Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25 (Utlåtande 1885:LU25 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

N:o 25.

Ank. till Rilssd. Kansli flen 31 Mars 1885, kl. 3 e. m.

Lag-Utskotttes Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftning
rörande byggande och underhåll af utfarts- och
byvägar.

Utarbetande och framläggande för Riksdagen af lagförslag med
närmare bestämmelser om byggande och underhåll af smärre, s. k.
utfarts- och byvägar ifrågasattes uti tvenne från Andra Kammaren till
Lag-Utskottet öfverlemnade motioner, N:o 16 och N:o 35.

I den förra af dessa motioner erinrar Herr Anders Bengtsson i Kärrmossen
derom, att i vårt land funnes många och stora byalag, som
hade långa byvägar att färdas, innan de komme till allmän väg eller
afsättningsort; att, då icke någon lag för byvägars byggande och underhåll
funnes, hvarigenom de tredskande ålades att hålla sina vägstycken
i farbart skick, de flesta byvägar vore mycket svåra att
färdas samt vissa tider af året nästan ofarbara och alltså lade hinder i
vägen för att kunna, som sig borde, upphjelpa jordbruket och ladugårdsskötsel^
hvarför erfordrades farbara vägar för att kunna frakta gödningsämnen
och kraftfoder m. m. till egendomarne och landtmannaprodukter
från desamma; och då nu frågan om en ny lag för de allmänna
vägarnes byggande och underhåll stode på dagordningen, och en sådan
lag antagligen med första komme att framläggas till Riksdagens prof -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

ning och afgörande, ansåge motionären tiden vara inne att söka få en
lag för byvägars byggande och underhåll, ty detta skulle, enligt
hans åsigt, betydligt upphjelpa jordbruket å de egendomar, som läge
aflägse från allmänna vägar eller lätta kommunikationer. — Några
byalag hade ingått i förening om att hålla sina byvägar i lagligt och
farb art skick samt antagit och befullmäktigat syneförrättare, hvilken
egde att, mot lega, på de försumliges bekostnad sätta vägen i fullgodt
stånd, och hade erfarenheten visat, att dessa byalag hade goda byvägar
utan synnerlig kostnad; men sådana föreningar vore icke lätta att få
till stånd samt vore ej bindande för andra än dem, som underskrifvit
föreningen, utan vore en lag för byvägars byggande och underhåll af
behofvet påkallad, hvarföre motionären föreslår,

»att Riksdagen för sin del ville besluta att ingå till Kongl. Maj:t
med underdånig skrifvelse om, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och
till nästa års Riksdag framlägga förslag till lag för byvägars byggande
och underhåll».

I den senare motionen an drager Herr J. Andersson i Lysvik. att,
med den utveckling, samfärdseln numera fått, ock byvägarne erhållit
en långt större betydelse än fordom, i tv att numera dessa vägar mångenstädes
användes ej allenast för liemkörslor, utan äfven för samfärdseln
i allmänhet, för fortskaffande af produkter och varor till och från
jernväg eller lastageplats m. m.; att, då användningen af dessa vägar
vore så omfattande, men stadgandet om deras underhåll så inskränkt
och sväfvande, detta måste anses som en brist i lagstiftningen, hvilken
påkallade rättelse; att af de nu gällande få lagbestämmelser i ämnet
väl framginge rätta forum för tvister om byvägar, att de skulle anläggas
på oskiftad mark, samt att med sådana vägars underhåll icke
det allmänna, såsom häradet eller till och med socknen, finge besväras;
men att, hvad beträffade underhållsskyldigheten, stadgandet derom vore
allt för obestämdt, hvadan villrådighet måste uppstå vid tillämpningen
deraf. Om fördelningen af denna skyldighet eller det skick, hvari
vägen borde hållas, derom stadgades ingenting. — Någon gång kunde
genom öfverenskommelse delning af detta slags vägar åstadkommas.
Men sådan öfverenskommelse kunde ej komma till stånd, derest ej de
delegare, för hvilka behofvet af vägens istånd sättande vore störst, åtoge
sig en oskäligt dryg andel. Eu dylik öfverenskommelse, hvilken vore
bindande endast för dem, som dertill förbundit sig, plägade tillgå sålunda,
att hvar och en delegare sjelf bestämde sin andel. — Att
draga under domstols pröfning och afgörande en så beskaffad fråga,

