Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25

Utlåtande 1886:LU25

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

1

N:o 25.

Ant till Eiksd. Kansli den 18 Februari 1886, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om förbud
för prest inom svenska kyrkan att sammanviga frånskilda
makar.

Andra Kammaren har till Lag-Utskottet hänvisat en inom Kammaren
af Herr Erik Nyström afgifven motion, N:o 130, så lydande:

»Den motion, jag förliden riksdag väckte om att prest i svenska
kyrkan må fritagas från skyldigheten att sammanviga frånskilda makar,
möttes då med afslag på åtskilliga grunder, bland andra äfven den, att
motionen borde hafva begärt mera än hvad den verkligen gjorde: den
borde hafva yrkat på förbud för presten att sammanviga frånskilda
makar. Då så väl af Lag-Utskottets utlåtande som af flera ledamöters i
denna Kammare uttalanden i ämnet tycktes framgå, att en motion, som
ginge längre än den då framstälda, skulle kunna påräkna större deltagande,
så vågar jag nu, med åberopande af de motiv, jag då anförde,
återkomma med min motion, ehuru i något förändrad form, i det jag
hemställer,

det Riksdagen måtte för sin del besluta en författning, hvarigenom
det varder prest i svenska kyrkan förbjudet att såsom kristligt äkta förbund
utlysa och välsigna sådana äktenskap, der någondera af parterna
är en person, som sjelfvilligt upplöst ett föregående äktenskap.»

Uti det utlåtande, N:o 34, som Lag-Utskottet afgaf i anledning af
Herr Nyströms vid sistlidna års riksdag väckta, nu af honom åberopade
motion, anförde Utskottet, till stöd för sin hemställan om afslag å motionen,
hvad kyrkolags-utskottet vid 1883 års kyrkomöte yttrat i afBih.
till Riksd. Prof. 1886. 7 Samt. ,9 Höft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

seende å två vid kyrkomötet väckta motioner i samma syfte som Herr
Nyströms år 1885 afgifna motion. I kyrkolag-utskottets betänkande,
N:o 11, yttrades:

»Det synes utskottet, som borde motionärerna från sin utgångspunkt
hafva kommit till mera omfattande yrkanden än dem, som i motionerna
föreligga. Den satsen, att ifrågavarande slags äktenskap ej
kunna erkännas såsom kristliga, borde hafva ledt till en fordran derpå,
att de ej heller skulle få af kyrkans tjenare stadfästas såsom sådana.
En dylik fordran uppställa emellertid icke motionärerna. Den nya lagstiftningen,
de åstunda, skulle innefatta allenast rättighet för prest att
vägra kyrklig stadfästelse, ej skyldighet till sådan vägran. Lagstiftningen
skulle uppställa en grundsats såsom rigtig, men göra det tillåtet för den
enskilde prestmannen att handla deremot. Uppenbarligen har ett ensidigt
behjertande af den samvetsnöd, hvilken bestående lagstiftning kunnat
vålla en och annan kyrkans tjenare, och motionärernas önskan att
se honom derifrån förskonad, förledt dem att förbise de konseqvenser,
hvartill deras satser leda. Klart är emellertid, att enskildas samvetsbetänkligheter
i fråga om handlingar, dem lagstiftaren påbjudit, ej kunna
af denne tagas i hänsyn utan i den mån han från allmän synpunkt linner,
att lagen bör ändras, i hvilken händelse hvad som tidigare varit anbefaldt
ej vidare bör tillstädjas.

»Enligt utskottets åsigt måste således en ändring i hvad för närvarande
uti ifrågavarande afseende gäller innefatta förbud för prest att
såsom kristliga behandla de äktenskap, om hvilka här är fråga.

»En sådan förändring kan utskottet icke tillstyrka. Den skulle
innebära att ett äktenskap, som enligt statens lag vore tillåtet, af kyrkan
betraktades såsom ett brott och derföre icke af hennes tjenare finge
med vigsel afslutas — en olikhet i uppfattning, som skulle fordra och
väl äfven leda till, att staten och kyrkan i fråga om lagstiftningen för
äktenskapet fullständigt åtskildes; ty icke kunna stat och kyrka samverka
på ett område, der den förra tillåter hvad den senare förkastar
såsom brottsligt äfven inför den lag, som kyrkan såsom yttre samhälle
anser sig skyldig att uppehålla. Ett sådant särskiljande, som skulle
medföra tillämpning af det civila äktenskapet icke blott der det af trosskiljaktigheter
nödvändiggöres, utan i hela dess vidd, bör enligt utskottets
tanke icke utan tvingande skäl framkallas, och då utskottet ej anser
den tillämpning af den heliga skrift, som motionärerna fordra och hvarpå
de grunda sina framställningar, vara från synpunkten af den heliga skrifts
betydelse för kyrkans yttre ordning oeftergiflig, så anser sig utskottet
böra hemställa,

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

att förevarande motioner ej må till någon kyrkomötets åtgärd föranleda.
»

Sedan Lag-Utskottet derefter erinrat om den utgång ärendet fick
vid 1883 års kyrkomöte och Kongl. Maj:ts beslut i ämnet, yttrade Utskottet:
»Då Lag-Utskottet för sin del i hufvudsak gillar hvad kyrkolagsutskottet
vid 1883 års kyrkomöte i frågan yttrat; då motionären icke
framlagt något förslag till formulering af den författning, om hvars antagande
af Riksdagen han gör framställning; och då, i alla händelser,
när kyrkomötets, med endast så knapp majoritet fattade beslut afstyrkts
af flertalet af rikets domkapitel samt icke vunnit Kongl. Maj:ts godkännande,
någon utsigt icke för närvarande lärer förefinnas för sakens
genomförande; får Utskottet hemställa, att motionen icke må föranleda
någon Riksdagens vidare åtgärd.»

Uti hvad Lag-Utskottet sålunda yttrat lärer väl icke skäligen kunna
hemtas något stöd för motionärens antagande, att Utskottet skulle finnas
mera benäget att tillstyrka godkännande af motionärens förslag i den form,
hvari det nu föreligger. Utskottet hyser fortfarande samma åsigter, som
uttalats i kyrkolags-utskottets ofvan anförda betänkande, hvars senare
del särskildt vänder sig mot ett förslag af samma innehåll, som det af
motionären nu framlagda. I öfrigt får Utskottet åberopa de i dess utlåtande
till 1885 års Riksdag andragna skäl och vill här endast tillägga
följande: Då statens lagar tillåta ingående af sådana äktenskap, »der någondera
af parterna är en person, som sjelfvilligt upplöst ett föregående
äktenskap», och då kyrklig vigsel af staten anses för den lämpligaste
form för afsilande af äktenskap och derför i regeln fordras, vore det,
enligt Utskottets förmenande, allt utom följdrigtigt att meddela kyrkans
prester, hvilka i förevarande afseende äro att anse för statens lika mycket
som kyrkans tjenare, ett förbud af det i motionen föreslagna innehåll.

Utskottet hemställer alltså,

att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 18 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herr Folke Andersson i Helg esta har begärt få här antecknadt, att
han icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.