Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26 (Utlåtande 1886:LU26 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

N:o 26.

Ånk. till Kiksd. Kansli den 18 Febr. 1886, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrade
grunder för den kommunala rösträtten på landet.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet, fått emottaga tre särskilda
inom nämnda Kammare afgifna motioner, N:is 64, 121 och 123,
i hvilka föreslås ändringar i 11 § af Förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 Mars 1862; hvarjemte i en af dessa motioner påyrkas
ändring jemväl i 13 § af samma förordning. Motionerna hafva afgifvits
af Herrar J. P. Nilsson i Käggla, J. Nydahl och N. Wallmark, med
hvilken sistnämnde Herr J. E. Wiksten instämt.

Utskottet anser sig böra först yttra sig i ett sammanhang öfver de
af alla tre motionärerne föreslagna ändringar i 11 § af nämnda förordning
och derefter särskildt om Herr Wallmarks förslag, i hvad det afser
ändring af förordningens 13 §.

I den första af dessa motioner yttrar Herr J. P. Nilsson: Under
föregående årens riksdagar hade alltid förslag blifvit framstälda om
ändring i den kommunala rösträtten på landet. — Lag-Utskottet
hade under de senare åren i denna fråga visat ett tillmötesgående,
som äfven af Andra Kammaren omfattats, men frågan hade ännu ej
vunnit sin lösning af den orsak, att Första Kammaren alltid besvarat
densamma med ett bleklagdt, »nej». — Emellertid ansåge motionären
denna fråga vara af så stor vigt, att den aldrig kunde förfalla, förr än
den på ett eller annat sätt blifvit löst; med anledning hvaraf motionären
på grund af de motiv, han i sin vid 1882 års riksdag väckta motion
anfört, föreslår, det Riksdagen för sin del ville besluta, att § 11 i Kongl.
förordningen om kommunalstyrelse på landet måtte få den förändrade

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

lydelse, att röstvärdet skall beräknas efter det enhvar åsätta fyrktal;
dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster, än som motsvarar
eu tjugondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden, och
ej i något fall för mer än 1,000 röster.

Herr Nydahl åter anför: Frågan om ändrade grunder för den

kommunala rösträtten på landet vore eu fråga på dagordningen. Den
hade allt sedan det nya representationsskickets införande förevarit vid i
det närmaste hvart enda lagtima riksmöte, och ingen kunde väl heller
föreställa sig, att den skulle från dagordningen aflägsnas, förrän hon
vunnit en lösning, som något så när motsvarade det allmänna rättsmedvetandet.
— Denna fråga hörde visserligen till dem, om hvilka man
plägade säga, att de äro utdebatterade, men det syntes dock icke vara
ur vägen att med några ord pröfva halten af de vanligaste invändningarna
mot det ifrågavarande reformförslaget. — Lika rättvist, menade
man, som det vore, att en hvar finge rösta efter som han betalade, lika
orättvist och obilligt skulle det vara, om de, som endast hade att betala
eu obetydligare del af de kommunala utskylderna, skulle tillåtas beskatta
dem, som må hända betalade den ojemförligt största delen af
dessa utskylder. — Mot detta resonnement behöfde endast erinras, att
de kommunala angelägenheterna icke vore inskränkta till frågor om inkomster
och utgifter, utan att de jemväl omfattade eu hel del andliga
intressen; att, äfven när det vore fråga om utgifter, det ingalunda vore
säkert, att den, som haft mest att säga, när en utgift beslutits, också
koinme att betala den drygaste delen (eller ens någon del alls) af denna
utgift, i synnerhet när den vore bestämd att utgå under en längre följd
af år; att farhågan, att de små fyrktalsegarne skulle komma att beskatta
de stora, stode i den uppenbaraste motsats till all erfarenhet,
enligt hvilken det tvärt om alltid vore de små fyrktalsegarne, som visade
den minsta benägenheten att lägga bördor på kommunen, bördor,
som onekligen städse kändes jemförelsevis mera tryckande af de små än
af de stora skattdragarne; och att man derför mycket väl kunde vända
om satsen och säga, att det vore olämpligt och obilligt, att de, som
med lätthet och utan verklig afsaknad kunde betala sina skatter, enligt
den nu gällande ordningen finge bestämma äfven deras skattebidrag, för
hvilkas ekonomi skatterna spelade en icke ovigtig roll. — Snarare skulle
man mot den föreslagna förändringen kunna invända — och denna invändning
hade ej heller uteblifvit — att de små fyrktalsegarne skulle,
om de finge ett öfvervägande inflytande inom kommunerna, ofta komma
att motsätta sig utgifter till välbetänkta och allmännyttiga ändamål. —
Men trodde man då mera på penningens än på det upplysta vettets