Lag-Utsleottets Utlåtande N:o 25.

som icke genom lag vore närmare bestämd, kunde vara både äfventyrlig!
och kostsamt samt förenadt med besvär och obehag. Derjemte
kunde i följd af otydlighet i lagstiftningen rörande detta ämne den ena
domstolen komma till ett helt annat resultat än den andra, och således
olika tillämpning af lagens stadgande inom skilda orter ega ruin. Derför
vore af vigt, att eu lag komme till stånd med tydliga bestämmelser
om grunden för utgörande af detta slags åliggande samt rättvis fördelning
af skyldigheten mellan dem den ålåge. — Man skulle af nu gällande
lagstiftning kunna sluta till, att en skilnad förefunnes mellan väg
mom by (byväg) och väg från by (utfartsväg). En skiljaktighet dem
emellan torde dock med skäl få anses i verkligheten ega rum. —- Beträffande
egentliga byvägar eller vägar inom by, så syntes dessas underhåll
böra åligga bymännen sjelfva, dock ej allenast egare af jordbruksutan
äfven annan fastighet, men efter en bestämd och rättvis grund,
så att aflägset boende ej blefve mer betungade än de till allmän farväg
närboende. — Vidkommande deremot utfartsvägar eller vägar från by,
så vore dessa för mer allmänt bruk afsedda och begagnade. De kunde
betraktas som gemensamma för en hel kommun, och deras underhåll
borde derför, enligt motionärens förmenande, rätteligen blifva en kommunalangelägenhet,
— Ehuru motionären ej tilltrodde sig kunna framlägga
något detaljeradt lagförslag, vågade han dock antyda några grunder
för eu lagstiftning i förevarande ämne. Med afseende på de förhållanden,
som förefunnes inom den ort, han tillhörde, syntes honom följande
vara att beakta:

Do. a) att, derest för väg inom bv och väg frän by enahanda stadgande
ansåges böra gälla, alla jordegare och industriidkare, som bodde
utefter dylik väg och sig deraf begagnade, då skulle deltaga i densammas
underhållande.

b) att, derest olika stadgande!! beträffande dessa två slag af byvägar
ansåges nödiga, i underhåll af väg inom by då skulle deltaga alla inom
samma by varande egare af jordbruks- eller annan fastighet, samt underhållet
af väg från by bestridas af kommunen;

2:o. att i detta underhåll skulle deltaga egare af jordbruks- eller
annan fastighet efter taxeringsvärdet;

3:o. att vägen, hvilken borde till underhåll fördelas, om någon
underhållsskyldig det fordrade, skulle underhållas i godt och farbart
skick både sommar och vinter samt årligen synas äfvensom befintliga
brister emot lega afhjelpas, på sätt om de allmänna vägarne vore stadgadt;

Lag-ZJtskottets Utlåtande N:o 25.

4:o. att synemän borde utses på kommunalstämma.

Frågan vore dock af den vidt omfattande beskaffenhet, att hvarken
en enskild motionär eller ett Riksdagens Utskott kunde i detalj
utarbeta ett lagförslag i ämnet, som skulle vara lämpligt för hela riket.
Då alltså för ärendets definitiva behandling och afgörande en utredning
måste anses böra förutgå, hemställer motionären, »att Rikdagen
måtte besluta att i afgående skrifvelse anhålla, det Kong!. Maj:t täcktes
låta utarbeta och till en kommande Riksdag framlägga lagförslag angående
upparbetande, fördelning och underhåll af enskilda s. k. utfartsoch
byvägar.»

Nu gällande stadganden i förevarande ämne äro både ganska få
och ganska obestämda.

