Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24 (Utlåtande 1883:LU24 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

N:o 24.

Ank. till Riksd. Kansli den 12 April 1883, kl. 7 e. m.

Lag-Utskottets Utlutande, i anledning af väckt motion om lagstiftning
till förekommande af skogsförödelse.

Lag-Utskottet har från Andra Kammaren fått till sig hänvisad en
inom Kammaren af Herr Nils Petersson afgifven motion, N:o 55, deri
motionären påyrkar lagstiftningsåtgärder till förekommande af skogsförödelse.
Icke utan bekymmer för framtiden erfore man, huru år för
år landets skogar föröddes, utan att något gjordes för att bereda
skogens vård eller sörja för dess återväxt å sådan mark, som till jordman
vore passande endast för skogsbörd. Att egare till sådana jordområden
sökte deraf skörda den högsta möjliga årliga afkastning, derom
vore ej något att säga, lika litet som derom, att skogen undanröjdes
för odling; men då, isynnerhet på mager, stenbunden mark, skogen behöfde
minst hundra ars växttid för att uppnå den storlek och mognad,
att deraf kunde erhållas dugligt byggnadstimmer eller en vara, som
lönade sig att exportera, så vore tydligt, att det förfaringssätt med
skogen, som nu påginge och i oroväckande grad tilltoge, nemligen att
på ett eller några få år nedhugga och afyttra all å stora egotrakter
befintlig skog, från och med den mogna till och med den först i växt
komna ungskog, som knappt vore användbar till stör, endast den förmenades
gifva egaren något öre per stycke såsom inkomst, ej kunde
länge tillåtas. Ett dylikt förfaringssätt kunde icke vara förenligt med
fosterlandets väl och dess invånares framtida bergning, och det vore
både Riksdagens och Regeringens rätt och skyldighet att med första
stäf ja detta missbruk af dispositionsrätten öfver skogen, innan det vore
för sent. Hvad som hufvudsakligen bidroge att påskynda ödeläggelsen
af skogen vore, att det numera bedrefves såsom en särskild induBih.
till Riksd. Brok 1883. 7 Sami. 18 Eäft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

stri att köpa det ena skogshemmanet efter det andra och sköfla all
skog derå med en ifver, som vore förvånande. Att ett land, sådant
som vårt, beläget högt uppe i norden, kallt, magert och till största
delen, stenbundet, af naturen så att säga nästan till största delen danadt
för skogsväxt, skulle af sina egna invånare till den grad ödeläggas,
vore upprörande. Derföre borde eu lag längd före detta funnits, som
öfver hela landet förbjöde jordegare eller innehafvare att å skogsmark,
som icke odlades till åker eller äng, afverka skog till afsalu annorlunda
än som vore förenligt med skogens framtida bestånd. De skäl,
som förut anförts emot dylika lagstadganden, vore mera skenbara än
verkliga och borde genom god vilja för saken lätt kunna undanrödjas;
och vore Särskilda Utskottets vid 1874 års riksdag förslag till
skogslag för enskilda skogar en god grund att bygga på, om några
förändringar och tillägg skedde. Sålunda borde, enligt motionärens
åsigt, lagens tillämpning icke blifva beroende af landstingsbeslut, utan
densamma gälla för hela landet med undantag för de orter, som redan
egde särskild skogslag, samt,, jemte återväxtens befordran, stadgas
förbud och ansvar för afverkning af skog till afsalu i det omfång, som
icke vore förenligt med skogens framtida bestånd; motionären förestälde
sig att i sådant afseende kunde bestämmas en årlig utverkning
på så kallad lands- eller slätbygd med mindre skogsareal af högst två
procent, eller en femtiondedel af arealen, och på skogsbygd med större
skogsareal af högst en procent, eller en hundradedel al skogsmarkens areal.

På grund af det anförda upptager motionären Särskilda Utskottets
lagförslag vid 1874 års riksdag, i dess betänkande N:o 11, sidorna
11—14, såsom sitt, och yrkar detta förslags antagande med de
förändringar han sålunda anfört; öfverlåtande i öfrigt åt Lag-Utskottet,
som bäst vore i stånd dertill, att göra de tillägg och rättelser, som
erfordrades för sakens framgång.