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

makt? Visserligen skulle följden af en verkligen effektiv begränsning
af den kommunala rösträtten varda den, att de, som förut kunnat genom
voteringens maktspråk genomdrifva sin vilja, skulle för främjande
af sina afsigter se sig föranlåtne att sätta sig i närmare beröring med
öfriga röstberättigade samt söka på öfvertygelsens väg verka för sin
sak; men på den vägen skulle — derom borde man icke tvifla — de
bildade och insigtsfull i längden uträtta vida mera, än som ensamt
med den höga rösträttens hjelp vore möjligt. — Det hade ofta framhållits,
att innehafvarne af den höga rösträtten icke i allmänhet kunde
sägas hafva missbrukat sin makt, och att den äskade förändringen derföre
vore mindre nödvändig; och ett sådant påstående vore mycket lätt
att göra, ty det vore ju enligt sakens natur i de flesta fall omöjligt att
bevisa, när ett sådant missbruk egt rum, enär många torde mena, att
det här aldrig kunde vara tal om ett maktmissbruk, hade blott beslutet
tillkommit med iakttagande af laga former och utan kränkning af den
enskildes rätt. Sanningen till heders måste likväl och med nöje erkännas,
att flerstädes inom vårt land de stora fyrktalsegarne aldrig, åtminstone
i regeln, gjorde bruk af sin höga rösträtt; men det vore
dock kränkande och förödmjukande för den tänkande och sjelfständige,
men föga bemedlade mannen att veta, det han endast af den mäktiges
gunst och nåd kan göra sin mening gällande i frågor, som ofta nog
torde ligga honom lika mycket som den andre om hjertat, och det måste
väl erkännas, att lagstiftningen borde gå i den rigtning, att sjelfva
möjligheten till missbruk så vidt görligt vore förebyggdes. En påtaglig
och i ögonen fallande brist på kommunalt intresse och lif inom de kommuner,
der rösträtten är alltför ojemnt fördelad, vore ock den beklagliga
frukten af det närvarande förhållandet. ■— Naturligtvis hade man icke
försummat att emot den ifrågavarande begränsningen framhålla, att
gränsen alltid måste blifva en godtycklig. Men så framt icke mot förmodan
de, som här ryggade tillbaka för det godtyckliga, hoppades att
för all framtid få behålla det nuvarande systemet eller i vidrigt fall
önskade se detsamma utan öfvergångsbestämmelser med ens utbytt mot
det rakt motsatta systemet — rösträtt efter hufvudtal — så måste de
ju förr eller senare bereda sig på en begränsning, som, om den såsom
sig borde finge bestämmas af hänsyn till hvad rätt och billigt vore, icke
borde genom sin godtycklighet blifva mera afskräckande än alla andra
i mer eller mindre mån godtyckliga bestämmelser, som vore snart sagdt
vid all lagstiftning oundvikliga. — Slutligen hade man anfört -—■ och
detta vore tvifvels utan det egentliga skälet till motståndet — att den
föreslagna reformen skulle leda till en förändring i Första Kammarens

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 26.

