Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26 (Utlåtande 1871:LU26 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

N:o 26.

Ank. till Kiksd. Kansli den 6 Maj 1871, kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändring i lagens
stadganden om mannens målsm anse ätt öfver hustrun

m. m.

• U/Vren inr Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 123) har Herr L. J. Hierta yttrat, hurusom, oaktadt på sednare
tiden qvinnans rätt i samhället mer än tillförene blifvit påaktad af
den lagstiftande makten, dock ännu qvarstode en orättvisa mot den gifta
qvinnan i den oinskränkta makt allmänna lagen i 9 Kap. Giftermåls-balken
om malsmanskapet tilläde mannen att ensam råda öfver förvaltningen af
hustruns egendom, utan att undantag derifrån kunde ega rum, annat än i
hvad giftorätt angick, vare sig genom äktenskapsförord eller frivillig öfverenskommelse,
då denna icke enligt lag var bindande. I afseende å lagens
skydd för den gifta qvinnans egendom stode Sverige ännu efter de flesta
andra civiliserade länder. Så väl i Europa som i Nord-Amerikas Förenta
Mater hade man vant betänkt på att genom särskilda lagar lemna hustrun
rättighet att rada öfver sin egendom. Särskildt ville motionären härvid
fasta uppmärksamheten på staten New-Yorks lagar 1860 och 1862, genom
hvilka blifva förklarad!, att både den fasta och den lösa egendom en hustru
egde såsom sm egen och särskilda egendom, den, som tillföll henne
genom arf, testamente, gåfva eller förläning, den hon förvärfvade genom
Bdi. Ull Likså. Vrot. 1871. 7 Samt. 15 Höft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

sitt yrke, handtering, arbete eller tjenster för sin egen och särskilda räkning,
den, som en hustru i staten New-York egde vid tiden af sitt giftermål,
samt räntor, inkomster och afkastning af all sådan egendom skulle,
oaktadt hennes giftermål, vara och förblifva hennes särskilda egendom, hvilken
skulle begagnas, samlas och lagfaras i hennes eget namn och icke vara
underkastad inblandning eller öfverinseende af hennes man, likasom hon
ej heller skulle vara ansvarig för hans skulder, undantagande sådana, som
kunnat blifva ådragna för hennes eget eller barnens underhåll genom hennes
förvållande. En hustru finge belåna, sälja, anvisa och öfverflytta sin
särskilda, personliga egendom, drifva ett yrke eller handtering och uträtta
hvilket arbete eller tjenst som helst för sin egen räkning, och inkomsten,
som tillföll henne deraf, fick begagnas af henne och användas i hennes
eget namn.

Lagen innehöll vidare, att hustru kunde öfverlemna sin särskilda egendom,
söka och sökas för densamma, samt anställa åtal i sitt eget namn
för oförrätter emot hennes person eller barnens egendom. Hon skulle ock
sjelf ansvara för kostnaden för rättegångar, som rörde hennes egendom.

Äfven fordrades modrens skriftliga samtycke, tillika med fadrens, för
att göra lärlingskontrakt angående barnen bindande, eller för att kunna
skicka dem i tjenst hos andra.

Med föranledande häraf och med åberopande af hvad vid flera föregående
riksdagar, då motionären gjort framställningar i enahanda syftning,
i frågan förekommit, samt då den i staten New-York införda lag, under
en flerårig utöfning, befunnits tillfredsställande och jemväl annorstädes blifvit
efterföljd, har motionären yrkat,

att Lag-Utskottet måtte föreslå dels eu lagförändring i omförmälda
afseende, i likhet med den ofvan åberopade, dels upphäfvande af 8, 9 och
11 Kap. Giftermåls-balken i de delar, som för närvarande utgjorde hinder
emot den ifrågavarande författningens införande, eller ock

att Utskottet måtte inkomma med förslag till en underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran, att ett sådant förslag i omförmälda
hänseende, hvarigenom ett af de mest beklagansvärda missförhållanden inom
det borgerliga och familjelifvet kunde afhjelpas, måtte blifva utarbetadt och
af Kongl. Maj:t framlagdt för nästa Riksdag.

I hufvudsakligen enahanda syftning har inom Första Kammaren Herr
J. A. Hazelius, i motion (N:o 19), hvilken jemväl blifvit remitterad till Lagutskottet,
hemställt,

att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i 8, 9, 10 Kap. Giftermålsbalken,
att den egendom, lös eller fast, hustru före äktenskapet egt eller
efter detsamma ärft eller förvärft förblefve hennes enskilda tillhörighet,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

deröfver hon allena, icke mannen, egde förfoga, och att, der fader eller
förmyndare funne sådant nödigt, qvinna i arf eller gåfva tillfallen egendom
finge, oberoende af hennes blifvande äktenskap, ställas under mannens vård
eller förvaltning sålunda, att blott afkastningen af samma egendom måtte
utgå till boet, eller ock

att Riksdagen måtte besluta underdånig framställning, att Kongl. Maj:t
täcktes till en blifvande Riksdag öfverlemna förslag till de ändringar i lagen,
som ändamålet fordrade.