I proposition till 1874 års Riksdag föreslog Kongl. Maj:t, antagande
af en »förordning angående enskilde skogsegares skyldighet att
efter afverkning sörja för skogsåterväxt.» Enligt propositionen skulle
i de orter, Kongl. Maj:t uppå vederbörande landstings förslag bestämde,
all af naturen till skogsbörd egnad mark, med vissa uppgifna undantag,
dertill bibehållas. Om jordegaren icke efter afverkning sörjde
för fullgod återväxt samt de särskilda åtgärder, som för återväxtens
betryggande möjligen kunde erfordras, egde Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vid vite ålägga honom att uppgifna erforderliga åtgärder

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

inom förelagd tid med viss del årligen fullborda. Stälde sig j or degaren
icke denna föreskrift till efterrättelse, skulle lian fällas till vitet,
och ny tid honom föreläggas vid äfventyr att, om äfven den försutes,
arbetet komme att på hans bekostnad genom allmän försorg utföras.
För utöfvande af uppsigt öfver skogsåterväxteus befrämjande skulle för
hvarje kommun å kommunalstämma utses särskilde tillsyningsman, och
landstinget ega rätt att tillsätta särskilde skogsfiskaler. Anmäldes af
skogsfiskal eller tillsyningsman försummelse i afseende å skogsåterväxtens
befrämjande, eller förekomme eljest anledning dertill, kunde Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, innan föreläggande skedde, efter vederbörandes
hörande förordna skogstjensteman att med gode män, utsedde
inför häradsrätt i samma ordning som ledamöter i egodelningsrätt, två
för hvarje länsmansdistrikt, å stället anställa undersökning och, der
försummelse funnes ega rum, afgifva förslag till de åtgärder, som borde
föreskrifvas, äfvensom till den tid, hvarinom arbetet skäligen kunde
vara afslutadt, och huru mycket deraf borde årligen verkställas. Kostuaden
för dylik undersökning skulle, då den föranledde något åläggande
för jordinnehafvaren, hvilket, vunne laga kraft, af denne gäldas, men
eljest, äfvensom då tillgång hos honom saknades, utgå af landstingsmedel,
hvaraf äfven förskott för beredande åt återväxt, der sådant erfordrades,
skulle gäldas. Hvad sålunda vore sagd! om jordegaren,
skulle gälla äfven i afseende å annan jordinnehafvare, med rätt för
honom att för den kostnad, han till befrämjande af skogsåterväxt fått
vidkännas, och som icke funnes härröra af hans egen försumlighet eller
vanvård, i laga ordning erhålla ersättning af jordens egare.

Sedan nämnda proposition jemte åtskilliga angående skogslagstiftningen
och skogsvården i allmänhet väckta motioner blifvit öfverlemnade
till ett för deras handläggning tillsatt Särskilt Utskott, hemstälde
detta Utskott i Utlåtande N:o 11 under l:o, »att Riksdagen, med
förklarande, att Kongl. Maj:ts förslag ej kan oförändradt bifallas, måtte
för sin del besluta en förordning angående åtgärder till förekommande
af skogsförödelse, så lydande:

I afseende på enskildes skogar inom de orter, som Kongl. Magt,
på framställning, grundad på ett af lagtima landsting med två tredjedelar
af de afgifna rösterna fattadt beslut, finner skäl bestämma,
varder härigenom förordnad t som följer.

§ I Den

egentliga skogsmarken skall till skogsbörd bibehållas, der

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 24.

den ej odlas till åker eller äng, afstänges till nödig beteshage eller
rödjes till trädgård eller byggnadstomt eller för annat likartadt ändamål.

§ 2.