sammansättning. Ehuru det på goda grunder kunde antagas, att en
sådan farhåga är alldeles obefogad, ville motionären likväl söka att undvika
denna stötesten genom att föreslå, att vid val af landstingsman
eller deras valmän rösträtt fortfarande skall utöfvas efter hela fyrktalet,
hvilket motionären ansåge sig så mycket hellre kunna göra, som enligt
hans förmenande missnöjet med den nu gällande kommunala rösträtten
på landet vore vida mindre af politisk än af kommunal art. — Att vid
den ifrågavarande begränsningen träffa den lämpligaste gränsen vore
naturligtvis ingen lätt sak, i synnerhet som gränsen väl egentligen borde
sättas något olika både i afseende på skilda skatteföremål och i afseende
på olika röstberättigade, enär det ju vore tydligt, att t. ex. jordegarens
intressen måste, på grund af beskaffenheten hos hans produktionsmedel,
i allmänhet vara mera fast och varaktigt förbundna med den kommuns
intressen, hvilken han tillhör, än andra röstberättigades, äfven som att
man måste i allmänhet förutsätta ett större intresse för kommunens
angelägenheter hos den, som röstar för egen förmögenhet, än hos den,
som på en längre eller kortare, ofta mycket oviss tid utöfvar rösträtt
för andras egendom. Då det emellertid vore för sakens framgång vanskligt
att föreslå allt för många bestämmelser, som för öfrigt möjligen
kunde komma att vid tillämpningen erbjuda mer eller mindre stora
svårigheter, så hade motionären ansett sig böra inskränka sig till att
föreslå, att Riksdagen ville för sin del besluta, att § 11 i Kongl. förordningen
den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet måtte få
den förändrade lydelse, att röstvärdet skall beräknas efter det en hvar
åsätta fyrktal; dock må vid beslut om utgifter, som skola utgå för
längre tid än 2 år, äfven som vid alla val, utom vid val af landstingsman
eller deras valmän, ej någon utöfva rösträtt för större antal röster,
än som motsvara eu femtiondedel af kommunens hela fyrktal efter fyrktalslängden.

1 afseende å ändring af 11 § i omförmälda förordning yttrar slutligen
Herr Wallmark: Den i nämnda paragraf stadgade röstgrund för anledde

den stora betänkligheten, att uti eu stor del kommuner en enda
röstegande vore egare af öfver halfva kommunens röstetal och sålunda
ensam egde beslutanderätt i kommunalstämman. Lätt kunde inses, huru
oegentligt detta förhållande vore, då i närvarande tid folket började
vara intresseradt af att deltaga i kommunala angelägenheter. Det syntes
derför vara med rättvisa och billighet förenadt, att berörda röstgrund
i enlighet med Lag-Utskottets förslag år 1884 (N:o 28) så förändrades,
att den enstyrelse, som kunde ega rum för det närvarande,
för framtiden måtte komma att upphöra; och föreslår motionären, det

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

Riksdagen måtte för sin del besluta, att ofvanberörda förordnings 11 §
skall erhålla följande lydelse:

»§ 11. Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar åsätta fyrktal,
dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar
mot en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden, eller i
något fall för högre lästetal än det, som enligt röstlängden sammanräknadt
tillkommer öfriga röstegande. Uppkommer vid sådan beräkning
af rösträtt bråktal, skall det bortfalla.»

Alla motionärerne önska sålunda ändring i 11 § af förordningen
om kommunalstyrelse på landet i den rigtning, att genom införande af
en tilläggbestämmelse i denna paragraf må förekommas, att en person
på grund af ett öfvervägande fyrktal kan ensam utöfva kommunens beslutanderätt.
Bestämmelsen formuleras af motionärerne något olika. Herr
J. P. Nilsson föreslår, att ej någon må utöfva rösträtt för större antal
röster, än som motsvarar en tjugondedel af kommunens hela röstetal
efter röstlängden, och ej i något fall för mer än 1,000 röster. Herr
Wallmark åter föreslår röstmaximum till en tiondedel af kommunens
hela röstetal, med tillägg att rösträtt ej i något fall må utöfvas för
högre röstetal än det, som enligt röstlängden sammanräknadt tillkommer
öfrige röstegande; hvaremot Herr Nydahl vill nedsätta röstmaximum
ända till en femtiondedel af kommunens hela röstetal, dock endast vid
beslut om utgifter, som skola utgå för längre tid än 2 år, äfvensom vid
alla val, utom vid val af landstingsman eller deras valmän.

Lag-Utskottet har, såsom motionärerne äfven erinrat, vid åtskilliga
tillfällen haft att yttra sig öfver förslag i förevarande ämne, senast vid
1885 års riksdag, då Utskottet, i anledning af Herr J. P. Nilssons då
väckta motion, anförde:

))I den föreliggande frågan hyser Utskottet fortfarande samma åsigter,
som äro uttalade i dess utlåtanden N:o 22 vid 1881 års riksdag, N:o
52 vid 1882 års riksdag samt N:o 28 vid 1884 års riksdag.

