyder.

Hvad sålunda — — gifves.

2—6 §§. (lika med motsvarande §§ i Utskottets.
förslag).

7 §.

Lagfart må icke beviljas, der ej fasteboken visar, alt förre egaren å
sitt fång vunnit lagfart och att hans rätt till den egendom, fånget af ser, eljest
ostridig är.

Om förre eg ar ens fång år äldre än att denna förordning är derpå
tillämplig och detsamma i följd deraf icke finnes i fasteboken anmärkt, då,
skall hans åtkomst till egendomen med andra handlingar styrkas på sätt i
förut gällande lag föreskrifves.

8 §.

Tillhör egendom, enligt anteckning i fasteboken eller företedda åtkomsthandlingar,
makar gemensamt och öfver läder mannen ensam den egendom till
annan, då må lagfart för nye egaren ej beviljas, der det ej styrkes, att hustrun
vid öfverlåtelsen lefvat med mannen i oskift bo.

9 §. (lika med 9 § i Utskottets förslag).

10 §.

Kan, till följd af de i (i, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter, sökt lagfart
ej beviljas eller finnes sökandens rätt vara tvistig eller möter mot bifall till

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

ansökningen annat hinder, som icke är af beskaffenhet, att den enligt 5 §
genast bör afslås, då skall nödigt anstånd för hindrets undanrödjande, sökanden
lemnas, och vare emellertid lag/artsansökning en hvilande. Fullgör sökanden,
inom tid, som af rätten förelagd blifva, hvad till lagfarts vinnande nödigt är;
då må lagfarten beviljas: gör han det ej; vare ansökningen förfallen, der han
ej inom samma tid visar att han ej kunnat det fullgöra; i ty fall varder
ytterligare anstånd honom lemnadt eller ock, om rätten dertill finner skäl,
ärendet forklaradt tills vidare hvilande i afbidan på hindrets undanrödjande.
Kan sökanden ej fullgöra livad till lagfarts vinnande nödigt är, utan att
käromål emot annan instämma; göre det inom tid nu sagd är, och vare då
lagfartsansökningen hvilande intill dess laga kraft egande dom öfver käromålet
fallit: sedan hafre sökanden tid att lagf artsansökning en fullfölja å landet, sist
vid det lagtima ting, som infaller näst efter 6 månader eller i orten, der särskilda
allmänna sammanträden under tinget äro i lag påbud/na, under det allmänna
sammanträde, som hålles näst efter sex månader, samt i stad inom tre månader:
sker det ej, vare ansökningen förfallen.

11 §.

Sedan ansökan om lagfart blifva beviljad, varde sökanden ansedd för
agave af den egendom, fånget af ser, intill dess annans anspråk derpå i laga
ordning anhångiggjordt blifvit; och meddela rätten stadfästelse derå medelst
fastebref. Lagfares — — införas.

12 §. (motsvarande 12 § i Utskottets förslag).
Uppstår — — först skedde.

13 §.

Nu tillhör egendom makar gemensamt och kan hustruns rätt till del i
den egendom ej af fasteboken eller mannens åtkomsthandling ar inhemtas: har
mannen, efter meddelad äktenskaps- eller boskilnad eller hustruns död, ensam
öfverlåta egendomen till annan, och är lagfart derå sökt, förr än hustrun eller
hennes arfvingär lagfarit med den del af egendomen, som henne eller dem tillkommer,
vare öfverTåtelsen gällande, såframt ej hustruns eller arfvingarnes lagf artsansökan
skett å landet sist vid det ting som infaller näst efter natt och år
eller i de oiter, der särskilda allmänna sammanträden äro i lag påbudna, under

3 3

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27,

det allmänna sammanträde, som hålles efter sagde tidsamt i stad inom natt
och år sedan äktenskaps- eller boskilnaden meddelades eller dödsfallet inträffade.

14 §.

Hafva, sedan egendom genom testamente gifven är, gifvarens arfvingar
öfverlåta den egendom till annan och har denne lagfart sökt före testamentstagarne,
vare öfverlåtelsen gällande, der ej testamentstagaren sökte lagfart inom
den i föregående § stadgade tid efter gifvarens död.