Mom. 1. Sker aftorkning af skog å mark, som enligt föregående
§ skall bibehållas till skogsbörd; och varda ej fröträd, ungskog eller
växande plantor lemnade qvar till den mängd och beskaffenhet, att
deraf kan vinnas fullgod återväxt; vare jordens innehafvare skyldig
att ofördröjligen derom draga försorg genom sådd, plantering eller andra
åtgärder. Gör han det ej, ege Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
länet att ej allenast, med utsättande af de åtgärder, som för ändamålet
anses erforderliga, vid vite ålägga jordens innehafvare att dessa åtgärder
inom viss tid och, der flere års tid dertill fordras, med viss del
årligen fullborda, utan ock, om så nödigt pröfvas, ställa den återstående
skogen, eller viss del deraf, vid vite under förbud antingen så, att den
ej må anlitas för annat än husbehof, eller ock på det sätt, att träd
under vissa dimensioner ej må från egendomen säljas eller bortföras.

Mom. 2. Visas det att å skog, som är under förbud stöld, vidtagits
föreskrift^ åtgärder för skogsåterväxt å den af brukade marken;
varde förbudet af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande återkalladt; dock
åligge skogens innehafvare att deråt fortfarande egna den vård, som
fordras för återväxtens betryggande, vid äfventyr att förbudet eljest
förnyas.

Mom. 3. År skogsförödelse, hvarom i denna § sägs, orsakad af
annan än jordens innehafvare, ege denne, för skada eller förlust, som
deraf honom tillskyndas, söka sitt åter af den skyldige. Samma lag
vare i dylikt fall för jordens egare.

§ 3.

Mom. 1. För utöfvande af uppsigt öfver denna författnings efterlefnad
skola, i den ordning vederbörande landsting bestämmer, tillsyn
ingsmän utses. Dessa hafva till åliggande att, när föreskrift i författningen
eller beslut, som med tillämpning deraf är gifvet, öfverträdes
eller icke behörigen iakttages, derom hos Kongl. Maj :ts Befallningshafvande
göra anmälan.

Mom. 2. Dessa tillsyningsmän skola aflönas af landstingsmedel;
och må till sådan befattning ej utses tjenstförrättande revierförvaltare.

Mom. 3. Lika behörighet med tillsyningsman ege ock skogs -

Lag-Utskottets Utlåtande N.-o 24. 5

tjensteman, som ej är tjenstförrättande revierförvaltare, äfven som
kronobetjente.

§ 4.

Mom. 1. Sker sådan anmälan, som i § 3 sägs, ege Kongl. Majrts
Befallningshafvande förordna tjenstförrättande revierförvaltare eller
annan lämplig skogstjensteman att, med biträde af två ojäfvige gode
män, förhållandet å stället undersöka vid syn, hvarom kungörelse förut
skall å en söndag i socknens kyrka uppläsas.

Mom. 2. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som bör, efter hållen
syn och vederbörandes hörande, beslut i ämnet meddela, ege ock, der
det al omständigheterna påkallas, att genom särskild! beslut, innan
slutligt utslag meddelas, ställa skog tills vidare under sådant förbud,
som i § 2 omtalas.

Mom. 3. Kostnaden för syn, hvarom i denna § sägs, skall, om
på grund deraf vite varder stadgadt eller tillämpad! eller skog under
förbud stäld, gäldas af jordens innehafvare, men eljest, äfvensom då
tillgång hos honom saknas, utgå af landstingsmedel.

§ 5.

Såsom gode män vid syn, som i § 4 omtalas, skola de biträda,
som äro utsedde till gode män vid landtmäteriförrättningar; och skall
i fråga om kallelse å gode män samt om ersättning till dem gälla hvad
angående gode män vid landtmäteriförrättningar är stadgadt.

§ 6-

Vite, som enligt denna författning ådömes, tillfälle vederbörande
landsting.

'' § 7.

Den, som icke nöjes med Kongl. Majrts Befallningshafvandes beslut
i de mål, hvarom härofvan sägs, ege att deröfver Ijos Kongl. Maj:t
föra klagan inom den tid, som i nådiga förordningen den 14 December
1866 är föreskrifven för besvärs anförande i mål, som handläggas af
förvaltande myndigheter och embetsverk; dock lände det öfverklagade
beslutet till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.u

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

Det är detta författningsförslag motionären nu påyrkar att Riksdagen
skall för sin del antaga, dock med de förändringar, att tillämpningen
icke blefve beroende af landstingsbeslut, utan att lagen skulle
gälla för hela landet, med undantag för de orter, som redan ega, särskild
skogslag, samt att, jemte bestämmelser åsyftande befordrande af
återväxten, stadgades förbud och ansvar för afvexling af skog till afsalu
i det omfång, som icke vore förenligt med skogens framtida bestånd;
i hvilket senare hänseende motionären föreställer sig, att den
årliga afverkningen kunde bestämmas på “s. k. lands- eller slätbygd
med mindre skogsareal till högst två procent, eller en femtiondedel af
skogsarealen, samt på “skogsbygd41 med större skogsareal till högst en
procent, eller en hundradel af samma areal.