Utskottet erinrade då, huru som kommunallagarnas ändamål, enligt
deras eget uttalande, vore, att kommuns medlemmar skulle ega att
sjelfve efter de uti dessa lagar lemnade närmare bestämmelser vårda
sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, men huru
som, på det att denna till grund för hela kommunallagstiftningen liggande
tanke måtte i alla landskommuner också blifva en verklighet, förändrade
bestämmelser rörande röstvärdet emellertid vore erforderliga.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

Beträffande röstvärdet innehölle förordningen om kommunalstyrelse
på landet för det närvarande endast den regel, att röstvärdet
beräknas efter det en hvar åsätta fyrktal. Hur enkel och naturlig den
sålunda gifna regeln än syntes, verkade den dock på olika orter efter
olika förhållanden helt olika och icke alltid på det mest nöjaktiga sätt.
Så innehade enligt Statistiska centralbyråns< berättelser rörande den
kommunala rösträtten år 1871* uti 54 af rikets 2,354 landskommuner
en röstegande öfver hälften af hela fyrktalet, högsta fyrktalet på en
person utgjorde uti 360 öfver J/4—1f2, uti 1,026 öfver Yio 1/i, allt af
hela fyrktalet; och, hvad beträffade antalet personer, som innehade visst
fyrktal öfver 1/-l0 af hela kommnnens, innehade 54 öfver hälften, 378
öfver Vi—Va, 1,697 öfver Yio—''A, om hvilka förhållanden närmare upplysningar
kunde inhemtas af den tabell, som funnes bifogad LagUtskottets
utlåtande N:o 35 vid 1878 års riksdag. Förhållandena torde
under tiden sedan dess icke, åtminstone proportionsvis mellan olika
grupper af röstegande, hafva undergått någon väsentlig förändring.

Det vore uppenbart, att någon kommunal sjelfstyrelse icke alls
förefunnes inom de 54 kommuner, hvarest en enda person ensam
kunde utöfva kommunens beslutanderätt, d. v. s. efter behag, blott laga
former iakttoges, beskatta öfrige kommunalmedlemmar och utse desse
att såsom kommunala förtroendemän vårda angelägenheter, som hufvudsakligen
vore hans egna, under det han sjelf kunde undandraga
sig hvarje personligt kommunalt uppdrag. Att i en stor mängd andra
kommuner sjelfstyrelsen vore i större eller mindre grad kringskuren,
visade de anförda statistiska uppgifterna.

Man borde ock kunna antaga, att, derest, vid utarbetandet af 1862
års kommunalförordning för landet, de statistiska uppgifter rörande förhållandena
i landskommunerna, en senare tid lemnat, funnits att tillgå,
någon begränsning uppåt uti rösträtten ock blifvit stadgad. Att upphäfva
en kommunalmedlems obegränsade rätt att för alla öfrige medlemmar
af kommunen ensam besluta vore endast en gärd af rättvisa
samt ett vilkor för tillämpningen af begreppet kommunal sjelfstyrelse;
och för en lindrig begränsning af de högsta röstetalen äfven i öfrigt
syntes billighetsskäl tala. Hvad beträffade siffran för det relativa röstmaximum,
som lämpligen borde bestämmas, syntes af de tabeller, som
blifvit af särskilde ledamöter inom Utskottet utarbetade och utlåtandet
bifogade, framgå, att genom bestämmande af detta maximum till en
tiondedel af kommunens hela röstetal de öfverklagade missförhållandena

* Några färskare statistiska uppgifter i ämnet föreligga icke.
Bill. till Riksd. Frot. 1886. 7 Sand. .9 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

kunde i allmänhet afhjelpas. hör de kommuner, hvarest detta maximum
icke skulle upphäfva en enda röstegandes samtlige öfrige röstegandes
samfäld a röstetal öfvervägande rösträtt, hade ansetts nödigt föreslå det
tillägg, att ingen finge i något fall utöfva rösträtt för högre röstetal
än det, som enligt röstlängden sammanräknadt tillkomme öfrige röstegande.
ö