Lag-Utskottet har haft dessa förslag under öfvervägande. Om det
än ma vara sannt, att i afseende å de fordringar en nyare tid uppställer
på en sjelfständig ställning för den gifta qvinnan till hennes betryggande
mot ekonomiskt obestånd, svenska lagstiftningen står tillbaka för de flesta
andra länders, bör man dock icke förbise, att, då vår lagstiftning, med den
betänksamhet, som, när det gällt familjeförhållandena, alltid för densamma
varit utmärkande, ännu låtit mannens målsmansrätt öfver hustrun såsom regel
qvarstå i den utsträckning, den erhållit i 1734 års lag, den, såsom motvigt
häremot, genom boskilnadslagarne mer och mer utvidgat hustruns rätt
att undandraga sig detta målsmanskap då det missbrukas, jemte det lagstiftningen,
i fråga om gäld, som blifvit gjord i äktenskapet och till båda
makarnes nytta, ålagt hustrun lindrigare ansvarighet än mannen. Lagen om
boskilnad, den 18 September 1862, som för båda makarne har stadgandet,
att boskilnad må ega rum, om ena maken är skyldig till betalning, för
hvilken den andra makens giftorätt eller enskilda egendom ej svarar, och
sådan betalning ej kan fullgöras, utan att den giftorätt eller enskilda egendom
tillgripes, medgifver dessutom hustru att söka boskilnad i de fall, att
makars gemensamma bo är belastadt med så stor gäld, att den ej kan betalas
med den egendom, som i boet är samfäld och den enskilda, som bör
svara för samma gäld, eller mannen, genom försummelse eller vanvård af
boets angelägenheter eller boets belastande med gäld utan motsvarig nytta
kan anses missbruka sitt målsmanskap, eller han af ondska eller motvilja
öfvergifvit eller förlupit hustrun och ej kommit åter inom sex månader,
eller han blifvit ställd under förmyndare.

Då emellertid det medel, lagen sålunda anvisar till hustruns skydd,
icke får anlitas förr, än verkningarne af mannens missbruk af målsmansrätten
redan framträdt och kunna ledas i bevis, och hustrun naturligtvis
i ^ det längsta ryggar tillbaka för nödvändigheten att gifva grannlaga förhållanden
inom familjen till pris åt offentligheten, är det tydligt och torde
jemväl af erfarenheten bekräftas, att nämnda medel i allmänhet kommer

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

till användning först i yttersta nödfall och, kanske oftast, då det redan är
för sent, och Lag-Utskottet anser derföre en lagförändring i den uti motionerna
antydda syftning vara af behofvet påkallad. Vid de öfverläggningar
inom representationen, till hvilka liknande motioner vid flera riksmöten gifvit
anledning, har man också i allmänhet varit ense derom, att något härutinnan
borde göras, om än meningarne varit delade om sättet för reformens
åvägabringande.

Att nu, i enlighet med hvad motionärerne afse, uppställa såsom
regel, att från mannens målsmanskap vore undantaget allt hvad hustrun
egde då hon ingick äktenskapet, hvad under äktenskapet tillfallit henne genom
arf, gåfva eller testamente och hvad hon under äktenskapet sjelf förvärfvade, har
förefallit Utskottet betänkligt. Ett stadgande härom torde icke kunna meddelas,
utan att i sammanhang dermed en genomgripande förändring af hela den nu
gällande lagstiftningen rörande makars egendomsgemensamhet verkställes,
hvilket motionärerne jemväl synas hafva insett, då de, i sammanhang med
yrkandet om upphörande af mannens målsmansrätt för hustrun i afseende
å ofvannämnda egendom, fordrat, att samma egendom skulle anses för hustruns
enskilda tillhörighet. Utskottet har befarat, att allmänna tänkesättet
icke är nog förberedt på en dylik förändring, för att densamma nu skulle
kunna genomföras.

Deremot har Utskottet, delande den åsigt, som i frågan uttalats af
Lag-Utskottet vid två föregående riksdagar, ansett, att, till afhjelpande,
och detta i icke oväsendtlig mån, af de missförhållanden, som ofta äro en
följd af mannens snart sagdt oinskränkta målsmansrätt öfver hustrun, skulle
kunna vidtagas den förändring i bestående lag, att genom äktenskapsförord
finge bestämmas, icke allenast, såsom för närvarande, i hvad mån giftorätt
i makarnes egendom skall för den ena eller andra maken ega rum,
utan äfven att från mannens målsmanskap kunde undantagas den egendom,
deri han ej eger giftorätt, eller någon del deraf, öfver hvilken egendom
hustrun skulle ega att råda, sjelf eller med biträde af god man.