1874 års Särskilda Utskotts nu af motionären på sådant sätt återupptagna
förslag utgör en omarbetning af den för Gotland gällande, på
fridlysning ^principen grundade skogslagen, och skiljer sig, såsom man
lätteligen finner, från den Kongl. propositionen hufvudsakligen derutinnan,
att enligt detsamma, derest erforderliga åtgärder för återväxt
icke funnes af jordegaren vidtagna, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skulle ega att ej allenast vid vite ålägga honom att vidtaga sådana
åtgärder, utan ock, om så nödigt pröfvades, ställa den återstående skogen,
dier viss del deraf, vid vite under för/nid antingen så, att den ej
finge anlitas för annat än husbehof, eller ock på det sätt, att träd under
vissa dimensioner ej finge från egendomen säljas eller bortföras,
och skulle förbudet gälla,'' tills det visades, att föreskrifna åtgärder för
skogsåterväxt å den afbrukade marken vidtagits; att tillsyningsman
skulle komma att i den ordning, vederbörande landsting bestämde, utses
samt af landstingsmedel aflönas; och att såsom gode män gode
männen vid landtmäteriförrättningar skulle biträda.

Särskilda Utskottets förslag bifölls af Andra Kammaren, hvaremot

Första Kammaren med några mindre förändringar godkände ett af åtskilliga
reservanter inom Utskottet uppgjord! förslag till “Förordning angående
enskilde skogsegares skyldighet att efter utverkning sörja för
skogsåterväxt44, enligt hvilket förslag Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
endast skulle ega att medelst förnyade och höjda viten förmå jordegare
att fullgöra föreskrifna åtgärder; och, sedan Särskilda Utskottet i afgifvet
utlåtande förklarat sig — då besluten hvilade på olika grunder,
i det att Utskottets, af Andra Kammaren godkända förslag vore grundadt
så väl pa principen af återplanteringsskyldighet som på den sa
kallade fridlysningsprincipen, men det förslag, Första Kammaren antagit,
vore bygdt endast på direkt åläggande af återplantenngsskyldig-het
— anse dessa beslut stå i sådant förhållande till hvarandra, att

Lag-Utshottets Utlåtande N:o 24.

en sammanjemkning deraf icke kunde ega rum, blef detta utlåtande
af båda Kamrarne bifallet.

Lag-Utskottet finner äfven för sin del, att icke heller motionärens
förslag bör vinna Riksdagens bifall, och, med afseende å frågans principiella
sida upprepar Utskottet, hvad Utskottet vid ett föregående tillfälle
yttrat, att staten icke utan yttersta nödtvång bör ingripa i den
enskildes hushållning med sin egendom; att skogens bästa skydd är
dess insedda värde; och att eu god skogshushållning inträder isamma
mån skogens värde ökas, men att lagstiftningen fåfängt skall, titan att.
kunna vädja till det enskilda intresset, söka medelst lagbud förekomma
skogens missvård.