Enligt 1 kap. 1 § Byggningabalken skall gata i by läggas af
oskifto mellan hvarje tomt i by, efter ty, som lägenhet dertill är: och
skall så den by, som för mindre ligger, som den för mera ligger,
hafva farväg till och ifrån. I 4 kap. 1 § af samma balk bestämmes
detta närmare sålunda, att farväg till och ifrån by, så ock till åker och
äng, kyrka och qvarn, bör läggas af oskifto, sex alnar bred, och dess
utom två alnar å hvardera sidan till dike, om så tarfvas. Genom Kong!,
resolutionen och förklaringen på allmogens besvär den 16 Mars 1739,
p. 39, lemnade Kongl. Maj:t sitt nådiga samtycke till allmogens underdåniga
ansökning, att på de orter, hvarest omöjligheten bevisligen funnes
ligga i vägen, och der det eljest pröfvades onödigt, de mindre vägar,
såsom by- och qvarnvägar, efter omständigheterna, måtte undantagas
ifrån den bredd af 6 alnar, som lagen förmådde och innehölle, hafvandes
vederbörande, efter behörig skedd undersökning, att lämpa denna bredd
efter hvarje orts befunna art och beskaffenhet, så att allmogen med
onödigt och odrägligt besvär ej måtte betungas, och de vägfarande icke
hindras uti deras fortkomst. I 66 § af gällande skiftesstadga bestämmes
yttermera, att för allmänna gator och vägar till stad, kyrka och qvarn,
grödans inkörsel, skogsfärder, torfmossar, vattenställen, in. in. samt
aflopps- och floddiken, nödigt utmål bör af oskifto tagas; samt att gator,
vägar och diken helst skola läggas i skilnaden lotterna emellan samt
alltid utstakas räta, der det ske kan; och genom förordningen den 29
Januari 1850 är stadgadt, att, då, till följd af laga skifte, ny väg för

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

en eller flere skiftesdelegare varder oundgängligen nödig, ocli den ej
kan försättas i erforderligt skick utan så dryg kostnad i förhållande
till de fördelar, som genom skiftet vinnas, att den icke skäligen kan
anses böra ensamt drabba den eller de delegare, för Indika vägen behöfves,
skall kostnaden lör densammas första anläggning af skiftesman
och gode män, i sammanhang med skiftet, mellan samtlige skiftesdelegarne
särskild! fördelas, på sätt som för bidrag till utflyttning
stadgadt är; hvaremot med kostnaden för vägens framtida underhållande
bör förhållas efter hvad för enskilda by- och utfartsvägar i allmänhet
är förordnadt

Angående skyldighet att deltaga i underhållet af byvägar innehåller
3 punkten i Kongl. resolutionen på adelns besvär den 8 Januari
1735, § 8, att Kongl. Maj:t i nåder vill, att de så kallade byvägar endast
af dein som sig deraf betjena underhållas skola, så att landet dermed
icke vidare för en eller annans beqvämlighets skull bör besväras.

Om sattet för afgörande af tvister om dylika vägar stadgade åter
Kongl. Maj:t i skrifvelse till Kammarkollegium af den 17 April 1828,
kungjord af Kollegiet den 9 Maj s. å., att som Kongl. Maj:t kommit
i erfarenhet deraf, att tvister om anläggning och underhåll af enskilda
utfartsvägar för byar och hemman, qvarnar med flera lägenheter blifvit
ömsom i administrativ väg, på samma sätt som frågor om allmänna
lands-, härads- och socknevägar behandlade, och ömsom af domstolarne,
såsom tvistemål upptagna och afgjorda, Kongl. Maj:t alltså, till förekommande
af en sådan olika behandling af berörda tvister, funnit i nåder
godt stadga och förklara, det skulle alla uppkommande tvister om anläggning
och underhåll af enskilda utfartsvägar för by, hemman, qvarn
eller annan lägenhet, och då vägens beskaffenhet af allmän lands-,
härads- och sockneväg således icke vore i fråga, af domstolen i orten,
såsom, efter författningarne, rätteligen dit hörande upptagas och afgöras,
samt sedermera, i den ordning lagen för tvistemål i allmänhet stadgade,
fullföljas. 01

Nu anförda stadganden har Utskottet, i likhet med motionärerne,
funnit hvarken nog omfattande eller tillräckligt bestämda för ordnande
af skyldigheten att bygga och underhålla utfarts- och byvägar;
och enär dylika vägar, numera, med vår tids höjda anspråk å beqväma
och lätta kommunikationsmedel, torde vara af vida större betydelse än
då åberopade stadganden tillkommo, får Utskottet hemställa,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta samt förelägga Riksdagen
förslag till lag om byggande och underhåll af utfartsoch
byvägar.

Stockholm den 31 Mars 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

R e s e r v a t i o n e r:

af Herrar Bergström, Fröberg, WidmarJc, Nisse*- och Näslund, hvilka
ansett, att Utskottet bort afstyrka bifall till motionerna.