De skäl, på hvilka Utskottet sålunda förut grundat sitt tillstyrkande
af en begränsning i den kommunala rösträtten på landet, synas Utskottet
fortfarande eg a giltighet. Utskottet vill nu ytterligare, i likhet med hvad
Utskottet gjorde vid 1882 och 1884 års riksdag, erinra, att, då ledamöter
i bevillningsberedningarna och i taxeringsnämnderna omedelbart, samt
ledamöter i pröfningsnämnderna medelbart, utses å kommunalstämma, i
sadana kommuner, der beslutanderätten utöfvas af en enda eller några
få personer, desse kunna erhålla ett i Utskottets tanke obehörigt inflytande
äfven å beskattningen. Vidare torde i allmänhet de olägenheter,
till hvilkas afhjelpande den nämnda begränsningen i rösträtten ansetts
nödig, på senaste aren hafva oftare än förut framträdt, i det att nu
mera flerstädes å landsbygden bildas stora bolag för industriel rörelse,
hvarigenom det lätteligen kan inträffa, att en enda person inom kommunen
kan, såsom representant för bolaget, erhålla ett röstetal, hvars storlek
tillåter honom att blifva den allena beslutande i kommunens angelägenheter
eller åtminstone derå utöfva ett allt för stort inflytande.

Såsom en omständighet, hvilken i viss mån tjenar till stöd för Utskottets
mening, vill Utskottet meddela, att uti Finland, hvars samhällsförhållanden
i flera afseenden, och särskilt rörande kommunalväsendet,
ega likhet med dem, som förekomma i vårt land, på grund af förordningen
angående kommunalförvaltningen på landet den 6 Februari 1865,
ett relativt maximum af en sjettedel af de vid stämman närvarandes
sammanlagda röstbelopp är stadgadt i fråga om rösträtts utöfvande vare
sig för egen del eller å annans vägnar.»

Med åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, och då Utskottet
finner de ofvan anmärkta olägenheterna åtminstone för det närvarande
till det väsentligaste kunna afhjelpas derigenom, att medelst ett stadgande
1.F 11 af förordriingen om kommunalstyrelse på landet den kommunala
rösträtten derstädes begränsas genom ett röstmaximum af en tiondedel
åt kommunens hela röstetal, med tillägg att ej någon må utöfva rösträtt
för högre röstetal än det, som enligt röstlängden sammanräknadt tillkommer
öfrige röstägande, hvilken ändring i § 11 i förordningen förardeder.
ändring äfven beträffande den i § 59 mom. 2 förekommande
hänvisning, får Utskottet, med anledning af motionerna, hemställa,

Lag-Utskottets Uttalande N:o 26.

l) att Riksdagen ville för sin del antaga följande
Förordning

angående ändrad lydelse af §§ 11 och 59 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att § 11 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862, sådan
nämda § lyder i Kongl. kungörelsen den 8 September
1868, samt § 59 i samma förordning, sådan denna §
lyder i Kongl. kungörelsen den 17 Mars 1882, skola
erhålla följande ändrade lydelse:

§ 11

Röstvärdet skall beräknas efter det eu hvar röstägande
åsätta fyrktal; dock md ej någon utöfva rösträtt
för större antal röster än som svarar mot en tiondedel
af kommunens hela röstetal efter röstlängden, eller i något
fall för högre röstetal än det, som enligt röstlängden
sammanräknadt tillkommer öfrige röstegande. Uppkommer
vid sådan beräkning af‘rösträtt bråktal, skall det
bortfalla.

§ 59.

Kommunalnämnden skall verkställa fyrktalssättningen
och deröfver upprätta en längd, upptagande,
särskild! för hvarje skattskyldig och i särskilda kolumner:
för i mantal satt jord, för jordbruksfastighet
utan mantal och för annan fastighet debiterad bevillning
enligt Art. 11 i bevillningsstadgan (eller, der bevillning
ej utgår, det belopp, som, uträkna^ efter
taxeringsvärdet, mot sådan bevillning svarar); för öfriga
beskattningsföremål debiterad enahanda bevillning; det
åsätta fyrktalet för i mantal satt jord; fyrktalet för
jordbruksfastighet utan mantal; fyrktalet för annan
fastighet; fyrktalet för alla öfriga beskattningsföremål
och summan af den skattskyldiges fyrktal; allt på
sätt det under litt. A bifogade formulär till fyrktalslängd
närmare utvisar.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