Den anmärkning, som med fog kan rigtas mot 1874 års Särskilda
Utskotts förslag, att genom de af Utskottet föreslagna bestämmelser
sjelfva skogsförödelsen icke skulle hindras, utan endast, sedan den väl
egt rum, föranleda till skyldighet att sörja för återväxt, har motionären
visserligen sökt undvika genom att föreslå stadgande af förbud
och ansvar för afverkning af skog till afsalu i det omfång, som icke
vore förenligt med skogens framtida bestånd; men, utom det att de i
sådant, hänseende erforderliga stadganden icke äro af motionären närmare
formulerade utan endast ganska löst utkastade, synas de det
oaktadt, äfven i detta skick, erbjuda stora betänkligheter. Hvem skall
bestämma och huru skall bestämmas, om en viss skogsareal hörer till
“så kallad lands- eller slätbygd“ eller till “skogsbygd14? Och huru skall
man, utan närmare undersökning af sjelfva den ifrågavarande skogen till
dess beskaffenhet i alla hänseenden, kunna med något slags rättvisa och
billighet bestämma den afverkningsprocent, som skall högst vara tillåten?
Och till hvilka tvister mellan vederbörande myndighet och skogsegaren,
till hvilka verkliga eller förmenta rättskränkningar med deraf i båda fallen
följande, för samhället skadligt missnöje och till hvilka, i intet hänseende
i förhållande till resultatet stående kostnader, ej minst för skogsinnehafvaren
— som, i hvarje fall, der vite stadgades eller tillämpades, «
eller der skog stäldes under förbud, skulle gälda kostnaderna för den
föregående synen — skulle icke allt detta leda? Då lagstiftningen väl
beträdt ett så ömtåligt område, som den enskilda eganderättens, straffar
detta ofta sig sjelft derigenom, att de mest svårlösta frågor uppstå
vid de meddelade lagbudens tillämpning.

Motionären önskar vidare den ändring i Särskilda Utskottets
förslag, att lagen skall blifva obligatorisk för hela xdket, med undantag
för de'' landsändar, för hvilka redan särskild lagstiftning i ämnet
är gällande. Härvid synes dock allt för liten hänsyn vara tagen till
de så skiljaktiga förhållanden, som i olika trakter af vårt vidsträckta

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

land äro rådande, ocli hvilka göra en för hela riket likartad lagstiftning
på detta område betänklig.

I alla händelser synes det Utskottet, som denna fråga vore af
den stora betydelse och för någon lagstiftningsåtgärd uti densamma
förutsatte en sådan omfattande utredning, att någon åtgärd deri från
Riksdagens sida svårligen kan vidtagas på grund af framställning
från enskild motionär, huru nitälskande för landets framtida väl han
än vore.

Utskottet måste derföre, under allt behjertande af motionens
syfte, hemställa,

att densamma icke må vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 12 April 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation:

af Herr Bergström, som ansett Utskottets hemställan böra gå ut
derpå, att Riksdagen måtte på det sätt bifalla motionen, att Riksdagen
, för sin del antoge en så ljudande

“Lag angående skyldighet för enskilde skogsegare
i riket, med undantag af Gotlands samt Norroch
Vesterbottens län, att efter utverkning sörja för
skogsåterväxt.

Sedan särskilda författningar angående åtgärder till förekommande
af skogsförödelse på Gotland och af öfverdrifven utverkning å ungskog
inom Norrbottens och Vesterbottens län blifvit den 10 September 1869,
den 29 September 1874 och den 23 Juni 1882 utfärdade; samt derefter

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 24.

väckts fråga att jemväl beträffande den enskilda skogshushållningen i
öfriga delar af riket meddela lagbestämmelser i syfte att förebygga befarad
skogsbrist; så varder för de landstingsområden i riket, med undantag
af Gotlands samt Norr- och Vesterbottens län, eller de delar af
samma områden, som Konungen, efter framställning, grundad på ett af
vederbörande landsting med två tredjedelar af de afgifna rösterna fattadt
beslut, finner skäl bestämma, härigenom förordnadt som följer:

§ 1.

Enskild jordegare vare pligtig att till skogsbörd bibehålla den
egentliga skogsmarken, der den ej odlas till åker eller äng, afstänges
till nödig beteshage eller rödjes till trädgård eller byggnadstomt eller
för annat likartad! ändamål.