Af ett sådant stadgande skulle följa, att hustru, som på grund af
äktenskapsförord sjelf rådde öfver sin egendom, borde bidraga till kostnaderna
för gemensamma boet, i likhet med hvad enligt lag bör ega rum,
i händelse, efter det boskilnad emellan makar blifvit beviljad, det befinnes,
att hvad som vidare af dem gemensamt förvärfvas ej räcker till uppehälle
för dem och barnen; och då enligt boskilnadslagen den egendom, hustru
berättigas undanskifta, skall förvaltas af god man, som af Rätten förordnas,
hvilken gode man jemväl tillkommer förvaltningen af den egendom, som,
efter det boskilnad söktes, tillfallit hustrun, torde, i fall lagens stadgande

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 20.

om äktenskapsförord förändras derhän, att det medgifves hustru att utan
biträde af god man råda öfver egendom, hvari mannen ej har giftorätt,
det jemväl böra lemnas hustrun öppet att utan biträde af god man förvalta
sådan egendom, som genom boskilnad undandraga mannens målsmansrätt.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt får Lag-Utskottet,
som, i anseende till den korta tid Utskottet, efter behandlingen af omfattande,
af Regeringen framställda lagförslag, haft att använda på förevarande
fråga, funnit sig förhindradt att utarbeta formuleradt förslag till de
ändringar i ofvan omförmälda stadganden äfvensom de flera, dermed sammanhang
egande, hvilka skulle vara af nöden, vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte finna de ifrågavarande motionerna icke kunna
bifallas i vidsträcktare mån, än att Riksdagen beslutar att i underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl Maj:t
täcktes låta utarbeta och i nådig proposition till Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af 8 Kap. 1 § Giftermåls-balken,
att genom äktenskapsförord må kunna betingas rättighet för hustru
att råda öfver sin enskilda egendom, äfvensom till de förändrade
bestämmelser i öfrigt, som deraf böra blifva en följd.

Stockholm den 4 Maj 1871.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

''af ITerr Carlén, som ansåg önskligt att, jemte den af Lag-Utskottet
förordade förändring i äktenskapsförordslagen, stadgandena om mannens
målsmansrätt förändras derhän, att hustrun, äfven om äktenskapsförord ej
blifvit upprättadt, må vara ovilkorligen berättigad att, efter anmälan hos
domstol, vinna boskilnad, så att henne tillåtes att, när helst hon finner
sådant för sig angeläget, sjelf förvalta hvad henne enskildt tillhörer samt hvad
Bih. till Biksd. Prof. 1871. 7 Sami. 15 Häft. 2

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 26.

hon efter boskilnaden kan ärfva eller förvärfva; och borde, efter reservantens
åsigt, Riksdagen i den ifrågasatta underdåniga skrifvelsen hemställa
om utarbetande af lagförslag i nu antydda riktning.

af Herr Ribbing: »Mot Utskottets beslut att, i den riktning och på
det sätt, som i detta betänkande finnes anvisadt, tillstyrka Riksdagen att i
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t begära utarbetande och framläggande
af lagförslag till utvidgning af rätten att ingå äktenskapsförord, får jag anmäla
min reservation. Utskottets förslag i detta hänseende innebär hufvudsakligen
att genom äktenskapsförord skulle kunna bestämmas, att hustruns
i boet införda egendom fortfarande skulle förblifva under hennes
särskilda förvaltning, med eller utan biträde af särskild god man- Med
den hos oss rådande uppfattning af den äktenskapliga enheten och makarnes
inbördes ställning och förhållande skulle ett förord af nämnda innehåll
nästan ovilkorligen uppfattas såsom ett, redan före äktenskapets ingående
tillkäRiiagifvet misstroende till den blifvande äkta mannens förmåga
eller ordningssinne och goda vilja: ett dåligt förebud för det blifvande
äktenskapets lycka och ett uttryck af bristande förtroende, hvilket under
äktenskapets hela fortgång skulle ständigt ånyo återkallas i minnet, men
till hvars frammanande vid äktenskapets början och ingående, just derföre,
föga benägenhet torde finnas. Man omskapar ej seder och öfvertygelser
med lagar, men deremot blifva lagar, som gå emot seder och öfvertygelser,
tomma ord på papperet och såsom sådana ändamålslösa. Under äktenskapet
åter skulle ett dylikt förord och hustruns deraf följande affärsverksamhet
för sig och bredvid mannens verka menligt på den gemensamma
sträfvan till boets bestånd och trefnad samt den arbetets fördelning, som
för sådant ändamåls vinnande betingas. Och det skulle ändock i de fall,
då det egentligen behöfdes, visa sig vanmäktigt: vid tillfällen af ekonomisk
nöd och förlägenhet för mannen skulle hustrun väl sällan motstå frestelsen
att med sina tillgångar eller sitt namn bispringa honom och sålunda
just uppoffra de fördelar, hvilka äktenskapsförordet skulle tillförsäkra
henne Funnes åter en god man, hade man dymedelst endast infört
eu tredje person, som trädde mellan man och hustru, fruktansvärdt till
föga fromma för bådas äktenskapliga lycka. Helt annat skulle, enligt min
öfvertygelse, en anordning i förevarande fall kunna vara och verka, hvarmedelst
makarnes förhållande till hustruns enskilda egendom i viss mån
närmades till det gamla Romerska dotalsystemet. Men till förslag i denna
riktning har inom Utskottet ingen benägenhet visat sig.»

Stockholm, G. W. Blomqvists Boktryckeri, 1871.