Denna längd, som ligger till grund för kommunalutskyldernas
debitering, utgör, med iakttagande af de
bestämmelser och undantag §§ 8, 9 och 11 innehålla,
tillika kommuns röstlängd. I den för anmärkningar
afsedda kolumn antecknas, om och på hvilken grund
i följd af dessa bestämmelser någon i längden uppförd
skattskyldig icke eger utöfva rösträtt. Längden
upprättas i två exemplar, af hvilka det ena i sockenstugan
anslås och det andra hos kommunalnämnden
förvaras.

''i.

.*• “

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

Formulär litt. A.

Fyrktalslängd för

Personer.	F astigheter.
Prosten N. N........................	Skrintorp N:o 2, stom l/n mantal, Kyrktomta N:o 1, skatte, 1 mantal
Landbonden Sven Persson ...	Lugnås, N:o 1, pastorsboställe, 1 mantal......
Lagmannen N. N...................	Normlösa N:o 1, häradshöfdingeboställe, 2 mantal....
Kronofogden N. N.............	Skrintorp, kronofogdeboställe, 1 ''/,, mantal.......
Majoren N. N........................	Glittringe säteri, 11 mantal, Rofvestad 2 V2 mantal, Ys qvarn ..
Anders Svensson.....................	Berga, 1 mantal, Rofvestad V3 mantal, Brunby utjord ..
Gästgifvaren N. N................	Vantinge gästgifvaregård, 1 mantal.........
Skomakaren N. N. å Vantinge	Vantinge backstuga ..................
Torparen Carl Nilsson i Vik	Torpet Lugnet................
Carl Svensson, fjerdingsman...	Brunby N:o 3, V48 mantal, krono ......
Landtbrukaren N. N.............	Mora kungsladugård, 1 mantal .......................
0. S. V.
	Summa

Nordbo den 2 December 188 .

På kommunalnämndens vägnar:

N. N.

Ordförande.

Aum'' For sådan jordbruksfastighet, för hvilken” bevillning ej utgår, uppföres dock i vederbörlig kolumn det
belopp, som, uträknadt efter taxeringsvärdet, emot sådan bevillning svarar.

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 26,

Nordbo socken år 188 .

Bevillning enligt Art. II Bevillnings- stadgan	Påfördt fyrktal	1 .
för i mantal satt jord.	C D 3 S» 5. sr a	“+5 -5* D* rf T* r> Q* 3-	för annan fastighet.	ningsföremål.	3? ?T O: Q* T* J	1 för i mantal satt jord.	för jordbruksfastighet utan mantal. \|----	för annan fastighet.	för alla öfriga beskatt- ningsföremål.	Summa.	Anmärkningar.
Kr.	öre	Kr.	öre	Kr.	öre	Kr.	öre
13	50		—		—	16	—	270		—	160	430
1 9	60		—	—	—	—		192		—	—	192	i konkurstillstånd.
13	—		—	—	—	26	50	260	—	—	265	525
10	30	—	—	—		12	50	206	—	—	125	331
481	50	—	—	22		SO	•—	9,630	. —	220	800	10,650
12	—	1	60	—	—	—	—	240	32	—	_	272
11	—	—			—	23	—	220	, -		230	450
	—		15		80 _	1 _	—	—	3	8 _ 1	10	18 3	oguldna kommunalutskylder.
	11		1		1 I		18	3	—	—	2	5
9				1			—	1801	—		—	180	taxeringsvärde 30,000 kr.
I	_						J
								1	!	1		1

, 4 ^res‘ående fyrktalslängd blifvit i kommunalstämma denna dag granskad och godkänd,

betygas Nordbo i sockenstugan den 21 December 188

N. N.

Stämmans ordförande.

N. N,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

I 13 § af förordningen om kommunalstyrelse på landet stadgas bland
annat: »Röstegande är berättigad att sin talan och rösträtt i kommunalstämman
på annan röstegande öfverlåta, dock må ingen på grund af
fullmakt föra talan eller utöfva rösträtt för mer än en röstberättigad.»