Mom. I. Sker afverkning af skog å mark, som enligt föregående
§ skall bibehållas till skogsbörd; och lemnas ej fröträd, ungskog eller
växande plantor qvar till den mängd och beskaffenhet, att deraf kan
vinnas erforderlig återväxt; vare jordens egare skyldig att derom draga
försorg. Gör han det ej, ege Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet
att ej allenast, med utsättande af de åtgärder, som för ändamålet anses
erforderliga, vid vite ålägga jordegaren att dessa åtgärder inom viss
tid och, der flere års tid dertill fordras, med viss del årligen fullborda,
utan ock, om så nödigt pröfvas, ställa den återstående skogen, eller
viss del deraf, vid vite under förbud antingen så, att den ej må anlitas
för annat än husbehof, eller ock på det sätt, att träd under vissa dimensioner
ej må från egendomen säljas eller bortföras.

Mom. 2. Visas det att, sedan skog blifvit under förbud stäld,
föreskrifna åtgärder vidtagits för skogsåterväxt å den af brukade marken;
varde förbudet af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande återkalladt; dock
åligge egare af skogen att åt densamma fortfarande egna den vård,
som fordras för återväxtens betryggande, vid äfventyr, att förbudet
eljest förnyas.

Mom. 3. Hvad nu är sagdt om jordens egare skall, i fall jorden
på grund af arrende eller dylikt aftal af annan innehafves, gälla för
denne, med rätt för honom att för den kostnad, han till befrämjande
af skogsåterväxt fått vidkännas och sjelf ej vållat, i laga ordning söka
ersättning af jordens egare.

Jiih. till Likså. Prot. 1883. 7 Sami. 18 Eäft.

Lag-Utskottets Utlåtande AT:o 24.

§ 3-

Monn. 1. För utöfvande af uppsigt öfver efterlefnaden af denna
lag skall vederbörande landsting för den tid och till det antal, landstinget
bestämmer, välja tillsyningsman, hvilka hafva till åliggande att,
när föreskrift i lagen eller beslut, som med tillämpning deraf är
gifvet, öfverträdes eller icke behörigen iakttages, derom hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande göra anmälan.

Mom. 2. Dessa tillsyningsmän skola aflönas af landstingsmedel;
och må till sådan befattning ej utses tjenstförrättande jägmästare eller
revierförvaltare.

§ 4.

Mom. 1. Gföres sådan anmälan, som i 3 § sägs, eller förekommer
eljest anledning dertill, att försummelse i afseende på skogsåterväxtens
befrämjande skett, ege Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, innan föreläggande
enligt 2 § meddelas, att förordna lämplig, i skogshushållningen
kunnig man att, jemte två ojäfvige, till biträde vid landtmäteriförrättningar
utsedde gode män, vid syn, hvartill jordegaren kallas,
förhållandet undersöka samt, der försummelse finnes ega rum, afgifva
förslag till de åtgärder, hvilka i sådant afseende böra vidtagas,
äfvensom till den tid, hvarinom arbetet skall vara afslutadt, och huru
mycket deraf skall årligen verkställas. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ege ock att, der det af omständigheterna påkallas, genom särskild!
beslut, ställa skog tills vidare under sådant förbud, som i § 2
omförmäles.

Mom. 2. Kostnaden för syn, hvarom i denna § sägs, skall, då
den för jordegaren föranleder något åläggande, som vinner laga kraft,
af denne gäldas, men eljest, äfvensom då tillgång hos honom saknas,
utgå af landstingskassan, hvaraf nämnda kostnad skall, om vederbörande
det äska, förskjutas.

§ 5.

I fråga om kallelse å gode männen samt om ersättning till dem
gäller hvad i afseende på deras biträde vid landtmäteriförrättningar är
stadgadt.

§ 6‘

Vite, som enligt denna lag ådömes, tillfälle landstingskassan.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

§ 7.

Den, som icke nöjes med Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut
i de mål, hvarom här ofvan sägs, ege att deröfver hos Kongl.
Maj:t föra klagan, inom den tid, som i Kongl. förordningen den 14
December 1866 är föreskrifven för besvärs anförande i mål, som handläggas
af förvaltande myndigheter och embetsverk; dock lände det
öfverklagade beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1884.“

1 Herr BeD?ströms reservation hafva Herrar Thomasson, Grefve
Mörner, Lewin och Ekenman instämt.

Herrar Grefve Strömfelt, Widmark, Svanberg, Anders Persson, Smedberg
och Berglöf hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i
ärendets behandling inom Utskottet.