15 §.

Varder egare af fast egendom omyndig förklarad eller försatt i konkurs;
läte förmyndaren eller konkursboets förvaltare sådant för anteckning i lagfar
tsprotokollet och fasteboken hos rätten anmäla å landet sist vid det lagtima
ting, som infaller näst efter tre månader, eller i orter, der särskilda allmänna
sammanträden under tinget är o i lag påbudna, under det allmänna sammanträde,
som hålles näst efter tre månader och i stad inom tre månader.'' Försummas det
och tiar, förr än sådan anmälan skett, lagfart blifva sökt af annan, som af
egaren fått öfverlåtelse å egendomen, vare den öfverlåtelse gällande, ändå att
den skett under tid, då färre egaren icke haft rätt att öfver egendomen råda.

16 §.

Uppstår tvist om företräde till egendom enligt 12, 13, 14 eller 15 §§,
vare den tvist till särskildt afgörande hänskjuten, såsom i 10 § sägs; och
hvile emellertid lagfartsansökningen.

17 §. (motsvarande 13 § i Utskottets förslag).

Hvar som? — — denna talan i lagfartsprotokollet och fasteboken antecknas
— — förfallet.

18 §. (motsvarande 14 § i Utskottets förslag).

Sökes lagfart — — som i 17 § sägs eller — — gjord; och vare
sedan lag, som om lagdartsansöknings fullföljande, sedan laga kraft egande dom
fallit, i 10 § sagdt är.

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

19 §. (motsvarande 15 § i Utskottets förslag).

Slutes aftal, hvarigenom besvär och last utan inskränkning till tiden
lägges å fast egendom till förmån för annan sådan egendom, såsom angående
utsigt eller fenster, väg, fädrift, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning,
ler- eller grustägt eller annat dylikt varde med det servitutsaftal, der det år
skriftligen ujoprättadt och af vittnen styrkt, lagfaret såsom om fast egendom
här ofvan sägs; dock må fastebref derå ej meddelas.

Hvad nu blifva stadgadt galle ej för servitutsaftal, som vid laga skifte
blifva upprättadt.

20 §. (motsvarande 16 § i Utskottets förslag).

Har den, som genom aftal, på sätt i 19 § 1 mom. sägs, låtit servitut
läggas å egendom, derförinnan öfverlåtit egendomen till annan, vare servitutsaftalet
gällande, om lagfart derå blifva sökt förr än med öfverlåtelsen lagfares.
Ske ansökningarne å samma dag, gälle servitutsaftalet, om det är äldre än
öfverlåtelsen.

21 §. (motsvarande 17 § i Utskottets förslag).

Utan hinder af lagfart må talan å fång eller tvist om servitutsrätts
bestånd lagligen pröfvas.

22 §. (motsvarande 18 § i Utskottets förslag).

Uu vises, att hinder, hvarför lagfartsansökning lemnats hvilande, blifvit
undanröjdt eller att lagfaret servitutsaftal upphört att gälla eller att — —
hvilande.

23 §. (motsvarande 19 § i Utskottets förslag).

För hvart — — uppläsas.

För lagfaret servitutsaftal erfordras ej sådant kungörande, som i denna

§ sägs.

24 §. (motsvarande 20 § i Utskottets förslag).

Fastebok, som föres i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet, skall
vara så inrättad att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom, derå lagfart

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

TjlifVit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget med deri fastade vilkor
af den beskaffenhet, som i 11 § sägs samt tiden," då lagfart blifvit beviljad
eller afslagen; så ock de servitutsaftal, som efter sökt lagfart belasta egendomen
samt hvad i öfrigt enligt denna förordning kan hafva blifvit rörande egendomen
antecknadt.

De närmare — — Konungen.

25 §. (motsvarande 21 § i Utskottets förslag).

A fastebref — — blifvit i fasteboken infördt.

öfver beviljad lagfart skall bevis tecknas å den handling, hvarpå ansökningen
grundas.

26 §. (lika med 22 § i Utskottets förslag).

27 §. (lika med 23 § i Utskottets förslag).

28 §. (lika med 24 § i Utskottets förslag).

29 §. (lika med 25 § i Utskottets förslag).”