I denna bestämmelse föreslår Herr Wallmark i senare delen af sin motion
ändring och anför i sådant afseende: Denna lagbestämmelse vore

till dess förra del både nyttig och nödig, ty derigenom bereddes tillfälle
för de i kommunalstämman röstberättigade, som vore aflägset boende
från kyrka och tingshus eller eljest förhindrade till personlig närvaro,
att sin talan och rösträtt å annan person öfverlåta, men den senare’
delen af berörda lagrum, som begränsade rösträttsöfverlåtelsen derhän,
att ingen eger på grund af fullmakt föra talan och. utöfva rösträtt
för’mer än en röstberättigad, vore deremot enligt motionärens förmenande
hvarken nödig, nyttig eller rättvis och borde^derföre helt enkelt
utgå, ty då det vid alla domstolar i riket vore tillåtet att genom fullmakt
sin talan å annan öfverlåta och med oinskränkt rätt för den, som
innehade fullmakten, att föra talan för så många som helst, syntes det,
som samma praxis borde följas uti skötandet af kommunala angelägenheter.
De olägenheter, som af ifrågavarande lagbestämmelse föranleddes,
vore många, och att anföra dem alla vore ingen lätt sak, dock borde
väl hvar och eu inse, att uti vidsträckta kommuner olägenheten deraf
blefve störst, exempelvis i byar, belägna en eller flera mil från den plats,
der stämman hölles, tvingades menigheten oemotsägligen nu att blifva
likgiltig för alla kommunens ärenden, emedan att inställa sig personligen
vore förenadt med så stora besvär, och att lemna fullmakt för flere
till en person vore icke tillåtlig!, och derföre förfölle allt intresse iör
det gemensamma och det finge gå med kommunens angelägenheter hur
det kunde. Skulle åter en stämma anses så vigtig, att de röstegande
allmänt inställa sig, hvad vunnes dermed i egentlig mening? Jo, trängsel
uppstode ofta i rummen, der stämman hålles, förutom andra olägenheter,
som ofta förekomma vid sådana större folksamlingar.

På grund af det sålunda anförda föreslår motionären, det Riksdagen
måtte för sin del besluta, att ifrågavarande paragraf skall erhålla följande"
lydelse: _

»§ 13. Röstegande är berättigad att sin talan och rösträtt i kommunalstämman
på annan röstegande öfverlåta, och skall fullmakten vara
antingen skrifven och underskrifven af utställaren samt med dennes si
gill försedd, eller ock af honom underskrifven och med två vittnens
underskrift bestyrkt.»

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 26.

Den inskränkning, hvars borttagande motionären sålunda förordar,
fans icke i det förslag till förordning om kommunalstyrelse på landet,
som den 31 Oktober 1859 afgafs af den dertill förordnade komité, men
tillädes på grund af anmärkningar, som vid 1859—1860 års riksdag framstäldes.
Med tillägget afsågs, enligt Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskottets
i ämnet afgifna utlåtande, »förebyggande af de missbruk, hvartill
eu obegränsad frihet att på grund af fullmakt utöfva rösträtt lätteligen
föranleder.»

Lag-Utskottet anser också den föreskrifna inskränkningen vara ur
flere synpunkter välbetänkt. Borttagande deraf skulle lätt kunna omintetgöra
de fördelar, som man afsett att vinna genom den föreslagna
ändringen i 11 §, och efter all sannolikhet ofta gifva anledning till en
skadlig agitation, då det gälde någon fråga af större vigt. Dessutom
torde tillvaron af detta stadgande medföra en fördel äfven derutinnan,
att det genom att i viss mån försvåra begagnandet af fullmakter bidrager
att förmå kommunens samtlige medlemmar till personligt deltagande
i förhandlingarna om kommunens angelägenheter.

Då de ofvan antydda fördelarna af stadgandet, enligt Utskottets
tanke, åtminstone fullt uppväga de olägenheter, som, på sätt motionären
uppgifvit, skulle deraf föranledas, hemställer Utskottet,

2) att Herr Wallmarks motion i hvad den afser
ändring af 13 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 18 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Claeson, Fröberg, H. M. Ericsson och Lundin
mot Utskottets hemställan i första punkten.

Herrar Stråle och Grefve Strömfelt hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1886. 7 Sami. 9 Haft.